Vilka kvinnor!
Nog för att Charlotte Kalla är ett längdåkningsmonster men kvinnor med intellekt - kan man bli mer imponerad? Vilka förebilder dessa curlingkvinnor är! Jag som ALDRIG tittar på sport annars, förutom dressyr och i någon mån hästhoppning eftersom det är de enda sporter där jag begriper mig på reglerna, har suttit hänfört och kollat på två curlingmatcher. Nja, nästan. I sjunde omgången somnade jag faktiskt i natt, ni vet då när Canada tog in på Sverige.
I morse vaknade jag till intervjun där jag fick veta att de vann. Jag blev så glad! Tänk att man kan glädja sig åt folk man inte känner för deras prestation. När jag sedan tittade på finalrundan på nätet förstod jag varför. Vilken koncentration som krävs - vilket intellekt! Man måste vara iskall och varm på samma gång för att klara denna lagsport som curlingen är.
Det är en liten sorg för mig att jag inte kan åka skridskor. Min mamma kan åka baklänges. Vet ni hur många avundsjuka vredesutbrott jag fått för att hon kan det? Jag försökte anmäla mig till en skridskokurs för vuxna för ett tag sedan men det fanns ingen i hela länet verkade det som. Jag kan fortfarande inte åka skridskor - och det är inte kul. Jag vill också kunna åka skridskor!
Så sagt och gjort - här ska det inte liggas på latsidan. I stället för att sitta i TV-soffan och vara avundsjuk är det dags att äntra scenen. Måndag kl 20 ska jag prova på curling.
Och det ska bli skitkul!
I morse vaknade jag till intervjun där jag fick veta att de vann. Jag blev så glad! Tänk att man kan glädja sig åt folk man inte känner för deras prestation. När jag sedan tittade på finalrundan på nätet förstod jag varför. Vilken koncentration som krävs - vilket intellekt! Man måste vara iskall och varm på samma gång för att klara denna lagsport som curlingen är.
Det är en liten sorg för mig att jag inte kan åka skridskor. Min mamma kan åka baklänges. Vet ni hur många avundsjuka vredesutbrott jag fått för att hon kan det? Jag försökte anmäla mig till en skridskokurs för vuxna för ett tag sedan men det fanns ingen i hela länet verkade det som. Jag kan fortfarande inte åka skridskor - och det är inte kul. Jag vill också kunna åka skridskor!
Så sagt och gjort - här ska det inte liggas på latsidan. I stället för att sitta i TV-soffan och vara avundsjuk är det dags att äntra scenen. Måndag kl 20 ska jag prova på curling.
Och det ska bli skitkul!
Jävla snöhelvete!
Stockholmarna är förbannade på SL. Tunnelbanan har inte klarat av helgens snöfall och folk har inte kunnat ta sig till jobbet. I stället hat många satsat på BILEN vilket har lett till ett igensatt vägnät i den stora staden. Mig har det inte drabbat väsentligt; jag har kunnat ta mig till universitetet eftersom pendeltågen faktiskt har gått. Bilen däremot har stått orörd i två veckor nu. Det kan de göra ett tag till.
Det som fascinerar mig är människors aggressivitet. Jag förstår att folk blir förbannade över att tågen inte går, det är inte det, men ibland behöver man kanske ha lite perspektiv på tillvaron.
När Sverige drabbas av en katastrof så går inte tågen.
När Haiti drabbas av en katastrof så dör hundratusentals människor.
OK, smärta är alltid subjektivt, men - kom igen då; det kunde varit mycket värre. Nog för att det är surt att missa en dagslön pga. force majeur, men det är väl inte så farligt i det stora hela. Vår vardag fungerar ju faktiskt alltid annars.
Nä, staten ska inte behöva betala för snöfallet. Jag föreslår att vi alla delar på det och så kan staten lägga lite extra mycket pengar på sjukvård och skola.
Och så en liten slant till den humanistiska forskningen också, förstås. Snöfall eller inte - visst är min tillvaro mycket viktigare än andras?
Det som fascinerar mig är människors aggressivitet. Jag förstår att folk blir förbannade över att tågen inte går, det är inte det, men ibland behöver man kanske ha lite perspektiv på tillvaron.
När Sverige drabbas av en katastrof så går inte tågen.
När Haiti drabbas av en katastrof så dör hundratusentals människor.
OK, smärta är alltid subjektivt, men - kom igen då; det kunde varit mycket värre. Nog för att det är surt att missa en dagslön pga. force majeur, men det är väl inte så farligt i det stora hela. Vår vardag fungerar ju faktiskt alltid annars.
Nä, staten ska inte behöva betala för snöfallet. Jag föreslår att vi alla delar på det och så kan staten lägga lite extra mycket pengar på sjukvård och skola.
Och så en liten slant till den humanistiska forskningen också, förstås. Snöfall eller inte - visst är min tillvaro mycket viktigare än andras?
Moderata barn
Igår läste jag en urbota tråkig artikel. Eftersom jag behöver en källa om kognition chansade jag på att artikeln skulle innehålla något matnyttigt. Det gjorde den, dock inte riktigt det jag förväntade mig. Jag tänker delge er den men faktiskt bara av ett enda skäl. Det är val i år. Jag tänker rösta. Hur jag tänker spendera min demokratiska rättighet och skyldighet står fortfarande skrivet i stjärnorna, men följande uttalande gav mig faktiskt en tankeställare. Det handlar om målbaserat lärande:
"Small children do not have motivation problems. They are excited by learning, eager to try new things, and in no way self-consciuos about failure. In short, they are examples of gopd goal-based learners. Consequently, we never see a 2-year-old who is depressed about how his talking problems is going and so has decided to quit trying to improve. We never see a 2-year-old who has decided that learning to walk was too difficcult and thus has decided only to crawl. [...] But at the age 6 years, all this changes. Children try to avoid having to learn, they fear failure, their educational goals are to please authority or do less work, and the instruction they receive ist more like thirty-on-one than one-on-one, including tremendous ridicule and social difficulties caused by their peer group. What has happened? The 6-year-old has started school". (Schank, Roger C, 1994: Goal-based scenarios I: Beliefs, Reasoning and Decision Making. Psycho-logic in honor of Bob Abelson. LEA. Hillsdale).
Summa summarum: Vill vi vara en tvååring eller en sexåring? Visst är väl ändå detta citat fantastiskt talande?
Jag tänker på många människor i min närhet när jag läser detta. I helgen hamnade jag återigen i en politisk debatt med vänsterflanken. Det är helt underbart att prata politik tycker jag, särskilt om man inte tycker likt. Då kan man nämligen lära sig något av varandra. Just dessa vänstersympatisörer tycker att det är för jävligt att folk i chefsposition tjänar mycket pengar. Det jobbet är nämligen inte viktigare än något annat. Lika lön för olika arbete helt enkelt.
Nja, jag är en streber. "Du bist ein Kämpfertyp!" brukar min eminenta handledare säga till mig. En riktig otäck kämpartyp som försöker en gång till när saker och ting inte blir som jag vill. Fasen, Spika blindbytte otillåtet i Lagga. Söndag två dagar senare bygger jag upp samma kombination i Taxinge och bruna bruden gör om det. Jaha, vi kunde rätta till det. Precis som tvååringen kämpar jag för att kunna gå och gnäller inte för att det inte fungerar. Jag nöjer mig inte med att krypa - jag vill kunna GÅ! Tvååringen är blåare än Rheinfeldt. Jag gillar idén om att straffa passivitet. Det borde motivera folk att jobba för sin situation. Om det finns ett bättre mål att sträva mot borde det väl vara värt lite uppoffringar? Sedan kanske inte det är rätt att tvinga cancersjuka att arbeta men f ö gillar jag verkligen idén. I grundtanken finns ett kraftigt människovärde, nämligen att var individ har bestämmanderätt över sitt eget öde.
Jag hävdar med en dåres envishet att det inte är en slump att Anja sopar snön från knäna efter kraschen och tar hem ett brons dagen efter. Hon åkte för att vinna och körde ur. Fan. Dagen efter gjorde hon inte det. Heja Anja! Kommer någon på idén att missunna henne bronset? Nej visst! Men - våra chefer ska inte tjäna massor av pengar. Det är helt enkelt orättvist eftersom jag inte har den lönen. Att jag inte kan vinna ett OS-brons är inget att hänga läpp över eftersom Anja med största sannolikhet bara har tur.
Då finns det två alternativ: Antingen blir man en sexåring som agerar enligt förväntade normer och gör enbart det som andra kräver. Gärna gnäller vi också lite när motivationen tryter.
Alternativ två tycker jag är mera lockande. Det springer en hjort på ängen och det är en sisådär 3000 f Kr. Du har två alternativ: Antingen tycker du att det är förbannat orättvist att det finns människor som är beredda att jobba för en hederlig stek i grytan och så gnäller du över de blåbär du har lyckats samla ihop. Eller så tar du och ger dig i lag med de människor som gör att du kan få till en rejäl stek på kvällen. Lite som på mitt jobb, liksom. I stället för att gnälla över mina fantastiska kollegers insatser bejakar jag deras prestation och dras med. Rätt som det är får jag mitt eget OS-guld.
Tvååringen, mina vänner, är vår stora förebild bredvid Anja Pärson. Det tvååringen har gemensamt med Anja är nämligen den att vi inte kan bli avundsjuka på någon av dem. För i utveckling och sport är allt tillåtet. Det är inte konstigt att tvååringen börjar gå och inte nöjer sig med att krypa runt på golvet och det är inte en slump att Anja tar brons. Ingen av dem har förtjänat sin framgång eftersom det ena är naturligt och det andra bygger på tur. Pärsons fajt i backen ger dessutom ett rejält underhållningsvärde.
Men fy bubblan för min chef som tjänar pengar. Det är riktigt jävligt och hemskt. Jag menar, om nu min chef har valt att i stället för att rulla tummarna och att ömka sig själv för att det finns så många andra som tjänar pengar göra något åt sin situation så ska hon faktiskt inte ha betalt för det. För om min chef kan få betalt för att kämpa sig till en bra livssituation innebär ju det per automatik att jag också - teoretiskt sett - skulle kunna påverka min. Och kan jag påverka min kan jag inte gnälla. Det finns ett begrepp för det där - "offermentalitet". Den dagen jag själv tar kontroll över min situation och mina handlingar upphör min självömkan. Nä. Fy fasiken vad livet är orättvist för att man måste göra läxan för att få alla rätt på glosprovet. Det är ju mycket enklare att skylla på någon annan!
Oavsett om det är Sahlingänget eller Rheinfelts wannabes som får din röst i höst finns det en viktig sak att tänka på: Det är inte regeringens fel att du har din situation. ALLA kan påverka sin situation, det är bara en fråga om man är en tvååring eller en sexåring.
Det finns säkert en och annan som tycker att det är orättvist att jag får betalt för att tänka men faktum är att människan är gjord för att samla och att jaga. Om det inte finns några villebråd att jaga blir människan passiv. Vetskapen om att hjorten på ängen kan förvandlas till en smaskig gryta om kvällen skapar motivation för att förbättra och förändra sin situation. Det finns människor i världen som inte har så mycket att välja på men vi i Sverige kan det. Valet i höst är inte avgörande för individens situation, det som är avgörande är hur du väljer att leva i samhället. Den starke klarar sig oavsett regering och då gäller det att göra som tvååringen och börja gå fast det borde vara mycket enklare att fortsätta krypa. Men om vi väljer att fortsätta att krypa kommer vi aldrig att utvecklas. Visst, det gör ont att ramla ibland och det finns risk att det blir besvärligt på vägen. Så länge resultatet är ett hägrande mål är det värt det.
Jag valde att doktorera för att skapa en livssituation jag kunde trivas i. Så kom inte och säg att jag inte har förtjänat min lön.
Vad valde du?
"Small children do not have motivation problems. They are excited by learning, eager to try new things, and in no way self-consciuos about failure. In short, they are examples of gopd goal-based learners. Consequently, we never see a 2-year-old who is depressed about how his talking problems is going and so has decided to quit trying to improve. We never see a 2-year-old who has decided that learning to walk was too difficcult and thus has decided only to crawl. [...] But at the age 6 years, all this changes. Children try to avoid having to learn, they fear failure, their educational goals are to please authority or do less work, and the instruction they receive ist more like thirty-on-one than one-on-one, including tremendous ridicule and social difficulties caused by their peer group. What has happened? The 6-year-old has started school". (Schank, Roger C, 1994: Goal-based scenarios I: Beliefs, Reasoning and Decision Making. Psycho-logic in honor of Bob Abelson. LEA. Hillsdale).
Summa summarum: Vill vi vara en tvååring eller en sexåring? Visst är väl ändå detta citat fantastiskt talande?
Jag tänker på många människor i min närhet när jag läser detta. I helgen hamnade jag återigen i en politisk debatt med vänsterflanken. Det är helt underbart att prata politik tycker jag, särskilt om man inte tycker likt. Då kan man nämligen lära sig något av varandra. Just dessa vänstersympatisörer tycker att det är för jävligt att folk i chefsposition tjänar mycket pengar. Det jobbet är nämligen inte viktigare än något annat. Lika lön för olika arbete helt enkelt.
Nja, jag är en streber. "Du bist ein Kämpfertyp!" brukar min eminenta handledare säga till mig. En riktig otäck kämpartyp som försöker en gång till när saker och ting inte blir som jag vill. Fasen, Spika blindbytte otillåtet i Lagga. Söndag två dagar senare bygger jag upp samma kombination i Taxinge och bruna bruden gör om det. Jaha, vi kunde rätta till det. Precis som tvååringen kämpar jag för att kunna gå och gnäller inte för att det inte fungerar. Jag nöjer mig inte med att krypa - jag vill kunna GÅ! Tvååringen är blåare än Rheinfeldt. Jag gillar idén om att straffa passivitet. Det borde motivera folk att jobba för sin situation. Om det finns ett bättre mål att sträva mot borde det väl vara värt lite uppoffringar? Sedan kanske inte det är rätt att tvinga cancersjuka att arbeta men f ö gillar jag verkligen idén. I grundtanken finns ett kraftigt människovärde, nämligen att var individ har bestämmanderätt över sitt eget öde.
Jag hävdar med en dåres envishet att det inte är en slump att Anja sopar snön från knäna efter kraschen och tar hem ett brons dagen efter. Hon åkte för att vinna och körde ur. Fan. Dagen efter gjorde hon inte det. Heja Anja! Kommer någon på idén att missunna henne bronset? Nej visst! Men - våra chefer ska inte tjäna massor av pengar. Det är helt enkelt orättvist eftersom jag inte har den lönen. Att jag inte kan vinna ett OS-brons är inget att hänga läpp över eftersom Anja med största sannolikhet bara har tur.
Då finns det två alternativ: Antingen blir man en sexåring som agerar enligt förväntade normer och gör enbart det som andra kräver. Gärna gnäller vi också lite när motivationen tryter.
Alternativ två tycker jag är mera lockande. Det springer en hjort på ängen och det är en sisådär 3000 f Kr. Du har två alternativ: Antingen tycker du att det är förbannat orättvist att det finns människor som är beredda att jobba för en hederlig stek i grytan och så gnäller du över de blåbär du har lyckats samla ihop. Eller så tar du och ger dig i lag med de människor som gör att du kan få till en rejäl stek på kvällen. Lite som på mitt jobb, liksom. I stället för att gnälla över mina fantastiska kollegers insatser bejakar jag deras prestation och dras med. Rätt som det är får jag mitt eget OS-guld.
Tvååringen, mina vänner, är vår stora förebild bredvid Anja Pärson. Det tvååringen har gemensamt med Anja är nämligen den att vi inte kan bli avundsjuka på någon av dem. För i utveckling och sport är allt tillåtet. Det är inte konstigt att tvååringen börjar gå och inte nöjer sig med att krypa runt på golvet och det är inte en slump att Anja tar brons. Ingen av dem har förtjänat sin framgång eftersom det ena är naturligt och det andra bygger på tur. Pärsons fajt i backen ger dessutom ett rejält underhållningsvärde.
Men fy bubblan för min chef som tjänar pengar. Det är riktigt jävligt och hemskt. Jag menar, om nu min chef har valt att i stället för att rulla tummarna och att ömka sig själv för att det finns så många andra som tjänar pengar göra något åt sin situation så ska hon faktiskt inte ha betalt för det. För om min chef kan få betalt för att kämpa sig till en bra livssituation innebär ju det per automatik att jag också - teoretiskt sett - skulle kunna påverka min. Och kan jag påverka min kan jag inte gnälla. Det finns ett begrepp för det där - "offermentalitet". Den dagen jag själv tar kontroll över min situation och mina handlingar upphör min självömkan. Nä. Fy fasiken vad livet är orättvist för att man måste göra läxan för att få alla rätt på glosprovet. Det är ju mycket enklare att skylla på någon annan!
Oavsett om det är Sahlingänget eller Rheinfelts wannabes som får din röst i höst finns det en viktig sak att tänka på: Det är inte regeringens fel att du har din situation. ALLA kan påverka sin situation, det är bara en fråga om man är en tvååring eller en sexåring.
Det finns säkert en och annan som tycker att det är orättvist att jag får betalt för att tänka men faktum är att människan är gjord för att samla och att jaga. Om det inte finns några villebråd att jaga blir människan passiv. Vetskapen om att hjorten på ängen kan förvandlas till en smaskig gryta om kvällen skapar motivation för att förbättra och förändra sin situation. Det finns människor i världen som inte har så mycket att välja på men vi i Sverige kan det. Valet i höst är inte avgörande för individens situation, det som är avgörande är hur du väljer att leva i samhället. Den starke klarar sig oavsett regering och då gäller det att göra som tvååringen och börja gå fast det borde vara mycket enklare att fortsätta krypa. Men om vi väljer att fortsätta att krypa kommer vi aldrig att utvecklas. Visst, det gör ont att ramla ibland och det finns risk att det blir besvärligt på vägen. Så länge resultatet är ett hägrande mål är det värt det.
Jag valde att doktorera för att skapa en livssituation jag kunde trivas i. Så kom inte och säg att jag inte har förtjänat min lön.
Vad valde du?
"Det här är dåligt. Det måste du göra om".
Läs rubriken. Jag menar det. Läs den en gång till och så känner du efter i magen. Jobbigt, va? Jobbigt värre att få veta att man är dålig på nåt. Så hoppas för i Hälsingland att det inte är sant.
Intala dig att det inte är sant, den person som sagt det är ute och cyklar på Rysslands taiga. Självfallet är det inte sant. Så. Nu känns det bättre va? Vi sopar problemen under mattan så att de inte syns och intalar oss själva att vi är storartade och inte behöver bli bättre. Klar?
Den här kommentaren har fällts efter att du har gjort något särskilt. Du kanske har tränat din hund eller varit på knypplingskurs. Skit samma vad och varför - instruktören säger: "Det här är dåligt, det måste du göra om".
Skillnaden mellan om du känner dig kränkt eller inte är om det kommer någon mer kommentar och hur den ser ut. När vi blev könsmedvetna på jobbet, det vill säga inte medvetna om att vi har ett eget kön, för det har vi förhoppningsvis redan upptäckt, utan medvetna om att vi beter oss olika beroende på vad personen vi bemöter har för kön kom just frågan om att yttra kritik upp på tapeten. Många är livrädda för att ge kvinnor konstruktiv kritik, i stället säger de "åh vad duktig du är" och spär på myten om att alla flickor måste vara just duktiga sådana. Anledningen är att kvinnor inte tål konstruktiv kritik eftersom de börjar gråta så fort någon hävdar att de inte lever upp till idealet om den Duktiga Flickan.
Män däremot är macho och testosteronstinna. De tål vad som helst så på det bara, sätt en kritiksmocka mitt mellan ögonen. "Det här är dåligt, det måste du göra om".
Det är inte konstigt att kvinnor inte hamnar i några bolagsstyrelser. Det har inte bara med barn och fördomar att göra, i synnerhet som kvinnor inte får lära sig att bli bättre utan måste lita till sin förmåga att vara Duktig Flicka. Resultatet är slående. Mannen som fått kritik kommer mycket högre upp än kvinnorna. De får nämligen chansen att utvecklas.
Det märkliga är att detta är ett samhällsfenomen. Gå tillbaka till känslan du hade när du läste rubriken och föreställ dig att du fått kommentaren i samband med något viktigt du gjort. Visst blir du lite putt och tycker att Elaka Tant Johanna numera är jäkligt Elak? För ska man yttra kritik måste den konstrueras ihop med en gardering så att inte mottagaren blir så där putt och det blir dålig stämning.
Men - vad händer om din instruktör säger VAD som var dåligt och att du måste göra om det? Då har denne visat ett enormt engagemang som det gäller att suga åt sig av, det händer inte alla att de får uppleva det. Då finns det ingen risk att kvinnan börjar gråta utan snarare kommer hon lägga hunden framför hindret och göra om sekvensen och för i Hälsinglandet springa åt rätt håll med fötter och händer så att hunden inte gör Urbansvängen som Veronica brukar uttrycka det. DET är inte att vara elak, det är att vara snäll.
Så idag i Uppsala händer det. Nu har vi lite speciell relation för vi känner varandra rätt bra efter fyra och ett halvt år. Min handledare vet att det inte går att smussla undan några kommentarer eftersom jag inte fattar då. Så innan vi börjar säger hon: "Det här är dåligt, det måste du göra om". Jag drar en lättnadens suck. Kapitel 4.2 har förföljt mig under ett och ett halvt års tid och jag har inte varit nöjd, snarare rejält missnöjd. Det är ointressant att veta hur många adverb jag har i min korpus, sedan får viktiga lingvister tycka att jag är hur mycket litteraturvetare de vill. Jag är ointresserad av adverb. Det är väl klart som filbunken att det finns adverb i tyska meningar. Det är knappast dagens största överraskning.
Så jag får använda "delete" och vi har rätt roligt när jag suddar. Vi är i samförstånd, jag och handledaren, över det faktum att kapitel 4.2 inte håller måttet. Jag ser det, hon ser det. Jag behöver bara någon som ger mig klartecken att sudda. Så jag stryker tre sidor och klappar bort dammet från händerna. Så där ja.
Kapitel 4 är färdigt.
"Konstruktiv kritik" kallas det för och i samband med självkritik kan man med dess hjälp se horisonter man inte trodde fanns. Och jag lovar er att där - på andra sidan horisonten - går livet vidare. En ny dag med nya upptäckter.
Mitt liv som forskare har knappt börjat - och det känns underbart.
Intala dig att det inte är sant, den person som sagt det är ute och cyklar på Rysslands taiga. Självfallet är det inte sant. Så. Nu känns det bättre va? Vi sopar problemen under mattan så att de inte syns och intalar oss själva att vi är storartade och inte behöver bli bättre. Klar?
Den här kommentaren har fällts efter att du har gjort något särskilt. Du kanske har tränat din hund eller varit på knypplingskurs. Skit samma vad och varför - instruktören säger: "Det här är dåligt, det måste du göra om".
Skillnaden mellan om du känner dig kränkt eller inte är om det kommer någon mer kommentar och hur den ser ut. När vi blev könsmedvetna på jobbet, det vill säga inte medvetna om att vi har ett eget kön, för det har vi förhoppningsvis redan upptäckt, utan medvetna om att vi beter oss olika beroende på vad personen vi bemöter har för kön kom just frågan om att yttra kritik upp på tapeten. Många är livrädda för att ge kvinnor konstruktiv kritik, i stället säger de "åh vad duktig du är" och spär på myten om att alla flickor måste vara just duktiga sådana. Anledningen är att kvinnor inte tål konstruktiv kritik eftersom de börjar gråta så fort någon hävdar att de inte lever upp till idealet om den Duktiga Flickan.
Män däremot är macho och testosteronstinna. De tål vad som helst så på det bara, sätt en kritiksmocka mitt mellan ögonen. "Det här är dåligt, det måste du göra om".
Det är inte konstigt att kvinnor inte hamnar i några bolagsstyrelser. Det har inte bara med barn och fördomar att göra, i synnerhet som kvinnor inte får lära sig att bli bättre utan måste lita till sin förmåga att vara Duktig Flicka. Resultatet är slående. Mannen som fått kritik kommer mycket högre upp än kvinnorna. De får nämligen chansen att utvecklas.
Det märkliga är att detta är ett samhällsfenomen. Gå tillbaka till känslan du hade när du läste rubriken och föreställ dig att du fått kommentaren i samband med något viktigt du gjort. Visst blir du lite putt och tycker att Elaka Tant Johanna numera är jäkligt Elak? För ska man yttra kritik måste den konstrueras ihop med en gardering så att inte mottagaren blir så där putt och det blir dålig stämning.
Men - vad händer om din instruktör säger VAD som var dåligt och att du måste göra om det? Då har denne visat ett enormt engagemang som det gäller att suga åt sig av, det händer inte alla att de får uppleva det. Då finns det ingen risk att kvinnan börjar gråta utan snarare kommer hon lägga hunden framför hindret och göra om sekvensen och för i Hälsinglandet springa åt rätt håll med fötter och händer så att hunden inte gör Urbansvängen som Veronica brukar uttrycka det. DET är inte att vara elak, det är att vara snäll.
Så idag i Uppsala händer det. Nu har vi lite speciell relation för vi känner varandra rätt bra efter fyra och ett halvt år. Min handledare vet att det inte går att smussla undan några kommentarer eftersom jag inte fattar då. Så innan vi börjar säger hon: "Det här är dåligt, det måste du göra om". Jag drar en lättnadens suck. Kapitel 4.2 har förföljt mig under ett och ett halvt års tid och jag har inte varit nöjd, snarare rejält missnöjd. Det är ointressant att veta hur många adverb jag har i min korpus, sedan får viktiga lingvister tycka att jag är hur mycket litteraturvetare de vill. Jag är ointresserad av adverb. Det är väl klart som filbunken att det finns adverb i tyska meningar. Det är knappast dagens största överraskning.
Så jag får använda "delete" och vi har rätt roligt när jag suddar. Vi är i samförstånd, jag och handledaren, över det faktum att kapitel 4.2 inte håller måttet. Jag ser det, hon ser det. Jag behöver bara någon som ger mig klartecken att sudda. Så jag stryker tre sidor och klappar bort dammet från händerna. Så där ja.
Kapitel 4 är färdigt.
"Konstruktiv kritik" kallas det för och i samband med självkritik kan man med dess hjälp se horisonter man inte trodde fanns. Och jag lovar er att där - på andra sidan horisonten - går livet vidare. En ny dag med nya upptäckter.
Mitt liv som forskare har knappt börjat - och det känns underbart.
Självkritik och prestationsångest
För två år sedan när ännu en förebild gick över till andra sidan disputationen nådde min personliga prestationsångest sin kulmen. Jag var på fullt allvar beredd att kasta in handduken för det förstod ju vem som helst att min egen förmåga inte skulle räcka till för att skriva en avhandling som är god nog. När jag förklarade det för handledaren svarade hon att det är just den egenskapen som kommer driva mig ända in i mål. Vetskapen om att jag aldrig blir fullärd, att kunskap inte finns utan måste konstrueras och att min egen insats måste värderas och bedömas utifrån mina egna högt ställda krav och kriterier håller mig ödmjuk inför uppgiften och min egen prestation. Att jag ofta utbrister ett spontant "Scheisse!" när jag hämtar den nya versionen i skrivaren är ett tecken på självreflektion och självvärdering, egenskaper man måste besitta för att kunna hålla sig kvar inom forskningen. Det är alltså de viktigaste egenskaperna för att kunna forska, långt mycket viktigare än att vara intelligent.
Det är precis samma egenskaper som får Carolina Klüft att öva på kulsvingen tills hon är nöjd. Tränaren kanske tycker att det räcker långt innan, men vår idol Klüftan är inte nöjd utan gör om svingen tre gånger till, bara för att vara på den säkra sidan. Ska man vara bra måste man vara bäst, så enkelt är det. Det duger inte att komma i mål om man inte gör det först av alla.
Det som är det fina med akademin är att det ibland finns parallella lopp. Tre högt presterande nydisputerade forskare söker en väg genom akademin. Det gäller att nischa sig så att man inte konkurrerar om samma platser och om man gör det och den ena vinner, tja då har bästa kvinna förtjänat platsen.
På min institution gäller teamwork. Det du gör för din granne gör denne för dig. Klüftan kommer inte till OS ensam utan hon gör det i lag med en rad människor som alla har samma mål. Så när vi har seminarier på jobbet och kollegerna engagerar sig i ens text är det inte negativt alls; det är positivt eftersom kritik, och särskilt negativ sådan yttrar ett djupt engagemang från omgivningen. Det svider och gör ont men det är bara att bita ihop och komma igen.
Så idag när jag åker till ridhusträningen konstaterar jag att vi har en viktig sak att ta tag i. Spika vann förvisso mediumklassen i fredags men hon gjorde det på ren tur. Tre gånger valde hon nämligen att spontant blindbyta, inte bra alls. Så vi tog tag i det och sa inte: "Äsch, vi vann ju!" Nästa gång diskar vi oss på det där. Det gick så där idag med det men Pirjo är helt inne på min linje. Vi kan inte förlita oss på turen utan köra på säkerhet och idog träning.
Så tar jag fram Zingo som tydligen går från klarhet till klarhet bara för att Malin T pratat lite med honom och sedan även med mig. Prestationsångest är destruktivt och leder ingenstans, man måste modifiera den till självkritik. Så Zingo kör på max under en ganska kort stund men fixar både threadlar och tunnelingångar utan problem. Nåt hinder åker ner men eftersom vi inte ska till OS utan köra i korpklassen gör det inget. Jag lämnar prestationsångesten på jobbet och plockar upp den senare under eftermiddagen när jag på anmodan ska läsa en avhandling som kommer ut under året. Min kollega i Göteborg som skriver den gör det inte på tur utan på ren skicklighet och jag är imponerad. Shit - blir min så där bra, tro? Jag tvivlar starkt.
Eftersom jag vill vinna tar jag fram Taggen. Han får göra lite handling och det är svårt; han piper innanför hinderstöden. Han måste ut på raksträckorna igen, det märks tydligt. Så går vi till slalom och det går så där, ganska långsamt men han gör alla 12 pinnarna utan hjälpbågar. Fast jag är inte riktigt nöjd och ser stora brister. Vi vill vinna, komma först i mål och vara bäst. Det bär mig emot men jag tar fram självkritiken och värderar resultatet av min träning. Nä, det duger inte. Taggen tycker förvisso att det är roligt men det blir bättre när vi kört ihop oss fram mot sommaren. Snön måste bort, jag måste ha ut hindren på planen och Taggen måste grundtränas ordentligt innan vi får resultat jag kan vara nöjd med.
Men någonstans är det skönt att kunna konstatera att mitt liv inte står och faller med agilityn. Faktiskt inte. Det är kul att vinna men med tanke på att jag går till jobbet med ganska oangenäma känslor i magen inför det faktum att det jag gör måste hålla för granskning blir agilityn ganska färglös.
Och det är väl för väl det. Men lite självkritik måste till, annars kommer man ingenstans. Så Pirjo petar lite till på en sväng för att Spika ska lära sig signalen och till slut sitter det.
Det är precis samma egenskaper som får Carolina Klüft att öva på kulsvingen tills hon är nöjd. Tränaren kanske tycker att det räcker långt innan, men vår idol Klüftan är inte nöjd utan gör om svingen tre gånger till, bara för att vara på den säkra sidan. Ska man vara bra måste man vara bäst, så enkelt är det. Det duger inte att komma i mål om man inte gör det först av alla.
Det som är det fina med akademin är att det ibland finns parallella lopp. Tre högt presterande nydisputerade forskare söker en väg genom akademin. Det gäller att nischa sig så att man inte konkurrerar om samma platser och om man gör det och den ena vinner, tja då har bästa kvinna förtjänat platsen.
På min institution gäller teamwork. Det du gör för din granne gör denne för dig. Klüftan kommer inte till OS ensam utan hon gör det i lag med en rad människor som alla har samma mål. Så när vi har seminarier på jobbet och kollegerna engagerar sig i ens text är det inte negativt alls; det är positivt eftersom kritik, och särskilt negativ sådan yttrar ett djupt engagemang från omgivningen. Det svider och gör ont men det är bara att bita ihop och komma igen.
Så idag när jag åker till ridhusträningen konstaterar jag att vi har en viktig sak att ta tag i. Spika vann förvisso mediumklassen i fredags men hon gjorde det på ren tur. Tre gånger valde hon nämligen att spontant blindbyta, inte bra alls. Så vi tog tag i det och sa inte: "Äsch, vi vann ju!" Nästa gång diskar vi oss på det där. Det gick så där idag med det men Pirjo är helt inne på min linje. Vi kan inte förlita oss på turen utan köra på säkerhet och idog träning.
Så tar jag fram Zingo som tydligen går från klarhet till klarhet bara för att Malin T pratat lite med honom och sedan även med mig. Prestationsångest är destruktivt och leder ingenstans, man måste modifiera den till självkritik. Så Zingo kör på max under en ganska kort stund men fixar både threadlar och tunnelingångar utan problem. Nåt hinder åker ner men eftersom vi inte ska till OS utan köra i korpklassen gör det inget. Jag lämnar prestationsångesten på jobbet och plockar upp den senare under eftermiddagen när jag på anmodan ska läsa en avhandling som kommer ut under året. Min kollega i Göteborg som skriver den gör det inte på tur utan på ren skicklighet och jag är imponerad. Shit - blir min så där bra, tro? Jag tvivlar starkt.
Eftersom jag vill vinna tar jag fram Taggen. Han får göra lite handling och det är svårt; han piper innanför hinderstöden. Han måste ut på raksträckorna igen, det märks tydligt. Så går vi till slalom och det går så där, ganska långsamt men han gör alla 12 pinnarna utan hjälpbågar. Fast jag är inte riktigt nöjd och ser stora brister. Vi vill vinna, komma först i mål och vara bäst. Det bär mig emot men jag tar fram självkritiken och värderar resultatet av min träning. Nä, det duger inte. Taggen tycker förvisso att det är roligt men det blir bättre när vi kört ihop oss fram mot sommaren. Snön måste bort, jag måste ha ut hindren på planen och Taggen måste grundtränas ordentligt innan vi får resultat jag kan vara nöjd med.
Men någonstans är det skönt att kunna konstatera att mitt liv inte står och faller med agilityn. Faktiskt inte. Det är kul att vinna men med tanke på att jag går till jobbet med ganska oangenäma känslor i magen inför det faktum att det jag gör måste hålla för granskning blir agilityn ganska färglös.
Och det är väl för väl det. Men lite självkritik måste till, annars kommer man ingenstans. Så Pirjo petar lite till på en sväng för att Spika ska lära sig signalen och till slut sitter det.
Det är alldeles för sent på kvällen.
Jag ska gå och lägga mig snart. I morgon har vi möte om ett konferensband vi ska ge ut och jag ska korrekturläsa. Jag kommer väl hinna med det så där mycket. I kväll korrekturläste jag en text på svenska av en kollega. Texten är 40 sidor och det tog tre timmar att läsa det där. Hur lång tid tar det inte då att läsa en text på tyska som är skriven av en tysk professor? Hrm ,en säker insatt källa i ämnet hävdar att det finns kvaliteter i min hjälp även om jag bara är en sketen doktorand som knappt är torr bakom öronen. Det känns faktiskt rätt bra.
Det är i kontrasterna man upptäcker detaljerna. Jag menar om jag går omkring på jorden och läser mina egna texter dagarna i ända kommer jag aldrig att upptäcka vad jag kan. Inte för att jämförelsen är framgångens moder men ibalnd kan det vara konstruktivt att sätta saker och ting i sammanhang. Som idag när jag rastade hundarna t ex, Spika drog iväg som en avlöning längs den plogade gången och Taggen satte efter. Jag kan lugnt objektivt och konstruktivt konstatera att Taggen springer långsammare än Spika. Det är inte kul men det är sant. Han springer i varje fall tillräckligt fort.
I förmiddags var jag och Taggen på egen hand hos veterinären och investerade i en vaccination. Jag brukar verkligen inte glömma att mina hundar ska vaccineras vid ett års ålder men den här gången gick det mig totalt förbi. Hade inte veterinären skickat en påminnelselapp hade Taggen fortfarande varit portad från alla hundevenemang. Tur att det går att komplettera vaccinationskortet så här i efterhand, lite diskret en torsdagsförmiddag när ingen annan ville gå till veterinären.
Det är när jag stannar bilen jag får vissa flashbacks till Kottetiden. Taggen låter tack och lov inte en tusendel av Kottens samlade pip men han agerade exakt lika terriermässigt. Först slet han sig ur bilen på sitt kommando och sedan drog han mig in till veterinären. Han har varit där en gång men det är klart att han fattade vart autostradan ledde. Väl inne la han sig platt på marken och försökte simma sig fram till människorna där inne. De var helt förstummade över att en cairnterrier kunde vara så trevlig. Och det är han ju. Helt underbar, min lilla cairnterriertagg som snart fyller agilitymyndig.
Vi räknar dagarna till den 26 april när han får börja tävla även om vi inte har varken slalom eller kontaktfält klara till dags dato. Det hinns med om bara den förbannade snöjäklen kan börja försvinna. Jag tittar på termometern som visar -9,3 grader. Det är exakt lika många minusgrader som Taggen väger i kilogram. Jag kollade hos veterinären idag, bara för att veta.
Nu ska jag snart gå och sova. Det känns bra och lugnt med en labrador, en cocker spaniel och en cairnterrier i sängen. Tyvärr hjälper det inte särskilt bra mot mina sömnrubbningar - jag vaknar mellan 4-8 gånger varje natt och drömmer allt ifrån att jag sitter i fängelse till att jag blir jagad av Gestapo. Avhandlingsstress kallas det visst för men det hjälper inte att det har ett namn. Jag är lika trött på morgonen ändå.
Då när jag måste gå upp och Taggen ligger på kudden med sin sträva rygg mot mitt ansikte. Vem kommer upp ur sängen då?
Det är i kontrasterna man upptäcker detaljerna. Jag menar om jag går omkring på jorden och läser mina egna texter dagarna i ända kommer jag aldrig att upptäcka vad jag kan. Inte för att jämförelsen är framgångens moder men ibalnd kan det vara konstruktivt att sätta saker och ting i sammanhang. Som idag när jag rastade hundarna t ex, Spika drog iväg som en avlöning längs den plogade gången och Taggen satte efter. Jag kan lugnt objektivt och konstruktivt konstatera att Taggen springer långsammare än Spika. Det är inte kul men det är sant. Han springer i varje fall tillräckligt fort.
I förmiddags var jag och Taggen på egen hand hos veterinären och investerade i en vaccination. Jag brukar verkligen inte glömma att mina hundar ska vaccineras vid ett års ålder men den här gången gick det mig totalt förbi. Hade inte veterinären skickat en påminnelselapp hade Taggen fortfarande varit portad från alla hundevenemang. Tur att det går att komplettera vaccinationskortet så här i efterhand, lite diskret en torsdagsförmiddag när ingen annan ville gå till veterinären.
Det är när jag stannar bilen jag får vissa flashbacks till Kottetiden. Taggen låter tack och lov inte en tusendel av Kottens samlade pip men han agerade exakt lika terriermässigt. Först slet han sig ur bilen på sitt kommando och sedan drog han mig in till veterinären. Han har varit där en gång men det är klart att han fattade vart autostradan ledde. Väl inne la han sig platt på marken och försökte simma sig fram till människorna där inne. De var helt förstummade över att en cairnterrier kunde vara så trevlig. Och det är han ju. Helt underbar, min lilla cairnterriertagg som snart fyller agilitymyndig.
Vi räknar dagarna till den 26 april när han får börja tävla även om vi inte har varken slalom eller kontaktfält klara till dags dato. Det hinns med om bara den förbannade snöjäklen kan börja försvinna. Jag tittar på termometern som visar -9,3 grader. Det är exakt lika många minusgrader som Taggen väger i kilogram. Jag kollade hos veterinären idag, bara för att veta.
Nu ska jag snart gå och sova. Det känns bra och lugnt med en labrador, en cocker spaniel och en cairnterrier i sängen. Tyvärr hjälper det inte särskilt bra mot mina sömnrubbningar - jag vaknar mellan 4-8 gånger varje natt och drömmer allt ifrån att jag sitter i fängelse till att jag blir jagad av Gestapo. Avhandlingsstress kallas det visst för men det hjälper inte att det har ett namn. Jag är lika trött på morgonen ändå.
Då när jag måste gå upp och Taggen ligger på kudden med sin sträva rygg mot mitt ansikte. Vem kommer upp ur sängen då?
Bordercollie eller cairnterrier?
"En sån där kan man inte träna, men söta är de!"
"Min mormor hade en sån, den gjorde utfall mot andra hundar"
"Jag hade en hane som var hanhundsilsk. Skaffar jag en sådan igen blir det definitivt en tik"
Det var sådana kommentarer jag fick när jag pratade om cairn för flera år sedan. Taggen var inget impuls- eller tröstköp när Kotten dog utan cairnterrier är en ras jag funderat på sedan typ 2004. De är söta, lite större än en norfolk och sundare i kroppen. Och så kan de hoppa.
Med tanke på kommentarerna ställde jag tusen frågor om temperamentet när jag frågade om Christer ville sälja Taggen till mig. Jag ville ha en cairnterrier men som skulle fungera i grupp och i v ardagen och jag vet ju att mentalitet till största delen är ärftligt. Och så påverkar hundträning också, så klart. Jag menar, om man nu lär hunden att det är OK att göra utfall så lär den fortsätta med det.
Men dessa kommentarer hör jag aldrig när jag är ute officiellt med Taggen. Förra gången i Katrineholm sa Malin:
"Har du reamotor i röven på honom - jag har aldrig sett någon Cairn som springer på agilitybanan". Och då avsåg hon den förklädda sheltien. Jag tittade oförstående på henne - det är väl klart att han springer! Han kan ju springa i skogen så då är det väl klart att han springer på banan. Jag har för 17 en rådjursklöv i näven!
Sedan tänkte jag lite mer på det och så slog det mig att det är ytterst sällan en cairnterrier faktiskt springer som ett skott. Jag känner till en och det är legendariska Ronja med husse Pälle från Varberg. Med detta ekipage som målbild började jag träna Taggen för ett år sedan.
Det var sitt kvar för kastade bollar, det var attackera boll i full fart på kommando. Det var inte springa fram till tanter på promenaden och så var det att lära sig sitt namn. Det låter kanske mycket men det är det inte - för Taggen fick göra det i stället för att hitta på saker på egen hand. Han fick sin frihet men genom min försorg.
Idag var jag och körde lite lydnad i ridhuset och släpade med mig Taggen efter de andras pass. Med väldigt lite grundträning inser jag att han är en bordercollie. Han har inte ögon för något annat än mina kommandon - för Taggen är en väldigt hungrig hund.
När jag kör med Spika står han uppbunden och gnäller nästan hela tiden. Han tittar på oss och följer oss med blicken från sin plats i hörnet, helt uppslukad av det faktum att han snart, snart ska få komma med.
"Cairnterrier?! Går det lära dem nåt egentligen?" Jag hör fördomarna inom mig men låter dem vara för en stund och testar lite nya saker. Han provar fem gånger med att ställa sig upp när jag lämnar "sitt kvar". Gårtill slut tillbaka, tar honom lugnt i skägget och säger "Det är fel!" med lugn men bestämd röst. Gör om och ger honom godis nästa gång när han sitter. Han fattar direkt, och laddar sitt kvar med full energi. Inkallningen gör han för en tia med rakt sättande. Och han som knappt vet vad sitt vid sidan är men han är så van att träna att han lärt sig att dra slutsatser.
Vi provar ställande under marsch och på två klick fattar han galoppen. Han ställer sig för en tia.
Har verkligen lydnadsträning med rasen att göra? Är det bara bordercolliies som kan bli lydnadschampions och tävla SM? Jag tror inte det. Inte om man tar steg för steg i träningen och hela tiden visar vad man vill och belönar med hög frekvens. Jag tror inte att det är lättare med en bordercollie än med en cairnterrier.
Jag tror att det är lättare att träna en cairnterrier än en bordercollie för fy bubblan till samarbete, intelligens och motivation har jag knappt skådat hos mina labradorer! Jag ska försöka filma ett pass och lägga ut.
"Min mormor hade en sån, den gjorde utfall mot andra hundar"
"Jag hade en hane som var hanhundsilsk. Skaffar jag en sådan igen blir det definitivt en tik"
Det var sådana kommentarer jag fick när jag pratade om cairn för flera år sedan. Taggen var inget impuls- eller tröstköp när Kotten dog utan cairnterrier är en ras jag funderat på sedan typ 2004. De är söta, lite större än en norfolk och sundare i kroppen. Och så kan de hoppa.
Med tanke på kommentarerna ställde jag tusen frågor om temperamentet när jag frågade om Christer ville sälja Taggen till mig. Jag ville ha en cairnterrier men som skulle fungera i grupp och i v ardagen och jag vet ju att mentalitet till största delen är ärftligt. Och så påverkar hundträning också, så klart. Jag menar, om man nu lär hunden att det är OK att göra utfall så lär den fortsätta med det.
Men dessa kommentarer hör jag aldrig när jag är ute officiellt med Taggen. Förra gången i Katrineholm sa Malin:
"Har du reamotor i röven på honom - jag har aldrig sett någon Cairn som springer på agilitybanan". Och då avsåg hon den förklädda sheltien. Jag tittade oförstående på henne - det är väl klart att han springer! Han kan ju springa i skogen så då är det väl klart att han springer på banan. Jag har för 17 en rådjursklöv i näven!
Sedan tänkte jag lite mer på det och så slog det mig att det är ytterst sällan en cairnterrier faktiskt springer som ett skott. Jag känner till en och det är legendariska Ronja med husse Pälle från Varberg. Med detta ekipage som målbild började jag träna Taggen för ett år sedan.
Det var sitt kvar för kastade bollar, det var attackera boll i full fart på kommando. Det var inte springa fram till tanter på promenaden och så var det att lära sig sitt namn. Det låter kanske mycket men det är det inte - för Taggen fick göra det i stället för att hitta på saker på egen hand. Han fick sin frihet men genom min försorg.
Idag var jag och körde lite lydnad i ridhuset och släpade med mig Taggen efter de andras pass. Med väldigt lite grundträning inser jag att han är en bordercollie. Han har inte ögon för något annat än mina kommandon - för Taggen är en väldigt hungrig hund.
När jag kör med Spika står han uppbunden och gnäller nästan hela tiden. Han tittar på oss och följer oss med blicken från sin plats i hörnet, helt uppslukad av det faktum att han snart, snart ska få komma med.
"Cairnterrier?! Går det lära dem nåt egentligen?" Jag hör fördomarna inom mig men låter dem vara för en stund och testar lite nya saker. Han provar fem gånger med att ställa sig upp när jag lämnar "sitt kvar". Gårtill slut tillbaka, tar honom lugnt i skägget och säger "Det är fel!" med lugn men bestämd röst. Gör om och ger honom godis nästa gång när han sitter. Han fattar direkt, och laddar sitt kvar med full energi. Inkallningen gör han för en tia med rakt sättande. Och han som knappt vet vad sitt vid sidan är men han är så van att träna att han lärt sig att dra slutsatser.
Vi provar ställande under marsch och på två klick fattar han galoppen. Han ställer sig för en tia.
Har verkligen lydnadsträning med rasen att göra? Är det bara bordercolliies som kan bli lydnadschampions och tävla SM? Jag tror inte det. Inte om man tar steg för steg i träningen och hela tiden visar vad man vill och belönar med hög frekvens. Jag tror inte att det är lättare med en bordercollie än med en cairnterrier.
Jag tror att det är lättare att träna en cairnterrier än en bordercollie för fy bubblan till samarbete, intelligens och motivation har jag knappt skådat hos mina labradorer! Jag ska försöka filma ett pass och lägga ut.
Jag hamnade i diskussion på nätet.
Diskussionsforum är lite av ett intresse samtidigt som de utgör stommen i mitt arbete. Jag forskar nämligen på språkliga manövrar på tyskspråkiga forum. Det gör det ganska spännande att lägga sig i diskussioner när jag nästan är på upploppet eftersom jag känner igen och kan hantera strukturer på ett helt annat sätt än för fem år sedan. Fast jag kanske ska tillägga att jag bara är människa också och den mesta kommunikationen är helt spontan.
Min närmsta birmakollega startade en tråd på birmasällskapets hemsida och jag kunde bara inte låta bli. Upprinnelsen till tråden är bara så dum att det inte är sant. Det handlar om hankattägare som vill kontrollera sin hankatts inflytande på avel genom att visst låna ut den så att man kan dra in lite pengar på parningsavgiften men sedan ska inte hankattavkommorna gå vidare i avel. Om de gör det och (pappa)hankattsägaren inte är med på det så ska uppfödaren pröjsa 15000 i straffavgift.
Det är helt otroligt. Först medger man att katten får avlas på men inte avkommorna. Jag kallar detta för "kattproduktion" vilket skiljer sig från "kattavel" där man med en parning redan tänker på nästa generation. Varför para med nåt som ska strypas åt, trots att katten i sig har en festlig stamtavla, är frisk och dessutom snygg? För det är väl sådana katter vi vill avla på?
Hrm, hankattsägaren tycker så klart att denna är superseriös som inte låter hankatten para kreti och pleti men med den inställningen skiljer jag verkligen inte på en engångsuppfödare och denne eftersom ingen av dem har ett enda mål med sin avel. Möjligen att behålla linjerna för sig själva för att på så sätt kontrollera sin hankatt.
Vi vet inte idag om vårt avelsarbete blir bra eller inte om tio år men med tanke på hur få som avlar fram birmor med en annan plan än att ta en kull på sin hona och spara en unge själv i förhållande till hur många katter som föds så är jag förvånad över denna inställning. Det är då tur att det finns kloka människor som ger fanken i att kastrera sin hankatt och lägger ut honom på birmasällskapets hemsida. Jag kommer själv att försöka få mina kattungeköpare att göra detsamma; i synnerhet om de inte bor i Stockholm.
Inavel förhindras genom ett stort antal katter i avel och där ingen enskild individ får mer än 10% avkommor av en årsproduktion. I birmans fall går alltså gränsen vid 150 avkommor/katt. Det är få som kommer upp i det.
Med tanke på att uppfödningen av helig birma är så begränsad och att 90% av alla födda katter enbart säljs som sällskapskatter är det befängt att låsa linjer från bra hanar.
Vi behöver hankatterna i avel, alldeles för många kastreras innan de fått chansen att reproducera sig. Sedan ska man kanske inte avla på vad som helst men här är skillnaden mellan hund och katt enorm. En hund behöver ta stor hänsyn till mentalitet och arbetsegenskaper, något som faller bort med kattaveln. Alltså är det bara sundhet och exteriör som blir kvar som kriterier. Och temperamentet kommer med utställningsmeriten ty ingen katt klarar en utställning om den inte har temperament för det.
Så innan du kastrerar din hankatt - behöver du verkligen det om han inte strilar?
Min närmsta birmakollega startade en tråd på birmasällskapets hemsida och jag kunde bara inte låta bli. Upprinnelsen till tråden är bara så dum att det inte är sant. Det handlar om hankattägare som vill kontrollera sin hankatts inflytande på avel genom att visst låna ut den så att man kan dra in lite pengar på parningsavgiften men sedan ska inte hankattavkommorna gå vidare i avel. Om de gör det och (pappa)hankattsägaren inte är med på det så ska uppfödaren pröjsa 15000 i straffavgift.
Det är helt otroligt. Först medger man att katten får avlas på men inte avkommorna. Jag kallar detta för "kattproduktion" vilket skiljer sig från "kattavel" där man med en parning redan tänker på nästa generation. Varför para med nåt som ska strypas åt, trots att katten i sig har en festlig stamtavla, är frisk och dessutom snygg? För det är väl sådana katter vi vill avla på?
Hrm, hankattsägaren tycker så klart att denna är superseriös som inte låter hankatten para kreti och pleti men med den inställningen skiljer jag verkligen inte på en engångsuppfödare och denne eftersom ingen av dem har ett enda mål med sin avel. Möjligen att behålla linjerna för sig själva för att på så sätt kontrollera sin hankatt.
Vi vet inte idag om vårt avelsarbete blir bra eller inte om tio år men med tanke på hur få som avlar fram birmor med en annan plan än att ta en kull på sin hona och spara en unge själv i förhållande till hur många katter som föds så är jag förvånad över denna inställning. Det är då tur att det finns kloka människor som ger fanken i att kastrera sin hankatt och lägger ut honom på birmasällskapets hemsida. Jag kommer själv att försöka få mina kattungeköpare att göra detsamma; i synnerhet om de inte bor i Stockholm.
Inavel förhindras genom ett stort antal katter i avel och där ingen enskild individ får mer än 10% avkommor av en årsproduktion. I birmans fall går alltså gränsen vid 150 avkommor/katt. Det är få som kommer upp i det.
Med tanke på att uppfödningen av helig birma är så begränsad och att 90% av alla födda katter enbart säljs som sällskapskatter är det befängt att låsa linjer från bra hanar.
Vi behöver hankatterna i avel, alldeles för många kastreras innan de fått chansen att reproducera sig. Sedan ska man kanske inte avla på vad som helst men här är skillnaden mellan hund och katt enorm. En hund behöver ta stor hänsyn till mentalitet och arbetsegenskaper, något som faller bort med kattaveln. Alltså är det bara sundhet och exteriör som blir kvar som kriterier. Och temperamentet kommer med utställningsmeriten ty ingen katt klarar en utställning om den inte har temperament för det.
Så innan du kastrerar din hankatt - behöver du verkligen det om han inte strilar?
Det är jäkligt kallt, men det går ändå.
Jag fryser. Jag går mig varm i de nya skidbrallorna varje dag. Jag har dem t o m på mig när jag åker till jobbet för jag tycker att det är så kallt att vänta på T-centralen. När tåget är försenat, som det var i fredags med 90 minuter, är det många som ser på mina fina svarta skidbrallor med avund. För även storstadsbor fryser. Jag undrar dock om modet gör det, det verkar inte så för jag är tämligen ensam om utstyrseln.
Igår var vi i ett kallt ridhus och tävlade lydnad. Det var så kallt så att en del hundar inte ville ligga ner. Det gjorde Zingo, men det var med en viss iver i början. Vi klarade platsliggningen och väntade in de andra momenten. Det var när jag hämtade honom för de individuella momenten jag såg hur illa det är ställt med hans isoleringsteknik.
Den är lika med noll.
T o m spanieln, som saknar underull, klarar kylan bättre än labben. Det kanske är riktigt och hundvänligt att hålla labradorerna feta trots allt? Njaee, fast det finns hundmode som tur är.
De individuella momenten gick bra och inte bra: han gnällde lite på fria följet, fick en femma på inkallning med stå och en tia på rutan. Apporteringen blev livad med ett stort spåndamm när han skulle hämta apporten. Hoppet blev han disträ av publiken och fjärren är som vanligt. Han sätter sig inte på första. Jag fattar inte...
166 poäng och en sjunde plats. Nästa start blir i klass 3.
I pris fick vi en ljuslykta. Den är förvisso fin men Zingo hade andra prioriteringar. Efter tävlingen åkte vi till djurmagasinet och hämtade lite extra kläder.
Inte sjutton ska han behöva frysa nu, Zuperzingo!
Så här såg han ut när han fick prova Divas fleeceoverall. Hrm - han njöt av den så jag åkte direkt till djurmagazinet och hämtade det hrä för 700 spänn. Nu ska han baskemej inte frysa nåt mer!
Igår var vi i ett kallt ridhus och tävlade lydnad. Det var så kallt så att en del hundar inte ville ligga ner. Det gjorde Zingo, men det var med en viss iver i början. Vi klarade platsliggningen och väntade in de andra momenten. Det var när jag hämtade honom för de individuella momenten jag såg hur illa det är ställt med hans isoleringsteknik.
Den är lika med noll.
T o m spanieln, som saknar underull, klarar kylan bättre än labben. Det kanske är riktigt och hundvänligt att hålla labradorerna feta trots allt? Njaee, fast det finns hundmode som tur är.
De individuella momenten gick bra och inte bra: han gnällde lite på fria följet, fick en femma på inkallning med stå och en tia på rutan. Apporteringen blev livad med ett stort spåndamm när han skulle hämta apporten. Hoppet blev han disträ av publiken och fjärren är som vanligt. Han sätter sig inte på första. Jag fattar inte...
166 poäng och en sjunde plats. Nästa start blir i klass 3.
I pris fick vi en ljuslykta. Den är förvisso fin men Zingo hade andra prioriteringar. Efter tävlingen åkte vi till djurmagasinet och hämtade lite extra kläder.
Inte sjutton ska han behöva frysa nu, Zuperzingo!
Så här såg han ut när han fick prova Divas fleeceoverall. Hrm - han njöt av den så jag åkte direkt till djurmagazinet och hämtade det hrä för 700 spänn. Nu ska han baskemej inte frysa nåt mer!
