Johannas hundar

Idag är det måndag. Det känns nästan lite som annandag påsk när jag öppnar altandörren fem i sju. Solen skiner och det är lite småkallt, men inte så femjäkligt att jag inte vill gå ut. Snabbt ut med valp som uträttar stordåd på den öde framsidan av hyrshusen. Fem i sju är folk inte på väg till sina jobb än. De flesta jobbar väl på Scania eller på Astra Zeneca i Södertälje. Inte jag. Jag jobbar på världens bästa arbetsplats på Stockholms universitet och just idag ska jag utnyttja det vackra vädret. Idag ska det ske underverk. Zingo ska upp i tvåan. Och upp i trean. Jobba kan man göra på kvällen när hundarna sover.

Efter en massa bortglömda tvättider lyckades jag förra veckan boka en till i dag på morgonen. Fem maskiner tvätt behövde saneras och det tar sin lilla tid att åka upp och ner för hissen. Kvart i tio ger jag upp, matar hundarna och åker ut till klubben. Där ska vi möta Ingela och fila lite på våra moment. Hera och Ingela tränar på att stå stilla, jag och Zingo tränar på att springa fort som f-n. Skillnaden är bara den att i vår nya sport, lydnadssporten, står jag för det mesta stilla.

Det syns.

Vi börjar innan Ingela är på plats med inkallning med stå. Zingo får bollen först en gång för att han springer till mig och sedan en gång till  när han kutat halva sträckan. Snart rusar han i full fart och tvärnitar när jag låtsas kasta bollen. Det ser lovande ut, mer lovande än stående under marsch som är felinlärt av en stressad förare.

Vi fortsätter med rutan. Detta moment som vållat problem i generationer utav SBK-fantaster börjar bli kallat "det lätta momentet". Det är enkelt, bara hundarna fattar. De älskar för det mesta rutan, det kunde man se igår vid halvtolvtiden på Mälarö BK. Hälften av hundarna - minst - fick tior på rutan.

Jag testar att skicka en gång utan att visa. Zingo springer - lite osäkert i tempo, men ändå - rakt in i rutan och stannar.

Klick - boll.

Jag testar en gång till. Samma sak. En gång till med samma resultat. Lärde sig Zingo något på klickerkursen i lördags, månntro? Vi testar igen, nu från en annan vinkel. Mitt i rutan står han och viftar på svansen. Jag testar att skicka honom från min högra sida. Rätt in i rutan - där står min nästan vita labrador och strålar i kapp med solskenet.

Att arbeta med hund är speciellt. Och det är ett speciellt samarbete vi når där, en måndag förmiddag på Södertälje brukshundklubb. Plastbanden smattrar lätt för vinden och Zingo lyser som solen. Han nästan skrattar när han ser att jag är nöjd. Bollen har stigit ytterligare i värde.

Vi tar en paus, för nu går det bra. Jag hämtar Taggen och hinner tänka tanken tänk om...

Rutan står kvar och plastbanden speglar sig i solen. Tänk om...

Taggen är taggad till taggismens tagglika gräns.

Vad 17, det är ju en lek.

Jag testar, sätter Taggen utanför rutan, men det är svårt att sitta själv. Det går till slut och jag visar bollen i rutan.

Han är inte svårflörtad; så fort jag kommer tillbaka till honom och kopplar loss rusar han in.

Klick - boll...

Vi testar igen.

Samma sak. Klick - boll.

Han fattar verkligen! Tänk om strömmar kort genom huvudet igen. Målet ser jag framför mig - ett steg i taget kommer att ta oss dit. Och det är onekligen mycket enklare om man har en hund som gillar orangefärgade bollar.

Till slut måste jag bara testa en grej till. Jag tar bollen i snöret och sular iväg den rätt över plan. Efter drar han, den lille kortbente terriern i full karriär. "Yes!" tänker jag. "Nu har han mognat rejält i skallen, vågar springa så långt ifrån matte!"

Snart kommer han tillbaka, i lätt galopp med boll och snöre ihopsamlat i ett snyggt paket i munnen. En kvarts frolic och så är hans träning över.

Zingo tittar på mig från sin plats vid bänken. Han gillar inte att vara uppbunden. Det är det värsta som kan hända. Jag sätter honom på gräsmattan och öppnar ryggsäcken. I tre olika påsar ligger ca 30 spårpinnar jag inte tagit i på flera veckor. En har jag i min ficka. Den ser lite sliten ut och har en tydlig svart markering från någon spårtävling på 90-talet. Jag gnider in den med frolic och skrider till verket.

Zingo ska lära sig vittringspinnarna. Denna lek är spännande. Hunden ska i en hög om sex pinnar urskilja sin ägares pinne med hjälp av näsan. Den får inte smaka sig fram och inte ta första bästa pinne. Det är framför allt det Zingo brukar göra.

Mitt i min mastodonthög av trettiotalet apporter placerar jag ut den magiska pinnen jag haft i min ficka, sprider ut lite godis i pinnhögen och låter Zingo leta. Han nosar på pinnarna men letar bara efter godiset. Det är ett bra första steg. Han ger upp i högen när godiset är slut och ger sig vidare. På äkta retrievermanér letar han ny mark när den gamla är tömd, men det är inte det vi ska göra idag.

Jag kommer då på den briljanta idén som leder till genombrottet med stort G.

Min viktiga pinne gnider jag in med ännu mera frolic och spottar på den. Sedan doppar jag den i marken på ett tiotal ställen i pinnhögen. Det blir sensation! Zingo börjar leta bland alla pinnar och när han hittar rätt pinne apporterar han hem den. Min glädje hörs nog tvärs över Mälaren. I vart fall blir det för en sekund tvärtyst på appellplan där en grundkurs håller igång. Jag testar igen. Samma sak. Klick när han hittar rätt pinne och godis när han kommer med den. Vid ett försök plockar han fel pinne men ångrar sig direkt och lägger tillbaka den.

En orange boll och en kvarts frolic kan göra underverk.

Jag skulle inte riva ner fler tapeter utan tapetsera utanpå de befintliga men när jag hade spacklat klart såg jag hur allt bara lossnade... Så det är inte klart än!

Learning-by-doing-principen är i varje fall effektiv när det gäller tapetsering. Jag har lärt mig hur man gör nu, tror jag.

Jag har inte slarvat med slipning och spackling så när som på ett ställe men det kan jag leva med.

Jag har också idag upptäckt att jag hängt våderna upp-och-ner! Fast det gör inget. Det funkar ändå. Och så har jag även upptäckt att jag mönsterpassat i onödan. Det hade blivit snyggt ändå även om jag hängt upp allt huller om buller. Jag var iväg en snabbis till Rusta idag och köpte på mig den sista rullen i tapeten de hade kvar på rean. Bara ut i fall att min Taggis eller senila Zingo får för sig att börja käka på väggarna. Eller ännu värre att kattungarna börjar klösa - hemska tanke!

Just nu behöver jag i varje fall någon form av billig och enkel panel i plast eller liknande till hörnet där hundkorgen står. Tips, någon? Eller det är plexiglas som gäller?

Bara fyra våder kvar nu, sedan är hallen beboelig igen - och jättefin för hundarna att vara i. Fast de bryr sig nog inte så mycket om färger och liknande, bara jag är hemma...

När min lägenhet renoverades för 2½ år sedan fixade målarkillarna det i en rasande fart, vips sa det så var väggarna spacklade och putsade, och tjoff så hade jag nya tapeter på väggarna.

Eeeeh - hur bar de sig åt..?

Jag tänkte spendera långfredagen till något konstruktivt och har tagit tag  i problemhallen. Efter ett halvt år hade Spika käkat av ena hörnet i hallen och någon ny tapet hade jag inte att laga den med. Och sedan blev hallen allmänt sliten eftersom mina hundar ligger där och väntar på mig när jag är på jobbet. Korgen de använder skaver mot väggen och så är cirkusen igång. I veckan hittade jag billiga tapeter på Rusta - 40 kr/ rullen - och tänkte att det var som hittat. Det var klokt att jag inte köpte dyrare tapeter för det gick säkert åt en hel rulle innan jag fattade hur det där med mönsterpassnig fungerar och hur man klipper av dem i lagom längd. En våd blev 3 cm för kort för att jag inte kan räkna. Suck.

Men bra blev det.

Till slut. Efter några fadäser enligt learning-by-doing-principen sitter nu hälften av våderna på väggarna.

Det är lite kul att riva ner gamla tapeter. Det hade nog inte funkat med ett lager tapet till så jag valde att riva ner det gamla även om det är mera jobb. När man gräver i lagren upptäcker man i huvudsak två saker. Dels hur fattigt hyresföretaget är som inte renoverat mer än fyra gånger sedan husen byggdes på sjuttiotalet. Det andra häftiga är resan i tiden när man ser hur väggarna såg ut förut. Jag undrar hur de stod ut, så fula tapeter..! Men den ena är nog ganska het nu, en brunmönstrad tapet anno säkert 1972.

Och har hundarna varit till hjälp då?

Jo, det trodde de i alla fall tills jag till slut fick förpassa dem till badrummet. De har 73 kvm att röra sig på - och så hänger de rakt framför mina fötter hela tiden.

Fast Tagge är för söt med sin svarta päls, de stänk av spackel han har i pälsen nu ser ut som en vällinglapp runt munnen. Igår kväll när jag gjorde grundjobbet på väggarna och rev ner de gamla tapeterna satt han mitt i högen av trasiga papersbitar och tittade på mig.
Han har börjat lyssna på "är du söt?!", då lägger han huvudet på sned - och blir så klart ännu sötare. Han är så himla trevlig....

Hundar gillar inte oreda och de försöker på alla sätt få mig att gå och sätta mig så här blir som vanligt och till slut ger de upp, oftast då genom att helt sonika somna vid fötterna.

Våren har i varje fall kommit på allvar. Balkongdörren har stått på vid gavel hela dagen och katterna har legt därute och myst. Och mina hopplösa små plantor börjar ta sig, jag trodde de hade gett upp men idag såg jag att min favorit lobelian börjar grönska i sina krukor. Vad konstig man är, jag är lika spänd på mina plantor som när katten ska få ungar. Livet är ett mysterium och när det fungerar blir jag alldeles varm. Förra året lyckades jag odla fram en kruka lobelia, resten möglade bort, och så några plantor tagetes. I år har jag lite Petunia och penséer i fönstren, mer får jag nog inte plats med.






(inte alls arrangerad, näärrå)

Och här är resultatet...:



Nu måste hundarna få sin sista promenad. Glad påsk!

Jag tänkte faktiskt använda Päras kommentar till förra inlägget och fundera lite kring det där med valpträning. Det kan bli hur långt som helst, men jag ska försöka fatta mig kort så att inte intresset sviktar någonstans efter andra stycket.

Först tänkte jag bara förtydliga förra inlägget. Jag uttryckte mig nog lite bryskt vilket inte var meningen. Jag ändrade lite i första stycket, hoppas att idén kommer fram bättre då. Det är klart att en hund i första hand är en sällskapshund och en riktig kompis, och inte en rosettsamlande silikonersättning. Jag ser dock väldigt många hundägare som är frustrerade över att hunden inte klarar det de vill. T ex vägrar hunden att ta saker i sin mun, den duger inte för utställning, den kan inte vara tyst osv. Om man har sådana mål med hundägandet ska man nog tänka sig för innan man ringer på en valpannons. Jag gör det väldigt noga, tänker igenom INNAN vad jag vill. I Taggens fall ville jag t ex ha en trevlig, bra mentalt cairnterrier som gillar leksaker. Jag ville ha en hund att trimma och eftersom jag är lite estetiskt fånig vill jag ha en snygg hund. Jag fick allt det. Samma med Spika. Jag ville ha en hund som springer fort på agilitybanan men som jag kan jaktträna och som är lätt att samarbeta med. Och den skulle inte gå att ställa ut. Jag fick allt det där i den hunden.

Sedan kan det bli fel ibland och då får man bestämma sig för hur man ska göra. Många sällskapshundsägare märker t ex att hunden inte lever upp till deras förväntningar. Att då placera om hunden är det bästa man kan göra. Jag vet flera "omöjliga" hundar som hamnat hos hundsportare eller jägare och där fått ett rikigt bra liv där deras kapacitet kommer till sin rätt. En agilityhund passade inte som det, den var för mycket och blev polishund i stället. Med den nya hunden blev allt mycket bättre - för alla. Och är det då så att man av olika skäl inte kan sälja sin hund, ja då är det också ett rätt beslut. Zingo flyttar inte en meter, för han är för bunden till mig.

Oavsett syfte gäller det dock att man lägger en bra grund från dag ett. Det görs med "träning".

Först och främst ska man nog definiera "träning". För mig är det allt man gör under hundens vakna tid. Att hoppa upp i soffan är t ex för mig  "träning", dvs. jag knyter hunden starkare till mig. Att den får sova på kudden är också "träning". En del kallar det "bortskämt", men jag hävdar att en hund som vill vara hos sin ägare aldrig kan vara för bortskämd, däremot kanske man kan styra det lite så att det passar ens egna syften. En hund tigger inte mat i mina ögon, den söker kontakt...

Kan man träna en valp för mycket? Javisst, om man tränar tokigt. Men vad man kan göra med en hund beror helt och hållet på vad det är för en individ. Är den stor eller liten? Tung eller smidig? Vad ska jag göra med den? Och hur vill jag ha den när den är stor?

När det gäller inkallning kan man givetvis aldrig träna för mycket, möjligen för lite. Om gemene man hade tränat hundens namn och inkallning lika mycket som de tränar rumsrenhet hade ingen kurs behövts hållas. För det är där allt händer. Om hunden tycker att föraren är intressant kommer den att lyssna på den och föredra den framför allt annat i hela världen och då behövs inga kurser heller. Man kan göra det på många olika sätt, ett enkelt sätt är att ge hunden godis varje gång den kommer in. Det blir då snart kul att komma till ägaren och den vänder på en femöring oavsett vad som händer.

När det gäller att gå i koppel innebär det ju också att man tränar hunden fast man kanske inte tänker på det. En rastningsrunda innehåller många olika "färdigheter" jag vill att hunden ska kunna. Den ska inte dra i koppel och inte leka med de andra hundarna vi möter. Den ska inte heller intressera sig för dem utan bara titta på mig hela tiden när vi går förbi dem. Jag vill att den inte ska bita i kopplet eller skälla utan uppföra sig som en vuxen hund. En valp på 12 veckor som skäller gör det även som femåring. Goda vanor tidigt ger en tydlighet som hunden har lätt att anpassa sig efter.

För många betyder "träning" att packa fikakorgen och åka ut i skogen och TRÄNA. Den typen av träning innebär oftast väldigt liten aktiv del för hunden, den mesta delen sitter den uppbunden under tiden man t ex lägger ett spår, hjälper sina träningskompisar eller bara pratar med dem och fikar. Om man skulle klocka hundens aktiva tid under ett "träningspass" skulle det säkert inte bli mer än 5% av den totala tiden. Det är därför jag har fler hundar, för att kunna träna mer. En hund orkar inte mer än en viss tid, sedan börjar den bli okoncentrerad.

Om man däremot påfrestar valpen med väldigt krävande uppgifter får man oftast en hund som sätter sig på tvären och protesterar hej vilt. De börjar jaga vilt, skäller och flåsar av stress för att den inte vet var den ska göra av alla sina förväntningar. Dess ägare har då tränat "fel", för intensivt och med massor av krav valpen inte kan leva upp till. En spaniel t ex börjar jaga på egen hand. En retriever slutar att apportera eller tuggar sönder apporterna.

Men om hunden under hela träningspasset gör uppgifter på sin egen nivå i den utsträckning den klarar av får man inte den effekten. I stället blir valpen trygg och tycker att leken är rolig. Den hänger helt enkelt på. Valpen upplever inte träningen som "träning" utan helt enkelt som "lek".

En annan viktig faktor är upprepningen. Hundar lär sig av upprepningar, olika många beroende på individen. En hund som älskar att hämta en apport på kommando blir t ex inte stressad eller knäpp av att apportera så länge uppgifterna görs varierande för hunden och det hela tiden finns både enklare och svårare uppgifter där hunden får tänka till. Det är t ex en stor skillnad mellan apportering och pinn- och bollkastning. Pinnkastning kan aldrig vara "träning" för en hund.

Idag på förmiddagen har vi t ex "tränat" i mer egentlig mening, vi åkte till hundklubben och körde ett lydnadspass. Taggen fick t ex springa genom tunneln två gånger och "hoppa" över en pinne efter en leksak två gånger. Sedan fick han kampa i två minuter och leka, och sedan fick han sitta uppbunden när jag tränade Zingo. Budskapet blir: "90% av din träningstid är du passiv. Resten av tiden händer nåt kul". En sådan hund blir duktig på att sitta och titta på och uppför sig.

Zingo gjordet sina lydnadsövningar i ca en halvtimme, vilket är ett långt pass men det fungerar på en hund där den känner till 95% av uppgifterna. Jag börjar således inte med att köra lydnadsklass 1 från start till mål utan bygger momenten undan för undan. En inkallning är t ex en enkel lek för honom och blir som pausmoment. Rutan däremot innebär mycket tänkande - då får man träna annorlunda. Huvudsaken är bara att hunden är trygg med uppgiften, tycker att det är roligt och att den får många belöningar. Då blir det inte svårt eller jobbigt och hunden blir inte stressad.

Sedan fick Taggen efter sin vilopaus göra lite till. Vi tränade på fotgående. Det låter jätteavancerat men det enda som händer är att han får godis vid vänster sida när han går på rätt ställe. 2 minuter höll detta pass på och det räcker för en liten valp. Om ett år kan han säkert gå fritt följ långa sträckor, men det är då det. Nu är vi på nivån "på vänster sida finns det frolic". Möjligen kan hunden bli tjock av uppgiften, det gäller att dela godiset i så små bitar att man undviker det. Efter det "tränade" vi på att sitta kvar. Tre gånger.

Som ni märker handlar inte hundträning om mastodontprojekt med massa attiraljer. Det handlar om att leva i en gemenskap där det för det mesta är trevligt och det blir det om man är nöjd med sin hund för att den kan leva upp till det man vill. Och det kan man göra i köket eller på appellplan, träning är det i vilket fall som helst.

Sedan är väl inte en rosett det viktigaste och det betyder inte heller att man är nöjd med jycken för det. Jag menar, Taggen är inte så fantastisk bara för att vi har fått lite utställningspriser. Eller Spika för att hon kan stöta fasaner så att domaren häpnar, men i just det ögonblicket är det väldigt trevligt. Men det utgör bara den ena sidan av myntet.

Den andra sidan är det vi skapar i vårt umgänge med vår hund, det som får den att bli en uppkattad kompis och arbetskamrat. Och det görs inte i en handvändning. Först ska uppfödaren fixa sin del av dealen, vilket inte är så himla enkelt direkt. Sedan ska man komma åt den där hunden man vill ha, och sedan ska man ha målet klart för sig samt hur man når det. Shit pommes frites, liksom. Det blir många resor till Willys för att handla köttbullar, korv och frolic, men jag lovar - det är värt det.

För en bra grundtränad hund - det är nog den bästa kompis man kan tänka sig.

Att köpa hund är ett stort steg för många och när jag får frågan vilken ras man ska köpa är alltid svaret: "Köp en hund för dina egna syften". Det gäller så klart även individen. Man ska köpa den individ man vill ha, inte bara första bästa valp. Det finns nämligen en risk att man blir olycklig med hunden om den inte uppfyller sina egna krav, vilka de än må vara. Man kanske får en sjuk hund, en rädd hund eller en hund som inte vill träna och så vill man det själv. Och då ska den hunden bo hos en familj som inte heller vill träna, det blir alla mest lyckliga av.

En del köper hund för att det är gulligt och så går de kurs för att det är socialt. Det är helt OK om man vill göra så. Hunden är ett sätt att få kontakt med andra människor.

Jag är en hundsportare. Jag köper inte en gullig hund, jag köper en hund som jag kan vinna med. När det gäller spaniels och retrievers är det solklart. För om man köper en sådan hund för att den är söt går det åt skogen. Jag har nämligen testat och det är inget jag rekommenderar. Jag vill ha en hund som jag kan vinna med, annars får jag det tråkigt med hunden. Den kan inte sitta där man ber den och den kan inte apportera när man ber den. Men om man inte vill att hunden ska kunna sitta där man ber den eller apportera det man ber den är det självklart att man ska köpa hunden för att den är söt. Då har man nämligen köpt den för sitt syfte och då är allt OK.

Mitt syfte med mina hundköp är att vinna. Det är målet. Så när jag köper hund ringer jag till nån som brukar vinna. Då får jag lite större chans att få en hund för mina syften. Söt är den ändå, men jag vill ha mer än "bara" en sällskapshund. Som med Taggen - jag ville ha en bra cairnterrier, alltså ringer jag upp den uppfödare som har de bästa hundarna. Han är säkert en lika bra sällskapshund som alla andra cairnterrier, men jag kan dessutom vinna med honom. Varför inte köra på det när det finns möjlighet?

Spika kan inte vinna några utställningar, men hon är en jäkel på jaktträning. Och då blir det väldigt mysigt på Strängnäs ängar.

Vi var på kurs igår. Eller ja, kennelträff. Det är alltid lika trevligt och bra för nybörjarförarna att få hjälp. Det är inte länge sedan jag och Spika sög åt oss information om hur en spaniel ska tränas.

"Lär henne att rörelsen betyder sitt"

"Låt inte hunden springa och jaga på egen hand"

"Lär henne att gå ordentligt i koppel från början"

Och så lade jag till några egna råd:

"Glöm för 17 inte bort viltapporteringen under valptiden"

"Och så mycket apporteringsträning ö h t, så att hon blir taggad och duktig att bära"

Det var väl det, utöver att få henne allmänt intresserad av mig,

Så var det klart och jag hade en hund för mina egna syften, en hund som jag kunde vinna med. Fast nu sket det sig på SM för att hon kokte över och pep som en stucken gris hela dagen och därför kör vi det som jag glömde på träningslistan, nämligen "Träna hunden att vara tyst och stilla". Det är därför vi åker till Strängnäs ibland. Spika kan nämligen apportera bra och jagar som en blådåre i rishögarna. Hon sitter för kanin och lyssnar på pipan. Men hon är inte tyst och då får man träna på det. Träna på det man inte kan helt enkelt - och det går bra. Igår var hon väldigt tyst.

Efter fyra timmar förtjänar dock de andra att få vara med på ett hörn. Zingo brukar få göra två bamseinjetag, det tycker han är jätteroligt. Hopp över staket och springa som en tok rakt fram för att hämta en apport. Hundar är lättroade ibland.

Taggen fick lära sig "sitt kvar". Inte en terrier till som inte kan sitta på kommando. Nu tränas det! Sedan är det bara skillnaden på "stå" och "sitt" kvar så är saken biff. Taggen blir agilityhund och utställningshund, och kanske lite lydnadshund. Det var bara det att Taggen har fattat vitsen med en annan grej, nämligen dummyn. Den har precis som för spanieln och retrievern blivit guds underverk till terriern. Taggen kan snart sitta kvar när man kastar den, han är stadig för fallande apporter, men vid ett tillfälle gjorde han en klockren Zingo. Han knallade på en annan hunds apport! Jag blev jätteförvånad och fick ropa TRE gånger innan han vände! Taggen gillar dummies. Helt klart. Han söker tills han hittar dem, jobbar jättefint med näsan och så tar han dem i ett mjukt fint grepp och kommer in. Men avlämningarna är terriska. Han vänder bort huvudet och vill inte bli av med den. Jag får börja lite bakifrån med godis inomhus.

Snart lossar isarna och då ska vi börja med vattenapporteringarna. Undrar om han kanske kan klara jägarförbundets apporteringstest sedan? För ett retrieverprov får han inte vara med på. Men tänk om han fick...