Blinda Jaakko-turns på Adelsö och storartade planer i en bur
Det är därför jag och Zingo leder diskligan. Jag vågar säga att ingen annan förare har så mycket disk med en hund som jag med Zingo. Det kan bara inte finnas. I sådant fall skulle jag vilja veta vem så att jag kan bilda klubb och få svart på vitt vem jag är lika dålig som. Inget annat skulle vara mer motiverande för att få mig upp ur diskträsket.
"DQ" står det i resultatlistan. jaha. SOSU BK 27 september. Ett hinder - disk. I hopploppet vet jag än idag inte om vi kom runt eller inte. Spika kom runt i den klassen. På 25,59 fel. Vi blev trea. Jag jublade inte direkt över att totalt ha underskattat Spik-spik. Den här gången också. I agilityklassen fixade jag tio fel med henne. Surt sa räven - men om inte hunden fattar vad svängkommandona betyder är det surt. Jag läser Schiffrin, Jefferson och Schegloff och tror att den träningen ska göra mig till världsmästare i agility. Det är lite absurt, faktiskt. Jag blir världsmästare i tyska med den träningen vilket i och för sig räknas alldeles otroligt på den ort där jag just befinner mig. Imorgon kväll är det återigen hundträningen som står i fokus. Varför kan jag helt enkelt inte få vara bäst på allt?
Igår tog jag semester och beslöt mig för att göra något åt saken. Jag investerade i tid och en Bachekurs och det kändes inte helt fel kan jag säga. En person med intellekt och humor står mitt på plan och talar om för mig att Spikspik måste informeras och att mina fötter måste peka åt rätt håll. Det fungerade väldigt bra, inte riktigt samma Spika och matte som åkte hem.
Tänk vad enkelt det kan vara. Man bara ropar Spik-Spik, har fötterna åt rätt håll och ger fan i att springa fram till hindren. Så ska det vara. Jag kan knappt bärga mig förrän jag får testa med Taggen och Zingo. Fast först ska vi köra en lydnadstvåa var och sedan blir det kurs igen. Jag sparar på mina semesterdagar och tar ut dem när jag behöver dem. Som när bache informerar matte i Jakkoturns och blindbyten. Hallelujah! I morgon är det vardagsmat även i Gregs system.
För några år sedan höll en kanadensiska kurs i burlekar. Crategamesen for som en löpeld över Sverige och de blev snabbt poppis. Men inte hos mig. Jag kan inte för mitt liv förstå varför en hund ska vilja leka i en bur utan mig. Eller ens vilja leka med en bur. De sover i sin bur i bilen och på tävling - räcker inte det? Burar är till för förvaring och tillfällig vila för hundar.
T o m SHU har insett det och slutat leka crate games med hindren på Falkenbergs BK. De är ute på gräsmattan igen och leker där de hör hemma tillsammans med hundar och hussar och mattar. Crate games kommer att förpassas till 60-talsideologin inom några månader. Ich bin mir da ganz sicher.
Igår gjorde jag slag i saken och skaffade en avelshona till. Hon ska inte leka burlekar men har ännu inget namn. Hon ska heta någon fin språkvetenskaplig term, återkommer. Hon är blåmaskad och gillar inte mina hundar och katter, men hon gillar mig och har spunnit på min kudde i natt. Snart får jag börja dela upp djuren på natten. fast det är bra mysigt med tre hundar och några katter i sängen, faktiskt. Jag är ett unikum i branschen och kommer förmodligen aldrig bliva stur.
Några katastrofer - och så ett och annat underverk
Just nu håller jag i varje fall på att bli en utmärkt pedagog på universitetet. Det går så där. I första kursen blev jag underkänd fast lärarna inte kunde tala om varför och när de till slut gjorde det hade de hittat på egna spelregler under resans gång. Jag blev sur så klart över att inte bli bedömd på samma premisser som mina kurskamarater. Då blev jag godkänd. Hu - mina studenter kan inte klaga sig till ett godkänt betyg. Jag vet vad jag gör när jag bedömer dem. En myndighet måste veta vad den gör annars kollapsar samhället. Det är väl typ det vi får lära oss på de där kurserna.
I varje fall är jag omåttligt trött på fenomenet "jag-anmäler-mig-till-en-kurs-men-förväntar-mig-fel-saker-av-kursen" som drabbar våra studenter. De kommer till oss och tror att de ska få gå en språkkurs, få snacka lite och få A i betyg. Vi suckar och börjar om.
"Det här är vetenskap" försöker vi lite grann på tyska 2 men framför allt på tyska 3. Studenterna fattar inte hur man kan tycka att abnormaliteter i språket kan accepteras som normaliteter med rätt argumentation. Så jag bestämde mig för att lära mig mer om hur man kan förebygga det och vilka problem som finns med studenternas förväntningar kontra det som lärarna vid universitetet förmedlar. En del (könns det igen?) hoppas på en Quick-fix-lösning á lá Cesar Millan. När jag säger att de måste göra läxorna tittar de på mig som om jag kommer från en främmande planet. Suck. Det är ju så med hundar med.
Man bara vaknar en vackder morgon i september, åker till Nyköping och vinner hela skiten utan att ens anstränga sig innan. Det var i varje fall så jag såg på lördagens första aktivitet kl 9 i morse på Nyköpings BK.
Den planen höll i ca 20 sekunder. Sedan satte sig Zingo på platsliggningen. Fan. 20 poäng rent åt helvetet borta i skogen. Resten av programmet såg faktiskt ganska bra ut. Vi hade dagens bästa fritt följ - Zingo är ett litet underverk vid min sida men tappar position i helt-om-marsch och ibland under transporten. Domaren sa spontant "det var bra!" när vi var färdiga. "Fila lite till på det där - ser lovande ut!".
Hunden är 7 år men han håller väl några tävlingar till.
Platsläggandet nollade Zingo - satte sig endast. Sedan inkallning med stå blev bara en sjua. Jag tyckte det var generöst. Dåligt tempo och sent ställande.
Rutan visade sig vara paradgrenen - tävlingsledarens kommando och Zingos reaktion var samtidig, jag skyndade mig att säga "tan" och hoppades på det bästa. Jo då - domaren uppfattade inte tjuvstarten och vi fick en tia på rutan! Apportering blev en klockren knallning, Zingo taggade upp sig efter rutan och kunde inte hålla sig. Där rök 20 poäng till. På hoppet hoppade han inte hem igen - först på tredje kommandot kom han. Och i fjärren blev det DK på första sitt. Så 129,5 poäng men om man tar bort de stora fadäserna kan man säga att vi hade 129,5 av 150. Och då låter det inte så illa! En medtävlade benämnde Zingos sittande på platsen som "katastrof".
"Ja", sa jag, "det är det verkligen. Barnen svälter förvisso i Afrika, men det är ju ingenting i jämförelse med det här".
Hon tittade bara på mig.
Märkligt att en del kan se ett resultat som en katastrof medan andra ser det som ett underverk. Att Zingo fick en tia på rutan och 8,5 på fria följet när alla andra fick mellan 0-7 på de momenten, ja då kan man vara nöjd.
Efter vi kom hem från Nyköping åkte vi till klubben och fortsatte med träningstävling i agility. Zingos hopplopp var - segt! Det var en märklig känsla att försöka få fart på seglabben, och med ens märkte jag hur tråkigt det kunde vara att köra agility med honom. Faktiskt. Hellre fort och disk och att han ger järnet än att jag får springa och jaga på honom. Inför agilityloppet var han sig själv igen och hoppade både balans och A i vanlig ordning. Men då sprang han i varje fall. Katastrofen och underverket fick byta roller idag. Märkligt värre.
Efter träningstävlingen provade mitt lilla underverk, som just nu vill göra underverk ihop med mitt höglöpande, mellanstora underverk, på tävlingsbanan men vi sprang förbi slalom som vi inte kan. Han klarade min handling jättefint och drog fint på hindren. Men vi kan inte säcken heller så jag diskade Taggen där i den stora klassen. Klassen för 10-månadersvalpar som inte kan så mycket vann han i alla fall.
Vi testade en ny slalomvariant genom att ha koppel på och kasta bollen i slutet. Jag ska testa det eftersom min vanliga version funkar lite dåligt. Om man varvar dels med boll i slutet för att öka dragningen med att kasta bollen när han kommer dit kanske kan skapa ett perfekt slalom inför säsongen 2010?
2010, ja. Mitt underverk som ska komma ut ur datorn det året ser alltjämt ut som en stor katastrof. fast egentligen fr o m s 23. Innan dess är det fullt dugligt i mina ögon. Underverkssidor, 23 stycken.
Det sista jag roade mig med idag innan jag gav upp med tre slutkörda hundar var att träna platsliggning på IPO-plan. Jag säger ju att den sporten är nåt för mig! De skjulen som står där har små hål i väggen så att man kan se hundarna. Perfekt när man tränar att gömma sig. Jag provocerade dem rätt bra med att kasta bollar och ropa på kissen, men Zingo fattade vinken. Matte vill ha en tia på tävling, Zingo vill bo kvar i mattes hus. Zingo låg kvar. Spika satte sig en gång men som det lilla underverk hon är kopplade hon ihop himmel med helvete och fattade att sitt i grupp under plats i grupp är att beteckna som en katastrof.
Halleluja, man kan hoppas att hon är frälst till den 3 oktober. Då ska hon nämligen debutera i tvåan i Enköping. Jag menar - kunde jag tävla med Zingo kan jag med Spika. Skillnaden mellan dem är den att Spikas inkallning med stå är något sämre. Jag har två veckor på mig att fixa det så att det blir en underverkstia på det momentet.
Det hela firar vi senare med min egna fiskgratäng jag gjorde igår.
Ett paket torskfilé
Purjolök
morötter
1 paprika
kelda
mjölk
lite creme fraiche
ett paket keso
200 grader i typ 40 minuter. Blev skitgott! Till det lite ugnspotatis med rosmarin på. Yummie!
Dags att vända katastrofkapitlet till ett underverk.
Vi ses på fejjan, govänner.
Solen skiner!
Det är för att man inte ska ta solen för given.
Det är bra att man råkar ut för otrevligheter ibland, som inlåsta hinder och fuskande domare. Då är man tacksam för alla normala dagar när man har agilityhinder till förfogande och det står en trevlig domare på plan som skrattar när hunden hoppar A-hindret från nocken. Som kan komma efteråt och säga "grattis! Vad snabb och duktig hon är, Spika!" som en viss Dalabo gjorde i Tierp. Man ska aldrig ta folks välvilja för given utan vara tacksam för varje dag det finns människor som ler när de ser en.
Tänk, det finns människor som är helt oönskade. Ofta för att de beter sig allmänt illa och vägrar följa grupperingens normer - och då passar de inte in i gruppen. I hundvärlden är sådant definitivt vanligt - agilitymänniskorna ses inte med blida ögon vare sig i vallnings- eller jaktkretsar. Man får stå över det, helt enkelt.
Igår var jag i Uppsala. Det är en märklig stad. Efter Halmstad/ Falkenberg är det en plats jag gärna skulle bo på. Stadens kärna är sagolikt idylliskt mysig, det ligger sett vackert aprikosfärgat slott mitt i och domen sträcker sina ståtliga torn mot skyn och ger staden sin prägling. Den är det första jag ser när gtåget rullar ut ur skogen på väg mot staden.
Det som gör Uppsala så märklig är att solen alltid skiner när jag är där. Det händer ytterst sällan att jag ser stadens invånare som små Petronella-i-Plaskeby-kopior. I stället flanerar de genom staden eller susar fram på cyklar. Det vimlar av studenter. Och backen upp mot Carolinabiblioteket är ganska lång och jobbig att springa uppför.
Jag - som i normala fall alltid går snabbt - klingar definitivt inte av på tempot bara för att Carolinabacken kommer i min väg. Det kan regna harar och kaniner framför mig - det spelar ingen roll. Just när jag ser Carolinabiblioteket skiner solen jämt. Bibblan står och lyser ikapp med slottet och fötterna svävar fram över kullerstensgången upp mot övergångsstället in i Engelska parken. På andra sidan är mitt mål - Institutionen för moderna språk. Me like!
En gång när jag gick genom centrum från tågstationen ösregnade det. Dessutokm blåste det. I varje papperskorg stod åtminstone ett paraply nedställt som mött sitt öde i ovädret.
När jag såg Carolinabiblioteket försvann regnet fullständigt. De grå molnen förvandlades till rosa dito och fötterna flög fram över den slippriga kullerstensgången.
Om man upplevt riktigt puckade människor, särskilt i universitetsvärlden, har man vett att uppskatta dem som inte är lika puckade. "In Stockholm sitzt die DSH, du musst unbedingt hin!" sa Gudrun i Örebro när vi diskuterade mina framtidsplaner att gå in i forskningen. Hon hade så rätt, så rätt. Det svenska ordet för "handledning" är så väldigt talande, det handlar om en utbildning där en person tar dig i handleden och leder dig runt på vägen mot den fantastiska kunskapen.
Igår sken solen i dubbel bemärkelse i Uppsala. Jag rusade uppför Carolinabacken och sprang in i min handledares rum. Äntligen fick vi ses igen! Vi satte oss med min text som den här gången var grymt genomarbetad, faktiskt. Jag hade läst, läst och läst igen... Så vi tog en mening i taget och gick igenom de första 30 sidorna - och se, det första kapitlet blev färdigt! Nu är det bara en rejäl uppförsbacke innan teorikapitlet är färdigt och det blir inte lika enkelt, men jag ska fixa det.
Jag börjar se upploppet - helt otroligt efter en så lång resa. 4 år har jag tillbringat med en enda text och ca 250 böcker och artiklar.
Nu ska vi ut och spåra i det vackra vädret, i min värld jobbar man nämligen när man vill. Och idag vill inte jag jobba. Mitt första kapitel ska firas - och hur gör man det bäst om inte i spårskogen?
Det kommer en dag när domaren fuskar igen, men jag hoppas att det dröjer länge. Tills dess ska jag uppskatta alla domare som kan reglerna och alla dagar när solen skiner.
"Vi" och "dem".
Har du någonsin tänkt på hur relativa de begreppen är? "Vi" kan bytas mot "dem" i samma ögonblick som en person går ut ur ett rum. Fronten delas upp i två läger som fajtas mot varandra. På min institution har vi en rad subkulturer som alla kan inneslutas i ett "vi" men även delas upp i ett "dem" i vissa situationer.
"Vi" germanister delas upp i "vi" lingvister och "de" litteraturvetarna, men är ett enda "vi" när vi pratar om "de" på finskan respektive baltiskan. Så kommer en lektor från engelskan upp och helt plötsligt är han/ hon "den" och alla vi andra - som förut var "vi" och "dem" ett enda vi. Så håller det på - tänk om en naturvetare dyker upp, tja - då är "vi" alla humanister, eller om en städerska "vi" akademiker.
"Vi" och "de" är relativt.
I Falkenberg var det förut "vi" som körde inom BK och "de" som körde inom HU. Nu kan jag lova er att det är BK MOT HU, men det kan vara bra för klubben. Helt plötsligt har alla ett gemensamt intresse och det blir lättare att jobba gemensamt mot ett enda mål.
Jag testade det där idag. Och det var inte ens farligt.
Jag började med Taggen på agilityplan. Han sprang som fasiken på rakorna och klarade även U-banan. Han har mognat i skallen och lägger fullt tryck på hindren. Bollen jag köpte på bruks-SM funkar kanon.
Så körde jag Zingo men tittade avundsjukt på lydnadsplan där flera träningsgrupper körde ihop. Jag var ensam som vanligt på agilitybanan. Det är förbannat tråkigt att alltid träna själv. ´
Så jag gick bort till "dem" och tränade Zingo på treans fjärr och gjorde lite inkallningar. Det artar sig. När han slutar gå framåt på ställandet är momentet klart - han backar nämligen på både sitt och ligg från stå! Då var det dags för platsliggning med skott och jag fick frottera mig med bruksfolket på klubben. Esko pangade i revolvern och Zingo satte sig när jag gömde mig. Jaha, men jag var med och lekte med "dem".
Till slut var det dags för eldprovet. På andra sidan plan står det några mystiska skjul och de som håller på där med sina hundar talar ett eget språk. Det är mest en massa förkortningar men den vanligaste "de" kör med är just "IPO". Jag bestämde mig för att ta reda på betydelsen av ordet och fick i uppdrag att vara figurant åt Liselotts Diva. Hallelujah. Vad enkelt det var! Jag fattade så klart ingenting och skulle stå bakom ett skjul med en boll men fattade inte att jag skulle hålla fram bollen. Tydligen skäller hundarna på föremålen och inte på människan. Aha! Diva såg något förvånad ut när jag av alla människor stod där men inte hade någon boll.
Jag hade alltså gjort den långa vägen över plan från agilitybanan ända bort till IPO-plan.
Helt plötsligt var hela klubben "vi". För mig, alltså
Och jag måste säga att det kändes rätt gôtt.
Bra mycket roligare än på DM i söndags. Jag skrev faktiskt ett mejl till tävlingsledaren där jag förklarade varför mitt tålamod brast. Jag har lite svårt för fuskande och saboterande domare, som dessutom hittar på egna regler och där tävlingsledningen sitter kvar i tältet med huvudet i sanden ivrigt hållandes för öronen i hopp om att konflikten ska vara över när hon tittar upp igen. Där ingen går in och backar upp den tävlande. Fy bubblan. Sånt där får inte förekomma, särskilt inte på en inofficiell tävling dit många nybörjare ska lockas vara med. Svaret? "Det var tråkigt att du upplevde tävlingen så negativt".
Jag får sällan sådana mejl som jag skrev. Undrar om det beror på att jag hellre griper situationen "an Ort und Stelle" än hoppas att någon överslätande blick ska lösa skiten? Mina jobbarkompisar brukar alltid säga att de märker om jag inte gillar någon - och att jag gillar dem, och det är tydligen ganska poppis.
Därför är det bra konstigt att vi inte har några krig i Sverige.
Eller ja, om du frågar befolkningen i Gottsunda, Rosengård och på Hisingen så håller de nog inte med. Och det beror på att "de" hatar "oss" och polisen. Och vice versa.
Grattis, Sverige!
Fortkörningsböter, lösa hundar och ineffektivitet på en och samma gång.
Det här är inte bra för hjärtat. Jag har träffat på två idioter under två dagar som retat gallfeber på mig. Den ena kunde jag säga ifrån till. den andra fick jag stå med mössan i hand och svälja inför fast jag inte ville. Det är så när man är på plats på andras villkor. Då får man gilla läget även om man inte vill.
I mitt kvarter finns det en hel del människor som ständigt tror att de är de som får andra människor att bocka och buga, fast det egentligen är de själva som borde säga 'tack' en gång för mycket. Det handlar om människor som gärna vill bli förstådda men som sällan vill förstå. Det handlar om 40% av stadens befolkning. Efter fyra år har jag ledsnat på att få hundarna tittade på som vore de smittade med allvarliga sjukdomar. Som tittar på dem med hat i blicken - och det irriterar mig.
Ett samhälle som ska byggas av förståelse och respekt håller på att kollapsa enligt den väl insatta källa jag träffade när jag fiskade igår. Mannen är från Irak och jobbar som fritidsledare på fritidsgården nedanför mitt fönster. Han berättade om alla sattyg rackarungarna håller på med och hur föräldrarna ständigt tar dem i försvar. Man blir mörkrädd.
Det är väldigt lätt att klaga på andra och i ett samhälle som i vanliga fall erbjuder mycket kan jag förstå att man ibland kanske vill kräva lite väl mycket. Som till exempel döden åt undertecknads tre hundar. Frågan är hur samhället skulle reagera om jag önskade döden åt deras barn?
Igår förmiddag gick jag sedvanliga rundan i lilla skogen där jag bor. Man får ha lite koll på hundarna och inte släppa dem vind för våg för ibland träffar man på folk som plockar bär och svamp. Jag släpper Taggen och Zingo när jag upptäcker en kvinna som kommer gående. Kallar in hundarna och sätter dem bredvid mig. Allt är frid och fröjd tills denna något krävande kvinna tar modet till sig och vill läxa upp mig. Hon anser att skogen är hennes och att hundarna inte får vara lösa. Jag ignorerar henne tills droppen kommer.
"Hundar får inte vistas i skogen".
"Nä nu får det vara nog!!!" säger jag, upprörd till max över att återigen få spe för att jag är hundägare. Man får inte vara rasist - men invandrare får HATA mina hundar??!! Nä, nu räcker det. Jag blev rasist på fläcken och sa vad jag tänkte.
"Du ska ha en sak klart för dig och det är att du inte provocerar mig på det viset. Jag är mycket väl medveten om vad jag har för rättigheter och en av dem är att jag får ha dem lösa i skogen efter den 22 augusti under förutsättning att de inte stör människor och vilt! Ska du bo här får du finna dig i att det finns hundar i det svenska samhället. Annars finns ju alltid alternativet att du bor i något annat land där det inte finns hundar! Jag har RÄTT att vara här och det är din SKYLDIGHET att acceptera det under förutsättning att mina hundar sköter sig!"
"Nä de får inte vara här".
"JO det får de! Hunden är en del av den svenska kulturen och det får du finna dig i! Och vill du inte plocka bär i den här skogen för att det kan komma hundar, ja då får du plocka i parken!" Som pricken över i fick Taggen hälsa på kärringen.
"Ja ser du nu krafsar han på mig!"
"Ja och det kan du ha så illa som du bär dig åt. Jag hade mina hundar under kontroll men du respekterar inte mig och mina hundar - och då ska du veta att då respekterar jag inte dig heller!"
Fast det gjorde jag. Jag släppte inte Zingo och Spika på tanten fast jag hade god lust.
Alltså det där utspelet kändes så jävla skönt rent ut sagt. Jag är så oerhört trött på att mina grannar aldrig någonsin vill prata med mig - för jag har hund. De är livrädda och skriker högt om de ser dem.
Idag stötte jag på nästa pucko.
De var nog rädda för att få fortkörningsböter i Hölö-Mörkö för herreminje vilken tid det tog att arrangera DM i alla storlekar individuellt och lag. Vi var där kl 9 och var inte klara förrän kl halv fem.
Domaren, som jag numera har ett dåligt öga till, hade byggt fyra, helt fristående banor. Samtliga banbyggen tog en halvtimme var. Bara om de kunnat effektivisera banbyggandet och bara flyttat några hinder hade vi varit klara kl 15.
Dessutom körde S+M banvandring för sig i tio minuter och large för sig i tio minuter. Att slå ihop banvandringarna och korta dem till 8 minuter hade räckt - och vi hade varit klara kl 14.15.
Dessutom hade inte tävlingsledaren behövt räkna ut resultaten OCH vara speaker. Då hade vi varit klara kl 13.45 och jag hade inte varit dödens trött och kunnat göra något mer idag.
På den bana domaren ställt upp i agilitylagklassen utgick han ifrån att alla skulle springa (dvs. jogga; observera risken för fortkörningsböter) bredvid sina hundar. Tills jag och Zingo kom. Jag tänkte gena och ser domaren som står rakt i min väg. "Flytta dig - du är i vägen!" säger jag och krocken är ett faktum. De farliga trafikanterna är inte de som kör för fort. De farliga är de som parkerar mitt i vägen.
"Jag vill ha omlopp!" sa jag då eftersom jag blev märkbart störd.
"Kör vidare" säger han och vi kommer i mål på 25 fel. Domaren var skyldig till vägran.
Och det var lite för mycket för mig och jag blev väldigt irriterad. Efteråt säger han "ja jag förstår att du blev sur men jag är ett hinder och då får du se upp för mig!".
Vilken idiot! Det finns inga regler om det! Domaren ska hålla sig ur förarens väg, punkt slut. Och att överhuvudtaget tjafsa om en sån grej på ett DM gjorde mig väldigt sur och fick mig att associera till vissa andra osmidiga organisationer som sätter principer högst på prioriteringsskalan och de sociala kontakterna sist. Hade jag dömt hade jag sagt "ursäkta mig - jag stod i vägen. Självklart får du ett omlopp!" Men uppenbarligen måste jag se hemskt kul ut i förbannat tillstånd för han gav inte med sig. Ich bin anfechtbar. Bara till att slå till, Johanna står pall för allt.
Efter mig körde Linda samma system som jag. Domaren flyttade sig ur vägen så att fortkörarna kunde komma fram. Trots det ville han utdela boten till mig, domaren? I det läget var det inte bra att göra en "Johanna-träffar-hundfientlig-invandrare-i-skogen"-manöver. Jag fick ta av mig mössan och niga snällt. Usch. Jag hade ju rätt.
Då ångrade han sig och gav mig omlopp. Vi diskade oss och jag var märkbart störd - inte över krocken men över att domaren hittat på egna regler och dessutom var principfast i stället för smidig. I sista loppet hasplade jag ur mig ett "men Zingo HIT för helvete" och fick skit för det sen av tävlingsledaren. Hoppsan. Hon har helt klart missat IPO-SM. Även om de inte svor som borstbindare hela högen så skrek de i tonlägen jag inte tycker är acceptabelt.
Det är helt enkelt skillnad på om man kör IPO eller agility inom förbundet.
För fyra år sedan sa jag "aldrig mer Hölö-Mörkös tävlingar" men hade tydligen förträngt det till i år. Eller - jag ville tro att de lärt sig speeda upp tempot lite. Ack så fel jag hade. Det är 30 som gäller på HMBK och vi från Södertälje brukar köra i 130. Minst. Även om man får en bot då och då är det roligare när det går fort.
Traram-mata-taram och ett perfekt SM.
Att min blogg är tyst är ett gott tecken. Det innebär att jag har fullt upp. Förra helgen var jag nämligen återigen på Sveriges framsida och hjälpte till på Bruks-SM. Det fungerade alldeles ypperligt och den största anledningen till det - förutom ett väl samkört team inom Falkenbergs BK - är ju givetvis att SHU var fullt upptagen i sandlådan med att kriga om A-hinder och spadar.
"Den är MIN!!!" skriker SHU:s förvuxne representant till den jävige sydsvensken i andra hörnet av sandlådan.
"NEJ!!!" skriker han tillbaka i gäll falsett, "Den är MIN!!!". Så där håller de på. Under tiden betraktas skådespelet från sidan av en något mognare SBK-representant som försiktigt knackar på axeln och undrar om man kanske kan få köpa hindren.
"Vi ska nog se till att ni håller käften" ekar det då återigen från sandlådan. De vill nämligen hellre tjafsa om hindren än att låta någon använda dem.
SHU har minsann mognat i sitt språkbruk. Det går helt enkelt framåt. Man undrar om det inte är dags att låta SHU bli vilande med tanke på att den som påverkar UR är strax över 25. Jag menar, det var ju den anledningen till att FHU fick bli vilande, och tack och lov för detta nu när vi ser hur SHU tar hand om sina medlemmar. Vi hade helt enkelt för många i styrelsen över 25. Och detsamma gäller på SHU:s kansli, men det är klart att det är skillnad på om man sitter I sandlådan eller om man gör som sandlådan säger.
Fånigt är det i varje fall hur som helst. Fånigt och idiotiskt. Och i sann svensk anda, "vi vill inte ha några konflikter" så skapar vi oss en stor konflikt helt i onödan eftersom ledningen inte vill ta sitt ansvar. Organisationen skulle behöva ses över, det går inte att bedriva föreningsverksamhet om enskilda personer får agera hjulstopp. Vi ser det på andra håll inom förbundet där SM-kvallistorna i agility inte heller uppdateras korrekt. Det är bra att få in alla pengar agilityn genererar men svårt att ta sitt ansvar för sporten.
Fast nu var det inte hindren på Falkenbergs BK detta skulle handla om. För Micke har ju faktiskt snickrat ihop 10 stycken. Jag provsprang dem på agilityplan under fredagen. Spika svängde så fint så fint. Det måste ha berott på hindren.
Och på att jag befann mig på Sveriges framsida.
Idag var vi anmälda till Oxelösund, men hör på det här då. Jag orkade inte åka! Spika löper två mpnader för tidigt och att åka 9 mil enkel väg för att springa två lopp med Zingo - nä, det fick vara. Jag stannar hemma och ska snart gå andra rundan med hundarna för att sedan röja i förrådet. Jag har jobbat den berömda kroppsdelen av mig i veckan för att kunna skicka en skaplig text till Uppsala på måndag. Det kan inte hjälpas, jag behöver en ledig dag. och i morgon är det DM, det ska vi däremot vara med på.
SM, ja. Det finns bildbevis på att jag var där. Kolla det här från SBK:s hemsida:
Jo, det är jag och Zingo. Marschbandet sa ifrån sig uppdraget att spela måndagen innan SM och fredag morgon ringde Annika upp mig och föreslog att jag skulle hålla takten. Tja, jag som bara kan spela "Eva-Lena med Bom-tjafs" på trummor sedan högstadiet insåg att det var dags att utöka repetoaren. Improvisation var det som gällde och det visade sig att jag faktiskt kunde spela marschtakt på trumma. Man vet inte att man inte kan förrän man har försökt, helt enkelt.
Väl på torget kom ösregnet men det var stämningsfullt och högtidligt. Hund-SM skulle gå av stapeln.
Lördag morgon gick jag spår åt en skyddshund som sedemera vann hela skiten. Jag kan inget om skyddshundar men ekipaget lös ändå som en stjärna från en klarblå himmel; de var i en klass för sig.
Annars var det jag som stod för resultatredovisningen. Det funkade bra men jag förundras ändå över hur kvinnor tenderar att fungera. Vilken offermentalitet! Jag höll på att få frispel. Att man blir kort bemött betyder inte att man blir angripen, det kan vara ett svar på ett omedvetet angripande från sin egen sida. Läs Salomonsson 2010 om ni inte tror mig. Jag har bevis för det påståendet.
Att jobba med sekretariatet är en stressande uppgift där allt måste bli rätt. Att då bli avbruten är fruktansvärt irriterande. Om man frågar först om de som sitter med pappren kan prata med en så blir det mycket lättare och man slipper bli avsnäst tillbaka. Ibland får man försöka vara lite smidig och inte bara utgå ifrån att världen är emot en. Om man börjar med ett "hej" som gör mottagaren uppmärksam på att man har något att säga brukar förhindra de största världskrigen man kan tänka sig.
Intressant var också den kille som påpekade att rapportpoängen inte stämde tills det kröp fram att han ville att vi skulle ändra domarnas bedömning.
"Tja, hur domarna dömer kan vi inte göra något åt, då får du prata med dem själv" sa vi.
"ja, men ni har ju kontakt med dem", tyckte geniet då.
Snacka om att be budbäraren ta smällen så man slipper själv. Tja, inte så märkvärdigt. Vi var ju på SVENSKA mästerskapen, ni vet i landet där man inte törs ta i konflikter så att man skapar dem den vägen i stället.
På söndag lunch var resultattavlorna färdigifyllda och vi kollade in skyddet på eftermiddagen. Jag måste säga att även om det är macho så är det ändå bra coolt hur hundarna jobbar. Och jag gillar de självständiga momenten där hunden måste tänka själv. Ashäftigt!
Så närmade sig prisutdelningen med stormsteg och återigen fick jag pga. tekniskt strul med CD-skivan ta fram trumman och leda paraden in på idrottsplatsens A-plan. Det var verkligen häftigt! Folk gick i takt och publiken klappade i takt och att det var ett SM gick inte att ta fel på. Vi började ceremonin med att låta alla stå upp och under min ledning sjunga nationalsången. Jag vet att det gick hem och att många tyckte det var stämningsfullt, nationalsången hör hemma på ett SM. Fast det krävs att någon kan och vågar sjunga för de andra så att folk ylar ikapp, annars blir det inte så bra. Vi gjorde det på SM i lydnad och agility i Kumla 2004 men då fick vi göra en kupp för att få det genomfört. Den SM-generalen i lydnad var emot projektet. I Falkenberg hade SM-generalen delegrat ut uppgiften men det spelade ingen roll.
Medlemmarna i Falkenbergs BK är inte så principfasta som vissa ungdomsförbund som sysslar med hundsport. Och de har fattat efter alla år att flexibilitet är ett framgångskoncept.
När blir det SM i Falkenberg nästa gång?
