Det var som f-n...
OK, jag ska inte hyckla. Jag vet att Taggen är fin. T o m människor som inte håller på med hundar kan se det. Så det är inte konstigt att man åker på hundutställning med en viss förväntan, men som alla vet är det inte jag som dömer, och tur är väl det. Man undrar hur det skulle sluta...
Upp i ottan, förväntan på max. In med hundarna i bilen, sedvanlig McDonaldsfrukost (den enda stund på dygnet jag kan tycka att det är GOTT) och sedan ner till Nyköping. In med hundar genom veterinärkontroll, in med de stora i sin bur, den lille i sin och sedan återstår väntan. Nåväl, lite kammande också, herrejisses, han blir inte utställningssnygg av sig själv.
Rasringen gick bra, Taggen tävlade mot två hanar i sin klass. Han vann.
Sedan tävlade han mot tiken. Taggen vann och blev BIR. Inte förvånande kanske, men väldigt mycket mera kul. Taggen hade skitkul i ringen och jobbade jättefint även om nog pipråttan drog det kortaste strået. Kamptrasan var helt klart mera värd när han började bli trött.
Anna-Lena Munkvall tyckte så här om honom:
"Mycket fin hanvalp med härliga proportioner. Fint huvud och uttryck. Mörka, små, välplacerade ögon. Välplacerade och välvisade öron. Härliga vinklar fram och bak. Mycket välkroppad. Härlig päls. Rör sig fantastiskt för åldern."
Det var väldigt kul att träffa en massa gammalt norfolk-folk, men ingen noffe är så klart lika söt som Kotten.
Vid lunch hann jag med ett kort besök hos Melanchtons lilla son Beskow, en jättefinkattunge runt 8 veckor. Han är till salu om någon är sugen på en birmakatt.
Sedan tillbaka till utställningen igen med lite nervös väntan inför BIS-finalerna. Jag visste ju att Taggen är bra och kände i tävlingsnerven att han skulle kunna ge de andra valparna en bra match. När jag ställde honom på bordet i uppsamlingsringen sa domaren Gertrud Hagström bara "Wow! Vilken päls!!" Hrm, det börjar bra tänkte jag och vi travade in i ringen. Taggen visade upp sina fina flytande rörelser och ställde sig snyggt och blev utplockad bland de fem bästa. Vid varje placering var jag beredd att gå och ställa mig, men inte var det Taggens tur förrän ALLRA SIST: Taggen blev BEST IN SHOW-valp 4-6 månader.
Jag nästan grät.
Kan ni fatta - min lille söte Taggis var vackrast av dem alla.
Sedan fick vi tävla mot den äldre bästa valpen, en borderterrier. Inte heller den rådde på Taggens charm och utstrålning så till slut blev Taggen
BEST IN SHOW-valp.
Rottriver's Beefeater. Sug på den, det var som fan. Nog för att jag hade en dröm om att vinna med honom, men att den slog in! Otroligt. Och ännu bättre: Lilla nobody-i-utställningsvärlden-lilla-jag höll i snöret. Det betyder ju att Taggen är ÄNNU finare, han behövde ingen snörhållare för att bli bäst!
Fast nu är det ju så att han inte stiger i värde pga. en rosett. Herrejisses vad jag älskar den hunden, han är världens underbaraste valp. Och det allra bästa av allt:
Han är MIN.
Taggen vann:
3 rosetter
1 almanacka för 2009 som jag ska ha på jobbet
1 attraktiv pokal
1 leksak (hundben)
1 leksak (gummifrisbee) men den ska jag ha som targetplatta. Skitbra med gummi, blir inte blött och ligger still.
1 paket hundkex.
Upp i ottan, förväntan på max. In med hundarna i bilen, sedvanlig McDonaldsfrukost (den enda stund på dygnet jag kan tycka att det är GOTT) och sedan ner till Nyköping. In med hundar genom veterinärkontroll, in med de stora i sin bur, den lille i sin och sedan återstår väntan. Nåväl, lite kammande också, herrejisses, han blir inte utställningssnygg av sig själv.
Rasringen gick bra, Taggen tävlade mot två hanar i sin klass. Han vann.
Sedan tävlade han mot tiken. Taggen vann och blev BIR. Inte förvånande kanske, men väldigt mycket mera kul. Taggen hade skitkul i ringen och jobbade jättefint även om nog pipråttan drog det kortaste strået. Kamptrasan var helt klart mera värd när han började bli trött.
Anna-Lena Munkvall tyckte så här om honom:
"Mycket fin hanvalp med härliga proportioner. Fint huvud och uttryck. Mörka, små, välplacerade ögon. Välplacerade och välvisade öron. Härliga vinklar fram och bak. Mycket välkroppad. Härlig päls. Rör sig fantastiskt för åldern."
Det var väldigt kul att träffa en massa gammalt norfolk-folk, men ingen noffe är så klart lika söt som Kotten.
Vid lunch hann jag med ett kort besök hos Melanchtons lilla son Beskow, en jättefinkattunge runt 8 veckor. Han är till salu om någon är sugen på en birmakatt.
Sedan tillbaka till utställningen igen med lite nervös väntan inför BIS-finalerna. Jag visste ju att Taggen är bra och kände i tävlingsnerven att han skulle kunna ge de andra valparna en bra match. När jag ställde honom på bordet i uppsamlingsringen sa domaren Gertrud Hagström bara "Wow! Vilken päls!!" Hrm, det börjar bra tänkte jag och vi travade in i ringen. Taggen visade upp sina fina flytande rörelser och ställde sig snyggt och blev utplockad bland de fem bästa. Vid varje placering var jag beredd att gå och ställa mig, men inte var det Taggens tur förrän ALLRA SIST: Taggen blev BEST IN SHOW-valp 4-6 månader.
Jag nästan grät.
Kan ni fatta - min lille söte Taggis var vackrast av dem alla.
Sedan fick vi tävla mot den äldre bästa valpen, en borderterrier. Inte heller den rådde på Taggens charm och utstrålning så till slut blev Taggen
BEST IN SHOW-valp.
Rottriver's Beefeater. Sug på den, det var som fan. Nog för att jag hade en dröm om att vinna med honom, men att den slog in! Otroligt. Och ännu bättre: Lilla nobody-i-utställningsvärlden-lilla-jag höll i snöret. Det betyder ju att Taggen är ÄNNU finare, han behövde ingen snörhållare för att bli bäst!
Fast nu är det ju så att han inte stiger i värde pga. en rosett. Herrejisses vad jag älskar den hunden, han är världens underbaraste valp. Och det allra bästa av allt:
Han är MIN.
Taggen vann:
3 rosetter
1 almanacka för 2009 som jag ska ha på jobbet
1 attraktiv pokal
1 leksak (hundben)
1 leksak (gummifrisbee) men den ska jag ha som targetplatta. Skitbra med gummi, blir inte blött och ligger still.
1 paket hundkex.
Lite av varje
Paloma är superdräktig nu. Inte så att hon vaggar när hon tar sig framåt än, nej då; motion får hon allt så det räcker och blir över. Taggen ser nämligen till att hans bästis katten håller i. Snart blir hon förmodligen lugnare när magen blir större. Det verkar finnas två bebisar i magen, i alla fall är det så många fosterblåsor som jag kan känna. Hon har lite drygt tre veckor på sig så har jag tur blir det någon mer. Ja bara allt går bra, det är det allra viktigaste!
Igår snöade vi in så att sätta sig i bilen och åka ut till ridhuset var ingen idé. Ingen av oss var sugna på att åka ut på snorhala vägar bara för att springa några varv. Jag lät mina springa lite i snön här hemma i stället, det var minst lika uppskattat. Taggen har skitkul när han försöker sätta efter Spika i snödrivorna. Förmodligen kommer de ha jättekul ihop när han blir större, tänk vad han ska leka med henne. En spaniel liksom bara bjuder in vilken slöfock som helst att springa. Inte för att Taggen är en slöfock, det vore en stark överdrift.
I stället åkte vi hela vägen ut till Västerhaninge, jag och Taggen och hälsade på pappa och hans matte. Det var jättetrevligt, Lennart är minsann än sjusärdeles till Cairnterrier, inte konstigt att min valp är ett sådant underverk med sådana föräldrar. Vilken tur att jag fick köpa honom... Nu vill jag inte ha någon annan i hela världen.
Det är rätt svårt att ha självdisciplin med en valp i lägenheten, särskilt som han är av den morgontrötta typen. I morse kom jag upp en hel timme för sent för att han (hrm...) inte ville gå upp. Han trynade vidare på sin kudde han stulit av Zingo; det har blivit en slags rockad i tågordningen i sängen. Taggis var i varje fall så söt och gosig att jag inte kom upp i tid... men det gjorde inget. Jag kunde ju bara komma hem en timme senare i stället.
Nu är det inte så många dagar kvar till D-Day på lördag, jag håller tummen för Taggis. Vi har i varje fall alla förutsättningar för en trevlig dag.
Smolk i bägaren är det dock eftersom vårt lägenhetshus blev utsatt för ett brandattentat förra veckan. Jag har smält det nu men det var rätt otäckt, några snorungar eldar i sopnedkasten. Det är så otryggt att vara på jobbet och inte veta om hundarna lever när man kommer hem, jättetrist är det. Det värsta är inte att de eldar, det värsta är att jag inte kan flytta eftersom det inte finns några lediga lägenheter jag har råd med på några schyssta områden. Och flytta från stan har jag inte lust med heller, jag har ju bosatt mig här. Och ska jag behöva flytta för att några snorungar har tråkigt på fritiden? När brandmännen åkt hade de varit i porten och skrivit bredvid sopnedkastet "Tror ni vi ska sluta eller". Kan man bli mer provocerad än så där? Förhoppningsvis ska polisen öppna ett lokalkontor här snart så det blir lite bättre, men undrar om det hjälper. Jag har ingen lust att bo där polisen måste ha ett kontor för att det ska vara lugnt. Och igår kväll fyrade de av några jäkla bomber utanför mitt fönster, direkt utanför fritidsgården. Har de ingen som säger åt dem att de inte år skjuta eller vad håller de på med?!!
Som sagt, det värsta är inte att de förstör, det värsta är att jag tvingas välja att stå ut med det eftersom jag inte stått i bostadskön sedan 100 år innan jag blev påtänkt. Och att köpa ett hus här är helt omöjligt.
Suck.
Igår snöade vi in så att sätta sig i bilen och åka ut till ridhuset var ingen idé. Ingen av oss var sugna på att åka ut på snorhala vägar bara för att springa några varv. Jag lät mina springa lite i snön här hemma i stället, det var minst lika uppskattat. Taggen har skitkul när han försöker sätta efter Spika i snödrivorna. Förmodligen kommer de ha jättekul ihop när han blir större, tänk vad han ska leka med henne. En spaniel liksom bara bjuder in vilken slöfock som helst att springa. Inte för att Taggen är en slöfock, det vore en stark överdrift.
I stället åkte vi hela vägen ut till Västerhaninge, jag och Taggen och hälsade på pappa och hans matte. Det var jättetrevligt, Lennart är minsann än sjusärdeles till Cairnterrier, inte konstigt att min valp är ett sådant underverk med sådana föräldrar. Vilken tur att jag fick köpa honom... Nu vill jag inte ha någon annan i hela världen.
Det är rätt svårt att ha självdisciplin med en valp i lägenheten, särskilt som han är av den morgontrötta typen. I morse kom jag upp en hel timme för sent för att han (hrm...) inte ville gå upp. Han trynade vidare på sin kudde han stulit av Zingo; det har blivit en slags rockad i tågordningen i sängen. Taggis var i varje fall så söt och gosig att jag inte kom upp i tid... men det gjorde inget. Jag kunde ju bara komma hem en timme senare i stället.
Nu är det inte så många dagar kvar till D-Day på lördag, jag håller tummen för Taggis. Vi har i varje fall alla förutsättningar för en trevlig dag.
Smolk i bägaren är det dock eftersom vårt lägenhetshus blev utsatt för ett brandattentat förra veckan. Jag har smält det nu men det var rätt otäckt, några snorungar eldar i sopnedkasten. Det är så otryggt att vara på jobbet och inte veta om hundarna lever när man kommer hem, jättetrist är det. Det värsta är inte att de eldar, det värsta är att jag inte kan flytta eftersom det inte finns några lediga lägenheter jag har råd med på några schyssta områden. Och flytta från stan har jag inte lust med heller, jag har ju bosatt mig här. Och ska jag behöva flytta för att några snorungar har tråkigt på fritiden? När brandmännen åkt hade de varit i porten och skrivit bredvid sopnedkastet "Tror ni vi ska sluta eller". Kan man bli mer provocerad än så där? Förhoppningsvis ska polisen öppna ett lokalkontor här snart så det blir lite bättre, men undrar om det hjälper. Jag har ingen lust att bo där polisen måste ha ett kontor för att det ska vara lugnt. Och igår kväll fyrade de av några jäkla bomber utanför mitt fönster, direkt utanför fritidsgården. Har de ingen som säger åt dem att de inte år skjuta eller vad håller de på med?!!
Som sagt, det värsta är inte att de förstör, det värsta är att jag tvingas välja att stå ut med det eftersom jag inte stått i bostadskön sedan 100 år innan jag blev påtänkt. Och att köpa ett hus här är helt omöjligt.
Suck.
"Kom nu lilla gubben, den vill visst inte hälsa"
Jag trodde att TV hade lyckats med något. Eftersom det är så "inne" med hund just nu och att folk äger TV-apparater och förhoppningsvis tittar på innehållet någon gång ibland hade jag hoppats att ovanstående fras var bortpräntad ur folks medvetande en gång för alla. Men nej, återigen är det någon dåre som inte fattat ens det mest fundamentala om hundar och hundars sociala liv. Det är inte roligt att bli hälsad på! Speciellt inte om man är fastbunden i ett koppel och den andra hunden kommer med öronen fram, med ett väsande flåsande och en matte i andra änden av kopplet som inte kopplar mellan hjärncellerna. Min lilla gulliga labrador förvandlas till ett monster om hundar drar fram till honom. Han har lärt sin läxa efter att ha blivit påflugen en gång för exakt två år sedan.
Min bil är äntligen laglig även om det i år gick på knappt 4000 spänn. Nåväl, bromsarna slits, inte mycket att göra. Sätter fast hundarna utanför verkstaden och ser en tunn tjej komma gående med en stor goldenhanne. En vit sådan, av tvättäkta utställningsmodell. Hon har säkert sett en bild på en valp, tyckt den var söt och övertalat sambon att få släpa hem en sådan. I början av hundägandet släpade hon på valpen, numera släpar hunden på henne.
Jag förstår att de ska gå förbi där jag bundit upp hundarna och står kvar tills hon går förbi. Men hunden tänker gå fram och hälsa på min labrador, mitt i smeten står Taggen och jag ser värsta slagsmålet framför mig. Så jag säger åt bruden på skarpen att gå därifrån. Det är då, när jag tar mitt ansvar som hundägare som hon struntar i sitt och börjar berömma hunden med en vänlig ton för att den vill skapa ett slagsmål. Hon ser det verkligen inte så, och släpar en motvillig hund bortåt. Jag får upprepa kommandot och till slut peka med hela armen, bruden fattar verkligen inte vad hon håller på att ställa till med. Jag tänkte gå efter när hunden var ur säkert avstånd men jag orkade bara inte, ibland om det är lönt gör jag det, annars inte. Det är ofta hundar jag möter igen och då vinner jag ju på det, men i det här fallet hoppas jag slippa se hunden igen. Och vi promenerar aldrig där så sannolikheten är liten.
Men hur KAN MAN bara vara så DUM?! Har inte Cesar Millan, Barbro Börjesson, Jeppe Stridh, Fredde Steen, Hundkoll osv. uppfyllt sin funktion i media? Med denna hjärntvätt borde folk fatta att hunden är en hund, inte en liten plyschnalle man kan gulla med jämt.
Och jag tänker på hunden. Usch.
Efter att jag fått ut bilen drog vi iväg och handlade pipråttor. Det var mycket roligare. Nu för tiden finns det roliga pipråttor i festliga färger. Taggen är stennöjd, han travar på som 17 om man håller en sådan framför nosen på honom. Som sagt, tävlingsnerven är i kläm...
Bilden är så cool tycker jag, trots att han sitter lite i obalans. Snön i pälsen gör sig så bra mot det ljusa bordet, det blir en häftig effekt med pudret i skägget.
Min bil är äntligen laglig även om det i år gick på knappt 4000 spänn. Nåväl, bromsarna slits, inte mycket att göra. Sätter fast hundarna utanför verkstaden och ser en tunn tjej komma gående med en stor goldenhanne. En vit sådan, av tvättäkta utställningsmodell. Hon har säkert sett en bild på en valp, tyckt den var söt och övertalat sambon att få släpa hem en sådan. I början av hundägandet släpade hon på valpen, numera släpar hunden på henne.
Jag förstår att de ska gå förbi där jag bundit upp hundarna och står kvar tills hon går förbi. Men hunden tänker gå fram och hälsa på min labrador, mitt i smeten står Taggen och jag ser värsta slagsmålet framför mig. Så jag säger åt bruden på skarpen att gå därifrån. Det är då, när jag tar mitt ansvar som hundägare som hon struntar i sitt och börjar berömma hunden med en vänlig ton för att den vill skapa ett slagsmål. Hon ser det verkligen inte så, och släpar en motvillig hund bortåt. Jag får upprepa kommandot och till slut peka med hela armen, bruden fattar verkligen inte vad hon håller på att ställa till med. Jag tänkte gå efter när hunden var ur säkert avstånd men jag orkade bara inte, ibland om det är lönt gör jag det, annars inte. Det är ofta hundar jag möter igen och då vinner jag ju på det, men i det här fallet hoppas jag slippa se hunden igen. Och vi promenerar aldrig där så sannolikheten är liten.
Men hur KAN MAN bara vara så DUM?! Har inte Cesar Millan, Barbro Börjesson, Jeppe Stridh, Fredde Steen, Hundkoll osv. uppfyllt sin funktion i media? Med denna hjärntvätt borde folk fatta att hunden är en hund, inte en liten plyschnalle man kan gulla med jämt.
Och jag tänker på hunden. Usch.
Efter att jag fått ut bilen drog vi iväg och handlade pipråttor. Det var mycket roligare. Nu för tiden finns det roliga pipråttor i festliga färger. Taggen är stennöjd, han travar på som 17 om man håller en sådan framför nosen på honom. Som sagt, tävlingsnerven är i kläm...
Bilden är så cool tycker jag, trots att han sitter lite i obalans. Snön i pälsen gör sig så bra mot det ljusa bordet, det blir en häftig effekt med pudret i skägget.
Kolla vilka bilder..!
Hrm, tävlingsnerven ligger hårt i kläm. I varje fall efter att jag och Krister fotade Taggen igår. Say no more...
"Nej, ge mig ingen belöning nu för jag har inte gjort rätt"
Herrejisses, vad klockrent Mia&Klara lyckas gestalta hundinstruktören! Jag sitter i min poängfåtölj och asgarvar under tiden som Görel hasplar ur sig den ena klyschan efter den andra. Hur många gånger har jag inte själv suttit och irriterat mig över att folk förutsätter att alla älskar deras [odrägliga] barn över allt annat och sedan när man kommer med sin hund så blir den ratad och förlöjligad. Det är barntillåtet överallt men här blir jag minsann uttittad när jag promenerar med mina hundar i mitt eget bostadsområde. Hrm, ibland skulle det inte vara dumt med ett barnförbud.
Särskilt borde skolklasser förbjudas åka på SL:s bussar, vet inte hur många gånger jag med nöd och näppe hunnit med mitt pendeltåg för att en skridskoåkande skolklass har trängt sig på. Det är minsann OK men åker jag i en halvtom buss med en liten hund, nä då blir vissa medåkare hysteriskt rädda och därmed sura. Hunden är en naturlig del av vårt samhälle så då borde den ju åtminstone vara jämställd med ett barn.
Nu är jag förvisso till viss del ironsk, för egentligen är jag rätt glá i ungar, har ju själv jobbat som mellanstadielärare ett helt år. Jag behandlade dem som hundgårdshundar, det fungerade utmärkt. De älskade mina belöningssessioner och passade sig noga för att jag skulle bli arg. Det fungerade, jag fick minsann en sång skriven till min ära på skolavslutningen. Kan man få ett bättre betyg?
Idag irriterar sig dessutom Görel på skitande människor i skogen. Ja hur många gånger har jag inte svurit över smaskande hundar som glatt tuggar i sig resterna av en barnblöja eller en rejäl skithög. Usch vad äckligt det är, och så har folk mage att gnälla över lite hundskit. Jag trampar då hellre i en hundskit än i en barnskit, det är nåt som är säkert.
Görel kör sin pedagogiska stil till fulländning. Just när hon i sitt försvarstal till hunden nästan börjar gråta får hon tröst av kursdeltagaren kommer den klockrena kommentaren i rubriken. "Nej, ge mig ingen belöning nu för jag har inte gjort rätt". Precis så är det, belöning på rätt ställe och straff på rätt.
Idag gjorde jag något väldigt sällsynt på träningen. Jag blev sur på Spika för hon drog runt på banan som om den vore hennes egen. Det är inte bra att bli sur på en hund jag vet det, men ibland kan det löna sig. Jag upptäckte att de promenader hon fått där hon fått springa lite väl mycket på egen hand, för att jag är lat och slö, gjort henne självständig även på agilitybanan. Intressant det där, samma beteende i skogen, på Hesselbyholm i fasanmarken som på agilitybanan. Är det jaktbeteende så är det, och hon jagade lite väl mycket på drevermanér att hon åkte av banan. Det gjorde susen, nästa gång sprang hon mycket bättre.
Zingo visade sig vara nästan perfekt idag, han fungerade jättebra och klarade den svåra banan vi satt upp helt tvärtemot vad jag trodde han skulle. Efter träningen var jag riktigt nöjd. Taggen skötte sig också bra, han är så söt när han knatar runt mina fötter när vi plockar in hindren. När jag ropar på honom kan han inte komma fram fort nog, han springer så hans små tassar nästan går av på mitten. Allra bäst gillar jag nog att han är så extremt kontaktsökande, när jag bara gick ifrån honom idag sprang han runt mig och ställde sig framför mig för att kunna få kontakt. OK, det beteendet brukar ju generera godis, men det är skönt att han anammat det. Namnträning är ovärderligt på en valp!
Särskilt borde skolklasser förbjudas åka på SL:s bussar, vet inte hur många gånger jag med nöd och näppe hunnit med mitt pendeltåg för att en skridskoåkande skolklass har trängt sig på. Det är minsann OK men åker jag i en halvtom buss med en liten hund, nä då blir vissa medåkare hysteriskt rädda och därmed sura. Hunden är en naturlig del av vårt samhälle så då borde den ju åtminstone vara jämställd med ett barn.
Nu är jag förvisso till viss del ironsk, för egentligen är jag rätt glá i ungar, har ju själv jobbat som mellanstadielärare ett helt år. Jag behandlade dem som hundgårdshundar, det fungerade utmärkt. De älskade mina belöningssessioner och passade sig noga för att jag skulle bli arg. Det fungerade, jag fick minsann en sång skriven till min ära på skolavslutningen. Kan man få ett bättre betyg?
Idag irriterar sig dessutom Görel på skitande människor i skogen. Ja hur många gånger har jag inte svurit över smaskande hundar som glatt tuggar i sig resterna av en barnblöja eller en rejäl skithög. Usch vad äckligt det är, och så har folk mage att gnälla över lite hundskit. Jag trampar då hellre i en hundskit än i en barnskit, det är nåt som är säkert.
Görel kör sin pedagogiska stil till fulländning. Just när hon i sitt försvarstal till hunden nästan börjar gråta får hon tröst av kursdeltagaren kommer den klockrena kommentaren i rubriken. "Nej, ge mig ingen belöning nu för jag har inte gjort rätt". Precis så är det, belöning på rätt ställe och straff på rätt.
Idag gjorde jag något väldigt sällsynt på träningen. Jag blev sur på Spika för hon drog runt på banan som om den vore hennes egen. Det är inte bra att bli sur på en hund jag vet det, men ibland kan det löna sig. Jag upptäckte att de promenader hon fått där hon fått springa lite väl mycket på egen hand, för att jag är lat och slö, gjort henne självständig även på agilitybanan. Intressant det där, samma beteende i skogen, på Hesselbyholm i fasanmarken som på agilitybanan. Är det jaktbeteende så är det, och hon jagade lite väl mycket på drevermanér att hon åkte av banan. Det gjorde susen, nästa gång sprang hon mycket bättre.
Zingo visade sig vara nästan perfekt idag, han fungerade jättebra och klarade den svåra banan vi satt upp helt tvärtemot vad jag trodde han skulle. Efter träningen var jag riktigt nöjd. Taggen skötte sig också bra, han är så söt när han knatar runt mina fötter när vi plockar in hindren. När jag ropar på honom kan han inte komma fram fort nog, han springer så hans små tassar nästan går av på mitten. Allra bäst gillar jag nog att han är så extremt kontaktsökande, när jag bara gick ifrån honom idag sprang han runt mig och ställde sig framför mig för att kunna få kontakt. OK, det beteendet brukar ju generera godis, men det är skönt att han anammat det. Namnträning är ovärderligt på en valp!
En överraskande dag
Det blev ingen lyckad tävling. Jag bröt efter att Zingo sprungit till mig på platsen efter fem sekunder. Gud vad trött man blir. Väl hemma gick jag igenom hela datorn på presumptiva platsliggningskompisar. Han måste helt enkelt lära sig att det finns ett "måste" och ett "tryggt" och ett "kul" i att ligga plats. Han är helt fixerad vid mig, hans separationsångest går igenom även här. Han bara måste vara under sin mattes skinn, alternativt snusa på hennes kudde. Ja hundar för märkliga ibland. Jämfört med Spika då som bara vill ha sin godis, vem som delar ut den det kvittar helt.
Innan klubbens årsmöte körde vi lite på klubben och jag fick fram exakt samma beteende eftersom en schäfertik låg bredvid. Att påtala missnöje och gå tillbaka med honom i koppel verkar fungera bra. Nu måste vi träna - massor på platsliggningar! Och det som är så tråkigt moment...
Taggen skötte sig utmärkt på årsmötet. Först tyckte han nog att det var lite otäckt att gå in i ett hus fullt med människor, men efter 15 sekunder kom han på att det nog var lattjo i allafall. Svansen viftade nog i en kvart på honom, för att det fanns en massa människor som ville hälsa på min skotska terrier.
Jo, han är liten, strävhårig och svart. Det är kriterierna för att få kallas "skotsk terrier".
Kruxet är bara att han inte är svart. Inte om man tittar noga på sidorna...
Efteråt testade vi lite apportering i snön men det var ingen hit att bära den med is på, gummibollen i snöre var roligare. Den tog han fint och lämnade i hand mot en godis. Han är hur trevlig som helst!
Nu ska vi titta på melodifestivalen!
Innan klubbens årsmöte körde vi lite på klubben och jag fick fram exakt samma beteende eftersom en schäfertik låg bredvid. Att påtala missnöje och gå tillbaka med honom i koppel verkar fungera bra. Nu måste vi träna - massor på platsliggningar! Och det som är så tråkigt moment...
Taggen skötte sig utmärkt på årsmötet. Först tyckte han nog att det var lite otäckt att gå in i ett hus fullt med människor, men efter 15 sekunder kom han på att det nog var lattjo i allafall. Svansen viftade nog i en kvart på honom, för att det fanns en massa människor som ville hälsa på min skotska terrier.
Jo, han är liten, strävhårig och svart. Det är kriterierna för att få kallas "skotsk terrier".
Kruxet är bara att han inte är svart. Inte om man tittar noga på sidorna...
Efteråt testade vi lite apportering i snön men det var ingen hit att bära den med is på, gummibollen i snöre var roligare. Den tog han fint och lämnade i hand mot en godis. Han är hur trevlig som helst!
Nu ska vi titta på melodifestivalen!
Den viktigaste bokstaven
Kolla in bilden. Det är mitt dammiga tangentbord. Om man spanar riktigt noga mellan de svarta tangenterna ser man tydligt spår av birmakatter och tre hundar av olika raser. Det är bara Taggens hår som inte syns än. Kottens hår finns det ett och annat av, de får allt vara kvar som minnessten över honom. Men det är en knapp som är lite extra nött. Man borde alltså kunna fastställa det språk datorn mest används till genom att efter fyra års nötning se vilken tryckt bokstav som försvunnit.
I tyskan är ändelserna enormt viktiga. Om det står "-e" eller "-en" i slutet av ett ord kan göra om betydelsen enormt. Därför är "N" nästan helt utnött på min dator. Den bokstaven är helt klart frekvent i tyskan. Kanske den mest frekventa?
I tyskan är ändelserna enormt viktiga. Om det står "-e" eller "-en" i slutet av ett ord kan göra om betydelsen enormt. Därför är "N" nästan helt utnött på min dator. Den bokstaven är helt klart frekvent i tyskan. Kanske den mest frekventa?
Vänner!
Vi är vänner på heltid, jag och hästen. Det är riktigt jobbigt. Ju mer jag är i stallet desto värre blir det. Som vuxen har man inga föräldrar med konstiga intressen som sätter käppar i hjulet utan man kan bestämma helt själv vad man ska lägga sina slantar på. Och det är ingen som undrar om det är värt 3000 spänn i månaden för att få skumpa runt på en grusig plätt alternativt en sväng i skogen. "Akta dig" sa min chef, tillika hästägaren, när jag berättade om min vackra medryttarhäst. "Det kommer att bli dyrt" fortsatte hon med eftertryck.
Dagen efter är värst, för ridningen är så oerhört rolig att jag bara vill ha mer hela tiden. Men plånboken skriker högt i protest och ett sunt förnuft kan räkna. Jag tänker inte dra på mig en massa skulder för att jag gillar att böja islandshästar i sidorna. Nej, ordning måste råda. Men jag behöver en häst.
Suck, de där kräken är dyra. Faktiskt värre än en bil att underhålla. Man måste sätta skor på dem, fast det kan man lära sig själv i och för sig. Då kostar bara pjucksen. Sedan ska den försäkras och det är inte gratis det heller. Och så ska man ha bensin för att ta sig till och från stallet. Det är inte heller gratis. Sist men inte minst ska kraken ha mat. Min häst behöver förvisso inget stall, men han behöver käk tre gånger om dagen och uttrycket "äter som en häst" är inte taget ur luften.
Jag har inte råd. Så är det.
Ändå säger tjejerna i stallet, inklusive hästägaren, att Rökkvi går finfint för mina hjälper. Han töltade KLOCKRENT igår. klarade även runda fina volter (horisontellt, inte vertikalt...) i trav och tölt utan att växla över i grispass. Han travar på tygeln, lyder gas och broms. Och så är han sååå vacker. Helt oemotståndlig är den mörka fuxen med gyllengul man och svans med en bred vacker bläs i pannan och en vit kota bak.
45000 kostar han. Det kan man ta lån för, nemas problemas. Men det andra - maten, dojjorna och hagen, det har inte jag råd med.
Sedan kommer jag säkert att ha råd, men inte tid. Varför kan inte dessa två parametrar följas åt i stället för att ta ut varandra?
Förresten: läst på nätet.
Vet ni var man bäst hittar en pitbull från Piteå?
I trädgårdslandet så klart. Det är en mördarsnigel.
Jag älskar sådana ordvitsar.
Dagen efter är värst, för ridningen är så oerhört rolig att jag bara vill ha mer hela tiden. Men plånboken skriker högt i protest och ett sunt förnuft kan räkna. Jag tänker inte dra på mig en massa skulder för att jag gillar att böja islandshästar i sidorna. Nej, ordning måste råda. Men jag behöver en häst.
Suck, de där kräken är dyra. Faktiskt värre än en bil att underhålla. Man måste sätta skor på dem, fast det kan man lära sig själv i och för sig. Då kostar bara pjucksen. Sedan ska den försäkras och det är inte gratis det heller. Och så ska man ha bensin för att ta sig till och från stallet. Det är inte heller gratis. Sist men inte minst ska kraken ha mat. Min häst behöver förvisso inget stall, men han behöver käk tre gånger om dagen och uttrycket "äter som en häst" är inte taget ur luften.
Jag har inte råd. Så är det.
Ändå säger tjejerna i stallet, inklusive hästägaren, att Rökkvi går finfint för mina hjälper. Han töltade KLOCKRENT igår. klarade även runda fina volter (horisontellt, inte vertikalt...) i trav och tölt utan att växla över i grispass. Han travar på tygeln, lyder gas och broms. Och så är han sååå vacker. Helt oemotståndlig är den mörka fuxen med gyllengul man och svans med en bred vacker bläs i pannan och en vit kota bak.
45000 kostar han. Det kan man ta lån för, nemas problemas. Men det andra - maten, dojjorna och hagen, det har inte jag råd med.
Sedan kommer jag säkert att ha råd, men inte tid. Varför kan inte dessa två parametrar följas åt i stället för att ta ut varandra?
Förresten: läst på nätet.
Vet ni var man bäst hittar en pitbull från Piteå?
I trädgårdslandet så klart. Det är en mördarsnigel.
Jag älskar sådana ordvitsar.
"Min hund gillar inte lydnadsträning".
Någon som känner igen kollokationen "tråkig lydnad"? Det brukar heta så. Lydnad är tråkigt. Hunden tycker inte att det är kul med lydnad. Jag håller det för skitsnack, kvalificerat skitsnack. Om hunden tycker det är tråkigt med lydnad har föraren tränat den fel. Alla hundar gillar att bli tränade, det är jag helt övertygad om. Och alla hundar har något i livet de uppfattar som positivt. Klart att det blir kul att lägga sig snabbt på kommando om hunden vet att den får en belöning för det.
För tio år sedan tränade jag lydnad med två labradorer. Tambo och Winston hette de, två urgoa vovvar som älskade att arbeta. Tambo var lite enklare än Winston för Tambo gillade mig lite mer och uppskattade att belöningarna kom fårn mig. Winston hade lite problem med att springa till rutan om det låg dummies i bilen. Vi tävlade trean en gång och fik ihop 248 poäng. Vi hade behövt tio poäng till men jag gav upp där. Winston tyckte inte det var så kul med lydnad. Eller rättare sagt - JAG tyckte inte det var så kul med lydnad. Jag ville bara jaktträna.
Eftersom jag tyckte att lydnadsträning var "så där" slutade jag tvärt. Men nu har jag tagit upp det igen med nya förmågor och tränar helt annorlunda. För tio år sedan gjorde hunden momenten för en muta. "Om du springer till rutan får du X av mig". Inte så bra, hunden sprang till rutan men bara för att jag hade en belöning.
Idag när jag tränar har jag en mycket högre träffprocent. Det är tior på löpande band. Varje gång jag säger "ligg!" under marsch kastar sig Zingo i backen, för det är jäkligt kul att kasta sig i backen. I stället för mutor tränar vi med belöningar och det är en stor skillnad. Han lägger sig inte för att få godis, utan han får godis för att han lägger sig ner. Gammalt vin i nya bägare? Tja, kanske. Men för träningen är skillnaden väsentligt stor. Med det resonemanget kan man nämligen testa hur länge hunden orkar hålla i OCH beteendet i sig får ett positivt värde. Hundarna går alltså inte längre fot för att de får godis, utan de får godis för att de går fot. Beteendet kopplas ihop med belöningen och beteendet blir roligt. Det är därför dagens hundar uppfattar "rutan" som rolig och är ett av favoritmomenten att träna in.
Vi körde till brukshundklubben idag efter att Taggen fick sin spruta hos veterinären. Alla tre var stenhårt på G. Zingo klarade alla moment i ettan för 8-10 i betyg och det räcker för mig. Lite findetaljer kvar. Idag blandade han ihop stå med ligg under marsch men det är ingen katastrof. Tävlingen är först på lördag och vi hinner träna massor innan dess. Spika gick också bra, men vi behöver träna in svängarna så hon blir säker där. Hon växlar inte position så mycket som Zingo så hennes fria följ är säkert mera värt. Sedan gör hon allt i 190 km/t av sig själv, klart att det gör intryck på domarna.
Taggen hängde också med på ett pass. Vi har börjat träna fritt följ men det går inte att locka honom med godis. Han har lärt sig att TITTA på godis framför nosen och inte gå efter. Lilleman ska nämligen visa upp sig också så vi har börjat med de mest akuta färdigheterna. Tänk att man alltid hamnar på samma ställe i hundträningen. Det man vinner i kraft förlorar man i väg, så det gäller att tänka efter FÖRE när man tränar.
För tio år sedan tränade jag lydnad med två labradorer. Tambo och Winston hette de, två urgoa vovvar som älskade att arbeta. Tambo var lite enklare än Winston för Tambo gillade mig lite mer och uppskattade att belöningarna kom fårn mig. Winston hade lite problem med att springa till rutan om det låg dummies i bilen. Vi tävlade trean en gång och fik ihop 248 poäng. Vi hade behövt tio poäng till men jag gav upp där. Winston tyckte inte det var så kul med lydnad. Eller rättare sagt - JAG tyckte inte det var så kul med lydnad. Jag ville bara jaktträna.
Eftersom jag tyckte att lydnadsträning var "så där" slutade jag tvärt. Men nu har jag tagit upp det igen med nya förmågor och tränar helt annorlunda. För tio år sedan gjorde hunden momenten för en muta. "Om du springer till rutan får du X av mig". Inte så bra, hunden sprang till rutan men bara för att jag hade en belöning.
Idag när jag tränar har jag en mycket högre träffprocent. Det är tior på löpande band. Varje gång jag säger "ligg!" under marsch kastar sig Zingo i backen, för det är jäkligt kul att kasta sig i backen. I stället för mutor tränar vi med belöningar och det är en stor skillnad. Han lägger sig inte för att få godis, utan han får godis för att han lägger sig ner. Gammalt vin i nya bägare? Tja, kanske. Men för träningen är skillnaden väsentligt stor. Med det resonemanget kan man nämligen testa hur länge hunden orkar hålla i OCH beteendet i sig får ett positivt värde. Hundarna går alltså inte längre fot för att de får godis, utan de får godis för att de går fot. Beteendet kopplas ihop med belöningen och beteendet blir roligt. Det är därför dagens hundar uppfattar "rutan" som rolig och är ett av favoritmomenten att träna in.
Vi körde till brukshundklubben idag efter att Taggen fick sin spruta hos veterinären. Alla tre var stenhårt på G. Zingo klarade alla moment i ettan för 8-10 i betyg och det räcker för mig. Lite findetaljer kvar. Idag blandade han ihop stå med ligg under marsch men det är ingen katastrof. Tävlingen är först på lördag och vi hinner träna massor innan dess. Spika gick också bra, men vi behöver träna in svängarna så hon blir säker där. Hon växlar inte position så mycket som Zingo så hennes fria följ är säkert mera värt. Sedan gör hon allt i 190 km/t av sig själv, klart att det gör intryck på domarna.
Taggen hängde också med på ett pass. Vi har börjat träna fritt följ men det går inte att locka honom med godis. Han har lärt sig att TITTA på godis framför nosen och inte gå efter. Lilleman ska nämligen visa upp sig också så vi har börjat med de mest akuta färdigheterna. Tänk att man alltid hamnar på samma ställe i hundträningen. Det man vinner i kraft förlorar man i väg, så det gäller att tänka efter FÖRE när man tränar.
Taggen börjar bli hund - en cairnterrier.
För några veckor sedan när jag hade en teorikurs om hundträning pratade jag bl a om att hundar växer i sina beteenden, att valpar vid en viss ålder börjar renodla beteenden som är särskilda för den ras den tillhör. En labrador utmärker sig inte speciellt och man märker därför inte det så tydligt på dem, kanske att de börjar bli frimodigare och springer längre ut efter apporter. Spika blev spaniel runt 14 v. Hon började jaga då - ena dagen var hon som vilken annan hund som helst och nästa dag kastade hon sig in i en rishög som om hon inte gjort annat. Den biologiska klockan tickade och den ringde på hennes "dags-att-vara-spaniel"-tid. Igår ringde den igen, men på Taggen. Klockan 23.45 blev han en cairnterrier.
Det var inget märkvärdigt, men det märktes på honom att jag inte ägnat många sekunder åt hundarna på dagen. Först var vi i stallet hela förmiddagen där jag tog en ridlektion. Det gick alldeles lysande, vi kom inte förbi skritten. Så är det ju. Om man ska göra del C av ett beteende måste man kunna A och B först. Och jag kan inte A. Jag har "lärt" mig rida på ponnies i allroundsadlar, ohc då har man benen helt knäppt. Nu är det´ordning och reda som gäller. Inga mer allroundsadlar och inget sparkande mera. Sedan iväg till kompis på eftermiddagen och på kvällen damp en trött rödbetskokande matte ner i soffan för att glo på Mia&Klara. Jodå, Görel hade gjort läxan och visste mycket väl hur man hanterar poliser med hjälp av förstärkning och straff. Det är underbart att hon hänger med i hundträningsdebatten.
Tillbaka till cairnterrierblivande Taggen. 23.45 inser han att det snart är dags för passivt läge, något valpen ogillar till den milda grad. I stället gör han mig påmind om min oerhörda frånvaro under dagen och kommer på idén att han vill leka. Vi tränade alltså upplopp i hallen. Innan har han mest tultat runt efter sin leksak, men igår vid 23.45 sa hans cairnterriergen honom att det var slut med tultandet. Finns det en repknut ska den lekas med, och det helst när grannarna sover. Det är bara att ställa upp, en valp måste ju få styra mattes tillvaro lite. Snart är lilla söta valpen ett minne blott och förvandlas till en vuxen tävlingshund. Man får "passa på" som jag som typiskt svensk då gärna säger.
Upploppen blir inga problem, Han älskar att bita i saker. Helst ska man dra och rycka i hela kroppen. Varenda muskel spänns, kroppen far fram och tillbaka som en färsk torskfilé i en stekpanna, och den enda tanken han har är att få leka så länge som möjligt. Inte vill han till korgen heller med leksakerna längre, nej han har fattat vitsen att det roligaste händer hos matte.
Det är bra. Cairnterriern har blivit en cairnterrier, men präglats som en labrador hos en retrieverkärring. Snart smälter snön och då jäklar ska vi börja köra på allvar. Vilken härlig sommar vi har framför oss!
Det var inget märkvärdigt, men det märktes på honom att jag inte ägnat många sekunder åt hundarna på dagen. Först var vi i stallet hela förmiddagen där jag tog en ridlektion. Det gick alldeles lysande, vi kom inte förbi skritten. Så är det ju. Om man ska göra del C av ett beteende måste man kunna A och B först. Och jag kan inte A. Jag har "lärt" mig rida på ponnies i allroundsadlar, ohc då har man benen helt knäppt. Nu är det´ordning och reda som gäller. Inga mer allroundsadlar och inget sparkande mera. Sedan iväg till kompis på eftermiddagen och på kvällen damp en trött rödbetskokande matte ner i soffan för att glo på Mia&Klara. Jodå, Görel hade gjort läxan och visste mycket väl hur man hanterar poliser med hjälp av förstärkning och straff. Det är underbart att hon hänger med i hundträningsdebatten.
Tillbaka till cairnterrierblivande Taggen. 23.45 inser han att det snart är dags för passivt läge, något valpen ogillar till den milda grad. I stället gör han mig påmind om min oerhörda frånvaro under dagen och kommer på idén att han vill leka. Vi tränade alltså upplopp i hallen. Innan har han mest tultat runt efter sin leksak, men igår vid 23.45 sa hans cairnterriergen honom att det var slut med tultandet. Finns det en repknut ska den lekas med, och det helst när grannarna sover. Det är bara att ställa upp, en valp måste ju få styra mattes tillvaro lite. Snart är lilla söta valpen ett minne blott och förvandlas till en vuxen tävlingshund. Man får "passa på" som jag som typiskt svensk då gärna säger.
Upploppen blir inga problem, Han älskar att bita i saker. Helst ska man dra och rycka i hela kroppen. Varenda muskel spänns, kroppen far fram och tillbaka som en färsk torskfilé i en stekpanna, och den enda tanken han har är att få leka så länge som möjligt. Inte vill han till korgen heller med leksakerna längre, nej han har fattat vitsen att det roligaste händer hos matte.
Det är bra. Cairnterriern har blivit en cairnterrier, men präglats som en labrador hos en retrieverkärring. Snart smälter snön och då jäklar ska vi börja köra på allvar. Vilken härlig sommar vi har framför oss!
