Johannas hundar

Det är svårt att vara spaniel på en grön gräsmatta i Ågesta. Det finns så mycket i skogen att vittra in och då blir man lätt okoncentrerad. Spika är en liten intressant spaniel - extremt förarvek så klart men helt galen i att jaga. Och det är inte helt lätt att hantera: Summa summarum: Jaktspaniels ska inte säljas till nybörjare.

Idag var det i varje fall lydnadstävling i Ågesta och vi var anmälda i klass 1. Platsliggningen gick bra men hon nosade lite. Tandvisningen gick också bra utan att hon klättrade på domaren.

Sedan var det lite hundar emellan eftersom vi drog nr 9 och hon var fokuserad när jag gick in på plan och bestämde mig i förväg att avisera handtecken på läggandet eftersom hon inte är säker på det. Då kan man smyga in ett dovt LIGG utan att domaren hör;-)

Det började bra, vi fick en TIA på linförigheten! Det får man typ aldrig men hon gick klockrent utan att växla position eller sitta snett vid en enda halt. Åh vad stolt jag var - och tappade fokus lite. Läggandet gick lite som befarat två kommandon och en sjua. Inkallning som befarat - tia och ställandet ingen överraskning heller. Hon flyttar sig när jag kommer mot henne och det ger avdrag - en åtta. Apportering - tia och hoppet - NOLLA. Agilityfröken drog vid sidan om. Oj vad paff jag blev. Och sedan en tia på helheten.

Jättekul med nästan bara tior - hon skulle alltså rent teoretiskt kunna kamma hem full pott.

Nu blev det trots nollan 168 poäng (första pris) och en sjundeplats.



I  morgon ska vi träna lite inför tävlingen på söndag innan jag sticker till Uppsala igen. Seminarium igen men sedan ska jag inte dit förrän i juni. Just nu är det lite pausstämning här hemma efter allt intensivt arbete de senaste veckorna. Det härliga är bara att jag fixade det! Det är som att vinna en tävling. Man laddar och tränar och kämpar och sliter och sedan när prisutdelningen kommer får man en klapp på axeln.

Och det konstiga är att det räcker.