Ridhusträning
Igår var jag och såg My Fair Lady på Oscarsteatern ihop med bror och svägerska. Det var en rejäl portion underhållning måste jag säga. Henrik Dorsin gjorde bl a en oförglömlig språkresa runt hela jordklotet - började i Sverige och så vidare ut i världen genom skånska, danska, tyska (jo han rabblade ackusativprepositionerna), vidare genom Frankrike och så runt jordklotet, dansade indiandans och så över Atlanten tillbaka via Göteborg till Stockholm igen. Musikalen bygger på ett språktema och var rätt underhållande för mig att se om inte annat så av denna anledning. Just hur man byggde skämten var väldigt lyckat och jag var imponerad av manuset. Snyggt jobbat helt enkelt - proffsigt och värt 300 spänn i biljett!
När jag gick kurs hos Bache var vi några som ville träffas igen och träna så vi satsade på ridhusvarianten men heldag och sällan. Det blev väldigt lyckat eftersom kvalitén på varje ekipage blev hög. Vi körde utan klocka och regler, varje person så mycket som den ville. Jag kunde ta ut alla tre hundar utan att börja fundera på hur länge jag körde varje hund. Vi hann med två lätta övningar på förmiddagen och en bana på eftermiddagen.
Zingo skulle egentligen bara luftas men honom gjorde jag rätt mycket med. På eftermiddagen började han riva en hel del och då sa jag åt honom att lyfta på benen genom att stanna honom och peta honom på benen med bommen och säga "usch då", "fy vad jobbigt". Det fungerar på honom; i en liknande situation såg vi hur han verkligen kämpade för att ta sig över och då rev han inte.
Spika gick som ett SPJUT och hade asballt i ridhuset. Inga tveksamheter där inte och t o m lite ljud i donnan på eftermiddagen. Hon gick verkligen jättefint hela tiden, bra svängar och snabbt och rent.
Taggen fick göra lite startträning eftersom han börjar bli lättprovocerad att sticka i början, vi körde säcken och samma kombinationer som de andra. Han klarade allt bra utom ibland när han inte fattade att han skulle byta sida. Oj så svårt för Snagge-snagg, men det syns tydligt att han lär sig från gång till gång. Då är det väl bara slalom kvar då, och större motivation att mörda platta tunneln...
När jag gick kurs hos Bache var vi några som ville träffas igen och träna så vi satsade på ridhusvarianten men heldag och sällan. Det blev väldigt lyckat eftersom kvalitén på varje ekipage blev hög. Vi körde utan klocka och regler, varje person så mycket som den ville. Jag kunde ta ut alla tre hundar utan att börja fundera på hur länge jag körde varje hund. Vi hann med två lätta övningar på förmiddagen och en bana på eftermiddagen.
Zingo skulle egentligen bara luftas men honom gjorde jag rätt mycket med. På eftermiddagen började han riva en hel del och då sa jag åt honom att lyfta på benen genom att stanna honom och peta honom på benen med bommen och säga "usch då", "fy vad jobbigt". Det fungerar på honom; i en liknande situation såg vi hur han verkligen kämpade för att ta sig över och då rev han inte.
Spika gick som ett SPJUT och hade asballt i ridhuset. Inga tveksamheter där inte och t o m lite ljud i donnan på eftermiddagen. Hon gick verkligen jättefint hela tiden, bra svängar och snabbt och rent.
Taggen fick göra lite startträning eftersom han börjar bli lättprovocerad att sticka i början, vi körde säcken och samma kombinationer som de andra. Han klarade allt bra utom ibland när han inte fattade att han skulle byta sida. Oj så svårt för Snagge-snagg, men det syns tydligt att han lär sig från gång till gång. Då är det väl bara slalom kvar då, och större motivation att mörda platta tunneln...
144 poäng och några stora stenar i glashus. Och så en islandshäst i (o)form.
Jag och Spika tävlade lydnad igår. När vi åkte hem kändes det som om det var sista tävlingen. Fasiken, hundägaren i snöret gillar inte att misslyckas. Hunden Spika å andra sidan gillar folk och är något lättstörd. Hon fick bara 8,5 på fria följet och på inkallningen med stå. Rutan sprang hon runt ett varv som om hon inte såg den. Och den var ändå markerad med plastband och helt kvadratisk. Apporteringen gick ganska bra men hon tvekade att ta upp den pga. sanden. Och så hoppet som är hopp LIGG enligt Spika, hon gillar tydligen att ligga lite varstans. Fjärren däremot vägrade hon att lägga sig... Så nä, nu skiter vi i fröken öken för så sur tänker jag inte bli på ett bra tag. Vi anmäler till mässan i januari då det är fyra lopp agility och så lämnar jag Zingo och Taggen hemma denna dag.
Idag var jag och red islandshästen Imir igen. Han blir inte riden så seriöst och är oerhört stel i högersidan vilket gör att han inte heller kan fatta vänster galopp. Han är dock väldigt snäll och har mycket framåtanda så det är en bra häst, men som sagt - mest felriden av barn och ridskoleelever. Numera är det bara edryttare på honom; ägarna vill inte sälja sin Imir och barnet hinner/ vill inte rida. Nåväl - idag lyckades jag mjuka upp honom rejält och till slut töltade han t o m på tygeln periodvis i stället för att gå som en giraff. Oj då, jag ska nog sticka ut ett varv i morgon igen.
När jag kom hem tänkte jag köra lite ruta och fritt följ med Spika, skam den som ger sig och i vår ska lydnadsmomenten sitta som en smäck innan jag anmäler henne igen. Inkl. momenten i trean. Det blir alltså rutan en gång per dag för hennes del. På 1800 upprepningar borde hunden fatta...
Mitt dumma nöt gjorde en dundertabbe. Till saken hör att jag läxat upp pitbullgänget på gården att de ska koppla sina hundar. Jag tränade lydnad med Spika och Zingo och hade dem båda liggande framför mig, står med godis i handen. Ut genom porten kommer en pitbull som skällde. Zingo blev helt rabiat och stängde det han hade att stänga igen - utom munnen som gav ifrån sig grova skall. Så fick han koll på var skallet kom ifrån, rusade fram och började tjafsa. Som TUR var inget slagsmål - men ändå. Jävla, jävla, jävla skit. Jag blev så besviken! Han BORDE fatta efter 7 år att han inte ska kontrollera varenda hund och speciellt när vi jobbar ihop men det går bara inte. Och det har inget att göra med schäferns små kärleksnafs förra veckan...
Så här ser han ut nu förresten:
Idag var jag och red islandshästen Imir igen. Han blir inte riden så seriöst och är oerhört stel i högersidan vilket gör att han inte heller kan fatta vänster galopp. Han är dock väldigt snäll och har mycket framåtanda så det är en bra häst, men som sagt - mest felriden av barn och ridskoleelever. Numera är det bara edryttare på honom; ägarna vill inte sälja sin Imir och barnet hinner/ vill inte rida. Nåväl - idag lyckades jag mjuka upp honom rejält och till slut töltade han t o m på tygeln periodvis i stället för att gå som en giraff. Oj då, jag ska nog sticka ut ett varv i morgon igen.
När jag kom hem tänkte jag köra lite ruta och fritt följ med Spika, skam den som ger sig och i vår ska lydnadsmomenten sitta som en smäck innan jag anmäler henne igen. Inkl. momenten i trean. Det blir alltså rutan en gång per dag för hennes del. På 1800 upprepningar borde hunden fatta...
Mitt dumma nöt gjorde en dundertabbe. Till saken hör att jag läxat upp pitbullgänget på gården att de ska koppla sina hundar. Jag tränade lydnad med Spika och Zingo och hade dem båda liggande framför mig, står med godis i handen. Ut genom porten kommer en pitbull som skällde. Zingo blev helt rabiat och stängde det han hade att stänga igen - utom munnen som gav ifrån sig grova skall. Så fick han koll på var skallet kom ifrån, rusade fram och började tjafsa. Som TUR var inget slagsmål - men ändå. Jävla, jävla, jävla skit. Jag blev så besviken! Han BORDE fatta efter 7 år att han inte ska kontrollera varenda hund och speciellt när vi jobbar ihop men det går bara inte. Och det har inget att göra med schäferns små kärleksnafs förra veckan...
Så här ser han ut nu förresten:
Slangar och substanser
Jaha, det var värst vad tiden går. Jag hinner uppdatera bloggen men det känns så andefattigt när merparten av mina läsare kan följa mina uppdateringar via Facebook. Fast jag vill inte stänga bloggen.
För två veckor sedan tävlade jag och Spika lydnad. Efter tre moment ville hon leta kaniner. Det ville inte jag. Vi nollade rutan eftersom hon helt tappat intresse för den. Matte var inte så glad och inte Spika heller - för hon fattade inte varför jag var sur. Vi har pratat mer om rutan sedan dess vilket tedde sig nödvändigt. Vi ska tävla i morgon igen, denna gång i ridhus. Undrar just om hon kan tänka sig ha alla koner på plats på appellplanen?
Jag har varit i Tyskland en sväng också på konferens. Det var en internationell workshop för doktorander från Polen, Sverige (dvs. jag), Frankrike, Ungern och Tyskland. Kortfattat kan man säga att polackerna har en väldigt märklig forskningskultur som påminner om den svenska skolan på 50- och 60-talet. Då fick man lära sig en massa årtal utantill och hade full koll på vem som regerade när. Men ingen av dessa elever kunde exempelvis säga på vilket sätt Gustav II Adolf påverkat det samhälle vi har idag. Som tur är är jag inte den enda som ställt sig frågande till denna typ av pedagogik.
Fast i Polen lovordar man 50- och 60-talsrejset. Deras föredrag bestod av exempel. Ingen inledning, ingen slutsats. De menade t o m att man inte alltid kan leda något ur det material man har. Nähä sa jag, då har man inget föredrag heller. När den femte polacken delade ut en handout med exempelmeningar och hon försökte dela in dem i kategorier fick jag nog och frågade henne vad och varför hon pratade om det hon gjorde.
"Jag vill bara belysa att det är svårt att kategorisera språkliga yttranden".
Nähä. Back to lekis. Det är klart som fanken att man inte kan kategorisera enskilda meningar. Hallå - någonsin hört talas om begreppet kontext??? Vi behöver SUBSTANS i den akademiska världen, inte 30 exempel utan innehåll och förankring.
På fredagkvällen frågade jag hur de blev skolade i Polen i att hålla föredrag.
"Det blir vi inte" svarade de då.
"Nä, jag märker det" hoppade grodan ur min mun. Tänk att jag aldrig lär mig! Fast det blev en bra diskussion och jag tror att de fick ett och annat att tänka på.
Hur mitt föredag gick? Tja, i den konkurrensen kan man inte förvänta sig annat än att man är nöjd. Det är som att tävla agility på en lokaltävling och man själv är i landslaget, typ. Suck. Men diskussionerna var intressanta.
Efter konferensen i Halle åkte jag fyra dagar till Berlin och hälsade på min kompis Christina. Var det underbart att ses igen!
Smolket i bägaren var väl ändå Zingos lilla snack med Liselott hundvaktens hund Diva. Efter tre dagar fick hon nog av hans existens:
6000 spänn tog djursjukhuset betalt för den dräneringen. Leve folksam hundförsäkring! Nästa gång tror jag att Zingo ska få en annan hundvakt...
Taggen har haft rajtan-tajtan hos Krister & Co. Han har levt rövare i hundgården med alla cairnpojkar, -flickor och -valpar. Han ville knappt gå med mig hem igen... Idag var vi åter i Haninge och fotade lite. Han är inte så bra trimmad direkt men korten blev fina. Så fort jag får dem på mejlen ska jag visa dem i bloggen. Vi tog ett kort med Taggens mamma och två halvbröder och Taggen på. Jättefint!
Med avhandlingen går det framåt, sakta men säkert. Teorikapitlet är en tung sten att manövrera men det ska gå. 6 december måste det vara klart annars rinner tiden ut. Därför - so long!
För två veckor sedan tävlade jag och Spika lydnad. Efter tre moment ville hon leta kaniner. Det ville inte jag. Vi nollade rutan eftersom hon helt tappat intresse för den. Matte var inte så glad och inte Spika heller - för hon fattade inte varför jag var sur. Vi har pratat mer om rutan sedan dess vilket tedde sig nödvändigt. Vi ska tävla i morgon igen, denna gång i ridhus. Undrar just om hon kan tänka sig ha alla koner på plats på appellplanen?
Jag har varit i Tyskland en sväng också på konferens. Det var en internationell workshop för doktorander från Polen, Sverige (dvs. jag), Frankrike, Ungern och Tyskland. Kortfattat kan man säga att polackerna har en väldigt märklig forskningskultur som påminner om den svenska skolan på 50- och 60-talet. Då fick man lära sig en massa årtal utantill och hade full koll på vem som regerade när. Men ingen av dessa elever kunde exempelvis säga på vilket sätt Gustav II Adolf påverkat det samhälle vi har idag. Som tur är är jag inte den enda som ställt sig frågande till denna typ av pedagogik.
Fast i Polen lovordar man 50- och 60-talsrejset. Deras föredrag bestod av exempel. Ingen inledning, ingen slutsats. De menade t o m att man inte alltid kan leda något ur det material man har. Nähä sa jag, då har man inget föredrag heller. När den femte polacken delade ut en handout med exempelmeningar och hon försökte dela in dem i kategorier fick jag nog och frågade henne vad och varför hon pratade om det hon gjorde.
"Jag vill bara belysa att det är svårt att kategorisera språkliga yttranden".
Nähä. Back to lekis. Det är klart som fanken att man inte kan kategorisera enskilda meningar. Hallå - någonsin hört talas om begreppet kontext??? Vi behöver SUBSTANS i den akademiska världen, inte 30 exempel utan innehåll och förankring.
På fredagkvällen frågade jag hur de blev skolade i Polen i att hålla föredrag.
"Det blir vi inte" svarade de då.
"Nä, jag märker det" hoppade grodan ur min mun. Tänk att jag aldrig lär mig! Fast det blev en bra diskussion och jag tror att de fick ett och annat att tänka på.
Hur mitt föredag gick? Tja, i den konkurrensen kan man inte förvänta sig annat än att man är nöjd. Det är som att tävla agility på en lokaltävling och man själv är i landslaget, typ. Suck. Men diskussionerna var intressanta.
Efter konferensen i Halle åkte jag fyra dagar till Berlin och hälsade på min kompis Christina. Var det underbart att ses igen!
Smolket i bägaren var väl ändå Zingos lilla snack med Liselott hundvaktens hund Diva. Efter tre dagar fick hon nog av hans existens:
6000 spänn tog djursjukhuset betalt för den dräneringen. Leve folksam hundförsäkring! Nästa gång tror jag att Zingo ska få en annan hundvakt...
Taggen har haft rajtan-tajtan hos Krister & Co. Han har levt rövare i hundgården med alla cairnpojkar, -flickor och -valpar. Han ville knappt gå med mig hem igen... Idag var vi åter i Haninge och fotade lite. Han är inte så bra trimmad direkt men korten blev fina. Så fort jag får dem på mejlen ska jag visa dem i bloggen. Vi tog ett kort med Taggens mamma och två halvbröder och Taggen på. Jättefint!
Med avhandlingen går det framåt, sakta men säkert. Teorikapitlet är en tung sten att manövrera men det ska gå. 6 december måste det vara klart annars rinner tiden ut. Därför - so long!
Jag känner på mig att sista året kommer att bli en höjdare.
Jag har knappt 11 månader kvar av min tjänst. Det gäller att göra det bästa av den tiden. Jag älskar nämligen att forska. Vid närmare eftertanke kan jag inte komma på något arbete i hela världen som skulle kunna vara mer spännande och stimulerande.
Du begegnest dem Leben mit einem Lachen breit wie der Nil
Dich interessiert nicht das Siegen, dich interessiert das Spiel
Du weisst genau die Welt ist so wie man sie sieht
Und wie man krumme Sachen wieder gerade biegt
Du möter livet med ett skratt brett som Nilen
Dig intresserar inte segern, dig intresserar spelet
Du vet precis att världen är sådan som man ser den
och hur man böjer krumma saker raka
Jag sprang över den där textraden för ett tag sedan. Det är Christina Stürmer som sjunger, en svarthårig tjej från Österrike som vann deras Idol för ett antal år sedan. Hon har gjort en kometkarriär och det är förvisso lite ömsom vin, ömsom vatten, men den där raden är bra. Jag tror nämligen att det är vägen till framgång.
Visst är det motiverande att tänka på ögonblicket när betygskommissonen kommer in i E900 och förkunnar att avhandlingen är godkänd. Eller sekunden efter när jag får skåla i champagne med mina kolleger.
Men - det är inte därför jag gör det.
Jag blir inte doktor i tyska för att jag ska få ett slags erkännande i en sluten krets, det är det alldeles för jobbigt för att det ska vara värt det. Jag doktorerar i tyska för att jag älskar mitt ämne och för att jag älskar att lära mig nya saker. Och jag tror stenhårt på att den bästa vägen till framgång, att verkligen lyckas med avhandlingen, det är att njuta av den tiden man har och göra det bästa av det.
Jag tror att det är det som har gjort grejen. Jag åkte till jobbet i morse för att göra klart en powerpointpresentatio inför konferensen nästa vecka. Det gick som smort, jag blev klar på ett par timmar och det blev riktigt bra, faktiskt.
Faktiskt.
Inte "oj vad värdelöst, kan jag verkligen säga det här??!"
utan helt enkelt
"vad bra, det här är genialt".
Ibland får man klappa sig själv på axeln litegrann.
För - man böjer saker bra mycket snabbare raka igen om man bara sätter sig och börjar.
Om man tränar hund med föresatsen att man ska ha riktigt kul är det också bra mycket enklare fast det är förstås inte så enkelt alla gånger när hunden sätter sig på tvären... När det gäller avhandlingen är den lite mera tacksam att jobba med. Den blir verkligen exakt det man själv valt att göra med den och blir den dålig är det verkligen bara skräp bakom tangentbordet att skylla på. Hundar har trots allt en genbank man måste förhålla sig till.
Sista året kommer att bli en riktig höjdare. Spika kommer att springa fort och vända på en femöring på tävlingarna. Det måste bli så, jag har för fanken investerat i Bache-kurser. Hon är ett geni. Spika är ett geni. Jag är positiv. Det måste kunna gå.
När det gäller avhandlingen är det typ detsamma som gäller. För - jag har en genial ide hur jag ska lägga upp teorin. Det ska "bara" formuleras på papper. Fast det är bra roligt att skriva när man vet vad man ska göra. För nu tror jag att jag vet hur jag ska göra med det sista kapitlet och sedan är det bara att tuta och köra.
Salomonsson, J. (2010): Titel unter Bearbeitung.
Du begegnest dem Leben mit einem Lachen breit wie der Nil
Dich interessiert nicht das Siegen, dich interessiert das Spiel
Du weisst genau die Welt ist so wie man sie sieht
Und wie man krumme Sachen wieder gerade biegt
Du möter livet med ett skratt brett som Nilen
Dig intresserar inte segern, dig intresserar spelet
Du vet precis att världen är sådan som man ser den
och hur man böjer krumma saker raka
Jag sprang över den där textraden för ett tag sedan. Det är Christina Stürmer som sjunger, en svarthårig tjej från Österrike som vann deras Idol för ett antal år sedan. Hon har gjort en kometkarriär och det är förvisso lite ömsom vin, ömsom vatten, men den där raden är bra. Jag tror nämligen att det är vägen till framgång.
Visst är det motiverande att tänka på ögonblicket när betygskommissonen kommer in i E900 och förkunnar att avhandlingen är godkänd. Eller sekunden efter när jag får skåla i champagne med mina kolleger.
Men - det är inte därför jag gör det.
Jag blir inte doktor i tyska för att jag ska få ett slags erkännande i en sluten krets, det är det alldeles för jobbigt för att det ska vara värt det. Jag doktorerar i tyska för att jag älskar mitt ämne och för att jag älskar att lära mig nya saker. Och jag tror stenhårt på att den bästa vägen till framgång, att verkligen lyckas med avhandlingen, det är att njuta av den tiden man har och göra det bästa av det.
Jag tror att det är det som har gjort grejen. Jag åkte till jobbet i morse för att göra klart en powerpointpresentatio inför konferensen nästa vecka. Det gick som smort, jag blev klar på ett par timmar och det blev riktigt bra, faktiskt.
Faktiskt.
Inte "oj vad värdelöst, kan jag verkligen säga det här??!"
utan helt enkelt
"vad bra, det här är genialt".
Ibland får man klappa sig själv på axeln litegrann.
För - man böjer saker bra mycket snabbare raka igen om man bara sätter sig och börjar.
Om man tränar hund med föresatsen att man ska ha riktigt kul är det också bra mycket enklare fast det är förstås inte så enkelt alla gånger när hunden sätter sig på tvären... När det gäller avhandlingen är den lite mera tacksam att jobba med. Den blir verkligen exakt det man själv valt att göra med den och blir den dålig är det verkligen bara skräp bakom tangentbordet att skylla på. Hundar har trots allt en genbank man måste förhålla sig till.
Sista året kommer att bli en riktig höjdare. Spika kommer att springa fort och vända på en femöring på tävlingarna. Det måste bli så, jag har för fanken investerat i Bache-kurser. Hon är ett geni. Spika är ett geni. Jag är positiv. Det måste kunna gå.
När det gäller avhandlingen är det typ detsamma som gäller. För - jag har en genial ide hur jag ska lägga upp teorin. Det ska "bara" formuleras på papper. Fast det är bra roligt att skriva när man vet vad man ska göra. För nu tror jag att jag vet hur jag ska göra med det sista kapitlet och sedan är det bara att tuta och köra.
Salomonsson, J. (2010): Titel unter Bearbeitung.
Full fart framåt. Spring!
Jag har blivit indoktrinerad. Bachian. Helt och fullt. Vi kör utan regler och utan system och förbannar inga tyskar 2005 för att de blindbyter med sina sega hundar. I stället ska jag, här och nu, studera vad mina vänner konkurrenterna gör när de sätter lopp efter lopp efter lopp även om det går snäppet långsammare än en EPA-traktor.
Spika har tänt till. Jag har väntat, och väntat och väntat. Men nä det kom inte av sig själv som några siat om; hunden behövde få ner poletten, nämligen att agility är så urbota stenkul att det nästan är olagligt. Vi har varit t o r Södertälje - Adelsö två gånger den här veckan och det har lönat sig rejält.
1. Spika springer från hinder nr 1 i full fart.
2. Hon står bredvid plan och är avundsjuk när de andra hundarna får springa.
3. När jag tar av kopplet är hon galen - men fokuserad. Tar blindbyten utan att det borde gå och svänger så tajt och fint när jag väl bachar rätt.
Så jag är snornöjd och njuter av dundrandet i marken. En galen cocker som far fram som en tok är väl något helt underbart.
Vi har bytt framför och bakom och i blindo, snurrat och sprungit. Det gick så när som fram till den sista övningen. Då var min hjärna kaputt och det blidde inte riktigt som jag och Bache egentligen ville. Agility är helt enkelt skitsvårt.
Men nu jäklar. Nu ska vi ta dem! Allihop i medium - en efter en. Jag är taggad till tänderna och kan inte vänta på att få sätta ner henne på mattan i Kista i januari. Fyra lopp med Spika och sedan kör vi.
Spika har tänt till. Jag har väntat, och väntat och väntat. Men nä det kom inte av sig själv som några siat om; hunden behövde få ner poletten, nämligen att agility är så urbota stenkul att det nästan är olagligt. Vi har varit t o r Södertälje - Adelsö två gånger den här veckan och det har lönat sig rejält.
1. Spika springer från hinder nr 1 i full fart.
2. Hon står bredvid plan och är avundsjuk när de andra hundarna får springa.
3. När jag tar av kopplet är hon galen - men fokuserad. Tar blindbyten utan att det borde gå och svänger så tajt och fint när jag väl bachar rätt.
Så jag är snornöjd och njuter av dundrandet i marken. En galen cocker som far fram som en tok är väl något helt underbart.
Vi har bytt framför och bakom och i blindo, snurrat och sprungit. Det gick så när som fram till den sista övningen. Då var min hjärna kaputt och det blidde inte riktigt som jag och Bache egentligen ville. Agility är helt enkelt skitsvårt.
Men nu jäklar. Nu ska vi ta dem! Allihop i medium - en efter en. Jag är taggad till tänderna och kan inte vänta på att få sätta ner henne på mattan i Kista i januari. Fyra lopp med Spika och sedan kör vi.
