Vad liten världen är ändå...

Det händer rätt ofta att jag träffar folk i ett sammanhang som har en bindning till mig genom helt andra förutsättningar och idag hände det igen. Givetvis tack vare Taggen, eller ja - kanske snarare tack vare de som eldar i sopnedkasten. Förra veckan fick jag en ny brandvarnare. Vi behöver sådana i Södertälje om nu någon missat det. Killen blev i varje fall så klart lyrisk över Taggen. Han är inte den förste och inte den siste. (Jag känner åtminstone exakt fyra personer som blev det i helgen, och två av dem var s k experter.)

Nåväl, nu på eftermiddagen när jag var ute i ett tappert försök att lära Taggen att kissa ute (vilket lyckades) kom brandvarnekillen gående och bad mig vänta - jag skulle få se hans eminenta cairnterrier. Jo, han var minsann cairnägare själv.

Ut spatserar en inte helt tokig cairnterrier på fem år. Jag utgår ju ifrån att folk inte kan sina stamtavlor så jag frågade inte ens utan höll konversationen på nivån "ja visst är det gulliga och trevliga hundar, cairnterriers". Så kröp det fram att pappa hette Arne.

Jodå, ett Arnebarn var det och då blev helt plötsligt hunden lite mer intressant, den är ju nämligen lite mer än halvkusin till Taggen. Arne är nämligen både Taggens farfar och morfars far. En trevlig pojke i alla fall i sina bästa år.

Så kan det bli ibland när man får en ny brandvarnare!

Jaha, ni är nyfikna på mödernet? Hunden heter Kanyamas Pablo Picasso och har alltså Raskens linjer på mödernet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0