Johannas hundar

Herrejisses, min sedan ett år kastrerade labrador har ersatt intresset för löptikar och hundar generellt med mat. Och det är ett perfekt intresse om man bor i ett bostadsområde där dagis brukar valla sina barn i den skog vi promenerar i. Dagisbarn lämnar efter sig allt möjligt smaskens, allt ifrån bullrester till resultatet av bullätandet, mer eller mindre dolt i vitt toalettpapper. Att släppa labradoren lös blir alltmer komplicerat eftersom han helt sonika, sex år gammal, tvärvägrar kännas vid både inkallningssignal och sitt namn. Jag ger upp, dagisbarnen vinner och min hund har fått ett nytt koppel. I förrgår rastade han sig långt borta, alldeles ensam i skogen - trodde jag. Det visade sig att han länsade dagisets korvförråd. Eller ja - ha försökte. Som tur var hade de redan käkat färdigt, men jag undrar ändå... Om det kommer en stor labrador farande - varför försöker de inte jaga bort den? Jag menar - han är ju rätt lättskrämd om man bara säger åt honom att springa undan. Nu bortser jag helt ifrån det faktum att jag är en urusel hundägare som släpper min hund lös utan att han kommer tillbaka när jag så önskar. Om det kommer en stor älg farande mot min bil så nog 17 försöker jag i alla fall att jaga bort den och flyr väl först när jag märker att den är hög på äpplen och inte vid sina sinnes fulla bruk. Men att stå helt handfallen - det fattar inte jag. Men det är väl så om man inte är van vid djur, som stadsmänniskor inte är. De har tappat all vett och sans angående relationen till djur och natur att de inte ens kan närma sig dem utan att stamma.

Ungefär som jag med dagisbarn då, typ.

Bortsett från att jag brukar behandla dem som hundar - "Braaaa" - "Nej!". Jag har faktiskt jobbat på dagis en hel dag i min karriär. Jag gjorde inte om det. Fy vad tråkigt det var. Sedan jobbade jag på lågstadiet en dag som musiklärare. Då skrämde jag slag på klassen efter att ha låtit en varning få en konsekvens. De trodde visst att vikarier inte kunde mena ett "Nej!" och när jag gjorde det blev de livrädda. Jag var inte ens arg, jag bara flyttade på en stol med en elev på bara för att han inte kunde låta bli några pärmar bredvid sig. Så dagiset i skogen ska nog vara lyckligt för att det bara var en snäll labrador som kom farande och inte den snälla labradorens elaka matte. Eller hur man nu ska definiera mig....

Så nu får labradoren använda sitt koppel ännu mer än tidigare och jag drömmer om att flytta till något ställe där folk inte lämnar barnblöjor och kolapapper efter sig på min rastningsrunda. Att promenera med spanieln lös är förträffligt eftersom den inte bara motionerar sig själv utan även drar med sig Taggen i sitt race. Undrar just om Taggen kommer att börja kuta runt i sökmönster á lá Spaniel om några veckor, en sak är säkert och det är att han får motion så att det både räcker och blir över. Med tanke på hans apporteringslust är det inte helt otänkbart att det är möjligt att göra spaniel av honom. Och under tiden Taggen blir spaniel blir labradoren sällskapshund. Ombytta roller - men de fyller ju sin funktion!