BIM
Nej det är inte felstavat. Men Taggen losade idag. Snacka om upp som en sol - och ner som en pannkaka. Second place är first loser och det är samma sak som BIM. Det var två cairnterrier och Taggen kom tvåa. Sist. Och jag tänker inte säga som tjejen bredvid mig med storpudeln som efter att ha blivit spöad på en inofficiell utställning försöker dölja sin besvikelse med kritiklappen i högsta hugg.
"Det är ju den här man vill ha" och så viftade hon lite extra med den lilla vita papperslappen.
Nä. Det är inte alls den jag vill ha. Jo sen kanske, när jag kommer hem och rosetten blivit skrynklig. Men där och då är det bara en sak jag vill ha - BIR-rosetten, och gärna om jag får - även BIS-rosetten.
Jag säger i stället som det är. Jag förlorade och det avskyr jag. Jag kan leva med det men jag hatar det. För trots allt är det ändå så att jag har samma fina Taggen med mig hem som på väg dit, och att domaren inte fattar att Taggen är cairnterriern Nr. One så är det hans problem. Basta. Men det hade varit roligare med en annan färg på rosetten.
Taggen gillar i varje fall hundutställningar och vi fick valuta för pengarna. Vi fick nämligen trava många varv mot tiken innan domaren Patric Cederlöf förkunnade sin dom. Taggen har för korta ben i förhållande till tiken och är ännu lite mera outvecklad.
Jo, jag tackar jag. Han är fem månader. Fattas bara annat.
På bordet började domaren kommentera Taggens båda dubbla canidtänder uppe i överkäken. Jo som sagt - han är fem månader. Och valpar har inte sällan dubbla canidtänder då tills den lilla odugliga mjölktanden ger upp i kampen om vem som ska regera i den lilla terriermunnen.
"Jag skriver inget om det, men det är väldigt trångt där" sa domaren.
Fem minuter senare belönade jag Taggen med kamplek och plingeling sa det när den ena tanden flög ut.
Sedan tror jag att jag låter bli att orda mer om denna misslyckade tillställning.
Jag träffade min handledare i torsdags och det börjar dra ihop sig. Jag håller på att närma mig upploppet på denna evighetsresa och det märkliga är att det inte känns som om jag jobbat nästan alls de senaste tre och ett halvt åren. Om ett år ska boken bli tryckt och jag ska utöka min otroliga kvantitet skrifter i universitetets databas. För tillfället finns där exakt en artikel jag har skrivit. Det kommer att bli en till och sedan är det stopp. Det finns helt enkelt inte tid.
"Det är det näst sista du gör nu" sa Dessi när vi diskuterade igenom teorikapitlet.
Det "näst sista". Shit pommes frites. Till hösten är "det sista" jag gör att gå igenom kapitel för kapitel så att varenda bokstav sitter på rätt plats. Det blir ett hästjobb som saknar motstycke. Det handlar inte om att få "den" på plats framför substantiv i singular i ackusativ alternativt i plural dativ, utan om att välja rätt ord. Att lära sig ett främmande språk är grammatiskt sett en baggis - men att lära sig att sätta in rätt ord på rätt plats - DET är hela hemligheten. Och det är ingen baggis.
Så det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Det handlar om samtalsanalys och hur olika människor skapat sina respektive livsverk inom detta område. Det handlar om gamla GUBBAR från 70-talet, några från 80-talet och så om det kommit förbi någon klok nisse (förmodligen nissA) på nittiotalet som vidareutvecklat teorin och därmed hjälpt IKEA och ASTRA och andra företag på traven i hur deras personalkommunikation fungerar.
Och det är där någonstans jag kommer in i bilden. Någonstans mellan Scania, IKEA och Alfa-Laval (i Tumba) borde de behöva en expert på mänsklig kommunikation. Och ett jobb måste jag ha, för nu börjar jag verkligen känna hur tomt och trist det kommer att bli den dagen SU inte behöver min fingerfärdighet vid tangentbordet mera.
"Det är ju den här man vill ha" och så viftade hon lite extra med den lilla vita papperslappen.
Nä. Det är inte alls den jag vill ha. Jo sen kanske, när jag kommer hem och rosetten blivit skrynklig. Men där och då är det bara en sak jag vill ha - BIR-rosetten, och gärna om jag får - även BIS-rosetten.
Jag säger i stället som det är. Jag förlorade och det avskyr jag. Jag kan leva med det men jag hatar det. För trots allt är det ändå så att jag har samma fina Taggen med mig hem som på väg dit, och att domaren inte fattar att Taggen är cairnterriern Nr. One så är det hans problem. Basta. Men det hade varit roligare med en annan färg på rosetten.
Taggen gillar i varje fall hundutställningar och vi fick valuta för pengarna. Vi fick nämligen trava många varv mot tiken innan domaren Patric Cederlöf förkunnade sin dom. Taggen har för korta ben i förhållande till tiken och är ännu lite mera outvecklad.
Jo, jag tackar jag. Han är fem månader. Fattas bara annat.
På bordet började domaren kommentera Taggens båda dubbla canidtänder uppe i överkäken. Jo som sagt - han är fem månader. Och valpar har inte sällan dubbla canidtänder då tills den lilla odugliga mjölktanden ger upp i kampen om vem som ska regera i den lilla terriermunnen.
"Jag skriver inget om det, men det är väldigt trångt där" sa domaren.
Fem minuter senare belönade jag Taggen med kamplek och plingeling sa det när den ena tanden flög ut.
Sedan tror jag att jag låter bli att orda mer om denna misslyckade tillställning.
Jag träffade min handledare i torsdags och det börjar dra ihop sig. Jag håller på att närma mig upploppet på denna evighetsresa och det märkliga är att det inte känns som om jag jobbat nästan alls de senaste tre och ett halvt åren. Om ett år ska boken bli tryckt och jag ska utöka min otroliga kvantitet skrifter i universitetets databas. För tillfället finns där exakt en artikel jag har skrivit. Det kommer att bli en till och sedan är det stopp. Det finns helt enkelt inte tid.
"Det är det näst sista du gör nu" sa Dessi när vi diskuterade igenom teorikapitlet.
Det "näst sista". Shit pommes frites. Till hösten är "det sista" jag gör att gå igenom kapitel för kapitel så att varenda bokstav sitter på rätt plats. Det blir ett hästjobb som saknar motstycke. Det handlar inte om att få "den" på plats framför substantiv i singular i ackusativ alternativt i plural dativ, utan om att välja rätt ord. Att lära sig ett främmande språk är grammatiskt sett en baggis - men att lära sig att sätta in rätt ord på rätt plats - DET är hela hemligheten. Och det är ingen baggis.
Så det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Det handlar om samtalsanalys och hur olika människor skapat sina respektive livsverk inom detta område. Det handlar om gamla GUBBAR från 70-talet, några från 80-talet och så om det kommit förbi någon klok nisse (förmodligen nissA) på nittiotalet som vidareutvecklat teorin och därmed hjälpt IKEA och ASTRA och andra företag på traven i hur deras personalkommunikation fungerar.
Och det är där någonstans jag kommer in i bilden. Någonstans mellan Scania, IKEA och Alfa-Laval (i Tumba) borde de behöva en expert på mänsklig kommunikation. Och ett jobb måste jag ha, för nu börjar jag verkligen känna hur tomt och trist det kommer att bli den dagen SU inte behöver min fingerfärdighet vid tangentbordet mera.
Kommentarer
Postat av: Linda
Ja...så är det ju tyvärr i denna subjektiva hobby, ibland är ens hund prisad och bäst av 40-talet hundar, eller t.o.m ännu fler, men så en annan dag är ens hund lika tråkig och alldaglig "som alla andra" som bara får släta 1or.
Jodå...jag var på utställning igår och det var just en sådan sistnämnd dag. Och självklart undrar man hur i h-e MINA hundar inte kunde bli placerade ens.
;-)
Men för din och Taggens del tror jag nog att Patric kommer få äta upp sin kritik och skämmas den dagen du står med en fullvuxen, läcker och vägvinnande Tagg, och han inser att han hade mage att sätta honom som BIM(!) när han var 5 månader.
Oj, oj, oj, viiiilket misstag....fniss
Men det är klart, det kan ju vara roligt för dig att ha iaf EN rosett i annan färg när du om några år står och tittar på din gigantiska Tagg-rosett-vägg ;-)
Ha en fortsatt trevlig påsk, kram på er!
Trackback
