Valborgsträning
Vi körde ett långt pass på klubben idag. Tur man har så ihärdiga hundar som inte tröttnar!
Här är en film på Spikas kopntaktfält. Jag börjar bli ganska nöjd även om tempot måste bli bättre. just nu är jag dock bara intresserad av SÄKERHET och inga femmor på söndag...
Och så en film på Taggens KF-projekt. Jag tycker i varje fall att han är superduktig!
När man ser filmen ser man hur mycket repetitioner där är, jag trodde faktiskt inte själv att jag tränade så långa pass. Allt som allt var filmerna ca 5 minuter/styck och det är massor man hinner på den tiden. Mer än man borde egentligen.
Här är en film på Spikas kopntaktfält. Jag börjar bli ganska nöjd även om tempot måste bli bättre. just nu är jag dock bara intresserad av SÄKERHET och inga femmor på söndag...
Och så en film på Taggens KF-projekt. Jag tycker i varje fall att han är superduktig!
När man ser filmen ser man hur mycket repetitioner där är, jag trodde faktiskt inte själv att jag tränade så långa pass. Allt som allt var filmerna ca 5 minuter/styck och det är massor man hinner på den tiden. Mer än man borde egentligen.
Lite träning och impulsköp för träningens skull
Jag har tänkt under flera år att jag skulle investera i en filmkamera. Åren går och inte sjutton kommer jag iväg och handlar en kamera fast jag egentligen behöver en. Att kunna filma sina träningspass är väldigt bra, bara att ställa upp kameran och köra och så sitta hemma och sucka sedan över att den stackars hunden inte fick tillräckligt med beröm vid ett tillfälle eller att den fick alldeles för mycket vid ett annat. Ja inte är det lätt att träna hund.
Men roligt är det.
Så efter att grannen övertygat mig om att däckbyte är något av det smartaste man kan fördriva en ledig torsdagförmiddag med åkte jag och nystylade bilen iväg till Kungens kurva och Media markt. Det finns en förklaring till varför jag föredrar just den firman framför Onoff och Siba. Inte bara för att priserna är tilltalande, framför allt för att man känner sig som om man vore i Tyskland när man kommer in där. Det är som på Lidl fast dyrare. Och roligare.
Hur som helst, "Christos" fixade fram en videokamera till mig. 3000 spänn med stativ, jag tyckte det var som hittat. Anledningen till att jag gjorde slag i saken just idag och inte i morgon eller aldrig var just för att Anna lagt upp filmer i sin blogg om kontaktfältsproblemet. Så jag tänkte göra det samma. Varken Youtube eller Photobucket gillade min bakgrundmusik i Taggens film så ni får hålla tillgodo med min halländska.
Grönemeyer är inte lika knusslig.
Jag vete 17 vad jag ska göra åt Spikas kontaktfält, A-hindret ser bättre ut än balansen. Kanske för att det lutar och hon därför får bättre fart. Principen är ju att hunden ska rusa ner och stanna, men hon rusar inte. Hon smyger och jag surar ihop så att det mörknar över Södertälje BK:s avbytarbänk. Idag nötte jag med matskål igen, mest för att få henne att inte springa bara för att maten står där. Om jag kastar boll går det lite fortare. Får väl testa med det i morgon innan jag sticker och firar Valborg på Värmdö.
Ett fel jag gör är att jag släpper henne för tidigt men det är samtidigt för att jag vill ha kvar farten att hon kutar ner. Kanske berömma mer när hon stannar och kasta boll till henne? Någon som har något konstruktivt förslag? Som det är nu klarar hon sig men jag vill ju vinna och då räcker inte några fegkörningar på balansen...
Men roligt är det.
Så efter att grannen övertygat mig om att däckbyte är något av det smartaste man kan fördriva en ledig torsdagförmiddag med åkte jag och nystylade bilen iväg till Kungens kurva och Media markt. Det finns en förklaring till varför jag föredrar just den firman framför Onoff och Siba. Inte bara för att priserna är tilltalande, framför allt för att man känner sig som om man vore i Tyskland när man kommer in där. Det är som på Lidl fast dyrare. Och roligare.
Hur som helst, "Christos" fixade fram en videokamera till mig. 3000 spänn med stativ, jag tyckte det var som hittat. Anledningen till att jag gjorde slag i saken just idag och inte i morgon eller aldrig var just för att Anna lagt upp filmer i sin blogg om kontaktfältsproblemet. Så jag tänkte göra det samma. Varken Youtube eller Photobucket gillade min bakgrundmusik i Taggens film så ni får hålla tillgodo med min halländska.
Grönemeyer är inte lika knusslig.
Jag vete 17 vad jag ska göra åt Spikas kontaktfält, A-hindret ser bättre ut än balansen. Kanske för att det lutar och hon därför får bättre fart. Principen är ju att hunden ska rusa ner och stanna, men hon rusar inte. Hon smyger och jag surar ihop så att det mörknar över Södertälje BK:s avbytarbänk. Idag nötte jag med matskål igen, mest för att få henne att inte springa bara för att maten står där. Om jag kastar boll går det lite fortare. Får väl testa med det i morgon innan jag sticker och firar Valborg på Värmdö.
Ett fel jag gör är att jag släpper henne för tidigt men det är samtidigt för att jag vill ha kvar farten att hon kutar ner. Kanske berömma mer när hon stannar och kasta boll till henne? Någon som har något konstruktivt förslag? Som det är nu klarar hon sig men jag vill ju vinna och då räcker inte några fegkörningar på balansen...
KF
KF = kontaktfält blir ämnet för kvällen. Spika fick fem fel på balansen i söndags och jag beslutade mig för att inte upprepa denna procedur. Alltså - det blir till att intensivträna kontaktfält inför Märsta på söndag. Jag mejlade Gudrun i ett annat ärende (jag hoppas få anledning att återkomma till detta i bloggen) och passade på att be om råd. Jodå, det där med att springa mot matskål har jag faktiskt inte gjort utan bara belönat stoppen. Det leder till att hunden förvisso kan stanna korrekt men inte när den har ett hägrande mål, dvs. på tävling att springa mot nästa hinder. Så det fick bli matskålsträning.
Vi började inne och körde på lilla balansen här i sovrummet och det slutade med att jag fick ta på koppel för att få fröken att fatta och kontrollera sig själv. När väl poletten trillade ner gick det bättre. Även Taggen fick prova på och det kom nog vid precis rätt tillfälle i hans träning.
Sedan åkte vi ut till klubben och körde vidare. Precis samma sak där med koppel och sedan utan vilket ledde till att båda hundarna kunde kontrollera sina handlingar.
Jag övervägde inte ens tanken att försöka med Zingo. Han får hoppa i fyra år till tills han är pensionär.
Idag åkte jag ut igen och testade och satte matskål med godis i vid balansen och hämtade sedan Spika och körde henne med balansen mitt i en bana. Hon stannade... Puh! I morgon får det bli samma procedur igen, jag måste ha ett acceptabelt beteende på söndag! Lite tajt och egentligen borde jag nog stryka henne men å andra sidan kan jag ta tävlingsloppet och se hur mycket av veckans övningar som fastnat. Jag menar, hon brukar faktiskt ta med sig träning till tävling till skillnad från vissa gula labradorer som föredrar att tänka efter eget huvud.
Min semester börjar bra med andra ord. Det kan inte finnas något bättre sätt att tillbringa statens semesterdagar på än på en agilityplan?
Just nu ser jag dock oerhört mycket fram emot att få sätta ner Taggen på plan. Den hundens iver går inte att ta miste på och hur han håller kontakt med mig. Underbart.
Vi började inne och körde på lilla balansen här i sovrummet och det slutade med att jag fick ta på koppel för att få fröken att fatta och kontrollera sig själv. När väl poletten trillade ner gick det bättre. Även Taggen fick prova på och det kom nog vid precis rätt tillfälle i hans träning.
Sedan åkte vi ut till klubben och körde vidare. Precis samma sak där med koppel och sedan utan vilket ledde till att båda hundarna kunde kontrollera sina handlingar.
Jag övervägde inte ens tanken att försöka med Zingo. Han får hoppa i fyra år till tills han är pensionär.
Idag åkte jag ut igen och testade och satte matskål med godis i vid balansen och hämtade sedan Spika och körde henne med balansen mitt i en bana. Hon stannade... Puh! I morgon får det bli samma procedur igen, jag måste ha ett acceptabelt beteende på söndag! Lite tajt och egentligen borde jag nog stryka henne men å andra sidan kan jag ta tävlingsloppet och se hur mycket av veckans övningar som fastnat. Jag menar, hon brukar faktiskt ta med sig träning till tävling till skillnad från vissa gula labradorer som föredrar att tänka efter eget huvud.
Min semester börjar bra med andra ord. Det kan inte finnas något bättre sätt att tillbringa statens semesterdagar på än på en agilityplan?
Just nu ser jag dock oerhört mycket fram emot att få sätta ner Taggen på plan. Den hundens iver går inte att ta miste på och hur han håller kontakt med mig. Underbart.
Några större och mindre katastrofer. Och så rejält med hopp inför framtiden.
Jag gjorde slag i saken och tävlade lydnad med Zingo förra helgen. Det gick inte bra alls. Jag skiter i det där nu, han måste vakta precis allt han ser och klarar inte av att hålla ihop. Han kan väl momenten men inte mer och med den viljan av stål han har att försvara sig och mig så är det en omöjlighet att nå fram. Inte ett enda moment utan att han kollade på alla människor runt omkring helt på sin vakt om någon skulle göra något i hans värld otillåtet. Så vi struntar i lydnaden för hans del.
Den sista tiden har jag ägnat mig väldigt mycket åt att skriva och läsa. Jag har mitt slutseminarium den 11 maj och efter det kommer mitt liv att bli väldigt hektiskt tills den sista .pdf-filen är färdig. Allt vad semester anbelangar kan jag snällt glömma helt. I stället kommer hela min sommar bestå av dagar fyllda av texter som korrigeras gång efter annan. Suck. Jag vet inte hur jag ska orka och hade helst sett att jag kunnat disputera innan sommaren. Men nu gick inte det för Johanna blev inte klar. Så får det bli.
Mitt extraknäck på Södertörn har dock gett mig två veckor tid till. Det kanske inte låter som så väldigt mycket men i en doktorands vardag är två veckor otroligt mycket tid. Därför passade jag på att ta ut ledighet fram till slutseminariet. Visst, jag kommer säkert att jobba lite med ett och annat under tiden, som att läsa konferensbandstexter och liknande, men jag kommer i huvudsak att vara ledig. Underbart.
Igår var jag i varje fall i Kista och tävlade klass 2 med Zingo och Spika. Taggen tyckte det var rent skit att sitta i bilen hela eftermiddagen som tävlingen varade, just denna dag när han fyllde 18 månader. Som jag såg det hade han inget val utan fick snällt finna sig i att nöta på bänken. Jag ser dock fram emot den 8-9 maj när vi ska debutera i Gävle. Tills dess behöver jag dock träna en hel del. Därav semestern.
Vi har hopp om framtiden, jag och hundarna, i synnerhet som Spika lyckades nolla hoppklassen och ta sin andra pinne. Zingo var väldigt nära han med men han missförstod ett kommando så blev det en vägran i slalom. Agilityklassen var svår för oss och de hoppade balansbommen båda två. Jag får inte till det på Spika - Zingo kan inte så det säger jag inget om - men Spika vållar problem. Antingen smyger hon hela vägen ner eller så springer hon och hoppar. Jag har testat lite på träning att klicka för bra runnings bara för att få bättre drag i henne men 2x2 är målet. Tips mottages tacksamt... Taggens ser definitivt bättre ut, han är mera motiverad för att springa ner och stanna. Men vi behöver träna!
Så här söt är min kattunge nu i varje fall, fem veckor gammal. Oj vad tiden går fort, det blir svårt när han flyttar. Men jag vet ju om det från början så jag är inställd på det. Och jag har inte plats för fler katter. Faktiskt.
Den sista tiden har jag ägnat mig väldigt mycket åt att skriva och läsa. Jag har mitt slutseminarium den 11 maj och efter det kommer mitt liv att bli väldigt hektiskt tills den sista .pdf-filen är färdig. Allt vad semester anbelangar kan jag snällt glömma helt. I stället kommer hela min sommar bestå av dagar fyllda av texter som korrigeras gång efter annan. Suck. Jag vet inte hur jag ska orka och hade helst sett att jag kunnat disputera innan sommaren. Men nu gick inte det för Johanna blev inte klar. Så får det bli.
Mitt extraknäck på Södertörn har dock gett mig två veckor tid till. Det kanske inte låter som så väldigt mycket men i en doktorands vardag är två veckor otroligt mycket tid. Därför passade jag på att ta ut ledighet fram till slutseminariet. Visst, jag kommer säkert att jobba lite med ett och annat under tiden, som att läsa konferensbandstexter och liknande, men jag kommer i huvudsak att vara ledig. Underbart.
Igår var jag i varje fall i Kista och tävlade klass 2 med Zingo och Spika. Taggen tyckte det var rent skit att sitta i bilen hela eftermiddagen som tävlingen varade, just denna dag när han fyllde 18 månader. Som jag såg det hade han inget val utan fick snällt finna sig i att nöta på bänken. Jag ser dock fram emot den 8-9 maj när vi ska debutera i Gävle. Tills dess behöver jag dock träna en hel del. Därav semestern.
Vi har hopp om framtiden, jag och hundarna, i synnerhet som Spika lyckades nolla hoppklassen och ta sin andra pinne. Zingo var väldigt nära han med men han missförstod ett kommando så blev det en vägran i slalom. Agilityklassen var svår för oss och de hoppade balansbommen båda två. Jag får inte till det på Spika - Zingo kan inte så det säger jag inget om - men Spika vållar problem. Antingen smyger hon hela vägen ner eller så springer hon och hoppar. Jag har testat lite på träning att klicka för bra runnings bara för att få bättre drag i henne men 2x2 är målet. Tips mottages tacksamt... Taggens ser definitivt bättre ut, han är mera motiverad för att springa ner och stanna. Men vi behöver träna!
Så här söt är min kattunge nu i varje fall, fem veckor gammal. Oj vad tiden går fort, det blir svårt när han flyttar. Men jag vet ju om det från början så jag är inställd på det. Och jag har inte plats för fler katter. Faktiskt.
Rutan! Del 2.
Tänk att man aldrig ska få glädjas åt något. Vi glömmer det där med Zingos ruta, vad 17; hundkräket har kedjat om den. Man springer mot rutan, TITTAR på första vänstra konen och ställer sig framför hela paketet. Jaha. Och inte hjälper det att visa om, han har hittat på ett nytt moment.
Spika däremot gör framsteg och bestämmer sig för att konerna ändå ska vara nåt särskilt. Hon inte ens lägger sig hysteriskt utan ser ganska nöjd ut. Matte strålar i kapp med vårsolen och hoppas på det bästa. Det tar sig med öken-fröken men det är en bit kvar, minst sagt.
Igår på klubben var det ett helt rottisgäng som körde rutan. De gjorde med hjälp av targetpinne. Jag är skeptisk till idén, tror inte att hundarna fattar det. Möjligen fattar de att de ska springa till pinnen men jag vidhåller att man måste lära dem att det har med konerna att göra. Hundarna måste lära sig att göra något med de där röda grejerna så att de hamnar i mitten. Det är min grundidé.
Så jag testade idén på Taggen. Jag ställde konerna i en kvadrat med en halv meter i bredd och började få honom att gå emellan. Det gick fort men så bytte han beteende och började gå slalom mellan dem. Nej, det var inte tanken. Så jag flyttade ut dem i en meters bredd och det blev genast bättre. Tyvärr råkade jag klicka för en felaktig kedja så det blir nog svårt att få det ur skallen på bordercollien, jag menar CAIRNterriern. Han fick klick för att springa förbi vänstran och lägga sig strax framför den bakersta vänstra, det blev inte så lyckat. jag ska i varje fall testa ett tag och se hur han uppfattar det, kanske det kan vara något att börja köra med. Jag har sett så många som misslyckats med target, rättare sagt: jag har inte sett någon som lyckats, så jag testar nog den här modellen ett tag.
Zingos fjärr börjar däremot arta sig även ute. Han är lite het och kan flytta sig framåt och skäller gärna när det blir för kul, men förflyttningarna sitter där. Snyggast är från stå-sitt och stå-ligg, wow vad han backar! Så här utan filmkamera kan jag ju skryta om vad som helst. Så jag gör det då.
Om jag inte själv är nöjd med min träning, hur ska någon annan kunna vara det då?
I morgon ska jag åter till mitt "glamorösa" undervisningsjobb på Södertörn. Ni som tror att akademiker tjänar pengar, welcome to the real world. 125 kr i timmen inkl semesterersättning är inget man kan leva på. Men det ser bra ut på CV:t och ökar mina chanser att få ett bättre jobb senare. Det är absurt, jag är 32 år och har fortfarande inget "riktigt" jobb.
Men en jäkligt tilltalande tillvaro, det räcker långt.
Spika däremot gör framsteg och bestämmer sig för att konerna ändå ska vara nåt särskilt. Hon inte ens lägger sig hysteriskt utan ser ganska nöjd ut. Matte strålar i kapp med vårsolen och hoppas på det bästa. Det tar sig med öken-fröken men det är en bit kvar, minst sagt.
Igår på klubben var det ett helt rottisgäng som körde rutan. De gjorde med hjälp av targetpinne. Jag är skeptisk till idén, tror inte att hundarna fattar det. Möjligen fattar de att de ska springa till pinnen men jag vidhåller att man måste lära dem att det har med konerna att göra. Hundarna måste lära sig att göra något med de där röda grejerna så att de hamnar i mitten. Det är min grundidé.
Så jag testade idén på Taggen. Jag ställde konerna i en kvadrat med en halv meter i bredd och började få honom att gå emellan. Det gick fort men så bytte han beteende och började gå slalom mellan dem. Nej, det var inte tanken. Så jag flyttade ut dem i en meters bredd och det blev genast bättre. Tyvärr råkade jag klicka för en felaktig kedja så det blir nog svårt att få det ur skallen på bordercollien, jag menar CAIRNterriern. Han fick klick för att springa förbi vänstran och lägga sig strax framför den bakersta vänstra, det blev inte så lyckat. jag ska i varje fall testa ett tag och se hur han uppfattar det, kanske det kan vara något att börja köra med. Jag har sett så många som misslyckats med target, rättare sagt: jag har inte sett någon som lyckats, så jag testar nog den här modellen ett tag.
Zingos fjärr börjar däremot arta sig även ute. Han är lite het och kan flytta sig framåt och skäller gärna när det blir för kul, men förflyttningarna sitter där. Snyggast är från stå-sitt och stå-ligg, wow vad han backar! Så här utan filmkamera kan jag ju skryta om vad som helst. Så jag gör det då.
Om jag inte själv är nöjd med min träning, hur ska någon annan kunna vara det då?
I morgon ska jag åter till mitt "glamorösa" undervisningsjobb på Södertörn. Ni som tror att akademiker tjänar pengar, welcome to the real world. 125 kr i timmen inkl semesterersättning är inget man kan leva på. Men det ser bra ut på CV:t och ökar mina chanser att få ett bättre jobb senare. Det är absurt, jag är 32 år och har fortfarande inget "riktigt" jobb.
Men en jäkligt tilltalande tillvaro, det räcker långt.
Rutan!
Nu är det vår och det innebär att det är en massa saker som behöver fixas till. Vi har övat fjärrdirigering in absurdum inne hela vintern eftersom det är det enda jag orkar med som får hundarna någorlunda trötta med minimal ansträngning. Man kan dessutom köra alla tre samtidigt. Poängen var att fr a Zingo skulle plocka med sig fjärren ut i det gröna men eftersom han är en labrador av den mindre intelligenta typen är det givetvis skillnad på att inte flytta sig framåt inne och att inte flytta sig framåt ute. Alltså flyttar man sig framåt. Problemets lösning känns ändå inom räckhåll.
Spikas ruta däremot är en annan historia. Vi har tränat i ett och ett halvt år och på senaste lydnadstävlingen lovade jag mig själv att inte anmäla förrän hunden kan springa rätt hundra gånger i en följd, typ. Hon ska VETA att kommandot "Rutan!" betyder att hon ska göra något med fyra koner.
Korkade labradoren Zingo använde sin retrieverhjärna till belåtenhet när vi började fila på momentet. Det tog inte speciellt lång tid innan han fattade att det hade med konerna att göra. I och med att jag blev kräsnare och kräsnare på hans val av konhantering började han själv skilja koner från koner. Hans moment är i dagsläget riktigt tillfredsställande och går till som så att han rusar ut i full fart, siktar in sig på den främre vänstra konen, tittar på den och går nära den rakt fram mot den vänstra bakre konen. Strax innan denna kon vänder han upp mot höger och stannar. Det ser läckert ut och han är i mitten varenda gång. Hundra gånger i följd, typ.
Spika spaniel är lite smartare än så. I hennes fall handlar världen om platser. Alltså, "i den tuvan låg det en kanin förra gången, alltså vill njag jaga där igen" och så springer hon ut och letar kaniner på hela Södertälje BK:s plan. typ. Jag själv är mindre road av detta tilltag.
Hon ändrar då strategi och springer till den plats där hon senast fick bollen. Ta-da! Som om det inte spelade någon boll, jag menar ROLL, så kutar hon glatt dit igen. För en gång i spanielns liv fick hon bollen på just denna plats en enda gång tidigare i sitt liv. Suck.
Så slår tanken mig. Ljuset går upp, hamstern vaknar till liv och hjulet börjar snurra igen. Hissen går hela vägen upp, hästarna springer hem, kaffekopparna hamnar i skåpet och pommes friten ligegr lydigt på tallriken. Kniven är vässad i lådan.
Johanna säger till sin spaniel: "Hörru Spika, du fattar inte att du ska agera mot KONERNA!". Nä, just det. Och så tittar jag en gång till på filmerna som berättar hur hundtränare runt om i landet flyttar stolpar och ställer dem på nästan i rad för att hunden ska jobba med slalompinnarna. Det är ju DÄR grejen är! Man ska givetvis använda Susan Garrets metod för att lära hunden rutan!
Sagt och gjort, ut med hund och fyra koner. 1 m i bredd, 3 m i djup. Uppgiften är, spring genom konerna.
Smarta spanieln fattar direkt och börjar jobba. Ut mellan konerna och vips så kommer det ett klick och en boll. "Aha!" tycks spanieln tänka, viftar på svansen och springer en gång till. Och en gång till. Och en gång till. Vi gör det jag hävdar är ödesdigert med spaniels, jag nöter rutan. Med Susans 2x2-metod, fast på ett annat sätt.
När jag sedan ställer upp rutan på appellplan är det inte fulländat, men det är en tillstymmelse till RUTA och inte "jag fick bollen där förra gången så därför springer jag dit, inte för att det står fyra koner där".
I år kanske det blir ett lydnadsår i alla fall, trots allt? Film på rutprojektet kommer, jag ska bara bli ledig först.
Spikas ruta däremot är en annan historia. Vi har tränat i ett och ett halvt år och på senaste lydnadstävlingen lovade jag mig själv att inte anmäla förrän hunden kan springa rätt hundra gånger i en följd, typ. Hon ska VETA att kommandot "Rutan!" betyder att hon ska göra något med fyra koner.
Korkade labradoren Zingo använde sin retrieverhjärna till belåtenhet när vi började fila på momentet. Det tog inte speciellt lång tid innan han fattade att det hade med konerna att göra. I och med att jag blev kräsnare och kräsnare på hans val av konhantering började han själv skilja koner från koner. Hans moment är i dagsläget riktigt tillfredsställande och går till som så att han rusar ut i full fart, siktar in sig på den främre vänstra konen, tittar på den och går nära den rakt fram mot den vänstra bakre konen. Strax innan denna kon vänder han upp mot höger och stannar. Det ser läckert ut och han är i mitten varenda gång. Hundra gånger i följd, typ.
Spika spaniel är lite smartare än så. I hennes fall handlar världen om platser. Alltså, "i den tuvan låg det en kanin förra gången, alltså vill njag jaga där igen" och så springer hon ut och letar kaniner på hela Södertälje BK:s plan. typ. Jag själv är mindre road av detta tilltag.
Hon ändrar då strategi och springer till den plats där hon senast fick bollen. Ta-da! Som om det inte spelade någon boll, jag menar ROLL, så kutar hon glatt dit igen. För en gång i spanielns liv fick hon bollen på just denna plats en enda gång tidigare i sitt liv. Suck.
Så slår tanken mig. Ljuset går upp, hamstern vaknar till liv och hjulet börjar snurra igen. Hissen går hela vägen upp, hästarna springer hem, kaffekopparna hamnar i skåpet och pommes friten ligegr lydigt på tallriken. Kniven är vässad i lådan.
Johanna säger till sin spaniel: "Hörru Spika, du fattar inte att du ska agera mot KONERNA!". Nä, just det. Och så tittar jag en gång till på filmerna som berättar hur hundtränare runt om i landet flyttar stolpar och ställer dem på nästan i rad för att hunden ska jobba med slalompinnarna. Det är ju DÄR grejen är! Man ska givetvis använda Susan Garrets metod för att lära hunden rutan!
Sagt och gjort, ut med hund och fyra koner. 1 m i bredd, 3 m i djup. Uppgiften är, spring genom konerna.
Smarta spanieln fattar direkt och börjar jobba. Ut mellan konerna och vips så kommer det ett klick och en boll. "Aha!" tycks spanieln tänka, viftar på svansen och springer en gång till. Och en gång till. Och en gång till. Vi gör det jag hävdar är ödesdigert med spaniels, jag nöter rutan. Med Susans 2x2-metod, fast på ett annat sätt.
När jag sedan ställer upp rutan på appellplan är det inte fulländat, men det är en tillstymmelse till RUTA och inte "jag fick bollen där förra gången så därför springer jag dit, inte för att det står fyra koner där".
I år kanske det blir ett lydnadsår i alla fall, trots allt? Film på rutprojektet kommer, jag ska bara bli ledig först.
Jaha.
Det snöar. Jag kan inte träna och har inget att skriva om. Inga smaskiga filmer på hundarna att lägga ut och inget provokativt innehåll som rör runt i den annars så alldagliga agilitygrytan.
Vi jobbar helt enkelt på här i lugn och ro med texten. I natt vaknade jag igen i ren frustration över det förbannade kapitel 2.3 som jag sliter mitt hår med för tillfället.
Skit också, just idag, dagen efter Melanchton åkt på storstryk på kattutställning och dessutom attackerat domaren med pannan först för att sedan lägga sig tillrätta mitt emellan tuttarna på henne. Vi skiter i den där fadäsen och ser framåt i stället.
Men först måste bara 2.3 komma på plats.
Sedan, alldeles efter snön smält bort ska jag ta mina träningsvärkande armar och kånka ut några hinder till på plan. Bara för att se om Taggen kan springa ännu fortare än i torsdags. Han behöver öka på över de två sista hindren på rakan utan att se bollen i luften. Men vi kör på, även om det innebär att jag måste lägga värmeslingor i gräsmattan. En sommar utan agility blir helt enkelt ingen sommar, bara så ni vet.
Och vi tänker bli en del av den.
Vi jobbar helt enkelt på här i lugn och ro med texten. I natt vaknade jag igen i ren frustration över det förbannade kapitel 2.3 som jag sliter mitt hår med för tillfället.
Skit också, just idag, dagen efter Melanchton åkt på storstryk på kattutställning och dessutom attackerat domaren med pannan först för att sedan lägga sig tillrätta mitt emellan tuttarna på henne. Vi skiter i den där fadäsen och ser framåt i stället.
Men först måste bara 2.3 komma på plats.
Sedan, alldeles efter snön smält bort ska jag ta mina träningsvärkande armar och kånka ut några hinder till på plan. Bara för att se om Taggen kan springa ännu fortare än i torsdags. Han behöver öka på över de två sista hindren på rakan utan att se bollen i luften. Men vi kör på, även om det innebär att jag måste lägga värmeslingor i gräsmattan. En sommar utan agility blir helt enkelt ingen sommar, bara så ni vet.
Och vi tänker bli en del av den.
Fullständig lycka
Kan man ha bättre för sig en påskafton när solen skiner, himlen är blåare än blå och snön börjar smälta? När jag insåg detta hett efterlängtade faktum var dagens aktivitet inte svår att planera. Jag kastade texten och dess begreppsförvirring åt sidan, packade hundarna in i bilen som knappt rullat alls i vinter och åkte iväg till bruskhundklubben.
Alltså, allvarligt. Inte en kotte. Inte en hund. Ingenting. Öde. Tomt.
Men snömassan framför agilityhindrens förvaringsställe var borta och det var fritt fram. Eller nja. Halva planen är förvisso täckt av snö men längst ner i hörnet, där planen är lite högre och solen skiner som mest, där såg jag ett litet agilityinferno framför mig. Hundarna njöt. Tre stycken projektiler flög fram över planen i raskt tempo under tiden som jag kröp halvstående under ett tak för att få fram 12 hinderstöd som snärjats in i varandra och stått till sig under vintern.
Ingenting kunde försämra mitt humör denna soliga agilitytillåtna dag.
Snart stod den där, den lilla banan om sju hinder på 20 cm höjd varav ett var ett långhopp. Dessutom fick vi in ett tolvpinnars slalom och en böjd tunnel som legat på samma plats sedan i november någon gång.
Taggen först. Efter den massiva uppvärmningen var han något trött i benen - tänk på att mina tjockisar varit utan motion i en och en halv månad för den jäkla kennelhostan (och min avhandling, hmm). Även om det bara handlade om att springa rakt fram ser man där på denna gröna hund hur lite bollar kan göra underverk. Jag lyfte inte honom av banan en enda gång när han sprang innanför hinderstöden och tänk, han sprang ännu fortare nästa gång och lärde sig att springa där han skulle.
Jag tror benhårt på min teori, som förresten inte är så himla mycket min. Om man belönar rätt beteende får man mer av det. Om man straffar hunden får man mindre av ett annat. Lycka till att korsa de principerna, det funkar inte.
Även om min granne till macho-Kasper är fullständigt övertygad om att han kommer att bli superlydig genom att be honom snällt att sluta attackera grannskapets alla hundar. Nu är Kasper ett år och det har inte hjälpt en millimeter.
Nåväl, tillbaka till inte-bortlyfta-Taggen som trots detta kutar som fan på plan, helt enligt min egen plan.
Zingos ögon höll på att poppa ur när jag satte honom framför första hindret. Han drog som en avlöning i 190 över bommarna och satte rätt svåra slalomingångar gång på gång. Ett helt lagom lätt aprilpass med andra ord.
Spika fick också göra så klart och tänk att även hon ökade farten rejält i slalom och önskan om att få göra hindret genom att jag kastade bollar till henne.
Det verkar som om min teori inte bara funkar på nätet utan även ute på agilityplan.
Helt sanslöst.
Man blir fullständigt lycklig.
Alltså, allvarligt. Inte en kotte. Inte en hund. Ingenting. Öde. Tomt.
Men snömassan framför agilityhindrens förvaringsställe var borta och det var fritt fram. Eller nja. Halva planen är förvisso täckt av snö men längst ner i hörnet, där planen är lite högre och solen skiner som mest, där såg jag ett litet agilityinferno framför mig. Hundarna njöt. Tre stycken projektiler flög fram över planen i raskt tempo under tiden som jag kröp halvstående under ett tak för att få fram 12 hinderstöd som snärjats in i varandra och stått till sig under vintern.
Ingenting kunde försämra mitt humör denna soliga agilitytillåtna dag.
Snart stod den där, den lilla banan om sju hinder på 20 cm höjd varav ett var ett långhopp. Dessutom fick vi in ett tolvpinnars slalom och en böjd tunnel som legat på samma plats sedan i november någon gång.
Taggen först. Efter den massiva uppvärmningen var han något trött i benen - tänk på att mina tjockisar varit utan motion i en och en halv månad för den jäkla kennelhostan (och min avhandling, hmm). Även om det bara handlade om att springa rakt fram ser man där på denna gröna hund hur lite bollar kan göra underverk. Jag lyfte inte honom av banan en enda gång när han sprang innanför hinderstöden och tänk, han sprang ännu fortare nästa gång och lärde sig att springa där han skulle.
Jag tror benhårt på min teori, som förresten inte är så himla mycket min. Om man belönar rätt beteende får man mer av det. Om man straffar hunden får man mindre av ett annat. Lycka till att korsa de principerna, det funkar inte.
Även om min granne till macho-Kasper är fullständigt övertygad om att han kommer att bli superlydig genom att be honom snällt att sluta attackera grannskapets alla hundar. Nu är Kasper ett år och det har inte hjälpt en millimeter.
Nåväl, tillbaka till inte-bortlyfta-Taggen som trots detta kutar som fan på plan, helt enligt min egen plan.
Zingos ögon höll på att poppa ur när jag satte honom framför första hindret. Han drog som en avlöning i 190 över bommarna och satte rätt svåra slalomingångar gång på gång. Ett helt lagom lätt aprilpass med andra ord.
Spika fick också göra så klart och tänk att även hon ökade farten rejält i slalom och önskan om att få göra hindret genom att jag kastade bollar till henne.
Det verkar som om min teori inte bara funkar på nätet utan även ute på agilityplan.
Helt sanslöst.
Man blir fullständigt lycklig.
Arroganta och ödmjuka texter
Jag kollade just besöksstatistiken. Utan att ha skrivit en enda skitrad på en hel vecka lyckas jag ändå ha 30 träffar per dag i bloggen. Med min elaka kritiska kommentar i Fannys blogg lyckades jag alltså vinna ca 10 nya läsare per dag. Dessa personer måste vara väldigt nyfikna på när jag släpper nästa bomb. Tja, jag tänkte inte göra det. Jag menar, det finns så många andra som roar sig bättre än jag med sin egen blogg. Utan att gå in på detaljer roar dessa människor även mig.
Frånvaron i bloggen har en given förklaring och stavas "arbete". I måndags fick jag reda på att ett missförstånd lett till att mitt hett efterlängtade slutseminarium blev tvunget att flyttas fram tre veckor. Det var inte på min begäran och jag blev inte nöjd. Som jag sa till handledaren i måndags: "Mein Text IST fertig!".
Jag fick ett hånskratt till svar.
Jävla skit. Jag gillar färdiga texter. Jag är som mina studenter på A-nivån som älskar svartvita svar. Som en agilitydomare som tittar på hopphinder och viftar med hela handen när hunden river. Antingen eller. Bara.
Extraknäcket vid Södertörns högskola blev mer krävande än jag räknat med och till på tisdag ska jag förbereda en lektion in svenskans morfologi. HUR kul kan man ha med ett odugligt språk som inte fattar att kasusmarkeringar är bland det viktigaste vi har? Jag vill ha tillbaka alla gamla hederliga dativ- och ackusativformer i svenskan där bortförklaringar som "indirekta objekt" blir löjeväckande.
Idag höll jag på att få spelet på avhandlingen och börjar förstå föregångarna till mig som ett par veckor innan slutseminarium på fullaste allvar undrat varför doktorander tillåts sitta på nionde våningen utan att det finns galler för fönstren. Vart man än vrider sig är rövhålet rakt bakåt och åt det hållet pekar textbegreppet. Jag har inte stött på en enda person som inte frågat ut mig om textbegreppet bara för att forumen kommuniceras med en massa bokstäver i följd. Jaha. Men jag skiter liksom i det. Jag tycker nämligen att textbegrepp är något av det abslout tråkigaste som finns.
Begreppsförvirringar är en del av språkvetarens vardag och därför är det desto intressantare att läsa bloggar där diverse begrepp får en märklig betydelse. Som t ex ordet "ödmjuk". Tänk att en "ödmjuk" person lika gärna kan vara arrogant; det beror bara på vart ljuset pekar. Nancy var inne på det spåret härom inlägget.
Ju fler ödmjuka desto bättre blir det för dem. Många fåglar små fäller även stor björn eller hur är det ordspråket brukar heta? Så var det i varje fall i en bamsetidning jag läste som barn.
Det är nog tur i varje fall att jag mer eller mindre drabbats av bloggkommentarhäfta. Jag menar, hur skulle världen se ut om Elaka Tant Johanna drog ut i Cyberspejs och snajsade till en massa elaka kommentarer överallt, bara för att det är den delen av månaden? Äsch, nu ska vi vara snälla.
Så snäll kan inte jag vara och då är det tur att det finns andra personer i cyberspejs som också kan vara lite giftiga och på så sätt rugga upp min annars så enahanda vardag som mest består i kattungematande och avhandlingsskrivandet där min största fiende är en jävligt svår fråga om en forumtext är en text eller inte. Om texthelvetet inte är koherent, dvs. har ett sammanhang, som en text bör vara, är det en text då? Och är det i så fall bara de koherenta foruminläggen som är texter? Och om bara vissa foruminlägg är texter, vad är de andra då? Så där håller jag på när tanken om nionde våningen, doktorander och galler för fönstren slår mig. Shit. Jag har blivit som dem.
Jag blir galen och står i ett hörn, inmålad med en skrikig rosa färg som skär sig mot de blågröna väggarna. Usch. På marken tinar snön äntligen bort och några grässtrån börjar sträcka sig längs med blå husens allt annat än blå väggar. Undrar om jorden snurrar annorlunda för grässtråna. Eller det kanske är så att grässtråna också är texter?
Det är en konst att kunna skriva giftiga foruminlägg utan att skribenten tar illa upp. Även om skribenten gör det kanske den inte vill visa det för Gud, Jesus och alla andra apostlar som smyger runt i bloggen om nätterna när ingen ser på utan levererar ett kooperativt svar på bästa sändningstid. Det är fantastiskt. Jag har en hel del kvar att lära i den sociala skolan.
Men undrar just om jag blivit doktorand om jag inte vågat ställa märkliga frågor i bloggens kommentarfunktion? Även om det är jobbigt att vältra sig i textbegrepp en skärtorsdag finns det ändå något som lockar.
Det är inte girighet. Det är inte status. Det är inte pengar. Inte heller makt.
Förmodligen är det bara en enda lång askes som tillbringas i ett vitmålat rum längst upp bland personer som är precis lika otrevliga som jag, som gillar att sätta fingret på bristerna i argumentationen.
Jag måste bara lära mig att det inte gäller i bloggarna även om det är lockande ibland.
Frånvaron i bloggen har en given förklaring och stavas "arbete". I måndags fick jag reda på att ett missförstånd lett till att mitt hett efterlängtade slutseminarium blev tvunget att flyttas fram tre veckor. Det var inte på min begäran och jag blev inte nöjd. Som jag sa till handledaren i måndags: "Mein Text IST fertig!".
Jag fick ett hånskratt till svar.
Jävla skit. Jag gillar färdiga texter. Jag är som mina studenter på A-nivån som älskar svartvita svar. Som en agilitydomare som tittar på hopphinder och viftar med hela handen när hunden river. Antingen eller. Bara.
Extraknäcket vid Södertörns högskola blev mer krävande än jag räknat med och till på tisdag ska jag förbereda en lektion in svenskans morfologi. HUR kul kan man ha med ett odugligt språk som inte fattar att kasusmarkeringar är bland det viktigaste vi har? Jag vill ha tillbaka alla gamla hederliga dativ- och ackusativformer i svenskan där bortförklaringar som "indirekta objekt" blir löjeväckande.
Idag höll jag på att få spelet på avhandlingen och börjar förstå föregångarna till mig som ett par veckor innan slutseminarium på fullaste allvar undrat varför doktorander tillåts sitta på nionde våningen utan att det finns galler för fönstren. Vart man än vrider sig är rövhålet rakt bakåt och åt det hållet pekar textbegreppet. Jag har inte stött på en enda person som inte frågat ut mig om textbegreppet bara för att forumen kommuniceras med en massa bokstäver i följd. Jaha. Men jag skiter liksom i det. Jag tycker nämligen att textbegrepp är något av det abslout tråkigaste som finns.
Begreppsförvirringar är en del av språkvetarens vardag och därför är det desto intressantare att läsa bloggar där diverse begrepp får en märklig betydelse. Som t ex ordet "ödmjuk". Tänk att en "ödmjuk" person lika gärna kan vara arrogant; det beror bara på vart ljuset pekar. Nancy var inne på det spåret härom inlägget.
Ju fler ödmjuka desto bättre blir det för dem. Många fåglar små fäller även stor björn eller hur är det ordspråket brukar heta? Så var det i varje fall i en bamsetidning jag läste som barn.
Det är nog tur i varje fall att jag mer eller mindre drabbats av bloggkommentarhäfta. Jag menar, hur skulle världen se ut om Elaka Tant Johanna drog ut i Cyberspejs och snajsade till en massa elaka kommentarer överallt, bara för att det är den delen av månaden? Äsch, nu ska vi vara snälla.
Så snäll kan inte jag vara och då är det tur att det finns andra personer i cyberspejs som också kan vara lite giftiga och på så sätt rugga upp min annars så enahanda vardag som mest består i kattungematande och avhandlingsskrivandet där min största fiende är en jävligt svår fråga om en forumtext är en text eller inte. Om texthelvetet inte är koherent, dvs. har ett sammanhang, som en text bör vara, är det en text då? Och är det i så fall bara de koherenta foruminläggen som är texter? Och om bara vissa foruminlägg är texter, vad är de andra då? Så där håller jag på när tanken om nionde våningen, doktorander och galler för fönstren slår mig. Shit. Jag har blivit som dem.
Jag blir galen och står i ett hörn, inmålad med en skrikig rosa färg som skär sig mot de blågröna väggarna. Usch. På marken tinar snön äntligen bort och några grässtrån börjar sträcka sig längs med blå husens allt annat än blå väggar. Undrar om jorden snurrar annorlunda för grässtråna. Eller det kanske är så att grässtråna också är texter?
Det är en konst att kunna skriva giftiga foruminlägg utan att skribenten tar illa upp. Även om skribenten gör det kanske den inte vill visa det för Gud, Jesus och alla andra apostlar som smyger runt i bloggen om nätterna när ingen ser på utan levererar ett kooperativt svar på bästa sändningstid. Det är fantastiskt. Jag har en hel del kvar att lära i den sociala skolan.
Men undrar just om jag blivit doktorand om jag inte vågat ställa märkliga frågor i bloggens kommentarfunktion? Även om det är jobbigt att vältra sig i textbegrepp en skärtorsdag finns det ändå något som lockar.
Det är inte girighet. Det är inte status. Det är inte pengar. Inte heller makt.
Förmodligen är det bara en enda lång askes som tillbringas i ett vitmålat rum längst upp bland personer som är precis lika otrevliga som jag, som gillar att sätta fingret på bristerna i argumentationen.
Jag måste bara lära mig att det inte gäller i bloggarna även om det är lockande ibland.
