Kritik, brända nästippar i Avesta, en död och två nyfödda kattungar.
"Vet du vad jag drömde i natt?!!" sa jag till var och envar som ville höra på idag i Avesta. Jag är på gott humör trots uteblivna fullträffar i resultatlistan. Jag behövde det. För herrejisses vilken vecka. Jag har gått ner för räkning totalt.
Har du någonsin haft ett slutseminarium? Det har jag. Min ena kollega försäkrade mig - värre än så här blir det aldrig. Det hoppas jag verkligen för jag tålde det inte. Inte alls.
En person som jag som kan kritisera andra bör kunna ta kritik själv. Jag är ingen mespropp, kan se saker och ting från andra perspektiv och försöker att ta till mig det andra säger. Men när det blir respektlöst, eller på gränsen, då blir jag matt. Just nu fajtas jag med ett sådant problem av privat karaktär. Jag är helt chanslös när utlåtandet om mig är att jag är en egoistisk, ohjälpsam typ som inte går att prata med och som är hemsk på alla vis, tja, då får man gilla läget. Eller gå.
Suck.
Nu var tack och lov inte slutseminariet fullständigt respektlöst, men att sitta i 6 timmar (2 timmar seminarium och 4 timmar eftersnack) är tufft när allt handlar om hur du ska förbättra din text. Under de timmarna läggs inget fokus direkt på det som är bra, det finns inte tid för det, men att i sex långa timmar sitta och gå igenom en text med fokus på de svaga detaljerna, tja, det tog mig ner för räkning. Det är som med hundträning. Om man roar sig med att konstant skälla på hunden slutar det med att den blir passiv och inte vågar försöka alls. Nu är jag ingen vanlig hund, jag är en riktigt otäck kamphund som sliter texten i stycken tio gånger till om det behövs.
Jag ska nämligen sätta bollen i krysset. Till vilket jäkla pris som helst.
När jag hoppade på tåget till Stockholm och forskarutbildningen sa en säker källa till mig: "Det är tufft, Johanna, men du klarar det". Jag trodde jag förstod då vad källan menade. I själva verket hade jag ingen jäkla aning och det är jag tacksam över. För om jag hade vetat det hade jag aldrig våga hoppa på tåget och hur det än är med slutseminarier och detaljgranskade texter så är jag i själen så obegränsat överlycklig av det faktum att jag snart, snart står med en doktorsavhandling i min hand med mitt namn på. Och den handlar om tre scripts och s k missförstånd på nätet som i själva verket inte alls är några missförstånd. Jag kommer tänka "jag klarade det" men just nu har jag svårt att njuta av upploppet. Det var som sportreportrarna berättade om femmilen i OS. "Tänk dig att du springer uppför trapporna i ett tiovåningshus och så multiplicerar du det med 10. Där har du smärtan de känner på upploppet".
Shit.
Förra lördagen, efter att jag vaknat ur en lång törnrosasömn konstaterade jag att min enda kattunge dött och låg på golvet. Man blir ledsen för sådant... Han hade trillat ner i sömnen från en klösställning och landat med huvudet först. Vi har konstaterat att det definitivt var nåt problem med lillkilllen.
Shit. Men jag skulle ju få en ny kattungekull i veckan.
Jodå, i onsdags kväll fick jag ut en död unge ur mamma Paloma. Hon skrek hjärtskärande när ungen i felläge klämdes ut. Sedan var det tvärstopp. På morgonen konstaterade jag att all verksamhet avstannat och fick bege mig iväg till djurkliniken i Åkers-Styckebruk. Efter röntgen konstaterade vi att ena ungen gått upp i motsatt horn. kejsarsnitt men vi klarade livhanken på två honor. Den ena ska stanna.
I morse gav jag mig iväg till Avesta. Med körkort och hundar samt Carina Olsson i bilen. Hon behöve skjuts till tävlingen och , ja, jag ställde upp. Hon lyckades skingra mina tankar från avhandlingen väldigt effektivt och jag har kunnat fokusera väldigt bra i loppen.
Dagens skräll: Zingo kom i mål i BÅDA loppen. 10 fel i varje. BRA!! Vi satte tysken. VI SATTE TYSKEN!
Dagens pucko: Matte hejade på Taggen lite extra i slalom. Han gick ur.
Dagens Nära: Spika gjorde ett klockrent agilitylopp men rev ett hinder. Snabbast tid och en tredje plats.
Allt firades med en kort grillning med Sörmlandsgänget och Gudrun & Camilla. Snacka om att Gudrun kan laga mat! Så gott...lamm, rotsaker och tatsiki. Det enda som fattades var väl en tyst Grönemeyer i bakgrunden. Gib mir mein Herz zurück. Du brauchst meine Liebe nicht.
Texten ligger i datorn, den fick en finputs mitt på dagen när jag hade stiltje mellan loppen. Den behöver definitivt min kärlek. Lite kärlek och eftertänksamhet så kommer jag i mål. Just nu är det bara ett rent helv... att vara doktorand, något jag aldrig kunnat föreställa mig när jag postade ansökan i januari 2005. Men mitt på dagen i Avesta i maj 2010 lyckades jag ändra lite i kapitel 2 så att det börjar ta form.
Det var då, när jag upptäckte att solen gassade på mina likbleka öronsnibbar vad jag faktiskt hade drömt under natten. Med ens blev det fullständigt reellt. Helt galet.
Jag drömde att det kom en hel skock på fyra-fem tjejer till tävlingen i Avesta som gick omkring med näsan i vädret. Det såg så roligt ut för nästipparna brändes bort. Helt väck bara. Lite som Mickis bröd vid grillen. Helt bortfläkta nästippar bara för att tjejerna höll dem envist i vädret.
Man slutar aldrig att förvånas. Kanske var det en sanndröm, kanske en metafor för något annat. Hur som helst, det var en riktig godsak att berätta för var och envar som ville höra på.
Så kul tyckte till och med Zingo, att han slickade hinderstödet med tysken.
WOW!
Har du någonsin haft ett slutseminarium? Det har jag. Min ena kollega försäkrade mig - värre än så här blir det aldrig. Det hoppas jag verkligen för jag tålde det inte. Inte alls.
En person som jag som kan kritisera andra bör kunna ta kritik själv. Jag är ingen mespropp, kan se saker och ting från andra perspektiv och försöker att ta till mig det andra säger. Men när det blir respektlöst, eller på gränsen, då blir jag matt. Just nu fajtas jag med ett sådant problem av privat karaktär. Jag är helt chanslös när utlåtandet om mig är att jag är en egoistisk, ohjälpsam typ som inte går att prata med och som är hemsk på alla vis, tja, då får man gilla läget. Eller gå.
Suck.
Nu var tack och lov inte slutseminariet fullständigt respektlöst, men att sitta i 6 timmar (2 timmar seminarium och 4 timmar eftersnack) är tufft när allt handlar om hur du ska förbättra din text. Under de timmarna läggs inget fokus direkt på det som är bra, det finns inte tid för det, men att i sex långa timmar sitta och gå igenom en text med fokus på de svaga detaljerna, tja, det tog mig ner för räkning. Det är som med hundträning. Om man roar sig med att konstant skälla på hunden slutar det med att den blir passiv och inte vågar försöka alls. Nu är jag ingen vanlig hund, jag är en riktigt otäck kamphund som sliter texten i stycken tio gånger till om det behövs.
Jag ska nämligen sätta bollen i krysset. Till vilket jäkla pris som helst.
När jag hoppade på tåget till Stockholm och forskarutbildningen sa en säker källa till mig: "Det är tufft, Johanna, men du klarar det". Jag trodde jag förstod då vad källan menade. I själva verket hade jag ingen jäkla aning och det är jag tacksam över. För om jag hade vetat det hade jag aldrig våga hoppa på tåget och hur det än är med slutseminarier och detaljgranskade texter så är jag i själen så obegränsat överlycklig av det faktum att jag snart, snart står med en doktorsavhandling i min hand med mitt namn på. Och den handlar om tre scripts och s k missförstånd på nätet som i själva verket inte alls är några missförstånd. Jag kommer tänka "jag klarade det" men just nu har jag svårt att njuta av upploppet. Det var som sportreportrarna berättade om femmilen i OS. "Tänk dig att du springer uppför trapporna i ett tiovåningshus och så multiplicerar du det med 10. Där har du smärtan de känner på upploppet".
Shit.
Förra lördagen, efter att jag vaknat ur en lång törnrosasömn konstaterade jag att min enda kattunge dött och låg på golvet. Man blir ledsen för sådant... Han hade trillat ner i sömnen från en klösställning och landat med huvudet först. Vi har konstaterat att det definitivt var nåt problem med lillkilllen.
Shit. Men jag skulle ju få en ny kattungekull i veckan.
Jodå, i onsdags kväll fick jag ut en död unge ur mamma Paloma. Hon skrek hjärtskärande när ungen i felläge klämdes ut. Sedan var det tvärstopp. På morgonen konstaterade jag att all verksamhet avstannat och fick bege mig iväg till djurkliniken i Åkers-Styckebruk. Efter röntgen konstaterade vi att ena ungen gått upp i motsatt horn. kejsarsnitt men vi klarade livhanken på två honor. Den ena ska stanna.
I morse gav jag mig iväg till Avesta. Med körkort och hundar samt Carina Olsson i bilen. Hon behöve skjuts till tävlingen och , ja, jag ställde upp. Hon lyckades skingra mina tankar från avhandlingen väldigt effektivt och jag har kunnat fokusera väldigt bra i loppen.
Dagens skräll: Zingo kom i mål i BÅDA loppen. 10 fel i varje. BRA!! Vi satte tysken. VI SATTE TYSKEN!
Dagens pucko: Matte hejade på Taggen lite extra i slalom. Han gick ur.
Dagens Nära: Spika gjorde ett klockrent agilitylopp men rev ett hinder. Snabbast tid och en tredje plats.
Allt firades med en kort grillning med Sörmlandsgänget och Gudrun & Camilla. Snacka om att Gudrun kan laga mat! Så gott...lamm, rotsaker och tatsiki. Det enda som fattades var väl en tyst Grönemeyer i bakgrunden. Gib mir mein Herz zurück. Du brauchst meine Liebe nicht.
Texten ligger i datorn, den fick en finputs mitt på dagen när jag hade stiltje mellan loppen. Den behöver definitivt min kärlek. Lite kärlek och eftertänksamhet så kommer jag i mål. Just nu är det bara ett rent helv... att vara doktorand, något jag aldrig kunnat föreställa mig när jag postade ansökan i januari 2005. Men mitt på dagen i Avesta i maj 2010 lyckades jag ändra lite i kapitel 2 så att det börjar ta form.
Det var då, när jag upptäckte att solen gassade på mina likbleka öronsnibbar vad jag faktiskt hade drömt under natten. Med ens blev det fullständigt reellt. Helt galet.
Jag drömde att det kom en hel skock på fyra-fem tjejer till tävlingen i Avesta som gick omkring med näsan i vädret. Det såg så roligt ut för nästipparna brändes bort. Helt väck bara. Lite som Mickis bröd vid grillen. Helt bortfläkta nästippar bara för att tjejerna höll dem envist i vädret.
Man slutar aldrig att förvånas. Kanske var det en sanndröm, kanske en metafor för något annat. Hur som helst, det var en riktig godsak att berätta för var och envar som ville höra på.
Så kul tyckte till och med Zingo, att han slickade hinderstödet med tysken.
WOW!
Aspectual Marker 7 v
Så här ser han ut nu, min birmakattunge på 7 v:
Inte så lite söt, va?
Kolla här då:
I den här åldern tycks han kunna göra vad han vill med kroppen. Sugen på varm choklad är han också:
Ni får hålla tillgodo med dessa bilder för den träningsfilm jag tänkt lägga upp klarade inte av censuren. Jag åkte till klubben och skulle köra "tysken" men när jag kom hem och tittade hade jag både fel arm, vred kroppen och glömde blindbytet för att svängen skulle räknas som just en "tysk". Visst, hundarna fick öva på boxhörn och att ta hinder bakifrån, men speciellt vackert var det inte. Eftersom ballerinaagility står på modet tänkte jag bättra på det litegrann.
Vi tar nya tag på onsdag och hoppas att tyska armen sitter där den ska.
Inte så lite söt, va?
Kolla här då:
I den här åldern tycks han kunna göra vad han vill med kroppen. Sugen på varm choklad är han också:
Ni får hålla tillgodo med dessa bilder för den träningsfilm jag tänkt lägga upp klarade inte av censuren. Jag åkte till klubben och skulle köra "tysken" men när jag kom hem och tittade hade jag både fel arm, vred kroppen och glömde blindbytet för att svängen skulle räknas som just en "tysk". Visst, hundarna fick öva på boxhörn och att ta hinder bakifrån, men speciellt vackert var det inte. Eftersom ballerinaagility står på modet tänkte jag bättra på det litegrann.
Vi tar nya tag på onsdag och hoppas att tyska armen sitter där den ska.
Gävle 8-9 maj
F-n vad nära det är ibland. Stolpe ut i två lopp är liksom inte roligt. Särskilt inte när det är på upploppet. Att Zingo sprang bort sig i samtliga av sina lopp är inte någon större katastrof, att Spika gör det känns lite mer eftersom det är så NÄRA på något sätt. Med Zingo är inget nära för fem öre, det är bara så hopplöst långt bort.
Agility går på tid. Det är en grundregel för sporten. Det handlar så mycket mera om antal sekunder mellan start och mål än hur snyggt folk lyckas veva runt armarna. För är det något vi får se i Gävle i vissa lopp så är det ballerinaagility så att en del säkra källor helst vill kräkas. Jag är inte ett dugg intresserad av snygga armar. Jag vill ha sprutt i hundtassarna så att grästovorna flyger rätt in i sekretariattältet när jag tittar på agility.
En del gamla men välkända ansikten fanns så klart också på plats. En del har jag inte sett på flera år och vet ni - i Gävle i helgen fick jag någon slags Norrlandsveckan 2004-känsla, bortsett ifrån att vinden envist blåste bort varje försök till regn. Riktig nostalgi i form av Sheltieklappen liksom en massa tråkiga framförbyten där ett blindbyte hade satt sprätt på grästovorna en gång för alla. Men i Sverige är det viktigt att lyssna till auktoriteter, och om en auktoritet har bestämt att hundar inte får springa bakom ryggen på sin förare så får de inte det heller. Även om det innebär att man losar ett par tiondelar spelar det ingen roll - hellre ett förlorat agilitylopp än ett spontant blindbyte.
Fast mellan de där gamla getterna som hönsade omkring på banan så fanns det en hel del ljusglimtar. Det var förvånansvärt många som hade hundar med sprutt i tassarna. I alla klasser. Jättekul!
Det är med stor förväntan folk åker på agilitytävlingarna runt om i Sverige men det är en ännu större förväntan man har när man startar sin nya hund första gången. Det är lite som Arjas gamla slagdänga "Vem e du vem e jag?!" när man tar av kopplet på sin nya förmåga. När startsignalen går gäller det att hålla i sig och hoppas att agilityn tar tag i hundens ben och låter den flyga "högt över havet" så länge det bara går. Så när jag sätter ner Taggen i hoppettan på lördag morgon i Gävle finns det många frågetecken i min skalle. Kommer det över huvud taget att fungera? Drar han av plan så att jag hamnar i Gudruns blogg? (Som tur var satt hon enligt säker källa i godan ro vid den här tiden och käkade wienerbröd, min oro var obefogad). Taggen var på det klara med att hinder skulle hoppas men hade svårt att finna sig i att matte bytte sida hela tiden. Resultatet blev en disk pga. att han sprang vid sidan. Nästa lopp lyckades jag bättre - i agilityklassen slog han till med en nolla och pinne! Vi kom tvåa och jag var så himla nöjd.
Idag blev det en liknande disk i hoppettan men den är långt ifrån katastrofal. Det som behövs är lite bättre tryck i trampdynorna och en förståelse för armar och märkliga slalomingångar. Sedan så...
Kolla själva:
Taggen hoppklass 1 20100509
I agilityklassen lite senare blev det en rivning och en fel slalomingång. Nu vet vi vad vi behöver träna på och jag ångrar inte att jag satte honom i startgropen i helgen.
Taggen agilityklass 1 20100509
Spika och Zingo diskade sig alla sina lopp i helgen. Jag tar det. Märkligast var dock Zingos agilitytvåa på söndagen. Jag tänkte stryka honom från klassen för att det var en väldigt teknisk bana och jag orkade inte riktigt med hans humör efter hur han betett sig i hoppklassen. Så fick jag tips från coachen att hetsa honom på tunnelingången för att på så sätt få bättre start och det funkade. Fram till näst sista hindret var vi nolla - då kom jag på efterkälken och Zingo drog in i en tunnel av brist på information. Hoppklassen kom på film och även om detta är ett väldigt dåligt lopp så illustrerar det Zingos galenskap. Tänk om han hade lyssnat i stället men han har inte tid med sånt tjafs och exploderar iväg i starten varpå han kraschar långhoppet:
Stolpe ut var det alltså fr a i Spikas hopplopp. På lördagen glömde Puckomatte att backa när jag skulle ta henne runt ett hinder varför hon först förstod manövern som ett bakombyte och i sista sekund hoppade tillbaka i stället. Skit också.
Spikas sista lopp i hoppklassen gav en försmak av vad som komma skall. Det var en ganska trixig start men jag valde "vinna eller försvinna". Jag startade ganska sent och hade två bra tider att slå och visste att det skulle kunna vara möjligt - om jag bara höll i och koncentrerade mig. Spika var taggad till max och exploderade iväg i starten men svängde fint hela vägen. Så tajt, så snabbt. Sista svängen är lätt, jag skickar in Spika i tunneln och ska plocka henne över ett hinder när hon kommer ut. Hon uppfattar min signal att springa vidare för tidigt, en millisekund avgör hela tävlingen. Spika tvärnitar och går runt hindret. Hon är så känslig! Det som är märkligt är dock att hon trots all motivationsträning väljer att stanna - jag har i min träning aldrig hindrat hunden att ta ett hinder som är framför nosen på henne! Och skulle jag be henne gå runt i det läget skulle hon aldrig klara det. Men strax efter klockan 15 en söndag på Gävle brukshundklubb händer det.
Vi hade vunnit och fått cert på det loppet. Fan. Det var så himla fint. Men - tanken på att det idag var stolpe ut på jäkla skitgrej gjorde att jag ändå var nöjd med det. För är det så nära så kommer vi igen.
Men det kommer fler tävlingar, fler hopptreor med chans på cert och fler agilitytvåor att springa med Spika i. Och det kommer en massa klass 1-tävlingar för små cairnterriers med snabba tassar.
Sommaren har ju knappt bara börjat. Mmmmmm.
Agility går på tid. Det är en grundregel för sporten. Det handlar så mycket mera om antal sekunder mellan start och mål än hur snyggt folk lyckas veva runt armarna. För är det något vi får se i Gävle i vissa lopp så är det ballerinaagility så att en del säkra källor helst vill kräkas. Jag är inte ett dugg intresserad av snygga armar. Jag vill ha sprutt i hundtassarna så att grästovorna flyger rätt in i sekretariattältet när jag tittar på agility.
En del gamla men välkända ansikten fanns så klart också på plats. En del har jag inte sett på flera år och vet ni - i Gävle i helgen fick jag någon slags Norrlandsveckan 2004-känsla, bortsett ifrån att vinden envist blåste bort varje försök till regn. Riktig nostalgi i form av Sheltieklappen liksom en massa tråkiga framförbyten där ett blindbyte hade satt sprätt på grästovorna en gång för alla. Men i Sverige är det viktigt att lyssna till auktoriteter, och om en auktoritet har bestämt att hundar inte får springa bakom ryggen på sin förare så får de inte det heller. Även om det innebär att man losar ett par tiondelar spelar det ingen roll - hellre ett förlorat agilitylopp än ett spontant blindbyte.
Fast mellan de där gamla getterna som hönsade omkring på banan så fanns det en hel del ljusglimtar. Det var förvånansvärt många som hade hundar med sprutt i tassarna. I alla klasser. Jättekul!
Det är med stor förväntan folk åker på agilitytävlingarna runt om i Sverige men det är en ännu större förväntan man har när man startar sin nya hund första gången. Det är lite som Arjas gamla slagdänga "Vem e du vem e jag?!" när man tar av kopplet på sin nya förmåga. När startsignalen går gäller det att hålla i sig och hoppas att agilityn tar tag i hundens ben och låter den flyga "högt över havet" så länge det bara går. Så när jag sätter ner Taggen i hoppettan på lördag morgon i Gävle finns det många frågetecken i min skalle. Kommer det över huvud taget att fungera? Drar han av plan så att jag hamnar i Gudruns blogg? (Som tur var satt hon enligt säker källa i godan ro vid den här tiden och käkade wienerbröd, min oro var obefogad). Taggen var på det klara med att hinder skulle hoppas men hade svårt att finna sig i att matte bytte sida hela tiden. Resultatet blev en disk pga. att han sprang vid sidan. Nästa lopp lyckades jag bättre - i agilityklassen slog han till med en nolla och pinne! Vi kom tvåa och jag var så himla nöjd.
Idag blev det en liknande disk i hoppettan men den är långt ifrån katastrofal. Det som behövs är lite bättre tryck i trampdynorna och en förståelse för armar och märkliga slalomingångar. Sedan så...
Kolla själva:
Taggen hoppklass 1 20100509
I agilityklassen lite senare blev det en rivning och en fel slalomingång. Nu vet vi vad vi behöver träna på och jag ångrar inte att jag satte honom i startgropen i helgen.
Taggen agilityklass 1 20100509
Spika och Zingo diskade sig alla sina lopp i helgen. Jag tar det. Märkligast var dock Zingos agilitytvåa på söndagen. Jag tänkte stryka honom från klassen för att det var en väldigt teknisk bana och jag orkade inte riktigt med hans humör efter hur han betett sig i hoppklassen. Så fick jag tips från coachen att hetsa honom på tunnelingången för att på så sätt få bättre start och det funkade. Fram till näst sista hindret var vi nolla - då kom jag på efterkälken och Zingo drog in i en tunnel av brist på information. Hoppklassen kom på film och även om detta är ett väldigt dåligt lopp så illustrerar det Zingos galenskap. Tänk om han hade lyssnat i stället men han har inte tid med sånt tjafs och exploderar iväg i starten varpå han kraschar långhoppet:
Stolpe ut var det alltså fr a i Spikas hopplopp. På lördagen glömde Puckomatte att backa när jag skulle ta henne runt ett hinder varför hon först förstod manövern som ett bakombyte och i sista sekund hoppade tillbaka i stället. Skit också.
Spikas sista lopp i hoppklassen gav en försmak av vad som komma skall. Det var en ganska trixig start men jag valde "vinna eller försvinna". Jag startade ganska sent och hade två bra tider att slå och visste att det skulle kunna vara möjligt - om jag bara höll i och koncentrerade mig. Spika var taggad till max och exploderade iväg i starten men svängde fint hela vägen. Så tajt, så snabbt. Sista svängen är lätt, jag skickar in Spika i tunneln och ska plocka henne över ett hinder när hon kommer ut. Hon uppfattar min signal att springa vidare för tidigt, en millisekund avgör hela tävlingen. Spika tvärnitar och går runt hindret. Hon är så känslig! Det som är märkligt är dock att hon trots all motivationsträning väljer att stanna - jag har i min träning aldrig hindrat hunden att ta ett hinder som är framför nosen på henne! Och skulle jag be henne gå runt i det läget skulle hon aldrig klara det. Men strax efter klockan 15 en söndag på Gävle brukshundklubb händer det.
Vi hade vunnit och fått cert på det loppet. Fan. Det var så himla fint. Men - tanken på att det idag var stolpe ut på jäkla skitgrej gjorde att jag ändå var nöjd med det. För är det så nära så kommer vi igen.
Men det kommer fler tävlingar, fler hopptreor med chans på cert och fler agilitytvåor att springa med Spika i. Och det kommer en massa klass 1-tävlingar för små cairnterriers med snabba tassar.
Sommaren har ju knappt bara börjat. Mmmmmm.
Röda mattan
Just nu pågår en diskussion på agilitylistan om hur inroparens roll ska definieras. Det handlar om man ska låta de närmast startande stå i en fålla eller inte. Jag tycker fåll-idén är dum eftersom jag inte vill stå nära en massa andra hundar nära banan med fr a Zingo innan start. Jag vill kunna röra mig fritt. Det är framför allt i klass 1 starterna kan vålla problem då de ovana förarna inte fattar att de ska anmäla sig osv. men upp i klasserna flyter inropet på fint.
Det som fick mig att tappa hakan var när en skribent blev putt på kritiken om fållan och därmed inte tänkte arrangera någon tävling nästa år. Jag menar, vi får faktiskt inte lov att skälla på ovana funktionärer. Det håller jag med om.
Men att "skälla på" och "kritisera" - är det verkligen synonymt? Jag hävdar inte det. Att "skälla på" innebär enligt mitt sätt att se på saken att man agerar respektlöst i någon form pga. att den personen i fråga förmodligen medvetet eller omedvetet betett sig respektlöst. Efter en sådan utskällning är en ursäkt i någon form att förvänta. Om den som skällt inser att den skällt utan anledning har den en ursäkt att leverera och om den utskällde ser fog för utskällningen i vitögat får den snällt krypa till korset. Om ursäkten uteblir för att ingen vill ta på sig skulden för det inträffade avbryts kommunikationen. Tror du mig inte? Plugga på tyskan och läs min avhandling när den kommer ut. Jag har belägg för påståendet.
Just det där att inte skälla på nya funktionärer får en ytterligare dimension när vi tävlande i samma sekund får en skopa ovett för att vissa av oss kan verka otrevliga precis innan start. Ska jag ta åt mig av det? Nej, verkligen inte, men därmed inte sagt att alla inropare sedan 2003 när jag och Kotten äntrade Sveriges agilityscen tyckt att jag varit den trevligaste personen i världen. Just då, tre sekunder innan start är jag allt annat än trevlig. Att ha att göra med en osmidig inropare som inte kan se skillnad på en cocker spaniel och Spika blir jättejobbigt.
"Nej du ska inte in nu, det ska vara en cocker spaniel".
"Det är en cocker" muttrar jag mellan tänderna. "Det är jag nu" och så fortsätter jag att fokusera och memorera banan.
"Jo men" fortsätter Tjatiga Inroparen och står helt förbryllad över det faktum att fel hund springer med rätt förare på fel plats eller nåt i den stilen. Just detta scenario är helt taget ur luften och påhittat men liknande händelser inträffar och stör den tävlande oerhört.
Vid den här punkten i diskussionen kommer det alltid till något slags polariserande tänk om att "Inropare beter sig så och tävlande så" eller "borde" åtminstone. Då skriker Elaka Tant Johanna "STOPP!" för full hals och undrar vart världen är på väg och återknyter till rubriken.
För många herrans år sedan satt jag som redaktör för en klubbtidning och fick in en insändare om hur personen i fråga blivit bemött på klubben. Detta är sedan dess ett återkommande inslag på i stort sett alla medlemsmöten jag bevistat inom de lokala SBK-klubbarna jag varit medlem i. Folk pratar om "klubbens ansikte utåt" och medlemmarna "måste känna sig välkomna". Det är storartat! Ingen ny medlem som kommer till klubben har ansvar för hur den blir bemött. Likadant är det med inroparen och de tävlande - likaså här ska de tävlande vara snälla mot den stackars inroparen som på ledig tid lagt en heldag för att organisera ett lämmeltåg av agilitystartande som en och en går mot avrättningen i slalomingången på plan.
Jag avskyr sådant där tänk.
Det finns inget "klubbens ansikte utåt". Om det är 500 medlemmar i en klubb som den i Södertälje - vem är då "klubbens ansikte utåt"? Jo, givetvis var och en av dessa 500 medlemmar. Ni kan ha hur månag gula jackor och gröna västar och röda kepsar ni vill - de kommer aldrig någonsin att kunna ersätta normalt socialt vett och sans.
"Hej!" kan jag säga som ny på klubben. "Var kan jag träna lydnad någonstans?". Den muttrande gubben ger mig inget svar men jag går vidare till nästa person, en kvinna med en rottweiler i snöret.
"Hej, jag är ny här. Var kan jag träna lydnad någonstans" blir min öppningsreplik och kvinnan tittar på mig. Mitt leende smälter hennes barska uppsyn och jag får ett kort "på planen där borta" till svar. Efter träningen går jag in i klubbstugan och frågar någon om en träningsgrupp. När kvällen är slut har jag fem nya namn i mobilen och passar på att radera några från gamla lokalklubben jag precis lämnat.
Scenariot är inte helt otänkbart.
Jag behövde ingen "röd matta" eller "ansikte utåt" när jag gick med i någon brukshundklubb. Jag gick dit, sa vem jag var och började prata lite vänligt med folk. Det funkade alldeles utmärkt. Inte genom att stövla in och tala om hur folk ska och inte ska bära sig åt eller "jag vill vara med och träna men i så fall på mina egna villkor" utan lite lugnt och försiktigt, så där.
Så när jag står som inropare rullar jag inte ut någon röd matta men jag förstår om folk är stressade i en sådan situation. Ibland räcker ögonkontakt för att få bekräftelse. Om någon uteblir ropar jag med hög stämma förarens namn och när den anmäler sig är det oerhört viktigt med all form av avväpnande manövrar.
"Jaså, där är du! Vad bra, jag blev lite orolig när du inte dök upp."
"Jaha, jag har faktiskt anmält mig" säger då BC-tjejen i en snorkig ton hon dessutom är känd för.
"Oj, förlåt, det har jag missat. Du har tio hundar till din start, bara så du vet".
"Va? TIO hundar?!" säger hon då förfärat.
"Ja" fortsätter jag i samma avväpnande ton. "Men det tar säkert sju minuter, hinner du eller vill du flytta hunden?"
Just detta erbjudande brukar folk inte nappa på om det inte är kris. Jag får ett leende till svar och så fortsätter BC-tjejen i en allt mindre snorkig ton, "nej, det är ingen fara. Hunden är värmd så jag kommer i tid".
Man kunde förvänta sig ett "tack" eller liknande, men det uteblir. Jag struntar i det. I sådana situationer kanske inte artighetsrutiner är absolut prio ett och jag kan förstå att pressade situationer kan leda till att sådana glöms bort. Jag är inte mer än människa och kan ju göra samma misstag själv nästa gång.
Det finns en grundläggande princip att folk i allmänhet vill undvika konflikter. Människan har en rad av verbala och nonverbala språkliga handlingar som avväpnar i de mest trängda situationer. Jag vågar mig på en kvalificerad gissning att de är fler och mera omfattande till antalet än krigshandlingarna. Och vi har inte lika många konfliktlösande som konfliktundvikande språkliga strategier. En tydlig sådan är t ex att inte låta sig provoceras av ett uteblivet "tack" exempelvis.
Det som fick mig att tappa hakan var när en skribent blev putt på kritiken om fållan och därmed inte tänkte arrangera någon tävling nästa år. Jag menar, vi får faktiskt inte lov att skälla på ovana funktionärer. Det håller jag med om.
Men att "skälla på" och "kritisera" - är det verkligen synonymt? Jag hävdar inte det. Att "skälla på" innebär enligt mitt sätt att se på saken att man agerar respektlöst i någon form pga. att den personen i fråga förmodligen medvetet eller omedvetet betett sig respektlöst. Efter en sådan utskällning är en ursäkt i någon form att förvänta. Om den som skällt inser att den skällt utan anledning har den en ursäkt att leverera och om den utskällde ser fog för utskällningen i vitögat får den snällt krypa till korset. Om ursäkten uteblir för att ingen vill ta på sig skulden för det inträffade avbryts kommunikationen. Tror du mig inte? Plugga på tyskan och läs min avhandling när den kommer ut. Jag har belägg för påståendet.
Just det där att inte skälla på nya funktionärer får en ytterligare dimension när vi tävlande i samma sekund får en skopa ovett för att vissa av oss kan verka otrevliga precis innan start. Ska jag ta åt mig av det? Nej, verkligen inte, men därmed inte sagt att alla inropare sedan 2003 när jag och Kotten äntrade Sveriges agilityscen tyckt att jag varit den trevligaste personen i världen. Just då, tre sekunder innan start är jag allt annat än trevlig. Att ha att göra med en osmidig inropare som inte kan se skillnad på en cocker spaniel och Spika blir jättejobbigt.
"Nej du ska inte in nu, det ska vara en cocker spaniel".
"Det är en cocker" muttrar jag mellan tänderna. "Det är jag nu" och så fortsätter jag att fokusera och memorera banan.
"Jo men" fortsätter Tjatiga Inroparen och står helt förbryllad över det faktum att fel hund springer med rätt förare på fel plats eller nåt i den stilen. Just detta scenario är helt taget ur luften och påhittat men liknande händelser inträffar och stör den tävlande oerhört.
Vid den här punkten i diskussionen kommer det alltid till något slags polariserande tänk om att "Inropare beter sig så och tävlande så" eller "borde" åtminstone. Då skriker Elaka Tant Johanna "STOPP!" för full hals och undrar vart världen är på väg och återknyter till rubriken.
För många herrans år sedan satt jag som redaktör för en klubbtidning och fick in en insändare om hur personen i fråga blivit bemött på klubben. Detta är sedan dess ett återkommande inslag på i stort sett alla medlemsmöten jag bevistat inom de lokala SBK-klubbarna jag varit medlem i. Folk pratar om "klubbens ansikte utåt" och medlemmarna "måste känna sig välkomna". Det är storartat! Ingen ny medlem som kommer till klubben har ansvar för hur den blir bemött. Likadant är det med inroparen och de tävlande - likaså här ska de tävlande vara snälla mot den stackars inroparen som på ledig tid lagt en heldag för att organisera ett lämmeltåg av agilitystartande som en och en går mot avrättningen i slalomingången på plan.
Jag avskyr sådant där tänk.
Det finns inget "klubbens ansikte utåt". Om det är 500 medlemmar i en klubb som den i Södertälje - vem är då "klubbens ansikte utåt"? Jo, givetvis var och en av dessa 500 medlemmar. Ni kan ha hur månag gula jackor och gröna västar och röda kepsar ni vill - de kommer aldrig någonsin att kunna ersätta normalt socialt vett och sans.
"Hej!" kan jag säga som ny på klubben. "Var kan jag träna lydnad någonstans?". Den muttrande gubben ger mig inget svar men jag går vidare till nästa person, en kvinna med en rottweiler i snöret.
"Hej, jag är ny här. Var kan jag träna lydnad någonstans" blir min öppningsreplik och kvinnan tittar på mig. Mitt leende smälter hennes barska uppsyn och jag får ett kort "på planen där borta" till svar. Efter träningen går jag in i klubbstugan och frågar någon om en träningsgrupp. När kvällen är slut har jag fem nya namn i mobilen och passar på att radera några från gamla lokalklubben jag precis lämnat.
Scenariot är inte helt otänkbart.
Jag behövde ingen "röd matta" eller "ansikte utåt" när jag gick med i någon brukshundklubb. Jag gick dit, sa vem jag var och började prata lite vänligt med folk. Det funkade alldeles utmärkt. Inte genom att stövla in och tala om hur folk ska och inte ska bära sig åt eller "jag vill vara med och träna men i så fall på mina egna villkor" utan lite lugnt och försiktigt, så där.
Så när jag står som inropare rullar jag inte ut någon röd matta men jag förstår om folk är stressade i en sådan situation. Ibland räcker ögonkontakt för att få bekräftelse. Om någon uteblir ropar jag med hög stämma förarens namn och när den anmäler sig är det oerhört viktigt med all form av avväpnande manövrar.
"Jaså, där är du! Vad bra, jag blev lite orolig när du inte dök upp."
"Jaha, jag har faktiskt anmält mig" säger då BC-tjejen i en snorkig ton hon dessutom är känd för.
"Oj, förlåt, det har jag missat. Du har tio hundar till din start, bara så du vet".
"Va? TIO hundar?!" säger hon då förfärat.
"Ja" fortsätter jag i samma avväpnande ton. "Men det tar säkert sju minuter, hinner du eller vill du flytta hunden?"
Just detta erbjudande brukar folk inte nappa på om det inte är kris. Jag får ett leende till svar och så fortsätter BC-tjejen i en allt mindre snorkig ton, "nej, det är ingen fara. Hunden är värmd så jag kommer i tid".
Man kunde förvänta sig ett "tack" eller liknande, men det uteblir. Jag struntar i det. I sådana situationer kanske inte artighetsrutiner är absolut prio ett och jag kan förstå att pressade situationer kan leda till att sådana glöms bort. Jag är inte mer än människa och kan ju göra samma misstag själv nästa gång.
Det finns en grundläggande princip att folk i allmänhet vill undvika konflikter. Människan har en rad av verbala och nonverbala språkliga handlingar som avväpnar i de mest trängda situationer. Jag vågar mig på en kvalificerad gissning att de är fler och mera omfattande till antalet än krigshandlingarna. Och vi har inte lika många konfliktlösande som konfliktundvikande språkliga strategier. En tydlig sådan är t ex att inte låta sig provoceras av ett uteblivet "tack" exempelvis.
Slalomträning!
I morse startade inte bilen så jag fick hjälp av världens bästa granne och bytte batteriet. Nu spinner hon som en hankatt en dag i mars och kommer förhoppningsvis att laglydigt transportera mig till Gävle i helgen. Man vet aldrig med min Skoda. Jag satt för skojs skull och kollade på nyare bilar men just nu är bilskrället en bra affär. Jag har henne i princip gratis fr o m juni när sista avin är betald och eftersom jag och min håriga familj får plats i den finns liksom ingen anledning att byta ut den. Herregud, efter fem år är man liksom ler och långhalm. Vi har sett så mycket jag och bilen, skrattat ihop, gråtit desto mer men trots det får hon bo kvar där på parkeringen. Ärret i kofångaren fram börjar dessutom klä henne.
Så i kväll tog jag med mig gänget ut till klubben och byggde en klass I- och en klass II-bana. Det var en bana av Carina Olsson från Huddinge i fjol och med ett extra hinder kunde klass I bli II. Perfekt! En sekvens i banan blev extremt svår för hundarna och jag valde att nöta den och filma. Det är så lärorikt att se hur man gör och inte gör!
Först ut var Spika som fick träna slalom. Zingo skäller i bakgrunden... stäng ljudet om du inte orkar lyssna!!
Jag har ju kommenterat i klippet så jag bryr mig inte om att orda mer om detta. Kort sagt kan jag säga att jag gärna provocerar hundarna att göra fel så att jag kan förbättra det. Om de aldrig får misslyckas blir de inte bättre! Huvudsaken är att de inte tappar fart och glädje.
Zingo är en annan femma. Det syns däremot att slalomingångsnötandet med honom gett resultat; han är mycket bättre fokuserad än Spika:
Av denna anledning ska Spika träna A-hinder (de kontaktfälten sitter sämre än balansens) och just slalomingångar vid nästa pass i morgon kväll.
Till sist fick Taggen köra sin klass 1-variant. Första gången drog han rakt fram på A-hindret trots att jag både skrek och gjorde en Jaakoo - terriern hade bestämt sig. Jag kallade honom då till mig, gav honom en massa köttbullar och sedan valde han att svänga. Det blev dock svårt att dra in i slalom med en Jaako och jag hade nog fått en vägran på tävling. Efter lite träning lär sig hundarna förvisso banan men jag tror ändå att det är bättre att fortsätta träna och inte provocera fram nya fel så att de lär sig skillnaden. "Först gjorde jag fel och sedan gjorde jag rätt" och så försöker jag pränta in det i hundarnas skalle. Det är inte alltid det funkar men man kan ju alltid försöka. Detta är två sekvenser när han gjort svängen tre gånger en halvtimme tidigare:
Så - lycka till med träningen! Så här gör jag i varje fall.
Så i kväll tog jag med mig gänget ut till klubben och byggde en klass I- och en klass II-bana. Det var en bana av Carina Olsson från Huddinge i fjol och med ett extra hinder kunde klass I bli II. Perfekt! En sekvens i banan blev extremt svår för hundarna och jag valde att nöta den och filma. Det är så lärorikt att se hur man gör och inte gör!
Först ut var Spika som fick träna slalom. Zingo skäller i bakgrunden... stäng ljudet om du inte orkar lyssna!!
Jag har ju kommenterat i klippet så jag bryr mig inte om att orda mer om detta. Kort sagt kan jag säga att jag gärna provocerar hundarna att göra fel så att jag kan förbättra det. Om de aldrig får misslyckas blir de inte bättre! Huvudsaken är att de inte tappar fart och glädje.
Zingo är en annan femma. Det syns däremot att slalomingångsnötandet med honom gett resultat; han är mycket bättre fokuserad än Spika:
Av denna anledning ska Spika träna A-hinder (de kontaktfälten sitter sämre än balansens) och just slalomingångar vid nästa pass i morgon kväll.
Till sist fick Taggen köra sin klass 1-variant. Första gången drog han rakt fram på A-hindret trots att jag både skrek och gjorde en Jaakoo - terriern hade bestämt sig. Jag kallade honom då till mig, gav honom en massa köttbullar och sedan valde han att svänga. Det blev dock svårt att dra in i slalom med en Jaako och jag hade nog fått en vägran på tävling. Efter lite träning lär sig hundarna förvisso banan men jag tror ändå att det är bättre att fortsätta träna och inte provocera fram nya fel så att de lär sig skillnaden. "Först gjorde jag fel och sedan gjorde jag rätt" och så försöker jag pränta in det i hundarnas skalle. Det är inte alltid det funkar men man kan ju alltid försöka. Detta är två sekvenser när han gjort svängen tre gånger en halvtimme tidigare:
Så - lycka till med träningen! Så här gör jag i varje fall.
Biltroll
Det är nog inte meningen att jag ska till Gävle i helgen. i kväll tänkte jag åka ut till klubben på en arrangerad träning, något jag verkligen efterlyst under alla år, och så startar inte bilj*****. man kan bli glad för mindre kan jag väl lugnt konstatera. Den gav lite ljud ifrån sig men startade inte.
Nåväl, den är 7 år gammal och batteriet är original. Det kanske har en naturlig förklaring då att det bara fällde ner mössan och sa godnatt, en gång för alla. Tur att Zingos extrahusse från Norrland gillar bilar. Han ska kolla på bilskrället i morgon.
Det underbara är bara att jag, pga. min superaffär med Södertörns högskola kommer att gå 5000 minus på denna månadslönen. Jag har liksom inga extra buffertar att ta av när det gäller bilreparation. Jag borde vara van med min Skoda, men jag blir nog aldrig det. När jag betalat av lånet helt om en månad eller två lär motorn lägga av så att det är skoten nästa.
Så i stället för klubbens träning blev det symaskinen i stället. Jag köpte nya stålburar i helgen och tänkte förära Spikas med ett nytt burskynke i grönt gardintyg. Kort sagt. hur kan 6 raksömmar skapa så stora problem? Man ska nog inte sy heller om man precis blivit tagen för fortkörning, fått urladdat batteri och dessutom fördriver all vaken semestertid med att försöka lösa problem som aldrig kommer att gå att lösa, däremot måste jag hitta ett sätt att stå ut med den frustration det innebär att dras med dem.
Det är då jag behöver agilityplan som bäst, när jag kan få skicka Taggen nerför A-hindret och upprepa mantrat "A-et: A-et!" bara för att få se den förtjusande lilla cairnterriern sätta två tassar i gräset och se alldeles överlycklig ut för att han precis gjort något som förlänar en godisbit. Suck. Hoppas att det bara är batteriet.
Annars går jag under. Mina agilitytävlingar är mitt andningshål.
Nåväl, den är 7 år gammal och batteriet är original. Det kanske har en naturlig förklaring då att det bara fällde ner mössan och sa godnatt, en gång för alla. Tur att Zingos extrahusse från Norrland gillar bilar. Han ska kolla på bilskrället i morgon.
Det underbara är bara att jag, pga. min superaffär med Södertörns högskola kommer att gå 5000 minus på denna månadslönen. Jag har liksom inga extra buffertar att ta av när det gäller bilreparation. Jag borde vara van med min Skoda, men jag blir nog aldrig det. När jag betalat av lånet helt om en månad eller två lär motorn lägga av så att det är skoten nästa.
Så i stället för klubbens träning blev det symaskinen i stället. Jag köpte nya stålburar i helgen och tänkte förära Spikas med ett nytt burskynke i grönt gardintyg. Kort sagt. hur kan 6 raksömmar skapa så stora problem? Man ska nog inte sy heller om man precis blivit tagen för fortkörning, fått urladdat batteri och dessutom fördriver all vaken semestertid med att försöka lösa problem som aldrig kommer att gå att lösa, däremot måste jag hitta ett sätt att stå ut med den frustration det innebär att dras med dem.
Det är då jag behöver agilityplan som bäst, när jag kan få skicka Taggen nerför A-hindret och upprepa mantrat "A-et: A-et!" bara för att få se den förtjusande lilla cairnterriern sätta två tassar i gräset och se alldeles överlycklig ut för att han precis gjort något som förlänar en godisbit. Suck. Hoppas att det bara är batteriet.
Annars går jag under. Mina agilitytävlingar är mitt andningshål.
Fartsyndare.
Suck. Igår var ingen rolig kväll. Allt flöt på så fint på Värmdö där jag firade Valborg med min favoritberlinare och kollega samt hennes barn. Tre hundar - tre barn. Ingen behöverr kivas om vem som håller vilken hur länge. Hundarna uppförde sig dock inte lika exemplariskt; de drog och slet i kopplen och ville helst vara lösa. På kvällen erbjöd jag mig att åka och handla i Hemmesta och tog med mig mellanpojken i bilen. Eftersom pojken, 7 år gammal satt i bilen tänkte jag innan att jag verkligen måste köra extra försiktigt. Jo då - första 50 skylten såg jag, men Torsby på Värmdö är ett långt och lantligt samhälle. Omedvetet gick jag upp i 70 tills polisen stod mitt i gatan och vinkade in mig. Då blev det stopp.
Tredje boten på 24 månader ska inte vara ett gott tecken. Förhoppningsvis dimper det ner ett brev från Transportstyrelsen att jag får en varning. I värsta fall drar de kortet i tre månader, något jag tycker skulle vara märkligt eftersom polisen inte sa ett ord om det. Man får hoppas att det är en skröna helt enkelt och att folk i allmänhet inte känner till de nya allianslagarna.
Men jag gillar när det går fort. Jag tycker långsam trök-agility är bland det tradigaste som finns att uppbringa. Det är därför jag kastar bollar in absurdum till hundarna när de springer som dårar på plan även om det inte är åt det hållet jag tänkt. Så jag åkte till Märsta-Sigtuna idag med tre mål:
1) Jag skulle inte åka fast för fortkörning. Det klarade jag.
2) Både Zingo och Spika skulle springa som dårar på plan. Det klarade vi.
3) Spika skulle gå ner på alla kontaktfält. Det gjorde hon.
Eftersom de körde dubbla klasser fick jag totalt springa 8 lopp på en dag. Det var effektivt.
Zingo drog på sig 15 fel, disk, 10 fel och disk. Spika diskade jag i första loppet efter att hon rivit ett hinder och tog tillbaka henne på alla kontaktfält om hon gick för tidigt. Det gick alldeles utmärkt. I nästa klass satt Zingokräket och ylade (buren stod ganska nära starten) och en glipa i burskynket gjorde att han såg att vi var på plan. Spika såg min irritation i ögonen på mig - jag hatar verkligen ljud från den hunden, och det kommer mycket ur de stämbanden - och blev kraftigt distraherad. Jag bestämde mig för att starta henne ändå trots att hon såg märkbart tryckt ut. Det resulterade i att hon kröp fram till tredje hindret slalom och gick ur i sista porten, därefter var det offensivt och med bra tryck. Alla kontaktfält sprang hon ner på och stannade. Jag var jättenöjd men förbannad på Zingo som sabbade starten. Vi har pratat om de där lätena i sju år. Han är helt enkelt jäkligt envis.
Det som kändes allra bäst var att veckans träning satt sina spår i frökens undermedvetna och att hon ändrat sitt beteende. Det är vid dessa tillfällen jag inser Zingos omöjligheter. Han skulle aldrig ändra något bara för att han får en belöning för det. Han springer åt det hållet jag pekar på plan, that's it. Detaljerna står hans jälv för och skulle aldrig kunna hålla ihop för ett kontaktfält eller en trygg sitt i starten. Och så tar man in Spika och det är som att skära i rumsvarmt smör.
Första hopploppet gick också väldigt bra med Spika. När jag gick banan funderade jag på att göra en Jaakko på tredje hindret men gjorde ett dåligt framförbyte som hon tolkade som en Jaakko. Bakom ryggen på mig drog hon rätt i banan. 0 fel på hinder, 2a placerad och sista pinnen. Så nästa vecka ska vi köra i trean. Kul! Sista hopploppet var en trixig bana och det gick så fint så fint fram till ett staket +boxhörn då hon drog rakt fram i stället för att gå höger ut i staketet. "NEJ!!" skrek jag fast jag vet att man inte får det för Spika. hon tvärnitade och sänkte svansen. Attans att jag måste vara så spontan! Men det gjorde ingenting, vi var ju redan uppflyttade.
Hemresan gick bra. Mina fartsyndare i bilen sussade sött. Taggen drömde om nästa helg när vi ska bo hos snälla Birgitta och tävla i Gävle. Sedan är det Avesta.
8 lopp om dagen är rätt jobbigt, 6 också. Jag tror att jag i framtiden ska bespara mig Zingos agilitylopp.
Tredje boten på 24 månader ska inte vara ett gott tecken. Förhoppningsvis dimper det ner ett brev från Transportstyrelsen att jag får en varning. I värsta fall drar de kortet i tre månader, något jag tycker skulle vara märkligt eftersom polisen inte sa ett ord om det. Man får hoppas att det är en skröna helt enkelt och att folk i allmänhet inte känner till de nya allianslagarna.
Men jag gillar när det går fort. Jag tycker långsam trök-agility är bland det tradigaste som finns att uppbringa. Det är därför jag kastar bollar in absurdum till hundarna när de springer som dårar på plan även om det inte är åt det hållet jag tänkt. Så jag åkte till Märsta-Sigtuna idag med tre mål:
1) Jag skulle inte åka fast för fortkörning. Det klarade jag.
2) Både Zingo och Spika skulle springa som dårar på plan. Det klarade vi.
3) Spika skulle gå ner på alla kontaktfält. Det gjorde hon.
Eftersom de körde dubbla klasser fick jag totalt springa 8 lopp på en dag. Det var effektivt.
Zingo drog på sig 15 fel, disk, 10 fel och disk. Spika diskade jag i första loppet efter att hon rivit ett hinder och tog tillbaka henne på alla kontaktfält om hon gick för tidigt. Det gick alldeles utmärkt. I nästa klass satt Zingokräket och ylade (buren stod ganska nära starten) och en glipa i burskynket gjorde att han såg att vi var på plan. Spika såg min irritation i ögonen på mig - jag hatar verkligen ljud från den hunden, och det kommer mycket ur de stämbanden - och blev kraftigt distraherad. Jag bestämde mig för att starta henne ändå trots att hon såg märkbart tryckt ut. Det resulterade i att hon kröp fram till tredje hindret slalom och gick ur i sista porten, därefter var det offensivt och med bra tryck. Alla kontaktfält sprang hon ner på och stannade. Jag var jättenöjd men förbannad på Zingo som sabbade starten. Vi har pratat om de där lätena i sju år. Han är helt enkelt jäkligt envis.
Det som kändes allra bäst var att veckans träning satt sina spår i frökens undermedvetna och att hon ändrat sitt beteende. Det är vid dessa tillfällen jag inser Zingos omöjligheter. Han skulle aldrig ändra något bara för att han får en belöning för det. Han springer åt det hållet jag pekar på plan, that's it. Detaljerna står hans jälv för och skulle aldrig kunna hålla ihop för ett kontaktfält eller en trygg sitt i starten. Och så tar man in Spika och det är som att skära i rumsvarmt smör.
Första hopploppet gick också väldigt bra med Spika. När jag gick banan funderade jag på att göra en Jaakko på tredje hindret men gjorde ett dåligt framförbyte som hon tolkade som en Jaakko. Bakom ryggen på mig drog hon rätt i banan. 0 fel på hinder, 2a placerad och sista pinnen. Så nästa vecka ska vi köra i trean. Kul! Sista hopploppet var en trixig bana och det gick så fint så fint fram till ett staket +boxhörn då hon drog rakt fram i stället för att gå höger ut i staketet. "NEJ!!" skrek jag fast jag vet att man inte får det för Spika. hon tvärnitade och sänkte svansen. Attans att jag måste vara så spontan! Men det gjorde ingenting, vi var ju redan uppflyttade.
Hemresan gick bra. Mina fartsyndare i bilen sussade sött. Taggen drömde om nästa helg när vi ska bo hos snälla Birgitta och tävla i Gävle. Sedan är det Avesta.
8 lopp om dagen är rätt jobbigt, 6 också. Jag tror att jag i framtiden ska bespara mig Zingos agilitylopp.
