Johannas Jaakkoskola
På förekommen anledning har jag idag filmat Jaakkosvängar både med stor och liten hund eftersom det finns några vänner till mig som inte riktigt kopplat vitsen med att skicka hunden bakom ryggen och dra ifrån den. Jag är väl inte riktigt nöjd med dem när jag ser dem på film, självkritisk som jag är, men det är väl så man ska kunna bli bättre. Om jag ständigt var nöjd skulle jag inte utvecklas! Det jag önskar är att fr a Taggen trycks mer på snedden över hindret så att han får en rakare väg in i tunneln.
Zingo är alltid intressant att filma eftersom hans driv kommer till sin rätt här. Det finns liksom inget stopp utan han söker alltid den kortaste och snabbaste vägen till nästa hinder. Det gillar jag. I filmen syns det hur han vänder i luften när han registrerar min vändning.
För er som inte är så insatta så finns det två typer av Jaakko. Den som Jaakko själv har "uppfunnit" innebär att man skickar hunden över hindret med motsatt arm, dvs. höger i det här fallet. Lisa Frick däremot använder högerarmen för att trycka hunden snett över hindret och visar sedan med vänster. Jag har valt att köra med Frickhanden eftersom den överensstämmer med viss annan träning jag ägnat mig åt på sistone. Man ser dock tydligt att jag är sen med att byta hand, något jag måste träna på.
Lycka till med träningen!
Zingo är alltid intressant att filma eftersom hans driv kommer till sin rätt här. Det finns liksom inget stopp utan han söker alltid den kortaste och snabbaste vägen till nästa hinder. Det gillar jag. I filmen syns det hur han vänder i luften när han registrerar min vändning.
För er som inte är så insatta så finns det två typer av Jaakko. Den som Jaakko själv har "uppfunnit" innebär att man skickar hunden över hindret med motsatt arm, dvs. höger i det här fallet. Lisa Frick däremot använder högerarmen för att trycka hunden snett över hindret och visar sedan med vänster. Jag har valt att köra med Frickhanden eftersom den överensstämmer med viss annan träning jag ägnat mig åt på sistone. Man ser dock tydligt att jag är sen med att byta hand, något jag måste träna på.
Lycka till med träningen!
Agilityns lämmeltåg
"Och där var de tyvärr diskade" ekar speakerns röst över agilityplan.
"Nästa startande är Lisa Svensson från Hundklubben Fartgalningar med sin bordercollie Dövöra. Nummer 35, 36 och 38 håller sig beredda".
Det är tyst ca 25 sekunder, sedan hörs speakerns röst igen.
"Och där var de tyvärr diskade. Då tar vi in startnummer 35, det är Johan Svensson från Långväga Brukshundklubb. Nummer 36, 38 och 39 håller sig beredda".
Återigen tar speakern en paus tills den återigen får anledning att säga orden
"Och där var de tyvärr diskade".
Det är agilityklass 3 large på en stor tävling någonstans i Sverige. Banan är ritad av alls vår saligt äro hans minne Alar Meomuttel och den innebär en stor klurighet vid hinder 15. Varenda bordercollie som kommer i hundra knyck sitter i fel tunnelöppning. Jag sitter bredvid och tittar på och förundras, även domaren som dömer denna dag.
"Jag fattar bara inte" säger denne till en domarkollega efter det att klassen är slut och 85% av startfältet diskat sig. Jag står vid sidan om och tjuvlyssnar. "Det är ju inte ens svårt. Men alla väljer att gå på högersidan, varför är det inte en enda som väljer vänstersidan? Har de lekt tåg på banvandringen?!". Domarkollegan nickar och skakar sedan sakta på huvudet.
"Det är över 100 starter i den här klassen och när man står där i mitten och dömer blir förväntan högre och högre på de tävlande. NÅGON borde väl för 17 kunna räkna ut att det är bättre att gå på andra sidan och plocka hunden in i tunneln? Ändå envisas förare på förare med ett puckat bakombyte som är dömt att misslyckas, ja en del t o m SKICKAR hunden in i fel tunnelöppning".
Så där fortsätter de lite diskret bakom sekretariattältet och jag går därifrån, lika förundrad jag. För jag har nämligen exakt samma tanke.
Nu ska vi ju bara komma ihåg att agility inte är en enkel sport. Att man klantar till det ibland hör dit. Men att ett helt startfält klantar sig på samma ställe är väldigt märkligt. Lite som sista hoppklassen i Smedjebacken. Det var en klockren bana där det lönade sig att sticka från hunden i slalom och springa och blindbyta på ett annat ställe. Jag snackade med allas vår Liza innan loppet och vi kom överens om att göra det, något som den ena fega largeföraren efter den andra inte vågade. Och nu snackar jag inte om förare som har hundar som inte springer eller de som nyss kommit upp i klassen. Vi snackar SM-hundar som nollar lopp efter lopp.
Fast de nollar på ballerinaagility genom maskande på plan. Det är skittråkigt.
Jag avskyr maskande på plan. När man sitter vid sidan om är det inget som är så häftigt som när folk får upp farten på sina hundar så att de drar rätt hela vägen. I stället får jag bevittna bakombytes-SM tills jag storknar och trillar av stolen i ren leda.
"Feiglinge laufen defensiv" [fegisar springer defensivt] sa Lisa till mig på kursen. Det är mitt motto.
Man borde ju tycka att även om hela startfältet banvandrat på ett sätt så borde några kunna ta till en annan lösning även om de inte tittat på den innan. NÅGON borde ha så mycket rutin att de vågar gå ifrån planen. Även om de inte sett just de hindren just där borde de kunna improvisera fram ett bättre, offensivare byte som förhindrar disken just där vid hinder 15 eller var det nu kan vara. Men hela startfältet går likt ett lämmeltåg rakt in i fördärvet och ingen stannar upp och tänker till vad de ska göra. Jag suckar från åskådarplats.
Ännu märkligare är det när en förare som startar flera hundar i samma klass gör samma misstag - gång på gång! Om man nu testat högersidan med två hundar och det skitigt sig kanske det kan vara läge att prova något annat..?
Fast å andra sidan är det också coolt när det kommer in en kaxig blond brud och visar var skåpet ska stå. Med hund efter hund går de in i agilitytrean och nollar, offensivt och totalt orädda för banan. "Ta mig om du kan!" säger den ena bruden på startlinjen.
Jag är inte förvånad över att speakern får annat mål i mun när de går i mål.
"Och där var de i mål med 0 fel på hinder och tiden 35,12 och går därmed upp i ledningen!"
Sedan är det tio disk på rad för ingen har ju kollat ordentligt på den som nollat hur den gjorde när den löste problemet vid hinder 15.
Det är också märkligt, för om vi hade varit lite smarta hade vi ju gjort så som proffsen gör och inte så som 95% av startfältet tänkt på banvandringen.
För att lyckas med agility behövs det därför lite hjärnverksamhet. Man måste tänka till lite, inte bara göra som man alltid har gjort.
VILKEN är den snabbaste vägen?
HUR får jag den snabbaste vägen?
HUR använder jag bäst min kropp för att visa hunden vad som är den RÄTTA vägen?
Sedan behöver man en bra förebild, någon som tänker själv och som framför allt tänker offensivt.
Först då kan vi på fullt allvar börja snacka om att vi kör AGILITY.
"Nästa startande är Lisa Svensson från Hundklubben Fartgalningar med sin bordercollie Dövöra. Nummer 35, 36 och 38 håller sig beredda".
Det är tyst ca 25 sekunder, sedan hörs speakerns röst igen.
"Och där var de tyvärr diskade. Då tar vi in startnummer 35, det är Johan Svensson från Långväga Brukshundklubb. Nummer 36, 38 och 39 håller sig beredda".
Återigen tar speakern en paus tills den återigen får anledning att säga orden
"Och där var de tyvärr diskade".
Det är agilityklass 3 large på en stor tävling någonstans i Sverige. Banan är ritad av alls vår saligt äro hans minne Alar Meomuttel och den innebär en stor klurighet vid hinder 15. Varenda bordercollie som kommer i hundra knyck sitter i fel tunnelöppning. Jag sitter bredvid och tittar på och förundras, även domaren som dömer denna dag.
"Jag fattar bara inte" säger denne till en domarkollega efter det att klassen är slut och 85% av startfältet diskat sig. Jag står vid sidan om och tjuvlyssnar. "Det är ju inte ens svårt. Men alla väljer att gå på högersidan, varför är det inte en enda som väljer vänstersidan? Har de lekt tåg på banvandringen?!". Domarkollegan nickar och skakar sedan sakta på huvudet.
"Det är över 100 starter i den här klassen och när man står där i mitten och dömer blir förväntan högre och högre på de tävlande. NÅGON borde väl för 17 kunna räkna ut att det är bättre att gå på andra sidan och plocka hunden in i tunneln? Ändå envisas förare på förare med ett puckat bakombyte som är dömt att misslyckas, ja en del t o m SKICKAR hunden in i fel tunnelöppning".
Så där fortsätter de lite diskret bakom sekretariattältet och jag går därifrån, lika förundrad jag. För jag har nämligen exakt samma tanke.
Nu ska vi ju bara komma ihåg att agility inte är en enkel sport. Att man klantar till det ibland hör dit. Men att ett helt startfält klantar sig på samma ställe är väldigt märkligt. Lite som sista hoppklassen i Smedjebacken. Det var en klockren bana där det lönade sig att sticka från hunden i slalom och springa och blindbyta på ett annat ställe. Jag snackade med allas vår Liza innan loppet och vi kom överens om att göra det, något som den ena fega largeföraren efter den andra inte vågade. Och nu snackar jag inte om förare som har hundar som inte springer eller de som nyss kommit upp i klassen. Vi snackar SM-hundar som nollar lopp efter lopp.
Fast de nollar på ballerinaagility genom maskande på plan. Det är skittråkigt.
Jag avskyr maskande på plan. När man sitter vid sidan om är det inget som är så häftigt som när folk får upp farten på sina hundar så att de drar rätt hela vägen. I stället får jag bevittna bakombytes-SM tills jag storknar och trillar av stolen i ren leda.
"Feiglinge laufen defensiv" [fegisar springer defensivt] sa Lisa till mig på kursen. Det är mitt motto.
Man borde ju tycka att även om hela startfältet banvandrat på ett sätt så borde några kunna ta till en annan lösning även om de inte tittat på den innan. NÅGON borde ha så mycket rutin att de vågar gå ifrån planen. Även om de inte sett just de hindren just där borde de kunna improvisera fram ett bättre, offensivare byte som förhindrar disken just där vid hinder 15 eller var det nu kan vara. Men hela startfältet går likt ett lämmeltåg rakt in i fördärvet och ingen stannar upp och tänker till vad de ska göra. Jag suckar från åskådarplats.
Ännu märkligare är det när en förare som startar flera hundar i samma klass gör samma misstag - gång på gång! Om man nu testat högersidan med två hundar och det skitigt sig kanske det kan vara läge att prova något annat..?
Fast å andra sidan är det också coolt när det kommer in en kaxig blond brud och visar var skåpet ska stå. Med hund efter hund går de in i agilitytrean och nollar, offensivt och totalt orädda för banan. "Ta mig om du kan!" säger den ena bruden på startlinjen.
Jag är inte förvånad över att speakern får annat mål i mun när de går i mål.
"Och där var de i mål med 0 fel på hinder och tiden 35,12 och går därmed upp i ledningen!"
Sedan är det tio disk på rad för ingen har ju kollat ordentligt på den som nollat hur den gjorde när den löste problemet vid hinder 15.
Det är också märkligt, för om vi hade varit lite smarta hade vi ju gjort så som proffsen gör och inte så som 95% av startfältet tänkt på banvandringen.
För att lyckas med agility behövs det därför lite hjärnverksamhet. Man måste tänka till lite, inte bara göra som man alltid har gjort.
VILKEN är den snabbaste vägen?
HUR får jag den snabbaste vägen?
HUR använder jag bäst min kropp för att visa hunden vad som är den RÄTTA vägen?
Sedan behöver man en bra förebild, någon som tänker själv och som framför allt tänker offensivt.
Först då kan vi på fullt allvar börja snacka om att vi kör AGILITY.
Där satt den!
Det verkar som om Lisa Frick-kursen gett resultat. Min handling har helt klart blivit bättre och jag sätter sväng på sväng. Eller vad sägs om den här bilden som Eva Karlsson tog i Fagersta när jag på försök nr. 2 satte Jaakon?
Jag är precis hemkommen från Knivsta BK:s kvällstävling i klass 3 där jag försökte sätta dit några snygga Jaakkosar. Ibland gick det, ibland inte och hemligheten ligger i den där vita nummerskylten Lisa placerade ut på kursen.
Vitsen är alltså att vi skulle lära oss att runda den för att på så sätt backa mot hindret. Idag förstod jag verkligen vitsen och med Spika hade jag möjlighet att göra en Jaakko i hoppklassen. Tyvärr glömde jag filmkameran hemma men när jag satsade och gick ut en bit från hindret och backade mot det när Spika skulle hoppa fick jag till en sååå tajt och snygg sväng! Kanon! Jag är fortfarande väldigt osäker på om hon tänker hoppa hindret när jag skickar henne bakom ryggen och står kvar och väntar för länge, dvs. jag utnyttjar inte jaakkon. Men jag tar det - hellre det än att min hund hoppar hindret tillbaka också.
Jag försökte samma strategi med Zingo vid samma ställe men där fick jag problem. Han tar inte backningen som tillräcklig rörelse att han ska hoppa, precis samma sak som händer vid första försöket i filmen jag laddade upp i förra inlägget. Jag måste alltså träna honom och mig själv på att backa, backa, backa mot hindret.
Spika och jag hade dock lite problem i hoppklassen eftersom hon river när jag blindbyter. Den ena rivningen var just en sådan där jag bara sticker - vill helst inte framförbyta eftersom det innebär broms för hunden och den bromsen har vi inte råd med tidsmässigt. Blindbytena känns därför mycket bättre men som sagt - hon river då. Vi måste alltså träna dels hoppteknik, dels hoppteknik i svängar och även att bommarna ska ligga kvar även om matte feltajmar ett blindbyte.
I agilityklassen gjorde jag också en jaakko i starten och det funkade fint även om jag inte heller där utnyttjade den till max för att få ett försprång. Jag hoppas att vi kan bli så säkra på svängen snart att jag vågar skicka och sticka, då det är därför jag vill använda jaakkon. I slutet av banan glömde jag av att jag skulle sticka från henne i slalom och göra en jaakko vilket resulterade i någon konstig nödslösning och en stooor sväng. Trots det hade vi 15 hundradelar tillgodo - om jag fått till jaakon hade vi säkert vunnit med en hel sekund. För vann, det var precis det vi gjorde.
Vi vann och fick vårt första cert.
Det ni, det är grejer det!
Jag är precis hemkommen från Knivsta BK:s kvällstävling i klass 3 där jag försökte sätta dit några snygga Jaakkosar. Ibland gick det, ibland inte och hemligheten ligger i den där vita nummerskylten Lisa placerade ut på kursen.
Vitsen är alltså att vi skulle lära oss att runda den för att på så sätt backa mot hindret. Idag förstod jag verkligen vitsen och med Spika hade jag möjlighet att göra en Jaakko i hoppklassen. Tyvärr glömde jag filmkameran hemma men när jag satsade och gick ut en bit från hindret och backade mot det när Spika skulle hoppa fick jag till en sååå tajt och snygg sväng! Kanon! Jag är fortfarande väldigt osäker på om hon tänker hoppa hindret när jag skickar henne bakom ryggen och står kvar och väntar för länge, dvs. jag utnyttjar inte jaakkon. Men jag tar det - hellre det än att min hund hoppar hindret tillbaka också.
Jag försökte samma strategi med Zingo vid samma ställe men där fick jag problem. Han tar inte backningen som tillräcklig rörelse att han ska hoppa, precis samma sak som händer vid första försöket i filmen jag laddade upp i förra inlägget. Jag måste alltså träna honom och mig själv på att backa, backa, backa mot hindret.
Spika och jag hade dock lite problem i hoppklassen eftersom hon river när jag blindbyter. Den ena rivningen var just en sådan där jag bara sticker - vill helst inte framförbyta eftersom det innebär broms för hunden och den bromsen har vi inte råd med tidsmässigt. Blindbytena känns därför mycket bättre men som sagt - hon river då. Vi måste alltså träna dels hoppteknik, dels hoppteknik i svängar och även att bommarna ska ligga kvar även om matte feltajmar ett blindbyte.
I agilityklassen gjorde jag också en jaakko i starten och det funkade fint även om jag inte heller där utnyttjade den till max för att få ett försprång. Jag hoppas att vi kan bli så säkra på svängen snart att jag vågar skicka och sticka, då det är därför jag vill använda jaakkon. I slutet av banan glömde jag av att jag skulle sticka från henne i slalom och göra en jaakko vilket resulterade i någon konstig nödslösning och en stooor sväng. Trots det hade vi 15 hundradelar tillgodo - om jag fått till jaakon hade vi säkert vunnit med en hel sekund. För vann, det var precis det vi gjorde.
Vi vann och fick vårt första cert.
Det ni, det är grejer det!
Bergslagsveckan 2010
Jaha, tre dagar till ända med agility fårn morgon till kväll. Jag tönkte inte blogga speciellt långt så här på nattkröken men lägga ut en film jag laddat upp från youtube. Det handlar om en sekvens som gav en perfekt rak väg in i mål - men inte en enda av 156 largeförare vågad sig på den. "Feiglinge laufen defensiv!" sa Lisa till mig på kursen. Jag satsade allt på ett kort och misslyckades. Vi ska träna på den svängen i morgon...
Det hela går ut på att trycka hunden till vänster före hinder 16, springa till 17 och plocka hunden i en Jaakko samt sticka i förväg till 19 och plocka hunden på en rak linje i mål. Det gick inte pga. att jag tryckte för dåligt innan 16!
Fördelen med min sväng är att hunden kommer rakt på 18 och har lätt att räta upp sig på 19. De flesta tog hunden på den högra sidans hinderstöd så att hunden kom på en rak linje på baksidan av 19. Många disk där och många rivningar.
Tur att man är så himla bra på sidan om banan och ser vad man måste göra...
Lycka till med träningen! Kasta hunden över 17 - och stick!
Sedan jag fick hjälp av Veronica och sedemera även Lisa Frick har jag ändrat stil på banan. Det handlar mycket om att hitta passager där jag kan dra ifrån Spika och låta henne jaga ikapp mig. Hon älskar det och min handling blir också väldigt offensiv. Inga fegvägar utan rakt på så snabbt som möjligt. I följande film finns en halv hoppklass som jag är nöjd med. En rivning och en fulsnurr (ett feltajmat bakombyte) gav två extra sekunder och fem fel (felen syns inte på filmen). Jaaakon innan slalom blir däremot helt OK.
Vi förde en diskussion, med tanke på mudin Nera och hennes duktiga matte Lovisa Hillbom, om det verkligen alltid är mest effektivt och snabbast att alltid hitta den snävaste svängen. Den hunden har nämligen gigantiska svängar och supertider - för hon tappar ingen fart. Därför funderar jag på att låta Spikas svängar runt hinderstöden vara som de är nu eftersom hon verkar behålla farten bra där. Ni får gärna kommentera vad ni tror om det.
Upploppet handlar alltså om FART och GLÄDJE.
Ï agilityklassen smyger Spika på balansbommen vilket jag såklart inte är nöjd med men jag vill ändå visa loppet just därför att farten och glädjen inte går att ta miste om. Där jag gör en Jaakko (lite för sen, därav en stor sväng men som i detta sammanhang förmodligen inte kostar tid) vid hopphindret efter Ahindret valde många att plocka tillbaka hundarna för att få en bra väg in i tunneln. Jag trodde inte på den idén utan litade på att Spika skulle suga in i tunneln ändå. Det fungerade men upploppet ger så hög fart att hon hoppar över uppfarten på gungan och sedan hoppar av innan den är i marken. Ett cert borta men glädje och fart i behåll!
Det hela går ut på att trycka hunden till vänster före hinder 16, springa till 17 och plocka hunden i en Jaakko samt sticka i förväg till 19 och plocka hunden på en rak linje i mål. Det gick inte pga. att jag tryckte för dåligt innan 16!
Fördelen med min sväng är att hunden kommer rakt på 18 och har lätt att räta upp sig på 19. De flesta tog hunden på den högra sidans hinderstöd så att hunden kom på en rak linje på baksidan av 19. Många disk där och många rivningar.
Tur att man är så himla bra på sidan om banan och ser vad man måste göra...
Lycka till med träningen! Kasta hunden över 17 - och stick!
Sedan jag fick hjälp av Veronica och sedemera även Lisa Frick har jag ändrat stil på banan. Det handlar mycket om att hitta passager där jag kan dra ifrån Spika och låta henne jaga ikapp mig. Hon älskar det och min handling blir också väldigt offensiv. Inga fegvägar utan rakt på så snabbt som möjligt. I följande film finns en halv hoppklass som jag är nöjd med. En rivning och en fulsnurr (ett feltajmat bakombyte) gav två extra sekunder och fem fel (felen syns inte på filmen). Jaaakon innan slalom blir däremot helt OK.
Vi förde en diskussion, med tanke på mudin Nera och hennes duktiga matte Lovisa Hillbom, om det verkligen alltid är mest effektivt och snabbast att alltid hitta den snävaste svängen. Den hunden har nämligen gigantiska svängar och supertider - för hon tappar ingen fart. Därför funderar jag på att låta Spikas svängar runt hinderstöden vara som de är nu eftersom hon verkar behålla farten bra där. Ni får gärna kommentera vad ni tror om det.
Upploppet handlar alltså om FART och GLÄDJE.
Ï agilityklassen smyger Spika på balansbommen vilket jag såklart inte är nöjd med men jag vill ändå visa loppet just därför att farten och glädjen inte går att ta miste om. Där jag gör en Jaakko (lite för sen, därav en stor sväng men som i detta sammanhang förmodligen inte kostar tid) vid hopphindret efter Ahindret valde många att plocka tillbaka hundarna för att få en bra väg in i tunneln. Jag trodde inte på den idén utan litade på att Spika skulle suga in i tunneln ändå. Det fungerade men upploppet ger så hög fart att hon hoppar över uppfarten på gungan och sedan hoppar av innan den är i marken. Ett cert borta men glädje och fart i behåll!
Blindbyten, jaakkoturns och fetlabbar. Jaktcockrar som inte springer och cairnterriers som sopar banan.
Det blir inte mycket bloggat nu för tiden. Just i kväll har jag några minuter att slå ihjäl och eftersom jag inte är på humör för en djupare analys av de agilityfilmer som väntar på mig i videokameran tänkte jag skriva av mig lite. Eller skriva av mig är kanske fel uttryckt - en sommar som denna är sannerligen inte svår att fördriva tiden med. Faktum är att jag, så när som på lite smolk i bägaren, har den bästa sommaren någonsin. Je. Ever. Bara så att ni är med på det.
Jag hade föreställt mig denna sommaren som ångestfyllt och stressande med avhandlingen men faktum är att jag är ganska nöjd. Jag har fått in jaakkon ordentligt på texten och blindbyter som bara fan sida upp och sida ner och framåt går det. I stället för att bromsa upp vid varje stycke som kan verka problematiskt gjör jag ett blindbyte och trycker dit en tjusig infinitivfras. Det ser tjusigt ut. Orden och bokstäverna flyter fram i worddokumentet och jag ser slutet på denna never ending story. Ofattbart. I januari är Johanna Frau Doktor.
Äntligen om du frågar mig.
Även på fritiden står det många blindbyten på agendan. Jag har hört talas om en viss stockholmsavdelning där det är många som blindbyter otillåtet på sina medmänniskor. Jag kan förstå att det inte är så poppis med blindbyten då. Hur det än ligger till med saken på SBK:s stockholmsavdelning kan jag tycka att det är märkligt att de inte backar i kommunikationen och tar tag i sina handlingsproblem från scratch. Förmodligen har de under alla år haft taskig tajming med belöning och förstärkt fel saker. Just i år blir det uppenbart då det tydligen är fullständigt OK att uppvigla en megadecel just vid slalom. bara för att de inte lärt sig att hantera hindret rätt från början. "SLALOM!" säger väl styrelsen uppfodrande med barsk stämma samtidigt som den styrande och dominerande handlingshanden hålls i rätt vinkel mot hindret. Jag har sett det förr och hundar som tränas i slalom på detta sätt blir krypande och ogillar hindret skarpt. Hur vore det med ett par bågar för SBK:s stockholmsavdelning?
De har förmodligen gett sig f-n på att 2x2-metoden ska fungera. No pardon. Oavsett hur de hanterar den SKA människodjäveln lära sig att ge f-n i att gå fel i slalom och det genom en mastodontdecel precis framför hindret, allt för att förhindra att människodjäveln blindbyter utan tillåtelse.
Man blir matt.
Lite hederlig kommunikationskultur och problemen skulle vara ur världen.
Annat är det närt Lisa Frick kommer till Sverige.
"Vollgas!" säger hon till mig när jag kör Taggen. "Das war aber eng" får jag som snäll kommentar när Zingo kör sista rejset. Det kunde liksom inte bli tajtare. Kolla den här bilden så ser man hur tajt han hoppar i Ågesta två dagar innan kursen:
Foto: Lotta Ringius.
Zingo är en klippa på kursen. När Jaktcockerspika tvärvägrar att ens tänka tanken om förbjudna tunnlar på Finnbo gård, bara för att det är 30 grader varmt är reservkortet givet. Jag har tre hundar i bilen och det är den gula labradoren som är triumfkortet. Han bara springer och springer och svänger och svänger. Det är härligt. Lisa konfererar med mig på en underbar österrikisk tyska och det bara flyter. Jag visste att kombinationen tyska och agility skulle göra underverk med mitt humör. Solen skiner och det gör jag också för Spika, som förvisso vägrar att springa, ändå lyckas med några rundor så att t o m matte är nöjd.
Till slut kan jag inte hålla mig. Min räsercairn Taggen sitter i bilen och har hederlig agilityabstinens. Han älskar blindisar och Lisajaakkosar men gruffar förnärmat om jag blir sen i en belgare, dvs. ett hederligt framförbyte. Han lägger i högsta växeln och bara kör i full karriär. Jag njuter i fulla drag, det finns ingen cairn som min Taggen. Om fyra veckor kan han dessutom kalla sig Pappa Taggen. Säkra källor hävdar att det kommer ut 5-6 minicairns i södra Sverige om så lång tid ungefär.
Taggen är en klippa. Eller ja, det är väl alla mina tre jyckar. Jag är faktiskt lite småstolt över hur de ställde upp 1-4 juli när vi körde genom halva Sverige i jakten på de åtråvärda agilitypinnarna. Först upp 25 mil till Dala-Flodas dubblerade klass 2-tävling och världens vackrast belägna brukshundklubb. Zingo smäller till med en nolla i hoppklass 2, vinner klassen och blir uppflyttad till trean. I andra loppet får vi en vägran men vinner ändå. Spika vinner ena agilityloppet och bärgar andra pinnen.
Genom en underbar natt går sedan min skoda Falun-Gävle-Härnösand. Jag tittar lite extra till vänster när jag kör förbi Högskolan Dalarna och vet inte då att det faktiskt just denna dag är min första anställningsdag. Det vet jag först några dagar senare. I Hudiksvall blir det depåstopp och klockan halv tre landar vi i Härnösand där vi fort somnar efter att ha fått upp tältet. Det går så där. Spika kommer i mål i hopptrean på tio fel, Zingo gör en disk som för min del är en nolla. Taggen vinner hoppettan och tar andra pinnen. Dag två får Spika en uppläxning på startlinjen för agilityklassen och vinner och blir uppflyttad. Fler rosetter, presentkort och glada miner.
Sedan blir det väl inte så mycket mer den helgen, men jag är nöjd och glad över att Taggen går i mål alla lopp med max 10 fel. Han är så duktig - och snabb! Just det senare blir jag varse två dagar senare i Ågesta. Taggen gör tre decelstopp mitt i banan på tre ställen men trots det vinner han hoppklassen bland 45 starter. Jag trodde faktiskt inte på resultatet, jag såg ju så snabba hundar. Det visar sig att även Taggen kan springa.
I agilitytrean gör jag en fegis med Spika och får stora svängar men kommer i mål. Jag ville i mål hellre än att göra ett bra lopp och det straffar sig. 10 fel och en megadålig tid. På Lisakursen finns bara ett ord: VOLLGAS.
Det är så man måste tänka. Vollgas!
"Feiglinge laufen defensiv" säger hon till mig och plirar med ögonen. Jag är fast. Det är precis så det är. Som Taggen tänker. "Du står i vägen kärring" morrar han när jag inte kommer ur vägen i ett framförbyte. "Blindis morsan nästa gång, fan vad kass du är!" svär han mellan tänderna och springer vidare.
Det är dags nu. Min tid har kommit. Det är drag under galoscherna och allt flyter på. Nemas Problemas liksom.
Jag är nöjd.
Jag hade föreställt mig denna sommaren som ångestfyllt och stressande med avhandlingen men faktum är att jag är ganska nöjd. Jag har fått in jaakkon ordentligt på texten och blindbyter som bara fan sida upp och sida ner och framåt går det. I stället för att bromsa upp vid varje stycke som kan verka problematiskt gjör jag ett blindbyte och trycker dit en tjusig infinitivfras. Det ser tjusigt ut. Orden och bokstäverna flyter fram i worddokumentet och jag ser slutet på denna never ending story. Ofattbart. I januari är Johanna Frau Doktor.
Äntligen om du frågar mig.
Även på fritiden står det många blindbyten på agendan. Jag har hört talas om en viss stockholmsavdelning där det är många som blindbyter otillåtet på sina medmänniskor. Jag kan förstå att det inte är så poppis med blindbyten då. Hur det än ligger till med saken på SBK:s stockholmsavdelning kan jag tycka att det är märkligt att de inte backar i kommunikationen och tar tag i sina handlingsproblem från scratch. Förmodligen har de under alla år haft taskig tajming med belöning och förstärkt fel saker. Just i år blir det uppenbart då det tydligen är fullständigt OK att uppvigla en megadecel just vid slalom. bara för att de inte lärt sig att hantera hindret rätt från början. "SLALOM!" säger väl styrelsen uppfodrande med barsk stämma samtidigt som den styrande och dominerande handlingshanden hålls i rätt vinkel mot hindret. Jag har sett det förr och hundar som tränas i slalom på detta sätt blir krypande och ogillar hindret skarpt. Hur vore det med ett par bågar för SBK:s stockholmsavdelning?
De har förmodligen gett sig f-n på att 2x2-metoden ska fungera. No pardon. Oavsett hur de hanterar den SKA människodjäveln lära sig att ge f-n i att gå fel i slalom och det genom en mastodontdecel precis framför hindret, allt för att förhindra att människodjäveln blindbyter utan tillåtelse.
Man blir matt.
Lite hederlig kommunikationskultur och problemen skulle vara ur världen.
Annat är det närt Lisa Frick kommer till Sverige.
"Vollgas!" säger hon till mig när jag kör Taggen. "Das war aber eng" får jag som snäll kommentar när Zingo kör sista rejset. Det kunde liksom inte bli tajtare. Kolla den här bilden så ser man hur tajt han hoppar i Ågesta två dagar innan kursen:
Foto: Lotta Ringius.
Zingo är en klippa på kursen. När Jaktcockerspika tvärvägrar att ens tänka tanken om förbjudna tunnlar på Finnbo gård, bara för att det är 30 grader varmt är reservkortet givet. Jag har tre hundar i bilen och det är den gula labradoren som är triumfkortet. Han bara springer och springer och svänger och svänger. Det är härligt. Lisa konfererar med mig på en underbar österrikisk tyska och det bara flyter. Jag visste att kombinationen tyska och agility skulle göra underverk med mitt humör. Solen skiner och det gör jag också för Spika, som förvisso vägrar att springa, ändå lyckas med några rundor så att t o m matte är nöjd.
Till slut kan jag inte hålla mig. Min räsercairn Taggen sitter i bilen och har hederlig agilityabstinens. Han älskar blindisar och Lisajaakkosar men gruffar förnärmat om jag blir sen i en belgare, dvs. ett hederligt framförbyte. Han lägger i högsta växeln och bara kör i full karriär. Jag njuter i fulla drag, det finns ingen cairn som min Taggen. Om fyra veckor kan han dessutom kalla sig Pappa Taggen. Säkra källor hävdar att det kommer ut 5-6 minicairns i södra Sverige om så lång tid ungefär.
Taggen är en klippa. Eller ja, det är väl alla mina tre jyckar. Jag är faktiskt lite småstolt över hur de ställde upp 1-4 juli när vi körde genom halva Sverige i jakten på de åtråvärda agilitypinnarna. Först upp 25 mil till Dala-Flodas dubblerade klass 2-tävling och världens vackrast belägna brukshundklubb. Zingo smäller till med en nolla i hoppklass 2, vinner klassen och blir uppflyttad till trean. I andra loppet får vi en vägran men vinner ändå. Spika vinner ena agilityloppet och bärgar andra pinnen.
Genom en underbar natt går sedan min skoda Falun-Gävle-Härnösand. Jag tittar lite extra till vänster när jag kör förbi Högskolan Dalarna och vet inte då att det faktiskt just denna dag är min första anställningsdag. Det vet jag först några dagar senare. I Hudiksvall blir det depåstopp och klockan halv tre landar vi i Härnösand där vi fort somnar efter att ha fått upp tältet. Det går så där. Spika kommer i mål i hopptrean på tio fel, Zingo gör en disk som för min del är en nolla. Taggen vinner hoppettan och tar andra pinnen. Dag två får Spika en uppläxning på startlinjen för agilityklassen och vinner och blir uppflyttad. Fler rosetter, presentkort och glada miner.
Sedan blir det väl inte så mycket mer den helgen, men jag är nöjd och glad över att Taggen går i mål alla lopp med max 10 fel. Han är så duktig - och snabb! Just det senare blir jag varse två dagar senare i Ågesta. Taggen gör tre decelstopp mitt i banan på tre ställen men trots det vinner han hoppklassen bland 45 starter. Jag trodde faktiskt inte på resultatet, jag såg ju så snabba hundar. Det visar sig att även Taggen kan springa.
I agilitytrean gör jag en fegis med Spika och får stora svängar men kommer i mål. Jag ville i mål hellre än att göra ett bra lopp och det straffar sig. 10 fel och en megadålig tid. På Lisakursen finns bara ett ord: VOLLGAS.
Det är så man måste tänka. Vollgas!
"Feiglinge laufen defensiv" säger hon till mig och plirar med ögonen. Jag är fast. Det är precis så det är. Som Taggen tänker. "Du står i vägen kärring" morrar han när jag inte kommer ur vägen i ett framförbyte. "Blindis morsan nästa gång, fan vad kass du är!" svär han mellan tänderna och springer vidare.
Det är dags nu. Min tid har kommit. Det är drag under galoscherna och allt flyter på. Nemas Problemas liksom.
Jag är nöjd.
