Kvalitativ TV-underhållning
Jaha. Mia&Klara sänder sitt sista avsnitt på söndag men för dem som liksom jag inte kan hålla sig finns detta fantastiska TV-program att beskåda på svt.se. Jag har följt karaktärerna slaviskt under snart åtta veckor och är helt förundrad övre hur intelligent och träffsäkert de lyckats med karaktärerna och att diskutera kvinnofällorna på ett smart sätt. Jag undrar också hur många som faktiskt ser vad Tabita pysslar med trots stringtrosorna och ciggen i mungipan.
Kolla på programmen igen och tänk på följande:
Gulletussan lever genom sin före detta man, hockeyproffset som hon var stolt som en höna när hon lyckats ragga upp/ bli uppraggad av. Alla väninnorna försvann men det gjorde inget, Gulletussan var hel som människa. Hon hade ett hockeyproffs, inte misslyckad för fem öre. Världen rasade däremot när hockeproffset drog. Gulletussan klarade sig inte en sekund.
Görel lever ut sitt förakt mot män på sin hundkurs och hennes bitterhet mot andra människor är slående. Hon vill ha kontakt med andra människor men klarar inte av det, hon blir otrevlig och bitchig och det skrämmer folk. Och hur hon kan leverera kritik som blyhagel utan att behöva stå för det är sanslöst klockrent bra, hon behöver nämligen inte ta det själv. Hon är tvärtom helt övertygad om sin egen överträfflighet att hon inte behöver lyssna på andra.
Så har vi Mia&klara vars vänskapsrelation har mycket gemensamt med Gulletussan. De försöker på alla sätt hitta en karl, inte nödvändigtvis en bra dito, men bara en karl så att de kan bocka av denna viktiga detalj på "att-göra-listan". Mia lever med en tråkmåns hon inte är direkt förtjust i och försöker på alla sätt att vara honom till lags, hon fixar och donar med sig själv för att få relationen att fungera. Hon sätter sina egna behov helt åt sidan - bara för att inte behöva stå där själv, kanske för att bli misslyckad mot de normer som finns i samhället. Till slut gör hon som Tabita - lever för sig själv och skiter i normerna som finns.
Tabita gör nämligen precis det hon vill. Hon lever som en riktig trash-morsa, helt obekymrad om vad socialen och samhället säger. I henne finns en stor generositet, värme och medkänsla, hon är helt oöverträffad i sitt arbete som undersköterska. Men tittarna tycker säkert vid första anblicken att hon är en misslyckad person. Det gjorde jag, tills jag såg vad hon går för.
Tabita är nämligen alla kvinnors förebild. Hon dömer inte andra och hon blir inte heller dömd för hon bryr sig inte om vad folk tycker och tänker om henne. Hon utgår bara från att ingen sägre något illa om henne. Hon har ett enormt självförtroende och kör sitt eget race fullt ut. När hon i sista avsnittet vinner en stor lyxkåk som borde vara vars och ens dröm om man är en kvinna i hennes situation rycker hon bara på axlarna och tar emot det men hon låter inte huset stiga henne åt huvudet. Hon är lika ointresserad av det materiella som förut, försöker inte imponera på sin väninna i telefonen utan bara beskriver det hela helt neutralt. "Vi fick visst ett hus", typ. Det är inte hur man bor och lever som är det viktiga utan att man lever som man själv vill.
och att man struntar i normerna i samhället.
I feminismfrågor diskuteras ofta mannens och kvinnans perspektiv. Det tycker jag är helt värdelöst. Det är bättre att diskutera hur kvinnor behandlar varandra och skapar normer hur kvinnor ska vara. Om vi bara slutade att leva för normer och värderingar skulle vi ha mycket bättre värderingar och lyckas leva lyckligt. Det är inte viktigt hur man lever utan ATT man lever.
Melodifestivalen bjöd på nästa kvalitativa underhållning.
Jag älskar det där programmet. ända sedan barnsben längtar jag mig sjuk efter att få frossa i musik, kläder och dansnummer. Jag förfasas, skrattar, blundar och ibland stänger jag av ljudet. Jag såg en intervju med Björkman själv på svt.se och han hade verkligen lyckats med det han företagit sig: Nämligen att skapa en jämn och kvalitativ tävling där inget var uppgjort i förväg. Men vår vana trogen tror vi att såpan är skapad enligt samma gamla vanliga Dallas-mönster, fast tji fick vi: I år var inga roller givna i förväg och ingen visste hur det skulle gå. Mer sån't, Björkman!
Jag trodde personligen att EMD skulle tjonga hem hela skiten. När den internationella juryn sagt sitt insåg jag att jag nog fick hjälpa dem på traven. Och hela omröstningen bara gapade jag. Vad var detta? Molly fick inga poäng, och EMD låg inte i topp. När så den sista poängen från svenska folket skulle ges till någon av de understa låtarna bara gapade jag.
Jag kan dock fastställa följande: Flera låtar var bra! Jag hade kunnat tänka mig att skicka allihop av olika anledningar och har för tillfället Sarah Dawn Finers låt på hjärnan, det numret blev dessutom häftigt.
Hoppas att de kör samma koncept i framtiden. Inga fler Carolor eller Androlor, bara vanlig, svensk schlager och en lång rysare.
Hur många månader är det kvar till nästa gång..?
Kolla på programmen igen och tänk på följande:
Gulletussan lever genom sin före detta man, hockeyproffset som hon var stolt som en höna när hon lyckats ragga upp/ bli uppraggad av. Alla väninnorna försvann men det gjorde inget, Gulletussan var hel som människa. Hon hade ett hockeyproffs, inte misslyckad för fem öre. Världen rasade däremot när hockeproffset drog. Gulletussan klarade sig inte en sekund.
Görel lever ut sitt förakt mot män på sin hundkurs och hennes bitterhet mot andra människor är slående. Hon vill ha kontakt med andra människor men klarar inte av det, hon blir otrevlig och bitchig och det skrämmer folk. Och hur hon kan leverera kritik som blyhagel utan att behöva stå för det är sanslöst klockrent bra, hon behöver nämligen inte ta det själv. Hon är tvärtom helt övertygad om sin egen överträfflighet att hon inte behöver lyssna på andra.
Så har vi Mia&klara vars vänskapsrelation har mycket gemensamt med Gulletussan. De försöker på alla sätt hitta en karl, inte nödvändigtvis en bra dito, men bara en karl så att de kan bocka av denna viktiga detalj på "att-göra-listan". Mia lever med en tråkmåns hon inte är direkt förtjust i och försöker på alla sätt att vara honom till lags, hon fixar och donar med sig själv för att få relationen att fungera. Hon sätter sina egna behov helt åt sidan - bara för att inte behöva stå där själv, kanske för att bli misslyckad mot de normer som finns i samhället. Till slut gör hon som Tabita - lever för sig själv och skiter i normerna som finns.
Tabita gör nämligen precis det hon vill. Hon lever som en riktig trash-morsa, helt obekymrad om vad socialen och samhället säger. I henne finns en stor generositet, värme och medkänsla, hon är helt oöverträffad i sitt arbete som undersköterska. Men tittarna tycker säkert vid första anblicken att hon är en misslyckad person. Det gjorde jag, tills jag såg vad hon går för.
Tabita är nämligen alla kvinnors förebild. Hon dömer inte andra och hon blir inte heller dömd för hon bryr sig inte om vad folk tycker och tänker om henne. Hon utgår bara från att ingen sägre något illa om henne. Hon har ett enormt självförtroende och kör sitt eget race fullt ut. När hon i sista avsnittet vinner en stor lyxkåk som borde vara vars och ens dröm om man är en kvinna i hennes situation rycker hon bara på axlarna och tar emot det men hon låter inte huset stiga henne åt huvudet. Hon är lika ointresserad av det materiella som förut, försöker inte imponera på sin väninna i telefonen utan bara beskriver det hela helt neutralt. "Vi fick visst ett hus", typ. Det är inte hur man bor och lever som är det viktiga utan att man lever som man själv vill.
och att man struntar i normerna i samhället.
I feminismfrågor diskuteras ofta mannens och kvinnans perspektiv. Det tycker jag är helt värdelöst. Det är bättre att diskutera hur kvinnor behandlar varandra och skapar normer hur kvinnor ska vara. Om vi bara slutade att leva för normer och värderingar skulle vi ha mycket bättre värderingar och lyckas leva lyckligt. Det är inte viktigt hur man lever utan ATT man lever.
Melodifestivalen bjöd på nästa kvalitativa underhållning.
Jag älskar det där programmet. ända sedan barnsben längtar jag mig sjuk efter att få frossa i musik, kläder och dansnummer. Jag förfasas, skrattar, blundar och ibland stänger jag av ljudet. Jag såg en intervju med Björkman själv på svt.se och han hade verkligen lyckats med det han företagit sig: Nämligen att skapa en jämn och kvalitativ tävling där inget var uppgjort i förväg. Men vår vana trogen tror vi att såpan är skapad enligt samma gamla vanliga Dallas-mönster, fast tji fick vi: I år var inga roller givna i förväg och ingen visste hur det skulle gå. Mer sån't, Björkman!
Jag trodde personligen att EMD skulle tjonga hem hela skiten. När den internationella juryn sagt sitt insåg jag att jag nog fick hjälpa dem på traven. Och hela omröstningen bara gapade jag. Vad var detta? Molly fick inga poäng, och EMD låg inte i topp. När så den sista poängen från svenska folket skulle ges till någon av de understa låtarna bara gapade jag.
Jag kan dock fastställa följande: Flera låtar var bra! Jag hade kunnat tänka mig att skicka allihop av olika anledningar och har för tillfället Sarah Dawn Finers låt på hjärnan, det numret blev dessutom häftigt.
Hoppas att de kör samma koncept i framtiden. Inga fler Carolor eller Androlor, bara vanlig, svensk schlager och en lång rysare.
Hur många månader är det kvar till nästa gång..?
Kommentarer
Postat av: AK
Klockrent. klicka :D
Trackback
