Snökaosresa till Albano
Ca 5% av alla katter, oavsett ras (inkl. korthåriga huskatter) drabbas av hjärtfel. Maine Coon-rasen började med at scanna sina katter och birmarasen följde efter. Nedärvningen är dominant och polygen vilket betyder att sjuka katter ger sjukdomen till sina avkommor. Därför bör man väl scanna sina katter. Så nu är det gjort, mina katter är scannade. Och de är UA.
Något jag reagerar över är att många uppfödare och kompisar jag pratar med vill scanna sina katter för att slippa skitsnack. Kattvärlden i ett nötskal. Det är därför jag håller mig i periferin och trivs utmärkt här.
Paloma hade lite åsikter i frågan och ägnade sig ömsom åt att vrida sig loss, ömsom åt att bitas och rivas. Fruntimmer, hon låter sig inte kuvas inte. På med en krage så gick det lite bättre.
Melanchton däremot insåg sin överman direkt och lade sig väl tillrätta. Otroligt. Han är bara så cool - eller så är han hankatt. Inte vet jag.
Blev artikeln klar, då?
Nä. Skit också.
Fast jag överlevde att köra genom Stockholm mitt i snöovädret, detta trots att jag vet att vägverkets beredskap är lika med noll.
Något jag reagerar över är att många uppfödare och kompisar jag pratar med vill scanna sina katter för att slippa skitsnack. Kattvärlden i ett nötskal. Det är därför jag håller mig i periferin och trivs utmärkt här.
Paloma hade lite åsikter i frågan och ägnade sig ömsom åt att vrida sig loss, ömsom åt att bitas och rivas. Fruntimmer, hon låter sig inte kuvas inte. På med en krage så gick det lite bättre.
Melanchton däremot insåg sin överman direkt och lade sig väl tillrätta. Otroligt. Han är bara så cool - eller så är han hankatt. Inte vet jag.
Blev artikeln klar, då?
Nä. Skit också.
Fast jag överlevde att köra genom Stockholm mitt i snöovädret, detta trots att jag vet att vägverkets beredskap är lika med noll.
Mellandagspaus
Nä, inte menopaus. Det har vi redan klargjort. På vägen ner till Falkenberg hade P1 en melodifestival i musik som beskrev menopausen. Nåt med några fåglar vann. Jag skrattade så jag tjöt i bilen och resan ner gick fortare än vanligt.
Så fort går det inte nu. Jag håller på och skriver en artikel och - det går faktiskt inte så himla frort framåt som det började. Jag började med teorin och allt var frid och fröjd. Lite här och lite där och så ett stycke om det och sedan några exempel och lite analys om det. Snipp snapp snut så skulle sagan vara slut. Det sket sig. Jag är på andra exemplet och det går trögt. Jag gör färdigt det i morgon, innna jag åker till Albano och kollar av så att mina katter har friska hjärtan. Det är klart att de har friska hjärtan, fattas bara annat.
I fredags gjorde jag ett experiment med Zingo. Det var tävling i Lagga ridhus utanför Uppsala och jag skulle tävla Spika och Zingo. Jag hade dock ingen större lust att köra Zingo i det där iskalla ridhuset och lyckades engagera vår landslagsförare Malin T att ta hunden. Jag hade faktiskt inte räknat med att han skulle gå med henne men han var nöjd. Han följer tydligen den som har mat. Nästa gång någon häver ur sig nåt om Zingo ska jag med varm hand lämna över honom.
Malin gav mig ett väldigt bra tips efter att de tagit sig runt på 25 fel i agilityklass. Han sprang som tåget och var helt hysterisk.
"Vid hinder fem kändes det som om jag också fick vara med i matchen" säger hon anfått till mig en stund efter att de båda släpat sig över mållinjen. Så vi bestämde att jag ska börja köra med flygande starter men inte flygande start á lá ett-två-tre-nu-släpper-jag, utan en kontrollerad flygande start med lydnadsövningar innan. Jag provade i hoppklassen och Zingo gick ner sig markant i iver - vi nollade och kom sexa. Han sprang lika fort som Eros, en bordercollie.
Det märkliga med Zingos lopp är att de hela tiden känns som en sann prestation. Det är liksom sport att köra honom och det är en prestation att nolla. Spika vann sin hoppklass på en mycket bättre tid men det kändes liksom inte lika bra. Att vi nästan vann agilityklassen var också det oviktigt; jag var för snabb i en sväng så Spika drog innervarv i stället för att hoppa två hinder. Disk - jag körde klart.
Undrar hur det kommer kännas att köra Taggen. Förmodligen helt fantastiskt, precis som det är att köra Spika. Det är bara det att hennes lopp känns mera självklara, förutsägbara på något sätt.
Något som inte är speciellt förutsägbart är mitt skrivande. Idag hade vi seminarium på jobbet och det blev en väldigt livlig diskussion. Efteråt pratade jag med professorn och en doktorandkollega om hur det kan kännas att lägga fram texter för granskning.
"Ja så sitter man där i E900 och känner sig helkorkad samtidigt som man ser vad alla andra är kloka och har lärt sig massor" sa jag.
"Så där känner jag fortfarande", sa bästaste professorn då.
Vi fick oss en tankeställare. Varför jobba i en akademi där det i princip går ut på att leva med en usel självkänsla att man är sämst och fulast på jorden? Jag hade tänkt mig att min trettioårsdag skulle få mig att bli lite bättre på att sluta döma mg själv i förtid, men ändå så sitter Jante på axeln och vrålar i öronen. Är det Jante eller är det i själva verket ett eko frågar man sig då.
Jante får inte vara med om man ska lyckas med det man företar sig men samtidigt måste en viss portion självkritik finnas med. Att hela tiden intala sig själv sin perfektion kan inte annat än skada en själv. Är man odödlig är man också hårdhudad.
Jag ska jobba hemifrån i morgon eftersom jag ska till veterinären med katterna. Det känns inte så bra för jag kommer förmodligen inte få gjort ett smack. Jag känner mig själv.
Suck.
I mitt nästa liv ska jag verkligen fundera på min karriär innan jag sätter igång den.
Min nya hemsida är förresten klar. http://grammatica.mono.net fick det bli. Enkelt och nästan gratis, duger till att göra reklam för Taggen och katterna nu när Aska ska ha ungar om 7 veckor.
Så fort går det inte nu. Jag håller på och skriver en artikel och - det går faktiskt inte så himla frort framåt som det började. Jag började med teorin och allt var frid och fröjd. Lite här och lite där och så ett stycke om det och sedan några exempel och lite analys om det. Snipp snapp snut så skulle sagan vara slut. Det sket sig. Jag är på andra exemplet och det går trögt. Jag gör färdigt det i morgon, innna jag åker till Albano och kollar av så att mina katter har friska hjärtan. Det är klart att de har friska hjärtan, fattas bara annat.
I fredags gjorde jag ett experiment med Zingo. Det var tävling i Lagga ridhus utanför Uppsala och jag skulle tävla Spika och Zingo. Jag hade dock ingen större lust att köra Zingo i det där iskalla ridhuset och lyckades engagera vår landslagsförare Malin T att ta hunden. Jag hade faktiskt inte räknat med att han skulle gå med henne men han var nöjd. Han följer tydligen den som har mat. Nästa gång någon häver ur sig nåt om Zingo ska jag med varm hand lämna över honom.
Malin gav mig ett väldigt bra tips efter att de tagit sig runt på 25 fel i agilityklass. Han sprang som tåget och var helt hysterisk.
"Vid hinder fem kändes det som om jag också fick vara med i matchen" säger hon anfått till mig en stund efter att de båda släpat sig över mållinjen. Så vi bestämde att jag ska börja köra med flygande starter men inte flygande start á lá ett-två-tre-nu-släpper-jag, utan en kontrollerad flygande start med lydnadsövningar innan. Jag provade i hoppklassen och Zingo gick ner sig markant i iver - vi nollade och kom sexa. Han sprang lika fort som Eros, en bordercollie.
Det märkliga med Zingos lopp är att de hela tiden känns som en sann prestation. Det är liksom sport att köra honom och det är en prestation att nolla. Spika vann sin hoppklass på en mycket bättre tid men det kändes liksom inte lika bra. Att vi nästan vann agilityklassen var också det oviktigt; jag var för snabb i en sväng så Spika drog innervarv i stället för att hoppa två hinder. Disk - jag körde klart.
Undrar hur det kommer kännas att köra Taggen. Förmodligen helt fantastiskt, precis som det är att köra Spika. Det är bara det att hennes lopp känns mera självklara, förutsägbara på något sätt.
Något som inte är speciellt förutsägbart är mitt skrivande. Idag hade vi seminarium på jobbet och det blev en väldigt livlig diskussion. Efteråt pratade jag med professorn och en doktorandkollega om hur det kan kännas att lägga fram texter för granskning.
"Ja så sitter man där i E900 och känner sig helkorkad samtidigt som man ser vad alla andra är kloka och har lärt sig massor" sa jag.
"Så där känner jag fortfarande", sa bästaste professorn då.
Vi fick oss en tankeställare. Varför jobba i en akademi där det i princip går ut på att leva med en usel självkänsla att man är sämst och fulast på jorden? Jag hade tänkt mig att min trettioårsdag skulle få mig att bli lite bättre på att sluta döma mg själv i förtid, men ändå så sitter Jante på axeln och vrålar i öronen. Är det Jante eller är det i själva verket ett eko frågar man sig då.
Jante får inte vara med om man ska lyckas med det man företar sig men samtidigt måste en viss portion självkritik finnas med. Att hela tiden intala sig själv sin perfektion kan inte annat än skada en själv. Är man odödlig är man också hårdhudad.
Jag ska jobba hemifrån i morgon eftersom jag ska till veterinären med katterna. Det känns inte så bra för jag kommer förmodligen inte få gjort ett smack. Jag känner mig själv.
Suck.
I mitt nästa liv ska jag verkligen fundera på min karriär innan jag sätter igång den.
Min nya hemsida är förresten klar. http://grammatica.mono.net fick det bli. Enkelt och nästan gratis, duger till att göra reklam för Taggen och katterna nu när Aska ska ha ungar om 7 veckor.
Die frickisierten Schweden rennen frisckisch!
De frickiserade svenskarna springer frickiskt!
Jag fick ett fantastiskt mejl i kväll. Världsmästaren i Agility, Lisa Frick från Österrike kommer till Sverige i sommar för att hålla kurs i Västerås. Och jag, lyckliga lyckliga jag fick en plats. Kolla in här:
http://www.youtube.com/watch?v=qQAURhRDPXU
Det är bara... såååå vackert! Tänk om man kunde lära sig det där - jäklar vad det skulle gå då!
Två dagar ska jag och Spika gå på kurs. Härligt.
Agility och tyska är helt enkelt en oslagbar kombination!
Jag fick ett fantastiskt mejl i kväll. Världsmästaren i Agility, Lisa Frick från Österrike kommer till Sverige i sommar för att hålla kurs i Västerås. Och jag, lyckliga lyckliga jag fick en plats. Kolla in här:
http://www.youtube.com/watch?v=qQAURhRDPXU
Det är bara... såååå vackert! Tänk om man kunde lära sig det där - jäklar vad det skulle gå då!
Två dagar ska jag och Spika gå på kurs. Härligt.
Agility och tyska är helt enkelt en oslagbar kombination!
Otroligt!
"Vem vill spela memory i helgen?
Så står det i en kompis statusrad på facebook. Klockan är halv fem och det är fredag kväll. Jag borde ha slutat jobba för länge sedan. Men eftersom det inte är någon som bryr sig om utifall jag jobbar eller inte framför datorn bestämmer jag mig raskt för att sitta kvar en stund till med avhandlingen. Det går bra, nästan hela kapitel 5 hinner bli klart. Endast en liten analys kvar på slutet och så en idog sammanfattning så klart, sedan kolla över inledningen och så korrläsa skiten några gånger på pendeln mellan Östertälje och Stockholms C. Sedan är den första versionen klar.
Lördag morgon ringer klockan vid kvart i sju. Den enda tvättid som fanns att uppbringa inom lämpligt avstånd var just lördag morgon kl 7-10.30. Men det finns något halvromantiskt med att tvätta klockan sju. Man kan promenera med hundarna i lugn och ro utan att turkgrannens helvilda halvschäfer försöker kasta sig ur kopplet för att äta upp min kastrerade gula labrador. I bästa fall satsar han på den, Taggen blir det inte mycket kvar av när den kommer fram. För några veckor sedan träffade jag "Kasper" och matte i skogen. Hunden var lös och matte ropade hysteriskt på Kasper. Jag undrade vem det var tills jag förstod att det fanns en fantasivärld som jag inte var delaktig i där just denna hund hade försetts med en etikett som det stod "Kasper" på. Tyvärr är inte heller "Kasper" levande i denna drömtillvaro utan springer runt i glada hopp och försöker komma fram till Zingo som med stor beslutsamhet mobiliserar all sin aggressivitet i varenda utfall. Han lyckas fullkomligt, håller "Kasper" på avstånd och jag har återigen misslyckats med min hundträning. När jag tivngas välja mellan hundslagsmål och utfall väljer jag utfallen.
"När du kopplat din hund ska jag visa dig hur du ska göra för att få honom så lydig som mina är" säger jag i menande ton. "Både jag och hunden undrar vem 'Kasper' är. Vem är Kasper egentligen?" frågar jag pedagogiskt. tycker jag i varje fall. Lite cyniskt är det förvisso också men jag låter ändamålet helga medlet i det här fallet.
"Ja men det är ju min HUND som heter 'Kasper'" säger så matte till mig, som om jag vore ett pucko.
"Det har du inte talat om för honom och det måste du lära honom om du ska få någon kontakt med honom" fortsätter jag och förklarar vänligt hur man får hunden att tvärvända på en femöring och visar även detta på Taggen. Matte till 'Kasper' tittar på mig och börjar gå därifrån.
Det var väl i den sekunden hon insåg att det inte hjälper att gå kurs eller någonting; hon måste träna själv. Hunden vet fortfarande inte vem hnon syftar på när hon skriker där i bostadsområdet och alla hundrädda turkar flyr för livet när hunden kommer farande. Det är väldigt elakt och hänsynslöst att ha hunden lös bland husen. Det påpekar jag också när kasper leker med Pitbullkorsningen på gården nedanför mig. "Ja, men han kom ju till slut!!" säger pitbullhussen när han till slut får in hunden.
"Om din hund kommer "till slut" ska den DEFINITIVT inte var lös!" säger jag då i en bestämd ton. Pitbullhusse tittar på mig lika frågande nu som den gången jag förklarade för honom att gula labradorer äter pitbullar till fika om de kommer åt.
Otroligt. Men bor man i ett miljonprojekt för att man inte har råd eller orkar flytta får man väl skylla sig själv.
Just denna lördagmorgon är i varje fall Kasper utom synhåll. De är förmodligen bakis och ligger och sover nånstans. Det gör inte jag, ovanligtvis denna lördag. I stället låter jag tvätt nerven klämma lite till. Jag hinner både putsa fönster och städa huset från golv till tak inklusive att torka bott det infettade dammet ovanpå köksskåpen, byta en lampa, torka av dörrkarmar och dörrar samt putsa två fönster. Nämen säg att jag är duktig!
Så blir klockan memorydags och jag tillbringar kvällen på Kungsholmen i Stockholm.
Det var ingen idé att ställa om klockan eftersom jag ändå skulle upp i dag. Katrineholmsträning stod på schemat. Det är halt på vägen när jag börjar köra och kommer en kvart för sent eftersom jag tyckte att det var viktigare att komma fram än att inte komma fram i tid pga. omväg via sjukan eller i värsta fall behöva ett medium för att skicka fram hälsningar från andra sidan.
Idag var vi sex personer, vilket var helt lagom. De flesta har fler än en hund. Vi började med en bana.
Konceptet är enkelt. Alla hjälper alla. Ingen klocka. Alla får så mycket tid de behöver. Vi äter när vi är hungriga och springer så länge vi orkar. Det brukar räcka runt 16-snåret. Passar mig perfekt.
Idag hade jag typ två hundar för efter Zingos hysteriska anfall när vi började med banan orkade jag inte ta ut honom något mer. Spika gick som tåget och klarade banan nollat på första försöket, däremot behöver vi ha bättre kontaktfält på A-et.
Taggen gjorde bebisövningar men det gick ganska bra. Han utvecklas mycket just nu i träningen och det är spännande att hålla på med honom. Han har inga problem att skilja "Taggen" från löptik och var följsam trots två löptikar i ridhuset. Det är märkligt hur detta med löptikar etsat sig fast i hanhundsägarens automatiska reaktion. "Löptik?!! Jaha, då kan vi inte träna" i stället för att bara rycka på axlarna och köra. Visst blev han disträ, men det var ju första gången vi tränade med löptik och han är dessutom mycket MAN just nu och luktar på fläckar och pinkar över hela tiden.
Eftersom vissa detaljer behöver finslipas hos de flesta körde vi slalom och kontaktfält på eftermiddagen. Spika är en dröm att köra på banan, hon springer så fort och jobbar jättebra. Hon låter i slalom men det är helt OK för det går undan. Vi tränade lite på blindbyten efter slalom och det funkade inte så bra, där finns lite att göra.
Taggen körde slalom med bågar och det bästa resultatet fick jag med klöven i handen och att springa med. När man lägger klöven i slutet byggs det tydligen in ett förbud i det och då vågar han inte springa på ordentligt. Hrm, ett pass i morgon kanske?
Otroligt vad fort en del hundar lär sig.
Otroligt vad Zingo är övertänd.
Och otroligt roligt är det att träna i en grupp som fungerar socialt. Det är ett koncept för fler att ta efter. Våga - satsa - vinn. Och glöm för all del inte att ha kul på vägen.
Så står det i en kompis statusrad på facebook. Klockan är halv fem och det är fredag kväll. Jag borde ha slutat jobba för länge sedan. Men eftersom det inte är någon som bryr sig om utifall jag jobbar eller inte framför datorn bestämmer jag mig raskt för att sitta kvar en stund till med avhandlingen. Det går bra, nästan hela kapitel 5 hinner bli klart. Endast en liten analys kvar på slutet och så en idog sammanfattning så klart, sedan kolla över inledningen och så korrläsa skiten några gånger på pendeln mellan Östertälje och Stockholms C. Sedan är den första versionen klar.
Lördag morgon ringer klockan vid kvart i sju. Den enda tvättid som fanns att uppbringa inom lämpligt avstånd var just lördag morgon kl 7-10.30. Men det finns något halvromantiskt med att tvätta klockan sju. Man kan promenera med hundarna i lugn och ro utan att turkgrannens helvilda halvschäfer försöker kasta sig ur kopplet för att äta upp min kastrerade gula labrador. I bästa fall satsar han på den, Taggen blir det inte mycket kvar av när den kommer fram. För några veckor sedan träffade jag "Kasper" och matte i skogen. Hunden var lös och matte ropade hysteriskt på Kasper. Jag undrade vem det var tills jag förstod att det fanns en fantasivärld som jag inte var delaktig i där just denna hund hade försetts med en etikett som det stod "Kasper" på. Tyvärr är inte heller "Kasper" levande i denna drömtillvaro utan springer runt i glada hopp och försöker komma fram till Zingo som med stor beslutsamhet mobiliserar all sin aggressivitet i varenda utfall. Han lyckas fullkomligt, håller "Kasper" på avstånd och jag har återigen misslyckats med min hundträning. När jag tivngas välja mellan hundslagsmål och utfall väljer jag utfallen.
"När du kopplat din hund ska jag visa dig hur du ska göra för att få honom så lydig som mina är" säger jag i menande ton. "Både jag och hunden undrar vem 'Kasper' är. Vem är Kasper egentligen?" frågar jag pedagogiskt. tycker jag i varje fall. Lite cyniskt är det förvisso också men jag låter ändamålet helga medlet i det här fallet.
"Ja men det är ju min HUND som heter 'Kasper'" säger så matte till mig, som om jag vore ett pucko.
"Det har du inte talat om för honom och det måste du lära honom om du ska få någon kontakt med honom" fortsätter jag och förklarar vänligt hur man får hunden att tvärvända på en femöring och visar även detta på Taggen. Matte till 'Kasper' tittar på mig och börjar gå därifrån.
Det var väl i den sekunden hon insåg att det inte hjälper att gå kurs eller någonting; hon måste träna själv. Hunden vet fortfarande inte vem hnon syftar på när hon skriker där i bostadsområdet och alla hundrädda turkar flyr för livet när hunden kommer farande. Det är väldigt elakt och hänsynslöst att ha hunden lös bland husen. Det påpekar jag också när kasper leker med Pitbullkorsningen på gården nedanför mig. "Ja, men han kom ju till slut!!" säger pitbullhussen när han till slut får in hunden.
"Om din hund kommer "till slut" ska den DEFINITIVT inte var lös!" säger jag då i en bestämd ton. Pitbullhusse tittar på mig lika frågande nu som den gången jag förklarade för honom att gula labradorer äter pitbullar till fika om de kommer åt.
Otroligt. Men bor man i ett miljonprojekt för att man inte har råd eller orkar flytta får man väl skylla sig själv.
Just denna lördagmorgon är i varje fall Kasper utom synhåll. De är förmodligen bakis och ligger och sover nånstans. Det gör inte jag, ovanligtvis denna lördag. I stället låter jag tvätt nerven klämma lite till. Jag hinner både putsa fönster och städa huset från golv till tak inklusive att torka bott det infettade dammet ovanpå köksskåpen, byta en lampa, torka av dörrkarmar och dörrar samt putsa två fönster. Nämen säg att jag är duktig!
Så blir klockan memorydags och jag tillbringar kvällen på Kungsholmen i Stockholm.
Det var ingen idé att ställa om klockan eftersom jag ändå skulle upp i dag. Katrineholmsträning stod på schemat. Det är halt på vägen när jag börjar köra och kommer en kvart för sent eftersom jag tyckte att det var viktigare att komma fram än att inte komma fram i tid pga. omväg via sjukan eller i värsta fall behöva ett medium för att skicka fram hälsningar från andra sidan.
Idag var vi sex personer, vilket var helt lagom. De flesta har fler än en hund. Vi började med en bana.
Konceptet är enkelt. Alla hjälper alla. Ingen klocka. Alla får så mycket tid de behöver. Vi äter när vi är hungriga och springer så länge vi orkar. Det brukar räcka runt 16-snåret. Passar mig perfekt.
Idag hade jag typ två hundar för efter Zingos hysteriska anfall när vi började med banan orkade jag inte ta ut honom något mer. Spika gick som tåget och klarade banan nollat på första försöket, däremot behöver vi ha bättre kontaktfält på A-et.
Taggen gjorde bebisövningar men det gick ganska bra. Han utvecklas mycket just nu i träningen och det är spännande att hålla på med honom. Han har inga problem att skilja "Taggen" från löptik och var följsam trots två löptikar i ridhuset. Det är märkligt hur detta med löptikar etsat sig fast i hanhundsägarens automatiska reaktion. "Löptik?!! Jaha, då kan vi inte träna" i stället för att bara rycka på axlarna och köra. Visst blev han disträ, men det var ju första gången vi tränade med löptik och han är dessutom mycket MAN just nu och luktar på fläckar och pinkar över hela tiden.
Eftersom vissa detaljer behöver finslipas hos de flesta körde vi slalom och kontaktfält på eftermiddagen. Spika är en dröm att köra på banan, hon springer så fort och jobbar jättebra. Hon låter i slalom men det är helt OK för det går undan. Vi tränade lite på blindbyten efter slalom och det funkade inte så bra, där finns lite att göra.
Taggen körde slalom med bågar och det bästa resultatet fick jag med klöven i handen och att springa med. När man lägger klöven i slutet byggs det tydligen in ett förbud i det och då vågar han inte springa på ordentligt. Hrm, ett pass i morgon kanske?
Otroligt vad fort en del hundar lär sig.
Otroligt vad Zingo är övertänd.
Och otroligt roligt är det att träna i en grupp som fungerar socialt. Det är ett koncept för fler att ta efter. Våga - satsa - vinn. Och glöm för all del inte att ha kul på vägen.
Regelbrott i slalom och affärstrix på internet
Söndagar kan ibland bli väldigt intressanta tillställnigar - särskilt om man vägrar i sten att planera den. Det jag visste skulle hända idag var att min hankatt skulle få ett uppdrag av särskild sort han uppskattar synnerligen. Innan jag åkte iväg till klubben tog vi en sväng inom Djurmagazinet. Det blev dyrt... Jag hittade ett klösträd för 698 kr som går från golv till tak och det är något jag tänkt köpa till kattrummet under en längre tid. Lite koppel och annat gjorde att kontot tömdes drastiskt. Men vad 17, pengar är till för att användas och egentligen köpte jag inget onödigt.
Taggen håller på att lära sig slalom och förra passet gick inget vidare. Han hade dåligt tryck och inget direkt fokus. idag tog jag med mig köttbullar och hade bågar på hela vägen. Nja, det gick bättre men han kröp under bågarna. Eftersom det inte finns några regler när jag tränar hund sa jag till slut till honom på skarpen att det är fel och då ansträngde han sig för att få det att bli riktigt. Jag kunde plocka bort bågarna och ett par minuter senare gick han 12 pinnar slalom med endast båge i start och mål. Duktigt!
Med Spika gjorde jag rutan och med Zingo rutan och lite lydnadsmoment. Men det är ingen hit att träna i snö, faktiskt. Kan ingen höja elementen lite så vi får barmark?! Det får gärna vara minusgrader men ge mig barmark någon, snälla...
Nåväl, Karin i Karlstad gav mig tipset per facebook att handla klösträd på Ebay. Ebay motsvarar Tradera i Tyskland och affärsidén är fantastiskt. Man kan bjuda på det man vill handla och så vinner lägsta bud som i vilket annat auktionssammanhang som helst. Kruxet som köpare är bara att det är grymt spännande och man vill veta om man vunnit eller inte - det blir alltså spännande att bjuda. Sagt och gjort - jag hittade två trän till så nu kan jag ha kattungar i hela lägenheten utan att de behöver klättra i fönstren. Hoppas nu bara att de gillar träna - nu när jag lagt en halv parningsavgift på att roa dem.
Om två veckor ska jag dessutom med katterna till veterinären och kolla hjärtan på dem. Det känns nog bättre att avla om man vet att ens egna katter är friska.
Och så ska jag skriva klart min avhandling också. Det går "så där" - hittade ny vinkling så det var inte "bara" med ena kapitlet; det måste omformuleras från start till mål. Shit.
Taggen håller på att lära sig slalom och förra passet gick inget vidare. Han hade dåligt tryck och inget direkt fokus. idag tog jag med mig köttbullar och hade bågar på hela vägen. Nja, det gick bättre men han kröp under bågarna. Eftersom det inte finns några regler när jag tränar hund sa jag till slut till honom på skarpen att det är fel och då ansträngde han sig för att få det att bli riktigt. Jag kunde plocka bort bågarna och ett par minuter senare gick han 12 pinnar slalom med endast båge i start och mål. Duktigt!
Med Spika gjorde jag rutan och med Zingo rutan och lite lydnadsmoment. Men det är ingen hit att träna i snö, faktiskt. Kan ingen höja elementen lite så vi får barmark?! Det får gärna vara minusgrader men ge mig barmark någon, snälla...
Nåväl, Karin i Karlstad gav mig tipset per facebook att handla klösträd på Ebay. Ebay motsvarar Tradera i Tyskland och affärsidén är fantastiskt. Man kan bjuda på det man vill handla och så vinner lägsta bud som i vilket annat auktionssammanhang som helst. Kruxet som köpare är bara att det är grymt spännande och man vill veta om man vunnit eller inte - det blir alltså spännande att bjuda. Sagt och gjort - jag hittade två trän till så nu kan jag ha kattungar i hela lägenheten utan att de behöver klättra i fönstren. Hoppas nu bara att de gillar träna - nu när jag lagt en halv parningsavgift på att roa dem.
Om två veckor ska jag dessutom med katterna till veterinären och kolla hjärtan på dem. Det känns nog bättre att avla om man vet att ens egna katter är friska.
Och så ska jag skriva klart min avhandling också. Det går "så där" - hittade ny vinkling så det var inte "bara" med ena kapitlet; det måste omformuleras från start till mål. Shit.
Kista
Platsen alltså. Jag var i Kista i söndags och tävlade. Det är nog den halaste mattan som finns - men det var väldigt kul att vara med. Att tävla inomhus ger alltid en speciell känsla.
Spika hade det inte så lätt på den där mattan. I första klassen fick hon inte stopp på sina ben - hoppade ett kontaktfält (hoppsan, backa lite då...) och så drog hon förbi slalom mot gungan som stod i närheten. Vi klarade precis tiden trots dessa två vida svängar - men det var inte lätt för henne. Speciellt i slalom såg man att viljan var starkare än tassarna...
I andra agilityklassen fokuserade jag på KONTAKTFÄLT och stannade henne på alla tre rejält. Vi nollade loppet, härlig känsla men det var inte ett kanonlopp. Det var bra - men inte mer. Vi hamnade tre sekunder efter vinnaren och kom trea med pinne.
I första hoppklassen hände nåt rejält pinsamt. Jag tänkte innan jag gick in "undrar om hon behöver kissa" eftersom jag VET att spaniels pinkar det första de hgör när de släpps lösa. Men eftersom rastvägen var nedför en genombruten trappa och halt och otäckt tänkte jag att vi gör det efter loppet i stället. Mycket riktigt, hon vägradde starta och satte sig vid tredje hindret...
I den andra hoppklassen fick vi till ett sånt där riktigt kanonlopp. Jag tänkte bara ösa på allt vad vi hade och se hur långt det skulle räcka. I ett staket gjorde jag en jaakkosväng vilket resulterade i att lilla Öken-fröken tänkte att hon skulle mellan hinderstöden som i en threadle. Hon såg väldigt fundersam ut i blicken - "menar du verkligen det här...?" och det gjorde jag ju egentligen inte. Hon fick hoppa hindret från fel håll och så körde vi resten. Så jäkla bra - Bachekurserna har satt spår i henne rejält, det syns, och hon är helt på det klara med vad hon ska göra. Det kom t o m ljud ur henne i den sista svängen, så glad var hon över att få köra!
Det ser lovande ut inför 2010. Farten räcker, hon svänger på en femöring och hon är oerhört uppmärksam. Härligt!
Nu är det bara projekt Taggen som behöver sättas i verket. Han kör sin slalomträning men vi har svårt att hitta den rätta glöden. Jag rotade fram en rådjursklöv och håller på att försöka få honom mera TAGGAD med den. Jag vill helst inte köra med matskålar eftersom Spikas slalom har lidit starkt av dem. Hindret blir oviktigt och det enda som räknas är maten. Så vill jag inte ha det - hoppas att kamplek med klöv kan funka bättre.
Spika hade det inte så lätt på den där mattan. I första klassen fick hon inte stopp på sina ben - hoppade ett kontaktfält (hoppsan, backa lite då...) och så drog hon förbi slalom mot gungan som stod i närheten. Vi klarade precis tiden trots dessa två vida svängar - men det var inte lätt för henne. Speciellt i slalom såg man att viljan var starkare än tassarna...
I andra agilityklassen fokuserade jag på KONTAKTFÄLT och stannade henne på alla tre rejält. Vi nollade loppet, härlig känsla men det var inte ett kanonlopp. Det var bra - men inte mer. Vi hamnade tre sekunder efter vinnaren och kom trea med pinne.
I första hoppklassen hände nåt rejält pinsamt. Jag tänkte innan jag gick in "undrar om hon behöver kissa" eftersom jag VET att spaniels pinkar det första de hgör när de släpps lösa. Men eftersom rastvägen var nedför en genombruten trappa och halt och otäckt tänkte jag att vi gör det efter loppet i stället. Mycket riktigt, hon vägradde starta och satte sig vid tredje hindret...
I den andra hoppklassen fick vi till ett sånt där riktigt kanonlopp. Jag tänkte bara ösa på allt vad vi hade och se hur långt det skulle räcka. I ett staket gjorde jag en jaakkosväng vilket resulterade i att lilla Öken-fröken tänkte att hon skulle mellan hinderstöden som i en threadle. Hon såg väldigt fundersam ut i blicken - "menar du verkligen det här...?" och det gjorde jag ju egentligen inte. Hon fick hoppa hindret från fel håll och så körde vi resten. Så jäkla bra - Bachekurserna har satt spår i henne rejält, det syns, och hon är helt på det klara med vad hon ska göra. Det kom t o m ljud ur henne i den sista svängen, så glad var hon över att få köra!
Det ser lovande ut inför 2010. Farten räcker, hon svänger på en femöring och hon är oerhört uppmärksam. Härligt!
Nu är det bara projekt Taggen som behöver sättas i verket. Han kör sin slalomträning men vi har svårt att hitta den rätta glöden. Jag rotade fram en rådjursklöv och håller på att försöka få honom mera TAGGAD med den. Jag vill helst inte köra med matskålar eftersom Spikas slalom har lidit starkt av dem. Hindret blir oviktigt och det enda som räknas är maten. Så vill jag inte ha det - hoppas att kamplek med klöv kan funka bättre.
