Johannas hundar

Att fotoblogga är tämligen praktiskt, även om undertecknad föredrar att kommunicera med ord. Det är liksom mer sport. Ett ord säger möjligen lite mer än ett ord men en bild säger som bekant mer än tusen ord. Jag menar - hur beskriver man en vindstilla kväll ute på Falkenbergs pir i hamninloppet? Eller känslan av att fisken nappar? Eller ännu värre - känslan av att den släpper igen...

Jag tänkte slänga ut några bilder från gårdagens morgonäventyr men är för lat för att hämta kameran och sladden. Vi var i varje fall ute och fiskade, mamma och jag. Klockan 06.03 stod vi vid hamninloppet och började kasta ut dragen. Det gick så där. Mamma fick i varje fall för sig att trotsa höjdrädsla och muskelvärk och skulle prompt ut till fyren. Det var lite mer besvärligt än vi kunnat ana och var mer än nöjda när vi äntligen kom fram. Där ute vid fyren är det säkert en km in till originalland (bortsett från det "land" människan byggt), även om piren inte är mer än kanske 200 m lång. 200 m balanserande på stora stenar är ingen baggis, speciellt inte för undertecknad som är livrädd för att slå sig. Jag har aldrig brutit armen och kommer förmodligen aldrig att göra det heller, så försiktig som jag är. I skolgymnastiken var jag rädd för redskapsgymnastiken och halva lektionen gick åt till att läraren skulle övertyga mig om att det inte alls var farligt och att det fanns TJOCKA madrasser under balansbommen, endast 8 cm bred och hela 30 cm ovanför marken. Jag hatade det.

Mamma borde ha varit min gympalärare. "Där ute finns det makrill!" säger hon hurtigt klockan sex en tisdagsmorgon. Morfars storfiskargener går i arv och hoppar inte över en enda generation. Jag hängde på. Det började dock regna och för att undvika sjöräddningen pga. ogenomförbar återtransport över regnhala stenar knatade vi tillbaka. Dröm om min förvåning när mammapedagogiken gjorde nytta. Snart lärde jag mig att hoppa mellan stenarna och kunde nästan tänka mig att hoppa ut igen. Där ute på piren vid fyren börjar havet. Och det är häftigt.

Vi återvände därför mot tryggare fiskeplatser och styrde kosan mot Suseåns mynning. Där vid oset bottenmetade vi men fick inget napp förrän en rejäl gädda på säkert 20 cm nappade på mammas spinnare. Vi äter inte gädda och  hade släppt i den i vilket fall. Vi äter rödspätta, lax, öring, sjötunga, skrubba ( i värsta fall), sandskädda, rödtunga, torsk, makrill och sill. Insjöfisk är rena skräpet om du frågar mig. Det smakar nämligen dy. Havsfisk smakar salt. Mumma!

Min kattunge ska säljas på torsdag. Det är i morgon det. Hon fick ett sedvanligt besök hos veterinären igår för spruta, id-märkning samt veterinärbesiktning. Bortsett från det sällsynt låga priset var det en annan detalj som chockade mig Katten spann sig igenom hela proceduren, t o m när den elaka kanylen med chippet åkte i nacken spann hon. Nöjd och belåten kelade hon med veterinären. Varför sålde jag katten...?

Nej, nu är hon såld. Basta.

På kvällen hade jag möte med sekretariatet som ska vara på Bruks-SM. Jag ska tydligen rapportera resultat vid resultattavlan. Det är inte så noga vilken uppgift jag får, bara jag får någon. Falkenberg är ett gôtt gäng och det ska bli mig ett sant nöje att vara med.

i Varberg har de, till skillnad från Falkenberg, en fungerande agilityverksamhet. De har inte drabbats av SHU:s enormt taffliga försök till ledarskap och förvaltning och har förvisso agilityhindren inlåsta, men inte utelåsta för medlemmarna. De som vill träna agility kan när som helst åka dit och bängla ut hindren. Nu är jag inte medlem så jag har inte denna kod men det behövs inte för det jag behöver träna. Jag har nämligen bestämt mig för att slipa på Spikas kontaktfältsbeteenden och tränar, och tränar, och tränar... Vi har börjat om med att rusa ner och stanna, hon fattar inte det när hon blir taggad och kan inte heller springa ner själv när jag står stilla. Zingo är bättre på denna detalj. Jag är nöjd om de springer ner med blicken riktad mot marken och sedan vänder på huvudet och tar kontakt. Vi övar och övar och övar. Det går rätt bra men planen var att ha det klart till helgen.

Fast det är nog rätt bra att SHU beter sig som man gör där uppe i Stockholm. Det är ju enkelt att bara skylla på dem när Spika skuttar över kontaktfältet på söndag. En skuldförskjutning åt Rinkebysvängen så är ju mitt samvete rent. Tja, det är tur att det finns någon här på jorden med ett rent samvete.

Äh, jag hämtade kameran:

Mamma segerskuttar ut på fyrens gjutna mark.


Hrm, det  här borde vara bra för min image. Piren är inte särskilt kort...


Tjusigt, eller hur?


Den enorma gäddan.

Nu för tiden slipper man skicka en massa semestervykort. Det räcker att ha en blogg.

Det här är vad vi gör.

Fiskar:








Klappar katten Enya:



Samt badar och solar. Särskilt Taggen har upptäckt fröjden med detta element och njuter på hundbadet:







Skön sommar på er! Vi ses snart!

"Det är inte så noga med grammatiken!"

Så säger den något naiva språklärarutbildaren på universitetet.

"Huvudsaken är att eleverna kan PRATA".

Språklärarutbildaren är inte bara på fel plats. Den är dessutom korkad. Det finns en orsak till varför ett språk behöver vara någorlunda systematiskt för att kunna fungera kommunikativt. Det är en förbaskad stor skillnad på om Leif kysste sin fru eller om Leffe faktiskt kysste hans fru. I det förra fallet är nog frugan nöjd, i det andra kan det bli en skilsmässa. Jag tror definitivt att Leifs fru är noga med om Leffe kan skilja på "sin" och "hans". Bara för att ta ett exempel.

Det där med att man numera inte behöver kunna skilja på "sin" och "hans" för att vara kommunikativ är ett relativt nytt påfund. Vi som undervisar i främmande språk dagligen förkastar såklart den naiva språklärarutbildaren på universitetet, och försöker desperat förmå högstadielärarna att bibringa eleverna tråkiga prepositionsramsor och deras kasus. Vi går bet, studenterna som kommer till våra kurser kysser varandras fruar utan att blinka, och de förstår inte heller varför fruarna blir sura.

Och under tiden förblir agilityhindren inlåsta på Falkenbergs brukshundklubb.

Idag när jag låg på stranden kom jag plötsligt på varför. SHU och deras trogna representanter på lokal ort har nämligen gått fel språkkurs. Det är ett prepositionsfel utan like. Det blir som det blir med Leffe och hans fru; en skilsmässa som inte går igenom för att kommunen förmodligen har sin del i bouppteckningen. Falkenbergs kommun lär ha sponsrat dåvarande Fbg:s HU med diverse hinder och då är de inte heller SHU:s. Ja vem fan tillhör hindren egentligen?! Medlemmarna så klart, det är de som slitit i klubben för att kunna ha hinder att träna på. Det är därför det är så intressant när ett fåtal medlemmar tror att hindren är deras och har ensamrätt till deras förvaltning.

Inom agilityn pratar vi ofta om att få fram ett bra framåtdriv på hundarna. Vi vill att de "låser på" de hinder vi skickar dem på, inte på vilket som helst och definitivt inte på fel tunnelöppning om man är en labrador som heter Zingo. Nej, vi vill helt enkelt att hundarna ska låsa på rätt hinder. "låsa på" är inget partikelverb utan ett verb med en preposition. Ingen aning vilket förbannat kasus den skulle styra på tyska eller ens vilken preposition man skulle välja, ty så är fallet: Det svåra med ett främmande språk är just att lära sig att använda prepositionerna. Jag kan förstå att det blir som det blir. Sveriges Hundungdom talar numera lingua franca med Falkenbergs BK och har missat att prepositionerna skiljer sig mellan de båda språken.

När SBK:s agilityutövare talar om att "låsa på hinder", en mycket angenäm och vanlig kollokation i agilityspråket, ja då har SHU misstolkat det hela och trott att det handlar om att "låsa in hinder". Det SHU egentligen menar är att hindren ska stå ute på plan och användas tills det att Falkenbergs BK:s medlemmar, som redan lagt en herrans massa ideell tid till att samla ihop pengar till hinderparken, ska få köpa densamma - av sig själva. Hänger ni inte med?! Jo men logiken är slående.

Först är du aktiv i en klubb och samlar in en jäkla massa pengar till en hinderpark för att du ska kunna träna någonstans. Sedan läggs klubben ner och några få personer som är emot detta låser in hindren och säger att de inte längre tillhör medlemmarna som samlade in pengarna till dem. Då går SHU in som huvudman och lägger beslag på hela hinderparken, framför ögonen på alla hårt arbetande medlemmar som behöver ha en gunga och några tunnlar för att hundarna ska kunna tränas att låsa på rätt hinder. Erbjudandet som diskuteras är just nu alltså att låta medlemmarna, som vill driva agilityn under nytt paraply, köpa hindren.

Av sig själva.

Problemet är rent språkligt. "låsa på + OBJEKT" är ett helt annat verb än "låsa in + OBJEKT". Verbet är betonat i "låsa på" medan det är obetonat i "låsa in". Dessutom har de båda verbkonstruktionerna totalt skilda betydelser.

För att lösa konflikten, så att Falkenbergs BK:s agilityutövare ska få tillgång till sina hinder, som alltid varit deras snarare än en pappersnissas på SHU, krävs en språklärare av sällan skådad art. Det krävs en språklärare som inte tycker att grammatikundervisning är oviktigt, och som fattar att det inte bara är viktigt att veta när man ska använda en viss preposition, utan också har vett i skallen att ta fram rätt kasus och därmed rätt betydelse.

Det är inte en barnlek att kommunicera, och det syns om inte annat på agilityplan på Falkenbergs BK. Det var väl bl a därför agilityn skulle in under BK eftersom HU aldrig, inte ens på min tid, varit en renodlad ungdomsklubb. Det har alltid varit en agilityklubb. OCh agility är inte en barnlek eller ens en barnsport.

Givetvis skulle medlemmarna själva beslutat om vad den vilandelagda klubben skulle göra med sina hinder. Jag är helt övertygad om att majoriteten, som är den demokratiska massa som fattar besluten, skulle säga att de skulle tillfalla Falkenbergs BK. Punkt. Basta.

I Falkenberg behöver de hindren så att deras hundar kan lära sig att låsa på dem. Önskan är inte att låsa in, utan låsa upp för annars kommer det i framtiden bli så att vissa personer kommer att vara utelåsta på livstid.

Inom klubbar behöver man hålla sams. Osämja är svår att bli av med och jag har mer än en gång sett hur illvilliga personer kämpat med näbbar och klor för att få sin vilja fram. Samtliga har slutat med sin hobby och har fått ge vika för den stora majoriteten som inte består av egoistiska individualister utan av solidariska medspelare som fattar att man behöver vara många i laget för att kunna ta fram en stjärna, och att alla fattar att samspel föder egen framgång.

I Falkenberg är en ny era på G. Fan att det är så långt till Södertälje.

Solen skiner! Det är ju så äkta svenskt smalltalk att prata om vädret att jag inte kan låta bli, för kan något bli svenskare än Halland? Jag trivs bäst i öppna landskap och nära havet vill jag bo. Här i Slöinge är det gott om öppna landskap och Ugglarps havsbad befinner sig endast några kilometer från lägenheten där mamma bor. På vägen till Ugglarp passerar jag den f d ridskolan i Slöinge där jag red som åttaåring. Jag var livrädd och höll bara ut en termin, sedan fick det vara tills jag blev lite större. Djurtokig som jag är kommer jag ändå ihåg hästarnas namn - Smulan, Kajsa, Pippi, Charlie Boy, Bobby, Jonna, Penny, Filur och Tummeliten.

Idag blir det inga hästar. Idag blir det som vanligt hundar och katter och stranden. Jag ska till stranden. Är man från västkusten räknas inte äckligt sötvatten eller halväckligt bräckt Stockholmsbadvätska, nej; salt ska det vara. Salt som i jozofabriken, om undertecknad får bestämma. Och det får undertecknad idag av årets alla dagar, när undertecknad ska få kasta sig ut i ett förmodligt ganska så kallt vatten.

Igår var vi på klubben och tränade. Lydnad. För något annat kan man inte träna just nu på en av agilitysveriges mest framgångsrika klubbar. Agilitygänget är där men som tur är har de begåvat sig med nya förmågor och tränar på sådant man inte behöver hinder till. Hindren står nämligen väl förvarade bakom lås och bom. Anledningen? Falkenbergs HU har blivit vilande och agilityn har tagits över av BK. Kruxet är bara att HU inte var enig i frågan. Några ville ha HU kvar och är numera sura över att agilityn inte är deras egendom längre. Orsaken till organisationsförändringen är att det inte är en barnlek att hålla på med agility som drar in sexsiffriga belopp. Inte heller att ta hunden runt banan och det syntes om inte annat på HU:s medlemmars födelsetal. Endast 25% var under 25 år.

Så nu ska hindren värderas och säljas. Pengarna ska tydligen tillfalla SHU. Och värderingspersonen kommer inte ner till Falkenberg från Haparanda om man inte åker dit och sätter den i ett flygplan, väl förankrad i handklovar.

Jag tycker det är skit samma. Vad fan - låt BK köpa hindren för 10000 eller 5000 eller 15000, och så är det bra sedan. Men det här handlar inte om pengar eller agility eller träning eller något annat mer centralt, nej; det handlar om face work. Agility handlar om face work. Makt, social distans och rangordning av kulturella talhandlingar. Jag säger det, Brown/ Levinson 1987 har skrivit en bibel om socialt spel. Frågan är bara hur man bemöter det. Min sociala position är det viktigaste jag har och den försvarar jag med näbbar och klor. Inte med ett framförbyte eller ett blindbyte, endast med näbbar och klor.

Någon måste gå emellan och säga ifrån. Det här är absurt. Det är som klickern i Kumla. Det handlar inte om klickern, det handlar om att behålla en social position och att vara den alla lyssnar på. När man märker att det börjar tryta, tja, då kan man alltid bråka. Förr eller senare måste man ge efter och det har hänt med anti-klicker-maffian på Kumla BK. Vips började en f d kursdeltagare, och inte obstinata undertecknad, klicka i ett ridhus. Klickandet spred sig som en löpeld och vips - klickern blev accepterad. Även på agilityplan.

På lydnadsplan var den redan OK, men där styrde inte anti-klicker-maffian.

Som tur är är de sociala positionerna någorlunda fast förankrade i Halmstads BK. Där är jag, enligt tillförlitlig källa, högst välkommen att släpa runt tunnlar och balnsbommar så länge jag orkar i högsommarvärmen. För Frövi kan inte vänta och hundarna måste tränas. Det är förvisso tre gånger så långt till Halmstad som till Falkenberg. Men agilityplan i Falkenberg är spöklikt dyster och då är det värt resan. Falkenbergs BK utan agility är som öl utan skum, som jaktcockrar utan fart, som björkar utan löv, som vatten utan salt. Det är uthärdligt men knappast livsbejakande, uppiggande eller trevligt. Men uthärdligt.

Jag skiter i om det är SBK, SKK, SHU, SRRK, eller SVTEK, GAIS, AIK eller FBTK eller någon annan beteckning som står som huvudansvar för agilityhindren på Falkenbergs BK. Jag vill kunna träna på min andra hemmaklubb. Det är inte väsentligt vilket skitförbund som styr och ställer så länge det fungerar. Och det har funkat i 20 år på min svart-röd-vita klubb.

Nu har maktspelet och faceworket tagit över och låtit det hela gå in absurdum. Vad är det för dumheter?!!

Det är samma hinder och samma personer som tränar.

Och hindren är inte en persons egendom. Och det är personer som bestämmer på SHU.

Och dessa personer förstör för 500 medlemmar.

Dagens stora DISS går därför till Sveriges Hundungdom.

Så borde alla tänka som åker till Tierp eller Österåker eller Kumla eller Roslagen eller Oxie eller något annat agilityställe på helgen. "Det är bråttom!" är mitt mantra. Agility bedöms nämligen enligt principen minst fel och kortast tid vinner. Majoriteten av deltagarna i klass I och II har glömt den där ena parametern.

Tid. Agility går på tid. Snabbast i mål med minst fel vinner.

"Oj vad snabba dina hundar är!" "Vad snyggt hon går, Spika!"

"Du Spika ser för häftig ut att titta på. Riktigt underhållande!"

Så där säger en del människor till mig i helgen.

"Du måste ha skitkul med den där Zingo. Han verkar ju vara hur ball som helst. Finns det ingenting som får honom att sakta ner??!"

Ändå är det inte en enda person som kommer fram och frågar hur jag har fått hundarna stt springa som idioter på banan, som om varje meter, ja halvmeter och decimeter vore den sista de fick sätta tassarna på. Som om varje hinder vore det sista de fick hoppa över, som om det var på väg en bordercollie mot tältet för att äta upp Zingos belöning - det hembakta hundgodiset. Spika ser Malin och Ess i ögonvrån och tänker att nu är varje sekund dyrbar. Det gäller att springa - springa fort som fan. För både Spika och Zingo har läst regelboken.

Agility går på tid.

Men mina medtävlande har inte läst det. De har missat den allra, allra viktigaste biten med agilityn: Utan styrfart så välter man.

In på banan kommer Madde med Luma. Hunden är ung och Madde har jagat på några hundar i sina dagar. Madde har fått nog. Hon gör en Johanna, köper en hund med motor i och lär den att springa. De diskar sig några lopp och får fem fel i något, men det gör inget. För Madde och Luma har fattat poängen.

Agility går på tid.

Snabbast felfria hund vinner.Och Madde behöver bara köra ihop sig med sin hund och sedan är det riktigt läckert att se den brunvita bordercollien som älgar över balanshinder och genom slalom. "Fram!" ropar Madde så att det skallar i buskarna och nackhåren reser sig på oss åskådare. Luma fattar bokstavligt talat galoppen och sticker på upploppet.
Med styrfart på hunden är det mycket enklare att svänga den och få den runt. Om hunden gasar av sig själv är det helt plötsligt mycket enklare med agility. Madde behöver nämligen bara styra. 95% av deltagarna på Tierps klass I&II-tävling har en uppgift till. De måste dessutom se till att hunden tar sig framåt, på förarnas maskin. Inte ska jag väl begära att hundarna i klass I springer! De har oerfarna förare som har lämnat kurslivet bakom sig, inte ska man väl begära att hundarna springer för full maskin! Och alla hundar kan ju faktiskt inte ha sådan motor som Luma. Jo, om SBK:s kurser hade byggt på principen: Snabbast felfria hund i mål vinner. Inte den felfria hunden. Det är ingen lydnadsklass, ingen kvalitetsbedömning. Snabbast i mål utan fel, det är själva grejen. Men det stora problemet är att få kursdeltagarna att förstå hur viktigt det är att hunden kutar själv på hindren, att det inte finns något som heter "jag hinner inte med". Det är mycket enklare att springa med en hund som springer för egen maskin, det är det som kallas för "agility".

Efter Lumas klass är det dags för small hoppklass I. Man kan bygga fågelbo i flabben på mig. Jag gapar. Den ena hunden efter den andra tar sig runt i struttgalopp. En och annan glänser till men de allra flesta har knappt styrfart.  Det är inte underhållning till mig som sitter på första parkett, främsta raden. Det är inte kul. Det är inte agility. Det är "Jag-är-så-jäkla-rädd-att-det-ska-bli-fel-så-hunden-får-inte-springa".

"Guuuud vad SNABB hon ÄR" kommer de fram igen och säger. Det är Spika de pratar om och vi har precis vunnit hopptvåan. Men följdfrågan som jag väntar på i två dagar uteblir. Jag väntar på

"Hur har du gjort egentligen?".

Nej, för klass I-förarna i Tierp är helt övertygade om sin egen storhet.

"Hon springer hemma!"

Så säger en förare när jag lite vänligt ger tips om hur hon kan få hunden att inte springa av plan. Defensiviteten är slående, det är inte förarens fel. Hunden är dum som inte springer på tävling. Och det är så klart hundens fel att den inte själv fattar vilken väg den ska ta när bristen på styrfart gör att den får vägran på hindren.

Nä det är klart, och det är inte min förtjänst att min cocker springer (oj vad vitsigt det där blev då...). Hon gör det bara så där, för hon är född till en löperska. Det är så klart båg. Titta på Taggens O-bana i förra inlägget. Det är så Spika har levt i ett helt år. Det är klart att hon springer. Det finns inget alternativ. Hon har aldrig fått möjligheten att trava runt banan med nosen i backen efter kaninerna. Då missar man nämligen burkmaten och små jaktcockerflickor tycks älska kattmat på burk. "Yerk!" säger jag när jag öppnar locket. Spika sitter förväntansfull i startposition. "SPIKA!" säger jag ljudligt så att det ekar mellan kaninbona på Södertälje BK. Hon sätter full fart och springer över två hopphinder. "Yerk! DUKTIG HUND!!!" kommer ur min mun samtidigt som Spika slickar resterna ur IKEA-asken. Hon är nöjd. Hon har gjort rätt. Två år senare kommer hon att spöa skiten ur alla defensiva klass I-förares hundar på Tierp BK:s augustitävling. Förarna har missat att hundar inte föds färdigtränade.

Ingen frågar om jag hinner med, jag har ingen bortförklaring om att jag inte var på rätt ställe. Jag genar över banan och ställer mig strategiskt. Jag bromsar i svängarna och gasar på upploppet. 13 sekunder under referenstiden i klass I agility. Och då har Spika stannat och stått stilla på varje kontaktfält i minst 2 sekunder.

"Vad kul det var, matte!" Så säger Spika till mig i målet och viftar på den amputerade svansen. "Vad kul det var!" säger hon och slickar mig runt munnen med en rest av det hembakta levergodiset på den leverbruna nosen. "Vad synd det är om de andra hundarna" fortsätter hon sedan i låg ton. "De har inte kul på banan. De springer inte. Du har ju alltid sagt att agility går på tid, matte!"

Jo, det är ju så. Vi har bråttom. Det är bråttom nu.

I Tierp är klass I-förarna nöjda och glada om de kommer runt banan. Det är en prestation i sig att komma i mål. Det är inte sant. Det är inte någon prestation att nolla ett lopp när hunden är så långsam att föraren hinner spela ett parti bingolotto mellan tunneln och däcket och kan leverera rätt och fel och sedan rätt information igen till hunden utan att det hinner bli fel. Agility ska vara kul att titta på. Och sega klass I-hundar är inte kul. Inte alls. Inne i stugan hänger resultaten uppe.

"Ja men det var väl bra, vi klarade ju referenstiden med en halv sekund". Herrejisses. Vi snackar inte miniatyrnorfolk utan ben. Vi snackar largehund som borde ha minst tio sekunder till godo. Minst. Det hade inte varit konstigt om det 2009 funnits 20% av hundarna som inte sprungit med fullt tryck. Det skulle man kunna härleda till nybörjarna. Men inte i Tierp. Där kör 95% av förarna hundar som förmodligen inte springer ute på landets brukshundklubbar heller. I stället tävlar de i SM i bortförklaringar.

"Det var varmt idag". Det var lika varmt för mina hundar.
"Slalom låg för tidigt i banan". Slalom stod på samma ställe för mina hundar, det fick Zingo att gå fel pga. att han fick FÖR bråttom.
"Äh, du vet, min hund gillar inte säcken efter däcket".

Så där kan folk hålla på i all oändlighet. Den ena kommentaren dummare än den andra. I stället för att rannsaka sig själva går de på om hur alla omständigheter gjort att de inte spöade skiten ur motståndarna. I Sundsvall sa jag efter Zingos första dags Bungyjump i agilityklassen, "han går alltid ner på träning". I Tierp förstod jag hur korkat det där uttalandet var. Det är klart att hunden inte går ner på tävling om jag springer vidare. I första loppet fick han gå ner på A-hindret och stanna. Jag klappade honom lugn och så gick vi av banan. I dag sprang han ner på alla kontaktfältshindren. Jag tog tag i problemet, såg sanningen i vitögat och skämdes en skvätt. Det hjälpte. Zingo tog alla kontaktfält. Utan att vara speciellt frustrerad, han stannade och stod stilla. Sedan sprang han igen.

I full fart mot nästa hinder. Och nästa. och nästa.

Om hunden inte springer är det nåt fel. Den kan ha ont. Då ska den inte tävla alls. Den kan vara feltränad. Då borde föraren gå en kurs där instruktören fattat att agility går på tid. Att det är jävligt bråttom och förbannat noga vem som kommer först i mål. Att vara 1,2 sekunder efter vinnaren är förbaskat mycket. I hoppklass är det sex meter! Om hunde inte vill springa har den förmodligen tråkigt och är osäker. Då måste man jobba upp det på hunden!

Så här är det (tips från coachen):

Vissa hundar kan inte springa fort. Det gäller skye terrier, stora raser typ grand danois och hovawarth och norfolk terrier. Och så några till jag inte har räknat upp här.

Men alla hundar kan tränas till att ge max av det de har. Att lägga fullt tryck i varenda sväng så att det blir bajsränder i luften, att de satsar det de har för att komma vidare till nästa hinder innan domaren har tröttnat och somnat i en vikbar stol under sekretariatets tält. Innan hunden kan springa full fart över ett hinder, ja då ska den inte tränas på två. Och med full fart räknar jag inte in bara hundens benrörelser. Hunden ska ha så jäkla bråttom över hindret att den önskar att den hoppat redan i förrgår. Det handlar inte om att stressa hunden, det handlar om att lära hunden att det är OK att springa och att den ska göra det inne på agilitybanan. Det är därför agility är så mentalt belastande för en hund, de springer förvisso bara 40 sekunder men under dessa dyrbara sekunder ska den dessutom koncentrera sig och utföra en rad beteenden som föraren kommunicerar mestadels med kroppsspråket.

Fram med kamptrasan och rakbanan. Fartträning är kul. Och det är grundstenen till agility. Om hunden inte kan springa kan den inte svänga och då kan du gå hur mycket kurser du vill.

Det är dags för Agilitysverige att sluta skylla ifrån sig. Upp till kamp för farten. För glädjen och motivationen till arbete och samarbete.

Och du - köp inte en jaktcocker för att köra agility med den. Det funkar inte så. De springer nämligen inte av sig själva. De springer på sin höjd med nosen i marken och försöker hitta på egna uppgifter när föraren är för dålig på att leverera matnyttig information. Som t ex att agility går på tid och att det är jäkligt viktigt att springa fort. Och att samarbetet inte kommer av sig själv utan först sedan föraren lärt hunden att den tjänar på att samarbeta. Av de jaktcockrar jag ser ute på banorna är det exakt två som springer. Den ena heter Max. Den andra heter Spika.

Spika vann två lopp i helgen och gick upp i agilityklass II. Det var kul. Men om jag hade blivit spöad av en snabb mellanpudel eller sheltie från Knivsta hade jag inte gråtit för det utan bara konstaterat att man inte har råd med fulsnurrar om man ska vinna. Inga bortförklaringar. Jag vore för dålig helt enkelt.

Och det vore inte Spikas fel.

Här är den utlovade slalomfilmen. Taggen gör sitt tionde pass. Motivationen för hindret är hög, det ser man dels genom att han vänder upp själv mot hindret innan jag startar honom, dels genom att han har låg profil, tyngdpunkten framåt och draaaar i linan hela tiden. Koppelmetoden fungerade bra på Spika men jag är lite osäker om jag ska fortsätta med Taggen för jag tycker att progressionen är för långsam.



Hundar tenderar att lära sig fler saker samtidigt än man kanske tränar på för stunden. När man lär in ett nytt moment och belönar en del av beteendet kanske hunden tror att man belönar fler delar och kommer då att upprepa dem. Slalom är ett klockrent exempel. Det finns otaliga hundar med slalomproblem som har kedjat en rad oönskade beteenden som t ex slick runt munnen, rörelsemönster etc.. Därför är det viktigt att lära hunden allt rätt från början och det inkluderar att den ska gå på höger sida om första pinnen, bromsa in på rätt sätt så att den kan hitta rytmen men framför allt tempot.

Med koppel på håller man nere tempot på hunden men inte framåtandan och det är den stora fördelen med den här metoden. Hunden tänker alltså framåt i 190 knyck, men rör sig väldigt långsamt och allt eftersom hunden blir säkrare kan man släppa efter i linan och då kommer hunden att öka farten. Den kommer också att lära sig att bromsa in själv före första pinnen  men framför allt i andra porten där hundar i hög fart annars lätt kan hoppa ur.

Här är den andra filmen. Det är en sekvens där jag försöker lära Taggen att springa fort mellan hinderstöden över bommar som är ca 15 cm höga och in i tunneln. Jag har belönat hopphindren mer än tunnlarna och då ser man tydligt att hunden väljer att springa fort över hindren eftersom den tror att bollen ska komma farande när som helst. Tunneln skapar en hel del oreda och därför måste jag lägga ner mer vikt vid den. Alltså skickar jag in honom i den och belönar med kamplek direkt när han kommer ut igen, dvs. jag ökar hundens intresse och värdet för tunneln = den blir roligare. Sista försöket springer han in i tunneln om än något tveksamt och in i fel ingång. Som ni kan se är det kvar att göra men märk väl hur kul Taggen har och med vilket tryck han springer. Frågan är nu om han KAN springa fortare eller om detta är hans maxväxel.
r />Sedan följer en sekvens av bilder på Zingo när vi tränar lydnad. Fotograf är Therese Baltzersen:


Först får man vänta...


...det gäller alla.


Vi börjar med fritt följ.


...och fortsätter med Rutan. Zingo letar upp sin position och vänder sig mot mig för att få den bekräftad.


Här harhan stannat på rätt ställe. Det är OK men inte helt bra; jag skulle vilja ha honom mera i bakkant. Förväntan är hög och han väntar på sin belöning.


Här har han en helt annan resning. Tyngden ligger lätt bakåt och bollen kommer att landa rakt ovanför honom inom två sekunder.


Zingo laddar igång på inkallningen.


Full fart mot matte.


STÅ!


Fjärrdirigering - ligg.


Fjärrdirigering - sitt.

Som ni ser på bilderna har Zingo genom hela träningspasset öronen framåt och har en enormt hög förväntan på sin boll. En hund som hela tiden får mycket belöningar är inte svårtränad, den tycker inte att det är tråkigt och försöker hela tiden hänga med för att det ska bli rätt. En bra belöning är således A och O för att hunden ska kunna bli lydig och följsam! Taggen på filmerna ovan kör sitt ca tionde träningspass men som ni kan se finns det inte tillstymmelse till att han skulle vara ohörsam eller uttråkad. Hemligheten är enkel. Varje minimoment hunden gör rätt får den belöning för och då är sannolikheten stor att den gör om det. Taggen har aldrig fått göra annat än springa över hindren för att få hämta sin boll - han vet alltså inte om att det finns något alternativ här i världen. Därför är han lättränad, inte för att jag är överenergisk eller tränar speciellt mycket. Det är bara det, att den gången jag gör något ser jag till att det blir rätt från början.

Svårare än så behöver det inte vara att träna hund, men det är klart att man misslyckas ibland också. Men om man är väl förberedd är sannolikheten liten att det behöver bli en dålig vana.

Jag hann med ett mastodontpass igår på klubben. Tja, semester innebär hundträning och det gäller att passa på. Snart kallar plikterna igen och då gäller andra bullar i det Salomonssonska hemmet på Fornhöjden i Södertälje.

Jag träffade Therese och Arja för ett lydnadspass och det är helt otroligt vad lite man hinner på en och en halv timme! Zingo  gjorde lite fritt följ som genast såg bättre ut och så gjorde vi rutan och inkallning med stå. Det tar sig men det är ändå en bra bit kvar.

Efter passet körde vi Taggen och filmade hans bravader på agilitybanan. Så snart jag får tag i filmerna ska jag lägga ut dem. Han blev trimmad på eftermiddagen - hans valppäls åkte av i ett nafs men jag sparde ett strävt lager som kan få bli den nya höstkostymen. Det var rätt lustigt, jag sto och trimmade och tänkte att det var längesedan jag pratade med Krister, och precis då ringde han och hade tänkt detsamma. Lustigt värre, ibland undrar man om det sitter någon och styr runt med oss små människor som små radiostyrda marionettdockor.

Taggen gjorde i varje fall slalom och en rundbana. Jag tror han laddar maxkapacitet när han springer, och det är bra. Snabb som en sheltie blir han aldrig men det visste jag ju innan jag köpte honom. En sheltie, pudel eller borderterrier kan heller av olika skäl aldrig bli aktuellt här hemma. Han hade lite problem med tunnlarna och det verkar som om han tycker att hopphindren är roligare, det är inte konstigt med tanke på hur jag tränat. Han får alltid boll när han hoppar men aldrig vid tunneln, jag får helt enkelt backa i träningen och kasta bollar så fort han kommer ut ur tunneln så att den blir lite roligare.

Spika fick också gå lite agility och vi tränade staket och threadle. Hon var väldigt duktig men jag måste lära mig att springa fortare om jag ska hinna med fröken. Det blev bara några korta vändor och sedan satsade vi på att gå ett varv runt området och leta kaniner.

Herrejisses vad den fröken kan JAGA!! Hon slet som tusan i terrängen, helt i hand och vände spontant hela vägen. Jag vände henne på signal totalt tre gånger på 25 minuter. Efter 3-4 minuter hittade hon två kaniner i en stöt och då gick hon efter 2,5 meter. Jag lyfte tillbaka henne dit hon skulle vara och klappade på henne, det känns inte som om det är så klokt att härja för mycket med henne med tanke på att jag vet hur känslig hon är i alla andra situationer. Hon är säkert lika känslig när hon jagar, det syns bara inte just där och just då. Efter stöten fortsatte vi och gick längs med markkanten och inne i en hallonbuske hittade Spika en kanin till. Då blev hon sittandes mitt i stöten och jag klappade om henne, lugnt och städat. Sedan fortsatte vi ett litet tag till för jag ville se om hon tänkte gå ur hand men det tänkte hon inte.

Min lilla prinsessa, vad hon kan jaga!

Här är lite bilder som Inger tog på lydnadstävlingen i maj i Haninge, tack Inger!

 
Apportering                                                  Tandvisning


Inkallning

Jag sitter på jobbet och bloggar och bränner skivor. Jag gav bort mina älskade Rosenstolz- och Silbermond-CDs i Sundsvall och håller på att fixa nya till mig. Under tiden bloggar jag lite. Jag har nämligen gått kurs idag för Anna. Det gick skiiitbra. Spika svängde och jag fick springa lite fortare. Inte så lite heller,  om jag inte blir bättre på det där får jag väl anmäla mig i Korpligan tillsammans med någon avdankad pensionerad golden.

Av någon anledning springer mina hundar. Jag vägrar i sten att ha en hund till som man måste gasa på.

Det var nog därför Camilla försökte dölja sitt ansiktsuttryck i Sundsvall när jag berättade om min nya Kotten i tältet.

"Jag har en ny Kotten i tältet! Han är jättesöt - vill du se?!!" sa jag full av entusiasm.

"Eeehh - har du en likadan...?" försökte Camilla lite diplomatiskt.

"Tja, nästan i varje fall" sa jag, och så gick jag och hämtade Taggen. "Det här ska bli en ny Ronja!!". Camilla såg lite lättad ut, jag hade trots allt lärt mig av misstaget. Kriteriet för att en hund ska få flytta hem till mig är att den kan hoppa. Och det kan ju Taggen.

Anna var i varje fall full av idéer och entusiasm och kunde peka på de detaljer där jag och Spika inte riktigt förstår varandra. Vi gjorde staket och försökte kommunicera armar och Spika fattade först nada och sedan perfekt. Vi får köra lite staketövningar hemma. Sedan gjorde vi slutet av hopptvåan i torsdags där Spika bara drog framåt. Hon tvärvände den här gången, visserligen inte så uppgasad, men ändå. Hon vände och svängde när jag vände och svängde. Och när jag inte gjorde det sprang Spika i full fart.

Jag måste bli mera offensiv och attackera situationerna. Då kommer det här att bli superbra. Det var kanonkul att gå kurs - bara så svårt att hitta vettiga personer som dessutom har tid.

Anna är vettig och som tur är har hon tid.

Efter kursen fick Zingo göra kontaktfält. Bara. Han var duktig men han är ju det på träning.

Taggen fick ett rätt långt pass. Vi gjorde slalom och det funkar bäst med matskål i slutet, leksaken släpper han. han har även vida svängar trots linan och det måste jag ha uppsikt på. Han fick även göra kontaktfält på balansen och han börjar fatta, det är bara väldigt långt kvar...

Till slut avslutade jag med ett O med hopphinder och en tunnel. Han rusar i väldigt bra fart. Jag ska be någon kolla om han KAN springa fortare än vad han gör nu. Det ser i varje fall väldigt lovande ut. han får vänta med sin svängkurs ett år eller så.

Jaha. I'm back on track igen kan man väl säga. Jag har spanat in färdvägen fram och tillbaka till Sundsvall. Det är 42 mil härifrån enkel väg men bra väg att köra. Vägverkets kapacitet till underhållning av infrastrukturen är således inget skäl att stanna hemma från Sundsvall.

Inte organisationen av tävlingen heller, faktiskt. När en klubb inte har hågade människor till förfogande som förstår vitsen med att sitta i ett tält en hel dag på en idrottsplats och kolla in hundar av varierande sort som försöker springa runt en bana på 20 hinder, helst felfritt och i drypande full fart, ja då får man helt enkelt hoppas att det finns andra som gör det. Monica var inte sen att förvarna om funktionärsbehov och jag nappade på erbjudandet. Man sitter ändå och tittar, då kan man lika gärna vara hindervakt, speaker eller inropare. Då hade jag liksom rättfärdigat mitt eget tävlande och kunde sitta och titta i klass II och I utan att ha dåligt samvete.

I onsdags var jag på plats och knorrade över att man visst kunnat sätta upp tält innan kl 19 som var sagt i PM:et, men lite senare skulle i alla få lång näsa över att ha lyckats roffa åt oss tältplatser på första parkett. Torsdagen bjöd på perfekt väder utan regn och lite molnigt. Zingo gjorde en Norrlandsveckan 2004 och hoppade samtliga kontaktfält från nocken. Camilla kunde inte hålla sig för skratt från sin domarposition, men vad hade jag att sätta emot. Zingo hade inte tävlat på ett år och var het till max. Det var bara att köra. Och fort gick det. DISK. Hopptvåan var han lite lugnare och klarade en 90-graders slalomingång, men blev så förvånad själv att han gick ur och stannade. Vi missade nåt hinder. DISK.

Spika körde också hopptvåan, debut. Klarade sig till tredje sista hindret när jag upptäckte att servon var avkopplad. Spika svängde inte när jag svängde så det blev en DISK. Agilityettan satt som en smäck, men hon svängde stoooort. Nollat och vinst, andra pinnen.

Fredag natt sov jag bättre i mitt mysiga tält. Hundarna stormtrivs i tältet. Alla får sova på samma ställe i en klump och de njuuter. På morgonen såg jag att det var lite klafsigt i förtältet - utanför upptäckte jag att bilen nästan flöt.

Det hade regnat. Massor.

Arrangören insåg att gräsmattan inte skulle hålla och flyttade raskt banorna till grusplanen vid sidan om. Det var bara det att även grusplanen flöt. Vi fick helt enkelt hoppa i stövlar, hämta spadar och börja gräva små diken och på så sätt leda bort de värsta pölarna så att vi skulle kunna bygga banorna där.

Kolla in filmen:


Eller stillbilderna:




Efter en timmes försening körde vi igång i regnet. Senare på dagen körde Zingo och Spika två bra hopptvåor men båda strulade i slalom och Spika svängde inte på ett ställe. Zingo fick tio fel (jag glömde att han inte är en finlandsfärja och sprang för långt från ett hinder; man måste jobba NÄRA Zingo). I agilityklassen körde vi kontakfältsträning, han kan inte få hoppa från nocken i varje fall, så han skärpte sig. Spika diskade sig i agilityettan, gjorde ett eget blindbyte upp på A-hindret...

På lördagen var det genast torrare och planerna höll fantastiskt bra. Zingo körde agilitytvåan med lite bättre och lugnare lopp, hopptvåan var ganska svår och när Spika hade en tunnel, ett slalom och ett hopphinder att välja på klarade hon inte att härda ut trots min styrning och tappade fokus vid slalom, så vi fick nog en disk. Zingos lopp satt som en smäck, han fixade blindbyten och svängde så jäkla tajt på vartenda hinder.

Håll i er, men Zingo NOLLADE hopptvåan! Vi kom fyra på det och jag var så glad, så glad, så glad. Pinne! Spikas agilityetta gick jättebra och hon svängde mycket bättre men rev ett hinder och nosade på en nummerskylt vid slalom. Vi måste helt enkelt höja värdet för slalom och träna med störningshinder vid sidan.

På kvällen fick jag hjälp att dricka upp vinet jag hade med mig. Det smakade riktigt bra, vilken grej! Man får liksom passa på och fira Zingos bravader, de är inte så frekvent förekommande.

Söndag körde vi tre klasser. Zingos agilitytvåa gick mycket bättre och han gick ner på balansen men hoppade A-hindret. Vi diskade oss, jag tappade fokus efter det. Hopptvåan var en kul bana och Spika gick så jäkla fint, kanonbra. Jag var superlycklig när vi var nollade i mål. Då säger speakern att vi var diskade.

Vad faan...?!! Inget halsband, inga leksaker, inget tappat på banan. Vad hade hänt?

"Du sprang fel bana!" sa domaren. Va?!! HUR kan man räkna fel efter 10 och tro att 16 kommer efter? Jag hade missat en sväng. Jag var väl helt enkelt för stressad av att gå två banor samtidigt. Jag gjorde det möjliga omöjligt.

Bara bita ihop, hämta labradoren och få revansch i large. Det fick vi. Han gick om möjligt ännu bättre än i lördags och nollade, tajta fina vägar och i fullt tryck. Vi hade skitkul på banan och vann.

Vi vann vi vann vi vann hopptvåan.

Vi gjorde det omöjliga möjligt. Två gånger.

Zingo är så jäkla bra.

Spika är så jäkla bra.

Och Taggen är så jäkla trevlig och har fått träna på att vara stilla i fyra dagar. Det gjorde han bra.

Till helgen är det Tierp men innan dess ska jag på privatkurs i Väsby och lära Spika att svänga. För det håller faktiskt inte att köra threadles och staket och hunden springer förbi.

En sak som förvånade mig från funktionärsplatsen i klass III är hur dåligt hundarna springer... Har vi inte kommit längre? Är det bara Camillas borderterrier, Flaxa, Nana Banana, en tollare (skithäftig hund i tvåan) och mina hundar som kan kuta på för allt vad tygen håller? Jovisst är jag orättvis - det finns massor av hundar som springer som fasiken - Flax, Smilla, Molle, Eros, Dex... osv. Men i alla storlekar är det även i klass III förbaskat MÅNGA hundar som inte kutar på för allt vad de har och älskar agility! Och nu menar jag inte hundar som joggar runt lite så där utan som VERKLIGEN tar i allt vad de har i varenda liten sväng.

Fram med rakbanorna hemma på klubbarna inför Frövi för där vill jag se FART!

Idag blev det dubbla träningspass. Det är lördag = ledig från jobbet och vill man vinna så... Vi började vid lunchtid i strålande sol med en bana från Mia L från Finland, typ en gammal SM- eller VM-bana. Same shit different name; det gick så där. Zingo klarade det jättefint hela vägen men Spika tyckte att hon kunde själv och drog för långt ut. Vi har inte tränat så mycket svängar och min idé var att börja bygga banor så att man blir tvungen att träna på annat än kul full fart framåt.

Hrm, valet borde ha fallit på något annat än en avdankad VM-bana.

I kväll hade jag avtalat tid med Liselott för att köra ett lydnadspass och passade på att åka dit en timme i förväg och försöka upprepa bravaden från lunchpasset. Det gick vägen. Spika klarade det genast med bravur och svängde - om än då i låg fart så lyssnade hon på mina kommandon. Jag testade även att springa från henne på balansen för att på så sätt kunna placera mig inför en svår tunnelingång = funkade klockrent inklusive kontaktfält.

TÄNK OM jag tränat ZIngo så från början.... Tänk om bara en enda person sagt till mig att träna in starterna ordentligt och kontaktfälten så när han var fem månader, då hade vi... varit bättre än idag.

Men inte så ödmjuka inför sporten.

Taggen provade sitt livs första framförbyte, han har börjat låsa på hinder och kan springa jättefort nu. Vi snackar alltså rakt fram i en båge över fyra hinder och sedan boll så att nu ingen sitter och tror att han gjorde VM-banan...

Han fattar inte det där med två-tassar-i-gräset-principen på kontaktfälten så där är kvar att göra. Slalom gjorde han däremot i högt tempo och med lite hjälp i linan. Hrm, borde filma hans slalom någon dag.

Lydnaden var jättekul även om nu det var allt annat än strålande sol. Liselotts schäfer är som en tankemaskin, man riktigt ser hur hon klurar för att kunna få matte att kasta bollen. Rutan börjar se riktigt bra ut! Hon har också bra inkallning med stå.

Zingos ruta blir bättre och bättre, fjärren ser också helt OK ut och inkallning med stå tar sig så sakteliga. Apporteringen är dock under all kritik så där krävs många pass innan matte kan vara nöjd.

Spikas ruta med targeten har fungerat över förväntan, nu springer hon ut utan target och står utan att jaga. Kanonbra! Hon gjorde även en jättefin inkallning med stå och har stor förståelse för fjärrens alla moment utom till ligg/ sitt från stå. Det är väl det svåraste med treans fjärr. Vi kör dock med kompostgaller framför inomhus och det tricket funkar skitbra! Det är lite otäckt att sätta tassarna på gallret och då flyttar hon sig bakåt. Ett fjärrtips...

Min kompis Linda B ringde och berättade att hennes wheaten Måns idag kan titulera sig SAGCh! Det är de verkligen värda så som de slitit under alla år mot bordercolliemaffian. Nu är det "bara" hoppcerten kvar då...

Idag fotade jag kattungen som är svår att få ut på annons, hon är säkert inte svårsåld, bara svår att skiljas ifrån...

Efter lägret i helgen är jag taggad till max. Den 21 augusti är det klass I-III i Enköping. Sedan är det agilitytävling lördag-söndag. Det blir en tuff helg men vill man vinna, så... Jag har nästan bestämt mig för att ta Zingo först i tvåan och sedan Spika. Det är det där med inkallning och stå som är det svåraste.

Tja, den där spanieln är det krut i. Minst sagt. Hon älskar att jaga och hon gör det mycket och ofta. Hon rusar ut i rutan och leker dammsugare och jag lovar - inte en cm av rutan missar hon. Men hon stannar inte heller...

Jag insåg i måndags att jag måste få henne att fatta själva ställandet så jag lyfte ut det ur momentet och körde det separat med target. Problemet är bara att hon tror att hon ska LIGGA på den, jag glömde att jag varit nonchalant vid inlärningen av targeten. Efter en hel del nötande i tisdags började hon under morgonens träningspass att fatta (jodå, halv nio var jag på klubben...). Jag kunde t o m skicka henne på tomt och få spontana vändningar med stående. Skitsnyggt.

Till slut provade jag targeten i rutan, och nu ska ni få höra på smart hund.

Jag har vid några tillfällen bara belönat att tokspanieln ställer sig någonstans vid/ i rutan. Tokspanieln är smart och kollar av läget. Alltså: Rutan betyder följande kedja:

1. Spring in i rutan rakt från framkanten.
2. Spring i en båge över punkten i bakkant där jag egentligen ska vara.
3. Spring framför bakersta vänstra konen.
4. Över plastbandet och sedan stannar jag med framtassarna innanför bandet och baktassarna utanför, mellan de båda vänstra konerna.

5 gånger gjorde hon det.

Då kom jag på varför. Jag sa nämligen "Rutan!".

Jag bytte kommando till "Trampa" och då tänkte den smarta hunden att det nog var ett annat beteende som efterfrågades, rusade ut till plattan och ställde sig över den.

Skitsnyggt.

Huka er kärringar, på tävling kommer det låta "TRAMPA!" när Spika ska till rutan.

Alla sätt är bra utom de dåliga.

Spika gjorde även en vittringsapportering utan att göra fel. Härligt! Zingo klarade det också. Även han tränade på rutan men har kommit lite längre. Han kan även med bandet kvar endast i framkant och vi testade lite utan band också.

Nu har det hänt för första gången. Pitbullgänget i Fornhöjden där jag bor har ingen ork att träna sina hundar så de släpper dem helt hänsynslöst lösa. Hundarna i sig är jag inte speciellt rädd för, amstaffar och staffar är trevliga hundar. Om jag hade ägt dem vill säga.

Ägarna tror att deras hundar är helt osårbara, att de inte kan skadas av någon annan. En vuxen och två valpar kommer framrusande. Jag tar fram nyckelknippan och skrämmer iväg dem. Efter en lååång stund får till slut småtjejerna tag i sina hundar. De fattar ingenting. De tycker så klart jag var jätteelak som slängde nyckelknippan efter dem så att de vände innan Zingo och Spika försvarade sig. jag förklarade vad jag avstyrt och de käftade emot.

Hur svårt kan det vara att ha inkallning på sin hund? Jättesvårt. Det är därför det finns hundkoppel. Men de tycker inte att de behöver visa andra människor någon hänsyn.

När jag sa att jag inte var rädd för deras hundar men att deras hundar kunde blivit allvarligt skadade ändrades tonen på småtjejerna. Silikonet smälte när hundarna inte hjälpte som statusprylar.

Jag blir så trött på dessa statushundägare. Chihuahuor och dvärgpinschrar är illa nog, men de bärs runt på i handväskor pch skadar inte mig. Värre är det med staffar som går igång på hundar som säger ifrån.

Jag vill inte ha ett enda slagsmål. Jag har pratat med dem om det förr och de fattade inte. Nästa gång får det nog bli en lektion. Jag bjuder på den, bara mina hundar inte blir bitna...

Mitt andra inlägg för dagen blir snarare av en redogörande karaktär. Jag har nämligen varit på läger. På hemmaklubben hade vi lydnadsläger med fyra instruktörer som alla är i elitklass och två av dem brukar vara med på SM.

Hur bra kan det vara, på en skala, att vara med på klubbens eget läger?

Nja, för 500 spänn kan man väl vara med, det kanske blir lite trevligt. 15 år i SBK har gjort sitt för mina fördomar. Ingen kommer vilja göra något, ingen kommer att vara engagerad i min hund, när jag ska träna går de och fikar osv..

Det sket sig totalt, för alla hade samma mål.

VI SKA VINNA VI SKA TA DEM VI SKA GÖRA MJUKOST AV DEM
hördes bland kaniner och vildsvin på klubbens område.

Ja jäklar, nu blir det mjukost av alla andra lydnadsfolk.

Det var ett bra koncept att börja på lördagen med kurs. Och det var KURS. Jag blev inte instruktör, jag fick hjälp och råd och tips. Alla fick det. Och ingen kände sig trampad på tårna eller dålig. Visst, alla hundar var i klass I och II och med lite olika kvalitet, men ALLA vill TÄVLA. Då går det att göra något också.

Jag körde Spika och Zingo och vi gjorde ALLA moment i alla klasser utom sitt i grupp, dirigeringsapportering och konen. Allt annat provade vi. Spika klarade till och med vittringsapporteringen efter handledning och stöd. Båda gick som tåget, jätteduktiga hela helgen. Och Taggen satt tyst i sin bur.

Idag hade vi delats upp i grupper och hjälpte varandra. Men eftersom instruktörerna var så trevliga och vi hade så roligt, JA jag har skrattat så jag har kramp i magen, så spred det sig som en löpeld över klubben. Vi hade KUL. Så när vi skulle börja träna i grupper och instruktörerna gick runt, ja då behövde de inte ingripa speciellt mycket. Och det gällde inte bara när jag pratade, för prata det kan jag ju, det vet ju alla som känner mig.

VI HJÄLPTES ÅT.

Vi löste problem TILLSAMMANS, det var inte bara jag som hjälpte alla andra som sedan gick och fikade, NEJ, vi hjälptes åt och löste problemen ihop. Liselotts schäfer gick in i rutan 190 och slutade springa iväg. Monicas pudel fick bättre på fjärren.
"Hon flyttade sig 15 cm" säger någon då.

Alla var intresserade av varandra, alla engagerade sig i allas träning.

INGEN gick och fikade.

Jag var gråtfärdig. Herregud. Det är det här jag vill ha, inget fult allierande och inga blindbyten.

Barbros pudel lärde sig att gå tajtare, Spika fick bättre sitt på fjärren och Zingo gjorde ännu en jättebra vittringsapportering med klar förståelse.

ALLA hundar lärde sig något moment på helgen.

Instruktörerna var lyriska. De hade haft jätteroligt, trots att deras hundar hade suttit den mesta tiden i bilen. För vi ville så mycket och då är det lätt att hålla kurs.

När vi haft kurshelger i agility finns inte det spontana ömsesidiga intresset från ALLAS håll. Några, visst, men inte så här. Vi hade ett större kollektiv än DDR någonsin skådat. Vi allierade oss alla på en gång med varandra och spelade i samma lag utan att bry oss om vem vi spelade mot.

Nu hoppas jag att det här håller i sig, att alla går med i den nya listan jag skapat på klubben och att vi därigenom kan hålla liv i det vi skapat.

Syftet var att vi skulle lära känna varandra men vi fick så mycket mera. Vi fick gemenskap, kompisar, tips, träna, uppmärksamhet och engagemang. Vi gladde oss med varandra.

Om två år får vi ha en hel busslast med SM-ekipage och supportrar, för nu är vi farliga för alla andra klubbar.

Varför blev det så lyckat då?
- instruktörerna var från klubben. De hade ett socialt och resultatsmässigt mål.
- vi sitter i samma båt - alla vill ha hjälp och komma vidare, alla vill tävla.
- vi kan inte själva och är medvetna om det
- vi konkurrerar inte med varandra. Vi konkurrerar med protokollet och poängen.
- alla hade som mål att skaffa nya träningskompisar
- instruktörerna var kompetenta, även socialt och föregick som goda exempel.

Jag har aldrig - under 15 år inom SBK - gått en så bra kurs. Nä, jag tror över huvud taget.

Ett läger som en nytändning var ingen dum idé. En lyckad satsning som fick gensvar i kubik.

Idag blev det en eftermiddag vid en kolonistuga här i Södertälje en kollega till mig innehar. Det blev en trevlig eftermiddag med mycket fika tillsammans med hundar och hennes två burmakatter. Herreminje vilka fina katter det där är, me like. Jättemysig aoch sociala individer, en sådan får gärna flytta hem till mig. Men jag slog ändå fast att det där med kolonistuga ändå inte är min grej. Hellre en hel kåk då med trädgård och allt.

Hundarna låg stilla under altanbordet när vi fikade och t o m Taggen fann sig till slut och kom till ro. Inte för att han gör en fluga förnär, men jag är fast besluten om att ha en terrier som man kan ha med hem till folk utan att behöva skämmas för den obefintliga uppfostran. Att ligga ner när man är borta är liksom lektion ett. Och vi övar så fort tillfälle ges. Taggen är med på noterna och inser fakta. Matte är konsekvent. Idag också.

Vi tog med hundarna ner till sjön och lät dem apportera lite. Spika och kanske snarare Zingo är inte direkt svårflörtade men Taggen vägrar i sten att gå ut i vattnet. Idag doppade han alla fyra tassarna men sedan var han uppe på land igen. Dock försökte han stjäla Spikas apporter hela tiden när hon kom upp så jag fick säga till honom. När vi skulle gå började Spika och Taggen springa runt och leka men Taggen var tydligen lite för påträngande för Spika surnade till. Det låter som ett halvt slagsmål men jag sa lugnt till kompisen att bara stå lugn och inte säga något. På tredje försöket gav sig Taggen märkbart och Spika gick därifrån.

Så hör vi en hög, gäll röst från nästa vik. Först är det på något oidentifierbart språk, sedan på bruten svenska:

"Jag ska anmäla er för polisen, vad fan gör ni med hunden" osv osv osv.

OK, det är bra att det finns civilkurage, men om hon närvarat kunde hon klart och tydligt se Spikas uppfostringstaktik. Suck. Och inte vågade tanten knata de femtio metrarna som krävdes för att fråga i en lugn ton vad som stod på - nej då. Men skrika på håll gick alldeles utmärkt. Det är det där med blindbyten. Jag säger då det, ska du nu ha en åsikt - konfrontera då. Det är enda sättet, inget annat löser någonting.

Senare åkte jag till klubben och satte upp en riktigt kul bana. Taggen fick börja med slalomträning, sitt kvar och att springa rakt fram. Däcket klarar han bra nu men man kan inte provocera honom än. Sedan körde jag först Spika och sedan Zingo. Spika var asduktig! Stora svängar på sina håll men jätteduktig och gjorde inga fel. Problematiskt blev det bara på gungan som inte hade ett hinder efter sig  och då hoppade hon av men allt annat funkade klockrent. Zingo blev övertänd och jag försökte tre gånger men inget hjälpte så han fick en time out och jag tog en paus. Sedan gjorde vi om och så körde jag med braaaaaaaaa och saaaaaaaaaaktaaaaaaaaa i stället och då klarade han också banan. Jag ska testa det där och se om han håller ihop bättre då. Han är så rädd för att göra fel och när Spika hamnar i det läget springer hon inte alls, Zingo däremot springer fortare... Så nu kör vi det ett tag, får vi se.

Efter passet blev det lite lydnad med Spika. Vi ska på läger nästa helg och då hoppas jag få hjälp med inkallning med stå, det fattar hon inte något vidare. Apporteringarna gick bra även om hon ibland stack på att jag öppnade munnen..! Lite provokation där också så ordnade det sig.

Banan från idag:

"Carpe diem". Döda poeters sällskaps stora devis som slog som en löpeld genom värlen i samband med att Robin Williams spelade världsprofet i form av drömläraren i början av 90-talet. Jag minns min svensklärare på gymnasiet, Tommy Mattizon med 'z' började sin första lektion med att vias filmen. Jag har fortfarande inte riktigt fattat vad han ville förmedla till oss 23 hormonstinna tonårstjejer som spenderade de flesta fredagmornar med att skvallra om torsdagsfesternas begivenheter. "Carpe diem", är det kanske egentligen det allt handlar om?

Någon som missade "Allsång på Skansen" i tisdags? Mina idoler, Mia och Klara var med i form av Görel och Tabita. Jag tränade agility och missade hela grejen men såg det i efterhand på webben. Klart att de har rätt, tjejerna. Carpe diem säger Tabita, hittar sig någon karlslok på krogen och släpar med den hem. Man kan skratta åt det, men det hon gör är superkäsnligt. Hon talar nämligen om, på allra bästa sändningstid i Sveriges dygdprogram, att det är fritt fram för kvinnor att ta för sig av livets goda. Bort med objektifieringen och horstämpeln. Carpe diem, gör det du känner för, njut av livet och skit för fan i alla normer samhällets KVINNOR påtvingat dig.

Tanterna i publiken skrattar och fnissar, men jag undrar just hur många som ser vad Tabita gör. De idiotförklarar henne säkert lite grann, och tänker att "så kan man väl inte göra?!!". Nej, det kan man inte. Det vet vi ju. För det har ju alla KVINNOR bestämt. För inte 17 är det en massa MÄN som är chefsredaktörer för Femina, Frida, Veckorevyn, Damernas värld osv.. Nej, det är är kvinnor som vill ha koll på strukturerna så att inga andra kvinnor faller utanför ramerna och börjar ta för sig för mycket och därmed konkurrerar ut dem som står och väntar på prinsen i den vita rustningen.

För så illa är det. De militanta fministerna skriker slagord på barrikaderna om alla hemska män som bara är onda och som långsamt förgör världen. Vi är offer, oss är det synd om, för inget kan vi göra mot alla hemska, elaka män som skapar strukturerna i samhället.

Jag lovar er, i vår klass fanns det inte en enda Y-kromosom som kunde använda ordet "madrass" om klassens Tabita. Det var X-kromosomerna som skrek ljudligt i kör om "madrassens" nattliga efterkrogsäventyr. Hon gjorde som Tabita, pratade om det som om hon nyss köpt en liter mjölk och vi andra förfärades, givetvis på ohörbart avstånd, om dessa snedsteg som vi valde att definiera dem som. Ett och annat snedsteg kunde däremot behandlas som en hög merit i det sociala spelet, men just den där Tabita-grejen var fruktansvärd. För hon gjorde nämligen det männen gör i den åldern.

Hon tog för sig av livet när det erbjöds henne.

"Carpe diem" sa hon på krogen när hon frågade den tilltänkta täckhunden om han kunde tänka sig en nöjesstund på annan ort några timmar senare.

Vi andra gapade. I rad stod vi och tisslade och tasslade tills vi inte orkade mera.

Sen dök Mia&Klara upp och åtminstone undertecknad fick sig en tankeställare. Jag undrar just hur många i Skansenpubliken som fick detsamma. För det Tabita gör är att hon underminerar varje centimeter de militanta feministerna går på och ger dem fel. "Ni är inga offer!" skriker hon på bred Karlskogadialekt. "Ni påverkar er egen situation men vägrar se det!". Och det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som stjälper varandra, det är jag alldeles övertygad om.

"Feminism" är lätt att likställa med manshat. Det är förbittrade kärringar som inte kan se sig själva som aktörer utan enbart som offer.

Fast madrassen i vår klass var väl ändå den största feministen av dem alla. Hon såg inte sig själv som ett offer som väntade på tur i ett hörn på att rätt dygdiga tillfälle skulle infinna sig. Hon benämnde inte andra tjejer i klassen vid nedvärderande uttryck utan went for it på sitt eget sätt, fullständigt övertygad om att det var vägen till lycka. Jag vet inte om det funkade men hon hade säkert mindre huvudvärk än vi andra 22 i klassen.

Om kvinnor slutar skapa strukturer för hur kvinnor ska vara kommer kvinnorna inte längre att se varandra som hot utan kan då uppskatta varandra i stället. Det skapar styrka men kräver mod. Det är inte helt enkelt heller.

Men jag är ändå helt övertygad om att det bara finns en enda väg att gå och det är att hålla hårt i sina vänner, även om det är svårt ibland, och stärka de band som skapar goda strukturer. De som inte fördömer utan kan se saker och ting från ett annat håll - även om det är radikalt.

Och att det viktigaste av allt, det måste ändå vara att se till att de inte springer bakom ryggen på en rätt in i tunneln och blir stående där, för jag står nämligen med fronten riktad mot utgången och tänker fråga vad 17 det var för ett otippat blindbyte.

Det finns sådana, men framför allt vet jag var de finns som kör med ärliga framförbyten även om de kan vara jobbiga för stunden. När framförbytena är tillbaka på objektsnivån i språket är banden stärkta och man kan njuta av livet och omgivningen när man förstår bättre hur man ska sortera.

Carpe diem, mina vänner.

Carpe diem.

Hrm, det blir långt mellan blogginläggen nu för tiden. Jag jobbar helt enkelt för mycket och när jag inte jobbar tränar jag med hundarna eller umgås med någon kompis. Jag har en massa saker i skallen jag måste ha ner på papper och då går det inte att ligga och lata sig. Tydligen har någon nisse bestämt att det ska vara fint väder just dessa veckor innan jag går på semester och jag inser att det kanske vore klokt att sticka direkt efter midsommar. Nu blir det semester i augusti i stället.

Det är onekligen behändigt att inte behöva ta så mycket hänsyn till andra när man planerar, det är bara att åka dit bilen tar en. Vi har i varje fall planerat lite agilitytävlingar och nu blev det helt plötsligt en vända till Sundsvall om några veckor! 4 dagar ska jag vara där, sedan hemma i en vecka sedan två dagar i Tierp (undrar hur det kan vara där?) och sedan Halland i tio dagar, sedan Frövi på helgen, Nynäshamn och nåt annat helgen efter och sedan är det Bruks-Sm i Falkenberg jag lovat att hjälpa till på. Jag ångrar det lite grann för det blir två hallandsresor men jag tror jag ska hålla mitt ord och sticka ner då också.

Jag fick mejl från London i natt ang, det där pappret jag skrev i maj. Det är som att åka på hundutställning att vara i den akademiska världen, jag var inte förberedd på det och tänkte nog att de var bättre på att hålla sig till givna kriterier. En tyckte att pappret var skit. Den andra var tveksam och den tredje bedömaren tyckte det var kanon??! Jaha. Cert ena dagen och en två nästa. Så kan det vara, bara att konstatera att jag får en ledig vecka i september och det kan behövas om nu jag och Spika ska på prov i höst och försöka knipa hem två elitettor. Jag måste nog säga att det där misslyckandet på SM gnager i själen - tänk om hon gör så igen?? Idag var vi på klubben och tränade lite på kaninerna, nu finns det gott om dem och de är utvuxna. Jag såg en kanin i en buske och skickade in henne (då är kaninen redan borta i 99% av fallen, men vittringen är kvar) och hon drog som en avlöning men inom håll. Jag hämtade henne en gång för att hon inte löd pipan och sedan gick hon stenhårt i vittringen utan att vara olydig. Takterna sitter i. Vi körde även en lång markering på appellplan som jag fick dirigera henne till, det funkade så där. Jag var inte nöjd men vi fick hem den och hon var i hand, och hämtade bollen trots att kaninerna satt i kanten av planen. Den där bollen verkar bli alltmer värdefull men det är klart att den aldrig blir en kanin.

Nu var förvisso syftet med klubbresan att vi skulle kolla av agilitytakterna och de satt i. Vi var iväg en sväng i lördags och då gjorde jag en ganska lätt bana utan svängar för att Spika skulle springa ordentligt. Det gjorde hon bra och idag körde vi mera svängar och det gick också bra. Zingo överraskar med att vara duktig (??) men det är ju det där med tävling, då håller han inte ihop. Tyvärr men så är det. Nästa år kan jag tävla med Taggen!

Taggen, ja. Han jobbar på med lite olika saker. Vi kör mest teknikträning just nu - kontaktfält, slalom och så får han lära sig hindren. Idag fattade han däcket! Klickern är oslagbar på den mannen, han kopplar direkt finessen med att inte springa i ramen, det ger liksom ingen utdelning. I lördags höll vi på med säcken men han fattade inte, idag trillade poletten ner och han sprang igenom själv utan att jag höll upp! Vad gör man inte för en boll i snöre om man är en cairnterrier...!

Slalom går också bra, idag gick han 8 pinnar själv i lina men utan att jag höll emot. Dock tappade han tempo när han gick rätt och det vill jag inte så vi får se om det var hans strategi för att få korven i slutet eller om det bara var ren trötthet.

Hur som helst har jag hittat gnistan att jobba med hundarna igen nu när skissen på kapitel 5 i avhandlingen är klart, det ser lovande ut och jag kan säkert disputera efter nästa sommar. Jag har kommit på några banbrytande finesser i forumkommunikationen som jag förmodligen är rätt ensam om och som man bara kan komma på med min frågeställning, det känns bra för originalitet är a och o i forskning. Annars är man rökt.

I morgon blir det säkert stranden för jag har en hel del jag bara behöver LÄSA och då är stranden ett bra alternativ. På torsdag ska jag äntligen träffa mina kompisar från Uppsala och sränna runt på stan hela dagen så en av helgdagarna ska garanterat bli arbetsdag, semester blir det som sagt först den 25 juli. Och då ska jag kämpa med Spika så att hon tar sina två pinnar i agilityettan! Några andra mål har vi inte för tillfället, mitt enda mål handlar om en fredag i september 2010, och det är dit jag strävar.

Jag blir inte världsmästare i agility - och det känns faktiskt riktigt bra.

Dagen började med en kattungeinspektion i Grödinge. Tre fina missor har Melanchton blivit pappa till. Alla brunmaskade och två håller för utställning. Jättefina är de! Nu ska jag bara försöka ta mig iväg till Tystberga och kolla på den blå kullen där också och sedan om några veckor får det bli en vända till Täby. Det är mycket nu!

Lilla "Voice" eller "Chloe" som nya familjen kallar henne flyttade igår. Det blev minsann lite tomt men jag har den andra tjejen kvar och det är mamma katt tacksam för. Det är allt hårt mot mamman att ta alla från henne på en gång så på sätt och vis är det väl bra att Change får stanna kvar. Hjärnan har fattat beslutet att sälja henne, men inte hjärtat...

Efter kattungeinspektionen åkte jag till Plantagen och handlade lite blommor. I år blev det inte så dyrt eftersom halva uppsättningen balkonglådor redan är upptagna av mina egenhändigt framodlade flitiga lisor, petunior, lobelior och penséer. Några plantor blev det i varje fall och sedan en vända in på Rusta där jag hittade två fina spaljéer för knappa 80 kronor. Den ena hänger som en slags vägg utåt och ska ge lite skugga i ena hörnet. Tanken är väl egentligen att fästa den andra mot väggen och ha någon form av klätterväxt. Jag frågade personalen och det ska tydligen vara möjligt om man packar in krukan under vintern och även själva växten med frigolit resp. fiberduk.

Eeeeh.

Det är väl ungefär som att be en nybörjare trimma en hund.

"Äsch, du drar lite under hakan, längs ryggen och på svansen och så spar du lite benhår". Om man sedan blir förvånad över resultatet  är det dags för instruktören att komma med en rejäl portion självkritik.

En kollega på nordiska språk har doktorerat på text-bildförhållandet i trädgårdshandböcker. Han kanske har en över från sin korpus som behandlar klätterväxter på balkonger lite mera ingående. Vi får helt enkelt se vart detta projekt leder och om det blir en klätterväxt över huvud taget.

Efter detta balkonginredningsprojekt bestämde jag mig för att ta igen den på midsommarafton förlorade sillen. Man kan dessvärre inte inhandla sill på söndag efter midsommar. På Willys var sillhyllan totalt utrensad!

Midsommar, ja. Jag firade på tyska med hundar och barn på Värmdö. Jättetrevligt kan det sammanfattas med. Allra mest uppskattade nog hundarna skogspromenaden på lördagen. Tre barn, tre hundar. Vilken tur att jag inte bara hade två... De kunde hålla varsin i koppel och gå med dem hit och dit. Alla skötte sig bra Spika var väl värst som mest ville jaga så fort hon kom ut i lite mera terräng. Men de fixade det jättebra och efter ett tag lugnade den galna fröken ner sig. Zingo var rätt förtvivlad över tilltaget, han fattade inte alls vitsen med att vara tio meter i från mig. På vägen tillbaka tog äldsta dottern nio år gammal, Zingo i koppel och sa helt enkelt "Nu går du med här!" och bara gick. Vilken syn! Zingo sänkte huvudet och lommade efter och skänkte mig inte ens en blick. Barn är otroliga med sin ärlighet. Det blir nog fler vändor till Värmdö i sommar - jag får umgås med kollegan, barn och hundar underhåller varandra och jag får njuta av naturen.

Månadens visdom - på förekommen anledning - är att man inser först när man blir riktigt arg på någon hur mycket man egentligen bryr sig om och framför allt tycker om vedebörande. Tänk på det, gott folk.

Kossan och båset.

Tur att mamma gillar hundar. Hon är hos mig och passar dem under tiden som jag firat av en kompis 30-årsdag på Möja och besökt två konferenser. Jag är jättetrött efter de senaste två veckornas tempo och lär få fortsätta så ett tag till. Mina semesterplaner krymper, tävlingar ställs in för nu har jag bara en sak i huvudet:

Jag måste skriva.

Min avhandling behöver klämmas fram nu och det gäler 200 sidor text som ska bli 200 sidor kvalitet. Jag vill inte behöva skämas för dem och det ska inte mina eminenta handledare behöva heller. Därav den skrala kvaliteten i bloggen.

Vi organiserade i varje fall ett baltiskt/nordiskt germanistmöte i Sigtuna torsdag-lördag med ca 150 anmälda personer. Det var jättetrevligt - men jobbigt att vara social med folk och umgås i tre dagar i sträck. Herregud, man är inte van. Mitt föredrag höll på att gå helt åt pipan när min utarbetade powerpoint-presentation vägrade lyda. Vi fick ta rasten en halvtimme tidigare och så fick jag på en kvart fixa ihop ett hållbart föredrag. Det gick så där men publiken hade förståelse, som tur var. Några för ämnet viktiga personer gav lite positiv feedback och det var nog nödvändigt för att undvika ett stressutbrott från min sida. När sådant händer gäller det att bita ihop, bevara lugnet och lösa situationen. Som tur var gjorde jag det med äran i behåll.

Förra lördagen tävlade jag och Spika i lydnad igen och då låg hon på platsen och skötte sig snyggt. 177 p blev det och så vann vi! Idag tävlade jag också och då satte ho sig på platsen igen. Trots ösregnet blev det 166,5 p och en fjärdeplats. Så nu har hon sitt LP.

Nu ska vi inte tävla på ett tag utan bara träna.

Kattungen mår bra och leker och springer runt och ÄTER men ökar långsamt i vikt. På torsdag flyttar hennes syster till Täby men eftersom Change's blivande ägarinna ångrat sig får hon väl stanna ett tag till. Jag får annonsera ut henne igen och hoppas att någon vill ha henne. Herregud, en chokladmaskad hona för utställning och avel borde inte vara svårsåld! det får dock vänta lite tills hon hämtat sig rejält.

Så. Nu väntar tre artiklar på mig. När bekanta till mig berättat om hur de intensivt jobbat med avhandlingen sit sista år har jag alltid tänkt att de överdrivit. Nu förstår jag precis vad det innebär. Man blir en äkta workaholic men det hör till. Jag har en bok att skriva och just nu är det viktigare än alla hundresultat som går att uppbringa!

Kolla vad fina de är, Taggen och Krister (foto Monica Johansson):



Taggen hade jättekul med sin låtsashusse...

Idag blev det hemmajobb för Change måste matas hela tiden. Jag åkte iväg en snabbis till Vårsta med henne - nu betalar jag ändå bara 20% så det blir inga stora utgifter för den lilla. Dessutom vill jag att Karin ska få en frisk katt hem till sig! Hon fick B-vitamin och vätska. Så hon har fått mat varannan timme hela dagen och det har hjälpt, i kväll protesterade hon rejält vid matningen och har fått rejäla krafter. Och när jag stoppar torrfoder i munnen på henne tuggar hon och sväljer duktigt. Hoppas nu bara att det fortsätter så!