Johannas hundar

Ja, en halv vecka gamla Birmaungar är inte mycket att se. De ser mest ut som vita råttor som slänger med huvudet fram och tillbaka när man lyfter i dem. Just nu har mamma katt flyttat på dem, hon gillade inte lådan längre. Kanske för kallt? Hur som helst har hela lilla familjen flyttat in i badrummets hurts där jag hade alla badrumsprylar, hon vräkte helt sonika ut det på golvet i natt när hon beredde plats åt sina små. Så för att de inte ska skada sig om de trillar ner har jag ställt lådan nedanför, men jag tror mamma Paloma håler ordning på dem.

Jag har haft min digitalkamera i fyra år och igår kom jag på hur man kan ta bilder även om kameran hävdar att det blir oskarpt. Inte helt perfekt, men man ser i varje fall vad det hela föreställer.



Det verkar som om de blir bruna och choklad. Paloma har inget blått anlag, vad tråkigt. Färgen är inte det viktigaste men det är alltid kul att få fler färger.

Taggen har börjat fatta apporteringslekarna nu även ute. Äntligen är det så lite snö i skogen att vi kan träna där. Det lustiga är att han har mera jaktlust och dådkraft än många för ändamålet "avlade" raser, men där utställningsaveln tagit bort det. Taggen är utställningsavlad lika länge som de, men ändå finns det kvar. Jag kastar en dummy in i en rotvälta eller rishög och jäklar i min lilla lådda vad den lille parveln jobbar! "Ge upp" existerar inte och han tar sig igenom riset i jakten på dummyn. Man får passa sig för att berömma upptaget för då släpper han och kommer farande, men har han väl fått fart in är det ingen fara.

Det intressanta är hans taktik att hitta dem. Näsan är på som hos den värsta retrievern och så söker han ohämmat tills han hittar den. Jag blir ju så till mig att jag måste prova igen men har lärt mig att hålla igen: han orkar nämligen inte fler än två markeringar åt gången. Jag måste få någon att filma det, han är helt underbar när han letar upp dem.

Så med den jaktlusten är det väl bara på med sele och lina och börja träna för viltspårproven då.