I slagsmål med väderkvarnarna? Nej, inte om man bråkar med dem man vinner över.
Torsdag den här veckan var en bra dag. Det hände exakt tre BRA saker.
1. Jag fick åka till jobbet. "Fick" är nämligen det rätta ordet; det är en ynnest att få vara på en arbetsplats när det är glädjetårar som gäller efter semestern. Jag är HEMMA på mitt jobb, lika HEMMA som jag är i Ugglarp på semestern. När jag kommer dit ler både jag och mina kollegor våra största leenden. Man blir glad ända in i själen av att det finns människor som tycker så mycket om en att de släpper sina skrivbord och datorskärmar, bara för att få krama om mig och säga hej. "Kuschelinstitut" är det rätta namnet. Gosinstitutionen med stort G är det som gäller på E9, Frescati. På jobbet fick jag också träffa vår nya kollega från Mannheim som inte bara är tysk utan dessutom gillar hundar. Hon är dessutom - som alla andra där - oerhört intelligent och delar mitt intresse för germanistisk lingvistik. Man blir glad, ända in i själen, av att det finns en person till på jorden som förstår varför det är viktigt med tysk språkvetenskap. Dessutom med en hund i ena handen.
2. Den andra bra saken som hände var att de väderkvarnar jag slagits mot har fällt in sina vingar och börjat begripa att undertecknad, Elaka Tant Johanna, menar allvar med hinderfrågan i Falkenberg. Håkan Ericsson från SBK flög ner till Falkenberg för att glo in i en gammal container. Jag ska inte klaga, men tycker att det är bra miljöovänligt och i dessa tider borde SHU kunna använda sig av både mobilkamera, Skype eller videofilm för att kunna konstatera hindrens status. Det hade dessutom gått fortare och förhindrat många medlemmars lidande. Dessutom blir det med dessa flygresor snart inga pengar kvar att förvalta när hindren är sålda, de lär gå med +/-0 i vinst. En förlust för SHU och en förlust för FBK. Det är en lose/lose-situation, förutom för SHU som möjligen vunnit lite prestige (GRATTIS!) och principer att ingen använt deras hinder och slitit ner dem så att de markant tappat värde under sommaren.
Håkan åkte i varje fall ner till Sveriges framsida och kollade in våra snygga balansbommar, hopphinder och tunnlar. Vips hade även superwebmastern Tobbe gjort sitt jobb och förkunnat att agilityåterväxten kanske trots allt är säkrad i Falkenberg, trots det kraftiga motståndet från SHU:s sida. Det ser ut att åtminstone bli en kurs i höst för dem som ännu inte förstått vikten av att lära hunden låsa på hindren eftersom de under hela sommaren varit inlåsta. Micke kommer att få tillbringa många timmar i den fina klubbstugan FBK under alla år så gentilt lånat ut till SHU:s numera vilandelagda lokalklubb, ivrigt förklarandes skillnaden mellan att låsa in och att låsa på. Är jag sarkastisk? Ni må förlåta denna dumma blogginnehavare, men förbannad är bara förnamnet för det jag är. Och jag bjuder SHU på den glädjen.
Hindren har blivit inspekterade och det tog exakt 8 dagar efter det att Elaka Tant Johanna röt i från tårna. Jag är nöjd även om väderkvarnen står kvar. Någon lokalavdelning kommer det i varje fall aldrig bli i Södertälje. Vi behöver kunna samarbeta bättre än så med tanke på hur många vitt skilda hundsporter som samsas där på samma gräsmatta. Det går för det mesta bra men ibland slår de gamla rävarna till. Ett motsträvig SHU med offermentalitet gör knappast saken bättre.
3. Den tredje bra saken som hände var nog den strid jag gav mig in i och faktiskt vann. Efter femman i agilityklass i söndags med Zingo gav jag mig sura den på att kontaktfälten måste bli bättre på A-hindret. Han måste även sitta i starten. I båda loppen tog jag tillbaka honom fem gånger innan han satt kvar och belönade med godis i startfållan. På A-hindret tog jag tillbaka honom och gav honom godis innan han fick springa vidare. Spika diskade sig i båda loppen - i första loppet svängde hon för mycket och i det andra för lite. Jag skulle så gärna vilja gå en tävlingskurs typ varannan vecka under hösten med henne men hittar ingen som håller någon!
Planen inför helgens tävling i Nynäshamn som vid det här laget avverkats till hälften var således att informera väderkvarnen Zingo om att slaget om starterna är förlorat. Han skulle informeras om att jag numeras satsat helhjärtat på en strid jag tänkte vinna och inte bryr mig ett dugg om vad något korkat ungdomsförbund anser om saken. Han kommer aldrig få tyst på mig och han ska sitta i starten.
Första loppet, agilityklass 2. Jag går banan fr a för Spikas skull och ger mig den på att Zingo inte ska få springa. "Det är lönlöst, du förlorar i längden, ge dig inte" kör jag för mig själv som ett mantra. Jag sätter Zingo, säger "Stanna!" i uppmanande ton och han lättar på baken.
"NEJ!!"
Tillbaka igen. "Sitt!".
"Bra"
"Sitt"
"Bra".
Min förvåning stiger. Hunden sitter och vi kör. "Äsch", tänker jag, "när han hoppar A-hindret tar jag tillbaka honom och går av banan. A-et är femte hindret". Till min stora förvåning hoppar han inte utan går ner så fint. Undrar om träningen i torsdags gav verkan? Klarar hela banan i flygande fläng men kommer för fort in i slalom, vägran och lite extra tid. 10 sek under referenstiden trots denna fadäs.
Hoppklass 2, Spika. Fartdåren som inte svänger svängde ganska bra men har ett kraftigt sug på tunnlar. Disk fastän tunneln låg fem meter bort. Jaha, vi får träna på det helt enkelt. Spika har ju haft tillträde till sin agilitybana hela sommaren och har lärt sig att låsa på hinder, eftersom ingen förening agerat stadgeenligt men oetiskt och låst in dem. Det kostade oss 55 spänn men det var det värt. För fy bubblan vad tösen springer!
Zingo hoppklass 2. Väderkvarnen sitter och fäller in vingarna. Går ur slalom, men räddar det snyggt i sista sekund. River ett hinder. Fem fel från uppflytt. Men det var fan så bra på ren svenska. Två lopp, två femmor. Det var nog vårt livs bästa resultat! Tänk på att jag slåss mot en väderkvarn.
Spika agilityklass 2. Eftersom matte inte vet om Spika tänker svänga eller inte skickar jag in henne i tunneln i stället för upp på balansen. Vi startar om därifrån och allt annat är nollat.
Återigen, vi behöver en kurs. Eller JAG behöver en kurs, och inte en sån där kurs där kursledaren behöver stå för bakandet av kakan, utan där jag får lära mig att baka själv.
Man ska välja sina strider och det har jag gjort med Zingo. Vi är nästan i mål nu. Jag började med slalom, sedan balans+gunga, och nu gäller start+A-hinder. Med tanke på att han gått varvet runt och nu strulat med slalom är det kanske dags att börja om då..? Väderkvarnen fäller ut sina vingar igen. I morgon är det en ny dag med nya möjligheter.
Och då är jag viss om att återigen vinna mot väderkvarnen.
Lite mer om språkkurser
Igår var min första dag efter semestern. Jag hade säkert kunnat blir tagen för fortkörning då också för jag flög till jobbet. Jag hade samma känsla som när jag skulle få åka tillbaka till Svalöv efter sommarlovet på gymnasiet. Man vet när man är hemma. Det är väl därför jag fortfarande har Falkenberg som min hemmabank.
På mitt jobb lär vi folk att skilja på sin och hans/ hennes. Det går ganska bra men man märker rätt snabbt att 80-talisterna har blivit lite väl mycket curlade. Ibland kan de be en göra helt omöjliga saker. En gång fick jag frågan om jag kunde mejla kurslitteraturen.
"Nä, men kanske SMS:a den" svarade jag.
Herregud, vad tror de att jag är för något? En levande pappersmaskin?
Det kanske är det jag är. En vandrande maskin som inte gör något annat över huvud taget än servar studenter med deras pennor och papper hela dagarna.
Leve Mondo. Så heter vår lärplattform på jobbet. Vi laddar upp alla uppgifter och har de samlade på ett enda ställe. Där kan studenterna sedan själva gå in och se vilka stenciler vi använt på lektionerna. Lysande.
Om man är strukturerad blir det mindre jobb sedan. Typ. Eller okm man gör det ordentligt en enda gång behöver man inte göra om det två gånger.
Iidag var det medlemsmöte på FBK. Hoppsan, sega motarbetande SHU som inte kan skilja på sitt och hans respektive hennes har fått tummen ur det berömda hålet. En språklärare satte spaden i backen och började jaga UR med eldgaffeln. Denna vecka ska hindren värderas. Det blev visst bråttom nu. Högre ort är informerad och jag har även infomerat mig om mina möjligheter som medlem. Tydligen är jag inte helt maktlös, det gäller bara att vara läs- och skrivkunnig.
Nästa vecka är det hursom helst Bruks-SM i Falkenberg. Jag ska dit och hjälpa till. Min andra hemmaklubb vid en av Sveriges vackraste platser ska arrangera en viktig hundtävling. Hoppas agilitybanan är ute på plan då. Med tanke på att Fanny Gott har flyttat till Kumla BK av alla klubbar med klickern i högsta hugg så är mitt hopp om hindren på FBK allt annat än ute. Ordet försätter nämligen berg i rullning och det kan gå oerhört fort om man bara hittar "send"-knappen.
Nå'n gång måste det fan gå!
"Nå'n gång måste det fan gå!"
Så säger en storpudelägare till en annan i Frövi i helgen. Alla jag pratade med diskade sig i lopp efter lopp. Det beror på att dem jag pratar med har hundar som springer. Jag har inga kompisar med långsamma hundar, det fungerar liksom inte. Jag blir grinig när hundarna inte springer och säger till dem att de måste träna upp farten. Det går så där för som vi alla vet är det ju bara dyngröta som gör att Spika och Zingo fattar att varje sekund är dyrbar.
I Frövi diskar vi oss i lopp efter lopp efter lopp. Agility går på tid och båda hundarna springer som fan. I första agilityklassen är banan asrolig och inte speciellt utmanande om man hittar den rätta vägen. Jag är den enda som genar över halva banan, de andra springer längs med långa tunneln och trycker hunden upp på balansen, som då inte är den vägen domaren har tänkt sig för att undvika en disk. Jag genar och bryter hundarnas väg, de kommer så fint in i rätt tunnelöppning båda gångerna. Jag är megastolt. Spika blir lite för lydig vid ett kontaktfält och far förbi nästa hinder, Zingo drar till mig som vanligt efter en tunnel. Jag skickar ett mejl till Sveriges hundungdom och kräver startavgiften tillbaka, för alla vet ju att det bara är brist på träning som gör att det skiter sig i båda loppen med båda hundarna. Och den bristen på träning är SHU ansvarig för. De kraschade hela min plan och det gör mig heligt förbannad.
Jag öppnar mejlprogrammet med spänning men reaktionen på mitt bemötande uteblir. SHU har inte tänkt ta ansvar för sina handlingar som strider mot SKK:s grundregler idag heller. Jaha. Då får det väl bli nästa steg i attacken mot denna skitorganisation som har lite för höga hästar för sitt eget bästa och som inte fattar att samarbete föder framgång.
På söndagen ger jag efter två lopp som jag tror att jag ska vinna blanka fan i alltihop. Jag säger till Zingo:
"Nu går vi in och DISKAR oss!"
Precis så gjorde jag i Sundsvall och det funkade klockrent. Nu också, i Frövi där det stinker reningsverk hela helgen. Vi går in och får en femma på nedfarten på A-et. Det ingår i planen. Först sätter vi slalom, gungan och balansen. SZedan tar vi tag i A-et. Vi börjar på torsdag och hoppas att det håller i sig över helgen i Nynäs.
Agility är kul för man måste ha lite hjärna för att kunna nolla. Hjärna nog att fatta att hunden måste kunna springa och hjärna nog att fatta hur man själv ska springa och vrida kroppen för att inte trycka upp hunden på balansen när den inte ska dit. Det är därför jag blir så förbannad på mig själv när jag står i vägen för Zingo. "TUNNEL!" ropar jag men backar för kort sträcka.
"Du står i vägen, kärring!" får jag till svar. "Du sa 'tunnel' och står i vägen" muttrar Zingo med ett halvt ylande, halvt morrande. Kollisionen är ett faktum men jag välter inte. Zingo tar tunneln men vi drar på oss en massa fel i hopploppet på söndagen.
"Nå'n gång måste det fan gå!" tänker jag när jag åker hem, fast besluten om att lyckas nästa helg. Med båda hundarna i något lopp. Jag sitter i helt andra tankar och ska titta på Palomas fästman i Glanshammar när det plötsligt står en polisman mitt i gatan och vinkar in mig.
"Rutinkontroll" tänker jag. Men nä. Sedan slog det mig. Jag körde nog olagligt. Igen.
"Hur fort gick det där, då?" säger jag i halvt flinande ton.
"Tja, du körde i 90 på en 70-väg så det är väl inte helt i sin ordning" svarar den trevlige polismannen.
"Jaha, då ska jag ha böter då, det är helt riktigt. Problemet med det här systemet är bara att ni är för inkonsekventa för att jag ska lära mig något. Om det ska fungera måste ni straffa mig varje gång. Jag måste öpnna för hundarna, det blir för varmt" säger jag och lyfter upp bakluckan. "Du förstår att om man inte nyper hunden i örat varje gång den gör samma fel är det verkningslöst. Det är därför lärarna bränner ut sig. Föräldrarna är som ni poliser med fartkamerorna, totalt inkonsekventa".
Polisen skrattar och lyssnar uppmärksamt. "Det har du en poäng med" säger han.
Jag får lite information om förseelsen och får reda på att det just idag kostar 2400 spänn att köra mellan Frövi och Glanshammar. Suck.
Jag har rätt i hur min inlärningsteori fungerar. 100 m efter det att jag tappat poliserna i backspegeln gör jag det igen. Kör i 90 på en 70-väg. Jag är inte korkad eller dum, jag har det bara lika taskigt som en rad långsamma hundar i Frövi. En förbaskat dålig körtränare i rikspolisstyrelsen.
Katthanen är magnifik och kommer att passa perfekt till Paloma. På vägen hem till Södertälje tänker jag mer på SHU och storpudelägaren i Frövi.
"Nå'n gång måste det fan gå!"
Japp. Nå'n jäkla gång måste hindren ut. De kan inte stå där för all evighet bara för att Jane Avena tror att hon äger klubben och att ungdomsrådet inte har lärt sig att samarbeta. De tillhör curlinggenerationen och är bortskämda.
Det är dags att ta i med hårdhandskarna mot SHU. Någon har retat upp Elaka Tant Johanna och det är jäkligt korkat.
Biltur.
Jag sitter vid min nya dator och försöker skriva utan att behöva använda suddfunktionerna. Det går så där. Fingrarna är helt enkelt inte vana vid avståndet mellan tangenterna. Snacka om ilandsproblem. Plingelingpling!
Jag började med SiaGlass, sedan till Anette och hämtade de vinbär jag plockat hemma hos henne, sedan hem till Annika och sa hej och gnällde på hur SHU motarbetar SBK, sedan fortsatte jag till korvmojjen på tååååjet eller tööööjet beroende på vilken sida Suseån man kommer ifrån och hämtade en hel special smal korv som sedan inmundigades i Fegen. Jo så heter det. Typ 2 mil öster om Ullared hittar man Fegen, Hundarna fick bada i en dyig sjö och sedan åkte jag nonstop till Söderköping. Nästa anhalt var nämligen där för att sälja min lilla kattunge. Hon heter Tequila där och har fått en svartsmokesköldpaddskompis att leka med. Hon får ett kanonbra hem och det kändes helt OK att lämna henne där även om det så klart var lite sorgligt. I nästa kull ska jag spara en...
Klockan halv tolv var jag framme i Södertälje. Usch, det är en bra skillnad alltså med denna storstad. Jag gillar det inte.
I helgen ska jag till Frövi och med tanke på de okristliga tiderna är det kanske läge att åka i morgon trots allt. Jag får se vad jag gör. Fast om jag åker kl 6 på lördag morgon får jag å andra sidan sova en natt i en riktig säng.
Det tål att tänkas på.
Även om Frövi alltid får kritik för sin tävling är det inget mot vad SHU förtjänar. Att påstå på lösa grunder att FBK inte har något intresse i att stödja ungdomsverksamhet i framtiden, något man gjort under 30 år, är helt befängt, korkat och tyder på bristfällig kunskap och respekt för det idella arbete som bedrivs på klubben. Det var det jag fick till svar efter att ha påtalt bristerna i hanteringen av hinderfrågan.
Ja, jag är förbannad.
Gymnastiklektioner och rena samveten. Och en spinnande katt, förstås!
Jag tänkte slänga ut några bilder från gårdagens morgonäventyr men är för lat för att hämta kameran och sladden. Vi var i varje fall ute och fiskade, mamma och jag. Klockan 06.03 stod vi vid hamninloppet och började kasta ut dragen. Det gick så där. Mamma fick i varje fall för sig att trotsa höjdrädsla och muskelvärk och skulle prompt ut till fyren. Det var lite mer besvärligt än vi kunnat ana och var mer än nöjda när vi äntligen kom fram. Där ute vid fyren är det säkert en km in till originalland (bortsett från det "land" människan byggt), även om piren inte är mer än kanske 200 m lång. 200 m balanserande på stora stenar är ingen baggis, speciellt inte för undertecknad som är livrädd för att slå sig. Jag har aldrig brutit armen och kommer förmodligen aldrig att göra det heller, så försiktig som jag är. I skolgymnastiken var jag rädd för redskapsgymnastiken och halva lektionen gick åt till att läraren skulle övertyga mig om att det inte alls var farligt och att det fanns TJOCKA madrasser under balansbommen, endast 8 cm bred och hela 30 cm ovanför marken. Jag hatade det.
Mamma borde ha varit min gympalärare. "Där ute finns det makrill!" säger hon hurtigt klockan sex en tisdagsmorgon. Morfars storfiskargener går i arv och hoppar inte över en enda generation. Jag hängde på. Det började dock regna och för att undvika sjöräddningen pga. ogenomförbar återtransport över regnhala stenar knatade vi tillbaka. Dröm om min förvåning när mammapedagogiken gjorde nytta. Snart lärde jag mig att hoppa mellan stenarna och kunde nästan tänka mig att hoppa ut igen. Där ute på piren vid fyren börjar havet. Och det är häftigt.
Vi återvände därför mot tryggare fiskeplatser och styrde kosan mot Suseåns mynning. Där vid oset bottenmetade vi men fick inget napp förrän en rejäl gädda på säkert 20 cm nappade på mammas spinnare. Vi äter inte gädda och hade släppt i den i vilket fall. Vi äter rödspätta, lax, öring, sjötunga, skrubba ( i värsta fall), sandskädda, rödtunga, torsk, makrill och sill. Insjöfisk är rena skräpet om du frågar mig. Det smakar nämligen dy. Havsfisk smakar salt. Mumma!
Min kattunge ska säljas på torsdag. Det är i morgon det. Hon fick ett sedvanligt besök hos veterinären igår för spruta, id-märkning samt veterinärbesiktning. Bortsett från det sällsynt låga priset var det en annan detalj som chockade mig Katten spann sig igenom hela proceduren, t o m när den elaka kanylen med chippet åkte i nacken spann hon. Nöjd och belåten kelade hon med veterinären. Varför sålde jag katten...?
Nej, nu är hon såld. Basta.
På kvällen hade jag möte med sekretariatet som ska vara på Bruks-SM. Jag ska tydligen rapportera resultat vid resultattavlan. Det är inte så noga vilken uppgift jag får, bara jag får någon. Falkenberg är ett gôtt gäng och det ska bli mig ett sant nöje att vara med.
i Varberg har de, till skillnad från Falkenberg, en fungerande agilityverksamhet. De har inte drabbats av SHU:s enormt taffliga försök till ledarskap och förvaltning och har förvisso agilityhindren inlåsta, men inte utelåsta för medlemmarna. De som vill träna agility kan när som helst åka dit och bängla ut hindren. Nu är jag inte medlem så jag har inte denna kod men det behövs inte för det jag behöver träna. Jag har nämligen bestämt mig för att slipa på Spikas kontaktfältsbeteenden och tränar, och tränar, och tränar... Vi har börjat om med att rusa ner och stanna, hon fattar inte det när hon blir taggad och kan inte heller springa ner själv när jag står stilla. Zingo är bättre på denna detalj. Jag är nöjd om de springer ner med blicken riktad mot marken och sedan vänder på huvudet och tar kontakt. Vi övar och övar och övar. Det går rätt bra men planen var att ha det klart till helgen.
Fast det är nog rätt bra att SHU beter sig som man gör där uppe i Stockholm. Det är ju enkelt att bara skylla på dem när Spika skuttar över kontaktfältet på söndag. En skuldförskjutning åt Rinkebysvängen så är ju mitt samvete rent. Tja, det är tur att det finns någon här på jorden med ett rent samvete.
Äh, jag hämtade kameran:
Mamma segerskuttar ut på fyrens gjutna mark.
Hrm, det här borde vara bra för min image. Piren är inte särskilt kort...
Tjusigt, eller hur?
Den enorma gäddan.
Vad vi gör.
Det här är vad vi gör.
Fiskar:
Klappar katten Enya:
Samt badar och solar. Särskilt Taggen har upptäckt fröjden med detta element och njuter på hundbadet:
Skön sommar på er! Vi ses snart!
Lite om låsningar. Agilitylåsningar alltså. Och om vikten av en bra språklärare för ett godtagbart klubbklimat.
Så säger den något naiva språklärarutbildaren på universitetet.
"Huvudsaken är att eleverna kan PRATA".
Språklärarutbildaren är inte bara på fel plats. Den är dessutom korkad. Det finns en orsak till varför ett språk behöver vara någorlunda systematiskt för att kunna fungera kommunikativt. Det är en förbaskad stor skillnad på om Leif kysste sin fru eller om Leffe faktiskt kysste hans fru. I det förra fallet är nog frugan nöjd, i det andra kan det bli en skilsmässa. Jag tror definitivt att Leifs fru är noga med om Leffe kan skilja på "sin" och "hans". Bara för att ta ett exempel.
Det där med att man numera inte behöver kunna skilja på "sin" och "hans" för att vara kommunikativ är ett relativt nytt påfund. Vi som undervisar i främmande språk dagligen förkastar såklart den naiva språklärarutbildaren på universitetet, och försöker desperat förmå högstadielärarna att bibringa eleverna tråkiga prepositionsramsor och deras kasus. Vi går bet, studenterna som kommer till våra kurser kysser varandras fruar utan att blinka, och de förstår inte heller varför fruarna blir sura.
Och under tiden förblir agilityhindren inlåsta på Falkenbergs brukshundklubb.
Idag när jag låg på stranden kom jag plötsligt på varför. SHU och deras trogna representanter på lokal ort har nämligen gått fel språkkurs. Det är ett prepositionsfel utan like. Det blir som det blir med Leffe och hans fru; en skilsmässa som inte går igenom för att kommunen förmodligen har sin del i bouppteckningen. Falkenbergs kommun lär ha sponsrat dåvarande Fbg:s HU med diverse hinder och då är de inte heller SHU:s. Ja vem fan tillhör hindren egentligen?! Medlemmarna så klart, det är de som slitit i klubben för att kunna ha hinder att träna på. Det är därför det är så intressant när ett fåtal medlemmar tror att hindren är deras och har ensamrätt till deras förvaltning.
Inom agilityn pratar vi ofta om att få fram ett bra framåtdriv på hundarna. Vi vill att de "låser på" de hinder vi skickar dem på, inte på vilket som helst och definitivt inte på fel tunnelöppning om man är en labrador som heter Zingo. Nej, vi vill helt enkelt att hundarna ska låsa på rätt hinder. "låsa på" är inget partikelverb utan ett verb med en preposition. Ingen aning vilket förbannat kasus den skulle styra på tyska eller ens vilken preposition man skulle välja, ty så är fallet: Det svåra med ett främmande språk är just att lära sig att använda prepositionerna. Jag kan förstå att det blir som det blir. Sveriges Hundungdom talar numera lingua franca med Falkenbergs BK och har missat att prepositionerna skiljer sig mellan de båda språken.
När SBK:s agilityutövare talar om att "låsa på hinder", en mycket angenäm och vanlig kollokation i agilityspråket, ja då har SHU misstolkat det hela och trott att det handlar om att "låsa in hinder". Det SHU egentligen menar är att hindren ska stå ute på plan och användas tills det att Falkenbergs BK:s medlemmar, som redan lagt en herrans massa ideell tid till att samla ihop pengar till hinderparken, ska få köpa densamma - av sig själva. Hänger ni inte med?! Jo men logiken är slående.
Först är du aktiv i en klubb och samlar in en jäkla massa pengar till en hinderpark för att du ska kunna träna någonstans. Sedan läggs klubben ner och några få personer som är emot detta låser in hindren och säger att de inte längre tillhör medlemmarna som samlade in pengarna till dem. Då går SHU in som huvudman och lägger beslag på hela hinderparken, framför ögonen på alla hårt arbetande medlemmar som behöver ha en gunga och några tunnlar för att hundarna ska kunna tränas att låsa på rätt hinder. Erbjudandet som diskuteras är just nu alltså att låta medlemmarna, som vill driva agilityn under nytt paraply, köpa hindren.
Av sig själva.
Problemet är rent språkligt. "låsa på + OBJEKT" är ett helt annat verb än "låsa in + OBJEKT". Verbet är betonat i "låsa på" medan det är obetonat i "låsa in". Dessutom har de båda verbkonstruktionerna totalt skilda betydelser.
För att lösa konflikten, så att Falkenbergs BK:s agilityutövare ska få tillgång till sina hinder, som alltid varit deras snarare än en pappersnissas på SHU, krävs en språklärare av sällan skådad art. Det krävs en språklärare som inte tycker att grammatikundervisning är oviktigt, och som fattar att det inte bara är viktigt att veta när man ska använda en viss preposition, utan också har vett i skallen att ta fram rätt kasus och därmed rätt betydelse.
Det är inte en barnlek att kommunicera, och det syns om inte annat på agilityplan på Falkenbergs BK. Det var väl bl a därför agilityn skulle in under BK eftersom HU aldrig, inte ens på min tid, varit en renodlad ungdomsklubb. Det har alltid varit en agilityklubb. OCh agility är inte en barnlek eller ens en barnsport.
Givetvis skulle medlemmarna själva beslutat om vad den vilandelagda klubben skulle göra med sina hinder. Jag är helt övertygad om att majoriteten, som är den demokratiska massa som fattar besluten, skulle säga att de skulle tillfalla Falkenbergs BK. Punkt. Basta.
I Falkenberg behöver de hindren så att deras hundar kan lära sig att låsa på dem. Önskan är inte att låsa in, utan låsa upp för annars kommer det i framtiden bli så att vissa personer kommer att vara utelåsta på livstid.
Inom klubbar behöver man hålla sams. Osämja är svår att bli av med och jag har mer än en gång sett hur illvilliga personer kämpat med näbbar och klor för att få sin vilja fram. Samtliga har slutat med sin hobby och har fått ge vika för den stora majoriteten som inte består av egoistiska individualister utan av solidariska medspelare som fattar att man behöver vara många i laget för att kunna ta fram en stjärna, och att alla fattar att samspel föder egen framgång.
I Falkenberg är en ny era på G. Fan att det är så långt till Södertälje.
Stranden. Och maktspel på Falkenbergs BK. SHU eller SBK? Skit samma. Jag vill träna.
Idag blir det inga hästar. Idag blir det som vanligt hundar och katter och stranden. Jag ska till stranden. Är man från västkusten räknas inte äckligt sötvatten eller halväckligt bräckt Stockholmsbadvätska, nej; salt ska det vara. Salt som i jozofabriken, om undertecknad får bestämma. Och det får undertecknad idag av årets alla dagar, när undertecknad ska få kasta sig ut i ett förmodligt ganska så kallt vatten.
Igår var vi på klubben och tränade. Lydnad. För något annat kan man inte träna just nu på en av agilitysveriges mest framgångsrika klubbar. Agilitygänget är där men som tur är har de begåvat sig med nya förmågor och tränar på sådant man inte behöver hinder till. Hindren står nämligen väl förvarade bakom lås och bom. Anledningen? Falkenbergs HU har blivit vilande och agilityn har tagits över av BK. Kruxet är bara att HU inte var enig i frågan. Några ville ha HU kvar och är numera sura över att agilityn inte är deras egendom längre. Orsaken till organisationsförändringen är att det inte är en barnlek att hålla på med agility som drar in sexsiffriga belopp. Inte heller att ta hunden runt banan och det syntes om inte annat på HU:s medlemmars födelsetal. Endast 25% var under 25 år.
Så nu ska hindren värderas och säljas. Pengarna ska tydligen tillfalla SHU. Och värderingspersonen kommer inte ner till Falkenberg från Haparanda om man inte åker dit och sätter den i ett flygplan, väl förankrad i handklovar.
Jag tycker det är skit samma. Vad fan - låt BK köpa hindren för 10000 eller 5000 eller 15000, och så är det bra sedan. Men det här handlar inte om pengar eller agility eller träning eller något annat mer centralt, nej; det handlar om face work. Agility handlar om face work. Makt, social distans och rangordning av kulturella talhandlingar. Jag säger det, Brown/ Levinson 1987 har skrivit en bibel om socialt spel. Frågan är bara hur man bemöter det. Min sociala position är det viktigaste jag har och den försvarar jag med näbbar och klor. Inte med ett framförbyte eller ett blindbyte, endast med näbbar och klor.
Någon måste gå emellan och säga ifrån. Det här är absurt. Det är som klickern i Kumla. Det handlar inte om klickern, det handlar om att behålla en social position och att vara den alla lyssnar på. När man märker att det börjar tryta, tja, då kan man alltid bråka. Förr eller senare måste man ge efter och det har hänt med anti-klicker-maffian på Kumla BK. Vips började en f d kursdeltagare, och inte obstinata undertecknad, klicka i ett ridhus. Klickandet spred sig som en löpeld och vips - klickern blev accepterad. Även på agilityplan.
På lydnadsplan var den redan OK, men där styrde inte anti-klicker-maffian.
Som tur är är de sociala positionerna någorlunda fast förankrade i Halmstads BK. Där är jag, enligt tillförlitlig källa, högst välkommen att släpa runt tunnlar och balnsbommar så länge jag orkar i högsommarvärmen. För Frövi kan inte vänta och hundarna måste tränas. Det är förvisso tre gånger så långt till Halmstad som till Falkenberg. Men agilityplan i Falkenberg är spöklikt dyster och då är det värt resan. Falkenbergs BK utan agility är som öl utan skum, som jaktcockrar utan fart, som björkar utan löv, som vatten utan salt. Det är uthärdligt men knappast livsbejakande, uppiggande eller trevligt. Men uthärdligt.
Jag skiter i om det är SBK, SKK, SHU, SRRK, eller SVTEK, GAIS, AIK eller FBTK eller någon annan beteckning som står som huvudansvar för agilityhindren på Falkenbergs BK. Jag vill kunna träna på min andra hemmaklubb. Det är inte väsentligt vilket skitförbund som styr och ställer så länge det fungerar. Och det har funkat i 20 år på min svart-röd-vita klubb.
Nu har maktspelet och faceworket tagit över och låtit det hela gå in absurdum. Vad är det för dumheter?!!
Det är samma hinder och samma personer som tränar.
Och hindren är inte en persons egendom. Och det är personer som bestämmer på SHU.
Och dessa personer förstör för 500 medlemmar.
Dagens stora DISS går därför till Sveriges Hundungdom.
Nu är det jäkligt bråttom.
Tid. Agility går på tid. Snabbast i mål med minst fel vinner.
"Oj vad snabba dina hundar är!" "Vad snyggt hon går, Spika!"
"Du Spika ser för häftig ut att titta på. Riktigt underhållande!"
Så där säger en del människor till mig i helgen.
"Du måste ha skitkul med den där Zingo. Han verkar ju vara hur ball som helst. Finns det ingenting som får honom att sakta ner??!"
Ändå är det inte en enda person som kommer fram och frågar hur jag har fått hundarna stt springa som idioter på banan, som om varje meter, ja halvmeter och decimeter vore den sista de fick sätta tassarna på. Som om varje hinder vore det sista de fick hoppa över, som om det var på väg en bordercollie mot tältet för att äta upp Zingos belöning - det hembakta hundgodiset. Spika ser Malin och Ess i ögonvrån och tänker att nu är varje sekund dyrbar. Det gäller att springa - springa fort som fan. För både Spika och Zingo har läst regelboken.
Agility går på tid.
Men mina medtävlande har inte läst det. De har missat den allra, allra viktigaste biten med agilityn: Utan styrfart så välter man.
In på banan kommer Madde med Luma. Hunden är ung och Madde har jagat på några hundar i sina dagar. Madde har fått nog. Hon gör en Johanna, köper en hund med motor i och lär den att springa. De diskar sig några lopp och får fem fel i något, men det gör inget. För Madde och Luma har fattat poängen.
Agility går på tid.
Snabbast felfria hund vinner.Och Madde behöver bara köra ihop sig med sin hund och sedan är det riktigt läckert att se den brunvita bordercollien som älgar över balanshinder och genom slalom. "Fram!" ropar Madde så att det skallar i buskarna och nackhåren reser sig på oss åskådare. Luma fattar bokstavligt talat galoppen och sticker på upploppet.
Med styrfart på hunden är det mycket enklare att svänga den och få den runt. Om hunden gasar av sig själv är det helt plötsligt mycket enklare med agility. Madde behöver nämligen bara styra. 95% av deltagarna på Tierps klass I&II-tävling har en uppgift till. De måste dessutom se till att hunden tar sig framåt, på förarnas maskin. Inte ska jag väl begära att hundarna i klass I springer! De har oerfarna förare som har lämnat kurslivet bakom sig, inte ska man väl begära att hundarna springer för full maskin! Och alla hundar kan ju faktiskt inte ha sådan motor som Luma. Jo, om SBK:s kurser hade byggt på principen: Snabbast felfria hund i mål vinner. Inte den felfria hunden. Det är ingen lydnadsklass, ingen kvalitetsbedömning. Snabbast i mål utan fel, det är själva grejen. Men det stora problemet är att få kursdeltagarna att förstå hur viktigt det är att hunden kutar själv på hindren, att det inte finns något som heter "jag hinner inte med". Det är mycket enklare att springa med en hund som springer för egen maskin, det är det som kallas för "agility".
Efter Lumas klass är det dags för small hoppklass I. Man kan bygga fågelbo i flabben på mig. Jag gapar. Den ena hunden efter den andra tar sig runt i struttgalopp. En och annan glänser till men de allra flesta har knappt styrfart. Det är inte underhållning till mig som sitter på första parkett, främsta raden. Det är inte kul. Det är inte agility. Det är "Jag-är-så-jäkla-rädd-att-det-ska-bli-fel-så-hunden-får-inte-springa".
"Guuuud vad SNABB hon ÄR" kommer de fram igen och säger. Det är Spika de pratar om och vi har precis vunnit hopptvåan. Men följdfrågan som jag väntar på i två dagar uteblir. Jag väntar på
"Hur har du gjort egentligen?".
Nej, för klass I-förarna i Tierp är helt övertygade om sin egen storhet.
"Hon springer hemma!"
Så säger en förare när jag lite vänligt ger tips om hur hon kan få hunden att inte springa av plan. Defensiviteten är slående, det är inte förarens fel. Hunden är dum som inte springer på tävling. Och det är så klart hundens fel att den inte själv fattar vilken väg den ska ta när bristen på styrfart gör att den får vägran på hindren.
Nä det är klart, och det är inte min förtjänst att min cocker springer (oj vad vitsigt det där blev då...). Hon gör det bara så där, för hon är född till en löperska. Det är så klart båg. Titta på Taggens O-bana i förra inlägget. Det är så Spika har levt i ett helt år. Det är klart att hon springer. Det finns inget alternativ. Hon har aldrig fått möjligheten att trava runt banan med nosen i backen efter kaninerna. Då missar man nämligen burkmaten och små jaktcockerflickor tycks älska kattmat på burk. "Yerk!" säger jag när jag öppnar locket. Spika sitter förväntansfull i startposition. "SPIKA!" säger jag ljudligt så att det ekar mellan kaninbona på Södertälje BK. Hon sätter full fart och springer över två hopphinder. "Yerk! DUKTIG HUND!!!" kommer ur min mun samtidigt som Spika slickar resterna ur IKEA-asken. Hon är nöjd. Hon har gjort rätt. Två år senare kommer hon att spöa skiten ur alla defensiva klass I-förares hundar på Tierp BK:s augustitävling. Förarna har missat att hundar inte föds färdigtränade.
Ingen frågar om jag hinner med, jag har ingen bortförklaring om att jag inte var på rätt ställe. Jag genar över banan och ställer mig strategiskt. Jag bromsar i svängarna och gasar på upploppet. 13 sekunder under referenstiden i klass I agility. Och då har Spika stannat och stått stilla på varje kontaktfält i minst 2 sekunder.
"Vad kul det var, matte!" Så säger Spika till mig i målet och viftar på den amputerade svansen. "Vad kul det var!" säger hon och slickar mig runt munnen med en rest av det hembakta levergodiset på den leverbruna nosen. "Vad synd det är om de andra hundarna" fortsätter hon sedan i låg ton. "De har inte kul på banan. De springer inte. Du har ju alltid sagt att agility går på tid, matte!"
Jo, det är ju så. Vi har bråttom. Det är bråttom nu.
I Tierp är klass I-förarna nöjda och glada om de kommer runt banan. Det är en prestation i sig att komma i mål. Det är inte sant. Det är inte någon prestation att nolla ett lopp när hunden är så långsam att föraren hinner spela ett parti bingolotto mellan tunneln och däcket och kan leverera rätt och fel och sedan rätt information igen till hunden utan att det hinner bli fel. Agility ska vara kul att titta på. Och sega klass I-hundar är inte kul. Inte alls. Inne i stugan hänger resultaten uppe.
"Ja men det var väl bra, vi klarade ju referenstiden med en halv sekund". Herrejisses. Vi snackar inte miniatyrnorfolk utan ben. Vi snackar largehund som borde ha minst tio sekunder till godo. Minst. Det hade inte varit konstigt om det 2009 funnits 20% av hundarna som inte sprungit med fullt tryck. Det skulle man kunna härleda till nybörjarna. Men inte i Tierp. Där kör 95% av förarna hundar som förmodligen inte springer ute på landets brukshundklubbar heller. I stället tävlar de i SM i bortförklaringar.
"Det var varmt idag". Det var lika varmt för mina hundar.
"Slalom låg för tidigt i banan". Slalom stod på samma ställe för mina hundar, det fick Zingo att gå fel pga. att han fick FÖR bråttom.
"Äh, du vet, min hund gillar inte säcken efter däcket".
Så där kan folk hålla på i all oändlighet. Den ena kommentaren dummare än den andra. I stället för att rannsaka sig själva går de på om hur alla omständigheter gjort att de inte spöade skiten ur motståndarna. I Sundsvall sa jag efter Zingos första dags Bungyjump i agilityklassen, "han går alltid ner på träning". I Tierp förstod jag hur korkat det där uttalandet var. Det är klart att hunden inte går ner på tävling om jag springer vidare. I första loppet fick han gå ner på A-hindret och stanna. Jag klappade honom lugn och så gick vi av banan. I dag sprang han ner på alla kontaktfältshindren. Jag tog tag i problemet, såg sanningen i vitögat och skämdes en skvätt. Det hjälpte. Zingo tog alla kontaktfält. Utan att vara speciellt frustrerad, han stannade och stod stilla. Sedan sprang han igen.
I full fart mot nästa hinder. Och nästa. och nästa.
Om hunden inte springer är det nåt fel. Den kan ha ont. Då ska den inte tävla alls. Den kan vara feltränad. Då borde föraren gå en kurs där instruktören fattat att agility går på tid. Att det är jävligt bråttom och förbannat noga vem som kommer först i mål. Att vara 1,2 sekunder efter vinnaren är förbaskat mycket. I hoppklass är det sex meter! Om hunde inte vill springa har den förmodligen tråkigt och är osäker. Då måste man jobba upp det på hunden!
Så här är det (tips från coachen):
Vissa hundar kan inte springa fort. Det gäller skye terrier, stora raser typ grand danois och hovawarth och norfolk terrier. Och så några till jag inte har räknat upp här.
Men alla hundar kan tränas till att ge max av det de har. Att lägga fullt tryck i varenda sväng så att det blir bajsränder i luften, att de satsar det de har för att komma vidare till nästa hinder innan domaren har tröttnat och somnat i en vikbar stol under sekretariatets tält. Innan hunden kan springa full fart över ett hinder, ja då ska den inte tränas på två. Och med full fart räknar jag inte in bara hundens benrörelser. Hunden ska ha så jäkla bråttom över hindret att den önskar att den hoppat redan i förrgår. Det handlar inte om att stressa hunden, det handlar om att lära hunden att det är OK att springa och att den ska göra det inne på agilitybanan. Det är därför agility är så mentalt belastande för en hund, de springer förvisso bara 40 sekunder men under dessa dyrbara sekunder ska den dessutom koncentrera sig och utföra en rad beteenden som föraren kommunicerar mestadels med kroppsspråket.
Fram med kamptrasan och rakbanan. Fartträning är kul. Och det är grundstenen till agility. Om hunden inte kan springa kan den inte svänga och då kan du gå hur mycket kurser du vill.
Det är dags för Agilitysverige att sluta skylla ifrån sig. Upp till kamp för farten. För glädjen och motivationen till arbete och samarbete.
Och du - köp inte en jaktcocker för att köra agility med den. Det funkar inte så. De springer nämligen inte av sig själva. De springer på sin höjd med nosen i marken och försöker hitta på egna uppgifter när föraren är för dålig på att leverera matnyttig information. Som t ex att agility går på tid och att det är jäkligt viktigt att springa fort. Och att samarbetet inte kommer av sig själv utan först sedan föraren lärt hunden att den tjänar på att samarbeta. Av de jaktcockrar jag ser ute på banorna är det exakt två som springer. Den ena heter Max. Den andra heter Spika.
Spika vann två lopp i helgen och gick upp i agilityklass II. Det var kul. Men om jag hade blivit spöad av en snabb mellanpudel eller sheltie från Knivsta hade jag inte gråtit för det utan bara konstaterat att man inte har råd med fulsnurrar om man ska vinna. Inga bortförklaringar. Jag vore för dålig helt enkelt.
Och det vore inte Spikas fel.
