Johannas hundar

Har det undgått någon att jag är doktorand? Och att det innebär att man under fem års tid fokuserar på en enda uppgift, nämligen att ställa en rad problem mot varandra och hitta lösningar på dem? Så, nu vet alla det. Denna bloggs innehavare är doktorand.

Nu skriver jag inte detta i bloggens första stycke för att jag ska imponera på någon. Jag tror nämligen inte på att just yrket "doktorand" imponerar på folk eftersom vi är rätt många nu. Jag är inte speciellt ensam i min yrkesroll och tycker det är rätt praktiskt. Man får vara som man är och de flesta doktorander har också oerhörd stor respekt för det den andra gör.

Som doktorand undervisar man också och i synnerhet inom språkämnena är det lite speciellt eftersom de första terminerna i princip bygger på en färdighetsträning. Studenterna är vana vid från gymnasiet att det finns ett facit.

"Vilket genus har 'bil'?" frågar de och antecknar - i bästa fall - när läraren säger "das Auto-s".

Så fortsätter det hela första terminen i tyska och när studenterna kommer lite längre övergår studierna i mera renodlade universitetsstudier. Då handlar det inte längre om att lära sig ett visst stoff utan snarare att kunna fundera fram lösningar på problem, dvs. det som utmärker en god forskare. Fast i mindre format på grundutbildningen då, förstås. Studenterna kan snabbt delas in i två grupper. Den ena gruppen fattar direkt och funderar och reflekterar och tänker ut en lösning på problemet på egen hand. Den andra gruppen är de som inte lyckats kvalificera sig för högre utbildning rent kognitivt. I stället för att börja tänka själva blir de förbannade på läraren som inte vill ge dem svaret och väntar på facit. När det inte längre finns ett facit blir de frustrerade över att de först måste ha förklaringsmodellen, metoden, klar för sig innan de kan ge ett svar på en given frågeställning.

Det är här man sållar agnarna från vetet.

Det här är dock inget universitetsproblem utan är en spegling av samhället i stort. Och det speglar sig ytterst tydligt inom agilityn.

"Så där kan man inte göra!".

Jag gar hört det under ett antal år, varje gång en ny handlingsteknik gör sitt intåg på den svenska agilityarenan. Först är folk emot bakombyten, sedan framförbyten, sedan bakombyten igen (jag är en sån för jag KAN inte), sedan kommer threadles och staket och "hu vad antiagility[för jag kan inte styra]" och så kommer då blindbytena och Jaakkosvängen.

Gregissarna skriker högt för de har ju ÄNTLIGEN hittat FACIT. De är som studenter i allmänhet som kommer till universitetet. Att saker och ting kan förändra sig och att facit ibland är relativt har de inte tänkt på.

Min ena lärare på grundutbildningen brukade försvara sina bristande grammatikkunskaper med "det ska vara så för att det låter bra". Det är en helt värdelös förklaring, jag fattade ingenting av det.

Men faktum är att förklaringen är genial ur ett perspektiv - den är relativ. Den ändrar sig med den som använder sig av den, det som låter bra för mig i svenskan låter dåligt för en norrlänning till exempel. För visst kokte man potatisen igår - inte kokade man den väl? Nu är det givetvis så att det inte finns förklaringar av typen "det låter bra" för det vi behöver är en bra förklaringsmodell.

Det är därför Bache kan kasta sig ut på plan med Excel och köra rallyagility utan att det går fel för hon har en bra förklaringsmodell. Hon kan sätta in olika parametrar i en formel och få ut en relativ handlingsmanöver på andra sidan. Typ "hundens hindersug x förarens förkunskaper / kurstimmar hos Bache + hundens faktiska hastighet x antal meter till  nästa hinder = Jaakoturn.

Äsch, ni förstår vad jag menar. Jag kan inte räkna.

Jag kan därför inte svänga heller utan chansar vid varje banvandring i stället för att räkna ut en förklaringsmodell som faktiskt håller i alla lägen.

Men nu har ju Greg redan gjort det, problemet är bara att de manövrarna räcker till en viss del. Gregsystemet är bra till viss del men nu är det så att jag tycker att det är käckt med fel arm ibland eftersom det i mitt relativa handlingssystem är rätt arm.   Får jag inte göra det då?

Självklart, men jag är inte heller Greggsi då längre. Men jag är inte Gricean eller Goffmanian eller Schegloffian heller. Jag är Salomonsson (2010) och det är mycket enklare. Vet ni varför? Jo, därför att forskning handlar om utveckling inte om isolering. Att använda sig av ett system och modifiera det kallas 'forskning' i dagens moderna samhälle och det är precis det jag tycker är så sjukt kul med agilityn. Det händer nytt precis hela tiden - man hinner knappt lära sig en manöver förrän nästa dyker upp. Man blir nästan yr av tanken.

På hundutställningar är det precis tvärtom. Man hänger sig kvar vid samma standard år ut och år in och försöker få fram en hund som bäst motsvarar den. Det märkliga är bara att trots detta som borde vara tämligen enkelt (om man kan trimma, hrm...) blir folk där - precis som i agilitysvängen - helt fanatiska och bara måste framhärda sin ståndpunkt till varje pris, skit samma hur det går.

Idag blev någon hånad i ringen. Det är inte OK. Det är INTE OK. Jag står där med en hund som jag älskar över allt annat på denna jorden och vill ha en trevlig dag - och så ska man tvingas bevittna mobbing från högre ort bara för att de har fått för sig att det finns ett svartvitt svar på alla lösningar. De har betalat för att få höra domarens åsikt - och så ska de vara elaka mot varandra. Fy bubblan, jag blev på fläcken bra sugen att gå på årsmötet, bara för att få dem att börja uppföra sig. Jag är bra sugen.... Det är samma folk som för 20 år sedan och samma princip som gäller: Om jag inte vinner på hederligt spel kör jag med fula tricks. USCH!

Snart ska jag till klubben och genrepa på kaninerna. Det är spännande man vet inte hur det kommer att gå i morgon. På spanielproven finns det definitivt inga svartvita svar bara tur och skicklighet. Vi får hoppas på turen i morgon och att Spika tog lärdom av gårkvällens övningar i fågelmarken.

"Så där kan man inte göra!" skriker väl då någon äldre förstpåsigpåare som har missat första kapitlet om hundens inlärningsförmåga.

Nä, det kan man inte tänker jag då i mitt stilla sinne. Men se - jag gör det ändå, och hunden lyder mig. Vad ska du göra åt det?

Det här är inte bra för hjärtat. Jag har träffat på två idioter under två dagar som retat gallfeber på mig. Den ena kunde jag säga ifrån till. den andra fick jag stå med mössan i hand och svälja inför fast jag inte ville. Det är så när man är på plats på andras villkor. Då får man gilla läget även om man inte vill.

I mitt kvarter finns det en hel del människor som ständigt tror att de är de som får andra människor att bocka och buga, fast  det egentligen är de själva som borde säga 'tack' en gång för mycket. Det handlar om människor som gärna vill bli förstådda men som sällan vill förstå. Det handlar om 40% av stadens befolkning. Efter fyra år har jag ledsnat på att få hundarna tittade på som vore de smittade med allvarliga sjukdomar. Som tittar på dem med hat i blicken - och det irriterar mig. 

Ett samhälle som ska byggas av förståelse och respekt håller på att kollapsa enligt den väl insatta källa jag träffade när jag fiskade igår. Mannen är från Irak och jobbar som fritidsledare på fritidsgården nedanför mitt fönster. Han berättade om alla sattyg rackarungarna håller på med och hur föräldrarna ständigt tar dem i försvar. Man blir mörkrädd.

Det är väldigt lätt att klaga på andra och i ett samhälle som i vanliga fall erbjuder mycket kan jag förstå att man ibland kanske vill kräva lite väl mycket. Som till exempel döden åt undertecknads tre hundar. Frågan är hur samhället skulle reagera om jag önskade döden åt deras barn?

Igår förmiddag gick jag sedvanliga rundan i lilla skogen där jag bor. Man får ha lite koll på hundarna och inte släppa dem vind för våg för ibland träffar man på folk som plockar bär och svamp. Jag släpper Taggen och Zingo när jag upptäcker en kvinna som kommer gående. Kallar in hundarna och sätter dem bredvid mig. Allt är frid och fröjd tills denna något krävande kvinna tar modet till sig och vill läxa upp mig. Hon anser att skogen är hennes och att hundarna inte får vara lösa. Jag ignorerar henne tills droppen kommer.

"Hundar får inte vistas i skogen".

"Nä nu får det vara nog!!!" säger jag, upprörd till max över att återigen få spe för att jag är hundägare. Man får inte vara rasist - men invandrare får HATA mina hundar??!! Nä, nu räcker det. Jag blev rasist på fläcken och sa vad jag tänkte.
"Du ska ha en sak klart för dig och det är att du inte provocerar mig på det viset. Jag är mycket väl medveten om vad jag har för rättigheter och en av dem är att jag får ha dem lösa i skogen efter den 22 augusti under förutsättning att de inte stör människor och vilt! Ska du bo här får du finna dig i att det finns hundar i det svenska samhället. Annars finns ju alltid alternativet att du bor i något annat land där det inte finns hundar! Jag har RÄTT att vara här och det är din  SKYLDIGHET att acceptera det under förutsättning att mina hundar sköter sig!"

"Nä de får inte vara här".

"JO det får de! Hunden är en del av den svenska kulturen och det får du finna dig i! Och vill du inte plocka bär i den här skogen för att det kan komma hundar, ja då får du plocka i parken!" Som pricken över i fick Taggen hälsa på kärringen.

"Ja ser du nu krafsar han på mig!"

"Ja och det kan du ha så illa som du bär dig åt. Jag hade mina hundar under kontroll men du respekterar inte mig och mina hundar - och då ska du veta att då respekterar jag inte dig heller!"

Fast det gjorde jag. Jag släppte inte Zingo och Spika på tanten fast jag hade god lust.

Alltså det där utspelet kändes så jävla skönt rent ut sagt. Jag är så oerhört trött på att mina grannar aldrig någonsin vill prata med mig - för jag har hund. De är livrädda och skriker högt om de ser dem.

Idag stötte jag på nästa pucko.

De var nog rädda för att få fortkörningsböter i Hölö-Mörkö för herreminje vilken tid det tog att arrangera DM i alla storlekar individuellt och lag. Vi var där kl 9 och var inte klara förrän kl halv fem.

Domaren, som jag numera har ett dåligt öga till, hade byggt fyra, helt fristående banor. Samtliga banbyggen tog en halvtimme var. Bara om de kunnat effektivisera banbyggandet och bara flyttat några hinder hade vi varit klara kl 15.

Dessutom körde S+M banvandring för sig i tio minuter och large för sig i tio minuter. Att slå ihop banvandringarna och korta dem till 8 minuter hade räckt - och vi hade varit klara kl 14.15.

Dessutom hade inte tävlingsledaren behövt räkna ut resultaten OCH vara speaker. Då hade vi varit klara kl 13.45 och jag hade inte varit dödens trött och kunnat göra något mer idag.

På den bana domaren ställt upp i agilitylagklassen utgick han ifrån att alla skulle springa (dvs. jogga; observera risken för fortkörningsböter) bredvid sina hundar. Tills jag och Zingo kom. Jag tänkte gena och ser domaren som står rakt i min väg. "Flytta dig - du är i vägen!" säger jag och krocken är ett faktum. De farliga trafikanterna är inte de som kör för fort. De farliga är de som parkerar mitt i vägen.

"Jag vill ha omlopp!" sa jag då eftersom jag blev märkbart störd.
"Kör vidare" säger han och vi kommer i mål på 25 fel. Domaren var skyldig till vägran.

Och det var lite för mycket för mig och jag blev väldigt irriterad. Efteråt säger han "ja jag förstår att du blev sur men jag är ett hinder och då får du se upp för mig!".

Vilken idiot! Det finns inga regler om det! Domaren ska hålla sig ur förarens väg, punkt slut. Och att överhuvudtaget tjafsa om en sån grej på ett DM gjorde mig väldigt sur och fick mig att associera till vissa andra osmidiga organisationer som sätter principer högst på prioriteringsskalan och de sociala kontakterna sist. Hade jag dömt hade jag sagt "ursäkta mig - jag stod i vägen. Självklart får du ett omlopp!" Men uppenbarligen måste jag se hemskt kul ut i förbannat tillstånd för han gav inte med sig. Ich bin anfechtbar. Bara till att slå till, Johanna står pall för allt.

Efter mig körde Linda samma system som jag. Domaren flyttade sig ur vägen så att fortkörarna kunde komma fram. Trots det ville han utdela boten till mig, domaren? I det läget var det inte bra att göra en "Johanna-träffar-hundfientlig-invandrare-i-skogen"-manöver. Jag fick ta av mig mössan och niga snällt. Usch. Jag hade ju rätt.

Då ångrade han sig och gav mig omlopp. Vi diskade oss och jag var märkbart störd - inte över krocken men över att domaren hittat på egna regler och dessutom var principfast i stället för smidig. I sista loppet hasplade jag ur mig ett "men Zingo HIT för helvete" och fick skit för det sen av tävlingsledaren. Hoppsan. Hon har helt klart missat IPO-SM. Även om de inte svor som borstbindare hela högen så skrek de i tonlägen jag inte tycker är acceptabelt.

Det är helt enkelt skillnad på om man kör IPO eller agility inom förbundet.

För fyra år sedan sa jag "aldrig mer Hölö-Mörkös tävlingar" men hade tydligen förträngt det till i år. Eller - jag ville tro att de lärt sig speeda upp tempot lite. Ack så fel jag hade. Det är 30 som gäller på HMBK och vi från Södertälje brukar köra i 130. Minst. Även om man får en bot då och då är det roligare när det går fort.

Att min blogg är tyst är ett gott tecken. Det innebär att jag har fullt upp. Förra helgen var jag nämligen återigen på Sveriges framsida och hjälpte till på Bruks-SM. Det fungerade alldeles ypperligt och den största anledningen till det - förutom ett väl samkört team inom Falkenbergs BK - är ju givetvis att SHU var fullt upptagen i sandlådan med att kriga om A-hinder och spadar.
"Den är MIN!!!" skriker SHU:s förvuxne representant till den jävige sydsvensken i andra hörnet av sandlådan.
"NEJ!!!" skriker han tillbaka i gäll falsett, "Den är MIN!!!". Så där håller de på. Under tiden betraktas skådespelet från sidan av en något mognare SBK-representant som försiktigt knackar på axeln och undrar om man kanske kan få köpa hindren.
"Vi ska nog se till att ni håller käften" ekar det då återigen från sandlådan. De vill nämligen hellre tjafsa om hindren än att låta någon använda dem.

SHU har minsann mognat i sitt språkbruk. Det går helt enkelt framåt. Man undrar om det inte är dags att låta SHU bli vilande med tanke på att den som påverkar UR är strax över 25. Jag menar, det var ju den anledningen till att FHU fick bli vilande, och tack och lov för detta nu när vi ser hur SHU tar hand om sina medlemmar. Vi hade helt enkelt för många i styrelsen över 25. Och detsamma gäller på SHU:s kansli, men det är klart att det är skillnad på om man sitter I sandlådan eller om man gör som sandlådan säger.

Fånigt är det i varje fall hur som helst. Fånigt och idiotiskt. Och i sann svensk anda, "vi vill inte ha några konflikter" så skapar vi oss en stor konflikt helt i onödan eftersom ledningen inte vill ta sitt ansvar. Organisationen skulle behöva ses över, det går inte att bedriva föreningsverksamhet om enskilda personer får agera hjulstopp. Vi ser det på andra håll inom förbundet där SM-kvallistorna i agility inte heller uppdateras korrekt. Det är bra att få in alla pengar agilityn genererar men svårt att ta sitt ansvar för sporten.

Fast nu var det inte hindren på Falkenbergs BK detta skulle handla om. För Micke har ju faktiskt snickrat ihop 10 stycken. Jag provsprang dem på agilityplan under fredagen. Spika svängde så fint så fint. Det måste ha berott på hindren.

Och på att jag befann mig på Sveriges framsida.

Idag var vi anmälda till Oxelösund, men hör på det här då. Jag orkade inte åka! Spika löper två mpnader för tidigt och att åka 9 mil enkel väg för att springa två lopp med Zingo - nä, det fick vara. Jag stannar hemma och ska snart gå andra rundan med hundarna för att sedan röja i förrådet. Jag har jobbat den berömda kroppsdelen av mig i veckan för att kunna skicka en skaplig text till Uppsala på måndag. Det kan inte hjälpas, jag behöver en ledig dag. och i morgon är det DM, det ska vi däremot vara med på.

SM, ja. Det finns bildbevis på att jag var där. Kolla det här från SBK:s hemsida:



Jo, det är jag och Zingo. Marschbandet sa ifrån sig uppdraget att spela måndagen innan SM och fredag morgon ringde Annika upp mig och föreslog att jag skulle hålla takten. Tja, jag som bara kan spela "Eva-Lena med Bom-tjafs" på trummor sedan högstadiet insåg att det var dags att utöka repetoaren. Improvisation var det som gällde och det visade sig att jag faktiskt kunde spela marschtakt på trumma. Man vet inte att man inte kan förrän man har försökt, helt enkelt.

Väl på torget kom ösregnet men det var stämningsfullt och högtidligt. Hund-SM skulle gå av stapeln.

Lördag morgon gick jag spår åt en skyddshund som sedemera vann hela skiten. Jag kan inget om skyddshundar men ekipaget lös ändå som en stjärna från en klarblå himmel; de var i en klass för sig.

Annars var det jag som stod för resultatredovisningen. Det funkade bra men jag förundras ändå över hur kvinnor tenderar att fungera. Vilken offermentalitet! Jag höll på att få frispel. Att man blir kort bemött betyder inte att man blir angripen, det kan vara ett svar på ett omedvetet angripande från sin egen sida. Läs Salomonsson 2010 om ni inte tror mig. Jag har bevis för det påståendet.

Att jobba med sekretariatet är en stressande uppgift där allt måste bli rätt. Att då bli avbruten är fruktansvärt irriterande. Om man frågar först om de som sitter med pappren kan prata med en så blir det mycket lättare och man slipper bli avsnäst tillbaka. Ibland får man försöka vara lite smidig och inte bara utgå ifrån att världen är emot en. Om man börjar med ett "hej" som gör mottagaren uppmärksam på att man har något att säga brukar förhindra de största världskrigen man kan tänka sig.

Intressant var också den kille som påpekade att rapportpoängen inte stämde tills det kröp fram att han ville att vi skulle ändra domarnas bedömning.

"Tja, hur domarna dömer kan vi inte göra något åt, då får du prata med dem själv" sa vi.
"ja, men ni har ju kontakt med dem", tyckte geniet då.

Snacka om att be budbäraren ta smällen så man slipper själv. Tja, inte så märkvärdigt. Vi var ju på SVENSKA mästerskapen, ni vet i landet där man inte törs ta i konflikter så att man skapar dem den vägen i stället.

På söndag lunch var resultattavlorna färdigifyllda och vi kollade in skyddet på eftermiddagen. Jag måste säga att även om det är macho så är det ändå bra coolt hur hundarna jobbar. Och jag gillar de självständiga momenten där hunden måste tänka själv. Ashäftigt!

Så närmade sig prisutdelningen med stormsteg och återigen fick jag pga. tekniskt strul med CD-skivan ta fram trumman och leda paraden in på idrottsplatsens A-plan. Det var verkligen häftigt! Folk gick i takt och publiken klappade i takt och att det var ett SM gick inte att ta fel på. Vi började ceremonin med att låta alla stå upp och under min ledning sjunga nationalsången. Jag vet att det gick hem och att många tyckte det var stämningsfullt, nationalsången hör hemma på ett SM. Fast det krävs att någon kan och vågar sjunga för de andra så att folk ylar ikapp, annars blir det inte så bra. Vi gjorde det på SM i lydnad och agility i Kumla 2004 men då fick vi göra en kupp för att få det genomfört. Den SM-generalen i lydnad var emot projektet. I Falkenberg hade SM-generalen delegrat ut uppgiften men det spelade ingen roll.

Medlemmarna i Falkenbergs BK är inte så principfasta som vissa ungdomsförbund som sysslar med hundsport. Och de har fattat efter alla år att flexibilitet är ett framgångskoncept.

När blir det SM i Falkenberg nästa gång?

Torsdag den här veckan var en bra dag. Det hände exakt tre BRA saker.

1. Jag fick åka till jobbet. "Fick" är nämligen det rätta ordet; det är en ynnest att få vara på en arbetsplats när det är glädjetårar som gäller efter semestern. Jag är HEMMA på mitt jobb, lika HEMMA som jag är i Ugglarp på semestern. När jag kommer dit ler både jag och mina kollegor våra största leenden. Man blir glad ända in i själen av att det finns människor som tycker så mycket om en att de släpper sina skrivbord och datorskärmar, bara för att få krama om mig och säga hej. "Kuschelinstitut" är det rätta namnet. Gosinstitutionen med stort G är det som gäller på E9, Frescati. På jobbet fick jag också träffa vår nya kollega från Mannheim som inte bara är tysk utan dessutom gillar hundar. Hon är dessutom - som alla andra där - oerhört intelligent och delar mitt intresse för germanistisk lingvistik. Man blir glad, ända in i själen, av att det finns en person till på jorden som förstår varför det är viktigt med tysk språkvetenskap. Dessutom med en hund i ena handen.

2. Den andra bra saken som hände var att de väderkvarnar jag slagits mot har fällt in sina vingar och börjat begripa att undertecknad, Elaka Tant Johanna, menar allvar med hinderfrågan i Falkenberg. Håkan Ericsson från SBK flög ner till Falkenberg för att glo in i en gammal container. Jag ska inte klaga, men tycker att det är bra miljöovänligt och i dessa tider borde SHU kunna använda sig av både mobilkamera, Skype eller videofilm för att kunna konstatera hindrens status. Det hade dessutom gått fortare och förhindrat många medlemmars lidande. Dessutom blir det med dessa flygresor snart inga pengar kvar att förvalta när hindren är sålda, de lär gå med +/-0 i vinst. En förlust för SHU och en förlust för FBK. Det är en lose/lose-situation, förutom för SHU som möjligen vunnit lite prestige (GRATTIS!) och principer att ingen använt deras hinder och slitit ner dem så att de markant tappat värde under sommaren.

Håkan åkte i varje fall ner till Sveriges framsida och kollade in våra snygga balansbommar, hopphinder och tunnlar. Vips hade även superwebmastern Tobbe gjort sitt jobb och förkunnat att agilityåterväxten kanske trots allt är säkrad i Falkenberg, trots det kraftiga motståndet från SHU:s sida. Det ser ut att åtminstone bli en kurs i höst för dem som ännu inte förstått vikten av att lära hunden låsa på hindren eftersom de under hela sommaren varit inlåsta. Micke kommer att få tillbringa många timmar i den fina klubbstugan FBK under alla år så gentilt lånat ut till SHU:s numera vilandelagda lokalklubb, ivrigt förklarandes skillnaden mellan att låsa in och att låsa på. Är jag sarkastisk? Ni må förlåta denna dumma blogginnehavare, men förbannad är bara förnamnet för det jag är. Och jag bjuder SHU på den glädjen.

Hindren har blivit inspekterade och det tog exakt 8 dagar efter det att Elaka Tant Johanna röt i från tårna. Jag är nöjd även om väderkvarnen står kvar. Någon lokalavdelning kommer det i varje fall aldrig bli i Södertälje. Vi behöver kunna samarbeta bättre än så med tanke på hur många vitt skilda hundsporter som samsas där på samma gräsmatta. Det går för det mesta bra men ibland slår de gamla rävarna till. Ett motsträvig SHU med offermentalitet gör knappast saken bättre.

3. Den tredje bra saken som hände var nog den strid jag gav mig in i och faktiskt vann. Efter femman i agilityklass i söndags med Zingo gav jag mig sura den på att kontaktfälten måste bli bättre på A-hindret. Han måste även sitta i starten. I båda loppen tog jag tillbaka honom fem gånger innan han satt kvar och belönade med godis i startfållan. På A-hindret tog jag tillbaka honom och gav honom godis innan han fick springa vidare. Spika diskade sig i båda loppen - i första loppet svängde hon för mycket och i det andra för lite. Jag skulle så gärna vilja gå en tävlingskurs typ varannan vecka under hösten med henne men hittar ingen som håller någon!

Planen inför helgens tävling i Nynäshamn som vid det här laget avverkats till hälften var således att informera väderkvarnen Zingo om att slaget om starterna är förlorat. Han skulle informeras om att jag numeras satsat helhjärtat på en strid jag tänkte vinna och inte bryr mig ett dugg om vad något korkat ungdomsförbund anser om saken. Han kommer aldrig få tyst på mig och han ska sitta i starten.

Första loppet, agilityklass 2. Jag går banan fr a för Spikas skull och ger mig den på att Zingo inte ska få springa. "Det är lönlöst, du förlorar i längden, ge dig inte" kör jag för mig själv som ett mantra. Jag sätter Zingo, säger "Stanna!" i uppmanande ton och han lättar på baken.
"NEJ!!"
Tillbaka igen. "Sitt!".
"Bra"
"Sitt"
"Bra".

Min förvåning stiger. Hunden sitter och vi kör. "Äsch", tänker jag, "när han hoppar A-hindret tar jag tillbaka honom och går av banan. A-et är femte hindret". Till min stora förvåning hoppar han inte utan går ner så fint. Undrar om träningen i torsdags gav verkan? Klarar hela banan i flygande fläng men kommer för fort in i slalom, vägran och lite extra tid. 10 sek under referenstiden trots denna fadäs.

Hoppklass 2, Spika. Fartdåren som inte svänger svängde ganska bra men har ett kraftigt sug på tunnlar. Disk fastän tunneln låg fem meter bort. Jaha, vi får träna på det helt enkelt. Spika har ju haft tillträde till sin agilitybana hela sommaren och har lärt sig att låsa på hinder, eftersom ingen förening agerat stadgeenligt men oetiskt och låst in dem. Det kostade oss 55 spänn men det var det värt. För fy bubblan vad tösen springer!

Zingo hoppklass 2. Väderkvarnen sitter och fäller in vingarna. Går ur slalom, men räddar det snyggt i sista sekund. River ett hinder. Fem fel från uppflytt. Men det var fan så bra på ren svenska. Två lopp, två femmor. Det var nog vårt livs bästa resultat! Tänk på att jag slåss mot en väderkvarn.

Spika agilityklass 2. Eftersom matte inte vet om Spika tänker svänga eller inte skickar jag in henne i tunneln i stället för upp på balansen. Vi startar om därifrån och allt annat är nollat.

Återigen, vi behöver en kurs. Eller JAG behöver en kurs, och inte en sån där kurs där kursledaren behöver stå för bakandet av kakan, utan där jag får lära mig att baka själv.

Man ska välja sina strider och det har jag gjort med Zingo. Vi är nästan i mål nu. Jag började med slalom, sedan balans+gunga, och nu gäller start+A-hinder. Med tanke på att han gått varvet runt och nu strulat med slalom är det kanske dags att börja om då..? Väderkvarnen fäller ut sina vingar igen. I morgon är det en ny dag med nya möjligheter.

Och då är jag viss om att återigen vinna mot väderkvarnen.

Igår var min första dag efter semestern. Jag hade säkert kunnat blir tagen för fortkörning då också för jag flög till jobbet. Jag hade samma känsla som när jag skulle få åka tillbaka till Svalöv efter sommarlovet på gymnasiet. Man vet när man är hemma. Det är väl därför jag fortfarande har Falkenberg som min hemmabank.

På mitt jobb lär vi folk att skilja på sin och hans/ hennes. Det går ganska bra men man märker rätt snabbt att 80-talisterna har blivit lite väl mycket curlade. Ibland kan de be en göra helt omöjliga saker. En gång fick jag frågan om jag kunde mejla kurslitteraturen.

"Nä, men kanske SMS:a den" svarade jag.

Herregud, vad tror de att jag är för något? En levande pappersmaskin?

Det kanske är det jag är. En vandrande maskin som inte gör något annat över huvud taget än servar studenter med deras pennor och papper hela dagarna.

Leve Mondo. Så heter vår lärplattform på jobbet. Vi laddar upp alla uppgifter och har de samlade på ett enda ställe. Där kan studenterna sedan själva gå in och se vilka stenciler vi använt på lektionerna. Lysande.

Om man är strukturerad blir det mindre jobb sedan. Typ. Eller okm man gör det ordentligt en enda gång behöver man inte göra om det två gånger.

Iidag var det medlemsmöte på FBK. Hoppsan, sega motarbetande SHU som inte kan skilja på sitt och hans respektive hennes har fått tummen ur det berömda hålet. En språklärare satte spaden i backen och började jaga UR med eldgaffeln. Denna vecka ska hindren värderas. Det blev visst bråttom nu. Högre ort är informerad och jag har även infomerat mig om mina möjligheter som medlem. Tydligen är jag inte helt maktlös, det gäller bara att vara läs- och skrivkunnig.

Nästa vecka är det hursom helst Bruks-SM i Falkenberg. Jag ska dit och hjälpa till. Min andra hemmaklubb vid en av Sveriges vackraste platser ska arrangera en viktig hundtävling. Hoppas agilitybanan är ute på plan då. Med tanke på att Fanny Gott har flyttat till Kumla BK av alla klubbar med klickern i högsta hugg så är mitt hopp om hindren på FBK allt annat än ute. Ordet försätter nämligen berg i rullning och det kan gå oerhört fort om man bara hittar "send"-knappen.

"Nå'n gång måste det fan gå!"

Så säger en storpudelägare till en annan i Frövi i helgen. Alla jag pratade med diskade sig i lopp efter lopp. Det beror på att dem jag pratar med har hundar som springer. Jag har inga kompisar med långsamma hundar, det fungerar liksom inte. Jag blir grinig när hundarna inte springer och säger till dem att de måste träna upp farten. Det går så där för som vi alla vet är det ju bara dyngröta som gör att Spika och Zingo fattar att varje sekund är dyrbar.

I Frövi diskar vi oss i lopp efter lopp efter lopp. Agility går på tid och båda hundarna springer som fan. I första agilityklassen är banan asrolig och inte speciellt utmanande om man hittar den rätta vägen. Jag är den enda som genar över halva banan, de andra springer längs med långa tunneln och trycker hunden upp på balansen, som då inte är den vägen domaren har tänkt sig för att undvika en disk. Jag genar och bryter hundarnas väg, de kommer så fint in i rätt tunnelöppning båda gångerna. Jag är megastolt. Spika blir lite för lydig vid ett kontaktfält och far förbi nästa hinder, Zingo drar till mig som vanligt efter en tunnel. Jag skickar ett mejl till Sveriges hundungdom och kräver startavgiften tillbaka, för alla vet ju att det bara är brist på träning som gör att det skiter sig i båda loppen med båda hundarna. Och den bristen på träning är SHU ansvarig för. De kraschade hela min plan och det gör mig heligt förbannad.

Jag öppnar mejlprogrammet med spänning men reaktionen på mitt bemötande uteblir. SHU har inte tänkt ta ansvar för sina handlingar som strider mot SKK:s grundregler idag heller. Jaha. Då får det väl bli nästa steg i attacken mot denna skitorganisation som har lite för höga hästar för sitt eget bästa och som inte fattar att samarbete föder framgång.

På söndagen ger jag efter två lopp som jag tror att jag ska vinna blanka fan i alltihop. Jag säger till Zingo:
"Nu går vi in och DISKAR oss!"

Precis så gjorde jag i Sundsvall och det funkade klockrent. Nu också, i Frövi där det stinker reningsverk hela helgen. Vi går in och får en femma på nedfarten på A-et. Det ingår i planen. Först sätter vi slalom, gungan och balansen. SZedan tar vi tag i A-et. Vi börjar på torsdag och hoppas att det håller i sig över helgen i Nynäs.

Agility är kul för man måste ha lite hjärna för att kunna nolla. Hjärna nog att fatta att hunden måste kunna springa och hjärna nog att fatta hur man själv ska springa och vrida kroppen för att inte trycka upp hunden på balansen när den inte ska dit. Det är därför jag blir så förbannad på mig själv när jag står i vägen för Zingo. "TUNNEL!" ropar jag men backar för kort sträcka.
"Du står i vägen, kärring!" får jag till svar. "Du sa 'tunnel' och står i vägen" muttrar Zingo med ett halvt ylande, halvt morrande. Kollisionen är ett faktum men jag välter inte. Zingo tar tunneln men vi drar på oss en massa fel i hopploppet på söndagen.

"Nå'n gång måste det fan gå!" tänker jag när jag åker hem, fast besluten om att lyckas nästa helg. Med båda hundarna i något lopp. Jag sitter i helt andra tankar och ska titta på Palomas fästman i Glanshammar när det plötsligt står en polisman mitt i gatan och vinkar in mig.

"Rutinkontroll" tänker jag. Men nä. Sedan slog det mig. Jag körde nog olagligt. Igen.

"Hur fort gick det där, då?" säger jag i halvt flinande ton.
"Tja, du körde i 90 på en 70-väg så det är väl inte helt i sin ordning" svarar den trevlige polismannen.
"Jaha, då ska jag ha böter då, det är helt riktigt. Problemet med det här systemet är bara att ni är för inkonsekventa för att jag ska lära mig något. Om det ska fungera måste ni straffa mig varje gång. Jag måste öpnna för hundarna, det blir för varmt" säger jag och lyfter upp bakluckan. "Du förstår att om man inte nyper hunden i örat varje gång den gör samma fel är det verkningslöst. Det är därför lärarna bränner ut sig. Föräldrarna är som ni poliser med fartkamerorna, totalt inkonsekventa".

Polisen skrattar och lyssnar uppmärksamt. "Det har du en poäng med" säger han.

Jag får lite information om förseelsen och får reda på att det just idag kostar 2400 spänn att köra mellan Frövi och Glanshammar. Suck.

Jag har rätt i hur min inlärningsteori fungerar. 100 m efter det att jag tappat poliserna i backspegeln gör jag det igen. Kör i 90 på en 70-väg. Jag är inte korkad eller dum, jag har det bara lika taskigt som en rad långsamma hundar i Frövi. En förbaskat dålig körtränare i rikspolisstyrelsen.

Katthanen är magnifik och kommer att passa perfekt till Paloma. På vägen hem till Södertälje tänker jag mer på SHU och storpudelägaren i Frövi.
"Nå'n gång måste det fan gå!"

Japp. Nå'n jäkla gång måste hindren ut. De kan inte stå där för all evighet bara för att Jane Avena tror att hon äger klubben och att ungdomsrådet inte har lärt sig att samarbeta. De tillhör curlinggenerationen och är bortskämda.

Det är dags att ta i med hårdhandskarna mot SHU. Någon har retat upp Elaka Tant Johanna och det är jäkligt korkat.