Lydnadsträning
Idag blev det äntligen av med ett rejält lydnadspass ihop med Maria. Brukshundklubbarna ligger i princip öde så här års och det är rätt skönt när man ska träna ihop, inte en kotte man kan störa, och ingen som stör oss. Visst är det väl typiskt svenskt att tänka så? Jag är faktiskt lite glad att jag är lite typiskt svenskt. Det innebär ju att jag faktiskt har möjlighet att leva upp till samhällets sociala normer utan att behöva tänka på vad jag gör.
Lydnadsträningen gick verkligen jättebra även om det blev en annorlunda träning från den jag är van vid. Annars är det nog bara min mamma (!) jag kan träna lydnad ihop med, annars brukar det bli så att den person som är med vill börja. Sedan när jag ska köra min hund så är de antingen halvt frånvarande eller ännu värre; tar sin egen hund och börjar träna "jag kan ju ändå inte hjälpa dig med någonting". Helt väredlöst, man blir så irriterad efter att ha lagt ner en massa jobb på den andra hunden och sedan när man själv behöver hjälp kan de inte ens bemöda sig med att titta efter om hunden växlar position eller dansar med tassarna i kvarsittandet.
Maria hade väldigt många goda råd att ge mig och det kändes enormt upplyftande. Hennes egen hund har ett kanonfint fritt följ men det behöver detaljslipas lite. Skönt att kunna hjälpa till lite med det.
Zingo ska kanske egentligen inte tävla om en vecka men nu har jag tränat inför det så vi kör på. Han kan få 8-10 på varje moment och eftersom tvåans moment är roligare att börja med vill jag ha ettan gjord. Om inte annat så för känslans skull, känslan över att låta även Zingo få lyckas med något för en gångs skull. Han kom ihåg rutan idag och var jätteduktig på att springa dit. Och läggandet är för segt som kola, jättetråkigt men med nya tips kan vi nog få till det.
Spika gick tydligen jättefint. Träningen med ståendet har gett reslutat, hon trampar inte alls någon enda gång. Bara vid apporteringen men det ska vi också få bort. Så planen är att tävla henne i ettan och Zingo i tvåan i april när Maria satsar på Smack i 2an, och så kan vi köra trean sedan...
Det roliga med att träna med Maria var väl framför allt att vi tänker så likt. Och då¨är det onekligen enklare att få till bra träningspass eftersom man kan hjälpa varandra på rätt ställen.
På vägen från klubben hände en otäck olycka. En wachtelhund blev påkörd under pågående jakt. Bilen fick skador på kofångaren så jag konstaterade att hunden blev rejält skadad men den levde. Stackars husse... Efter att ha plockat upp en påkörd hund (min gamle Winston) vid dikesrenen för några år sedan, som tur var dog han direkt, så börjar jag jämt storgråta varje gång jag ser en påkörd hund. Husse behövde dock ingen hjälp att bli skjutsad till djursjukhuset, hjälp kom direkt på plats. Att bilen går sönder är helt oviktigt i sammanhanget, men stackars hund, husse och bilförare! Jag kan inte tänka mig hur hemskt det måste vara att köra på en hund. Usch, hoppas det aldrig händer mig.
Görel. Min nya idol.
Innan jag tar tag i dagens uppgift och låser fast mig vid datorn tänkte jag värma upp tangentbord och fingrar med ett litet enkelt blogginlägg. Dagen blev lite oväntat omplanerad eftersom dagens aktivitet på jobbet blev inställd. Orsak? Inte så svårt att gissa. Sjuka barn ställer till det för doktoranderna. Tur att min chef är hästägare. Hon förstår att det finns även fyrbenta barn som kan ställa till det för doktorander. På mitt jobb kan man både VABBA och VADDA. Vård Av Djur alltså. Jag har utnyttjat det vid flera tillfällen. Nackdelen är att det innebär att man fortfarande måste jobba alternativt ta semester, men man kan snabbt ändra arbetsplats från jobbet till hemmet. Det fungerar skitbra. I synnerhet när små labradorpojkar neutraliseras i sitt kön eller när små söta spanielflickor blir av med den förbaskade svansen som djurrättsaktivisterna anser vara ett djurplågeri att kupera vid födseln. Hrm, de har då aldrig sett en svansskada.
Detta blogginlägg skulle dock handla om min nya idol. Hon heter "Görel". Mia och Klara, kända från TV, har gjort en ny figur i hundinstruktören och dragit allt till sin spets i vårt förhållande mellan hundar, människor och instruktörer. Och framför allt instruktörens sätt att pedagogiskt förklara hundens behov genom att dra paralleller till människans. Det är sanslöst bra. För hela Sveriges aktiva hundägare är det ett enormt lyft för den annars så alldagliga agendan på SVT. Helt plötsligt börjar SVT göra skäl för lönen från Radiotjänst. Jag betalar gladeligen nästa TV-avgift, bara för att det är så underbart, sanslöst och fanastiskt roligt att få ligga dubbelvikt i soffan och titta på en tant i grön quiltad väst med broderade hundmärken på. Jag känner igen mig direkt.
Det är kanske så man ska göra i stället på sina kurser? Bort med allt tramsande och vitsande, fram med allvaret och ordning på agendan. Men jag tror inte att jag skulle kunna ro iland det. Man är den man är helt enkelt. Som igår när jag undervisade tyska. Jag lyckades redan andra lektionen få ett förlösande gapskratt från en av kursarna. Först förklarade jag att man får säga fel utan att jag blir sur eller sänker betyget. Sedan förklarade jag mycket noggrant skillnaden mellan predikatsfyllnad och ackusativobjekt. Ska man lära sig tyska bara måste man ha koll på det annars är det en ren omöjlighet. Efter tio minuter repterade jag något av det jag sagt innan, och fick så klart leverera svaret själv. Det är OK, det är som med hundar. Bara för att hunden fått en massa godis i rutan 10 gånger är det inte säkert att den tio minuter senare kommer ihåg att den skulle springa dit för att få godis. Studenter är precis likadana. (Om ni inte fattat det så ser ni redan hur jag alltmer börjar bli som Görel). "P-r-e-d-i-k-a-t-s-f-y-l-l-n-a-d" säger jag sedan, lugnt och vänligt som svar på frågan jag ställt. "Ser ni vad konsekvent tyskan är! Vattentätt! Det har inte hunnit ändrat sig på tio minuter!"
Tjejen längst fram börjar asgarva spontant. "Yes!" tänker jag. Jag har fått en kanontrevlig grupp i år. Underbart.
Lite senare glänser killen till längst ner i hörnet.
"Så då kan man säga att det är verbet som bestämmer om det ska vara ett ackusativobjekt eller en predikatsfyllnad?"
Hallelujah. En del studenter kommer aldrig till denna insikt, även om man levererar sanningen rakt mellan glasögonen på dem. Och andra knäcker koden redan andra lektionen.
Så är ju förresten hundar också. Jag menar - vissa fattar ju på tre röda var rutan ligger. Här gäller det dock att inte ha några fördomar även om det är svårt att låta bli. Jag utgår ifrån att spanieln lär sig rutan mycket fortare än labradoren, fast utslaget visar sig sedan att det blir precis tvärtom. Även hårdrockare kan lära sig tysk grammatik. Undrar om det beror på att de har en mera avslappnad attityd till livet och inte tvunget måste säga rätt?
En sak är säker. En lite svart, söt liten sak fattar inte var rutan ligger. Men det är precis enligt planen. Först ska den svarta lilla saken lära sig att stå stilla och glo på en köttbulle. Sedan kan vi börja snacka andra moment men det får dröja. Hans stora uppgift är att vara söt - och med hans taktik lär han vinna varenda tävling i denna gren som han ställer upp i.
Detta blogginlägg skulle dock handla om min nya idol. Hon heter "Görel". Mia och Klara, kända från TV, har gjort en ny figur i hundinstruktören och dragit allt till sin spets i vårt förhållande mellan hundar, människor och instruktörer. Och framför allt instruktörens sätt att pedagogiskt förklara hundens behov genom att dra paralleller till människans. Det är sanslöst bra. För hela Sveriges aktiva hundägare är det ett enormt lyft för den annars så alldagliga agendan på SVT. Helt plötsligt börjar SVT göra skäl för lönen från Radiotjänst. Jag betalar gladeligen nästa TV-avgift, bara för att det är så underbart, sanslöst och fanastiskt roligt att få ligga dubbelvikt i soffan och titta på en tant i grön quiltad väst med broderade hundmärken på. Jag känner igen mig direkt.
Det är kanske så man ska göra i stället på sina kurser? Bort med allt tramsande och vitsande, fram med allvaret och ordning på agendan. Men jag tror inte att jag skulle kunna ro iland det. Man är den man är helt enkelt. Som igår när jag undervisade tyska. Jag lyckades redan andra lektionen få ett förlösande gapskratt från en av kursarna. Först förklarade jag att man får säga fel utan att jag blir sur eller sänker betyget. Sedan förklarade jag mycket noggrant skillnaden mellan predikatsfyllnad och ackusativobjekt. Ska man lära sig tyska bara måste man ha koll på det annars är det en ren omöjlighet. Efter tio minuter repterade jag något av det jag sagt innan, och fick så klart leverera svaret själv. Det är OK, det är som med hundar. Bara för att hunden fått en massa godis i rutan 10 gånger är det inte säkert att den tio minuter senare kommer ihåg att den skulle springa dit för att få godis. Studenter är precis likadana. (Om ni inte fattat det så ser ni redan hur jag alltmer börjar bli som Görel). "P-r-e-d-i-k-a-t-s-f-y-l-l-n-a-d" säger jag sedan, lugnt och vänligt som svar på frågan jag ställt. "Ser ni vad konsekvent tyskan är! Vattentätt! Det har inte hunnit ändrat sig på tio minuter!"
Tjejen längst fram börjar asgarva spontant. "Yes!" tänker jag. Jag har fått en kanontrevlig grupp i år. Underbart.
Lite senare glänser killen till längst ner i hörnet.
"Så då kan man säga att det är verbet som bestämmer om det ska vara ett ackusativobjekt eller en predikatsfyllnad?"
Hallelujah. En del studenter kommer aldrig till denna insikt, även om man levererar sanningen rakt mellan glasögonen på dem. Och andra knäcker koden redan andra lektionen.
Så är ju förresten hundar också. Jag menar - vissa fattar ju på tre röda var rutan ligger. Här gäller det dock att inte ha några fördomar även om det är svårt att låta bli. Jag utgår ifrån att spanieln lär sig rutan mycket fortare än labradoren, fast utslaget visar sig sedan att det blir precis tvärtom. Även hårdrockare kan lära sig tysk grammatik. Undrar om det beror på att de har en mera avslappnad attityd till livet och inte tvunget måste säga rätt?
En sak är säker. En lite svart, söt liten sak fattar inte var rutan ligger. Men det är precis enligt planen. Först ska den svarta lilla saken lära sig att stå stilla och glo på en köttbulle. Sedan kan vi börja snacka andra moment men det får dröja. Hans stora uppgift är att vara söt - och med hans taktik lär han vinna varenda tävling i denna gren som han ställer upp i.
Lite skogsrunda och lydnadsträning
Jag håller på att bli krasslig men hoppas att det stannar vid det. Jag undervisar ju nu och har ingen tid att vara sjuk! Vi hann i varje fall med ett varv i skogen runt brukshundklubben, det var välbehövligt. Efteråt körde jag lite lydnad med Zingo och det fungerade ganska bra, men han ogillar kraftigt att lägga sig i slask. Det kommer att gå bra på tävlingen om två veckor. Den inställningen måste man ju ha när man anmäler sig! Vi ska göra MH i april på klubben också och satsa på en appelltävling sedan. Måste bara börja spåra på fält nu i vår. Sist jag gjorde det tröttnade jag för jag tyckte han spårade så kasst men nu har jag lagt en del spår i skog och det går mycket bättre. Hoppas han blir lite mera spårnoga igen.
Zingo och jag körde rätt mycket med rutan. Det började inte så bra, jag trodde han kom ihåg men han fattade bara "hämta första bästa kon!". Inte bra alls, jag avskyr det beteendet. Så jag började om, satte hunden, gick rakt in (hundens väg) i i rutan, sa "rutan!" och pekade i marken. Tillbaka till hunden - skicka - rätt in i rutan - klick! - sprang dit och belönade. Zingo är en intressant jycke, hans bästa belöning är mat och mattes klappar. Rätt bra för egot att ha en sån hund! (Spika t ex uppskattar bara mat, oavsett vem som ger den). Han skiljer bra på läggande och stälöande nu, kan blanda kommandona direkt efter varandra och han gör rätt på rätt signal. Ettans moment är faktiskt inte så spännande, hoppas vi får minst 160 p så vi klarar oss upp i tvåan. På fjärren tränar vi alla tre ställingarna stå-sitt-ligg (de får inte flytta sig framåt och man ska stå 15 m från hunden...det är det svåra) och han ger ifrån sig rätt mycket ljud. Jag testade dock att belöna ändå och ignorera skallen totalt eftersom de är överslagshandlingar. Det gick jättebra och gav bättre förflyttningar! Inte en mm framåt, däremot i sidled (???). Med en massa, massa repetitioner SKA jag ha en tia på fjärren! Det är ett av mina favoritmoment. Det och vittringspinnarna för det är så spännande varje gång om hunden ska ta rätt. När man tränar vittringen kan man variera ganska mycket med många/ få apporter och yta de ska söka av. Vittringen ska jag ta tag i så snart den förbannade snön smälter... Just nu är det inte kul att träna alls.
När Taggen blivit större ska jag testa om det går att lära honom rutan med, men mer på skoj och i forskningssyfte... Han börjar ju redan kunna apporteringarna så det vete 17 om det inte skulle gå att träna lydnad med den lille. Med tanke på hur lättlärd han är och hur oerhört förarvek han är så skulle det kunna gå riktigt bra.
Spikas lydnadsträning ligger på is. Jag har fått en massa tassflyttningar på ställandet och de försvinner inte av sig självt direkt. Har provat med en musmatta hon ska stå på och det går så där...
Zingo och jag körde rätt mycket med rutan. Det började inte så bra, jag trodde han kom ihåg men han fattade bara "hämta första bästa kon!". Inte bra alls, jag avskyr det beteendet. Så jag började om, satte hunden, gick rakt in (hundens väg) i i rutan, sa "rutan!" och pekade i marken. Tillbaka till hunden - skicka - rätt in i rutan - klick! - sprang dit och belönade. Zingo är en intressant jycke, hans bästa belöning är mat och mattes klappar. Rätt bra för egot att ha en sån hund! (Spika t ex uppskattar bara mat, oavsett vem som ger den). Han skiljer bra på läggande och stälöande nu, kan blanda kommandona direkt efter varandra och han gör rätt på rätt signal. Ettans moment är faktiskt inte så spännande, hoppas vi får minst 160 p så vi klarar oss upp i tvåan. På fjärren tränar vi alla tre ställingarna stå-sitt-ligg (de får inte flytta sig framåt och man ska stå 15 m från hunden...det är det svåra) och han ger ifrån sig rätt mycket ljud. Jag testade dock att belöna ändå och ignorera skallen totalt eftersom de är överslagshandlingar. Det gick jättebra och gav bättre förflyttningar! Inte en mm framåt, däremot i sidled (???). Med en massa, massa repetitioner SKA jag ha en tia på fjärren! Det är ett av mina favoritmoment. Det och vittringspinnarna för det är så spännande varje gång om hunden ska ta rätt. När man tränar vittringen kan man variera ganska mycket med många/ få apporter och yta de ska söka av. Vittringen ska jag ta tag i så snart den förbannade snön smälter... Just nu är det inte kul att träna alls.
När Taggen blivit större ska jag testa om det går att lära honom rutan med, men mer på skoj och i forskningssyfte... Han börjar ju redan kunna apporteringarna så det vete 17 om det inte skulle gå att träna lydnad med den lille. Med tanke på hur lättlärd han är och hur oerhört förarvek han är så skulle det kunna gå riktigt bra.
Spikas lydnadsträning ligger på is. Jag har fått en massa tassflyttningar på ställandet och de försvinner inte av sig självt direkt. Har provat med en musmatta hon ska stå på och det går så där...
Kursannons
Jag är i färd med att formulera kursannonser och börjar läsa andras lite mera noggrant. I nästan varenda annons står ordet "positiv". Det är "positiva metoder", "positiv inlärning" och "positivt sätt att lära hunden".
Det handlar så klart om marknadsföring. Och ordet "positiv" säljer bra. Sedan att det är ett väldigt subjektivt begrepp tänker väl ingen på - det som är positivt för mig är negativt för någon annan. Det finns de som tycker att det är negativt att skrämma hundarna när de precis fått upp ett spår på ett vilt. När de inte lyckas lära hundarna att ge f-n i viltet i skogen, ja då köper man sig ett flexikoppel. Man undrar om stövarna som blir rådjursrena resonerar likadant, för de får snart en belöning för harspår då de får jaga hare i stället.
Jag äger faktiskt tre flexikoppel. Men jag använder dem ytterst sällan. Typ en gång per år kanske och då i såfall på terriern eller labradoren.
Jag undrar i mitt stilla sinne om flexikoppel är en positiv metod. Man har förvisso inte skrämt hunden men man har satt den i fängelse på livstid, utan möjligheten att inkassera 4 frolic vid "Gå!".
Vem skulle komma på idén att marknadsföra en hundkurs så här?
"En hundkurs negaitiv inlärning med negativa metoder. På ett negativt sätt lär du din hund att komma på inkallning, att gå fint i koppel och att kunna hantera hundmöten. Vi använder oss av positiv bestraffning (dvs. fysiskt våld) för att få hunden dit vi vill och godis och andra tramsbelöningar är totalförbjudna. Om vi inte lyckas kommer vi att avliva hunden för dig så att du slipper problemet".
Med en så krass annons förstår ju vem som helst att knappast någon skulle anmäla sig och kursledaren skulle inte tjäna sina sköna slantar på kursen. Och nästan vem som helst begriper att det är svårt att lyckas med en kurs under sådana förtecken.
Vi vänder på resonemanget:
"En hundkurs positiv inlärning med positiva metoder. På ett positivt sätt lär du din hund att komma på inkallning, att gå fint i koppel och att kunna hantera hundmöten. Vi använder oss inte av straff för att få hunden dit vi vill och godis och andra belöningar är givetvis en viktig del av agendan. Om du inte lyckas med din hund beror det enbart på att du haft en för dålig belöning".
Det är lättare att bli såld på den här typen av resonemang eftersom det låter som ljuv musik i våra öron. Jag skulle ändå inte anmäla mig till den kursen för även den instruktören är för polariserad och för insnöad i sitt tänk och har förmodligen en väldigt snäv hunderfarenhet.
"En resultatinriktad hundkurs med ett mål att lyckas. På kursen utgår vi från hunden som individ och ditt sätt att hantera din hund och anpassar metoderna därefter. Målet är att du ska lära dig att träna din hund så att du får en möjlighet att hela tiden belöna rätt beteende. Vi arbetar mot mål att lösa problem och att hjälpa varje ekipage vidare i sin träning mot sina egna mål utifrån grundtanken att hunden är en hund".
Det kanske inte är lika vackert, men det är närmre sanningen. Märk väl att jag inte använt ordet "positiv" eller "negativ" en enda gång, eftersom det ändå inte är min uppgift att värdera det, det kan ju bara kursdeltagarna göra.
Taggen har anmält sig till den kursen. Momentet vi fokuserar på är "inte hälsa på folk". Jag blir så trött. 13 v cairnterrier springer fram emot tre damer som är ute och promenerar. De börjar givetvis berömma den obetänksamma valpen och gullar med den. Jag springer fram och frågar om de hade gjort såom valpen var en treårig rottweilerhanne.
"Nej, så klart inte, men åååååh vad söt han är!" säger de osamarbetande damerna.
"Nej, just det, och ni hade inte sagt så om han var tre år gammal och hoppat på er med smutsiga tassar heller. Jaga bort honom i stället!" sa jag lätt irriterad. Snart fick jag tag i valpen, på med ett koppel och fram med stora köttbullen. Vi tränade vidare på mötande folk - och se, det var perfekt! Varenda en började så klart locka på valpen för att han skulle gå fram och jag fick en chans att lära honom vad jag ville. Perfekt! Springa fram till folk, det kan en cairnterrier innan den föds, men att inte sprinag fram, ja - det kan bli jobbigt att lära dem ju äldre de blir. Sånu kan Taggen titta på folk och springa till mig när han ser dem. Hundar är inte dumma, de gör det som lönar sig mest för dem.
Det handlar så klart om marknadsföring. Och ordet "positiv" säljer bra. Sedan att det är ett väldigt subjektivt begrepp tänker väl ingen på - det som är positivt för mig är negativt för någon annan. Det finns de som tycker att det är negativt att skrämma hundarna när de precis fått upp ett spår på ett vilt. När de inte lyckas lära hundarna att ge f-n i viltet i skogen, ja då köper man sig ett flexikoppel. Man undrar om stövarna som blir rådjursrena resonerar likadant, för de får snart en belöning för harspår då de får jaga hare i stället.
Jag äger faktiskt tre flexikoppel. Men jag använder dem ytterst sällan. Typ en gång per år kanske och då i såfall på terriern eller labradoren.
Jag undrar i mitt stilla sinne om flexikoppel är en positiv metod. Man har förvisso inte skrämt hunden men man har satt den i fängelse på livstid, utan möjligheten att inkassera 4 frolic vid "Gå!".
Vem skulle komma på idén att marknadsföra en hundkurs så här?
"En hundkurs negaitiv inlärning med negativa metoder. På ett negativt sätt lär du din hund att komma på inkallning, att gå fint i koppel och att kunna hantera hundmöten. Vi använder oss av positiv bestraffning (dvs. fysiskt våld) för att få hunden dit vi vill och godis och andra tramsbelöningar är totalförbjudna. Om vi inte lyckas kommer vi att avliva hunden för dig så att du slipper problemet".
Med en så krass annons förstår ju vem som helst att knappast någon skulle anmäla sig och kursledaren skulle inte tjäna sina sköna slantar på kursen. Och nästan vem som helst begriper att det är svårt att lyckas med en kurs under sådana förtecken.
Vi vänder på resonemanget:
"En hundkurs positiv inlärning med positiva metoder. På ett positivt sätt lär du din hund att komma på inkallning, att gå fint i koppel och att kunna hantera hundmöten. Vi använder oss inte av straff för att få hunden dit vi vill och godis och andra belöningar är givetvis en viktig del av agendan. Om du inte lyckas med din hund beror det enbart på att du haft en för dålig belöning".
Det är lättare att bli såld på den här typen av resonemang eftersom det låter som ljuv musik i våra öron. Jag skulle ändå inte anmäla mig till den kursen för även den instruktören är för polariserad och för insnöad i sitt tänk och har förmodligen en väldigt snäv hunderfarenhet.
"En resultatinriktad hundkurs med ett mål att lyckas. På kursen utgår vi från hunden som individ och ditt sätt att hantera din hund och anpassar metoderna därefter. Målet är att du ska lära dig att träna din hund så att du får en möjlighet att hela tiden belöna rätt beteende. Vi arbetar mot mål att lösa problem och att hjälpa varje ekipage vidare i sin träning mot sina egna mål utifrån grundtanken att hunden är en hund".
Det kanske inte är lika vackert, men det är närmre sanningen. Märk väl att jag inte använt ordet "positiv" eller "negativ" en enda gång, eftersom det ändå inte är min uppgift att värdera det, det kan ju bara kursdeltagarna göra.
Taggen har anmält sig till den kursen. Momentet vi fokuserar på är "inte hälsa på folk". Jag blir så trött. 13 v cairnterrier springer fram emot tre damer som är ute och promenerar. De börjar givetvis berömma den obetänksamma valpen och gullar med den. Jag springer fram och frågar om de hade gjort såom valpen var en treårig rottweilerhanne.
"Nej, så klart inte, men åååååh vad söt han är!" säger de osamarbetande damerna.
"Nej, just det, och ni hade inte sagt så om han var tre år gammal och hoppat på er med smutsiga tassar heller. Jaga bort honom i stället!" sa jag lätt irriterad. Snart fick jag tag i valpen, på med ett koppel och fram med stora köttbullen. Vi tränade vidare på mötande folk - och se, det var perfekt! Varenda en började så klart locka på valpen för att han skulle gå fram och jag fick en chans att lära honom vad jag ville. Perfekt! Springa fram till folk, det kan en cairnterrier innan den föds, men att inte sprinag fram, ja - det kan bli jobbigt att lära dem ju äldre de blir. Sånu kan Taggen titta på folk och springa till mig när han ser dem. Hundar är inte dumma, de gör det som lönar sig mest för dem.
Hit och dit, fram och tillbaka, och så en liten jakt på slutet
Idag fick Taggen en runda namnträning i skogen eftersom han slutat lyssna på sitt namn. Efter 1½ köttbulle var han rejält trött... De stora fick också sin dos, det går inte att vara lat när man har hundar för inget varar för evigt. Dags att sätta tänderna i dem alla tre - inte bokstavligt då men ändå... Taggen börjar redan visa att han är en terrier och kan ibland hitta på saker på egen hand så namnträningen är bara nödvändig! Ja ja, jag har varit med förr så några problem lär det inte bli.
Liten ridtur och promenad i skogen med pannlampa.
Rökkvi gick verkligen kanonfint idag. Sprang till hörnet med mig en gång men sedan skötte han sig jättefint. Jag är inte så jätteduktig ryttare så när det fungerar blir jag jätteglad. Det lustiga är att han nu töltar bättre än travar. Vi har bara galoppen kvar nu - det ska gå att rida honom i samlad galopp på volten - på tygeln och med bakbenen under sig. Sidvärtsrörelserna fungerade också bra. Jag funderar på att rida mer i veckorna, kanske kan få till en bra deal om hjälp med hästarna eller något sådant.
Efteråt provade jag nya pannlampan från GeKås [Ullared för alla som inte kommer från Halland] med en fin skogspromenad på en halvtimme. Det behövde hundarna. Verkligen nödvändigt för dem att få kuta av sig i skogen med jämna mellanrum, de blir tokiga annars. Zingo och jag ska tävla lydnad om två veckor så vi håller på och finslipar lite på momenten. Spika har problem med att stå stilla, hon vill bara lyfta på fötterna hela tiden. Zingo reser sig hela tiden och jag tröttnade så nu ligger han kvar även när jag går tillbaka. När man inte får något resultat måste man tänka om och inte vara så principfast, det är nog så viktigt i hundträning. Taggen tränar på att "stå" och jag börjar med "stå kvar" så snart han fattar, tänkte ha det i starten på agilityn så det gäller att börja i tid. Leksaken kan han springa efter i alla fall!
Efteråt provade jag nya pannlampan från GeKås [Ullared för alla som inte kommer från Halland] med en fin skogspromenad på en halvtimme. Det behövde hundarna. Verkligen nödvändigt för dem att få kuta av sig i skogen med jämna mellanrum, de blir tokiga annars. Zingo och jag ska tävla lydnad om två veckor så vi håller på och finslipar lite på momenten. Spika har problem med att stå stilla, hon vill bara lyfta på fötterna hela tiden. Zingo reser sig hela tiden och jag tröttnade så nu ligger han kvar även när jag går tillbaka. När man inte får något resultat måste man tänka om och inte vara så principfast, det är nog så viktigt i hundträning. Taggen tränar på att "stå" och jag börjar med "stå kvar" så snart han fattar, tänkte ha det i starten på agilityn så det gäller att börja i tid. Leksaken kan han springa efter i alla fall!
Gösar och hermeliner
Odengatan 20090120
Apport!
Det går ganska bra med apporteringsträningen men Taggen har lite för stort intresse för själva apporten för min smak. Han tuggar inte på den och bär ordentligt men han har terriertendenser att vilja ha den själv. På filmen använde jag mig inte av klicker för det behövs inte även om det visat sig att Taggen gott och väl är inklickad. Jag började med den för att få honom att bli mer intresserad av godiset än av apporten och det lönade sig. Nu kan han apportera i hallen och komma in till mig. Att han släpper apporten ser jag i dagsläget positivt, det innebär ju att han inte vill ha den själv. Om han håller fast den får man stoppa in en godis i munnen för att han inte ska kampa om den så det betyder att han inte är klar över "loss"-kommandot.
Det är en intressant hund att träna och det här är kul!
Det är en intressant hund att träna och det här är kul!
Försovmorgon
Att ha ett liv med flexibla arbetstider, ja t om förtroendearbetstid måste vara en dröm för många. Jag såg ett program för några veckor sedan om att just så odefinierade arbetsstrukturer skapar stress men de positiva sidorna överväger. Man kan t ex ta helg när man vill och sova hur länge man vill på morgonen. Ja, om det nu har en fördel alltså.
Man kan förvisso som hundägare utnyttja dygnets ljusa timmar och promenera eller träna. Och jobba på kvällen när det ändå inte är nåt kul på TV.
Men det är lätt hänt att det slår över. Glad i hågen går jag och lägger mig i tid för en gångs skull, fast besluten om att jobba på universitetet dagen efter, dvs. idag. Jag har inte kommit iväg än och inte ens börjat med det jag ska. Jag ska läsa en bok om samtalsanalys och det borde jag göra.
När det blir så här ostrukturerat finns det en liten sak i huset man kan skylla på. Den är ganska liten, mer eller mindre svart, lite sträv på sina ställen men väldigt mjuk på andra ställen. Jag talar givetvis om min lilla cairnterriervalp Taggen. Han är precis som jag. Vi är så lika varandra så det nästan blir otäckt. Han hatar nämligen ljudet av RixMorronZoo på morgonen när klockradion går igång. Han reagerar inte ens att Gert Fylking drar ett dåligt skämt som Roger måste rädda för att ingen ska tappa ansiktet i deras samtal. Inte heller börjar han vifta på svansen när de spelar nån poppig låt så det svänger i sovrummet. Nej, han trynar vidare, helt obekymrad om att den värsta tiden på dygnet har kommit.
Den stund när man måste vakna.
Det innebär en rad negativa konsekvenser och jag förstår precis hur han känner. Först måste han ju lämna den mjuka sängen till förmån för ett kallt, naket laminatgolv som egentligen bara duger att pinka och jaga katterna på. Sedan kommer nästa anhalt, nämligen frukosten. Precis som jag föredrar han inmundigandet av denna festmåltid någon gång efter 14. För innan dess smakar all mat bara skit. Hungern kommer först igång när det finns en orsak att äta, dvs. efter att 40 minuter i skogen är avklarade.
Det som är så fascinerande med denna lilla underbara valp är att han är så oerhört uppmärksam på flocken. Han busar inte när jag ligger i sängen. Inte en sekund. Så fort jag går och lägger mig somnar han på fläcken. Andra valpar kan hoppa upp innan matte vaknat och börjar härja med en leksak, men inte Taggis. Nej, han kollar in läget och satsar på framstupa sidoläge en stund till tills även jag ser vad klockan är och kommer upp.
Först då kommer han på att han är nödig och fixar det snabbt, sedan börjar han långsamt komma i ordning. Men om jag erbjuder ett par timmars sömn till vet jag en som inte skulle tacka nej...
Man kan förvisso som hundägare utnyttja dygnets ljusa timmar och promenera eller träna. Och jobba på kvällen när det ändå inte är nåt kul på TV.
Men det är lätt hänt att det slår över. Glad i hågen går jag och lägger mig i tid för en gångs skull, fast besluten om att jobba på universitetet dagen efter, dvs. idag. Jag har inte kommit iväg än och inte ens börjat med det jag ska. Jag ska läsa en bok om samtalsanalys och det borde jag göra.
När det blir så här ostrukturerat finns det en liten sak i huset man kan skylla på. Den är ganska liten, mer eller mindre svart, lite sträv på sina ställen men väldigt mjuk på andra ställen. Jag talar givetvis om min lilla cairnterriervalp Taggen. Han är precis som jag. Vi är så lika varandra så det nästan blir otäckt. Han hatar nämligen ljudet av RixMorronZoo på morgonen när klockradion går igång. Han reagerar inte ens att Gert Fylking drar ett dåligt skämt som Roger måste rädda för att ingen ska tappa ansiktet i deras samtal. Inte heller börjar han vifta på svansen när de spelar nån poppig låt så det svänger i sovrummet. Nej, han trynar vidare, helt obekymrad om att den värsta tiden på dygnet har kommit.
Den stund när man måste vakna.
Det innebär en rad negativa konsekvenser och jag förstår precis hur han känner. Först måste han ju lämna den mjuka sängen till förmån för ett kallt, naket laminatgolv som egentligen bara duger att pinka och jaga katterna på. Sedan kommer nästa anhalt, nämligen frukosten. Precis som jag föredrar han inmundigandet av denna festmåltid någon gång efter 14. För innan dess smakar all mat bara skit. Hungern kommer först igång när det finns en orsak att äta, dvs. efter att 40 minuter i skogen är avklarade.
Det som är så fascinerande med denna lilla underbara valp är att han är så oerhört uppmärksam på flocken. Han busar inte när jag ligger i sängen. Inte en sekund. Så fort jag går och lägger mig somnar han på fläcken. Andra valpar kan hoppa upp innan matte vaknat och börjar härja med en leksak, men inte Taggis. Nej, han kollar in läget och satsar på framstupa sidoläge en stund till tills även jag ser vad klockan är och kommer upp.
Först då kommer han på att han är nödig och fixar det snabbt, sedan börjar han långsamt komma i ordning. Men om jag erbjuder ett par timmars sömn till vet jag en som inte skulle tacka nej...
Inlärningsteorikurs
Idag hade jag en väldigt rolig kurs i inlärningsteori. Väldigt spännande att prata om det ämnet och man märker att det finns ett behov! Det finns så många skrönor ute i samhället som man bara skulle vilja eliminera inom loppet av någon sekund.
Metoddebatten ingick i kursen och det var en intressant diskussion. Det är så oerhört svårt att definiera "elak" metod och "snäll" metod och det blev nog alla varse.
Zingo är en riktig pärla att ha med sig i sådana sammanhang, han visar upp allt man ber om. Överslagshandlingar nästan på befallning, jag vet ju när de kommer, och så kan han visa upp shejping så klickerklok som han är. Taggen visade shejping av apportbock helt spontant och oplanerat, bara att klicka och ge godis för det. Bara han blir liiite äldre ska jag nog börja med apporteringen med honom för det är så roligt att träna terriers. Han var f ö en klippa på att visa belöningar, han lekte jättebra även när kursdeltagarna lockade på honom. Och så kunde han visa inkallning och namnträning. Och sitta i bur gick jättebra tills han kom på att Zingo blev tränad så nu måste jag lära honom det INNAN det blir en skrikpelle. Spika visade lite signalträning, att "sitt" är ett beteende för kastade föremål, men hon tyckte att det var svårt att träna inomhus. Det är lättare att visa sådant ute där golvet inte är så halkigt.
Igår pratade jag (och sedemera Zingo...) lite med en schäfervalp vars matte hade fått vissa saker om bakfoten. Valpen lärde sig jättefort att inte jaga katter och att inte vara burdus inomhus, hon blev en helt annan valp. Helt lugn och uppmärksam och med Zingos hjälp ett mycket bättre beteende mot andra hundar. Han är inte dum på något sätt, rör dem inte ens, men säger ifrån när de härjar med honom. Lilla schäfertiken fick vara med inne på kursen idag och hade enligt matte blivit en helt ny hund. En urmysig hund som matte kommer att få jätteroligt med, nu gäller det bara att hon får tag i en bra belöning och kan styra henne rätt. Det är så spännande att se hur hundarna är mot varandra - Spika försvarade Taggen när schäfervalpen blev för burdus mot honom och sedan när hon uppförde sig fick de leka igen. Hon jagade ut valpen i ett annat rum och när den svarat korrekt släppte hon in den igen.
Det roligaste idag var nog ändå Taggens apportering. Sååå söööt - man dööööör... tyvärr ingen bild, men jag ska försöka fixa en så snart han kan.
Metoddebatten ingick i kursen och det var en intressant diskussion. Det är så oerhört svårt att definiera "elak" metod och "snäll" metod och det blev nog alla varse.
Zingo är en riktig pärla att ha med sig i sådana sammanhang, han visar upp allt man ber om. Överslagshandlingar nästan på befallning, jag vet ju när de kommer, och så kan han visa upp shejping så klickerklok som han är. Taggen visade shejping av apportbock helt spontant och oplanerat, bara att klicka och ge godis för det. Bara han blir liiite äldre ska jag nog börja med apporteringen med honom för det är så roligt att träna terriers. Han var f ö en klippa på att visa belöningar, han lekte jättebra även när kursdeltagarna lockade på honom. Och så kunde han visa inkallning och namnträning. Och sitta i bur gick jättebra tills han kom på att Zingo blev tränad så nu måste jag lära honom det INNAN det blir en skrikpelle. Spika visade lite signalträning, att "sitt" är ett beteende för kastade föremål, men hon tyckte att det var svårt att träna inomhus. Det är lättare att visa sådant ute där golvet inte är så halkigt.
Igår pratade jag (och sedemera Zingo...) lite med en schäfervalp vars matte hade fått vissa saker om bakfoten. Valpen lärde sig jättefort att inte jaga katter och att inte vara burdus inomhus, hon blev en helt annan valp. Helt lugn och uppmärksam och med Zingos hjälp ett mycket bättre beteende mot andra hundar. Han är inte dum på något sätt, rör dem inte ens, men säger ifrån när de härjar med honom. Lilla schäfertiken fick vara med inne på kursen idag och hade enligt matte blivit en helt ny hund. En urmysig hund som matte kommer att få jätteroligt med, nu gäller det bara att hon får tag i en bra belöning och kan styra henne rätt. Det är så spännande att se hur hundarna är mot varandra - Spika försvarade Taggen när schäfervalpen blev för burdus mot honom och sedan när hon uppförde sig fick de leka igen. Hon jagade ut valpen i ett annat rum och när den svarat korrekt släppte hon in den igen.
Det roligaste idag var nog ändå Taggens apportering. Sååå söööt - man dööööör... tyvärr ingen bild, men jag ska försöka fixa en så snart han kan.
Avundsjuka hundar och ogenerade katter
OK, jag erkänner. Jag är en dålig människa. När jag får in en söt och trevlig cairnterriervalp i huset avstannar hela mitt liv, Jag försummar inte bara mitt jobb- jag försummar även mina andra hundar. Jag förstår att de börjar lacka ur och funderar på alternativa boenden. Zingo var högljutt protesterande ikväll när Taggen sov i mitt knä framför TV:n. Han gnällde och stånkade. Inte nog med att knäet var upptaget, även soffan var upptagen av besökande kompis. När kompisen åkt hem talade han därför med suckande gnäll om vad han tyckte om den nya tågordningen i huset. Sagt och gjort, Zingo fick ligga i knäet. Han var så nöjd, så nöjd över att äntligen ha första tjing på mina väl utfyllda lår som är lika mjuka att ligga på som vilken Hästen-säng som helst. Lyckan var gjord.
Spika betraktar Zingos förehavande på avstånd och inser att det nu finns en sportsmössa till uppmärksamhet. På äkta spanielmanér kryper hon sakta fram och sätter sig vid sidan. När jag kliat henne en stund går hon nöjt till soffan och lägger sig. Ordningen är återställd, avundsjukan är eliminerad och rättvisan härskar återigen i lägenheten 18 m ovanför jordens yta.
Det är då jag hör det. Ett misstänkt ljud och väntat på länge. Ett tag gav jag upp hoppet om att få höra det igen, men så dånade det igen från köket. En snabbkontroll av läget avslöjade katterna.
"Titta" ropade jag till kompisen. "Katterna har startat en bordell i köket". Kompisen förstår inte riktigt varifrån min entusiasm när jag pekar på en katt som biter den andra som skriker.
"Äsch", sa jag. "Det är så det går till hos katterna". Så lämnade vi det samtalsämnet lite fint samtidigt som kompisen gjorde sig klar för återfärd mot den stora staden.
Så om tre veckor vet jag om den ogenerade tillställningen i köket givit resultat.
Och till alla er som undrar om Taggen: NEJ, han är INTE rumsren ännu. Och jag tänker inte lyfta ett finger för att han ska bli det heller. Så det så. Frågan poppade upp ur ingenstans inte mindre än fyra gånger på resvägen mellan lägenheten och staden och tillbaka idag. Inte en enda frågar om han kan något annat som han faktiskt har nytta av i dagens samhälle, som t ex sitt namn eller nåt annat vettigt. Det enda de undrar är om valpen kan pissa på kommando - utomhus.
"Nej" svarar jag. "Kan du?!!"
Paloma, som förhoppningsvis blir mamma om nio veckor
Och Melanchton - den stolte fadern
Och så den som stjäl uppmärksamheten från de andra två...
En av de bästa bilderna jag har på de två - men tyvärr försvann originalet i två datorkrascher...
Spika betraktar Zingos förehavande på avstånd och inser att det nu finns en sportsmössa till uppmärksamhet. På äkta spanielmanér kryper hon sakta fram och sätter sig vid sidan. När jag kliat henne en stund går hon nöjt till soffan och lägger sig. Ordningen är återställd, avundsjukan är eliminerad och rättvisan härskar återigen i lägenheten 18 m ovanför jordens yta.
Det är då jag hör det. Ett misstänkt ljud och väntat på länge. Ett tag gav jag upp hoppet om att få höra det igen, men så dånade det igen från köket. En snabbkontroll av läget avslöjade katterna.
"Titta" ropade jag till kompisen. "Katterna har startat en bordell i köket". Kompisen förstår inte riktigt varifrån min entusiasm när jag pekar på en katt som biter den andra som skriker.
"Äsch", sa jag. "Det är så det går till hos katterna". Så lämnade vi det samtalsämnet lite fint samtidigt som kompisen gjorde sig klar för återfärd mot den stora staden.
Så om tre veckor vet jag om den ogenerade tillställningen i köket givit resultat.
Och till alla er som undrar om Taggen: NEJ, han är INTE rumsren ännu. Och jag tänker inte lyfta ett finger för att han ska bli det heller. Så det så. Frågan poppade upp ur ingenstans inte mindre än fyra gånger på resvägen mellan lägenheten och staden och tillbaka idag. Inte en enda frågar om han kan något annat som han faktiskt har nytta av i dagens samhälle, som t ex sitt namn eller nåt annat vettigt. Det enda de undrar är om valpen kan pissa på kommando - utomhus.
"Nej" svarar jag. "Kan du?!!"
Paloma, som förhoppningsvis blir mamma om nio veckor
Och Melanchton - den stolte fadern
Och så den som stjäl uppmärksamheten från de andra två...
En av de bästa bilderna jag har på de två - men tyvärr försvann originalet i två datorkrascher...
Yes!! Hästar är som hundar - så enkelt var det.
Ha! Vilken härlig känsla det är att LYCKAS. Att lyckas med det man företar sig, att komma på var skon klämmen och hitta lösningen på problemet. Innan jag åkte till stallet idag tänkte jag faktiskt lämna walk-over, hade ingen lust att bli åkt in i ett hörn eller genom en grind med. I stallet träffade jag en av hästtjejerna som berättade att hon ridit min häst mycket innan och hon gav mig klartecken att säga ifrån. Rökkvi bara DRIVER med mig! Precis så enkelt är det, ingen djupare analys behövs. Bara säga ifrån på skarpen att jag inte uppskattar att han springer iväg med mig. Han flörtar med ögonlocken (och han gör det bra) och sedan när han fått lillfingret slukar han hela armen i ett nafs.
Redan första varvet på volten gav han sig istrid med mig men nu visste jag vad jag fick göra - och se, snrt blev han from som ett lamm, gick på tygeln, flyttade sig undan skänkeln och töltade ganska bra, lite passtakt idag men jag fokuserade ju också bara på ledarskapet idag. Hästar är som hundar. De testar gränserna helt enkelt. Stackarn, han är inte van vid medryttare som ställer krav på honom - och då blir det så där. Tur att hästägaren är så himla bra att ha med att göra, hon ger mig fria tyglar (ha vad vitsigt!). Han är så oerhört vacker, Rökkvi och till salu för den som är sugen. Jag är det - men har varken pengar eller tid för en häst.
Tänk vad roligt det är att rida när hästen lyde rminsta vink. Lite lätt tryck med skänkeln och så flyttar han sig - på tygeln och utan att ramla ur i bogen. Härligt - vill ha MEEER!
Redan första varvet på volten gav han sig istrid med mig men nu visste jag vad jag fick göra - och se, snrt blev han from som ett lamm, gick på tygeln, flyttade sig undan skänkeln och töltade ganska bra, lite passtakt idag men jag fokuserade ju också bara på ledarskapet idag. Hästar är som hundar. De testar gränserna helt enkelt. Stackarn, han är inte van vid medryttare som ställer krav på honom - och då blir det så där. Tur att hästägaren är så himla bra att ha med att göra, hon ger mig fria tyglar (ha vad vitsigt!). Han är så oerhört vacker, Rökkvi och till salu för den som är sugen. Jag är det - men har varken pengar eller tid för en häst.
Tänk vad roligt det är att rida när hästen lyde rminsta vink. Lite lätt tryck med skänkeln och så flyttar han sig - på tygeln och utan att ramla ur i bogen. Härligt - vill ha MEEER!
Hemmajobb idag
Idag är det min egentliga stalldag, så jag ska testa hästen i kväll igen. Får se hur det går...
Jag plåtade lillen idag (igen...):
Han är "för jädra söt" som jag brukar säga. Han är en riktig sömntuta och hatar att gå upp på morgonen, äter dåligt då också men på eftermiddagen kommer han igång. På morgonen ligger han bara bredvid mig och smackar när jag ska gå upp och vägrar inse att det kanske vore bra med en morgonkiss... I går natt hade han kissat på sig i sömnen, så det blev lite att tvätta. Det gör inget!
Idag har vi en riktig slappdag där jag försöker få kläm på hur jag ska börja mitt nya kapitel i boken. Det är inte helt enkelt och jag får nog börja i en helt annan ände än jag tänkt från början. Det ska handla om citeringar på diskussionsforum, men det blir inte så bra än så länge. Nåväl, det ordnar sig, det gäller bara att hitta rätt tunnelingång.
Jag plåtade lillen idag (igen...):
Han är "för jädra söt" som jag brukar säga. Han är en riktig sömntuta och hatar att gå upp på morgonen, äter dåligt då också men på eftermiddagen kommer han igång. På morgonen ligger han bara bredvid mig och smackar när jag ska gå upp och vägrar inse att det kanske vore bra med en morgonkiss... I går natt hade han kissat på sig i sömnen, så det blev lite att tvätta. Det gör inget!
Idag har vi en riktig slappdag där jag försöker få kläm på hur jag ska börja mitt nya kapitel i boken. Det är inte helt enkelt och jag får nog börja i en helt annan ände än jag tänkt från början. Det ska handla om citeringar på diskussionsforum, men det blir inte så bra än så länge. Nåväl, det ordnar sig, det gäller bara att hitta rätt tunnelingång.
Stallet och lite ordning på torpet
Jag red lite på medryttarhästen i förmiddags igen men det var ingen höjdare. Jag får ingen ordning på det, han springer och ställer sig i ett hörn så fort det blir lite jobbigt för honom och jag orkar inte hålla emot 137 cm islandshäst. Får prata med ägaren och se vad hon säger... Till slut sprang han genom grinden så den gick sönder och då gav jag upp. Tur att hästen är trygg när han får brädan över nacken..!
I morgon får jag åka in till jobbet för här hemma blir det inget gjort. Jag bara tittar på min söta lilla valp hela tiden. Han är som en liten ängel hela han. När han pinkar på badrumsmattan ler jag bara stort... "Clintan" skrev på aktivhund idag nåt i stil med att "ja, snart står man med dem i famnen och ska säga farväl, vad är väl några pinkepölar i det ögonblicket". Jag säger detsamma. För tre veckor sedan stod jag i hallen hos mamma och hör mig själv säga "jag tar bort honom i helgen" om Kotten, två dagar senare var han borta. Så Taggen får pinka på mattor och fällar hur mycket han vill! Han är frisk, stabil mentalt, underbar, rolig och lydig. Och han pinkar var tionde minut ibland när han är vaken, det får han göra så gärna så...
I kväll kom han igång med aptiten igen och åt upp hela skålen med god aptit. Jag ska börja mata honom tre gånger om dagen i stället för det verkar vara för mycket med fyra gånger nu. Snart måste vi sova för jag ska upp "tidigt" i morgon och gå på ett möte, och det är premiär för lillen att vara hemma med de andra. Ja, det är väl som att lämna barnet på dagis första gången... Taggen klarade apporteringen av sin leksak riktigt bra idag utan att jag satt vid hans säng i köket. När jag lockade på honom kom han fram till mig och fick leka massor, och hämta den igen. Det intressanta är att den lilla rutinen har redan blivit en självklarhet för honom. Det gäller att få det rätt de första gångerna så sitter det sedan. Just nu tränar i mest bara på "stå". Utställningsnörden har vaknat igen i mig - inte så konstigt med tanke på vad jag har att förvalta. 
Han sov hela natten inatt mellan 12-09. Otroligt!
Kvällsmaten gick ned i ett nafs idag!
Lite agilityträning ger trött valp
Idag körde vi ett litet pass i ridhuset. Spika och jag tränade mest på framförbyten men hon är lite knpig att hålla igång. Vet faktiskt inte hur jag ska få henne intensiv i sitt arbete, hon springer knappt. Och det är inte det att hon är trött för väl ute drar hon som en avlöning. Zingo fick göra samma övningar och han var riktigt duktig! Han är rätt kul att träna med och läser mina signaler så fint, bara ett litet pekfinger får honom att svänga rätt.
Taggen följde också med och han hittade en favoritpappis att leka med. De hade rätt kul ihop när vi plockade in hindren, jättebra att han får träffa mycket hundar. Han får dock inte igång aptiten, hjälper inte med godis i maten heller. Jag gissar faktiskt att han är så trött av alla intryck att han inte orkar äta, vill bara sova när jag vill mata honom. Jag kan inte låta bli att lova hans exteriör - han ser verkligen lovande ut! Vad månne bliva av detta..?
Taggen följde också med och han hittade en favoritpappis att leka med. De hade rätt kul ihop när vi plockade in hindren, jättebra att han får träffa mycket hundar. Han får dock inte igång aptiten, hjälper inte med godis i maten heller. Jag gissar faktiskt att han är så trött av alla intryck att han inte orkar äta, vill bara sova när jag vill mata honom. Jag kan inte låta bli att lova hans exteriör - han ser verkligen lovande ut! Vad månne bliva av detta..?
Spika leker...
Äntligen har Spika börjat inse hur gullig lille Taggen är och har börjat leka med honom. Det går i korta stunder och helt på hennes villkor, men hon börjar tina upp lite. Zingo lär väl ta några dagar till på sig, än så länge gurglar han så fort Taggen kommer i närheten.
Idag var jag lite olaglig och smugglade med honom in på jobbet. Jag har ju kontor med stängd dörr så det drabbar ingen annan att han är med. Jag skulle på en väns disputation och lät Taggen vara ensam på kontoret under tiden, det gick alldeles utmärkt. Han sa inte halv sju och när jag kom tillbaka hade han sovit hela tiden i sin lilla bur. Herregud vilken valp! Den där är något alldeles extra. På ditvägen var det lite kul för jag släppte honom lös när vi kom ut från tunnelbanan men han brydde sig inte om vilka ben han följde efter och tog sikte på fel ben och sprang efter dem i full karriär. Det fick därför bli premiär för koppelgående och det var helt problemfritt, han hänger på som om inget hänt och konstaterar bara att han sitter fast. edan på hemvägen (vi åkte pendeltåg/tunnelbana/buss) låg han och sov bredvid mig på sätet på min halsduk, totalt obekymrad om omvärlden. Han kunde även leka på perrongen trots alla människor.
Det blev lite väl mycket för den lille valpen för min egen smak, men det låter mer än det är. Miljöträning är aldrig fel, nu blir det lugna dagar framöver för nu måste jag verkligen jobba!
Idag var jag lite olaglig och smugglade med honom in på jobbet. Jag har ju kontor med stängd dörr så det drabbar ingen annan att han är med. Jag skulle på en väns disputation och lät Taggen vara ensam på kontoret under tiden, det gick alldeles utmärkt. Han sa inte halv sju och när jag kom tillbaka hade han sovit hela tiden i sin lilla bur. Herregud vilken valp! Den där är något alldeles extra. På ditvägen var det lite kul för jag släppte honom lös när vi kom ut från tunnelbanan men han brydde sig inte om vilka ben han följde efter och tog sikte på fel ben och sprang efter dem i full karriär. Det fick därför bli premiär för koppelgående och det var helt problemfritt, han hänger på som om inget hänt och konstaterar bara att han sitter fast. edan på hemvägen (vi åkte pendeltåg/tunnelbana/buss) låg han och sov bredvid mig på sätet på min halsduk, totalt obekymrad om omvärlden. Han kunde även leka på perrongen trots alla människor.
Det blev lite väl mycket för den lille valpen för min egen smak, men det låter mer än det är. Miljöträning är aldrig fel, nu blir det lugna dagar framöver för nu måste jag verkligen jobba!
En vända till stallet
Ja med en valp i huset blir det inte tillräckligt mycket jobbat, jag får ta igen det sedan. Jag red min medryttarhäst i förmiddags, en islandshäst som heter Rökkvi. Lite dressyr i padocken gjorde susen, snart töltade han helt rent utan passtakt, men oj vad han ogillar högervarvet. Riktigt stel i den sidan, fixar inte att tölta länge utan tar då upp huvudet och springer och ställer sig i ett hörn. Lilla gubben, tant Johanna tränar för hårt. Det märks att han rids för lite dressyr på, han behöver verkligen arbeta med kroppen. Folk som tror att man bara kan flängrida islandshästar i skogen har helt fel, en islandshäst MÅSTE dressyrridas som vilken annan häst som helst, annars lär den sig inte att gå rent.
Taggen fick följa med och ligga i bilen, han är helt tyst och snäll när jag försvinner, trots att de andra hundarna är i rasthagen i stallet. Han springer glatt omkring med evigt viftande svans, helt orädd av sig. Han har helt enkelt ett toppentemperament, lillkillen!
I kväll vägrar han att äta, antingen är han mätt eller så är det nåt annat. Hoppas han kommer igång med sin härliga matlust igen, matvägrande valpar är så himla jobbigt! Jag minns Kotten som liten, han var hopplös att få att äta ordentligt.
Kvällspromenaden blev rätt kul faktiskt. Taggen har inte koppel på sig och utanför mötte vi en kille av utländsk härkomst (som inte gillade hundar) som letade efter områdets centrum. Taggen gick fram och nosade på benet på honom och killen for iväg som om det var en orm som skrämt honom. Allvarligt talat - om det var nån av de stora hundarna, fine - men en liten 10-veckors cairnterrier?!! Jag undrar i mitt stilla sinne vad killen trodde att han skulle göra. Visst kan man vara hundrädd, men väl knappast inte för tioveckors småvalpar ändå...
Taggen fick följa med och ligga i bilen, han är helt tyst och snäll när jag försvinner, trots att de andra hundarna är i rasthagen i stallet. Han springer glatt omkring med evigt viftande svans, helt orädd av sig. Han har helt enkelt ett toppentemperament, lillkillen!
I kväll vägrar han att äta, antingen är han mätt eller så är det nåt annat. Hoppas han kommer igång med sin härliga matlust igen, matvägrande valpar är så himla jobbigt! Jag minns Kotten som liten, han var hopplös att få att äta ordentligt.
Kvällspromenaden blev rätt kul faktiskt. Taggen har inte koppel på sig och utanför mötte vi en kille av utländsk härkomst (som inte gillade hundar) som letade efter områdets centrum. Taggen gick fram och nosade på benet på honom och killen for iväg som om det var en orm som skrämt honom. Allvarligt talat - om det var nån av de stora hundarna, fine - men en liten 10-veckors cairnterrier?!! Jag undrar i mitt stilla sinne vad killen trodde att han skulle göra. Visst kan man vara hundrädd, men väl knappast inte för tioveckors småvalpar ändå...
Taggen
Så här ser han ut, sötisen!
Och en liten film när han apporterar leksak, men jag filmade och glömde berömma honom samtidigt. Oops!
Att leka med elden
Jag hade bestämt mig för att inte blogga på ett tag. Hundvärldens militanta djurrättsaktivister som gett sig själva tolkningsföreträde satte fullständigt krokben på mig och till slut var det inte värt det. Min förra blogg är och förblir låst, inläggen finns bara för mig som en egen dagbok över min egen träning. Jag har dock saknat bloggandet och tänker starta upp en ny och det finns bara en sak att göra: Att förmana mina läsare. Om du inte gillar det jag skriver finns det en enkel möjlighet - ge fan i att läsa! Förfäras, avsky och hata hur mycket du vill, men lägg ner din aggressivitet. Det upphör aldrig att fascinera - personer som leker djurrättsaktivister gör det med aggressiva förtecken mot dem de anser vara aggressiva. Vad är skillnaden?
Jag har dock bestämt mig för att ta upp en ny era av bloggandet. Mitt hunderi fortsätter, jag fortsätter att vara doktorand, och jag fortsätter att tycka - men håller kanske det mera för mig själv. Jag tänkte nog köra en mera deskriptiv variant; "så här gör jag", och lägger ingen värdering i det. Det ber jag dig som läsare beakta. Som sagt - man kan stänga fönstret om det inte passar.
Jag hade i höstas stor lust att berätta om att min träning med Spika gett resultat. 1 HP i ökl i Motala (med fortkörningsbot på hemvägen, men det var det värt) följdes någon vecka senare upp med 1 ekl. Lyckan var gjord! På SM visade hon dock att hon har jättemycket gnäll i sig och det måste tränas bort, dock svårt med tanke på att hennes pappa är likadan. Hoppas bara hon kan knipa de resterande resultaten som krävs för SJ(j)Ch!
Zingo har bytt karriär helt. Jag blir bara frustrerad påhans dåliga nerver så nån mer agility blir det inte. Han klarar inte pressen i tävlingssituationen, och med tanke på alla tjuvstarter, rivningar, taskiga slalomingångar och osäkra kontaktfält får jag inse mig besegrad även om det bär mig emot. Tävlingslydnadsmomenten klarar han helt tvärteomt fantastiskt bra så jag siktar på SLCh med honom. Med tanke på hur snabbt han lär sig och hur kul han tycker det är borde det kunna gå riktigt skapligt fort och bra. Vi får se. Vi har i varje fall momenten i ettan och tvåan klara så när som på inkallning med stå. Jag tänkte köra Fannys variant med "musmatteattack", hoppas att han fattar det. "Rutan" är numera favoritmomentet, ska bli spännande att se hur detta fortlöper.
Kotten, Kottekott, Kottjäveln, HotShot, Chottis, Hottentottan dog för mig på juldagen. Det var ingen höjdarjul ur den aspekten kan man väl lugnt säga. Hans hjärtfel blommade ut på kvällen innan julafton så beslutet var inte svårt att ta. Han blev bara 9 år och 1½ månad, alldeles för tidigt för att vara en noffe. Aldrig mer norfolkterrier - så känns det nu, men att leva utan terrier skulle visa sig bli svårt. Redan dagen efter hans bortgång ringde jag upp kennel Rottrivers och frågade om Krister möjligen ville sälja hanvalpen han hade ute på hemsidan. Men nej, han var inte till salu... fast olika turer gjorde att han två veckor senare visst var till salu så nu är han här! "Taggen" heter han och är en mörkbrindle cairnterrier. Jag såg Krister på en utställning för 1½ år sedan på hemmaklubben, gillade hans BIS-vinnande tik och hur han hanterade sin hund. Jag är så nöjd med Taggen, även om han bara bott hemma i ett dygn så harjag smält fullständigt för denna utsökta lilla krabat. Han är så trygg, så trevlig, så mysig och så kul. Han älskar leksaker och mat, och har en rejäl lust att göra saker. Det blir en kul hund att jobba med! Jag har dock lovat att ställa ut honom litegrann men det blir först om några år när vi ser hur han utvecklas. Lite i valpklass och lite i öppenklass har jag tänkt mig. Som juniorer brukar de ändå se förfärliga ut...
Ur askan i elden kan tyckas, men för mig var detta rätt beslut den här gången. Idag har vi tränat på apporteringar i köket á lá retrievermodell och börjat med namnträning. Han har även fattat att man kan sova i buren, det här bådar verkligen gott inför framtiden!
Jag har dock bestämt mig för att ta upp en ny era av bloggandet. Mitt hunderi fortsätter, jag fortsätter att vara doktorand, och jag fortsätter att tycka - men håller kanske det mera för mig själv. Jag tänkte nog köra en mera deskriptiv variant; "så här gör jag", och lägger ingen värdering i det. Det ber jag dig som läsare beakta. Som sagt - man kan stänga fönstret om det inte passar.
Jag hade i höstas stor lust att berätta om att min träning med Spika gett resultat. 1 HP i ökl i Motala (med fortkörningsbot på hemvägen, men det var det värt) följdes någon vecka senare upp med 1 ekl. Lyckan var gjord! På SM visade hon dock att hon har jättemycket gnäll i sig och det måste tränas bort, dock svårt med tanke på att hennes pappa är likadan. Hoppas bara hon kan knipa de resterande resultaten som krävs för SJ(j)Ch!
Zingo har bytt karriär helt. Jag blir bara frustrerad påhans dåliga nerver så nån mer agility blir det inte. Han klarar inte pressen i tävlingssituationen, och med tanke på alla tjuvstarter, rivningar, taskiga slalomingångar och osäkra kontaktfält får jag inse mig besegrad även om det bär mig emot. Tävlingslydnadsmomenten klarar han helt tvärteomt fantastiskt bra så jag siktar på SLCh med honom. Med tanke på hur snabbt han lär sig och hur kul han tycker det är borde det kunna gå riktigt skapligt fort och bra. Vi får se. Vi har i varje fall momenten i ettan och tvåan klara så när som på inkallning med stå. Jag tänkte köra Fannys variant med "musmatteattack", hoppas att han fattar det. "Rutan" är numera favoritmomentet, ska bli spännande att se hur detta fortlöper.
Kotten, Kottekott, Kottjäveln, HotShot, Chottis, Hottentottan dog för mig på juldagen. Det var ingen höjdarjul ur den aspekten kan man väl lugnt säga. Hans hjärtfel blommade ut på kvällen innan julafton så beslutet var inte svårt att ta. Han blev bara 9 år och 1½ månad, alldeles för tidigt för att vara en noffe. Aldrig mer norfolkterrier - så känns det nu, men att leva utan terrier skulle visa sig bli svårt. Redan dagen efter hans bortgång ringde jag upp kennel Rottrivers och frågade om Krister möjligen ville sälja hanvalpen han hade ute på hemsidan. Men nej, han var inte till salu... fast olika turer gjorde att han två veckor senare visst var till salu så nu är han här! "Taggen" heter han och är en mörkbrindle cairnterrier. Jag såg Krister på en utställning för 1½ år sedan på hemmaklubben, gillade hans BIS-vinnande tik och hur han hanterade sin hund. Jag är så nöjd med Taggen, även om han bara bott hemma i ett dygn så harjag smält fullständigt för denna utsökta lilla krabat. Han är så trygg, så trevlig, så mysig och så kul. Han älskar leksaker och mat, och har en rejäl lust att göra saker. Det blir en kul hund att jobba med! Jag har dock lovat att ställa ut honom litegrann men det blir först om några år när vi ser hur han utvecklas. Lite i valpklass och lite i öppenklass har jag tänkt mig. Som juniorer brukar de ändå se förfärliga ut...
Ur askan i elden kan tyckas, men för mig var detta rätt beslut den här gången. Idag har vi tränat på apporteringar i köket á lá retrievermodell och börjat med namnträning. Han har även fattat att man kan sova i buren, det här bådar verkligen gott inför framtiden!
