Johannas hundar

Ja, en halv vecka gamla Birmaungar är inte mycket att se. De ser mest ut som vita råttor som slänger med huvudet fram och tillbaka när man lyfter i dem. Just nu har mamma katt flyttat på dem, hon gillade inte lådan längre. Kanske för kallt? Hur som helst har hela lilla familjen flyttat in i badrummets hurts där jag hade alla badrumsprylar, hon vräkte helt sonika ut det på golvet i natt när hon beredde plats åt sina små. Så för att de inte ska skada sig om de trillar ner har jag ställt lådan nedanför, men jag tror mamma Paloma håler ordning på dem.

Jag har haft min digitalkamera i fyra år och igår kom jag på hur man kan ta bilder även om kameran hävdar att det blir oskarpt. Inte helt perfekt, men man ser i varje fall vad det hela föreställer.



Det verkar som om de blir bruna och choklad. Paloma har inget blått anlag, vad tråkigt. Färgen är inte det viktigaste men det är alltid kul att få fler färger.

Taggen har börjat fatta apporteringslekarna nu även ute. Äntligen är det så lite snö i skogen att vi kan träna där. Det lustiga är att han har mera jaktlust och dådkraft än många för ändamålet "avlade" raser, men där utställningsaveln tagit bort det. Taggen är utställningsavlad lika länge som de, men ändå finns det kvar. Jag kastar en dummy in i en rotvälta eller rishög och jäklar i min lilla lådda vad den lille parveln jobbar! "Ge upp" existerar inte och han tar sig igenom riset i jakten på dummyn. Man får passa sig för att berömma upptaget för då släpper han och kommer farande, men har han väl fått fart in är det ingen fara.

Det intressanta är hans taktik att hitta dem. Näsan är på som hos den värsta retrievern och så söker han ohämmat tills han hittar den. Jag blir ju så till mig att jag måste prova igen men har lärt mig att hålla igen: han orkar nämligen inte fler än två markeringar åt gången. Jag måste få någon att filma det, han är helt underbar när han letar upp dem.

Så med den jaktlusten är det väl bara på med sele och lina och börja träna för viltspårproven då.

Nej det är inte felstavat. Men Taggen losade idag. Snacka om upp som en sol - och ner som en pannkaka. Second place är first loser och det är samma sak som BIM. Det var två cairnterrier och Taggen kom tvåa. Sist. Och jag tänker inte säga som tjejen bredvid mig med storpudeln som efter att ha blivit spöad på en inofficiell utställning försöker dölja sin besvikelse med kritiklappen i högsta hugg.
"Det är ju den här man vill ha" och så viftade hon lite extra med den lilla vita papperslappen.

Nä. Det är inte alls den jag vill ha. Jo sen kanske, när jag kommer hem och rosetten blivit skrynklig. Men där och då är det bara en sak jag vill ha - BIR-rosetten, och gärna om jag får - även BIS-rosetten.

Jag säger i stället som det är. Jag förlorade och det avskyr jag. Jag kan leva med det men jag hatar det. För trots allt är det ändå så att jag har samma fina Taggen med mig hem som på väg dit, och att domaren inte fattar att Taggen är cairnterriern Nr. One så är det hans problem. Basta. Men det hade varit roligare med en annan färg på rosetten.

Taggen gillar i varje fall hundutställningar och vi fick valuta för pengarna. Vi fick nämligen trava många varv mot tiken innan domaren Patric Cederlöf förkunnade sin dom. Taggen har för korta ben i förhållande till tiken och är ännu lite mera outvecklad.

Jo, jag tackar jag. Han är fem månader. Fattas bara annat.

På bordet började domaren kommentera Taggens båda dubbla canidtänder uppe i överkäken. Jo som sagt - han är fem månader. Och valpar har inte sällan dubbla canidtänder då tills den lilla odugliga mjölktanden ger upp i kampen om vem som ska regera i den lilla terriermunnen.
"Jag skriver inget om det, men det är väldigt trångt där" sa domaren.

Fem minuter senare belönade jag Taggen med kamplek och plingeling sa det när den ena tanden flög ut.

Sedan tror jag att jag låter bli att orda mer om denna misslyckade tillställning.

Jag träffade min handledare i torsdags och det börjar dra ihop sig. Jag håller på att närma mig upploppet på denna evighetsresa och det märkliga är att det inte känns som om jag jobbat nästan alls de senaste tre och ett halvt åren. Om ett år ska boken bli tryckt och jag ska utöka min otroliga kvantitet skrifter i universitetets databas. För tillfället finns där exakt en artikel jag har skrivit. Det kommer att bli en till och sedan är det stopp. Det finns helt enkelt inte tid.

"Det är det näst sista du gör nu" sa Dessi när vi diskuterade igenom teorikapitlet.

Det "näst sista". Shit pommes frites. Till hösten är "det sista" jag gör att gå igenom kapitel för kapitel så att varenda bokstav sitter på rätt plats. Det blir ett hästjobb som saknar motstycke. Det handlar inte om att få "den" på plats framför substantiv i singular i ackusativ alternativt i plural dativ, utan om att välja rätt ord. Att lära sig ett främmande språk är grammatiskt sett en baggis - men att lära sig att sätta in rätt ord på rätt plats - DET är hela hemligheten. Och det är ingen baggis.

Så det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Det handlar om samtalsanalys och hur olika människor skapat sina respektive livsverk inom detta område. Det handlar om gamla GUBBAR från 70-talet, några från 80-talet och så om det kommit förbi någon klok nisse (förmodligen nissA) på nittiotalet som vidareutvecklat teorin och därmed hjälpt IKEA och ASTRA och andra företag på traven i hur deras personalkommunikation fungerar.

Och det är där någonstans jag kommer in i bilden. Någonstans mellan Scania, IKEA och Alfa-Laval (i Tumba) borde de behöva en expert på mänsklig kommunikation. Och ett jobb måste jag ha, för nu börjar jag verkligen känna hur tomt och trist det kommer att bli den dagen SU inte behöver min fingerfärdighet vid tangentbordet mera.

Så nu har jag sovit i kapp nattens vakande. Halv tolv igår kväll kom första ungen, en hona med rumapn först. Halv ett kom nästa, även den med sätesbjudning. Och så halv sex kom nästa... Denna gång en pojke och Paloma var kanonnöjd över sina tre underverk. Jag trodde först där var en till men kände fel, så nu är hela familjen mätt, nöjd och belåten. Tre ungar är ganska lagom, de har kul med varandra sedan och man mäktar med att socialisera dem. Och så slipper jag att få någon på efterkälken utan alla är starka och klarar sig själva. Jag hade tänkt att Melanchton inte skulle vara med men när allt var klart ruttnade han på att sitta på fel sida om dörren. Ja, katter är inte hundar så han fick gå in och hjälpa till. Han ligger på fällen bredvid Palomas låda och de har nog tänkt hjälpas åt med skötseln av de små.

Jag hade nog tänkt mig att Paloma skulle ha anlag för blått/ lila men nu när jag tittar på stamtavlan ser jag att det förmodligen "bara" blir brunt och choklad.

Idag har jag bringat ordning på alla tävlingar jag tänkt åka på. Zingo ska tävla lydnad två gånger i april och Spika en gång. Nu måste vi börja träna platsliggning! Och inför tvåan måste de lära sig rutan, nu när det är vår och bättre väder ska det väl kunna fixa sig.

Eftersom Paloma "valpade" i natt tog jag semester idag så nu är det snart dags för stallet och sedan ska nog hundarna få sitt på appellplan på hemvägen. Det är precis vad de behöver! I morgon ska jag till Uppsala och träffa handledaren och med tanke på hur trött jag brukar vara då är det ingen vits med att boka hästen i morgon.

Jag är verkligen glad för stallet där jag är medryttare. Man kan som medryttare råka ut för än det ena än det andra men här är det så himla avslappnat. Det finns en bok i sadelkammaren där man bokar in sina ridpass och då får man göra vad man vill och rida typ 1-2 timmar beroende på vad man gör. Och kan man inte ett pass kan man skriva det i boken eller byta med någon annan och rida igen det vid tillfälle.  Hästarna sköter sig i princip själva i hagen och därför är man inte beroende av mockning. All utfodring sker kollektivt så därför behöver man inte göra annat än hjälpa till och mocka en av de boxar som används vid ridning och nattetid till fd hingsten och hans mamma. Islandshästar är helt enkelt fantastiska hästar!

Hoppas nu bara att Rökkvi får ett bra nytt hem där han får någon som pysslar om honom ordentligt, men ägaren skulle se till att det blir så.

Nu när Rökkvi ska säljas står jag nu utan häst och har funderat rätt mycket (och letat) andra medryttarhästar, men eftersom jag inte vill rida tregångare blir urvalet litet. Idag sa hästägaren att jag kan få rida Imir som jag började på i höstas och jag kan även få tävla på honom framöver om jag blir sugen på det. Roligt! Och vill jag rida mer än en gång i veckan kan jag låna ett sto som bara får gå rakt fram i skogen, då kan man rida en runda i skogen och en gång i paddocken i veckan. Det är ju perfekt! Vid närmare eftertanke är inte Rökkvi en häst för mig, jag har helt enkelt för höga ambitioner för en häst med de gångarterna.

Nyss när jag hade Paloma i knäet började hon skaka och himla med ögonen, fick liksom en frånvarande blick. Hoppas det var en förvärk för nu är jag nyfiken!!!

Kul det här med kattuppfödning - när det går bra vill sägam och det får jag verkligen hoppas att det gör. Nu är det dags för Taggen på trimbordet, han ska på inofficiell utställning på söndag.

...väntans tider. Palomas uppfödare berättade för mig igår att Palomas mamma Hedda tydligen föder sina ungar på 70e dygnet. Så då blir det ungar på fredag i så fall..!

Igår kväll bäddade hon lite varstans, mest i lådan i badrummet där jag har tänkt mig att hon ska hålla till med sina barn. Hoppas hon trivs i den sedan också. Men glad i hågen kom hon med svansen i topp i morse helt och fullt övertygad om att den tjocka magen bara är en tillfällighet och att inget speciellt kommer att hända.

Jag orkade inte uppdatera hemsidan två ggr så jag gick händelserna lite i förväg. Jag har inga kattungar än som tittat ut ur moderlivet på Paloma, hoppas så klart att det blir i natt. Hon har bäddat lite idag och haft en temperatursänkning så det är bara att hoppas att hon väcker mig vid fyratiden i morgon bitti.

Usch, jag borde verkligen ha börjat med det jag faktiskt skulle göra idag, dvs. skriva om 25 sidor text, men i stället gjorde jag om hemsidan. Nu hittar man den här:

http://medlem.spray.se/retrieverjakt/index.htm

När/ om (förmodligen) jag skaffar stamnamn tänkte jag ha det som domännamn, och tills dess får en vanlig gratisadress göra nytta.

Vad tycks?

Jag skulle vilja integrera bloggen i hemsidan men jag vet inte hur man gör det...

Paloma tiger som muren. Hon tänker inte klämma ur sig några bebisar verkar det som. Jag tippar dock på att det händer i natt även om jag börjar tvivla på om jag räknat rätt på datumet. Inget är som väntans tider sägs det.

Under tiden jag väntar bgger jag om hemsidan och strukturerar upp det hela. Jag har inget avancerat program, bara Frontpage och skulle vilja ha rullande knappar, ni vet så där att det rullar fram en lista om man för pekaren över knappen. Om någon vet hur man gör det får man gärna säga till. Tills vidare får det bli lite knepigt, men det får duga.

När jag har bestämt mig för stamnamn ska jag nog ha det som domännamn. Jag tycker Grammatica skulle vara fint, det passar väl på en språknörd...

Ja den rubriken ska läsas med två varianter. Först två kort från i onsdags:



Ja så här såg tårtan ut. Jag hade himla kul när jag gjorde den men nästa gång ska jag göra hundarna på plats. Mossa till höger blev alldeles för smetig. Taggen är kakaovovven till vänster.



Jag tror man ser rätt bra hur glad jag är i den här lille jycken. 

Idag har jag tagit tag i skurhinkens avvänjning. Taggen håller sig jättebra nu - utomhus, och väl inne ställer han sig framför kylskåpet och lättar på trycket. Nej, nu räcker det. Så det har varit ut med valpen - in i kompostgaller - ut efter en stund igen - in i kompostgaller och se - det hjälpte nog lite. Jag ska inte ropa hej än men nu i kväll kissade han faktiskt ute när jag tog ut honom. Det brukar ta två dagar att fixa till...och jag har hela helgen på mig. Det ironiska är bara att jag måste ställa äggklockan - annars försvinner timmarna när jag sitter framför datorn och skriver och valpen hinner göra både en och fem pölar lite varstans.

Paloma är alltjämt tjock - inga "valpar" där inte... De kommer på söndag.

Och nu är Rökkvi ute på försäljning. Snyft! Här är annonsen. Någon som har 48000 över..? Nej, tänkte väl det. Men det värsta med hästar är inte inköpskostnaden, det är underhållet.

Fast när man pratar om hur dyrt det är med hästar, har de personerna tänkt på vad det kostar att göda ett barn..? Egentligen är inte hästar så dyra djur, det är bara det att kostnaden blir så konkret på något sätt.

Idag när jag red honom tränade jag på det vi lärde oss i måndags, dvs. att skapa kraft i vänster bak och träna sidvärtsrörelser i skritt och tölt. Han töltade lockrent fyrtaktigt sedan. Helt fantastiskt bra gick han, jag var stolt som en höna. Vi provade även galoppfattning och det fungerade jättebra första gången. Han hade riktigt bra balans! De andra fyra försöken fungerade däremot inte alls.

Så när jag åkte hem - funderade jag då på den galoppfattningen som fungerade eller de 80% som inte gjorde det?

Givetvis var jag nöjd över det som fungerade! Om man väljer att se alla möjligheter i stället för hinder blir allt lättare att uthärda.

Om ett och ett halvt år blir jag inte arbetslös.

Jag kommer att erbjudas en förändring som kommer att innebära att jag på ett eller annat sätt kommer att utvecklas. Jag tänker på vilka möjligheter jag har på jobbmarknaden, inte på det enda lektorat som kommer skrivas ut i tyska i Norden det året och som jag inte kommer att få. Man måste se livet positivt.

Det är nämligen så att det är dåligt väder ibland. Men det är bara för att solen ska kunna vila upp sig och orka skina ännu starkare dagen efter. Och för att vi människor ska kunna uppskatta att solen faktiskt finns.

Ikväll åkte jag förbi Taggens uppfödare med en tårtbit för att fira BiS-et den 28 februari. Det roligaste med tårtor är nog att göra dem, jag blev faktiskt rätt nöjd med resultatet. Hälften är kvar så om någon är sugen är det bara att titta förbi! Den står i kylen och väntar. Jag tänkte att han nog inte kommer vinna BIS fler gånger så då får man passa på och fira när det finns anledning.

Men en BIS-vinst skapar en jävlaranamma i mig som är helt otrolig, jag blir helt rabiat när jag vinner något. Det är samma sak i jobbet. I motgångarna är jag rätt seg och sävlig (tycker jag själv altså) men när jag smakat segerns sötma och lyckats med något jag föresatt mig ro iland blir jag hopplös och går in för nästa vinst med full styrka och satsning. Det kallas visst "endorfiner" som man vill ha fler av när man upplevt något positivt.

Vi har en plan, Taggen och jag. Och den innefattar att vissa agilitytävlingar stryks ur planeringen. Det gör inte ett skit för det finns så mycket tävlingar ändå och Taggen är valp endast en gång i livet. Och en jäkligt fin sådan, om ni frågar mig. Jag är inte ett dugg partisk men jag vågar ändå säga att han är den bästa valpen i världen, helt enkelt. Och snart är det vår och vi ska träna slalom och kontaktfält. Härligt!

I kväll gjorde jag en makaber upptäckt. Har ni kollat någon gång under kylen? Gör inte det. Det fanns 3½ år hund- och katthår där. Anledningen till att jag blev tvungen att kolla var för att Taggen kissat precis framför kylen och med den lutningen (det lutar åt alla håll i min lägenhet) rann det in under kylen och fräschade upp alla hundhåren. Blä.

Men han är söt, Taggen, så det gjorde ingenting. Taggen är en väldigt snäll valp. Han har hittils bara strimlat lite post och ett DVD-fodral. Tyvärr tog han den bästa filmen i hyllan men det kunde inte han veta. Skivan förblev hel men inte fördralet.

I och med detta kom jag på att jag skulle rensa i bokhyllan i köket. Det är farligt att ha en bokhylla i köket, den tenderar att bli full av diverse saker man inte visste att man hade. Alltså kan man lika gärna slänga dem. Jag slängde ett antal Jotex-kataloger, lösblad, gamla utskrivna utkast av avhandlingen (inget jag ville kännas vid) och en massa bråte som är helt onödigt. Jag bara väntar på att Internet ska förbjuda pappersutskick. Hur bra mår jag på en skala av att få reda på försäkringsvillkoren i pappersform? Om jag vill läsa dem kan de skicka en .pdf-fil.

Fast rensningen var nog mer en överslagshandling. Jag ska nämligen slutföra en arbetsuppgift jag skjutit på. I stället blir det nog tåggöra i morgon. Jag ska nämligen till Uppsala och lära mig mer om olika språkliga egenheter i tyskan och de andra germanska språken. Spännande - men resan är jobbig. Två timmar enkel väg tar det.

Idag såg jag att min medryttarhäst blivit utlagd på http://www.bukefalos.se/ det är alltså bara en tidsfråga innan jag förlorar min medryttarhäst. Bläh! Men det finns andra hästar. Och den dagen jag blir hästägare kanske jag har högre krav på gångarter och då är Rökkvi ett minne blott och sprider glädje hos en ny ägare.

Min katthona Paloma är jättetjock och tjockare blir hon för varje dag som går. På fredag är det dags och det är bra spännande. Men jag ropar inte "hej!" än, ungarna ska ut först och klara sig och mamma katt ska också klara sig. Hon ska få ha hela badrummet för sig själv i början för det är enklast att ha bra temperatur där inne. Resten av tiden får de i huvudsak vara i mitt lilla rum.

Förresten: Vad tycker ni jag ska göra med mina hemsidor? Jag funderar på att bygga om och bygga ihop min retrieversida och kattsidan till en och ha den mera inriktad på min kattavel och hundarnas prestationer och så länka därifrån till agilitysidan (som ju mer är som träningslitteratur). Förslag?

Ni hittar dem på http://hem.passagen.se/johanna-kotten/ ,http://hem.bredband.net/b641992/index.htm och http://medlem.spray.se/retrieverjakt/ .

Johanna

Jaha. Mia&Klara sänder sitt sista avsnitt på söndag men för dem som liksom jag inte kan hålla sig finns detta fantastiska TV-program att beskåda på svt.se. Jag har följt karaktärerna slaviskt under snart åtta veckor och är helt förundrad övre hur intelligent och träffsäkert de lyckats med karaktärerna och att diskutera kvinnofällorna på ett smart sätt. Jag undrar också hur många som faktiskt ser vad Tabita pysslar med trots stringtrosorna och ciggen i mungipan.
Kolla på programmen igen och tänk på följande:

Gulletussan lever genom sin före detta man, hockeyproffset som hon var stolt som en höna när hon lyckats ragga upp/ bli uppraggad av. Alla väninnorna försvann men det gjorde inget, Gulletussan var hel som människa. Hon hade ett hockeyproffs, inte misslyckad för fem öre. Världen rasade däremot när hockeproffset drog. Gulletussan klarade sig inte en sekund.

Görel lever ut sitt förakt mot män på sin hundkurs och hennes bitterhet mot andra människor är slående. Hon vill ha kontakt med andra människor men klarar inte av det, hon blir otrevlig och bitchig och det skrämmer folk. Och hur hon kan leverera kritik som blyhagel utan att behöva stå för det är sanslöst klockrent bra, hon behöver nämligen inte ta det själv. Hon är tvärtom helt övertygad om sin egen överträfflighet att hon inte behöver lyssna på andra.

Så har vi Mia&klara vars vänskapsrelation har mycket gemensamt med Gulletussan. De försöker på alla sätt hitta en karl, inte nödvändigtvis en bra dito, men bara en karl så att de kan bocka av denna viktiga detalj på "att-göra-listan". Mia lever med en tråkmåns hon inte är direkt förtjust i och försöker på alla sätt att vara honom till lags, hon fixar och donar med sig själv för att få relationen att fungera. Hon sätter sina egna behov helt åt sidan - bara för att inte behöva stå där själv, kanske för att bli misslyckad mot de normer som finns i samhället. Till slut gör hon som Tabita - lever för sig själv och skiter i normerna som finns.

Tabita gör nämligen precis det hon vill. Hon lever som en riktig trash-morsa, helt obekymrad om vad socialen och samhället säger. I henne finns en stor generositet, värme och medkänsla, hon är helt oöverträffad i sitt arbete som undersköterska. Men tittarna tycker säkert vid första anblicken att hon är en misslyckad person. Det gjorde jag, tills jag såg vad hon går för.

Tabita är nämligen alla kvinnors förebild. Hon dömer inte andra och hon blir inte heller dömd för hon bryr sig inte om vad folk tycker och tänker om henne. Hon utgår bara från att ingen sägre något illa om henne. Hon har ett enormt självförtroende och kör sitt eget race fullt ut. När hon i sista avsnittet vinner en stor lyxkåk som borde vara vars och ens dröm om man är en kvinna i hennes situation rycker hon bara på axlarna och tar emot det men hon låter inte huset stiga henne åt huvudet. Hon är lika ointresserad av det materiella som förut, försöker inte imponera på sin väninna i telefonen utan bara beskriver det hela helt neutralt. "Vi fick visst ett hus", typ. Det är inte hur man bor och lever som är det viktiga utan att man lever som man själv vill.

och att man struntar i normerna i samhället.

I feminismfrågor diskuteras ofta mannens och kvinnans perspektiv. Det tycker jag är helt värdelöst. Det är bättre att diskutera hur kvinnor behandlar varandra och skapar normer hur kvinnor ska vara. Om vi bara slutade att leva för normer och värderingar skulle vi ha mycket bättre värderingar och lyckas leva lyckligt. Det är inte viktigt hur man lever utan ATT man lever.

Melodifestivalen bjöd på nästa kvalitativa underhållning.

Jag älskar det där programmet. ända sedan barnsben längtar jag mig sjuk efter att få frossa i musik, kläder och dansnummer. Jag förfasas, skrattar, blundar och ibland stänger jag av ljudet. Jag såg en intervju med Björkman själv på svt.se och han hade verkligen lyckats med det han företagit sig: Nämligen att skapa en jämn och kvalitativ tävling där inget var uppgjort i förväg. Men vår vana trogen tror vi att såpan är skapad enligt samma gamla vanliga Dallas-mönster, fast tji fick vi: I år var inga roller givna i förväg och ingen visste hur det skulle gå. Mer sån't, Björkman!

Jag trodde personligen att EMD skulle tjonga hem hela skiten. När den internationella juryn sagt sitt insåg jag att jag nog fick hjälpa dem på traven. Och hela omröstningen bara gapade jag. Vad var detta? Molly fick inga poäng, och EMD låg inte i topp. När så den sista poängen från svenska folket skulle ges till någon av de understa låtarna bara gapade jag.

Jag kan dock fastställa följande: Flera låtar var bra! Jag hade kunnat tänka mig att skicka allihop av olika anledningar och har för tillfället Sarah Dawn Finers låt på hjärnan, det numret blev dessutom häftigt.

Hoppas att de kör samma koncept i framtiden. Inga fler Carolor eller Androlor, bara vanlig, svensk schlager och en lång rysare.

Hur många månader är det kvar till nästa gång..?

Jaha, lördag och man måste ställa klockan. Fast inte så okristligt tidigt, 8.00 räckte men eftersom jag med lätthet kan dra mig till 11 var det lika bra. Man hinner med mycket en lördag om man bara planerar.

Först blev det en tur till stallet. Jag kunde inte rida i tisdags för jag halkade av vägen halvvägs in på grusvägen. Ingen fara med mig, hundar eller bilen men det behövdes en traktor för att jag skulle komma loss... Så jag ställde in ridturen då. I torsdags red jag ut en jätterunda i skogen på 1½ timme så idag körde vi ett pass i paddocken. Det fungerade så där. Femgångaren har det lite jobbigt med högersidan så efter gymnastik och tänjning gick det bättre, men det märks att det sliter på kroppen att ha fem gångarter. Han kan för tillfället inte trava i höger var så det är till att jobba, jobba och jobba. Så fort snön är borta i paddocken ska jag börja med lite bomövningar.

Idag var tanken att vi skulle ha lite träning med Spikas kennel men de hade flyttat det till i morgon (man borde kolla ALLAS hemsidor - jämt..) men det gjorde inget. Vi hann med en uppdatering om "vad har hänt sedan sist", kollade in varandras nya utställningshundar (Maria kör med showcocker, http://www.meryl.se/) och sedan tränade vi jaktspaniels. Spika piper som besatt men med vår träning gick det bättre, hoppas att det kan byggas upp och hållas på en schysst nivå. HELT tyst blir hon nog inte, men förhoppningsvis tillräckligt så att det går att få två elitettor till. Spanielproven bedömer inte tystheten på samma sätt som retrieverproven och det märks på aveln. Hon är en kanonduktig jakthund men jag kommer inte att avla på henne. Vad är det för vits att avla på en skrikande spaniel bara för att den jaga bra och har bra höfter? Med största sannolikhet kommer avkommorna att ha mycket gnäll i sig - och vem ska hantera det? Och föda upp en kull för att tjäna pengar och sälja som hundsporthundar - nej tack. Så ansvarslös är jag faktiskt inte.

Taggen fick leka lite med några jaktspringrar och en utställningscockervalp. Det var lite läskigt tyckte han. Inte någon burdus kille som satsar på halsskinnet det första han gör utan han kollar läget och springer runt med svansen sänkt och öronen bak. Till slut efter 10 minuter kom han på att de var snälla och travade glatt med i i hundhus och bland garageprylar. Det är perfekt att låta valpar träffa säkra och snälla hundar och framför allt när ägaren är en riktig hundmänniska som förstår vitsen av att låta hundarna vara tills det verkligen behövs en mänsklig insats. Hundarna lär sig av det där och blir då riktiga hundkompisar.

Igår var vi i Uppsala hela dagen och hade en workshop meddoktoranderna där. Det är alltid lika trevligt! Vi gör det lite halvseriöst och berättar om vår forskning. Mitt föredrag gick bra men jag är så superstressad över att jag ska lämna in manus om ett år! Det låter som lång tid men den som har testat att skriva en avhandling vet att det inte är så "bara"... Tyvär tar inte alla doktorander sitt jobb på lika stort allvar. Personligen förstår jag inte varför man väljer att söka  en tjänst som är så psyiskt påfrestande där det går ut på att den som har mest prestationsångest när den skriver vinner - det är ett tufft arbete och så struntar man i det. Varför hänga upp fyra år av sitt liv på något man absolut inte vill göra när det finns andra möjligheter? Slöseri med resurser och skattepengar är vad det är och med dagens reglering är det jättesvårt att bli av med sin finansiering. Så det är väl bara att se tiden an och inse att vissa kommer att disputera om ett år, och vissa andra som inte bryr sig kommer inte att göra det.

I kväll måste jag läsa en SOU till jobbet, det handlar om universitetens utformning i framtiden. Skittråkigt men jag får betalt för det. Bara att bita ihop och börja - NU!

Idag har jag filmat när Taggen apporterar metallapporten:


r> Och så tänkte jag visa lite "sitt kvar" vid fyra månader. Det leken går ut på är att han bara får ta leksaken om han sitter/ står helt still. Han är inte så duktig på sittkommandot eftersom han har påbrå att bli utställningshund. Jag har upptäckt att det är mycket enklare att lära hunden sitt kvar om man gör som med spaniels och jakttränar dem, dvs. lär dem stadga med störning först. Leken går helt enkelt ut på att leksaken inte försvinner så länge han sitter kvar och han får ta den på kommando. Om han försöker ändå tar jag bort leksaken vilket leder till att han sätter sig igen. Vi har inte kommit så långt att jag kan gå ifrån honom men vi ska träna på det så snart den förbaskade snön smälter bort! Han tjuvar inte i verkligheten, det är tydligen tidsfördröjning på ljudet!

r>

I mitt nästa liv ska jag lära mig av misstagen och inte göra om desamma. Det här samhället är gjort för att man följer en bestämd mall och ju närmre storstadsregionerna desto värre blir det.

Be dina föräldrar att skriva upp dig i bostadskön innan de ens hunnit fundera på om de ska stadga sig tillsammans, säg sedan åt dem att skaffa sig ett rejält avlönat arbete och för 17, de får inte skilja sig!

Samhället idag är uppbyggt på att du som kvinna har vid 19 gjort dig beroende av en man som är beredd att försörja dig med en högre lön än du någonsin kommer att tjäna, och att du har föräldrar som kan rycka in och hjälpa till i bostadskrisen även om de själva hunnit bli senila innan du ens funderat på att skaffa dig en bostad.

Om du däremot är kvinna, med en hobby och ett stort behov av självförverkligande, inte beroende av någon man utan klarar dig bra själv, ja då får man finna sig i samhällets politik. Eftersom jag inte ville bo i Stockholm men jobbet förde mg hit har jag jämkat och flyttat till Södertälje. För tre och ett halvt år sedan. när jag kom hit, var det fortfarande ganska OK. Man skulle akta sig för Ronna, Geneta och Hovsjö.

Idag ska man inte bara akta sig för Ronna, Geneta och Hovsjö, utan även Fornhöjden (japp, där bor jag) Bårstabergen, Brunnsäng, Grusåsen, Lina (!), Saltskog osv. Kvar finns rika och fina Pershagen eller ev. centralt. Möjligen Viksängen och södra, men där kan man inte rasta hundar så bra. Inte utan munkorg. Folk fattar nämligen inte vad en papperskorg är för något.

I centrum finns det inte ett enda grässtrå, jag skulle dö inom en kvart.

Staden invaderas av kriminalitet, den kokar och bränns. Staden är ett inferno. Lägenheterna inom ganska ok områden är det kö på - en sisådär 5-6 år. Minst.

Så då återstår bara ett sätt att fly sin stad. Man köper sig en bostadsrätt! Och hoppas att det ska fungera trots att man inte har så mycket pengar på sparkontot. Mina kompisar, som levt sina liv som bättre hälfter har helt klart pengar på banken och kan handla sig en bostadsrätt. Om inte annat har mamma och pappa kvar sitt hus, som belånas och vips! Ungen bor på Södermalm! 45 år gammal och hjälpt av mamsen! Vilken självständighet vårt samhälle bjuder på!!!

Vårt land är inte ett dugg segregerat. Integrationen fungerar perfekt, och det är inte så konstigt.

Staten räknar nämligen kallt med att jävlas med ensamstående människor som inte hittat den stora kärleken vid 19, som de gjort sig beroende av och som inte sparat alla sina pengar de haft över eftersom de i stället slösat bort dem på en självförverkligande hobby. De ska sedan står för integrationen eftersom de placeras ut i de enda lägenheter som finns med kortare kötid än sex år.

Jag borde ha tänkt på det där, men frågan är till vilken grad jag känt mig levande idag. Och idag - när snön lite vackert döljer alla fimpar utanför porten som alltjämt saknar kodlås, och som inbjuder till att mina hundar kommer att brännas inne levande en vacker dag när vinden ger friskt syre åt elden, befinner jag mig i Moment 22.

Jag skulle kunna trivas i området. Om dagis hade plockat med sig sina barnblöjor från skogen, folk hade fattat att det inte är bra att mata råttorna med brödrester i varenda buske, att det är onödigt att medvetet slänga skräp bredvid papperskorgen eller ett förbannat otyg att kasta fimpar på marken.

Då skulle här vara fint.

Eller tänk ännu hellre: Mina grannar hade LETT åt att jag kommer med mina hundar! Kanske rent av frågat om de får klappa dem!

Nej, i stället spottar de på dem eller säger fula ord när jag går förbi. Kan man trivas i ett sådant område? Självklart inte, men det går att bita ihop ett bra tag.

Så hittar jag drömlägenheten. Trädgård och altan. 750000 kr. 59 kvm. Men det är tvärstopp. Jag har inte samlat på mig en fet kontantinsats, sedan att jag skulle ha råd att bo där med ett dyrt lån för kontantinsatsen spelar ingen roll. Jag får inte något lån.

Så jag vill ha ett bra svar:
Hur flyr man situationen i Södertälje om man inte har 75000 på banken?

I morgon ska jag köpa munkorgar till hundarna. En dag blir det ilfart till djursjukhuset för att de kökat mögligt bröd.  De äter människobajs varenda promenad, min rastningsskog är nedbajsad av dagisungar som inte får lära sig det vi lärde oss som barn, att vara rädda om moder jord. Ungarna bajsar och föräldrarna slänger blöjorna i buskarna. Otroligt.

Det är ledsamt att titta på och se hur saker och ting inte bara förändras utan faktiskt förfaller, och det går fort. Och utan pengar på banken måste jag leva i det.

Anstalten Hall ligger några kilometer från där jag bor men jag lovar - Hall är mycket större än sina murar. Hall sträcker sig långt bort genom staden och vi som bor här väntar på att få inkassera 4000;- vid "Gå!", men blir skickade i fängelse direkt i stället.

Herrejisses, min sedan ett år kastrerade labrador har ersatt intresset för löptikar och hundar generellt med mat. Och det är ett perfekt intresse om man bor i ett bostadsområde där dagis brukar valla sina barn i den skog vi promenerar i. Dagisbarn lämnar efter sig allt möjligt smaskens, allt ifrån bullrester till resultatet av bullätandet, mer eller mindre dolt i vitt toalettpapper. Att släppa labradoren lös blir alltmer komplicerat eftersom han helt sonika, sex år gammal, tvärvägrar kännas vid både inkallningssignal och sitt namn. Jag ger upp, dagisbarnen vinner och min hund har fått ett nytt koppel. I förrgår rastade han sig långt borta, alldeles ensam i skogen - trodde jag. Det visade sig att han länsade dagisets korvförråd. Eller ja - ha försökte. Som tur var hade de redan käkat färdigt, men jag undrar ändå... Om det kommer en stor labrador farande - varför försöker de inte jaga bort den? Jag menar - han är ju rätt lättskrämd om man bara säger åt honom att springa undan. Nu bortser jag helt ifrån det faktum att jag är en urusel hundägare som släpper min hund lös utan att han kommer tillbaka när jag så önskar. Om det kommer en stor älg farande mot min bil så nog 17 försöker jag i alla fall att jaga bort den och flyr väl först när jag märker att den är hög på äpplen och inte vid sina sinnes fulla bruk. Men att stå helt handfallen - det fattar inte jag. Men det är väl så om man inte är van vid djur, som stadsmänniskor inte är. De har tappat all vett och sans angående relationen till djur och natur att de inte ens kan närma sig dem utan att stamma.

Ungefär som jag med dagisbarn då, typ.

Bortsett från att jag brukar behandla dem som hundar - "Braaaa" - "Nej!". Jag har faktiskt jobbat på dagis en hel dag i min karriär. Jag gjorde inte om det. Fy vad tråkigt det var. Sedan jobbade jag på lågstadiet en dag som musiklärare. Då skrämde jag slag på klassen efter att ha låtit en varning få en konsekvens. De trodde visst att vikarier inte kunde mena ett "Nej!" och när jag gjorde det blev de livrädda. Jag var inte ens arg, jag bara flyttade på en stol med en elev på bara för att han inte kunde låta bli några pärmar bredvid sig. Så dagiset i skogen ska nog vara lyckligt för att det bara var en snäll labrador som kom farande och inte den snälla labradorens elaka matte. Eller hur man nu ska definiera mig....

Så nu får labradoren använda sitt koppel ännu mer än tidigare och jag drömmer om att flytta till något ställe där folk inte lämnar barnblöjor och kolapapper efter sig på min rastningsrunda. Att promenera med spanieln lös är förträffligt eftersom den inte bara motionerar sig själv utan även drar med sig Taggen i sitt race. Undrar just om Taggen kommer att börja kuta runt i sökmönster á lá Spaniel om några veckor, en sak är säkert och det är att han får motion så att det både räcker och blir över. Med tanke på hans apporteringslust är det inte helt otänkbart att det är möjligt att göra spaniel av honom. Och under tiden Taggen blir spaniel blir labradoren sällskapshund. Ombytta roller - men de fyller ju sin funktion!

Hästar är bra märkliga djur. Hundar lär sig ju genom upprepning, och ju mer belöning de får för ett beteende desto mer tenderar det beteendet att öka. Hästar fungerar inte så. De styrs i stället av sin kropp. Rökkvi, min medryttarhäst har generellt en stel vänstersida. Det betyder att han har jobbigt att böja på kroppen i vänster varv men i höger varv går det utmärkt. Det visar sig även i gångarterna som blir bättre i höger varv. Utom igår då. Helt plötsligt kunde han inte trava på böjt högerspår utan började bara tölta direkt. Efter en timme klarade han trav i böjd höger sida. Då skrittade vi av.

När jag sedan hängde tillbaka sadeln såg jag en röd katt som låg och flämtade och jamade på stallbacken. Han hade släpat sig dit, förmodligen blivit påkörd någonstans. Stackarn! Det var inte annat att göra än att ringa till grannen och be honom komma med bössan.

Det är lätt att vara kaxig och säga att "det är bara att skjuta katten!" men det är fråga om ren arkebusering. Jägarn var inte så kaxig han heller, ställde tusen frågor om katten så att ingen skulle göra anspråk på den. Nu är han i varje fall i katthimlen och jagar möss för glatta livet där inga dumma människor kan köra på honom.

Igår testade jag att ha Taggen med de andra i stallets hundgård och det fungerade kanon, han försökte inte rymma utan var nöjd och glad över sin nya lekkamrat, storpudeln Vixie. han charmade alla och jag kunde förstås inte låta bli att skryta över hans bedrifter i helgen. Folk är roliga, de skiter fullständigt i sådana saker. "Jaha" hasplade de ur sig - "men sååå söööt han är! Vad är det för ras? Hur gammal är han?"

Jag försökte stolt deklarera denna hunds fantastiska anor, men det var de inte intresserade av.

Tur att det finns hundar till alla efter var och ens syften.

Spika och Zingo börjar vänja sig men tycker allt att det är hemskt att matte är på andra sidan staketet och gullar med ett stort djur som låter annorlunda. De blir griniga över att inte få min odelade uppmärksamhet men samtidigt är det nog bra för dem. Ibland behöver hundar distansieras, stallet är ett bra sätt.

Vi tränade i ridhuset i söndags. Taggen börjar fatta tunneln! Kanon - då får jag ett hinder att träna upp framåtdrivet med. Tunnlar brukar vara favoriter för de flesta hundar, lite som titt-ut-leken för småbarn: "Nu är det mörkt!!! Nu är det ljust igen!!!". Han sprang som attan på leksaken efter hopphinder, det ser bra ut. Härligt att jobba med en hund som det är så bra drag i, livet blir alltid mycket enklare då.

Zingo är nog den av mina tre som just nu är roligast att träna för han är så tacksam att nöta med. Typiskt retriever, de kan göra om samma sak 100 gånger och är lika glada sista gången. Spika däremot, jaktcockern, hon har ruttnat på tredje försöket. Jag blir irriterad då för att hon inte springer och så springer hon ännu mindre. Jag behöver nog helt enkelt bygga upp enkla banor med rakor - sväng - raka - sväng - raka så att hon lär sig att springa fort HELA vägen, och att lita på att det är OK att springa. Det märks så väl att jaktträningen och agilityträningen är så nära varandra i beteendet hos hunden, men inte i träningsformen och det är nog svårt att kombinera. Att ena stunden bromsa hundens initiativ (jakten) och sedan gasa hundens initiativ (aglityn) verkar vara svårt för en cocker att acceptera. Labben däremot är mer som en terrier. "Shit happens!" och så gasar de lite till.

När snön smält bort ska vi börja träna ordentligt!

Jag tänkte bara förtydliga en sak om kritiken mot cairnboken igår. Jag glömde ju skriva att den har bra saker. Utsidan är fantastiskt fin. Där sitter nämligen Taggens pappa i egen hög person. Och så är det bra att den riktar sig till den vanlige hundägaren och inte till sådana som mig. Men boken hade tjänat på en ny disposition av kapitlen, samt en korrekturläsning. Jag som jobbar med texter dagligen ser inte bara att något inte stämmer utan vet också direkt varför och det är jättesvårt (omöjligt?) att som lekman se de sakerna. Det enda man märker är möjligen att texten på vissa avsnitt blir svår att följa, ofta beror det på att författaren skapat tankeluckor mellan meningarna eller blandat flera ämnen i samma stycke. För några år sedan gavs en bok om agility ut och författaren hade inte ens kollat igenom tangentfelen, "aligity", "agilitty" och "agitily" stod på flera ställen, när författaren egentligen menat "agility". Det är så himla onödigt! Om man nu ska satsa så mycket pengar på att ge ut en bok måste sådana saker vara borta! Varje text måste korrekturläsas av olika typer av människor (en journalist, en författare, en expert på området, en docent i svenska osv.) flera gånger för att bli bra. Mina studenter har jättesvårt att förstå det igår. Jag tipsade en student igår om att jobba med sin inlämningsuppgift i tre timmar. Tre timmar är liksom ingenting med mina mått mätt, studenten sa: "Jaha! Så pass mycket alltså!" Textbearbetning är alltså oerhört underskattat generellt och den nöten går man bara på först när man utsatt sig själv för det. Jag har en kompis som gett ut en bok efter mycket om och men men som slarvat med korrekturen. Hon trodde hon redan var en auktoritet på området och behövde inte någon annan korrekturläsning. Resultatet? Boken blev sågad i en recension och det ledde till att den säljer dåligt som kurslitteratur.

Det där med att kritisera någon annans text är jättekänsligt, författaren tar det kanske personligt, ungefär som hundägare. Om hunden har krokiga framben betyder det att ägaren har skeva armar, fast man egentligen jämför äpplen och päron. Kritik leder inte till negativa effekter, det leder till att något blir bättre, och det är ju det alla vill uppnå, att det man arbetar med blir så bra som möjligt.

Så tänker jag när jag skriver. Trots att min text blir kritiserad så fort jag lämnar iväg den på korrektur blir jag inte så ledsen, jag lämnar iväg den för att jag kört fast och behöver input på hur jag ska vidareutveckla den. Det är väl därför vi ställer ut och prövar våra hundar till viss del, vi vill ha input på om vårt arbete är på väg åt rätt håll. Och när man då får reda på att det är rätt väg - då bir man ju jätteglad. Ungefär som när min handledare säger "das hast du gut gemacht" om min text. Jippi! Och om hon då säger att mina rubriker är korkade, så betyder det att de är korkade i dagsläget men inte att de kommer att vara det i tryckt text. Kritik är således inte destruktivt, det är i en konstruktiv form något av det bästa som kan hända.

Först och främst vill jag verkligen TACKA ALLA för alla fina kommentarer och lyckönskningar till Taggens fina pris i lördags! Jag blir så jätteglad för alla som gläds med oss, jag tror fortfarande knappt att det är sant. Taggen tar dock det hela med ro, ligger på rygg på sin kudde i sängen och snusar med nosen mot sina små söta tassar. Zingo och Spika snusar bredvid. Spika har helt andra talanger men det är inte tid för att visa dem så här års, och Zingos talanger har väl nått sin kulmen, bortsett från hans stundande lydnadskarriär. Hela hundflocken mår i varje fall bra och är nöjd med tillvaron.

Jag kan inte jobba pga. mina hundar. Det är precis som vanligt när jag vunnit något viktigt. Jag bloggar i stället.

Nackdelen med bloggens struktur är att ett inlägg flyttas ner så fort man skriver ett nytt. Om man då berättat nå't kul som jag gjorde i lördags, ja - då vill jag inte skriva något mer alls. Jag vill fortfarande vinna BIS- inte byta ut presensformen mot preteritum eller perfekt. Men ett nytt inlägg tar inte bort BIS-titeln. Rosetten ligger oupphängd kvar hemma uppe på extrafrysen, och jag vet inte om jag ska börja hänga upp rosetterna igen. De gamla viktigaste rosetterna har jag satt i en tavla som jag har i extrarummet, och Zingo löste rosettproblemet som valp. En dag när jag kom hem hade han helt sonika hoppat upp på väggarna och käkat cert- och BIR-rosetter så det stod härliga till. Han strimlade allas utom Tambos (min första labbes) rosetter, kanske för att han visste att jag aldrig skulle förlåta honom för det. Så han tog initiativet till att slänga rosetter som inte har ett värde. Därför kastar jag de flesta agilityrosetter, eller låter dem hänga på hundburen i bilen tills de går sönder. Då brukar det vara läge att byta ut dem mot nya.

Men... en BIS-rosett kan man väl inte göra så med? Jag menar, det lär dröja innan det händer igen. Inte 17 kan man häda och kasta en BIS-rosett. Jag har trånat efter en sådan i 15 år. Frågan är därför inte OM jag ska hänga den på väggen - utan VAR. Hrm, jag ska nog göra om lilla rummet till hund- och trimrum, där får rosetten hänga. För Taggen har faktiskt uträttat stordåd. Vi ska åka på utställning i Sollentuna i Grand danois-klubbens regi den 28 mars men det känns lite fånigt nu, även OM han skulle vinna skulle jag nog inte ta det på samma allvar. Han vann trots allt på terrierklubben - det slår högre än en vanlig inofficiell utställning.

Faktiskt.

Igår på tåget läste jag igenom hela Cairnboken som rasklubben gett ut. Jag tänker inte skriva mina förbättringsförslag här i bloggen, det ger ingen avsedd verkan, men den behöver helt klart omarbetas, inte så mycket språkligt på det grammatiska planet (bortsett från några störande kommateringsfel) MEN texten är i vissa fall osammanhängande. Vad synd när klubben lagt ner arbete på att skriva en fin bok om cairnterriern! Jag vill däremot citera två tankvärda avsnitt:

"Sammanhållningen är fin bland cairnutställare och trots att konkurrensen är hård sammanstrålar de ofta och har trevligt ihop. Alla nya är välkomna!" (51)

Det låter fint, men jag är inte korkad. Jag har varit med förr. ALLA människor är inte idioter men ALLA människor är inte trevliga heller. Och alla hundar går inte ihop med varandra, precis som människor. Det är inget konstigt med det. Om nu raden ovan hade stämt, hade flera kommit fram och växlat några ord med mig i lördags, och det gjorde några. De hade norfolkterrier, de hade andra raser, det var några okända MEN som hade anknytning till Taggens släktingar som kom fram och gratulerade. Men någon "sammanstrålning" kan jag inte riktigt tala om, faktiskt. Jag råkade applådera av misstag och rent spontant när någon klass var färdigbedömd, jag gjorde inte om det. Man kan tycka vad man vill om sina konkurrenter, men man kan faktiskt applådera den hund som vinner även om man själv tycker att det är fel val. Vi är inte där för att döma själva, vi är så förbaskat stendumma att vi BETALAR för att höra någon annans persons åsikt om vår hund. Nog 17 kan vi följa reglerna i spelet och gratulera den som vinner! Nu sticker jag ut hakan igen, usch och skäms och hoppas ingen får några repressalier pga. detta (för jag vet minsann hur hundfolk kan vara), men det där citatet stämmer inte. Som vanligt har olika sociala konstellationer bildats runt en kennel eller två, och det är klart att de håller på sin struktur. Men man måste faktiskt kunna erkänna att ens rival har en vacker hund, även om man inte tycker om personen. Hur blir det om vi inte vågar stå över personliga åsikter? Detta gäller så klart inte inom cairnklubben specifikt, utan är för mig ett ganska generellt beteende inom många, många raser.

Fast det kan komma något positivt av det där också. Inom norfolkrasen har vi i Sverige två separata linjer pga. att uppfödarna bildat sociala bindningar som styr aveln. Den ena linjen är infekterad med hjärtfel som inom Cavalieren, den andra är fri. Så det kanske finns en logisk förklaring - bråken inom rasklubbarna ska leda till att vi behåller vissa hundar friska, lagen om naturens urval. Endast den starke överlever, det är väl samma princip.

Mitt syfte med att ställa ut är i första han att titta på fina hundar och umgås med dem jag tycker om. Jag är inte speciellt ledsen för att jag mer eller mindre fick gratulera mig själv efter BIR-et, för de som jag verkligen ville skulle bry sig gjorde det. Och det räcker och blir över för mig. Och att alla nya är välkomna? Jo, det tycker jag väl, trots att jag har en fin hund. Det som är positivt nu är att cairnklubben tagit bort tävlan om årets cairn. Jag behöver alltså inte vara rädd för att folk är trevliga mot mig för att jag ska ställa ut så att de får fyllnadspoäng. Årets cairn utses på basis av antalet slagna hundar; som ägare till en halvskaplig hund är du således välkommen att ställa ut då du inte kan vinna men ger vinnaren mer poäng så att den kan slå sin värsta fiende och så blir du en del av det sociala kriget i jakten på framgång. Och nu har jag  ingen halvskaplig hund - om det funnits ett Årets Cairn hade jag direkt blivit ett hot. Det kanske jag är ändå, tänk om Taggen fortsätter i samma stil, då är inte förklaringen långt borta varför de sociala konstellationerna blir starkare och starkare. (Fast det fenomenet är inte begränsat till hundutställningar, det är likadant överallt där det finns en social kraft som styr - vi har det inom agilityn och jaktproven också).

"Avla bara på friska, sunda individer av hög kvalitet så kanske du är framgångsrikast så småningom." (sid. 70)

Ja, detta är väl problemet. Det handlar om att bli bäst.

Vila i frid Kotten. Martin Phillips i England ville så förbannat gärna ha den där Crufts-rosetten och han offrade dig och dina förfäder i jakten på den. Han skickade en hjärtsjuk hund till Sverige och han visste att flera i släkten dött vid 7 års ålder.

Jag tittar på BIS-rosetten igen. Den är fin. Jättefin. Rosa och vit, och på mittenbandet står "BIS-1". Taggen nosar på benet på mig, och jag lyfter upp honom. Jag har världens finaste valp. Och världens finaste jaktcocker och labrador. Zingo har inte vunnit så fina rosetter men det spelar ingen roll. Det är inte rosetten som gör hunden. Det är väl klart att jag blir glad för den, inget snack, men om han inte hade vunnit hade jag inte älskat honom mindre för det. För mig handlar inte framgång om att köra med fula tricks eller falskt spel, jag ska ha kul på min fritid, och ett uteblivet "Grattis!" tar inte musten ur mig för det. För... ni som gratulerade menade det - och det har ett väldigt högt värde!