Puh! Vilken vecka. Och den är inte slut än.

Först vill jag tacka Anna för det fina grattiset i förra inlägget. Jag och Spika fortsatte i söndags med en lydnadstävling i Strängnäs med världens tjatigaste tävlingsledare. Jag höll på att få frispel på kärringen som inte kunde göra sitt jobb utan att anmärka en massa under resans gång. Det började också skit med att en jäkla FLATHANE så klart, (retriever har bara brudar i skallen) som gick fram till Spika på platsliggningen. Hon låg kvar snällt och domaren bröt direkt. Heder åt Springer-Leffe! Men då hann Spika bli rejält förbannad och sa ifrån. Matten tog flatten och åkte hem. Men nu ska ni få höra det värsta: Hon skvallrade då till en av deltagarna i klass II att hon hade problem med platsliggningen. Och så åker puckotanten och tävlar! Hade jag hört det där hade jag skällt ut henne efter noter. Effekten blev att en kompis dobbis fick platsliggningsångest och drog till matte på omläggningen och då trodde Spika att det var inkallning och satte sig upp efter en halv minut. En femma blev det då.

Resten av tävlingen gick ganska bra men det var varmt och gräsmattan lutade värre än tornet i Pisa så det var svårt att gå ordentligt. Spika nollade läggandet tyvärr. Himla strul med det.  Resten av momenten gick bra mellan 7-10 på alla.  Men en nolla på läggandet och femma på platsen så räckte det bara till 143 poäng. Ja ja, det kommer fler tävlingar - en i morgon t ex!

I kväll tränade vi igen och då gjorde hon ligg hela tiden, övertänd som hon var. Ställandet däremot funkade inte alls förrän hon lugnade sig lite efter att ha gått fritt följ i fem minuter utan belöning eller beröm.... Tokspaniel!

Den här veckan har varit tuff på jobbet. Det började i måndags med att jag fick lite väl mycket ovett i en situation, helt oförtjänt faktiskt. Men som tur är har jag min underbara chef som går emellan när situationen inte är hållbar längre. Bara den känslan av att inte behöva slåss mot väderkvarnarna helt ensam är oslagbar. Jag kommer aldrig att ha en så bra chef igen, det gäller att njuta. Akademiker är inte lätta att ha och göra med, speciellt inte dem som inte är vana vid att spela i ett lag.

Dessutom hade jag mitt seminarium i går och jag fick bara en massa negativ kritik. Efter 90 minuter börjar det bli lite jobbigt, faktiskt, det får jag tillstå även om det bär mig emot. Det är ju berättigat men det är klart att det känns efter ett tag när allt man gjort är kasst. Men - det hjälper inte att sätta sig på en stol och gråta över det, det enda som gäller är att göra en prioriteringslista över allt jag måste lära mig och skriva om allt. Det rör sig bara om 20 sidor så det är ingen katastrof, men grejen är den att jag hade tänkt ha kapitlet som underlag till konferensen om en månad. Shit! Tre veckor är inte lång tid om man inte har en susning om vad det handlar om.

I kväll fick jag äntligen kraft att ta tag i däckbytet. I år har jag verkligen dragit på det ända in i maj det är ovanligt för att vara jag. Men jag tycker det är så tråkigt och har inte orkat! Nu är i varje fall bilen nydäckad och städad invändigt. Det fanns många grejer att tömma så nu kan man snart se genom rutorna i baksätet igen. Typ.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0