Försenad agilityrapport och lite mer om text(lingvistik)
Vi tränade i ridhuset i söndags. Taggen börjar fatta tunneln! Kanon - då får jag ett hinder att träna upp framåtdrivet med. Tunnlar brukar vara favoriter för de flesta hundar, lite som titt-ut-leken för småbarn: "Nu är det mörkt!!! Nu är det ljust igen!!!". Han sprang som attan på leksaken efter hopphinder, det ser bra ut. Härligt att jobba med en hund som det är så bra drag i, livet blir alltid mycket enklare då.
Zingo är nog den av mina tre som just nu är roligast att träna för han är så tacksam att nöta med. Typiskt retriever, de kan göra om samma sak 100 gånger och är lika glada sista gången. Spika däremot, jaktcockern, hon har ruttnat på tredje försöket. Jag blir irriterad då för att hon inte springer och så springer hon ännu mindre. Jag behöver nog helt enkelt bygga upp enkla banor med rakor - sväng - raka - sväng - raka så att hon lär sig att springa fort HELA vägen, och att lita på att det är OK att springa. Det märks så väl att jaktträningen och agilityträningen är så nära varandra i beteendet hos hunden, men inte i träningsformen och det är nog svårt att kombinera. Att ena stunden bromsa hundens initiativ (jakten) och sedan gasa hundens initiativ (aglityn) verkar vara svårt för en cocker att acceptera. Labben däremot är mer som en terrier. "Shit happens!" och så gasar de lite till.
När snön smält bort ska vi börja träna ordentligt!
Jag tänkte bara förtydliga en sak om kritiken mot cairnboken igår. Jag glömde ju skriva att den har bra saker. Utsidan är fantastiskt fin. Där sitter nämligen Taggens pappa i egen hög person. Och så är det bra att den riktar sig till den vanlige hundägaren och inte till sådana som mig. Men boken hade tjänat på en ny disposition av kapitlen, samt en korrekturläsning. Jag som jobbar med texter dagligen ser inte bara att något inte stämmer utan vet också direkt varför och det är jättesvårt (omöjligt?) att som lekman se de sakerna. Det enda man märker är möjligen att texten på vissa avsnitt blir svår att följa, ofta beror det på att författaren skapat tankeluckor mellan meningarna eller blandat flera ämnen i samma stycke. För några år sedan gavs en bok om agility ut och författaren hade inte ens kollat igenom tangentfelen, "aligity", "agilitty" och "agitily" stod på flera ställen, när författaren egentligen menat "agility". Det är så himla onödigt! Om man nu ska satsa så mycket pengar på att ge ut en bok måste sådana saker vara borta! Varje text måste korrekturläsas av olika typer av människor (en journalist, en författare, en expert på området, en docent i svenska osv.) flera gånger för att bli bra. Mina studenter har jättesvårt att förstå det igår. Jag tipsade en student igår om att jobba med sin inlämningsuppgift i tre timmar. Tre timmar är liksom ingenting med mina mått mätt, studenten sa: "Jaha! Så pass mycket alltså!" Textbearbetning är alltså oerhört underskattat generellt och den nöten går man bara på först när man utsatt sig själv för det. Jag har en kompis som gett ut en bok efter mycket om och men men som slarvat med korrekturen. Hon trodde hon redan var en auktoritet på området och behövde inte någon annan korrekturläsning. Resultatet? Boken blev sågad i en recension och det ledde till att den säljer dåligt som kurslitteratur.
Det där med att kritisera någon annans text är jättekänsligt, författaren tar det kanske personligt, ungefär som hundägare. Om hunden har krokiga framben betyder det att ägaren har skeva armar, fast man egentligen jämför äpplen och päron. Kritik leder inte till negativa effekter, det leder till att något blir bättre, och det är ju det alla vill uppnå, att det man arbetar med blir så bra som möjligt.
Så tänker jag när jag skriver. Trots att min text blir kritiserad så fort jag lämnar iväg den på korrektur blir jag inte så ledsen, jag lämnar iväg den för att jag kört fast och behöver input på hur jag ska vidareutveckla den. Det är väl därför vi ställer ut och prövar våra hundar till viss del, vi vill ha input på om vårt arbete är på väg åt rätt håll. Och när man då får reda på att det är rätt väg - då bir man ju jätteglad. Ungefär som när min handledare säger "das hast du gut gemacht" om min text. Jippi! Och om hon då säger att mina rubriker är korkade, så betyder det att de är korkade i dagsläget men inte att de kommer att vara det i tryckt text. Kritik är således inte destruktivt, det är i en konstruktiv form något av det bästa som kan hända.
Zingo är nog den av mina tre som just nu är roligast att träna för han är så tacksam att nöta med. Typiskt retriever, de kan göra om samma sak 100 gånger och är lika glada sista gången. Spika däremot, jaktcockern, hon har ruttnat på tredje försöket. Jag blir irriterad då för att hon inte springer och så springer hon ännu mindre. Jag behöver nog helt enkelt bygga upp enkla banor med rakor - sväng - raka - sväng - raka så att hon lär sig att springa fort HELA vägen, och att lita på att det är OK att springa. Det märks så väl att jaktträningen och agilityträningen är så nära varandra i beteendet hos hunden, men inte i träningsformen och det är nog svårt att kombinera. Att ena stunden bromsa hundens initiativ (jakten) och sedan gasa hundens initiativ (aglityn) verkar vara svårt för en cocker att acceptera. Labben däremot är mer som en terrier. "Shit happens!" och så gasar de lite till.
När snön smält bort ska vi börja träna ordentligt!
Jag tänkte bara förtydliga en sak om kritiken mot cairnboken igår. Jag glömde ju skriva att den har bra saker. Utsidan är fantastiskt fin. Där sitter nämligen Taggens pappa i egen hög person. Och så är det bra att den riktar sig till den vanlige hundägaren och inte till sådana som mig. Men boken hade tjänat på en ny disposition av kapitlen, samt en korrekturläsning. Jag som jobbar med texter dagligen ser inte bara att något inte stämmer utan vet också direkt varför och det är jättesvårt (omöjligt?) att som lekman se de sakerna. Det enda man märker är möjligen att texten på vissa avsnitt blir svår att följa, ofta beror det på att författaren skapat tankeluckor mellan meningarna eller blandat flera ämnen i samma stycke. För några år sedan gavs en bok om agility ut och författaren hade inte ens kollat igenom tangentfelen, "aligity", "agilitty" och "agitily" stod på flera ställen, när författaren egentligen menat "agility". Det är så himla onödigt! Om man nu ska satsa så mycket pengar på att ge ut en bok måste sådana saker vara borta! Varje text måste korrekturläsas av olika typer av människor (en journalist, en författare, en expert på området, en docent i svenska osv.) flera gånger för att bli bra. Mina studenter har jättesvårt att förstå det igår. Jag tipsade en student igår om att jobba med sin inlämningsuppgift i tre timmar. Tre timmar är liksom ingenting med mina mått mätt, studenten sa: "Jaha! Så pass mycket alltså!" Textbearbetning är alltså oerhört underskattat generellt och den nöten går man bara på först när man utsatt sig själv för det. Jag har en kompis som gett ut en bok efter mycket om och men men som slarvat med korrekturen. Hon trodde hon redan var en auktoritet på området och behövde inte någon annan korrekturläsning. Resultatet? Boken blev sågad i en recension och det ledde till att den säljer dåligt som kurslitteratur.
Det där med att kritisera någon annans text är jättekänsligt, författaren tar det kanske personligt, ungefär som hundägare. Om hunden har krokiga framben betyder det att ägaren har skeva armar, fast man egentligen jämför äpplen och päron. Kritik leder inte till negativa effekter, det leder till att något blir bättre, och det är ju det alla vill uppnå, att det man arbetar med blir så bra som möjligt.
Så tänker jag när jag skriver. Trots att min text blir kritiserad så fort jag lämnar iväg den på korrektur blir jag inte så ledsen, jag lämnar iväg den för att jag kört fast och behöver input på hur jag ska vidareutveckla den. Det är väl därför vi ställer ut och prövar våra hundar till viss del, vi vill ha input på om vårt arbete är på väg åt rätt håll. Och när man då får reda på att det är rätt väg - då bir man ju jätteglad. Ungefär som när min handledare säger "das hast du gut gemacht" om min text. Jippi! Och om hon då säger att mina rubriker är korkade, så betyder det att de är korkade i dagsläget men inte att de kommer att vara det i tryckt text. Kritik är således inte destruktivt, det är i en konstruktiv form något av det bästa som kan hända.
Kommentarer
Postat av: Pära Nordlund
Hej Johanna ! Grattis igen, och va roligt att du skriver om Boken som ju inte är så bra utseendemässigt
annat än framsidan då hoppas att det är många som läser din blogg.
Pära
Postat av: Johanna
Ja Pära, till nästa revidering ska jag i varje fall erbjuda mig att hjälpa till med korrekturen. Det är kul att korrekturläsa - och viktigt! Just när det gäller texter blir det faktiskt bättre soppa ju fler kockar...
Trackback
