Johannas hundar

Jag trodde att idag skulle bli en tråkig dag. Jag var inte alls på bra humör när jag åkte till jobbet men när min kollega förklarade för mig att man själv väljer vilka skor man hoppar i kändes det lite bättre. Suck. Ibland önskar jag verkligen att jag inte hade sånt tålamod med folk. Det är bättre att bli trött på dem i början än att bli ordentligt sur i slutändan.

Jag kommer att vara så glad på måndag. Mitt slutseminarium närmar sig. Ego-Johanna ska få sitta längst fram och prata om relevansteorin i två timmar. Det ska bli så förbaskat skönt att bli KLAR. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, jag trovs så otroligt bra på mitt jobb och skulle inte kunna ha det bättre. Det går nog inte att hitta en bättre arbetsplats än den jag har nu. Men - allt har sin tid och min tid är slut i mitten av oktober. Fast jag kommer att vara kvar och undervisa fram till nyår, sedan får vi se.


Jag kunde inte låta bli. Jag hade ett så brett leende idag när jag plockade ut hela rubbet ur skrivaren. Det är snart, alldeles snart, klart. Bara ett halvår till, sedan..!

Jag skulle helst av allt vilja forska men utan pengar och projekt blir det svårt. Ibland blir jag sugen på att göra något med bloggar, mest för att de är så kul att läsa. Men jag hittar ingen bra ingångsvinkel och det där sociologiska har jag redan gjort. (OBS! Perfekt! Och det var helt omedvetet! Fast det stämmer inte, jag har det värsta kvar.)

För att skriva en avhandling eller vinna en agilitytävling krävs bra förebilder. Det kan tyckas som en enkel match att hitta en bra föreboild men det är det sällan och ofta upptäcker man alltför sent att man hittat en dålig och följt dennes råd. Många saker måste man lära sig "by doing" och att leta rätt på bra förebilder hör väl dit.

Vad som kännetecknar en god förebild är så subjektivt som det kan bli. Man vill ju efterlikna någon som kanske är lite lik en själv eller åtminstone så som jag skulle vilja vara. På jobbet vimlar det av både goda och dåliga förebilder. En del är lite bättre än andra och det som är besvärligt med dem är att jag befinner mig i en miljö som är starkt kopplad till tävlingsmoment. Det handlar liksom om att vara bäst, mest intelligent och ha de mest kreativa idéerna. Hur man än vänder och vrider på det så står min egen insats i förhållande till mina förebilders. Usch, det där är jobbigt. "Prestationsångest" är liksom bara förnamnet.

På agilitybanan är det likadant. Ett tag blev jag så påverkad av tävlingsmomentet vid universitetet att jag inte orkade tävla med hundarna även på min fritid. Just nu känns det inte så och idag har jag betalat in till två tävlingar. Det blir några till i maj, kanske Gävle. Vi får se. Gävle vore onekligen trevligt eftersom jag kan se mina förebilder där och mäta mina egna prestationer mot deras. Nej just det ja, jag har ju svårt för det där. Så här ska jag göra: Jag ska åka till Gävle, kolla på BRA AGILITY och hoppas att det vi gör på plan ser ungefär lika festligt ut, fast inte riktigt lika bra. Kanske.

En förebild är för mig någon som fattar det där med agility. Som ser till att få hunden att springa som fan på plan utan att behöva hota med burar om den inte gör det. Som jobbar med hundens entusiasm för uppgiften och som ser till att hunden är tänd som fan i starten. Dessutom är det människor som har ett leende tilö övers för sina medtävlande, som kan skoja till det vid sidan av plan och som kan hugga i där det behövs. Som vi gjorde i Sundsvall i somras när vi med gemensamma krafter flyttade agilitybanan till grusplanen bara för att gräsbanan inte skulle tåla tre dagars springande med fotbollsdojjorna.

Det ska bli så jäkla skönt när snön är borta och vi kan göra allt det där. Och det kommer att bli logistiskt fullt möjligt bara för att min avhandling ligger på slutseminariumkontroll, just när längtan efter en grön gräsmatta är som störst. Sedan är det en förhoppningsvis varm sommar innan jag äntligen, äntligen kan lämna min bok bakom mig och få bli ett anonymt namn i bokhyllan jämte alla andra som vandrat min väg före mig.

Nu i kväll sista rundan såg jag några s k barn. Alltså, ni får ta det här inlägget för vad det är. Jag gillar barn. Jag tycker bara att andras barn är lite värre än mina egna. Och eftersom jag inte har några egna barn tycker jag att ungar i allmänhet, dvs. deras föräldrar i allmänhet, är förbannat dåligt uppfostrade. Det är som om de är rädda för att ungen ska sluta bo hos dem om man säger 'nej' en gång för mycket.

En gång sa en elev till mig (hon gick då på mellanstadiet):
"Du är mycket bättre på att uppfostra mig än min mamma. Hon kan liksom inte säga nej, hon är för mesig!"

Klarsynt tjej det där.

Året innan jag fick denna helt fantastiska elev med en mindre klarsynt mamma hade jag en femma i tio veckor. En eftermiddag hade de egen rast och dealen var att de skulle komma när jag blåste i en blå sportvisselpipa. Ljudet är detsamma som ekar över agilityplan en tävlingsdag. Barnen, 26 stycken till antalet, lekte utanför klassrummet. Några av dem spelade fotboll utanför. Jag gjorde som vi kommit överens om, barnen och jag, öppnade fönstret, visslade en truddelutt och vips - så fortsatte barnen att spela fotboll.

Alltså, jag hade rätt taskig inkallning på de där barnen.

Dum som jag var trodde jag att andra inkallningen skulle funka bättre. Nej. Ingen reaktion.

Så jag låste dörren. In släntrade till slut de åtta barn som inte kommit in i tid. Då var dörren låst jag och skrev upp dem för skolk samt släppte in dem efter 20 minuter. Allt för att ha koll på vem som varit i klassrummet hur länge. De bankade och grejade med dörren men jag tvärvägrade att ge dem förstärkning för det. När så de suttit i klassrummet tills nästa rast och jag ignorerat dem totalmycket hela tiden fick de för sig att de skulle ut samtidigt och fortsätta med bollspelandet.

"Nähä - du och du och du...." sa jag, "ni kom 20 MINUTER för sent förra lektionen, alltså går ni 20 minuter efter de andra ut på rast!" De hade rätt långa ansikten vill jag minnas, så långa att inte ens Ingvar Carlsson hade kunnat slå dem i ansiktslängd. Dagen körde vi samma försök.

Hur såg inkallningen ut tror ni? De fick en tia i betyg - varje gång resten av den terminen. I lärarrummet berättade jag om burträningen och konstaterade att mina skolelever kom lika bra på inkallning som mina dåvarande labradorer.

"Men! Det är för sjutton inga HUNDAR du har! Usch!"

Hrm, den läraren var nog lite korttänkt eftersom det verkar vara så att biologiska varelser funkar bra med burträning. In med den i buren bara om den inte springer tillräckligt fort, det funkar bevisligen på skolelever. Eller ja, det funkade ju här pga. att de fattade att straffet kom för att de var sega på inkallningen. Jag tror inte att avlyfta hundar som ogillar agility springer fortare för att man lyfter av dem. Det är som att jag inte behöver gå på idrottslektionen. Vilken belöning!

Ett annat vittnesmål om fungerande negativt straff kommer från en labradoruppfödares lärarkollega. Jag hörde historien för en massa år sedan så den må vara modifierad men det var så här. Typ:

Oskar kunde inte leka med andra barn utan att vara elak och läraren hade provat exakt allt. Då frågade han en morgon min vän labradoruppfödaren vad hon brukade göra med hundar som inte kunde uppföra sig i grupp.

"Jag brukar sätta koppel på dem och så får de inte vara med och leka!" svarade hon i en självklar ton. "Och så ignorerar jag dem fullständigt, de får ingen uppmärksamhet av mig".
"Aha, då vet jag" svarade mannen och gick beslutsamt mot klassrummet.

Det tog inte mer än fem minuter så betedde sig pojken illa mot en klasskamrat. Läraren gjorde som hunduppfödaren, sa till barnet att det var fel och sedan blev Oskar kopplad. Jo, men faktiskt. Han fick inte gå någonstans utan att läraren höll i honom.

Den första rasten var det kul i lärarrummet. Allt var nytt och spännande. Men efter en kvart var det skönt att det var lektion igen, och att få sitta framme vid katedern var jättehäftigt.

På lunchrasten tog läraren med sig eleven till lärarrummet igen och ingen pratade med honom de trettio minuterna de satt där. Oskar förstod rätt snart att det var lönlöst att begära uppmärksamhet och satt mest och skruvade på sig i soffan. Inga leksaker, inga tidningar. Han fick bara sitta. I bur utan att passera "Gå!".

På eftermiddagsrasten blev det värre. Oskar började nästan gråta av leda, men läraren var beslutsam. "Om det så ska ta en månad - jag är FAST besluten om att inga barn ska behöva vara rädda för Oskar mer!" tänkte han i sitt stilla sinne.

Så fick han äntligen sluta för dagen, den stackars Oskar och gå hem. Nästa dag frågade läraren om han hade lärt sig något från dagen innan och i så fall vad.

"Jo jag har lärt mig att det är tråkigt i lärarrummet och jag vill vara ute på rasten och leka med de andra barnen" svarade han.

"OK" sa läraren, "anledningen till att du inte får det är för att du inte är snäll mot de andra barnen. Hur ska du ha det? Lärarrummet eller har du tänkt att uppföra dig?"

Oskar hade bara ett enda svar på den frågan och fick vara med och leka. Han var faktiskt aldrig mera elak mot sina klasskamrater och funkade alldeles utmärkt i gruppen. Imponerande, eller hur? Detta är faktiskt ingen skröna utan helt sant. Hade jag hört om detta INNAN jag jobbade på mellanstadiet hade jag definitivt testat det på en och annan.

Häromdagen vittnade en kollega till mig om barn som kallade varandra sköna ord som "jävla fitta" och "jävla hora". Hon bor i ett väldigt idylliskt Svensson-område. Det lärarna tänkte göra var att prata om värdegrunder.

Men herrejisses, ungar fattar inte sånt. De fattar inkallningssignaler och negativt straff. På med koppel bara och lär dem att uppföra sig som folk. Hur svårt kan det vara att bara vara lite ärlig för en gångs skull. Bli förbannad en gång så är ju saken ur världen sedan.

Suck. Världen är bra trångsynt ibland. Det behövs fler som min klarsynta elev i Örebro våren 2003.

Någon därute som liksom jag jobbar rätt mycket i Word? Då vet den personen att det finns en blinkande pinne som talar om var någonstans på "pappret" man skriver. Det är inte längre som på den gamla hederliga skrivmaskinstiden att man visste var i pappershögen man befann sig utan nu finns det en svart pinne som upplyser användaren om detta sakförhållande. Den där blinkande pinnen kan göra mig galen. Jag ska skriva ett stycke om referens mellan ordet och det som ordet står för och det går inte som planerat, direkt. Jag borde få till det där innan fredag men jag misstänker att det blir bakläxa igen. Jag avskyr inledningar. Det går bara inte. Ett slutseminarium utan inledning är som en gräsmatta utan agilitybana.

Ute på balkongen har jag en rad med pinnar som Zingo håller på att försöka lära sig att referera till. Det handlar om att han ska urskilja den rätta pinnen i en rad med flera. Vi ska tävla i lydnadsklass 3 om en månad och jag tänkte att det kunde vara bra om han kunde momentet tills dess. Det är inte så särskilt kvalitativt vårt klass 3-program, men jag struntar i det. Fjärren får vi säkert max en sexa på som det är i dagsläget. Men äsch, man måste inte bli världsmästare i allt och dessutom handlar lydnad ändå bara om en subjektiv bedömning av ett sakförhållande. Hunden sprang in i rutan, la sig på kommando och kom snyggt och prydligt på inkallning. Men var det värt en åtta eller en tia? Rätt värdelös sport, kanske?

Lydnadsdomare är som människor i allmänhet. De gillar att bedöma. Det får mig osökt att tänka på hur begrepp som "kunskap" och "fakta" kan svängas med lite hur som helst, precis som "avundsjuka" lätt blir en omskrivning för "jävligt elak kritik". Undrar just vad som är fakta jag. Min första termin på forskarutbildningen gick jag en kurs i vetenskapsteori. Det var väldigt intressant och kontentan av den kursen var att vi inte vet någonting utan bara tror. Jag företräder benhårt linjen att kunskap är en konstruktion som snarare är socialt förankrad än faktiskt kopplat till någon föremål. Vi skapar kunskap med interaktionen helt enkelt. Jag måste tro att det är så för jag har snart skrivit 200 sidor på ämnet.

Så det är väldigt enkelt att säga att någon är "duktig" eller "kunnig". Ta mina grannar till exempel. De säger att jag har jättelydiga hundar. De skulle bara veta, Zingo kan inte komma på inkallning om han ser en hund i skogen för då måste han vakta. Det går därför inte att ha honom lös obehindrat utan man måste vara beredd precis hela tiden. Han hittar gärna mat också och då får man gå fram och hämta honom. Visst, de drar inte i kopplet och de kan gå fot, men lydiga tycker jag inte att alla är. Möjligen Taggen då som aldrig hittar på nåt dumt alls, faktiskt. Spika kan däremot dra iväg på egna äventyr om man inte har ögon i nacken. Dock aldrig speciellt långt, men ändå.

Så allt är väl relativt och det förklarar varför en del människor uppfattas som just - kunniga. En person som är bättre än jag på något kan ju uppfattas som väldigt kunnig, särskilt om det är i linje med mina egna förväntningar. En person som går samma väg som jag fast som är före mig på stigen. Om jag ser någon som är en jäkel på blindbyten eller som har en hund som springer olidligt fort och springer tajt, tja, då är det ju i linje med det jag vill uppnå. Om personen pysslar med decels och man har det som mål i livet är ju den personen ett riktigt snille. Allt är relativt i förhållande till det vi behömer det mot.

Människan är lat. Det finns massor av människor som inte vill arbeta. Det är säkert många där i bloggvärlden som inte tror på mig men det är så. Em del jag känner skulle helst av allt inte arbeta. Själv är jag raka motsatsen men det är för att jag har ett så förbannat bra jobb där pappa Stat betalar mig för att underrätta studenter om att det är skillnad på att stå i ackusativ och att vara ett ackusativobjekt t ex. De blir lika tysta varje gång när jag frågar i vilket kasus ackusativobjektet står, trots att de fått frågan minst en gång per lektion innan. Grejen med den kategorin studenter är att de är förbannat lata: De hoppas innerligt på en ackusativinjektion i låret. Tjong i medaljongen bara och så stod alla ackusativobjekt i ackusativ och inte som idag i många fall i nominativ eller i dativ. Man kan bli trött för mindre.

Studenter är dessutom väldigt förtjusta i förklaringar. Under hela skoltiden har de kunnat ställa frågor till läraren som - i bästa fall - har kunnat leverera ett bra svar. "Jo, ackusativobjektet förstår du, det ska stå i ackusativ. Andra raden, studenten!" Man kan bli rörd för mindre. Så kommer de till universitetet och helt plötsligt suddas lärarens roll som allvetande svarsmekanism ut utan studenterna tvingas ställa två teorier mot varandra och komma fram till det mest sannolika svaret. En del blir skitförbannade: "Va fan" säger de, "det här är ju bara en massa luddiga teorier! Jag vill ju för i helvete lära mig tyska" och så blänger de på mig med armarna obstinat i kors. Jaha, dags för ett gäng trotsiga tonåringar i värsta fyrtioårskrisen, alltså. Andra gillar uppgiften och kastar sig över artiklarna man delat ut. "Få se nu, undrar om det är så eller så..."

Hundmänniskor är precis likadana. Jag ser en stor kategori, vi säger ca 90% av alla som någon gång går en hundkurs. De kommer dit och förväntar sig ett svart-vitt svar. När de sedan upptäcker att de själva måste träna sin hund till perfektion ger de upp. De andra 10 % ger sig den på att de ska komma ut och tävla i agility och gör det också. En bråkdel av dem blir riktigt, riktigt duktiga. Och behåller ödmjukheten inför sporten, inte minst. De som lyckas är de som kan tänka själva, analysera och som kan väga fördelar mot nackdelar utan att stå med ett svartvitt svar. De fattar att en metod inte är universell. De har heller - inte alltför sällan - en ganska så gedigen akademisk utbildning. Inte alla, men många. De flesta. Eller så jobbar de med något som innebär strategiskt tänkande.

En stor del av dem som ändå tävlar försöker hitta en genväg. Det är förbannat jobbigt att tänka själv och resonera och fundera och då är det praktiskt att fråga någon annan. Precis som studenten förväntar sig att läraren ska spotta ut rätt svar på befallning förväntar sig hundkursaren att instruktören ska ha ett fullfjädrat svar. Och då gäller det att vara en språkets mästare så att man kan dölja sina egna kunskapsluckor om man råkar ha sådana.

De senaste åren har det blivit extremt svårt att ha hund. För att alla hundkurser ska bli legitima krävs det en terminologi av sällan skådat slag. När jag började handlade det mest om specifik terminologi för jaktträningen, man fick lära sig att skilja en markering från ett linjetag, typ. Idag är det mycket värre. Det finns en terminologimaffia där ute i skogarna som älskar att vältra sig i ord, allt för att kunna benämna sin omgivning och det den relaterar till. Det är klart att en begreppsapparat är lockande. Lite som när jag höll föredrag i Halle i Tyskland i höstas. Mitt var 20 minuter långt, med en Powerpointpresentation på 18 bilder och med figurer som illustrerade det jag ville säga. När jag sedan på kvällen pratade med några andra doktorander frågade jag dem hur jag kunde förbättra föredraget. "Ja men du pratade ju så där enkelt, det är väl inte bra". Hrm, jag behövde inte vältra mig i en begreppsförvirring för att hävda mig själv. Det gick bra med teorin. De hade uppfattningen att obegriplighet är detsamma som kvalitet. Där anser jag att de har en svår angreppsvinkel.

Det är väl klart att det är bra att ha begrepp för det man vill säga men samtidigt är det lätt att hamna på tunn is om det är det enda kriteriet för att man ska kunna anses som kunnig. Man kanske inte behöver veta exakt hur doftpartiklarna hoppar runt i Zingos näsa när han letar vittringspinnar på balkongen, däremot är det bra att veta hur man kan få honom att fatta momentet. Och om någon frågar kan man kanske förklara det på ett enkelt sätt. En person som kan förklara enkelt är med all säkerhet kunnig.

Det är som sagt lätt att charmas av en begreppsapparat men om den står ensam och inte betecknar något är den meningslös. När det gäller hundträning gillar jag lite andra grejer. Som t ex faktiska resultat. Vissa kan man mäta och skriva in i tävlingsböckerna och andra är mer abstrakta och omätbara. De som är subjektivt omätbara är dock de som jag tycker är mest attraktiva och som mäter kvaliteten bättre. Ta Tommy och Alma som exempel om jag nu får hänga ut dem här i bloggen på bästa läsningstid. Under alla år har Alma kutat som fanken på agilitybanan och ibland har det gått bra, annars sämre. Alma har lik förbannat alltid kutat. Och nu äntligen är sista certet bärgat. För mig personligen är det mera kvalitet och kunskap om agility än att plocka tre cert på tre raka med en hund som förvisso "springer" men inte mer. Den inställningen beror nog på en viss norfolkterrier. Gulligt, men knappast kvalitativt.

Jag läste för ett tag sedan i en blogg och det har jag med mig, typ så här: "Det handlar inte om hur fort du kommer till trean utan om vad du kan hämta när du väl är där". Smart tjej, det där. Hon kan det här med agility.

Det är ganska ofta som ordet "avundsjuk" används. En sökning på google visar upp hela 31 100 träffar. Nu är några av träffarna förknippade med Nanne Grönwalls monsterhit för några år sedan, men ändå. Eftersom ordet ofta används i diskussioner av olika slag roade jag mig lite till. "Avundsjuk + Diskussionsforum" genererar hela 1020 träffar. Inte mastodontmycket, men ändå. Frasen "är bara avundsjuk" återfinns 887 gånger.

Att vara avundsjuk innebär per definition att man blir arg på någon som har något man vill ha men inte kan få. Man blir t ex avundsjuk på moderatröstande höginkomsttagare som pluggat i massa år på universitet för att få ett bra jobb och som sedan dessutom varit så fräcka att de klättrat högt upp i ett företag och numera jobbar en sisådär 60 timmar i veckan. Givetvis ska de inte ha någon lön och fy och bläh och usch för de har ju INTE förtjänat sina löner.

Att vara svartsjuk är ungefär samma sak, fast tvärtom. Hotet är lite annorlunda eftersom man riskerar att bli av med något som man redan har och inte vill förlora. Jag blir alltså svartsjuk när mina hundar hellre går med någon annan än med mig. Om jag nu inte har beställt det, vill säga.

Det jag tycker är fascinerande att ordet "avundsjuk" är så himla lätt att ta till. För att helt sonika ta veckans bloggämnen som exempel, handlar givetvis riktad kritik om avundsjuka. Sedan har jag också missförstått alltihopa, helst med flit då för att tillskriva mig att vara ännu mera överjävlig än normalt. Utan att ta upp det jag egentligen borde skriva denna söndag, dvs. det min avhandling handlar om (sekvenser där 'missförstå' dyker upp i diskussionstrådar) tänkte jag ändå behandla just det där med avundsjuka i min blogg.

För att en riktad kritik ska gälla som avundsjuka krävs att den personen har något jag vill ha men inte kan få. Det kan säkert finnas en nära koppling mellan den kritik som yttrats och det jag vill ha, t ex "ful bil du har köpt" betyder "fan att jag inte gjorde läxorna i skolan så att jag fick ett skitjobb och tjänar så dåligt att jag inte har råd att köpa en sån där fin bil du har utan måste köra omkring med min gamla guldbagge från 1981".

Det finns ingen logik i att det skulle avar avundsjuka när man framför kritik.

"Oj vad du inte gjorde läxan nu studenten och fortfarande inte fattar att 'sein' inte kan generera ackusativobjekt". Här är det solklart att jag som lärare a) gör mitt jobb och b) inte angriper studentens person utan det innehåll vi diskuterar. Studenten fattar förhoppningsvis att jag inte vill gifta mig med den bara för att den får A på tentan där det saknas fel. Innehål coh relation till en människa är två helt olika saker. Alltså så långt är nog de flesta med.

Så lämnar vi universitetets trygga värld och förflyttar oss till hundbloggarna.

"Hej och hå vad konstigt att du tänker p".

"Nä fy vad ELAK du är som angriper X med q, men det gör du bara för att du är avundsjuk!".

Jag tror inte att kritik i folks bloggar handlar om avundsjuka, jag tror att det handlar om sociala konventioner.

Inom agilityn finns det ca 2000 människor säger vi som är från hyfsat aktiva till riktiga nördar. För att människor ska kunna hålla hyfsat sams skapar gruppen skrivna och oskrivna normer som gruppen måste förhålla sig till. Den som inte gör det löper risk att bli utfryst. Det är således antingen väldigt asociala eller väldigt starka individer som klarar att köra sitt eget race utan att bry sig om att publiken önskar ens misslyckande. Det handlar inte om avundsjuka eftersom samma reaktion uteblir när någon annan vinner mycket. Det handlar om att följa givna normer. Det kan t ex vara att vara hjälpsam och kunna rycka in som funktionär även på bortaklubben, det kan vara att vara trevlig på tävlingsplatsen, gratulera till en framgång osv.. Alltså så där lite vanligt hyfs. Men inom varje hundkrets finns även en social norm gentemot hundhanteringen.

Att åka på jaktprov med spaniel innebär t ex att föraren är väl införstådd med att det är en jakthund och inte en sporthund. Jag gick lite i fällan där för jag fattade inte att det var skillnad på om JAG startar en hund på jaktprov och om någon annan, som även jagar med hunden, gör det. Att engelsmännen har olika hundar till jakt och tävling hör liksom inte hit.

Likadant är det på agilitytävlingarna. Det finns liksom en tyst regel om att man inte får bli arg på hunden (som även diskuterats explicit på agilitylistan). Det gäller även utanför plan och det tycker jag på sätt och vis är rätt dumt eftersom jag anser att hundar i Sveriges samhälle generellt får alldeles för lite gränsdragningar. Ibland måste man nog ändå ha lite förståelse för att hundar behöver uppfostras lite annorlunda än ens egen, men nu är agilitykonventionen sådan och det är bara att gilla läget om man vill hänga med i den sociala gemenskapen. Allt kan dras till ytterligheter och tyvärr tenderar saker och ting bli väldigt onyanserat i diskussioner. Att bryta mot en social konvention kan ge sociala konsekvenser. För bredvid de avundsjuka människorna står en ännu värre grupp: De sociala POLISERNA.

Jo, de finns överallt och går ständigt omkring i civil uniform. Det är människor som på ytan ser ut som du och jag men som på insidan har någon slags urinstinkt att rätta till alla abnormaliteter inom gruppen. Zingo är en sådan. Så fort en hund inte uppför sig så är han där och trycker till den. Han är inte dum och det går inte hål men det låter över nejden så man tror att en hund blir dödad.

Det finns sådana människor också. Själv är jag en obotlig polis. För ett tag sedan blev en människa jag tycker väldigt, väldigt mycket om angripen av några klantarsel till människor. Dessa hade inte speciellt mycket folkvett och det slutade med att jag blev skogstokig och fick ett vredesutbrott där jag inte skulle ha ett. Effekten blev inte speciellt bra heller för jag fick inte socialiserat som jag ville men jag kunde i alla fall tydligt markera att beteendet inte var OK. Jag vet inte om det kändes så där mycket bättre efteråt men det kändes i varje fall bättre än att vara tyst. Ibland är det faktiskt värre att ångra att man inget sagt än att ångra att man sagt nåt dumt. Och det har inget som helst med avundsjuka att göra, möjligen med ett stort behov av att hålla en gruppering av människor någorlunda stabil så att gruppen gemensamt kan ha nytta av att vara just en grupp.

Genom att påverka individernas beteende så att det assimileras med gruppens mål och behov kommer den att klara sig långt mycket bättre. I hundvärlden gäller inte "sköt dig själv och skit i andra", det som gäller är att försöka behålla de kulturella särdrag som är utmärkande för just agilitykulturen. Om ingen ifrågasätter att hundar som inte vill springa blir avlyfta från plan kommer fler att ta efter och vips har kulturen och normerna förändrats, kanske snabbare än sporten har glädje av. Förändring kan vara positiv och negativ men bakåtsträvande kan aldrig vara gynnsamt.

Om en förändring ska ske gäller det att majoriteten av gruppen är med på det. Att i det läget stå upp och säga 'nej' handlar väldigt lite om avundsjuka men desto mer om ett starkt behov av att ha liktänkande människor omkring sig som tillsammans hjälps åt att spöa skiten ur motståndarna på plan med schyssta medel.

Jag får ofta frågan hur det är att köra agility med jaktcocker, både från agilityhåll och jägarhåll. Jag är lite kluven i frågan och skulle nog själv inte sälja hunden till enbart agility. Varför kommer jag att förklara i dagens blogg.

För en bra sammanställning kan ni gå in på min uppfödares hemsida eller mer specifikt här. Det handlar lite om hur rasen är i allmänhet.

När jag köpte Spika var det för att jag under många år varit intresserad av rasen och för att jag inte ville ha en labrador. Detta för att jag haft för mycket ledproblem på dem. Dessutom ville jag prova något nytt. Jag ville ha en hund jag kunde jaktträna och som dessutom kunde passa för hundsport i allmänhet.

Min uppfödare ville som tur var sälja Spika till mig. Jag är väldigt glad för det för Spika har från första dagen varit en helt underbar hund. Samarbetsvillig, hög jaktlust, personlig, arbetsvillig. Första året provade vi på det där med spanieljakt och det gick bra. Hon vann klubbens första working test, fick diplom på unghundsderbyt och hamnade i en knepig situation på sitt första jaktprov (20 fasaner blev lite mycket för henne; hon drog som en avlöning efter). En nolla där, nästa höst 1 HP i öppenklass och några veckor senare 1 ekl. Vi har inte gett upp karriären men eftersom det är ljud i henne är det svårt att nå högst upp i priserna. Vi behöver två elitettor till...

Fanny äger systern och enligt hennes blogg upplebde hon hunden väldigt annnorlunda. Shejpa hade tydligen problem med att gå och lägga sig själv som valp, med en enorm jaktlust och Fanny var enligt bloggen inte alltid nöjd. Jag tyckte det var konstigt, själv tyckte jag att Spika var ett underverk! Det har sin naturliga förklaring i att vio båda nog dels hade olika förväntningar i början och dels på att vi hade två ganska olika sätt att tackla hundarnas egenheter.

Själv satsade jag under första året massor på jaktträning och fick med det en väldigt lydig hund. Inomhus var och är hon en dröm att ha att göra med  och väldigt lugn och sansad. Ibland kan hon blir lite orolig och då måste man säga åt henne att gå och lägga sig, vilket hon då gör. Om jag sitter stilla t ex framför datorn är hon alltid lugn. Hon är även lätt att lämna bort när jag är ute och reser och det är inte alltid jag får med mig henne hem utan våld. Hundvakten vill helt enkelt behålla henne!

Men jaktcockern är en känslig hund. Det är ganska poppis att köpa dem till agility nu och det är inte så många som får dem att springa till belåtenhet på plan. Om vi bortser från Spika, som jag tycker springer bra, är det väl egentligen bara Håkan med Max i landslaget och Sofie med Chap (Österåkers BK tror jag) som har lyckats. Ofta blir hundarna nosiga på plan, är ointresserade av hindren och så har de dålig fart. Jag funderar på varför det blir så?

En del i det ligger i grundträningen. Ordet "grundträning" blev modernt för några år sedan när Greg Darret gjorde sitt intåg i Sverige men det är inte cirkelträning jag menar med grundträning. Jaktcockern har förvisso en hög arbets- och jaktlust, men det gör inte att de springer automatiskt. Man måste lära dem att springa och man måste lära dem att sätta hindren ihop med belöningen som i sin tur måste vara väldigt värdefull för hunden.

På vägen finns många problem för så fort jaktcockern inte förstår uppgiften börjar den jaga, dvs nosa i marken. De är inga mästare på att nöta samma kombinationer om och om igen, de behöver bli rejält motiverade för att vilja springa och det är svårt att tända dem på uppgiften. Jag vågar nog säga att Spika är tänd i dagsläget men explosiv i starten blir hon nog aldrig. Det är MYCKET motivationsträning som ligger bakom och varje sväng jag byggt in har varit i en sekvens där hunden redan vet vart den ska med en utlagd belöning. Allt för att det ska bli så självklart som möjligt. Med Zingo är det t ex möjligt att saker och ting blir tokigt, för han kastar sig över uppgiften med hull och hår i alla fall. Ett annat alternativ till jaktcockerns beteende är också att de slutar springa helt.

Det är inte lätt att träna agility med en jaktcocker bara för att det ser ut så. Att Spika springer är ingen tillfällighet. Hon är tränad att springa och det jävligt fort.

Det är absolut totalt omöjligt att straffa en hund på plan. Det går inte ens med att ta ifrån dem en belöning vågar jag påstå, i varje fall är det så med Spika. Blir det fel får hon bollen i alla fall, utom möjligen på kontaktfälten och i slalom, där släpper jag inte igenom något annat. Annars  gör vi om och så får det gå bättre nästa gång. Hon är så känslig för mina signaler att det inte gör något om hon får belöning för fel beteende. Det låter kanske kontroversiellt men jag har upptäckt att det fungerar.

När vi jakttränar våra hundar händer det ibland att de gör saker de inte ska. Då är det å andra sidan fullt möjligt att ta till straff som en slags restriktionsmarkering eller hur man ska uttrycka det. Ett sätt vi ofta gör är att gå ut och hämta hunden om den sprungit för långt fram i marken under söket och bära tillbaka den. Eftersom just fenomenet att bli lyft uppfattas som väldigt negativt räcker ofta det som vanlig åthutning. Jag är därför väldigt försiktig med att lyfta hunden i träningssituationer på agilitybanan eftersom det kan vara väldigt känsligt.

Sammanfattningsvis kan man köra agility med jaktcocker precis som med alla andra raser. MEN de springer inte av sig själva och de måste tränas genomtänkt och med stor försiktighet. Man ska även vara medveten om deras jaktegenskaper och hur lätt de tar till dem om uppgiften blir för svår. Dessutom är de känsliga för upprepningar och tål inte nötningar på samma sätt som en labrador.

Jag spinner vidare på agilitytemat eftersom de 92 läsare som hittat hit igår säkert delar det intresset med mig. Eftersom snön lyser vit på taken och alla agilityhinder ligger i isvaken ger jag blanka 17 i att ens tänka tanken på träning. Vi körde ett pass kontaktfält igår kväll innan sängdags. Jag konstaterar att vi behöver en grön agilitybana eftersom det har sina brister att köra kontaktfält på 5e våningen. Och nu när jag svart på vitt har misslyckats totalt med min gula labrador är det ju dumt att göra om det med nästa och nästa hund.

Diskussionen som råder i dagarna är huruvida det är klokt att ange sina egna misslyckanden om man ska hålla på med business. Jag säger "njaee" eller "jaein",. det beror nog på hur man väljer att framställa dem. Det som eftertraktas är ju någon form av ödmjukhet, att läraren inte är mer än människa och på så sätt ska argumenten understödjas. Det är en retorisk konst det där och det viktigaste är just att lyckas med att inte framställa sig själv som dryg, överlägsen och med näsan i vädret, utan att just se svårigheterna. Det kan därför vara givande att följa en persons träningssätt under resans gång men det kräver ju att läsaren är kritiskt och kan våga ifrågasätta. Nu är det ju så att sådana kommentarer inte är speciellt eftertraktade eftersom de kan göra ner företaget rätt rejält.

Jag tänker därför göra en viss utvärdering på temat "lyfta av hundar som inte vill springa för att matte envisats med att springa i cirklar utan att springa rakt fram". Är jag cynisk? Nej. Det finns MASSOR av hundar där ute - i ALLA klasser - som inte vill springa. Det gäller att ha rätt förebilder som nybörjare och att satsa på ett kort där hunden förvisso kan hindren men i ett långsamt tempo är inte så smart.

Jag tänke så när jag började med Zingo och eftersom jag var ung, dum och allvetande gav jag fan i att fråga dem som visste bättre. Goda råd fanns bara ett telefonsamtal bort men det hade ju inte självgoda Johanna tid med. En labradror är inte svår att träna, alla labradrorer är lätta att få stadiga (dvs. kan sitta still) och att få dem att svänga är ju definitivt ingen konst. Jag hade ju haft två innan så jag kunde ju rasen!

Jag medger det, det var jävligt korkat och jag har inte varit så schysst mot Zingo alla gånger. Ibland har han förtjänat vissa åthutningar, men många har varit dumma. Att han biter valpar är t ex inte något elakt, han biter faktiskt bara dem som inte kan gå ordentligt i koppel eller som rusar fram. I andra situationer kan jag däremot inte påstå att jag ångrar något utan att gå in på något specifikt. Zingo är dock den förlåtande och inte den långsinta typen vilket jag kan tacka min lyckliga stjärna för. Vi har en ganska annorlunda relation idag än för 2 år sedan kan man väl lugnt säga. Att få sin ursäkt accepterad av sin egen hund måste vara det största av allt...

Zingo hade kapacitet som få. Han är som byggd för agility, snabb som attans och stark i svängarna. Ja jäklar vad han kan springa! Han är outtröttlig, kan göra om samma övning hundratals gånger och det utan belöning. Han helt enkelt älskar att arbeta. Kruxet var bara att jag ville lite för mycket och första säsongen kom vi nog inte i mål en enda gång. Han flög kontaktfälten från nocken på hindren och såg han en tunnel så var det kört. Jag lovar att publiken fick sig ett antal goda skratt.

Problemet var bara att ingen tog det seriöst. Zingo och jag var ett stående skämt. Inte speciellt bra för någon av oss, kan jag milt uttrycka det. Det är en sak att skratta med någon, men att skratta ÅT någon - nä, där går gränsen. Och även om det sällan syns på min utsida så känns det definitivt på insidan att ständigt misslyckas och dessutom inte bli tagen på allvar.

Andra året var vi i Berlin och fick ordning på det och sedan började det gå bättre. Eller ja, vi kom upp i agilitytvåan och jag blev k*t på placeringar. NU var tiden inne! Mina klubbkompisar körde om oss och tog cert, själva var vi kvar i hoppettan pga, fel i slalom eller rivningar. Jag gick några kurser men inget hjälpte. Skratten mynnade inte ut nämnvärt heller och min frustration växte för varje lopp, jag ville MER och jag skulle minsann VISA alla andra att vi visst det KUNDE. För jag visste ju det.

Det var då avlyften började bli populära. Jag började utveckla känslan att Zingo visst SKULLE göra som jag sa, inte VILLE. Det var jävligt korkat. Varje gång jag stod på startlinjen var det en kamp på liv och död mot att bli utskrattad i målfållan.  Det var inte Zingo jag kämpade mot i första hand, det var egentligen många andras kommentarer. Det kan ta knäcken på vem som helst. Så jag bestämde mig för att när Zingo tjuvstartar ska han av banan, när han hetsar upp sig ska han av och om han hoppar kontaktfälten ska han av. Några sådana tävlingar och allt skulle bli bättre och jag skulle få respekt.

Funkade det då?

Njaeee. Alltså, det blev bättre att kliva av när jag tappade kontrollen. Efter ett sånt ignorerande lugnade han sig en gång i andra loppet och tog en pinne i hoppklass. Så visst hade det en viss effekt, men jag tror faktiskt så här i efterhand att han går bättre i hoppklass eftersom han då har luftat sig lite en gång på förmiddagen. Avlyften i sig har jag skrotat.

Visst, han kanske kedjade att ett avlyft inte ledde till nästa hinder som han så hett vill åt, men eftersom frekvensen hoppade kontaktfält eller tjuvstarter inte minskade och med dem min frustration ökade bestämde jag mig för att ställa av Zingo från tävlingsbanan. När jag ändå skulle till Sundsvall i somras skulle han få köra, men med inställningen att vi skulle diska oss i 8 lopp. Vi gjorde inte det, faktum är att Zingo gick bättre än Spika. Vi tog t o m två pinnar i hopptvåan, ivrigt påhejade av ägaren till Sveriges långsammaste blandras [internt skämt]. Då helt plötsligt var det kul med agility och långsamt började vi växa ihop, Zingo och jag. Inte för pinnarnas skull utan för att det inte fanns något att kämpa mot och inte heller för. I mitt fall blev det en vändpunkt.

Jag skulle vilja säga så här:
Agility är en social sport och man behöver ett gôtt träningsgäng att hålla ihop med. Man behöver folk som faktiskt bryr sig om ens hund och som kan hjälpa till där det behövs. Och man måste köra agility för sin egen skull. Först då fick jag rätt inställning och mycket roligare. Agility är min hobby och inget jag ens ska bli SM-deltagare i. Och det räcker faktiskt för mig. Faktiskt.

Att vi klarade de lätta banorna i Lagga i vinter berodde inte på att de var lätta utan på att jag hade rätt inställning. Och det har Malin Tångring den största delen i. I stället för att skratta eller säga att det är hopplöst läge så hittade vi tillsammans en lösning på problemet. Malin tog det på allvar och sa inte vad jag INTE skulle göra utan faktiskt VAD jag skulle göra. Att köra med flygande start är för mig kontroversiellt MEN eftersom Zingo inte behöver jaga upp sig över ett krav i starten klarade han av att stanna på A-hindret.

Fattar ni?
Om han stannar eller inte får liksom vara skit samma. Grejen är att Zingo inte ska sitta i tältet hela dagen, han ska inte flytta och han ska få köra agility på samma villkor som Kotten: enligt sina egna förutsättningar. Blir det resultat så blir det det. Om de uteblir - jaha.

Lyft av hunden av balansen eller A-et eller vad ni vill men det kommer inte att fungera om hunden inte har rätt inställning. Så det som är avgörande för resultatet är hur du känner dig i startfållan. I varje fall är det så i mitt fall. Hundar kan säkert lära sig att stanna OM de verkligen hoppar för att de har bråttom men i Zingos fall var det nog mest pga. att han inte orkade med att göra mig besviken med att inte kunna nå upp till mina krav. Och det var väl själva fan att han skulle bli 7 år innan jag fattade det. Hoppas nu att benen är friska i några år till så att han kan få köra agility på sina, nej jag menar VÅRA villkor. Det bär mig emot, men i det här fallet var demokrati en bra väg att gå.

Min blogg har ca 20 besökare. Jag hade en annan blogg förut men den stängde jag när jag tröttnade, den hade ca 130 läsare. Den nya bloggen startade jag fr a för att jag ville på ett enkelt sätt låta dem följa min träning med Taggen som ville det. Så skrev jag då den kontroversiella frågan i Fannys blogg i måndags eller när det var och vips hade jag 57 läsare. Det är en ganska naturlig reaktion, dessutom kommenterade jag Gudruns blogg som hade uppe samma ämne på tapeten.

I förrgår hade jag 63 läsare. Jag tackar för intresset! Igår - efter att jag i bloggen kommenterat min provocerande fråga i Fannys blogg - hade jag 127 läsare. frågan är då - har dessa läsare hittat hit via Fannys blogg eller via Gudruns blogg? Det kan jag tyvärr inte se, men det hade onekligen varit intressant att se. Nu finns två vägar att se på händelseförloppet. Antingen tycker dessa nya läsare att min blogg är ofantligt spännande eller så skiter de i vilket och går sin väg. Jag hoppas dock att några läsare stannar kvar, det blir liksom mycket mera givande att blogga då!

Gudruns hypotes i dagsläget är typ att företag kan skadas av sina egna bloggar. Det är klart att det är så. Om jag försöker starta ett företag i översättningshjälp från tyska till svenska och knappt kan stava, tja, då är väl sannolikheten ganska liten att jag får något uppdrag. Men inom hundkretsar verkar folk ha en ofantlig förståelse för snedsteg och verkar betala dyra pengar för en kurs hos en instruktör som inte kommit längre än de själva. Märkligt. När jag anmäler mig till kurs får det vara för någon som vet vad den snackar om. Jag har inte hört något om Taggens tävlingskurs i vår, får hoppas att de inte glömt bort mig! Det är långt till Åkersberga härifrån men jag tror att det är värt det. Malin som ska hålla kursen vet liksom vad hon snackar om. Om Zingo frivilligt går med Malin måste hon vara duktig. Jag har bara sett honom så nöjd en gång tidigare och det var när Morten skulle kastrera honom. Alltså: Johanna anmäler sig till tävlingskurs vid hundklubben på andra sidan stan. Med stockholmsmått mätt är det långt.

Enligt kommentarerna i både Fannys och Gudruns blogg heter det att det visst är bra att gå kurs för någon som inte lyckas jämt. Det kan jag hålla med om. Men det vore onekligen bra om det inte bara handlar om olösta problem utan även om problem som de faktiskt funnit en lösning på. Experiment under resans gång blir liksom inte mer än halvlyckat. Jga såg det i Kumla med egna ögon. Instruktörens hundar (obs plural!) sprang inte på plan. Hur många av deras deltagares hundar gillade agility? Nu är instruktören borta från Kumlaplanen och med det ökade hundarnas glädje på plan.

Spikas slalomträning är ett bra exempel på att man ska vänta med att utvärdera metoder. Jag var helt SÅLD på koppelmetoden och använde den på kurs, hjälpte andra med den in absurdum. Spikas slalomträning var inte fullfjädrad, men det var på god väg! Det var alltså tills jag insåg att vi har rejäla problem, orsakade av det jävla kopplet. Om Spika har lina på sig är hon taggad till max. Hon går jättefort bara av ljudet av en knäppt karbinhake. Står det en matskål efter har hon också en kanonfin hållning. MEN - om slalomet står självt, utan ett hinder efter att jaga, tja, då kan fröken gå ur 10e porten. Metoden har alltså inte fungerat. Ingångarna sätter hon för det mesta men som sagt, det är nervöst på vägen ur, framför allt om hon märker att jag tänkt svänga. Vi måste alltså nöta, nöta och nöta detta jävla slalom med olika typer av belöningar för att få det kul igen. Jag skulle alltså ha VÄNTAT med att lära ut koppelmetoden tills jag sett det faktiska resultatet.

Taggen kör jag med bågar. Jag var bra skeptisk tills utmärkta Fredrika visat hur man på mest effektivt sätt tränar med dem. Jag har nog tipsat en och annan men jag är lite lugnare den här gången. Jag väntar ett år på att se den faktiska effekten. Lärde sig Taggen slalom med bågarna? Vad gav det för problem?

Agility är på ren svenska fan inte lätt alltså. Det finns massor med faror med träningssätt och olika hundar reagerar helt olika på samma metod.

Så jag får nog hålla med Gudrun i det här fallet också. Det är nog rätt vanskligt att ha en blogg kopplad till sitt företag i synnerhet om man gör sig ett namn enbart på bloggen med mediokra resultat. En sådan person som Jenny Damm klarar sig undan för hennes auktoritet som agilityproffs tillåter bra många snedsteg innan hon får elaka kommentarer. Kolla bara på uppslutningen kring Lotus försvinnande - facebookgruppen hade över 500 medlemmar på bara några timmar. Om min hund skulle försvinna skulle den gruppen definitivt inte ha så stor genomslagskraft.

Men att skapa sig ett företagsnamn på en blogg och på en verbal förmåga är nog inte den smartaste vägen. Det kan säkert fungera i omvänd ordning, om det först finns en bevisad kunskap. Om Veronica nu misslyckas med 2x2-metoden på sin unghund kommer säkert inte drabba hennes auktoriala position inom agilitysvängen, möjligen kommer det att ge en ny dimension på metoden. (Nu tror inte jag att Bache misslyckas. Jag är ju Bachian, för f-n!)

En annan sak som måste vara tung är det  faktum att man får "allas" blickar på sig. I Sundsvall i somras hörde jag t ex några säga "vänta lite, nu är det Spika som kör!" och efter ett annat lopp - när vi diskade oss - kom en annan person fram och sa att "oj vilken duktig hund du har!". Vad GLAD man blir för sådant! Jag kan fortfarande le åt den händelsen. Tänk om det är så att Spika gör människor glada, då är ju hennes syfte helt klart uppfyllt! Men att gå in på plan och känna att det finns många i publiken som hoppas på en disk det kan inte vara roligt. Fast å andra sidan skapar personen det själv.

Det gäller att hålla liv i supporten och behålla åtminstone ena foten på jorden. För agility ÄR svårt och ingen person har råd med högfärdighet i den här sporten. Framför allt inte om man vill tjäna sitt levebröd på en kunskap man faktiskt inte har. Det blir som en lärare som inte kan stoffet den ska lära ut. Att då provocera sin publik med aggressiva handlingar fungerar definitivt inte. Så även om bloggen inte skadar företagare så gör allt prat runtomkring det. Det sägs att en negativ kommentar gör lika stor effekt som 10 positiva.

Jag är glad att jag är statligt anställd och att min agility är min hobby. Idag har vi lite plusgrader och snön smälter, om än långsamt. Snart mina vänner, snart kan vi köra på agilityplan igen. Åh, vad jag längtar! Jag skriver säkert om det i bloggen, men inte för att tjäna pengar på det utan för att en och annan där ute tycks intresserad av hur man får en jaktcocker att springa fort på plan utan att nosa.

Hrm, dessa senaste dagarna har varit lite märkliga för egen del. Jag hamnade i någon slags argumentiv abstinens. Överallt har jag skrivit inlägg - möjligen inte på agilitylistan. Jag hamnade i någon politisk debatt på facebook med en jasägare till bidrag. Själv tycker jag att moderaternas linje är alldeles utmärkt; varje människa ska göras till en människa genom egenansvar. Jag är helt lost på den grundtanken. Det är så fint så fint. Det är faktiskt riktigt solidariskt. I stället för att göra individen till ett offer för en regering som hellre delar ut bidrag så vill moderaterna att folk ska ha ett jobb att gå till. Vissa tycker att RUT-avdraget stimulerar pigjobb. Jag tycker att det är bra att det finns jobb utan krav på direkta kvalifikationer till den stora drös med lata svenskar som inte är beredda att satsa för att vinna. Jag vet att jag är elitistisk. Jag trivs med det.

I veckan har det blivit debatt på Fannys hemsida. Fanny bloggar under namnet "Klickerklok" och hon är känd i hundkretsar för sin mjuka ideologi. Grundtanken hon företräder är att man ska vara snäll mot hunden på ett sådant sätt att den inte behöver utsättas för obehag. I stället ska hunden jobba för en belöning.

Jag har aldrig riktigt trott på den idén och det har jag heller aldrig hymlat med. Jag vet nämligen att hundar jobbar för belöning för det mesta men samtidigt kan bli väldigt trygga i att matte/husse tar över ibland och klart deklarerar gränser. Det kan vara avgörande för om man har en flock som fungerar eller inte. I mitt fall har jag  t ex inte råd med hundar som jagar mina katter i tid och otid. Det finns inte tid och utrymme för att lära dem att låta bli utan då får åskan slå ner rakt i jakten. Det fungerar.

När det gäller hundträning är det lätt att bli solidarisk. Vi skapar grupperingar av olika slag när vi umgås med och omkring våra hundar. Det är Gregorianer och Bachianer och Brundianer och Dammianer. Vissa envisas med att köra labrador och startar hemsidor för svarta labradorer i ett lag. Andra envisas med att hållas med pappismaffian, sheltiemaffian, BC-maffian osv.. Och så finns det sådana som kör jaktcocker. Hrm, utan att gå in på detaljer så kan jag säga att de är känsliga hundar. Och all form av straff verkar i kubik på dessa hundar. Så det är oftast bättre att ignorera felen och ge dem en belöning i stället på en agilitybana. Om bara Spika vore frisk skulle jag faktiskt gå ut och testa den teorin på stört, men eftersom förtätningarna är kvar i lungorna får det vara. Vi får helt enkelt avvakta några veckor till. Var och en får givetvis göra som den vill men ett klokt råd, som säkert många av de duktiga agilityförarna håller med om, är att undvika straff på en agilitybana. Det kan vara tillåtet på vissa labradorer som hoppar av kontaktfälten eller går fel i slalom och som har en aning om uppgiftens karaktär, men det är väl undantaget som bekräftar regeln att man ska anpassa metoden och träningssättet efter den individ man har.

Det var väl där jag tyckte att det var märkligt att klickertränaren Nr 1 kastar hunden av banan för att den inte ville springa agility i Rättvik. Bara så ni vet så tyckte jag att det var konstigt. Faktiskt.  Jag blev lite solidarisk med Spikas syster eftersom jag vet hur känsliga de är och hur korkat det är att straffa dem på en agilitybana. Det är ganska lätt att bli solidariskt med dem som står en nära.

Om du slår min kompis slår du mig också på något sätt.

Jag var ganska förvånad över hur länge bloggen var tyst efter det att jag kontroversiellt ifrågsatte värdet av att straffa fram fart i hunden. Det påminner mig lite om en gammal klubbkamrat som trodde att hundarna skulle springa fortare om man sprang efter och nöp dem i rumpan.

Därefter löper bloggen vidare, nämligen att man inte får vara elak i kommentarerna. Jaha. OK, jag fattar. Man får inte fråga varför ideologin om att låta bli att tillföra hunden ett obehag i all form av hundträning plötsligt blir legitimt när mattes prestige tar överhanden och hon tappar tålamodet på hunden som skulle ta henne till SM och VM.

Det är jävligt osolidariskt att ställa en sådan fråga, jag medger det.

Men är det verkligen solidariskt att straffa hunden för att den inte vill springa?

Till alla nya läsare som hittat hit kan jag säga att min blogg inte blir roligare än så här. Men likt förbannat springer hundarna som dårar på agilityplan. Med all säkerhet för att undvika ett obehag, men ändå.

När jag var 14 var det konfirmationsrace i klassen. ALLA skulle verkligen över en natt bli supertroende för mormors och traditionens och släktens och pengarnas och presenternas skull. Jag tvärvägrade hoppa på det hyckleritåget och åkte till stallet om söndagarna. Där blev jag socialiserad i ett tjejgäng jag trivdes utmärkt i. Jag blev sedd av ridlärarna och mina kompisar och mitt värde mättes inte i klädstorlekar och antal rätt på prov. Jag älskade stallet och hängde där så ofta jag kunde.

I åttan hoppade mina stallkompisar på ovan nämnda tåg som skulle ta dem hela vägen till presentbordet. De kom till stallet lite senare för att de var i kyrkan hela söndagförmiddagen och räknade gångerna tills det hela var över. Om de verkligen hade fått bestämma hade de skitit i gudstjänsterna. Jag borstade Origo i stället och trivdes där jag var. Jag blev förvisso inte bildad i tio guds bud men jag hittade på egna bud i mini socialiseringsprocess där jag stod med rotborsten i högsta hugg. Jag respekterade - typ - att de konfirmerade sig. Och de respekterade mig också. Även mina klasskamrater var nog i viss mån lite avundsjuka på att jag gick min egen väg tror jag.

Jag har aldrig riktigt trott på konfirmationen som institution. Jag har inte trott på idén att ta körkort i godhet utan vill att man ska kunna vara en god människa ändå. Så när morfar t ex blev gammal och bodde hos mamma var det undertecknad som duschade honom och de sista veckorna snodde lavemang från jobbet. Det var ett riktigt skitgöra kan jag lova men jag tror att det var rätt ändå. Jag fick inte ta nattvarden i kyrkan men det gjorde inget. Jag kunde ge lavemang ändå.

Jag har alltid varit nöjd och trygg i beslutet att inte konfirmera mig.

Idag har jag dock blivit frälst. Jag är förvisso övertygad om att gud är en kvinna och så även djävulen och att säkert även Jesus var lesbisk edller åtminstone bög, men bortsett från det har jag med mitt medvetna val om att inte konfirmera mig valt att inte tro på svenska kyrkans gud utan snarare tro på min egen "gud" eller vad det nu är. Länge trodde jag att jag trodde på ödet, att mitt liv så att säga var förutbestämt, men det passar inte in med min högerpolitik. Om man tror på ödet kan man inte påverka sin situation och då kan man bara gnälla på en regering som inte gör jobbet åt en ordentligt.

Min lilla katt Paloma har varit hos en friare i Årsta. Friaren heter Amos och Amos matte är präst. Det tyckte jag var intressant så vi pratade om gudstro och konfirmationer idag när jag hämtade en förmodligen dräktig katt. Det var givande och jag insåg att jag nog fan tror på på Gud trots allt. För det där med ödet känns ju korkat, jag menar - då kan jag ju inte påverka min egen situation. Så jag bestämde mig på stående fot i samtalet med prästen att jag nog tror på gud men att HON är en samtalspartner och inte något pucko som styr med diktatoriskt ledarskap.

Om man tänker så kan säkert livet bli lättare att uthärda.

Visst, det är inte så jäkla kul att bli sist vald till brännbollen eller vara livrädd för att gå till mattelektionerna bara för att rektorsidioten tvingat mig att gå i samma grupp som några idioter i parallellklassen. Sedan är det ingen hit att ha en pappa som jävligt elak och så vidare MEN om man tar de erfarenheterna, samlar dem i en burk och lär sig av dem; tja då kan man göra något konstruktivt av dem. I stället för att sätta sig på det bekanta rövhålet och tycka synd om sig själv för att man inte kunde slå bättre brännboll kan man ta den erfarenheten och bestämma sig för att de formade mig till en människa som faktiskt inte är riktigt så jävlig. Jag behöver ju inte bli så elak som min pappa, jag kan ha lite empati för min omgivning, jag kanske frågar om en kollega vill följa med på lunch, frågar hur det gick för kompisen på tävlingen osv. Saker som jag kanske inte hade gjort om gud gett mig ett prickfritt liv.

Jag kan  t ex vara tacksam över att jag har ett så fantastiskt jobb, att jag har fått privilegiet att bli doktorand, att jag har en handledare som fungerar och en bror som förebild. Tänk att jag har lärt mig att mitt beteende påverkar andra, att mitt slit lönar sig i slutändan. Och detta fantastiska som jag upplever har hänt mig bara för att Gud först såg till att jag fick se hur saker och ting är när det inte är så bra och satte det sedan i kontrast med det som är bra. I den kontrasten kunde jag sedan se detaljerna och göra mina val hur jag vill leva mitt liv och låta mig påverka mina egna beslut.

Är det inte något att vara tacksam över så säg.

När jag läste igenom förra blogginlägget ser jag att det är rätt rörigt. Man ska inte blogga utan struktur, det är nåt som är säkert. Jag tänkte köra en kortvariant om vad jag tror ger ett lyckat resultat:

1. Lär hunden hindret rätt från början. Med "rätt" avses även fart.
2. Se ovan.
3. Se punkt 1 och 2.

Klar?

OK, då kan du läsa vidare.

4. Sätt hindret i en sekvens som är lätt för hunden. Det ska inte innebära något sidbyte. Upprepa i ett halvår.
5. Om hunden reagerar negativt på det, dvs. blir stressad eller okontaltbar kan du korta tiden.
6. Börja med blindbyten.
7. Kör bakombyten.
8. Lär hunden framförbyten.

Jo men faktiskt. Jag är livrädd för bakombyten för jag är så dålig på att tajma dem. I stället kör jag framförbyten och där har jag fått ner motivationen på Spika. "Va?! Ska vi SVÄNGA?" säger hon och börjar trava. Nä. Inte bra alls.

Det finns en logik i det. Den kallas Systemteorin och en känd förespråkare är Mr.Luhmann.  Principen är enkel: Om man har X och tillför X får man mera av X. Om man däremot tillför något som häver effekten av X får man mindre av X. Låter det krångligt? Äsch, det är ju busenkelt!

Kolla här:
Du har en hund som springer fort på en agilitybana. Den springer för att det är roligt. Om du belönar det springer hunden ännu mer för att det är roligt.

Om du däremot bryter systemet och kan du häva effekten. Om du t ex smäller till hunden mitt mellan öronen när den springer för att det är så jävla kul, tja, då kommer den med största sannolikhet sluta att springa. Om den inte är en korkad labrador då, men vi bortser från den parametern. (Hrm, nu tror jag inte att alla labradorer är korkade, jag tänker bara på hur Tambo och Winston reagerade i träning. De hade definitvt slutat springa, men jag tror faktiskt inte att det finns något på denna jorden som någonsin kan få Zingo att tröttna på agility; det är referenspunkten).

Systemteorin förklarar också varför det inte går att straffa hundar att göra något den inte vill. Om hunden inte vill gå fram till något den är rädd för och vi tar bort den i det läget kommer den inte att gå fram frivilligt nästa gång heller. Så då får man häva effekten med motsatsen, dvs. belöna hunden för att den går fram. Likväl som det går att häva motsatsen, dvs. att få hundar att ge fan i folk om de får ett obehag när de rusar dit.

På tal om det, Taggen är jätteduktig på att ignorera folk. Jag har tränat honom på att fokusera på mig så när han ser folk ignorerar han dem eftersom de aldrig har något han vill ha. Det tycker jag är fantastiskt! Han kan gå förbi utan koppel på gångbanan utan att gå fram. Jag som är van vid översociala hundar tycker det är en riktig storvinst.

Idag har vi tränat inne. Kolla på fjärrfilmen så ser du hur dåligt och otajmat jag belönar. Jag ska nog börja filma jämt så jag ser själv. Zingo gör en spontan jättefin förflyttning och får inte något för det. I nästa stund får han för ett framflytt. Dålig tränare! Spikas däremot ser jättebra ut tycker jag men hon behöver fortfarande lite träning på att skifta på första ordet. Men men, där är ju rutan kvar...




Och så en film på Taggen som tränar kontaktfält:

2003 började jag mer "seriöst" med agility. Jag var med i Kumla BK och hade klubbkompisar vars hundar inte sprang så fort. Alla körde samma stil, det syntes vem som stod för agilitykonventionerna. Det var långsamt, tråkigt och om man inte höll högerhanden i en viss vinkel gick hundarna inte slalom. Jag tränade raksträckor i stället. Jag ville inte ha så långsamma hundar.

Det var fr a Kotten [norfolkterrier] jag tränade och tävlade lite med det året. Året efter försökte jag desperat få runt Zingo på banorna. Kotten kunde en rullstolsbunden 90åring springa om så långsamt som det gick. Zingo hade inte en siffra rätt på banan. Jag var frustrerad till max och det växte med åren. Inga kurser hjälpte och vi var obotligt fast i diskbaljan. Jäkla skit , kunde man inte bara få till en lite lägre växel någon gång? Typ med Rhohypnol eller liknande.

Så åkte vi till Berlin och Zingo fick träna tråkagility 2005. Det gjorde susen, vi fick hävt den värsta effekten men trots ivrigt kursande uteblev framgången jag så hett längtade efter. Jag menar, en doktorand i tyska vänjer sig inte vid att komma sist. "Han är bra vid sex års ålder" sa Annica Aller vid nåt tillfälle, det infriades inte. Nog förmodligen mest pga. att jag hade så höga förväntningar. Jag VISSTE ju att han egentligen kunde - på träning rev han inte. På träning tjuvstartade han inte. På träning gick han rätt i slalom. Men på tävling skapade stressnivån en ständig oreda. Sista pinnen i hoppettan tog vi när jag bad honom med "SNÄLLA-SNÄLLA" att inte gå ur slalom. Att Maria och Neena vann med en sisådär 4 sekunder var retligt men vi hade vår pinne. De som var närvarande på hemmaklubben minns nog mitt segervrål. Ibland är ett nollat lopp i hoppettan värt otroligt mycket.

Mitt ideal när jag tränade Zingo var att han skulle springa fort. Jävligt fort på ren svenska. Det gjorde han. Det som jag tänkte skulle fixa sig själv på labradoren utan samarbetsvilja var bra starter. Hur svårt är det att sitta på en skala? Faktum är att Zingo aldrig lärt sig att sitta. Det hade funkat om han inte var just han. Jag använde en metod anpassad till en trofast labrador med sammetspäls och jesusögon (Gud gjorde honom till sin avbild) vid namnet Tambo. Tambo hade inte tjuvstartat oavsett träning. Han hade gillat läget och fixat den nya leken.

Fast nu var det ju bara det att Zingo inte var Tambo. Jag använde mig av en metod som var anpassad till en annan hund av andra linjer med andra egenskaper, det jag tränat tidigare. Katastrofen, om man nu kan kalla det för det (vilket det är om man vill vinna) var ett faktum. Zingos diskbalja blev fylld av oanvändbara diskborstar och tävlingsboken förblev spökligt naken.

Det blev bättre och den dagen jag ställde honom i lådan för obrukbara hundar hände något. Vi nollade ett hopplopp i Sundsvall och kom fyra. Dagen efter vann vi.  Några veckor senare klarade vi flera lopp med bara fem fel. Vad hade hänt?

Jo, jag hade bestämt mig för att den gule labradoren skulle få som han ville. Han skulle få diska sig bäst han ville och när han inte hade någon matte att kämpa MOT som ville FÖR MYCKET började loppen bli mer kontrollerade. Vändpunkten skedde i ridhuset i Lagga när Malin Tångring körde honom och vi kom fram till att han tycker att sitt-kvar-kommandot är så jäkla krävande att han inte kan hålla ihop. Vi körde med flygande start - och han nollade. Tävlingen efter likadant - bortsett från att han halkade av balansen gick det bra. Han t o m stannade på A-hindret något han inte brukar göra på tävling. Båda hopploppen nollade han.

Zingo är till stor del feltränad. Han är i första hand tränad på att springa jävligt fort på det som står framför honom. När han springer agility är det inte hindret han gör i stunden som är viktigt utan det som kommer efter. Balansen är en resa till en tunnel som är en transport till slalom som är en förflyttning till ett hopphinder osv.. Han kan springa, det är nog alla medvetna om. Det är inte tal om någon ordning och reda.

Tyvärr kom kontaktfältskursen ett år för sent. Hade jag vetat 2003 vad jag fick veta en solig dag i Laxå 2004 hade förmodligen min och Zingos karriär sett annorlunda ut. Och jag hade förmodligen varit väldigt dryg och helt oförstående för andras misslyckanden. Jag menar, hur svårt kan det vara egentligen? "Det är ju bara att..."

Med Spika gick det lite bättre. Jag började med samma taktik men körde mycket jaktträning och därmed lydnadsövningar hennes första tid. Hon fick inte springa förrän hon kunde sitta ordentligt för tennisbollar och kaniner. Det funkade. Hon sprang som fanken på kommando men kunde ändå behärska sig. Med henne har jag misslyckats med två saker - slalom och kontaktfälten. Slalom kan bli ett osäkerhetsmoment eftersom det är en resa till nästa hinder. Med samma tänk som med Zingo fick jag ett HELT ANNAT resultat. Zingo upplever inte slalom som tråkigt, han älskar det hindret. Spika däremot kan bli låg ibland lika väl som hon kan börja pipa av iver i just det hindret på tävling. Det händer dock bara om det finns ett hinder efter slalom som hon kan se, att hon jagar just det hindret. Så det är vad jag väntar på - att snöhelvetet kan försvinna så att vi kan börja med just den träningen igen och få till bra kontaktfält som vi har slarvat med.

En sak som jag däremot är nöjd med är Spikas attityd på banan. Hon kan sitta i starten och hon försöker inte sticka. På mitt kommando exploderar hon och springer fort som fanken. Jag tänkte när jag började att det är bättre att hon kan ta ett hinder i full fart än att jag lär henne att svänga. Jag körde samma race som med Zingo, dock lite modifierat för att inte få samma effekt. Så när hon springer är det fullt ös som gäller och man får sådana adrenalinkickar av att köra de loppen - det är jättekul! En stor grej är just introduktionen av blindbytena - när hon kom på att hon kan få jaga MIG också blev det ÄNNU roligare att vara jaktcocker på agilitybanan!

Taggen är den senaste jycken som ska få debutera i sommar. Jag hade först tänkt i maj men jag kommer inte hinna få det klart till dess. Han kommer inte kunna kontaktfälten, möjligen att han kan få gå någon hoppklass bara för att få vara med. Jag har börjat enligt samma princip, SFSF-principen. (Spring Fort Som Fan alltså). Han gillar den och det är bra och så MEN - jag har slarvat och orkar inte nöta detta lika mycket som med de andra, just för att jag vill börja köra handling. Det kostar.

Vad ser jag? Jo, en hund som ruttnar fort på träningen, som inte håller i, som gör annat mellan varven, tappar fokus, slarvar, byter sida olovandes osv. Det är kul på startlinjen, sedan har Taggen nog. Vi har inte tränat uthållighetsträning pga. hans unga ålder i somras och det har straffat sig. Taggen har inte tänt på agilityn.

Med mina tre hundar som bas tänker jag dra en generaliserande slutsats: Om man inte tränar hundar i fart först kommer de inte att få den sedan heller. Och man har tyvärr inte så lång tid på sig. Om man inte har drag i hunden INNAN man börjar svänga den är det lönlöst att försöka få till det sedan. Faktiskt. Bache tröstade mig på kursen i höstas över min lätta frustration över att Spika inte är uppe i trean. "Det är inte hur fort man kommer upp i trean som räknas utan hur man står sig i konkurrensen och kan hålla sig kvar". Det är faktiskt sant. (Vi bortser från det faktum att jag har svårt att fokusera på att vinna agility när jag ska bli Frau Doktor).

Jag lyssnar på Bache och sänker kraven på Taggen. Det finns så många cairnterriers där ute vars mattar och hussar gått kurs på brukshundklubben och fått lära sig att göra alla hindren i ett långsamt tempo. Vi kör lite annorlunda, bygger upp U och O och 8 och S och kör bara. Vi skiter i framförbyten och bakombyten. Vi satsar på blindbyten som är roliga och på att ta det som står framför oss. Vi lär oss slalom och kontaktfält så att det blir rätt. Vi tävlar säkert i sommar men utan krav från mig att vi måste vinna. Bara för att se vad vi kan, liksom. Och sen - om det funkar - då kör vi. För jag vill för allt i världen inte ha en cairnterrier som inte vill springa på plan, nu när jag har en förklädd sheltie som faktiskt kan och gillar att springa. Det gäller att förvalta det rätt och min erfarenhet säger mig att det är bättre att ha en hund som springer fort och har roligt och det blir disk av det skälet än att ha en som inte vill. Hur ska man kunna cykla om man inte har någon fart? För vem är det roligt då?

Visst är det viktigt att anpassa träningen till individen så att generalisera kanske är korkat men jag har faktiskt inte sett en enda hund där noggrannhet i grundträningen framför fartträning gett något acceptabelt resultat. Om hunden blir för fokuserad på att springa och inte lyssnar alls då är det läge med lite lydnadsövningar. Om hunden bara lyder ska den inte svängas alls utan tränas på att springa ensam på plan tills den klarar det.

Jag har sett ett antal hundar som blivit helt förstörda genom att fart och fram ignorerats helt eller ännu värre dämpats. Tanken med Zingo innan Malin hjälpte mig var just att ta lärdom av dem - man kanske kunde dämpa honom lite; om man kan förstöra så mycket hundar där ute borde han kunna läras av lite? Det var inte bra tänkt, jag medger det, men idén att anpassa träningen efter individen står jag fast för. Han skulle inte ha farttränats riktigt så mycket. Men fartträningen i sig var det definitivt inte fel på.

Det är svårt att lära om gamla hundar och det är kanske tur det. En hund som en gång tänt till på agilityn kommer inte att tröttna heller. Därför gäller det att tända dem så att de inte kan tröttna!

Åh, vad jag vill ha ljusa vårkvällar! Och en GRÖN agilityplan!

Idag kunde jag inte hålla mig. Det fick faktiskt bli en kort runda runt parken. Det är för jävligt med kennelhosta, hundarna är ur kondition och jag vill inte ens TÄNKA PÅ hur jag ska kunna bygga upp deras flås efter tre veckor i fångenskap. Taggen är pigg som en nötkärna och det verkar som om veterinären faktiskt hade rätt. Det får man väl hoppas med tanke på räkningen. Hans vaccin hade tydligen gett viss effekt och därför hostade han bara i en vecka. De andra däremot hade tydligen inte fått det vaccin mot bordatellabakterien som lanserades under förra året: Deras vaccin är alltså helt overksam på den kennelhosta vi drabbats av. Vi har alltså förmodligen Bordatella-bakterie-kennelhosta.

Så nu sitter vi här i soffan hela gänget. Taggen på ena sidan som sitter och stryker sig mot min arm och hänger med i Wallander-filmen. Zingo ligger bredvid och är nöjd över att matte existerar och i kombination med kullösheten blir banden mellan oss allt starkare. Spika däremot vill bara jobba och para sig.

Hon är hopplös, den lilla hyndan. löpet började för tre veckor sedan, för en vecka sedan började höglöpet. Taggen var beredd 24 timmar per dygn och fick komma på permission hos grannen några dagar. Han pissade ner hela lägenheten och tyckte att hans manlighet speglade sig synnerligen väl i dessa gula hormonfläckar jag hittade på 25 ställen under en dag. Det var då han flyttade in i Zingos bur. I fredags var han med på jobbet och smög in till en annan  kollega på kvällen innan det var dags att charma folk längs hela resvägen hem. På den morgonen försökte han para sig med Spika i en snödriva - det var ett ögonblicksverk men jag hann slita isär dem. Snödrivan var precis den bibel under fötterna Taggen behövde för att låta yin och yan förenas i en kortare evighet. Om nu inte Gud eller Jesus eller vem det nu var som kom emellan och vädjade om att Maria Magdalena skulle förbli orörd tills döddagar.

Nåväl, Maria Magdalena, dvs. Spika, förklär sig inte speciellt bra i denna tillfälliga kropp. Den lilla hyndan går numera baklänges och viker svansen åt sidan så fort hon ser Taggen. I morse sa jag faktiskt till henne - "nä vet du vad, nu får du GE dig!" varpå hyndan Maria Magdalena la sig ner och sov, så även bocken från Haninge.

Det skulle onekligen bli söta valpar men för att det ska kunna bli måste det snöa eller Spika måste förstå att hon inte kan stå i korgen. Visserligen får Taggen bra fäste och halkar inte runt som han gör på golvet men det krävs en höjdskillnad för att den lille bocken ska nå upp. Spika fattar inte det och inte Taggen heller, men ivern är det inte fel på. Blandrasvalpar känns dock inte som något alternativ hur söta de än skulle bli.

Just nu bryr vi oss inte om att föröka oss, däremot känns ett försök att bli frisk ett lämpligare alternativ.

En förökad dam ligger däremot bredvid mig i soffan och låter den stora magen jäsa ut över täcket som fungerar som hårfångare. Vi hoppas på fyra ungar den här gången och med tanke på magens storlek är det inte otänkbart.

Spika och Taggen skulle ha varit katter, då hade yin och yan kunnat få bilda treenigheter bäst de velat. Men är det så att man piper är avelsplanerna för Spika spolade, tyvärr. Fast det är klart - Taggen är allt annat än ljudlig. Enda gången han skäller är när han jagar svansen. Om man förlorar något på karusellerna är det väl bara att ta in det på gungorna? Visst är det väl så våra gener fungerar - om man parar A med C får man 15 B-valpar, eller hur?

Min katt Aska ÄR dräktig. Beräknad nedkomst om två veckor.





Det blir blått och ev lila.

Jag hämtade Spika igår kväll. Det hade gått bra hela dagen och hon hade inte ylat. Taggen var extra glad när hon kom hem av förklarliga skäl, hans idé om Taggspikar har dock vissa brister. Typ 10 cm för korta ben.

Hon fick vätska och antibiotika i dropp. Priset då: 2100 kr. Herregud vad Animalen tar betalt, det går bara inte att gå dit. En röntgenbild - ett jäkla FOTO, digitalt dessutom kostar 1100 kr. Det tycker jag är rätt saftigt. Faktiskt.

Nä, tacka vet jag Morten. Inte bara för priserna utan för hur han hanterar djuren. Jag har en bild på näthinnan när han tog med sig Zingo för att ta bort kulorna på honom. Zingo gick bara med och viftade på svansen. Morten, han är en klippa han. Så återbesöket blir i Åkers Styckebruk.

På tal om Zingo så har hans brist på testosteron orsakat en viss problematik i hans hjärna. Han har bara en hjärna att tänka med och den påverkar honom rejält så till vida att han gnäller och slickar Spika i öronen som i sin tur direkt identifierar problematiken med ett taffligt förökningsförsök med en ful, gul labrador. Hon blir förbannad och biter honom över nosen och går bort till Taggen som sitter inlåst i Zingos stora bur. Alltså, det är tur att tikar bara löper två gånger per år. I morgon ska jag till Uppsala och har fixat en daghusse som ska ta hand om Taggen. Det skulle tydligen bli utflykt och det passar bra nu när Taggen är frisk och glad igen.

På grund av det här med Spika tog jag ut två dagars semester. Jag kan helt enkelt inte koncentrera mig. Det kändes som ett klokt beslut att bara kunna slappa en hel onsdag. Det sjuka är att jag förmodligen kommer att jobba hela tiden så egentligen kommer semestern inte att ha någon verkan. Så kan man dock inte tänka som doktorand.

Min granne har lite problem att hålla sin stora svarta blandras Kasper i koppel. Han gör vad han vill med sin matte. Fet är han också och ska tvunget fram till mina hundar. I morse hann jag precis lyfta upp Taggen i famnen och sparka undan hunden. "Grattis" sa jag, "din hund har precis fått kennelhosta!"

Hon fattade inte riktigt och efter att jag handlat mötte jag henne igen. När jag försökte förklara för henne att hundar inte lyder när de föds och att man måste lära dem saker så blev ögonen klotrunda på henne. Suck, man upphör aldrig att förvånas över hur korkade vissa människor är som Constanze skrev på fejjan. Hon lovade dock att sätta på hunden en haltigrimma så att hon skulle kunna hantera den. Vi får se, det där med utfall är inte så kul.

"Kommer han fram till Zingo så biter han ihjäl din hund!" avslutade jag med.

Det sista var förvisso en aning överdrivet men det kändes macho att få ha en riktigt machohund i kopplet. Han skäller som en rottweiler och även om det är rätt harmlöst så fattar inte folk det. Och jag är rätt stolt över att ha lyckats inbilla machostaffegänget här på Fornhöjden att min labrador är lika farlig som tio pitbullar.

Nu ska hundarna ut. Håll tummarna att Kasper inte är ute!

KOM INTE HIT!!! Vi har kennelhosta. Taggen började förra veckan och sedan blev Spika och Zingo sjuka. Sedan frisknade Taggen till och Zingo blev lite bättre, sedan blev Spika jättesjuk igår och fick lunginflammation. Jäkla skit.

I eftermiddags hade jag tid hos veterinären och de behöll henne över dagen för att ge henne vätska och röntga m m . Sedan kommer jag och hämtar henne och då ber de mig komma tillbaka i morgon. Jag ville inte köra till Morten i Åkder pga. väglager men nu ångrar jag det. Hellre att hon är inlagd där än en massa turer fram och tillbaka. Dessutom tar han en jouravgift; animalen lägger på 50% på allt de gör för jouravgiften. 6815 kr gick kalaset på idag.

Jag tycker inte att det är fel att prata om pengar och djursjukvård. Visst vill man ha djuret friskt men... varför är det helt orimligt dyrt i Sverige jämfört med i Tyskland?! De har samma utrustning, samma lokaler. Men det kostar en spottstyver i jämförelse.

Jag har räknat lite på kalaset i morgon. Det kommer kosta 4000 kr. Hoppas det inte händer nåt mer i år med andra ord. 20000 kr räcker inte långt - men dubbel försäkring är också fasligt dyrt. Inte lätt det där - vad ska man välja?