Moment 22
I mitt nästa liv ska jag lära mig av misstagen och inte göra om desamma. Det här samhället är gjort för att man följer en bestämd mall och ju närmre storstadsregionerna desto värre blir det.
Be dina föräldrar att skriva upp dig i bostadskön innan de ens hunnit fundera på om de ska stadga sig tillsammans, säg sedan åt dem att skaffa sig ett rejält avlönat arbete och för 17, de får inte skilja sig!
Samhället idag är uppbyggt på att du som kvinna har vid 19 gjort dig beroende av en man som är beredd att försörja dig med en högre lön än du någonsin kommer att tjäna, och att du har föräldrar som kan rycka in och hjälpa till i bostadskrisen även om de själva hunnit bli senila innan du ens funderat på att skaffa dig en bostad.
Om du däremot är kvinna, med en hobby och ett stort behov av självförverkligande, inte beroende av någon man utan klarar dig bra själv, ja då får man finna sig i samhällets politik. Eftersom jag inte ville bo i Stockholm men jobbet förde mg hit har jag jämkat och flyttat till Södertälje. För tre och ett halvt år sedan. när jag kom hit, var det fortfarande ganska OK. Man skulle akta sig för Ronna, Geneta och Hovsjö.
Idag ska man inte bara akta sig för Ronna, Geneta och Hovsjö, utan även Fornhöjden (japp, där bor jag) Bårstabergen, Brunnsäng, Grusåsen, Lina (!), Saltskog osv. Kvar finns rika och fina Pershagen eller ev. centralt. Möjligen Viksängen och södra, men där kan man inte rasta hundar så bra. Inte utan munkorg. Folk fattar nämligen inte vad en papperskorg är för något.
I centrum finns det inte ett enda grässtrå, jag skulle dö inom en kvart.
Staden invaderas av kriminalitet, den kokar och bränns. Staden är ett inferno. Lägenheterna inom ganska ok områden är det kö på - en sisådär 5-6 år. Minst.
Så då återstår bara ett sätt att fly sin stad. Man köper sig en bostadsrätt! Och hoppas att det ska fungera trots att man inte har så mycket pengar på sparkontot. Mina kompisar, som levt sina liv som bättre hälfter har helt klart pengar på banken och kan handla sig en bostadsrätt. Om inte annat har mamma och pappa kvar sitt hus, som belånas och vips! Ungen bor på Södermalm! 45 år gammal och hjälpt av mamsen! Vilken självständighet vårt samhälle bjuder på!!!
Vårt land är inte ett dugg segregerat. Integrationen fungerar perfekt, och det är inte så konstigt.
Staten räknar nämligen kallt med att jävlas med ensamstående människor som inte hittat den stora kärleken vid 19, som de gjort sig beroende av och som inte sparat alla sina pengar de haft över eftersom de i stället slösat bort dem på en självförverkligande hobby. De ska sedan står för integrationen eftersom de placeras ut i de enda lägenheter som finns med kortare kötid än sex år.
Jag borde ha tänkt på det där, men frågan är till vilken grad jag känt mig levande idag. Och idag - när snön lite vackert döljer alla fimpar utanför porten som alltjämt saknar kodlås, och som inbjuder till att mina hundar kommer att brännas inne levande en vacker dag när vinden ger friskt syre åt elden, befinner jag mig i Moment 22.
Jag skulle kunna trivas i området. Om dagis hade plockat med sig sina barnblöjor från skogen, folk hade fattat att det inte är bra att mata råttorna med brödrester i varenda buske, att det är onödigt att medvetet slänga skräp bredvid papperskorgen eller ett förbannat otyg att kasta fimpar på marken.
Då skulle här vara fint.
Eller tänk ännu hellre: Mina grannar hade LETT åt att jag kommer med mina hundar! Kanske rent av frågat om de får klappa dem!
Nej, i stället spottar de på dem eller säger fula ord när jag går förbi. Kan man trivas i ett sådant område? Självklart inte, men det går att bita ihop ett bra tag.
Så hittar jag drömlägenheten. Trädgård och altan. 750000 kr. 59 kvm. Men det är tvärstopp. Jag har inte samlat på mig en fet kontantinsats, sedan att jag skulle ha råd att bo där med ett dyrt lån för kontantinsatsen spelar ingen roll. Jag får inte något lån.
Så jag vill ha ett bra svar:
Hur flyr man situationen i Södertälje om man inte har 75000 på banken?
I morgon ska jag köpa munkorgar till hundarna. En dag blir det ilfart till djursjukhuset för att de kökat mögligt bröd. De äter människobajs varenda promenad, min rastningsskog är nedbajsad av dagisungar som inte får lära sig det vi lärde oss som barn, att vara rädda om moder jord. Ungarna bajsar och föräldrarna slänger blöjorna i buskarna. Otroligt.
Det är ledsamt att titta på och se hur saker och ting inte bara förändras utan faktiskt förfaller, och det går fort. Och utan pengar på banken måste jag leva i det.
Anstalten Hall ligger några kilometer från där jag bor men jag lovar - Hall är mycket större än sina murar. Hall sträcker sig långt bort genom staden och vi som bor här väntar på att få inkassera 4000;- vid "Gå!", men blir skickade i fängelse direkt i stället.
Be dina föräldrar att skriva upp dig i bostadskön innan de ens hunnit fundera på om de ska stadga sig tillsammans, säg sedan åt dem att skaffa sig ett rejält avlönat arbete och för 17, de får inte skilja sig!
Samhället idag är uppbyggt på att du som kvinna har vid 19 gjort dig beroende av en man som är beredd att försörja dig med en högre lön än du någonsin kommer att tjäna, och att du har föräldrar som kan rycka in och hjälpa till i bostadskrisen även om de själva hunnit bli senila innan du ens funderat på att skaffa dig en bostad.
Om du däremot är kvinna, med en hobby och ett stort behov av självförverkligande, inte beroende av någon man utan klarar dig bra själv, ja då får man finna sig i samhällets politik. Eftersom jag inte ville bo i Stockholm men jobbet förde mg hit har jag jämkat och flyttat till Södertälje. För tre och ett halvt år sedan. när jag kom hit, var det fortfarande ganska OK. Man skulle akta sig för Ronna, Geneta och Hovsjö.
Idag ska man inte bara akta sig för Ronna, Geneta och Hovsjö, utan även Fornhöjden (japp, där bor jag) Bårstabergen, Brunnsäng, Grusåsen, Lina (!), Saltskog osv. Kvar finns rika och fina Pershagen eller ev. centralt. Möjligen Viksängen och södra, men där kan man inte rasta hundar så bra. Inte utan munkorg. Folk fattar nämligen inte vad en papperskorg är för något.
I centrum finns det inte ett enda grässtrå, jag skulle dö inom en kvart.
Staden invaderas av kriminalitet, den kokar och bränns. Staden är ett inferno. Lägenheterna inom ganska ok områden är det kö på - en sisådär 5-6 år. Minst.
Så då återstår bara ett sätt att fly sin stad. Man köper sig en bostadsrätt! Och hoppas att det ska fungera trots att man inte har så mycket pengar på sparkontot. Mina kompisar, som levt sina liv som bättre hälfter har helt klart pengar på banken och kan handla sig en bostadsrätt. Om inte annat har mamma och pappa kvar sitt hus, som belånas och vips! Ungen bor på Södermalm! 45 år gammal och hjälpt av mamsen! Vilken självständighet vårt samhälle bjuder på!!!
Vårt land är inte ett dugg segregerat. Integrationen fungerar perfekt, och det är inte så konstigt.
Staten räknar nämligen kallt med att jävlas med ensamstående människor som inte hittat den stora kärleken vid 19, som de gjort sig beroende av och som inte sparat alla sina pengar de haft över eftersom de i stället slösat bort dem på en självförverkligande hobby. De ska sedan står för integrationen eftersom de placeras ut i de enda lägenheter som finns med kortare kötid än sex år.
Jag borde ha tänkt på det där, men frågan är till vilken grad jag känt mig levande idag. Och idag - när snön lite vackert döljer alla fimpar utanför porten som alltjämt saknar kodlås, och som inbjuder till att mina hundar kommer att brännas inne levande en vacker dag när vinden ger friskt syre åt elden, befinner jag mig i Moment 22.
Jag skulle kunna trivas i området. Om dagis hade plockat med sig sina barnblöjor från skogen, folk hade fattat att det inte är bra att mata råttorna med brödrester i varenda buske, att det är onödigt att medvetet slänga skräp bredvid papperskorgen eller ett förbannat otyg att kasta fimpar på marken.
Då skulle här vara fint.
Eller tänk ännu hellre: Mina grannar hade LETT åt att jag kommer med mina hundar! Kanske rent av frågat om de får klappa dem!
Nej, i stället spottar de på dem eller säger fula ord när jag går förbi. Kan man trivas i ett sådant område? Självklart inte, men det går att bita ihop ett bra tag.
Så hittar jag drömlägenheten. Trädgård och altan. 750000 kr. 59 kvm. Men det är tvärstopp. Jag har inte samlat på mig en fet kontantinsats, sedan att jag skulle ha råd att bo där med ett dyrt lån för kontantinsatsen spelar ingen roll. Jag får inte något lån.
Så jag vill ha ett bra svar:
Hur flyr man situationen i Södertälje om man inte har 75000 på banken?
I morgon ska jag köpa munkorgar till hundarna. En dag blir det ilfart till djursjukhuset för att de kökat mögligt bröd. De äter människobajs varenda promenad, min rastningsskog är nedbajsad av dagisungar som inte får lära sig det vi lärde oss som barn, att vara rädda om moder jord. Ungarna bajsar och föräldrarna slänger blöjorna i buskarna. Otroligt.
Det är ledsamt att titta på och se hur saker och ting inte bara förändras utan faktiskt förfaller, och det går fort. Och utan pengar på banken måste jag leva i det.
Anstalten Hall ligger några kilometer från där jag bor men jag lovar - Hall är mycket större än sina murar. Hall sträcker sig långt bort genom staden och vi som bor här väntar på att få inkassera 4000;- vid "Gå!", men blir skickade i fängelse direkt i stället.
Kommentarer
Trackback
