Puh! Det är ingen dans på rosor att föda upp katter.
De är bra rara nu, kattungarna. De hoppar omkring och jagar papperstussar och leker med alla sina leksaker i full fart. Fast just nu är det bara den ena som gör det. Den andra har lagt sin vinstmarginal på Södra djursjukhuset.
Jag såg i torsdags att Change var lös i magen men tänkte att det väl går över. Igår var hon rejält hängig och jag fick i henne vatten. Idag var det bara att ringa djursjukhuset och åka. Vi fick vänta i två timmar på veterinären som sedan snabbt förmodade mask (???). Mina innekatter kan tydligen få mask och jag har inte avmaskat dem för att det är så onödigt att stoppa i djur en massa gifter i onödan. Många kattuppfödare gör så. Change fick även vätska under huden under stark protest från hennes sida och mjölkersättning och a/d-foder med sig hem. Nu hoppas jag verkligen att hon snart piggnar till! På två dagar har hon magrat av och är inte sig lik. Tur i oturen är att Karin som fött upp Melanchton ska ha henne - en luttrad uppfödare blir inte panikslagen av att en katt är sjuk. Lilla Voice ska kallas Chloe och flytta till en jättetrevlig familj i Täby.
Veckan har varit väldigt hektisk. I måndags red vi islandshästar med jobbet och hade med oss tre utbölingar som bokat in sig på vår tur. Herregud, det var väl de mest puckade brudarna vi någonsin skådat! De förmådde inte få hästarna att sluta äta gräs utan satt som hösäckar på dem utan att kunna kommunicera alls. Hur känns det att inte kunna connecta med ett djur över huvud taget? Jag fattar inte, de såg på hästarna som om de vore stenklumpar de inte vågade röra vid. Efter fikat fick jag hjälpa dem upp. Den ena tjejen grabbade tag i sadeln med båda händerna och ställde sig på en stubbe. "HJÄLP! Jag kommer inte upp!!!"
Men herregud! Har de aldrig sett en westernfilm??!
"Sätt foten i stigbygeln, för guds skull!" sa jag då. "Vad är det här?" tänkte jag vidare... Sedan kunde den ena tjejen - trots upprepade didaktiseringar från mig och min chef - inte koppla ihop hjärnhalvorna med fingrarna så att hon kunde hålla i tygeln. Hon blev visad säkert tio gånger men fattade ändå inte. En del människor är så stora idioter att man undrar om de över huvud taget ska få lov att rösta, ja men så går det som det går med den saken också.
Mina modiga kollegor testade trav, tölt och galopp trots att några av dem knappt suttit på en häst innan. Vi hade jätteroligt och kommer säkert rida igen.
I tisdgs sprang vi vårruset och i onsdags var jag i Uppsala och träffade min handledare. Hon är helt underbar på alla sätt och vis och efter fyra års samtalande börjar man känna varandra rätt bra. Det blir så intressanta samtal.
Nu ska Taggen få nya öron. I morgon smäller det!
Jag såg i torsdags att Change var lös i magen men tänkte att det väl går över. Igår var hon rejält hängig och jag fick i henne vatten. Idag var det bara att ringa djursjukhuset och åka. Vi fick vänta i två timmar på veterinären som sedan snabbt förmodade mask (???). Mina innekatter kan tydligen få mask och jag har inte avmaskat dem för att det är så onödigt att stoppa i djur en massa gifter i onödan. Många kattuppfödare gör så. Change fick även vätska under huden under stark protest från hennes sida och mjölkersättning och a/d-foder med sig hem. Nu hoppas jag verkligen att hon snart piggnar till! På två dagar har hon magrat av och är inte sig lik. Tur i oturen är att Karin som fött upp Melanchton ska ha henne - en luttrad uppfödare blir inte panikslagen av att en katt är sjuk. Lilla Voice ska kallas Chloe och flytta till en jättetrevlig familj i Täby.
Veckan har varit väldigt hektisk. I måndags red vi islandshästar med jobbet och hade med oss tre utbölingar som bokat in sig på vår tur. Herregud, det var väl de mest puckade brudarna vi någonsin skådat! De förmådde inte få hästarna att sluta äta gräs utan satt som hösäckar på dem utan att kunna kommunicera alls. Hur känns det att inte kunna connecta med ett djur över huvud taget? Jag fattar inte, de såg på hästarna som om de vore stenklumpar de inte vågade röra vid. Efter fikat fick jag hjälpa dem upp. Den ena tjejen grabbade tag i sadeln med båda händerna och ställde sig på en stubbe. "HJÄLP! Jag kommer inte upp!!!"
Men herregud! Har de aldrig sett en westernfilm??!
"Sätt foten i stigbygeln, för guds skull!" sa jag då. "Vad är det här?" tänkte jag vidare... Sedan kunde den ena tjejen - trots upprepade didaktiseringar från mig och min chef - inte koppla ihop hjärnhalvorna med fingrarna så att hon kunde hålla i tygeln. Hon blev visad säkert tio gånger men fattade ändå inte. En del människor är så stora idioter att man undrar om de över huvud taget ska få lov att rösta, ja men så går det som det går med den saken också.
Mina modiga kollegor testade trav, tölt och galopp trots att några av dem knappt suttit på en häst innan. Vi hade jätteroligt och kommer säkert rida igen.
I tisdgs sprang vi vårruset och i onsdags var jag i Uppsala och träffade min handledare. Hon är helt underbar på alla sätt och vis och efter fyra års samtalande börjar man känna varandra rätt bra. Det blir så intressanta samtal.
Nu ska Taggen få nya öron. I morgon smäller det!
Kommentarer
Trackback
