En något försenad "dagen efter" och tankar om det sociala spelet på hundutställningar.
Först och främst vill jag verkligen TACKA ALLA för alla fina kommentarer och lyckönskningar till Taggens fina pris i lördags! Jag blir så jätteglad för alla som gläds med oss, jag tror fortfarande knappt att det är sant. Taggen tar dock det hela med ro, ligger på rygg på sin kudde i sängen och snusar med nosen mot sina små söta tassar. Zingo och Spika snusar bredvid. Spika har helt andra talanger men det är inte tid för att visa dem så här års, och Zingos talanger har väl nått sin kulmen, bortsett från hans stundande lydnadskarriär. Hela hundflocken mår i varje fall bra och är nöjd med tillvaron.
Jag kan inte jobba pga. mina hundar. Det är precis som vanligt när jag vunnit något viktigt. Jag bloggar i stället.
Nackdelen med bloggens struktur är att ett inlägg flyttas ner så fort man skriver ett nytt. Om man då berättat nå't kul som jag gjorde i lördags, ja - då vill jag inte skriva något mer alls. Jag vill fortfarande vinna BIS- inte byta ut presensformen mot preteritum eller perfekt. Men ett nytt inlägg tar inte bort BIS-titeln. Rosetten ligger oupphängd kvar hemma uppe på extrafrysen, och jag vet inte om jag ska börja hänga upp rosetterna igen. De gamla viktigaste rosetterna har jag satt i en tavla som jag har i extrarummet, och Zingo löste rosettproblemet som valp. En dag när jag kom hem hade han helt sonika hoppat upp på väggarna och käkat cert- och BIR-rosetter så det stod härliga till. Han strimlade allas utom Tambos (min första labbes) rosetter, kanske för att han visste att jag aldrig skulle förlåta honom för det. Så han tog initiativet till att slänga rosetter som inte har ett värde. Därför kastar jag de flesta agilityrosetter, eller låter dem hänga på hundburen i bilen tills de går sönder. Då brukar det vara läge att byta ut dem mot nya.
Men... en BIS-rosett kan man väl inte göra så med? Jag menar, det lär dröja innan det händer igen. Inte 17 kan man häda och kasta en BIS-rosett. Jag har trånat efter en sådan i 15 år. Frågan är därför inte OM jag ska hänga den på väggen - utan VAR. Hrm, jag ska nog göra om lilla rummet till hund- och trimrum, där får rosetten hänga. För Taggen har faktiskt uträttat stordåd. Vi ska åka på utställning i Sollentuna i Grand danois-klubbens regi den 28 mars men det känns lite fånigt nu, även OM han skulle vinna skulle jag nog inte ta det på samma allvar. Han vann trots allt på terrierklubben - det slår högre än en vanlig inofficiell utställning.
Faktiskt.
Igår på tåget läste jag igenom hela Cairnboken som rasklubben gett ut. Jag tänker inte skriva mina förbättringsförslag här i bloggen, det ger ingen avsedd verkan, men den behöver helt klart omarbetas, inte så mycket språkligt på det grammatiska planet (bortsett från några störande kommateringsfel) MEN texten är i vissa fall osammanhängande. Vad synd när klubben lagt ner arbete på att skriva en fin bok om cairnterriern! Jag vill däremot citera två tankvärda avsnitt:
"Sammanhållningen är fin bland cairnutställare och trots att konkurrensen är hård sammanstrålar de ofta och har trevligt ihop. Alla nya är välkomna!" (51)
Det låter fint, men jag är inte korkad. Jag har varit med förr. ALLA människor är inte idioter men ALLA människor är inte trevliga heller. Och alla hundar går inte ihop med varandra, precis som människor. Det är inget konstigt med det. Om nu raden ovan hade stämt, hade flera kommit fram och växlat några ord med mig i lördags, och det gjorde några. De hade norfolkterrier, de hade andra raser, det var några okända MEN som hade anknytning till Taggens släktingar som kom fram och gratulerade. Men någon "sammanstrålning" kan jag inte riktigt tala om, faktiskt. Jag råkade applådera av misstag och rent spontant när någon klass var färdigbedömd, jag gjorde inte om det. Man kan tycka vad man vill om sina konkurrenter, men man kan faktiskt applådera den hund som vinner även om man själv tycker att det är fel val. Vi är inte där för att döma själva, vi är så förbaskat stendumma att vi BETALAR för att höra någon annans persons åsikt om vår hund. Nog 17 kan vi följa reglerna i spelet och gratulera den som vinner! Nu sticker jag ut hakan igen, usch och skäms och hoppas ingen får några repressalier pga. detta (för jag vet minsann hur hundfolk kan vara), men det där citatet stämmer inte. Som vanligt har olika sociala konstellationer bildats runt en kennel eller två, och det är klart att de håller på sin struktur. Men man måste faktiskt kunna erkänna att ens rival har en vacker hund, även om man inte tycker om personen. Hur blir det om vi inte vågar stå över personliga åsikter? Detta gäller så klart inte inom cairnklubben specifikt, utan är för mig ett ganska generellt beteende inom många, många raser.
Fast det kan komma något positivt av det där också. Inom norfolkrasen har vi i Sverige två separata linjer pga. att uppfödarna bildat sociala bindningar som styr aveln. Den ena linjen är infekterad med hjärtfel som inom Cavalieren, den andra är fri. Så det kanske finns en logisk förklaring - bråken inom rasklubbarna ska leda till att vi behåller vissa hundar friska, lagen om naturens urval. Endast den starke överlever, det är väl samma princip.
Mitt syfte med att ställa ut är i första han att titta på fina hundar och umgås med dem jag tycker om. Jag är inte speciellt ledsen för att jag mer eller mindre fick gratulera mig själv efter BIR-et, för de som jag verkligen ville skulle bry sig gjorde det. Och det räcker och blir över för mig. Och att alla nya är välkomna? Jo, det tycker jag väl, trots att jag har en fin hund. Det som är positivt nu är att cairnklubben tagit bort tävlan om årets cairn. Jag behöver alltså inte vara rädd för att folk är trevliga mot mig för att jag ska ställa ut så att de får fyllnadspoäng. Årets cairn utses på basis av antalet slagna hundar; som ägare till en halvskaplig hund är du således välkommen att ställa ut då du inte kan vinna men ger vinnaren mer poäng så att den kan slå sin värsta fiende och så blir du en del av det sociala kriget i jakten på framgång. Och nu har jag ingen halvskaplig hund - om det funnits ett Årets Cairn hade jag direkt blivit ett hot. Det kanske jag är ändå, tänk om Taggen fortsätter i samma stil, då är inte förklaringen långt borta varför de sociala konstellationerna blir starkare och starkare. (Fast det fenomenet är inte begränsat till hundutställningar, det är likadant överallt där det finns en social kraft som styr - vi har det inom agilityn och jaktproven också).
"Avla bara på friska, sunda individer av hög kvalitet så kanske du är framgångsrikast så småningom." (sid. 70)
Ja, detta är väl problemet. Det handlar om att bli bäst.
Vila i frid Kotten. Martin Phillips i England ville så förbannat gärna ha den där Crufts-rosetten och han offrade dig och dina förfäder i jakten på den. Han skickade en hjärtsjuk hund till Sverige och han visste att flera i släkten dött vid 7 års ålder.
Jag tittar på BIS-rosetten igen. Den är fin. Jättefin. Rosa och vit, och på mittenbandet står "BIS-1". Taggen nosar på benet på mig, och jag lyfter upp honom. Jag har världens finaste valp. Och världens finaste jaktcocker och labrador. Zingo har inte vunnit så fina rosetter men det spelar ingen roll. Det är inte rosetten som gör hunden. Det är väl klart att jag blir glad för den, inget snack, men om han inte hade vunnit hade jag inte älskat honom mindre för det. För mig handlar inte framgång om att köra med fula tricks eller falskt spel, jag ska ha kul på min fritid, och ett uteblivet "Grattis!" tar inte musten ur mig för det. För... ni som gratulerade menade det - och det har ett väldigt högt värde!
Jag kan inte jobba pga. mina hundar. Det är precis som vanligt när jag vunnit något viktigt. Jag bloggar i stället.
Nackdelen med bloggens struktur är att ett inlägg flyttas ner så fort man skriver ett nytt. Om man då berättat nå't kul som jag gjorde i lördags, ja - då vill jag inte skriva något mer alls. Jag vill fortfarande vinna BIS- inte byta ut presensformen mot preteritum eller perfekt. Men ett nytt inlägg tar inte bort BIS-titeln. Rosetten ligger oupphängd kvar hemma uppe på extrafrysen, och jag vet inte om jag ska börja hänga upp rosetterna igen. De gamla viktigaste rosetterna har jag satt i en tavla som jag har i extrarummet, och Zingo löste rosettproblemet som valp. En dag när jag kom hem hade han helt sonika hoppat upp på väggarna och käkat cert- och BIR-rosetter så det stod härliga till. Han strimlade allas utom Tambos (min första labbes) rosetter, kanske för att han visste att jag aldrig skulle förlåta honom för det. Så han tog initiativet till att slänga rosetter som inte har ett värde. Därför kastar jag de flesta agilityrosetter, eller låter dem hänga på hundburen i bilen tills de går sönder. Då brukar det vara läge att byta ut dem mot nya.
Men... en BIS-rosett kan man väl inte göra så med? Jag menar, det lär dröja innan det händer igen. Inte 17 kan man häda och kasta en BIS-rosett. Jag har trånat efter en sådan i 15 år. Frågan är därför inte OM jag ska hänga den på väggen - utan VAR. Hrm, jag ska nog göra om lilla rummet till hund- och trimrum, där får rosetten hänga. För Taggen har faktiskt uträttat stordåd. Vi ska åka på utställning i Sollentuna i Grand danois-klubbens regi den 28 mars men det känns lite fånigt nu, även OM han skulle vinna skulle jag nog inte ta det på samma allvar. Han vann trots allt på terrierklubben - det slår högre än en vanlig inofficiell utställning.
Faktiskt.
Igår på tåget läste jag igenom hela Cairnboken som rasklubben gett ut. Jag tänker inte skriva mina förbättringsförslag här i bloggen, det ger ingen avsedd verkan, men den behöver helt klart omarbetas, inte så mycket språkligt på det grammatiska planet (bortsett från några störande kommateringsfel) MEN texten är i vissa fall osammanhängande. Vad synd när klubben lagt ner arbete på att skriva en fin bok om cairnterriern! Jag vill däremot citera två tankvärda avsnitt:
"Sammanhållningen är fin bland cairnutställare och trots att konkurrensen är hård sammanstrålar de ofta och har trevligt ihop. Alla nya är välkomna!" (51)
Det låter fint, men jag är inte korkad. Jag har varit med förr. ALLA människor är inte idioter men ALLA människor är inte trevliga heller. Och alla hundar går inte ihop med varandra, precis som människor. Det är inget konstigt med det. Om nu raden ovan hade stämt, hade flera kommit fram och växlat några ord med mig i lördags, och det gjorde några. De hade norfolkterrier, de hade andra raser, det var några okända MEN som hade anknytning till Taggens släktingar som kom fram och gratulerade. Men någon "sammanstrålning" kan jag inte riktigt tala om, faktiskt. Jag råkade applådera av misstag och rent spontant när någon klass var färdigbedömd, jag gjorde inte om det. Man kan tycka vad man vill om sina konkurrenter, men man kan faktiskt applådera den hund som vinner även om man själv tycker att det är fel val. Vi är inte där för att döma själva, vi är så förbaskat stendumma att vi BETALAR för att höra någon annans persons åsikt om vår hund. Nog 17 kan vi följa reglerna i spelet och gratulera den som vinner! Nu sticker jag ut hakan igen, usch och skäms och hoppas ingen får några repressalier pga. detta (för jag vet minsann hur hundfolk kan vara), men det där citatet stämmer inte. Som vanligt har olika sociala konstellationer bildats runt en kennel eller två, och det är klart att de håller på sin struktur. Men man måste faktiskt kunna erkänna att ens rival har en vacker hund, även om man inte tycker om personen. Hur blir det om vi inte vågar stå över personliga åsikter? Detta gäller så klart inte inom cairnklubben specifikt, utan är för mig ett ganska generellt beteende inom många, många raser.
Fast det kan komma något positivt av det där också. Inom norfolkrasen har vi i Sverige två separata linjer pga. att uppfödarna bildat sociala bindningar som styr aveln. Den ena linjen är infekterad med hjärtfel som inom Cavalieren, den andra är fri. Så det kanske finns en logisk förklaring - bråken inom rasklubbarna ska leda till att vi behåller vissa hundar friska, lagen om naturens urval. Endast den starke överlever, det är väl samma princip.
Mitt syfte med att ställa ut är i första han att titta på fina hundar och umgås med dem jag tycker om. Jag är inte speciellt ledsen för att jag mer eller mindre fick gratulera mig själv efter BIR-et, för de som jag verkligen ville skulle bry sig gjorde det. Och det räcker och blir över för mig. Och att alla nya är välkomna? Jo, det tycker jag väl, trots att jag har en fin hund. Det som är positivt nu är att cairnklubben tagit bort tävlan om årets cairn. Jag behöver alltså inte vara rädd för att folk är trevliga mot mig för att jag ska ställa ut så att de får fyllnadspoäng. Årets cairn utses på basis av antalet slagna hundar; som ägare till en halvskaplig hund är du således välkommen att ställa ut då du inte kan vinna men ger vinnaren mer poäng så att den kan slå sin värsta fiende och så blir du en del av det sociala kriget i jakten på framgång. Och nu har jag ingen halvskaplig hund - om det funnits ett Årets Cairn hade jag direkt blivit ett hot. Det kanske jag är ändå, tänk om Taggen fortsätter i samma stil, då är inte förklaringen långt borta varför de sociala konstellationerna blir starkare och starkare. (Fast det fenomenet är inte begränsat till hundutställningar, det är likadant överallt där det finns en social kraft som styr - vi har det inom agilityn och jaktproven också).
"Avla bara på friska, sunda individer av hög kvalitet så kanske du är framgångsrikast så småningom." (sid. 70)
Ja, detta är väl problemet. Det handlar om att bli bäst.
Vila i frid Kotten. Martin Phillips i England ville så förbannat gärna ha den där Crufts-rosetten och han offrade dig och dina förfäder i jakten på den. Han skickade en hjärtsjuk hund till Sverige och han visste att flera i släkten dött vid 7 års ålder.
Jag tittar på BIS-rosetten igen. Den är fin. Jättefin. Rosa och vit, och på mittenbandet står "BIS-1". Taggen nosar på benet på mig, och jag lyfter upp honom. Jag har världens finaste valp. Och världens finaste jaktcocker och labrador. Zingo har inte vunnit så fina rosetter men det spelar ingen roll. Det är inte rosetten som gör hunden. Det är väl klart att jag blir glad för den, inget snack, men om han inte hade vunnit hade jag inte älskat honom mindre för det. För mig handlar inte framgång om att köra med fula tricks eller falskt spel, jag ska ha kul på min fritid, och ett uteblivet "Grattis!" tar inte musten ur mig för det. För... ni som gratulerade menade det - och det har ett väldigt högt värde!
Kommentarer
Trackback
