TAGGEN BIS!
Monica sa idag när Taggen vann i rasen att det kommer stå "BIR" som rubrik i bloggen. Det blev inte så den här gången heller. För han gjorde det idag igen, charmade domaren så att han vann hela skiten. Taggen blev Best In Show-valp på terrierklubbens utställning i Södertälje. Kul va!
Jag hade tänkt innan att jag skulle visa honom själv men eftersom jag bara tycker att det är "kul" och Krister [uppfödaren] tycker att det är MEGAKUL insåg jag strax innan rasbedömningen skulle börja att det nog ändå är bäst att lämna över snöret. Och det var klokt för Taggen gjorde ett jättebra jobb med sin "husse" även om det tydligen börjar bli intressant med hur det doftar i marken. Jag slapp hela stressen med att inte få honom att visa sig ordentligt - jag är pefektionist och stressar upp mig om hunden inte sköter sina kort rätt - utan kunde i lugn och ro kolla in hur Taggen beter sig med Krister.
Det var tre valpar som han tävlade mot i rasen och på eftermiddagen var det dags för BIS-et. Jag blev rätt nervös faktiskt när jag såg konkurrensen - det kunde gå riktigt bra. Så när speakern sa att min lille söte Taggispojke VANN blev jag så klart jätteglad och gav ifrån mig ett glädjetjut från hjärtat.
Ni får ursäkta, men jag är inte van vid att vinna hundutställningar. Det har hänt två gånger.
Taggen var lika duktig i finalringen men väldigt varm för det var VARMT i Södertälje idag. Vi fick en trevlig dag i varje fall och det var roligt att träffa Monica som fött upp Taggens pappa "Lennart". Kort kommer säkert i mejlboxen så småningom, jag ska lägga ut något fint här i bloggen.
Visst var det roligare att vinna i Nyköping i vintras när jag gjorde hela jobbet själv men samtidigt var det väldigt nyttigt att sitta vid ringside och få SE någon annan visa hunden och se hur han beter sig i ringen. Så nu får vi väl träna lite på det där med att trava i gräs och stå fint med svansen upp i vädret som man ska när man är stor pojke. Nästa utställning har planerat till nästa vår när Taggen vuxit till sig och fått en ny pälsomgång.
Som pricket över i blev till slut finalen när Krister travar in i ringen med sin nyinköpta "Cashi" som är jättefin. Han blev både BIR och BIS!!! Så det var en lyckad dag för både mig och min uppfödare Krister.
Man blir dock trött efter en hel dag i solen och hemma finns det katter och hundar att ta hand om. Lilla "Change" är lite piggare men äter inte nåt vidare. Jag matar och matar och diarrén verkar ha släppt så nu är hon lite rundare om magen igen.
Väl hemma dunsade jag i säng med alla hundar omkring mig och drömde snabbt om allt möjligt. Det allra konstigaste var väl om den blåmaskade kattungekull jag fött upp där en saknade ett bakben men i stället hade en extratass på höger framtå. Jätteläskig såg den ut! Jag måste ha fått solsting eller nåt för hur kan hjärnhalvorna få ihop något sådant..?
Taggen med sin nyvunna leksak - elefanten från IKEA
Krister med Cashi efter BIS-vinsten. Det var Cashis första utställning!
Puh! Det är ingen dans på rosor att föda upp katter.
De är bra rara nu, kattungarna. De hoppar omkring och jagar papperstussar och leker med alla sina leksaker i full fart. Fast just nu är det bara den ena som gör det. Den andra har lagt sin vinstmarginal på Södra djursjukhuset.
Jag såg i torsdags att Change var lös i magen men tänkte att det väl går över. Igår var hon rejält hängig och jag fick i henne vatten. Idag var det bara att ringa djursjukhuset och åka. Vi fick vänta i två timmar på veterinären som sedan snabbt förmodade mask (???). Mina innekatter kan tydligen få mask och jag har inte avmaskat dem för att det är så onödigt att stoppa i djur en massa gifter i onödan. Många kattuppfödare gör så. Change fick även vätska under huden under stark protest från hennes sida och mjölkersättning och a/d-foder med sig hem. Nu hoppas jag verkligen att hon snart piggnar till! På två dagar har hon magrat av och är inte sig lik. Tur i oturen är att Karin som fött upp Melanchton ska ha henne - en luttrad uppfödare blir inte panikslagen av att en katt är sjuk. Lilla Voice ska kallas Chloe och flytta till en jättetrevlig familj i Täby.
Veckan har varit väldigt hektisk. I måndags red vi islandshästar med jobbet och hade med oss tre utbölingar som bokat in sig på vår tur. Herregud, det var väl de mest puckade brudarna vi någonsin skådat! De förmådde inte få hästarna att sluta äta gräs utan satt som hösäckar på dem utan att kunna kommunicera alls. Hur känns det att inte kunna connecta med ett djur över huvud taget? Jag fattar inte, de såg på hästarna som om de vore stenklumpar de inte vågade röra vid. Efter fikat fick jag hjälpa dem upp. Den ena tjejen grabbade tag i sadeln med båda händerna och ställde sig på en stubbe. "HJÄLP! Jag kommer inte upp!!!"
Men herregud! Har de aldrig sett en westernfilm??!
"Sätt foten i stigbygeln, för guds skull!" sa jag då. "Vad är det här?" tänkte jag vidare... Sedan kunde den ena tjejen - trots upprepade didaktiseringar från mig och min chef - inte koppla ihop hjärnhalvorna med fingrarna så att hon kunde hålla i tygeln. Hon blev visad säkert tio gånger men fattade ändå inte. En del människor är så stora idioter att man undrar om de över huvud taget ska få lov att rösta, ja men så går det som det går med den saken också.
Mina modiga kollegor testade trav, tölt och galopp trots att några av dem knappt suttit på en häst innan. Vi hade jätteroligt och kommer säkert rida igen.
I tisdgs sprang vi vårruset och i onsdags var jag i Uppsala och träffade min handledare. Hon är helt underbar på alla sätt och vis och efter fyra års samtalande börjar man känna varandra rätt bra. Det blir så intressanta samtal.
Nu ska Taggen få nya öron. I morgon smäller det!
Jag såg i torsdags att Change var lös i magen men tänkte att det väl går över. Igår var hon rejält hängig och jag fick i henne vatten. Idag var det bara att ringa djursjukhuset och åka. Vi fick vänta i två timmar på veterinären som sedan snabbt förmodade mask (???). Mina innekatter kan tydligen få mask och jag har inte avmaskat dem för att det är så onödigt att stoppa i djur en massa gifter i onödan. Många kattuppfödare gör så. Change fick även vätska under huden under stark protest från hennes sida och mjölkersättning och a/d-foder med sig hem. Nu hoppas jag verkligen att hon snart piggnar till! På två dagar har hon magrat av och är inte sig lik. Tur i oturen är att Karin som fött upp Melanchton ska ha henne - en luttrad uppfödare blir inte panikslagen av att en katt är sjuk. Lilla Voice ska kallas Chloe och flytta till en jättetrevlig familj i Täby.
Veckan har varit väldigt hektisk. I måndags red vi islandshästar med jobbet och hade med oss tre utbölingar som bokat in sig på vår tur. Herregud, det var väl de mest puckade brudarna vi någonsin skådat! De förmådde inte få hästarna att sluta äta gräs utan satt som hösäckar på dem utan att kunna kommunicera alls. Hur känns det att inte kunna connecta med ett djur över huvud taget? Jag fattar inte, de såg på hästarna som om de vore stenklumpar de inte vågade röra vid. Efter fikat fick jag hjälpa dem upp. Den ena tjejen grabbade tag i sadeln med båda händerna och ställde sig på en stubbe. "HJÄLP! Jag kommer inte upp!!!"
Men herregud! Har de aldrig sett en westernfilm??!
"Sätt foten i stigbygeln, för guds skull!" sa jag då. "Vad är det här?" tänkte jag vidare... Sedan kunde den ena tjejen - trots upprepade didaktiseringar från mig och min chef - inte koppla ihop hjärnhalvorna med fingrarna så att hon kunde hålla i tygeln. Hon blev visad säkert tio gånger men fattade ändå inte. En del människor är så stora idioter att man undrar om de över huvud taget ska få lov att rösta, ja men så går det som det går med den saken också.
Mina modiga kollegor testade trav, tölt och galopp trots att några av dem knappt suttit på en häst innan. Vi hade jätteroligt och kommer säkert rida igen.
I tisdgs sprang vi vårruset och i onsdags var jag i Uppsala och träffade min handledare. Hon är helt underbar på alla sätt och vis och efter fyra års samtalande börjar man känna varandra rätt bra. Det blir så intressanta samtal.
Nu ska Taggen få nya öron. I morgon smäller det!
Solig dag PÅ Mälaren
Idag har jag suttit i en båt. Det är bland det bästa jag vet. Jag älskar lutande båtar och gungande båtar och skulle ibland kunna göra vd som helst för att få fiska ute på havet - bara en enda gång till. Morfar hade en "Ellinor" som vi tuffade ut i på sommarmorgnarna när jag var liten och fiskade torsk och drog upp nät med rödspätta och sjötunga i. Och så frågar mig folk om jag vill ha lite kokt gädda.
Nej tack.
Hur som helst, jag satt i en båt hela dagen när jag hade hundkurs. Det hela gick ut på att få fyra flattar och en labrador att simma ut i sjön och hämta apporter i och utanför en vasskant. Det gick bra under förutsättning att varje hund fick uppgiften på sin nivå.
Taggen höll koll på läget från båten:
Inte en chans att han tänkte bada. Det finns två orsaker: Han tänker prestera sitt yttersta nästa söndag i vänster varv och för det andra låter han sig inte luras av vattnet en gång till. Det håller nämligen inte för små cairntassar att springas på.
När alla hundarna simmat klart tänkte jag visa hur man kan använda båten för att lära hundarna att de MÅSTE simma ut till apporterna, även om de inte tror att föraren har rätt i att det ligger en apport kvar. Så jag hämtade Zingo och väntade på att han skulle vägra simma vidare. Den första dirigeringen tog han klockrent.
"Jo, men nästa kommer han inte hämta för han kan nämligen inte det här".
Han hämtade även den klockrent så jag fick förklara teoretiskt vad jag menade med båten.
När kursdeltagarna gått kastade jag i sex dummies till Zingo. De sista tre drev iväg rätt långt ut men det gick att dirigera dit honom. Otroligt. Han gjorde dirigeringar som håller nästan för elitklass.
Jäkla skit att hundkraken inte kan vara tyst när andra hundar jobbar i vatten. Han hade varit champion idag annars, jag vet det.
Kattungarna igår var så klart jättesöta. En honkatt - Molly Malone - ska flytta hem till Björn Skifs.
Det tyckte jag var lite coolt.
Nej tack.
Hur som helst, jag satt i en båt hela dagen när jag hade hundkurs. Det hela gick ut på att få fyra flattar och en labrador att simma ut i sjön och hämta apporter i och utanför en vasskant. Det gick bra under förutsättning att varje hund fick uppgiften på sin nivå.
Taggen höll koll på läget från båten:
Inte en chans att han tänkte bada. Det finns två orsaker: Han tänker prestera sitt yttersta nästa söndag i vänster varv och för det andra låter han sig inte luras av vattnet en gång till. Det håller nämligen inte för små cairntassar att springas på.
När alla hundarna simmat klart tänkte jag visa hur man kan använda båten för att lära hundarna att de MÅSTE simma ut till apporterna, även om de inte tror att föraren har rätt i att det ligger en apport kvar. Så jag hämtade Zingo och väntade på att han skulle vägra simma vidare. Den första dirigeringen tog han klockrent.
"Jo, men nästa kommer han inte hämta för han kan nämligen inte det här".
Han hämtade även den klockrent så jag fick förklara teoretiskt vad jag menade med båten.
När kursdeltagarna gått kastade jag i sex dummies till Zingo. De sista tre drev iväg rätt långt ut men det gick att dirigera dit honom. Otroligt. Han gjorde dirigeringar som håller nästan för elitklass.
Jäkla skit att hundkraken inte kan vara tyst när andra hundar jobbar i vatten. Han hade varit champion idag annars, jag vet det.
Kattungarna igår var så klart jättesöta. En honkatt - Molly Malone - ska flytta hem till Björn Skifs.
Det tyckte jag var lite coolt.
Sålda!
Kattungarna är sålda. En jättetrevlig familj var och tittade på lilla Voice igår och de fastnade för henne direkt. Jag är inte så förvånad, vilka mysiga kattungar jag har! I förmiddags ringde Karin som fött upp Melanchton, min hankatt, och tingade Change. Det blir jättebra, hos Karin har katterna det bra. Så går arvet vidare, Karin får tillbaka sina linjer och alla är nöjda. De flyttar till midsommar.
Idag stannade jag hemma från spanielträningen i Strängnäs. jag orkade bara inte vara borta hela eftermiddagen och dessutom behövde jag jobba. Med facit i hand kan man väl säga att jag har gjort det, men inte så som jag ville. Jag blir matt bara av att se mappen med alla papper på skrivbordet - i vilken ände ska jag börja? Jag får ta tag i det på måndag, i morgon har jag kurs och då kommer jag inte orka göra något konstruktivt mer den kvällen. Förmodligen.
Eftersom det inte blir så mycket gjort tänkte jag utnyttja denna lediga dag till att fara till Trosa och kolla på kattungar efter min hankatt. Två av dem skulle tydligen gå till avel - det är jättebra tycker jag. Många kattuppfödare vill av någon anledning ha sina linjer för sig själva men det vill inte jag - jag vill föra arvet vidare och kan inte stå för hela birmaaveln själv. Det låter logiskt hoppas jag.
Efter min hankatt finns det tror jag bara tre katter som avlas på så än är det långt ifrån en kat(t)astrof.
I natt hoppade Voice upp i sängen och sov jämte mig. De börjar lämna mamma mer och mer nu. Change tar lite mer tid på sig, hon är inte skygg på något sätt, men hon är inte lika framåt som sin syster. Så hon bor periodvis innanför min tröja och får vara med överallt - det är redan bättre.
Change, 9 v.
Idag stannade jag hemma från spanielträningen i Strängnäs. jag orkade bara inte vara borta hela eftermiddagen och dessutom behövde jag jobba. Med facit i hand kan man väl säga att jag har gjort det, men inte så som jag ville. Jag blir matt bara av att se mappen med alla papper på skrivbordet - i vilken ände ska jag börja? Jag får ta tag i det på måndag, i morgon har jag kurs och då kommer jag inte orka göra något konstruktivt mer den kvällen. Förmodligen.
Eftersom det inte blir så mycket gjort tänkte jag utnyttja denna lediga dag till att fara till Trosa och kolla på kattungar efter min hankatt. Två av dem skulle tydligen gå till avel - det är jättebra tycker jag. Många kattuppfödare vill av någon anledning ha sina linjer för sig själva men det vill inte jag - jag vill föra arvet vidare och kan inte stå för hela birmaaveln själv. Det låter logiskt hoppas jag.
Efter min hankatt finns det tror jag bara tre katter som avlas på så än är det långt ifrån en kat(t)astrof.
I natt hoppade Voice upp i sängen och sov jämte mig. De börjar lämna mamma mer och mer nu. Change tar lite mer tid på sig, hon är inte skygg på något sätt, men hon är inte lika framåt som sin syster. Så hon bor periodvis innanför min tröja och får vara med överallt - det är redan bättre.
Change, 9 v.
En misslyckad tävling igen och en lyckad kväll igen
Idag bar det iväg till Haninge BK för lydnadstävling. Kortfattat så upprepade sig historien från i söndags - Spika satte sig på platsen för att ha bättre koll på läget och nollade läggandet. Hrm. Jag måste ha ORDNING på det där! Nu är det inte tävling förrän 6 juni så tid finns ju. Tror man alltså tills jag kollar i almanackan och upptäcker att dagarna går och min teori kommer inte på plats av sig själv. Utan teori inget föredrag 8 juni!
Det ROLIGA i hela händelsen i morse var dock att jag träffade en cairn, blott tretton månader gammal. Han tävlade också i ettan och gjorde ett fint program. Han är en halvbrorsa till Taggen (från kennel Wicktorys alla nyfikna ;-)) och när prisutdelningen nästan var klar stod han som segrare! Grattis Karin och Kasper! Härligt - jag blev jätteimponerad och samtidigt supersporrad att börja med Taggen.
Det finns dock ett projekt emellan och det är utställningen som är nästa helg. Jag tycker att Taggen är en riktig slyngel nu som sjumånadersvalp, men vid besöket hos Krister i kväll såg jag att han inte är så slynglig... Krister har väl magiska händer ellet nåt, men Taggen blev jättefin på bordet. Nu återstår bara att se vad domaren tycker.
Mysigt att se Kristers fina valpkullar också, det ser lovande ut i båda valphagarna. En vetefärgad står nog på önskelistan i framtiden...
Mellan tävlingen och Kristers besök promenerade vi lite kring brukshundklubben i Haninge och hamnade vid en sjö hundarna badade i. Ja Taggen också, men bara till magen...han mindes hur det gick senast. Lite foton därifrån tog jag med mobilkameran, den tar riktigt bra bilder min nya mobil. Den har lite finesser jag nog borde utnyttja bättre.
Ha! Mig lurar du inte en gång till - jag vet minsann att man inte kan springa på vatten!!!
Täääänk om det funnes en apport till mig, låååångt där ute...
Väl hemma fick jag ny energi och började plantera ut mina små blommor i balkonglådorna. Det räckte till tre lådor - en med flitig lisa och penséer, en med bara penséer och en med petunia. Hoppas de klarar sig - det är mycket roligare när jag vet att jag har sått dem själv och vårdat dem ömt i fönstret än att köpa färdiga. Det känns som fusk på något sätt.
Det ROLIGA i hela händelsen i morse var dock att jag träffade en cairn, blott tretton månader gammal. Han tävlade också i ettan och gjorde ett fint program. Han är en halvbrorsa till Taggen (från kennel Wicktorys alla nyfikna ;-)) och när prisutdelningen nästan var klar stod han som segrare! Grattis Karin och Kasper! Härligt - jag blev jätteimponerad och samtidigt supersporrad att börja med Taggen.
Det finns dock ett projekt emellan och det är utställningen som är nästa helg. Jag tycker att Taggen är en riktig slyngel nu som sjumånadersvalp, men vid besöket hos Krister i kväll såg jag att han inte är så slynglig... Krister har väl magiska händer ellet nåt, men Taggen blev jättefin på bordet. Nu återstår bara att se vad domaren tycker.
Mysigt att se Kristers fina valpkullar också, det ser lovande ut i båda valphagarna. En vetefärgad står nog på önskelistan i framtiden...
Mellan tävlingen och Kristers besök promenerade vi lite kring brukshundklubben i Haninge och hamnade vid en sjö hundarna badade i. Ja Taggen också, men bara till magen...han mindes hur det gick senast. Lite foton därifrån tog jag med mobilkameran, den tar riktigt bra bilder min nya mobil. Den har lite finesser jag nog borde utnyttja bättre.
Ha! Mig lurar du inte en gång till - jag vet minsann att man inte kan springa på vatten!!!
Täääänk om det funnes en apport till mig, låååångt där ute...
Väl hemma fick jag ny energi och började plantera ut mina små blommor i balkonglådorna. Det räckte till tre lådor - en med flitig lisa och penséer, en med bara penséer och en med petunia. Hoppas de klarar sig - det är mycket roligare när jag vet att jag har sått dem själv och vårdat dem ömt i fönstret än att köpa färdiga. Det känns som fusk på något sätt.
Puh! Vilken vecka. Och den är inte slut än.
Först vill jag tacka Anna för det fina grattiset i förra inlägget. Jag och Spika fortsatte i söndags med en lydnadstävling i Strängnäs med världens tjatigaste tävlingsledare. Jag höll på att få frispel på kärringen som inte kunde göra sitt jobb utan att anmärka en massa under resans gång. Det började också skit med att en jäkla FLATHANE så klart, (retriever har bara brudar i skallen) som gick fram till Spika på platsliggningen. Hon låg kvar snällt och domaren bröt direkt. Heder åt Springer-Leffe! Men då hann Spika bli rejält förbannad och sa ifrån. Matten tog flatten och åkte hem. Men nu ska ni få höra det värsta: Hon skvallrade då till en av deltagarna i klass II att hon hade problem med platsliggningen. Och så åker puckotanten och tävlar! Hade jag hört det där hade jag skällt ut henne efter noter. Effekten blev att en kompis dobbis fick platsliggningsångest och drog till matte på omläggningen och då trodde Spika att det var inkallning och satte sig upp efter en halv minut. En femma blev det då.
Resten av tävlingen gick ganska bra men det var varmt och gräsmattan lutade värre än tornet i Pisa så det var svårt att gå ordentligt. Spika nollade läggandet tyvärr. Himla strul med det. Resten av momenten gick bra mellan 7-10 på alla. Men en nolla på läggandet och femma på platsen så räckte det bara till 143 poäng. Ja ja, det kommer fler tävlingar - en i morgon t ex!
I kväll tränade vi igen och då gjorde hon ligg hela tiden, övertänd som hon var. Ställandet däremot funkade inte alls förrän hon lugnade sig lite efter att ha gått fritt följ i fem minuter utan belöning eller beröm.... Tokspaniel!
Den här veckan har varit tuff på jobbet. Det började i måndags med att jag fick lite väl mycket ovett i en situation, helt oförtjänt faktiskt. Men som tur är har jag min underbara chef som går emellan när situationen inte är hållbar längre. Bara den känslan av att inte behöva slåss mot väderkvarnarna helt ensam är oslagbar. Jag kommer aldrig att ha en så bra chef igen, det gäller att njuta. Akademiker är inte lätta att ha och göra med, speciellt inte dem som inte är vana vid att spela i ett lag.
Dessutom hade jag mitt seminarium i går och jag fick bara en massa negativ kritik. Efter 90 minuter börjar det bli lite jobbigt, faktiskt, det får jag tillstå även om det bär mig emot. Det är ju berättigat men det är klart att det känns efter ett tag när allt man gjort är kasst. Men - det hjälper inte att sätta sig på en stol och gråta över det, det enda som gäller är att göra en prioriteringslista över allt jag måste lära mig och skriva om allt. Det rör sig bara om 20 sidor så det är ingen katastrof, men grejen är den att jag hade tänkt ha kapitlet som underlag till konferensen om en månad. Shit! Tre veckor är inte lång tid om man inte har en susning om vad det handlar om.
I kväll fick jag äntligen kraft att ta tag i däckbytet. I år har jag verkligen dragit på det ända in i maj det är ovanligt för att vara jag. Men jag tycker det är så tråkigt och har inte orkat! Nu är i varje fall bilen nydäckad och städad invändigt. Det fanns många grejer att tömma så nu kan man snart se genom rutorna i baksätet igen. Typ.
Resten av tävlingen gick ganska bra men det var varmt och gräsmattan lutade värre än tornet i Pisa så det var svårt att gå ordentligt. Spika nollade läggandet tyvärr. Himla strul med det. Resten av momenten gick bra mellan 7-10 på alla. Men en nolla på läggandet och femma på platsen så räckte det bara till 143 poäng. Ja ja, det kommer fler tävlingar - en i morgon t ex!
I kväll tränade vi igen och då gjorde hon ligg hela tiden, övertänd som hon var. Ställandet däremot funkade inte alls förrän hon lugnade sig lite efter att ha gått fritt följ i fem minuter utan belöning eller beröm.... Tokspaniel!
Den här veckan har varit tuff på jobbet. Det började i måndags med att jag fick lite väl mycket ovett i en situation, helt oförtjänt faktiskt. Men som tur är har jag min underbara chef som går emellan när situationen inte är hållbar längre. Bara den känslan av att inte behöva slåss mot väderkvarnarna helt ensam är oslagbar. Jag kommer aldrig att ha en så bra chef igen, det gäller att njuta. Akademiker är inte lätta att ha och göra med, speciellt inte dem som inte är vana vid att spela i ett lag.
Dessutom hade jag mitt seminarium i går och jag fick bara en massa negativ kritik. Efter 90 minuter börjar det bli lite jobbigt, faktiskt, det får jag tillstå även om det bär mig emot. Det är ju berättigat men det är klart att det känns efter ett tag när allt man gjort är kasst. Men - det hjälper inte att sätta sig på en stol och gråta över det, det enda som gäller är att göra en prioriteringslista över allt jag måste lära mig och skriva om allt. Det rör sig bara om 20 sidor så det är ingen katastrof, men grejen är den att jag hade tänkt ha kapitlet som underlag till konferensen om en månad. Shit! Tre veckor är inte lång tid om man inte har en susning om vad det handlar om.
I kväll fick jag äntligen kraft att ta tag i däckbytet. I år har jag verkligen dragit på det ända in i maj det är ovanligt för att vara jag. Men jag tycker det är så tråkigt och har inte orkat! Nu är i varje fall bilen nydäckad och städad invändigt. Det fanns många grejer att tömma så nu kan man snart se genom rutorna i baksätet igen. Typ.
Mellan hopp och förtvivlan
Agility är en märklig sport. Och det gäller att ha flera hundar för att effektivisera dagen för det är sannerligen inte många minuter man är aktiv. För det mesta sitter man och väntar, väntar och väntar. Och så tar man fram hunden och värmer upp den, kör sitt lopp och går iväg igen.
Och sätter sig och väntar.
Man är puckad, helt enkelt. Idag var jag dock smart och tog med mig litteratur jag behövde läsa så dagen blev lite effektiv ändå.
Det är kul när det går bra och riktigt tråkigt när det går dåligt, vilket det gjorde idag. De två första klasserna i agilityklass (med balanshinder alltså) gick åt skogen; strul i slalom och två hopphinder Spikafröken inte såg ordentligt. Två disk. Inför hoppklassen tänkte jag köra mitt bästa och åka hem med tre disk. Jag var färdig att kasta in handduken - men då lyssnade Spika på örat och skärpte till sig.
Med hjälp av en kompis fick jag rätsida på dessa två hopphinder som vållade problem i samtliga tre klasser - slalom höll i och Spika vann! 0 fel och 30 sekunder, 45 sekunder var referenstiden. Duktig flicka! Hoppet återvände. Sista pinnen i hoppklass varbärgad och fröken måste fr o m nu tävla i klass 2. I agilityklass har hon bara en pinne och det beror inte på kontaktfälten, oftast strular något annat.
I kväll passade jag på att fota katterna. Den ena har en uppfödare visat intresse för, den andra (för sällskap) finns det inget intresse än för, tyvärr:
Och sätter sig och väntar.
Man är puckad, helt enkelt. Idag var jag dock smart och tog med mig litteratur jag behövde läsa så dagen blev lite effektiv ändå.
Det är kul när det går bra och riktigt tråkigt när det går dåligt, vilket det gjorde idag. De två första klasserna i agilityklass (med balanshinder alltså) gick åt skogen; strul i slalom och två hopphinder Spikafröken inte såg ordentligt. Två disk. Inför hoppklassen tänkte jag köra mitt bästa och åka hem med tre disk. Jag var färdig att kasta in handduken - men då lyssnade Spika på örat och skärpte till sig.
Med hjälp av en kompis fick jag rätsida på dessa två hopphinder som vållade problem i samtliga tre klasser - slalom höll i och Spika vann! 0 fel och 30 sekunder, 45 sekunder var referenstiden. Duktig flicka! Hoppet återvände. Sista pinnen i hoppklass varbärgad och fröken måste fr o m nu tävla i klass 2. I agilityklass har hon bara en pinne och det beror inte på kontaktfälten, oftast strular något annat.
I kväll passade jag på att fota katterna. Den ena har en uppfödare visat intresse för, den andra (för sällskap) finns det inget intresse än för, tyvärr:
Duktig flicka!
Det är svårt att vara spaniel på en grön gräsmatta i Ågesta. Det finns så mycket i skogen att vittra in och då blir man lätt okoncentrerad. Spika är en liten intressant spaniel - extremt förarvek så klart men helt galen i att jaga. Och det är inte helt lätt att hantera: Summa summarum: Jaktspaniels ska inte säljas till nybörjare.
Idag var det i varje fall lydnadstävling i Ågesta och vi var anmälda i klass 1. Platsliggningen gick bra men hon nosade lite. Tandvisningen gick också bra utan att hon klättrade på domaren.
Sedan var det lite hundar emellan eftersom vi drog nr 9 och hon var fokuserad när jag gick in på plan och bestämde mig i förväg att avisera handtecken på läggandet eftersom hon inte är säker på det. Då kan man smyga in ett dovt LIGG utan att domaren hör;-)
Det började bra, vi fick en TIA på linförigheten! Det får man typ aldrig men hon gick klockrent utan att växla position eller sitta snett vid en enda halt. Åh vad stolt jag var - och tappade fokus lite. Läggandet gick lite som befarat två kommandon och en sjua. Inkallning som befarat - tia och ställandet ingen överraskning heller. Hon flyttar sig när jag kommer mot henne och det ger avdrag - en åtta. Apportering - tia och hoppet - NOLLA. Agilityfröken drog vid sidan om. Oj vad paff jag blev. Och sedan en tia på helheten.
Jättekul med nästan bara tior - hon skulle alltså rent teoretiskt kunna kamma hem full pott.
Nu blev det trots nollan 168 poäng (första pris) och en sjundeplats.
I morgon ska vi träna lite inför tävlingen på söndag innan jag sticker till Uppsala igen. Seminarium igen men sedan ska jag inte dit förrän i juni. Just nu är det lite pausstämning här hemma efter allt intensivt arbete de senaste veckorna. Det härliga är bara att jag fixade det! Det är som att vinna en tävling. Man laddar och tränar och kämpar och sliter och sedan när prisutdelningen kommer får man en klapp på axeln.
Och det konstiga är att det räcker.
Säcken och slalom
Jag måste jobba idag. Fast det gör inget för det är roligt att jobba just idag när det blåser på Fornhöjden. Jag har hittat tre roliga artiklar på nätet jag kan roa mig med och med dem lyckades jag bli riktigt kreativ. Fast hundarna behöver ju sitt och därför drog vi till klubben en snabbis. Det betyder att vi inte var där mer än 2 timmar.
Jag fattar inte att det tar så lång tid! Jag skulle "bara" köra kontaktfält, slalom och säcken, men med tre hundar tar det rätt långtid med banbyggnad och alla dessa bollkast fram och tillbaka över planen.
Planen ja, jag hade ju faktiskt en sådan. Planen började med att kolla Taggens framåtanda och han besannar mina fördomar om terriers. Shelties springer på agilitybanan för springandets skull. Terriers gör det inte, man måste motivera dem att kuta som fasiken över hindren. Så vi tränar på det. Bara. "Hindren" ska inte vara höga när man gör det, helst runt 15 cm på en liten hund så att de får hoppa men ändå kan hålla hög fart. Meningen är inte att hunden ska bli trött, meningen är att den ska springa fort.
Sedan fick Taggen göra kontaktfält. Det går riktigt bra nu, han går ner och står kvar med tassarna i gräset. Vi provade även säcken och jag testade med Zingo som dragkraft och att Taggen fick söka efter bollen under släpet. Men han knäckte inte koden än, huvudsaken är väl då att han förstod att det var nåt kul med den.
Slalom behöver vi också göra eftersom det tar sån tid att lära in, om man nu räknar med att hundarna ska kunna ta hindret från höger/vänster sida samt i ingångar från kl 4-8. Jag har provat tre metoder. Klicker - funkade inte så bra, han fattade nada av uppgiften. Andra sättet är det moderna med slalombågar men jag var inte tillräckligt övertygad om bågarnas förträfflighet. Koppelmetoden, som jag annars förespråkar, funkade inte heller men idag kom jag på varför. Vi hade fel belöning i slutet. Med frolic i skålen fick jag exakt det beteende jag ville ha och innan jag åkte hem gick Taggen 8 portar, dragandes i kopplet med full fokus framåt och varke gång han försökte gå fel räknade han ut rätt väg och drog framåt. Om man vill veta mer om den metoden finns den på min agilityhemsida.
Jag vill ha snabba resultat när jag tränar och vill se att hunden förstår någorlunda vad jag begär av den första passet. Att hålla på med felaktiga beteenden är inte någon idé anser jag och det var därför ett lyckat pass.
Zingo körde slalom med hjälplinor och det verkar ta sig. Han märker att det blir fel när han inte bromsar och det ökade lyckandena drastiskt. Just att han måste stanna och tänka till verkar ha en god effekt på honom. Stackars Spika hade aldrig köpt det konceptet, hon hade sprungit till bilen. Men Zingo är inte Spika och då behöver han träningsmetoder som passar för hans lilla retrieverhjärna. Ang. hans kontaktfält har jag beslutat mig för att ge upp utan klickar bara varje gång han springer ner. Jag tror att han har en förståelse för momentet men inte kraft och hjärna nog att stanna och då är det bättre att gå halva vägen. Han får alltså springa vidare från balansen men inte hoppa över kontaktfältet. Vi får se - kanske det löser knuten.
Sedan är det "bara" starterna kvar, då...
Spika körde bara slalom med lina och det var effektivt! Hon gick klockrent fem-sex gånger så att jag började somna till. Helt plötsligt gick hon ur tionde porten, precis som hon gör annars. Jag hann som tur var med och tvärnitade henne. Jag hade henne dessutom i sele och lina. och den effekten var slående! Hon blev stående helt fast men inte ett dugg tryckt, bara förundrad över att världen stannade. Sedan provocerade jag henne och satte belöningen rakt ut till vänster ut ur 10e porten och - jajamen, första gången drog hon ur men det var också enda gången.
En lyckad träning är när man får som man vill, och det kan man väl säga att det här var då.
Jag fattar inte att det tar så lång tid! Jag skulle "bara" köra kontaktfält, slalom och säcken, men med tre hundar tar det rätt långtid med banbyggnad och alla dessa bollkast fram och tillbaka över planen.
Planen ja, jag hade ju faktiskt en sådan. Planen började med att kolla Taggens framåtanda och han besannar mina fördomar om terriers. Shelties springer på agilitybanan för springandets skull. Terriers gör det inte, man måste motivera dem att kuta som fasiken över hindren. Så vi tränar på det. Bara. "Hindren" ska inte vara höga när man gör det, helst runt 15 cm på en liten hund så att de får hoppa men ändå kan hålla hög fart. Meningen är inte att hunden ska bli trött, meningen är att den ska springa fort.
Sedan fick Taggen göra kontaktfält. Det går riktigt bra nu, han går ner och står kvar med tassarna i gräset. Vi provade även säcken och jag testade med Zingo som dragkraft och att Taggen fick söka efter bollen under släpet. Men han knäckte inte koden än, huvudsaken är väl då att han förstod att det var nåt kul med den.
Slalom behöver vi också göra eftersom det tar sån tid att lära in, om man nu räknar med att hundarna ska kunna ta hindret från höger/vänster sida samt i ingångar från kl 4-8. Jag har provat tre metoder. Klicker - funkade inte så bra, han fattade nada av uppgiften. Andra sättet är det moderna med slalombågar men jag var inte tillräckligt övertygad om bågarnas förträfflighet. Koppelmetoden, som jag annars förespråkar, funkade inte heller men idag kom jag på varför. Vi hade fel belöning i slutet. Med frolic i skålen fick jag exakt det beteende jag ville ha och innan jag åkte hem gick Taggen 8 portar, dragandes i kopplet med full fokus framåt och varke gång han försökte gå fel räknade han ut rätt väg och drog framåt. Om man vill veta mer om den metoden finns den på min agilityhemsida.
Jag vill ha snabba resultat när jag tränar och vill se att hunden förstår någorlunda vad jag begär av den första passet. Att hålla på med felaktiga beteenden är inte någon idé anser jag och det var därför ett lyckat pass.
Zingo körde slalom med hjälplinor och det verkar ta sig. Han märker att det blir fel när han inte bromsar och det ökade lyckandena drastiskt. Just att han måste stanna och tänka till verkar ha en god effekt på honom. Stackars Spika hade aldrig köpt det konceptet, hon hade sprungit till bilen. Men Zingo är inte Spika och då behöver han träningsmetoder som passar för hans lilla retrieverhjärna. Ang. hans kontaktfält har jag beslutat mig för att ge upp utan klickar bara varje gång han springer ner. Jag tror att han har en förståelse för momentet men inte kraft och hjärna nog att stanna och då är det bättre att gå halva vägen. Han får alltså springa vidare från balansen men inte hoppa över kontaktfältet. Vi får se - kanske det löser knuten.
Sedan är det "bara" starterna kvar, då...
Spika körde bara slalom med lina och det var effektivt! Hon gick klockrent fem-sex gånger så att jag började somna till. Helt plötsligt gick hon ur tionde porten, precis som hon gör annars. Jag hann som tur var med och tvärnitade henne. Jag hade henne dessutom i sele och lina. och den effekten var slående! Hon blev stående helt fast men inte ett dugg tryckt, bara förundrad över att världen stannade. Sedan provocerade jag henne och satte belöningen rakt ut till vänster ut ur 10e porten och - jajamen, första gången drog hon ur men det var också enda gången.
En lyckad träning är när man får som man vill, och det kan man väl säga att det här var då.
Lite kort rapport
Suck. Min energi dog i eftermiddags. Jag har inte kraft att ligga på intensiv topp i flera veckor och just nu skulle jag behöva göra det. Jag har alltid varit bra på att sova men tror ändå att det är bra i längden. Många i min omgivning är bättre på att kämpa emot tröttheten än jag och det går ju som det gör till slut. Utbrända doktorander finns det gott om, men jag tänker då inte gå den vägen. Jag har helt enkelt inte tid.
Just nu lyssnar jag på en skiva jag har PIIIIIIIIP ner från internet med Silbermond, en tysk rock/popgrupp som nyss släppt ett nytt album. Någon låt handlar om att världen går alldeles för fort, hrm, det är nog inte bara världen som gör det. Även undertecknad gör det.
Häromdagen sa min ena kollega, som sitter mitt emot köket på världens bästa institution (man kan tro att jag jobbar för IKEA eller något annat sektliknande företag, men det gör jag inte; jag bara älskar mitt jobb) att hon lärt sig känna igen vilka fotstegsljud som hör till vilken medarbetare. Jag frågade hur jag låter.
"Du går snabbt, men inte så snabbt som prefekten".
Nä just det. Det bådar inte gott, men kanske ändå. Det stämmer ju med det jag fick höra i slutspurten av D-uppsatsen i tyska.
"Du Johanna är en otäck streber", sa läraren. Japp. Med allt vad det innebär. Fast utan att vara steberaktig kommer man ingenstans. Det var nog därför jag drog till klubben tre dagar den här veckan inklusive passet i tisdags efter att jag försökt böja halsen av en stel islandshäst.
I veckan har vi kört en kul bana i två dagar och Spika har fr a tränat på att snabba på i starten. Det går mycket bättre. Eftersom detta är en offentlig blogg tänker jag inte skriva vad jag har gjort eftersom det kan uppröra i onödan, men jag kan säga så mycket som att det har fungerat.
Zingo är en arbetsglad hund och han har onekligen sina kvalitéer. Det gjorde att jag la lite kraft i slalomingångarna. Jag har börjat sätta upp linor från pinne två och tre rakt ut från hindret så att han får en markering att utgå ifrån och det skapade viss förståelse. Hrm, jag sa igår till L innan jag åkte hem, från en för övrigt väldigt lyckad träning, att jag skulle prova den svåra slalomingången som stod halv fem. Han tog den! Utan problem! Det gäller att få dem att tänka.
Spika ska få backa in i linan igen för hon har börjat gå ur de två sista portarna, jag fattar inte varför och det enda som gäller är väl tillbaka med lina på och köra på med belöning ett tag så att hon håller ihop. Det är ju surt om det ska falla på en så enkel sak som slalomhindret. Det är nämligen en stor favorit.
Taggen kör på med sina raksträckor. Han får springa rakt fram över tre hinder och hämta favvobollen varje träning. Tanken är väl att det ska vara klart om ett tag. Jag växlar mellan att lägga bollen i målet och kasta den över huvudet men har ju förstås alldeles för bråttom. När bollen inte ligger där springer han till mig i stället, det måste han lära bort. Jag har fått en ny mobil med en kanonfin kamera så jag tänkte få det filmat men glömmer varje gång jag är på klubben. Ja "fått" är väl att ta i; jag ska ringa med Telenor i två år till, alltså...
Min ena kattunge har en spekulant. Det är käcka lilla Change som förhoppningsvis hamnar hos en tjej här i Södertälje som även är utställningsintresserad. Det är ju skitbra! Voice är inte såld än, men så här söt är hon nu.
Sugen, någon??
På tisdag ska mitt kapitel vara klart jag ska skicka ut på granskning till mitt underbara kollegium. Det blir lite stressigt eftersom jag lagt energin på en kurs jag går just nu i morfologi i Uppsala. Kursen är jättekul och läraren är enormt engagerad. Som lärare får man betalt för att man undervisar, inte för hur bra man gör det och att få en engagerad lärare är en bra bonus. Det är ingen självklarhet, och det är jag medveten om. Men att åka från Södertälje till Uppsala två timmar enkel väg med tåg för att sitta på ett seminarium där de andra inte gjort uppgifterna, det retar mig. Särskilt som jag får jobba på helgerna för att hinna med - och så gör de andra inte det de borde. Det är onekligen intressant att känna sig som en plugghäst på en forskarutbildning - där borde alla vara det...
Just nu lyssnar jag på en skiva jag har PIIIIIIIIP ner från internet med Silbermond, en tysk rock/popgrupp som nyss släppt ett nytt album. Någon låt handlar om att världen går alldeles för fort, hrm, det är nog inte bara världen som gör det. Även undertecknad gör det.
Häromdagen sa min ena kollega, som sitter mitt emot köket på världens bästa institution (man kan tro att jag jobbar för IKEA eller något annat sektliknande företag, men det gör jag inte; jag bara älskar mitt jobb) att hon lärt sig känna igen vilka fotstegsljud som hör till vilken medarbetare. Jag frågade hur jag låter.
"Du går snabbt, men inte så snabbt som prefekten".
Nä just det. Det bådar inte gott, men kanske ändå. Det stämmer ju med det jag fick höra i slutspurten av D-uppsatsen i tyska.
"Du Johanna är en otäck streber", sa läraren. Japp. Med allt vad det innebär. Fast utan att vara steberaktig kommer man ingenstans. Det var nog därför jag drog till klubben tre dagar den här veckan inklusive passet i tisdags efter att jag försökt böja halsen av en stel islandshäst.
I veckan har vi kört en kul bana i två dagar och Spika har fr a tränat på att snabba på i starten. Det går mycket bättre. Eftersom detta är en offentlig blogg tänker jag inte skriva vad jag har gjort eftersom det kan uppröra i onödan, men jag kan säga så mycket som att det har fungerat.
Zingo är en arbetsglad hund och han har onekligen sina kvalitéer. Det gjorde att jag la lite kraft i slalomingångarna. Jag har börjat sätta upp linor från pinne två och tre rakt ut från hindret så att han får en markering att utgå ifrån och det skapade viss förståelse. Hrm, jag sa igår till L innan jag åkte hem, från en för övrigt väldigt lyckad träning, att jag skulle prova den svåra slalomingången som stod halv fem. Han tog den! Utan problem! Det gäller att få dem att tänka.
Spika ska få backa in i linan igen för hon har börjat gå ur de två sista portarna, jag fattar inte varför och det enda som gäller är väl tillbaka med lina på och köra på med belöning ett tag så att hon håller ihop. Det är ju surt om det ska falla på en så enkel sak som slalomhindret. Det är nämligen en stor favorit.
Taggen kör på med sina raksträckor. Han får springa rakt fram över tre hinder och hämta favvobollen varje träning. Tanken är väl att det ska vara klart om ett tag. Jag växlar mellan att lägga bollen i målet och kasta den över huvudet men har ju förstås alldeles för bråttom. När bollen inte ligger där springer han till mig i stället, det måste han lära bort. Jag har fått en ny mobil med en kanonfin kamera så jag tänkte få det filmat men glömmer varje gång jag är på klubben. Ja "fått" är väl att ta i; jag ska ringa med Telenor i två år till, alltså...
Min ena kattunge har en spekulant. Det är käcka lilla Change som förhoppningsvis hamnar hos en tjej här i Södertälje som även är utställningsintresserad. Det är ju skitbra! Voice är inte såld än, men så här söt är hon nu.
Sugen, någon??
På tisdag ska mitt kapitel vara klart jag ska skicka ut på granskning till mitt underbara kollegium. Det blir lite stressigt eftersom jag lagt energin på en kurs jag går just nu i morfologi i Uppsala. Kursen är jättekul och läraren är enormt engagerad. Som lärare får man betalt för att man undervisar, inte för hur bra man gör det och att få en engagerad lärare är en bra bonus. Det är ingen självklarhet, och det är jag medveten om. Men att åka från Södertälje till Uppsala två timmar enkel väg med tåg för att sitta på ett seminarium där de andra inte gjort uppgifterna, det retar mig. Särskilt som jag får jobba på helgerna för att hinna med - och så gör de andra inte det de borde. Det är onekligen intressant att känna sig som en plugghäst på en forskarutbildning - där borde alla vara det...
SBK-inventarierna
De finns där på nästan varenda SBK-klubb runt om i landet. Inventarierna. Det är ett litet antal personer som alltid står på klubben. Vissa tycker man om, andra inte. Hur det än är med den saken blir det alltid tomt på parkeringen den dagen bilen inte längre står där. Kanske det är med SBK-inventarierna som med korna - man saknar dem inte förrän båset är tomt. Eller så är det kanske så att vissa är tjurar och andra kossor... äsch skämt åsido.
Igår kväll körde jag ett genrep eftersom vi tävlade idag. Innan jag kommer till det resultatet så vill jag berätta om kvällens övning. Väl på plats står en bil på parkeringen jag börjar känna igen. "Cornelia & Atlas on tour" står det. Rottweilergänget. "Herregud" hinner jag tänka - "är de här; NU IGEN". Men så slog det mig att det var ju faktiskt jag också.
De skulle tävla bruks idag så jag skojade med dem och frågade om de också flyttat ut till klubben. Jag menar, det är ju säsong för sommardäcken nu (som jag fortfarande inte fått på). Och så sa jag att det är minsann den ambitiösa truppen som är där och tränar flitigt. Vi som vill komma någonstans.
"Ja eller så är det vi som inte gör det. Kommer någonstans, alltså" sa killen med prillan under läppen.
Där sa han nåt. Fast det är ju så med mina små djur att de inte kan gå från vila till pallplats utan måste tränas i form. Och med min nuvarande arbetssituation (Haspelmath förblir visst oläst idag också) blir det en omöjlighet att träna så mycket som vi skulle behöva. För det är liksom ingen idé att träna sovandes i stående ställning. Inte konstigt om Spika inte springer så grästuvorna ryker utan bara springer...
Idag var jag på kort besök i Ågesta på agilitytävling. Spika gjorde bra ifrån sig. Hoppklassen var en M-bana och referenstiden var satt till 33 sekunder. Spika sprang på 21,25 med en seg start. Tyvärr rev hon ett hinder men klarade slalomens alla pinnar. Det var bra. I agilityklassen gick hon ur sista porten och då tappade jag banan så vi diskade oss någonstans. Det gjorde inget. Spika sprang från hinder 1. Taggen tränade sig på att vara med och ligga i buren. Det gick jättebra, han var knäpptyst och duktig.
Hur som haver, kurz gefasst, Spika behöver lära sig bakombyten. Och så ska vi testa slalombågarna nu ett tag i båda ändarna. Koppelmetoden harfungerat utmärkt för att lära henne att bromsa i väldigt hög fart och göra hindret rätt, men de två sista portarna får hon inte gå ur och det händer ibland på träning. Så får Zingo köra från det hållet också. Vi testade igår med en lina som stopp vid andra pinnen men han tycker det är så kul att hoppa över linan och fattade inte vitsen förrän efter ett tag. Blev jag förvånad?
Labradorer arbetar trots att hjulet snurrar och hamstern är död. Cairnterriern försöker få liv i hamstern och cockern letar efter nya hamstrar som kan driva hjulet runt, runt, runt i all oändlighet. Med de olika egenskaperna krävs det lite finurliga träningsmetoder...
Just nu sitter jag och funderar på om Gotland är ett givet semestermål i sommar. En vecka på Gotland verkar lockande - men hur får man tag i OK boende..?
Igår kväll körde jag ett genrep eftersom vi tävlade idag. Innan jag kommer till det resultatet så vill jag berätta om kvällens övning. Väl på plats står en bil på parkeringen jag börjar känna igen. "Cornelia & Atlas on tour" står det. Rottweilergänget. "Herregud" hinner jag tänka - "är de här; NU IGEN". Men så slog det mig att det var ju faktiskt jag också.
De skulle tävla bruks idag så jag skojade med dem och frågade om de också flyttat ut till klubben. Jag menar, det är ju säsong för sommardäcken nu (som jag fortfarande inte fått på). Och så sa jag att det är minsann den ambitiösa truppen som är där och tränar flitigt. Vi som vill komma någonstans.
"Ja eller så är det vi som inte gör det. Kommer någonstans, alltså" sa killen med prillan under läppen.
Där sa han nåt. Fast det är ju så med mina små djur att de inte kan gå från vila till pallplats utan måste tränas i form. Och med min nuvarande arbetssituation (Haspelmath förblir visst oläst idag också) blir det en omöjlighet att träna så mycket som vi skulle behöva. För det är liksom ingen idé att träna sovandes i stående ställning. Inte konstigt om Spika inte springer så grästuvorna ryker utan bara springer...
Idag var jag på kort besök i Ågesta på agilitytävling. Spika gjorde bra ifrån sig. Hoppklassen var en M-bana och referenstiden var satt till 33 sekunder. Spika sprang på 21,25 med en seg start. Tyvärr rev hon ett hinder men klarade slalomens alla pinnar. Det var bra. I agilityklassen gick hon ur sista porten och då tappade jag banan så vi diskade oss någonstans. Det gjorde inget. Spika sprang från hinder 1. Taggen tränade sig på att vara med och ligga i buren. Det gick jättebra, han var knäpptyst och duktig.
Hur som haver, kurz gefasst, Spika behöver lära sig bakombyten. Och så ska vi testa slalombågarna nu ett tag i båda ändarna. Koppelmetoden harfungerat utmärkt för att lära henne att bromsa i väldigt hög fart och göra hindret rätt, men de två sista portarna får hon inte gå ur och det händer ibland på träning. Så får Zingo köra från det hållet också. Vi testade igår med en lina som stopp vid andra pinnen men han tycker det är så kul att hoppa över linan och fattade inte vitsen förrän efter ett tag. Blev jag förvånad?
Labradorer arbetar trots att hjulet snurrar och hamstern är död. Cairnterriern försöker få liv i hamstern och cockern letar efter nya hamstrar som kan driva hjulet runt, runt, runt i all oändlighet. Med de olika egenskaperna krävs det lite finurliga träningsmetoder...
Just nu sitter jag och funderar på om Gotland är ett givet semestermål i sommar. En vecka på Gotland verkar lockande - men hur får man tag i OK boende..?
Lite träning och ännu mera jobb på 1 maj
När jag vaknade i morse kom jag på att det är 1 maj. Det betyder att det snart är 12 maj. Den 19 maj har jag nämligen ett seminarium på jobbet om ett kapitel jag behöver lite hjälp med och det behöver mina kära kollegor en vecka på sig för att kunna ta sig igenom. Så ingen rast och ingen ro. Eftersom jag dessutom skulle få lite kommentarer på mitt engelska paper blev det en vända till klubben på förmiddagen. Spika tränade på starter och lite svängar på agilitybanan. Zigo fick köra ett varv på banan och sedan en massa inkallningar med stå. Det går så där... Taggen fick göra lite allt möjligt. Vi tränade bl a på en raksträcka med tre hinder som han fick springa över på väg till sin boll i snöre. Det klarade han utmärkt! Och så fick han prova på tunneln. Den är stenkul tycker Taggen! Det bådar gott, då har man lite drag i honom sedan. Han springer väldigt gärna och rör sig bra så det kan nog bli en bra agilityhund det där.
Man ska bara inte ha ett jobb som tar all energi. Just nu är det lite träning och mycket arbete som gäller!
När jag kom hem satt korrekturen i mejlboxen. Det såg väldigt bra ut - när jag var klar med rättningen. Svårt att skriva akademisk engelska! Efter två timmar var jag klar och skulle "bara" vila lite efter lunchen. Kroppen var trött. Jag vaknade nyss - tre och en halv timme sov jag...
Så det är bara att kavla upp ärmarna och fortsätta.
Min kamera spelar ett spratt med mig i solljus; jättesvårt att få bra bilder! Hrm, jag behöver en ny kamera...
Har jag skrivit att jag fått mitt stamnamn? Uppfödningen heter S*Grammatica. S står för Sverige och inte en enda kotte hade tänkt sig döpa sina kattungar till språkvetenskapliga termer så jag fick det namn jag allra helst ville ha. Skönt!
Kattungarna börjar kryoa ut ur badrummet nu och är duktiga att gå på lådan. Mamma katt har visat dem. Men det är lurigt det där med färgerna. Först vid fem veckors ålder är det möjligt att se färgerna. Blått och choklad är lika i tonen när de är små, och nu ser jag att båda är choklad som mamman. En kan hålla för utställning och en är för sällskap. På birma är det vita fläckar som avgör, det är helt sjukt...
Och så först lilla Active Voice:
...och så lilla Accent Change:
Vi lutar katten... (SOS Sällskapsresan)
Mamma fixar till frisyren. I bakgrunden håller pappa koll.
Så - det var allt för idag!
Man ska bara inte ha ett jobb som tar all energi. Just nu är det lite träning och mycket arbete som gäller!
När jag kom hem satt korrekturen i mejlboxen. Det såg väldigt bra ut - när jag var klar med rättningen. Svårt att skriva akademisk engelska! Efter två timmar var jag klar och skulle "bara" vila lite efter lunchen. Kroppen var trött. Jag vaknade nyss - tre och en halv timme sov jag...
Så det är bara att kavla upp ärmarna och fortsätta.
Min kamera spelar ett spratt med mig i solljus; jättesvårt att få bra bilder! Hrm, jag behöver en ny kamera...
Har jag skrivit att jag fått mitt stamnamn? Uppfödningen heter S*Grammatica. S står för Sverige och inte en enda kotte hade tänkt sig döpa sina kattungar till språkvetenskapliga termer så jag fick det namn jag allra helst ville ha. Skönt!
Kattungarna börjar kryoa ut ur badrummet nu och är duktiga att gå på lådan. Mamma katt har visat dem. Men det är lurigt det där med färgerna. Först vid fem veckors ålder är det möjligt att se färgerna. Blått och choklad är lika i tonen när de är små, och nu ser jag att båda är choklad som mamman. En kan hålla för utställning och en är för sällskap. På birma är det vita fläckar som avgör, det är helt sjukt...
Och så först lilla Active Voice:
...och så lilla Accent Change:
Vi lutar katten... (SOS Sällskapsresan)
Mamma fixar till frisyren. I bakgrunden håller pappa koll.
Så - det var allt för idag!
