Puh! Det är ingen dans på rosor att föda upp katter.
De är bra rara nu, kattungarna. De hoppar omkring och jagar papperstussar och leker med alla sina leksaker i full fart. Fast just nu är det bara den ena som gör det. Den andra har lagt sin vinstmarginal på Södra djursjukhuset.
Jag såg i torsdags att Change var lös i magen men tänkte att det väl går över. Igår var hon rejält hängig och jag fick i henne vatten. Idag var det bara att ringa djursjukhuset och åka. Vi fick vänta i två timmar på veterinären som sedan snabbt förmodade mask (???). Mina innekatter kan tydligen få mask och jag har inte avmaskat dem för att det är så onödigt att stoppa i djur en massa gifter i onödan. Många kattuppfödare gör så. Change fick även vätska under huden under stark protest från hennes sida och mjölkersättning och a/d-foder med sig hem. Nu hoppas jag verkligen att hon snart piggnar till! På två dagar har hon magrat av och är inte sig lik. Tur i oturen är att Karin som fött upp Melanchton ska ha henne - en luttrad uppfödare blir inte panikslagen av att en katt är sjuk. Lilla Voice ska kallas Chloe och flytta till en jättetrevlig familj i Täby.
Veckan har varit väldigt hektisk. I måndags red vi islandshästar med jobbet och hade med oss tre utbölingar som bokat in sig på vår tur. Herregud, det var väl de mest puckade brudarna vi någonsin skådat! De förmådde inte få hästarna att sluta äta gräs utan satt som hösäckar på dem utan att kunna kommunicera alls. Hur känns det att inte kunna connecta med ett djur över huvud taget? Jag fattar inte, de såg på hästarna som om de vore stenklumpar de inte vågade röra vid. Efter fikat fick jag hjälpa dem upp. Den ena tjejen grabbade tag i sadeln med båda händerna och ställde sig på en stubbe. "HJÄLP! Jag kommer inte upp!!!"
Men herregud! Har de aldrig sett en westernfilm??!
"Sätt foten i stigbygeln, för guds skull!" sa jag då. "Vad är det här?" tänkte jag vidare... Sedan kunde den ena tjejen - trots upprepade didaktiseringar från mig och min chef - inte koppla ihop hjärnhalvorna med fingrarna så att hon kunde hålla i tygeln. Hon blev visad säkert tio gånger men fattade ändå inte. En del människor är så stora idioter att man undrar om de över huvud taget ska få lov att rösta, ja men så går det som det går med den saken också.
Mina modiga kollegor testade trav, tölt och galopp trots att några av dem knappt suttit på en häst innan. Vi hade jätteroligt och kommer säkert rida igen.
I tisdgs sprang vi vårruset och i onsdags var jag i Uppsala och träffade min handledare. Hon är helt underbar på alla sätt och vis och efter fyra års samtalande börjar man känna varandra rätt bra. Det blir så intressanta samtal.
Nu ska Taggen få nya öron. I morgon smäller det!
Jag såg i torsdags att Change var lös i magen men tänkte att det väl går över. Igår var hon rejält hängig och jag fick i henne vatten. Idag var det bara att ringa djursjukhuset och åka. Vi fick vänta i två timmar på veterinären som sedan snabbt förmodade mask (???). Mina innekatter kan tydligen få mask och jag har inte avmaskat dem för att det är så onödigt att stoppa i djur en massa gifter i onödan. Många kattuppfödare gör så. Change fick även vätska under huden under stark protest från hennes sida och mjölkersättning och a/d-foder med sig hem. Nu hoppas jag verkligen att hon snart piggnar till! På två dagar har hon magrat av och är inte sig lik. Tur i oturen är att Karin som fött upp Melanchton ska ha henne - en luttrad uppfödare blir inte panikslagen av att en katt är sjuk. Lilla Voice ska kallas Chloe och flytta till en jättetrevlig familj i Täby.
Veckan har varit väldigt hektisk. I måndags red vi islandshästar med jobbet och hade med oss tre utbölingar som bokat in sig på vår tur. Herregud, det var väl de mest puckade brudarna vi någonsin skådat! De förmådde inte få hästarna att sluta äta gräs utan satt som hösäckar på dem utan att kunna kommunicera alls. Hur känns det att inte kunna connecta med ett djur över huvud taget? Jag fattar inte, de såg på hästarna som om de vore stenklumpar de inte vågade röra vid. Efter fikat fick jag hjälpa dem upp. Den ena tjejen grabbade tag i sadeln med båda händerna och ställde sig på en stubbe. "HJÄLP! Jag kommer inte upp!!!"
Men herregud! Har de aldrig sett en westernfilm??!
"Sätt foten i stigbygeln, för guds skull!" sa jag då. "Vad är det här?" tänkte jag vidare... Sedan kunde den ena tjejen - trots upprepade didaktiseringar från mig och min chef - inte koppla ihop hjärnhalvorna med fingrarna så att hon kunde hålla i tygeln. Hon blev visad säkert tio gånger men fattade ändå inte. En del människor är så stora idioter att man undrar om de över huvud taget ska få lov att rösta, ja men så går det som det går med den saken också.
Mina modiga kollegor testade trav, tölt och galopp trots att några av dem knappt suttit på en häst innan. Vi hade jätteroligt och kommer säkert rida igen.
I tisdgs sprang vi vårruset och i onsdags var jag i Uppsala och träffade min handledare. Hon är helt underbar på alla sätt och vis och efter fyra års samtalande börjar man känna varandra rätt bra. Det blir så intressanta samtal.
Nu ska Taggen få nya öron. I morgon smäller det!
Solig dag PÅ Mälaren
Idag har jag suttit i en båt. Det är bland det bästa jag vet. Jag älskar lutande båtar och gungande båtar och skulle ibland kunna göra vd som helst för att få fiska ute på havet - bara en enda gång till. Morfar hade en "Ellinor" som vi tuffade ut i på sommarmorgnarna när jag var liten och fiskade torsk och drog upp nät med rödspätta och sjötunga i. Och så frågar mig folk om jag vill ha lite kokt gädda.
Nej tack.
Hur som helst, jag satt i en båt hela dagen när jag hade hundkurs. Det hela gick ut på att få fyra flattar och en labrador att simma ut i sjön och hämta apporter i och utanför en vasskant. Det gick bra under förutsättning att varje hund fick uppgiften på sin nivå.
Taggen höll koll på läget från båten:
Inte en chans att han tänkte bada. Det finns två orsaker: Han tänker prestera sitt yttersta nästa söndag i vänster varv och för det andra låter han sig inte luras av vattnet en gång till. Det håller nämligen inte för små cairntassar att springas på.
När alla hundarna simmat klart tänkte jag visa hur man kan använda båten för att lära hundarna att de MÅSTE simma ut till apporterna, även om de inte tror att föraren har rätt i att det ligger en apport kvar. Så jag hämtade Zingo och väntade på att han skulle vägra simma vidare. Den första dirigeringen tog han klockrent.
"Jo, men nästa kommer han inte hämta för han kan nämligen inte det här".
Han hämtade även den klockrent så jag fick förklara teoretiskt vad jag menade med båten.
När kursdeltagarna gått kastade jag i sex dummies till Zingo. De sista tre drev iväg rätt långt ut men det gick att dirigera dit honom. Otroligt. Han gjorde dirigeringar som håller nästan för elitklass.
Jäkla skit att hundkraken inte kan vara tyst när andra hundar jobbar i vatten. Han hade varit champion idag annars, jag vet det.
Kattungarna igår var så klart jättesöta. En honkatt - Molly Malone - ska flytta hem till Björn Skifs.
Det tyckte jag var lite coolt.
Nej tack.
Hur som helst, jag satt i en båt hela dagen när jag hade hundkurs. Det hela gick ut på att få fyra flattar och en labrador att simma ut i sjön och hämta apporter i och utanför en vasskant. Det gick bra under förutsättning att varje hund fick uppgiften på sin nivå.
Taggen höll koll på läget från båten:
Inte en chans att han tänkte bada. Det finns två orsaker: Han tänker prestera sitt yttersta nästa söndag i vänster varv och för det andra låter han sig inte luras av vattnet en gång till. Det håller nämligen inte för små cairntassar att springas på.
När alla hundarna simmat klart tänkte jag visa hur man kan använda båten för att lära hundarna att de MÅSTE simma ut till apporterna, även om de inte tror att föraren har rätt i att det ligger en apport kvar. Så jag hämtade Zingo och väntade på att han skulle vägra simma vidare. Den första dirigeringen tog han klockrent.
"Jo, men nästa kommer han inte hämta för han kan nämligen inte det här".
Han hämtade även den klockrent så jag fick förklara teoretiskt vad jag menade med båten.
När kursdeltagarna gått kastade jag i sex dummies till Zingo. De sista tre drev iväg rätt långt ut men det gick att dirigera dit honom. Otroligt. Han gjorde dirigeringar som håller nästan för elitklass.
Jäkla skit att hundkraken inte kan vara tyst när andra hundar jobbar i vatten. Han hade varit champion idag annars, jag vet det.
Kattungarna igår var så klart jättesöta. En honkatt - Molly Malone - ska flytta hem till Björn Skifs.
Det tyckte jag var lite coolt.
Sålda!
Kattungarna är sålda. En jättetrevlig familj var och tittade på lilla Voice igår och de fastnade för henne direkt. Jag är inte så förvånad, vilka mysiga kattungar jag har! I förmiddags ringde Karin som fött upp Melanchton, min hankatt, och tingade Change. Det blir jättebra, hos Karin har katterna det bra. Så går arvet vidare, Karin får tillbaka sina linjer och alla är nöjda. De flyttar till midsommar.
Idag stannade jag hemma från spanielträningen i Strängnäs. jag orkade bara inte vara borta hela eftermiddagen och dessutom behövde jag jobba. Med facit i hand kan man väl säga att jag har gjort det, men inte så som jag ville. Jag blir matt bara av att se mappen med alla papper på skrivbordet - i vilken ände ska jag börja? Jag får ta tag i det på måndag, i morgon har jag kurs och då kommer jag inte orka göra något konstruktivt mer den kvällen. Förmodligen.
Eftersom det inte blir så mycket gjort tänkte jag utnyttja denna lediga dag till att fara till Trosa och kolla på kattungar efter min hankatt. Två av dem skulle tydligen gå till avel - det är jättebra tycker jag. Många kattuppfödare vill av någon anledning ha sina linjer för sig själva men det vill inte jag - jag vill föra arvet vidare och kan inte stå för hela birmaaveln själv. Det låter logiskt hoppas jag.
Efter min hankatt finns det tror jag bara tre katter som avlas på så än är det långt ifrån en kat(t)astrof.
I natt hoppade Voice upp i sängen och sov jämte mig. De börjar lämna mamma mer och mer nu. Change tar lite mer tid på sig, hon är inte skygg på något sätt, men hon är inte lika framåt som sin syster. Så hon bor periodvis innanför min tröja och får vara med överallt - det är redan bättre.
Change, 9 v.
Idag stannade jag hemma från spanielträningen i Strängnäs. jag orkade bara inte vara borta hela eftermiddagen och dessutom behövde jag jobba. Med facit i hand kan man väl säga att jag har gjort det, men inte så som jag ville. Jag blir matt bara av att se mappen med alla papper på skrivbordet - i vilken ände ska jag börja? Jag får ta tag i det på måndag, i morgon har jag kurs och då kommer jag inte orka göra något konstruktivt mer den kvällen. Förmodligen.
Eftersom det inte blir så mycket gjort tänkte jag utnyttja denna lediga dag till att fara till Trosa och kolla på kattungar efter min hankatt. Två av dem skulle tydligen gå till avel - det är jättebra tycker jag. Många kattuppfödare vill av någon anledning ha sina linjer för sig själva men det vill inte jag - jag vill föra arvet vidare och kan inte stå för hela birmaaveln själv. Det låter logiskt hoppas jag.
Efter min hankatt finns det tror jag bara tre katter som avlas på så än är det långt ifrån en kat(t)astrof.
I natt hoppade Voice upp i sängen och sov jämte mig. De börjar lämna mamma mer och mer nu. Change tar lite mer tid på sig, hon är inte skygg på något sätt, men hon är inte lika framåt som sin syster. Så hon bor periodvis innanför min tröja och får vara med överallt - det är redan bättre.
Change, 9 v.
En misslyckad tävling igen och en lyckad kväll igen
Idag bar det iväg till Haninge BK för lydnadstävling. Kortfattat så upprepade sig historien från i söndags - Spika satte sig på platsen för att ha bättre koll på läget och nollade läggandet. Hrm. Jag måste ha ORDNING på det där! Nu är det inte tävling förrän 6 juni så tid finns ju. Tror man alltså tills jag kollar i almanackan och upptäcker att dagarna går och min teori kommer inte på plats av sig själv. Utan teori inget föredrag 8 juni!
Det ROLIGA i hela händelsen i morse var dock att jag träffade en cairn, blott tretton månader gammal. Han tävlade också i ettan och gjorde ett fint program. Han är en halvbrorsa till Taggen (från kennel Wicktorys alla nyfikna ;-)) och när prisutdelningen nästan var klar stod han som segrare! Grattis Karin och Kasper! Härligt - jag blev jätteimponerad och samtidigt supersporrad att börja med Taggen.
Det finns dock ett projekt emellan och det är utställningen som är nästa helg. Jag tycker att Taggen är en riktig slyngel nu som sjumånadersvalp, men vid besöket hos Krister i kväll såg jag att han inte är så slynglig... Krister har väl magiska händer ellet nåt, men Taggen blev jättefin på bordet. Nu återstår bara att se vad domaren tycker.
Mysigt att se Kristers fina valpkullar också, det ser lovande ut i båda valphagarna. En vetefärgad står nog på önskelistan i framtiden...
Mellan tävlingen och Kristers besök promenerade vi lite kring brukshundklubben i Haninge och hamnade vid en sjö hundarna badade i. Ja Taggen också, men bara till magen...han mindes hur det gick senast. Lite foton därifrån tog jag med mobilkameran, den tar riktigt bra bilder min nya mobil. Den har lite finesser jag nog borde utnyttja bättre.
Ha! Mig lurar du inte en gång till - jag vet minsann att man inte kan springa på vatten!!!
Täääänk om det funnes en apport till mig, låååångt där ute...
Väl hemma fick jag ny energi och började plantera ut mina små blommor i balkonglådorna. Det räckte till tre lådor - en med flitig lisa och penséer, en med bara penséer och en med petunia. Hoppas de klarar sig - det är mycket roligare när jag vet att jag har sått dem själv och vårdat dem ömt i fönstret än att köpa färdiga. Det känns som fusk på något sätt.
Det ROLIGA i hela händelsen i morse var dock att jag träffade en cairn, blott tretton månader gammal. Han tävlade också i ettan och gjorde ett fint program. Han är en halvbrorsa till Taggen (från kennel Wicktorys alla nyfikna ;-)) och när prisutdelningen nästan var klar stod han som segrare! Grattis Karin och Kasper! Härligt - jag blev jätteimponerad och samtidigt supersporrad att börja med Taggen.
Det finns dock ett projekt emellan och det är utställningen som är nästa helg. Jag tycker att Taggen är en riktig slyngel nu som sjumånadersvalp, men vid besöket hos Krister i kväll såg jag att han inte är så slynglig... Krister har väl magiska händer ellet nåt, men Taggen blev jättefin på bordet. Nu återstår bara att se vad domaren tycker.
Mysigt att se Kristers fina valpkullar också, det ser lovande ut i båda valphagarna. En vetefärgad står nog på önskelistan i framtiden...
Mellan tävlingen och Kristers besök promenerade vi lite kring brukshundklubben i Haninge och hamnade vid en sjö hundarna badade i. Ja Taggen också, men bara till magen...han mindes hur det gick senast. Lite foton därifrån tog jag med mobilkameran, den tar riktigt bra bilder min nya mobil. Den har lite finesser jag nog borde utnyttja bättre.
Ha! Mig lurar du inte en gång till - jag vet minsann att man inte kan springa på vatten!!!
Täääänk om det funnes en apport till mig, låååångt där ute...
Väl hemma fick jag ny energi och började plantera ut mina små blommor i balkonglådorna. Det räckte till tre lådor - en med flitig lisa och penséer, en med bara penséer och en med petunia. Hoppas de klarar sig - det är mycket roligare när jag vet att jag har sått dem själv och vårdat dem ömt i fönstret än att köpa färdiga. Det känns som fusk på något sätt.
Puh! Vilken vecka. Och den är inte slut än.
Först vill jag tacka Anna för det fina grattiset i förra inlägget. Jag och Spika fortsatte i söndags med en lydnadstävling i Strängnäs med världens tjatigaste tävlingsledare. Jag höll på att få frispel på kärringen som inte kunde göra sitt jobb utan att anmärka en massa under resans gång. Det började också skit med att en jäkla FLATHANE så klart, (retriever har bara brudar i skallen) som gick fram till Spika på platsliggningen. Hon låg kvar snällt och domaren bröt direkt. Heder åt Springer-Leffe! Men då hann Spika bli rejält förbannad och sa ifrån. Matten tog flatten och åkte hem. Men nu ska ni få höra det värsta: Hon skvallrade då till en av deltagarna i klass II att hon hade problem med platsliggningen. Och så åker puckotanten och tävlar! Hade jag hört det där hade jag skällt ut henne efter noter. Effekten blev att en kompis dobbis fick platsliggningsångest och drog till matte på omläggningen och då trodde Spika att det var inkallning och satte sig upp efter en halv minut. En femma blev det då.
Resten av tävlingen gick ganska bra men det var varmt och gräsmattan lutade värre än tornet i Pisa så det var svårt att gå ordentligt. Spika nollade läggandet tyvärr. Himla strul med det. Resten av momenten gick bra mellan 7-10 på alla. Men en nolla på läggandet och femma på platsen så räckte det bara till 143 poäng. Ja ja, det kommer fler tävlingar - en i morgon t ex!
I kväll tränade vi igen och då gjorde hon ligg hela tiden, övertänd som hon var. Ställandet däremot funkade inte alls förrän hon lugnade sig lite efter att ha gått fritt följ i fem minuter utan belöning eller beröm.... Tokspaniel!
Den här veckan har varit tuff på jobbet. Det började i måndags med att jag fick lite väl mycket ovett i en situation, helt oförtjänt faktiskt. Men som tur är har jag min underbara chef som går emellan när situationen inte är hållbar längre. Bara den känslan av att inte behöva slåss mot väderkvarnarna helt ensam är oslagbar. Jag kommer aldrig att ha en så bra chef igen, det gäller att njuta. Akademiker är inte lätta att ha och göra med, speciellt inte dem som inte är vana vid att spela i ett lag.
Dessutom hade jag mitt seminarium i går och jag fick bara en massa negativ kritik. Efter 90 minuter börjar det bli lite jobbigt, faktiskt, det får jag tillstå även om det bär mig emot. Det är ju berättigat men det är klart att det känns efter ett tag när allt man gjort är kasst. Men - det hjälper inte att sätta sig på en stol och gråta över det, det enda som gäller är att göra en prioriteringslista över allt jag måste lära mig och skriva om allt. Det rör sig bara om 20 sidor så det är ingen katastrof, men grejen är den att jag hade tänkt ha kapitlet som underlag till konferensen om en månad. Shit! Tre veckor är inte lång tid om man inte har en susning om vad det handlar om.
I kväll fick jag äntligen kraft att ta tag i däckbytet. I år har jag verkligen dragit på det ända in i maj det är ovanligt för att vara jag. Men jag tycker det är så tråkigt och har inte orkat! Nu är i varje fall bilen nydäckad och städad invändigt. Det fanns många grejer att tömma så nu kan man snart se genom rutorna i baksätet igen. Typ.
Resten av tävlingen gick ganska bra men det var varmt och gräsmattan lutade värre än tornet i Pisa så det var svårt att gå ordentligt. Spika nollade läggandet tyvärr. Himla strul med det. Resten av momenten gick bra mellan 7-10 på alla. Men en nolla på läggandet och femma på platsen så räckte det bara till 143 poäng. Ja ja, det kommer fler tävlingar - en i morgon t ex!
I kväll tränade vi igen och då gjorde hon ligg hela tiden, övertänd som hon var. Ställandet däremot funkade inte alls förrän hon lugnade sig lite efter att ha gått fritt följ i fem minuter utan belöning eller beröm.... Tokspaniel!
Den här veckan har varit tuff på jobbet. Det började i måndags med att jag fick lite väl mycket ovett i en situation, helt oförtjänt faktiskt. Men som tur är har jag min underbara chef som går emellan när situationen inte är hållbar längre. Bara den känslan av att inte behöva slåss mot väderkvarnarna helt ensam är oslagbar. Jag kommer aldrig att ha en så bra chef igen, det gäller att njuta. Akademiker är inte lätta att ha och göra med, speciellt inte dem som inte är vana vid att spela i ett lag.
Dessutom hade jag mitt seminarium i går och jag fick bara en massa negativ kritik. Efter 90 minuter börjar det bli lite jobbigt, faktiskt, det får jag tillstå även om det bär mig emot. Det är ju berättigat men det är klart att det känns efter ett tag när allt man gjort är kasst. Men - det hjälper inte att sätta sig på en stol och gråta över det, det enda som gäller är att göra en prioriteringslista över allt jag måste lära mig och skriva om allt. Det rör sig bara om 20 sidor så det är ingen katastrof, men grejen är den att jag hade tänkt ha kapitlet som underlag till konferensen om en månad. Shit! Tre veckor är inte lång tid om man inte har en susning om vad det handlar om.
I kväll fick jag äntligen kraft att ta tag i däckbytet. I år har jag verkligen dragit på det ända in i maj det är ovanligt för att vara jag. Men jag tycker det är så tråkigt och har inte orkat! Nu är i varje fall bilen nydäckad och städad invändigt. Det fanns många grejer att tömma så nu kan man snart se genom rutorna i baksätet igen. Typ.
Mellan hopp och förtvivlan
Agility är en märklig sport. Och det gäller att ha flera hundar för att effektivisera dagen för det är sannerligen inte många minuter man är aktiv. För det mesta sitter man och väntar, väntar och väntar. Och så tar man fram hunden och värmer upp den, kör sitt lopp och går iväg igen.
Och sätter sig och väntar.
Man är puckad, helt enkelt. Idag var jag dock smart och tog med mig litteratur jag behövde läsa så dagen blev lite effektiv ändå.
Det är kul när det går bra och riktigt tråkigt när det går dåligt, vilket det gjorde idag. De två första klasserna i agilityklass (med balanshinder alltså) gick åt skogen; strul i slalom och två hopphinder Spikafröken inte såg ordentligt. Två disk. Inför hoppklassen tänkte jag köra mitt bästa och åka hem med tre disk. Jag var färdig att kasta in handduken - men då lyssnade Spika på örat och skärpte till sig.
Med hjälp av en kompis fick jag rätsida på dessa två hopphinder som vållade problem i samtliga tre klasser - slalom höll i och Spika vann! 0 fel och 30 sekunder, 45 sekunder var referenstiden. Duktig flicka! Hoppet återvände. Sista pinnen i hoppklass varbärgad och fröken måste fr o m nu tävla i klass 2. I agilityklass har hon bara en pinne och det beror inte på kontaktfälten, oftast strular något annat.
I kväll passade jag på att fota katterna. Den ena har en uppfödare visat intresse för, den andra (för sällskap) finns det inget intresse än för, tyvärr:
Och sätter sig och väntar.
Man är puckad, helt enkelt. Idag var jag dock smart och tog med mig litteratur jag behövde läsa så dagen blev lite effektiv ändå.
Det är kul när det går bra och riktigt tråkigt när det går dåligt, vilket det gjorde idag. De två första klasserna i agilityklass (med balanshinder alltså) gick åt skogen; strul i slalom och två hopphinder Spikafröken inte såg ordentligt. Två disk. Inför hoppklassen tänkte jag köra mitt bästa och åka hem med tre disk. Jag var färdig att kasta in handduken - men då lyssnade Spika på örat och skärpte till sig.
Med hjälp av en kompis fick jag rätsida på dessa två hopphinder som vållade problem i samtliga tre klasser - slalom höll i och Spika vann! 0 fel och 30 sekunder, 45 sekunder var referenstiden. Duktig flicka! Hoppet återvände. Sista pinnen i hoppklass varbärgad och fröken måste fr o m nu tävla i klass 2. I agilityklass har hon bara en pinne och det beror inte på kontaktfälten, oftast strular något annat.
I kväll passade jag på att fota katterna. Den ena har en uppfödare visat intresse för, den andra (för sällskap) finns det inget intresse än för, tyvärr:
Duktig flicka!
Det är svårt att vara spaniel på en grön gräsmatta i Ågesta. Det finns så mycket i skogen att vittra in och då blir man lätt okoncentrerad. Spika är en liten intressant spaniel - extremt förarvek så klart men helt galen i att jaga. Och det är inte helt lätt att hantera: Summa summarum: Jaktspaniels ska inte säljas till nybörjare.
Idag var det i varje fall lydnadstävling i Ågesta och vi var anmälda i klass 1. Platsliggningen gick bra men hon nosade lite. Tandvisningen gick också bra utan att hon klättrade på domaren.
Sedan var det lite hundar emellan eftersom vi drog nr 9 och hon var fokuserad när jag gick in på plan och bestämde mig i förväg att avisera handtecken på läggandet eftersom hon inte är säker på det. Då kan man smyga in ett dovt LIGG utan att domaren hör;-)
Det började bra, vi fick en TIA på linförigheten! Det får man typ aldrig men hon gick klockrent utan att växla position eller sitta snett vid en enda halt. Åh vad stolt jag var - och tappade fokus lite. Läggandet gick lite som befarat två kommandon och en sjua. Inkallning som befarat - tia och ställandet ingen överraskning heller. Hon flyttar sig när jag kommer mot henne och det ger avdrag - en åtta. Apportering - tia och hoppet - NOLLA. Agilityfröken drog vid sidan om. Oj vad paff jag blev. Och sedan en tia på helheten.
Jättekul med nästan bara tior - hon skulle alltså rent teoretiskt kunna kamma hem full pott.
Nu blev det trots nollan 168 poäng (första pris) och en sjundeplats.
I morgon ska vi träna lite inför tävlingen på söndag innan jag sticker till Uppsala igen. Seminarium igen men sedan ska jag inte dit förrän i juni. Just nu är det lite pausstämning här hemma efter allt intensivt arbete de senaste veckorna. Det härliga är bara att jag fixade det! Det är som att vinna en tävling. Man laddar och tränar och kämpar och sliter och sedan när prisutdelningen kommer får man en klapp på axeln.
Och det konstiga är att det räcker.
Säcken och slalom
Jag måste jobba idag. Fast det gör inget för det är roligt att jobba just idag när det blåser på Fornhöjden. Jag har hittat tre roliga artiklar på nätet jag kan roa mig med och med dem lyckades jag bli riktigt kreativ. Fast hundarna behöver ju sitt och därför drog vi till klubben en snabbis. Det betyder att vi inte var där mer än 2 timmar.
Jag fattar inte att det tar så lång tid! Jag skulle "bara" köra kontaktfält, slalom och säcken, men med tre hundar tar det rätt långtid med banbyggnad och alla dessa bollkast fram och tillbaka över planen.
Planen ja, jag hade ju faktiskt en sådan. Planen började med att kolla Taggens framåtanda och han besannar mina fördomar om terriers. Shelties springer på agilitybanan för springandets skull. Terriers gör det inte, man måste motivera dem att kuta som fasiken över hindren. Så vi tränar på det. Bara. "Hindren" ska inte vara höga när man gör det, helst runt 15 cm på en liten hund så att de får hoppa men ändå kan hålla hög fart. Meningen är inte att hunden ska bli trött, meningen är att den ska springa fort.
Sedan fick Taggen göra kontaktfält. Det går riktigt bra nu, han går ner och står kvar med tassarna i gräset. Vi provade även säcken och jag testade med Zingo som dragkraft och att Taggen fick söka efter bollen under släpet. Men han knäckte inte koden än, huvudsaken är väl då att han förstod att det var nåt kul med den.
Slalom behöver vi också göra eftersom det tar sån tid att lära in, om man nu räknar med att hundarna ska kunna ta hindret från höger/vänster sida samt i ingångar från kl 4-8. Jag har provat tre metoder. Klicker - funkade inte så bra, han fattade nada av uppgiften. Andra sättet är det moderna med slalombågar men jag var inte tillräckligt övertygad om bågarnas förträfflighet. Koppelmetoden, som jag annars förespråkar, funkade inte heller men idag kom jag på varför. Vi hade fel belöning i slutet. Med frolic i skålen fick jag exakt det beteende jag ville ha och innan jag åkte hem gick Taggen 8 portar, dragandes i kopplet med full fokus framåt och varke gång han försökte gå fel räknade han ut rätt väg och drog framåt. Om man vill veta mer om den metoden finns den på min agilityhemsida.
Jag vill ha snabba resultat när jag tränar och vill se att hunden förstår någorlunda vad jag begär av den första passet. Att hålla på med felaktiga beteenden är inte någon idé anser jag och det var därför ett lyckat pass.
Zingo körde slalom med hjälplinor och det verkar ta sig. Han märker att det blir fel när han inte bromsar och det ökade lyckandena drastiskt. Just att han måste stanna och tänka till verkar ha en god effekt på honom. Stackars Spika hade aldrig köpt det konceptet, hon hade sprungit till bilen. Men Zingo är inte Spika och då behöver han träningsmetoder som passar för hans lilla retrieverhjärna. Ang. hans kontaktfält har jag beslutat mig för att ge upp utan klickar bara varje gång han springer ner. Jag tror att han har en förståelse för momentet men inte kraft och hjärna nog att stanna och då är det bättre att gå halva vägen. Han får alltså springa vidare från balansen men inte hoppa över kontaktfältet. Vi får se - kanske det löser knuten.
Sedan är det "bara" starterna kvar, då...
Spika körde bara slalom med lina och det var effektivt! Hon gick klockrent fem-sex gånger så att jag började somna till. Helt plötsligt gick hon ur tionde porten, precis som hon gör annars. Jag hann som tur var med och tvärnitade henne. Jag hade henne dessutom i sele och lina. och den effekten var slående! Hon blev stående helt fast men inte ett dugg tryckt, bara förundrad över att världen stannade. Sedan provocerade jag henne och satte belöningen rakt ut till vänster ut ur 10e porten och - jajamen, första gången drog hon ur men det var också enda gången.
En lyckad träning är när man får som man vill, och det kan man väl säga att det här var då.
Jag fattar inte att det tar så lång tid! Jag skulle "bara" köra kontaktfält, slalom och säcken, men med tre hundar tar det rätt långtid med banbyggnad och alla dessa bollkast fram och tillbaka över planen.
Planen ja, jag hade ju faktiskt en sådan. Planen började med att kolla Taggens framåtanda och han besannar mina fördomar om terriers. Shelties springer på agilitybanan för springandets skull. Terriers gör det inte, man måste motivera dem att kuta som fasiken över hindren. Så vi tränar på det. Bara. "Hindren" ska inte vara höga när man gör det, helst runt 15 cm på en liten hund så att de får hoppa men ändå kan hålla hög fart. Meningen är inte att hunden ska bli trött, meningen är att den ska springa fort.
Sedan fick Taggen göra kontaktfält. Det går riktigt bra nu, han går ner och står kvar med tassarna i gräset. Vi provade även säcken och jag testade med Zingo som dragkraft och att Taggen fick söka efter bollen under släpet. Men han knäckte inte koden än, huvudsaken är väl då att han förstod att det var nåt kul med den.
Slalom behöver vi också göra eftersom det tar sån tid att lära in, om man nu räknar med att hundarna ska kunna ta hindret från höger/vänster sida samt i ingångar från kl 4-8. Jag har provat tre metoder. Klicker - funkade inte så bra, han fattade nada av uppgiften. Andra sättet är det moderna med slalombågar men jag var inte tillräckligt övertygad om bågarnas förträfflighet. Koppelmetoden, som jag annars förespråkar, funkade inte heller men idag kom jag på varför. Vi hade fel belöning i slutet. Med frolic i skålen fick jag exakt det beteende jag ville ha och innan jag åkte hem gick Taggen 8 portar, dragandes i kopplet med full fokus framåt och varke gång han försökte gå fel räknade han ut rätt väg och drog framåt. Om man vill veta mer om den metoden finns den på min agilityhemsida.
Jag vill ha snabba resultat när jag tränar och vill se att hunden förstår någorlunda vad jag begär av den första passet. Att hålla på med felaktiga beteenden är inte någon idé anser jag och det var därför ett lyckat pass.
Zingo körde slalom med hjälplinor och det verkar ta sig. Han märker att det blir fel när han inte bromsar och det ökade lyckandena drastiskt. Just att han måste stanna och tänka till verkar ha en god effekt på honom. Stackars Spika hade aldrig köpt det konceptet, hon hade sprungit till bilen. Men Zingo är inte Spika och då behöver han träningsmetoder som passar för hans lilla retrieverhjärna. Ang. hans kontaktfält har jag beslutat mig för att ge upp utan klickar bara varje gång han springer ner. Jag tror att han har en förståelse för momentet men inte kraft och hjärna nog att stanna och då är det bättre att gå halva vägen. Han får alltså springa vidare från balansen men inte hoppa över kontaktfältet. Vi får se - kanske det löser knuten.
Sedan är det "bara" starterna kvar, då...
Spika körde bara slalom med lina och det var effektivt! Hon gick klockrent fem-sex gånger så att jag började somna till. Helt plötsligt gick hon ur tionde porten, precis som hon gör annars. Jag hann som tur var med och tvärnitade henne. Jag hade henne dessutom i sele och lina. och den effekten var slående! Hon blev stående helt fast men inte ett dugg tryckt, bara förundrad över att världen stannade. Sedan provocerade jag henne och satte belöningen rakt ut till vänster ut ur 10e porten och - jajamen, första gången drog hon ur men det var också enda gången.
En lyckad träning är när man får som man vill, och det kan man väl säga att det här var då.
Lite kort rapport
Suck. Min energi dog i eftermiddags. Jag har inte kraft att ligga på intensiv topp i flera veckor och just nu skulle jag behöva göra det. Jag har alltid varit bra på att sova men tror ändå att det är bra i längden. Många i min omgivning är bättre på att kämpa emot tröttheten än jag och det går ju som det gör till slut. Utbrända doktorander finns det gott om, men jag tänker då inte gå den vägen. Jag har helt enkelt inte tid.
Just nu lyssnar jag på en skiva jag har PIIIIIIIIP ner från internet med Silbermond, en tysk rock/popgrupp som nyss släppt ett nytt album. Någon låt handlar om att världen går alldeles för fort, hrm, det är nog inte bara världen som gör det. Även undertecknad gör det.
Häromdagen sa min ena kollega, som sitter mitt emot köket på världens bästa institution (man kan tro att jag jobbar för IKEA eller något annat sektliknande företag, men det gör jag inte; jag bara älskar mitt jobb) att hon lärt sig känna igen vilka fotstegsljud som hör till vilken medarbetare. Jag frågade hur jag låter.
"Du går snabbt, men inte så snabbt som prefekten".
Nä just det. Det bådar inte gott, men kanske ändå. Det stämmer ju med det jag fick höra i slutspurten av D-uppsatsen i tyska.
"Du Johanna är en otäck streber", sa läraren. Japp. Med allt vad det innebär. Fast utan att vara steberaktig kommer man ingenstans. Det var nog därför jag drog till klubben tre dagar den här veckan inklusive passet i tisdags efter att jag försökt böja halsen av en stel islandshäst.
I veckan har vi kört en kul bana i två dagar och Spika har fr a tränat på att snabba på i starten. Det går mycket bättre. Eftersom detta är en offentlig blogg tänker jag inte skriva vad jag har gjort eftersom det kan uppröra i onödan, men jag kan säga så mycket som att det har fungerat.
Zingo är en arbetsglad hund och han har onekligen sina kvalitéer. Det gjorde att jag la lite kraft i slalomingångarna. Jag har börjat sätta upp linor från pinne två och tre rakt ut från hindret så att han får en markering att utgå ifrån och det skapade viss förståelse. Hrm, jag sa igår till L innan jag åkte hem, från en för övrigt väldigt lyckad träning, att jag skulle prova den svåra slalomingången som stod halv fem. Han tog den! Utan problem! Det gäller att få dem att tänka.
Spika ska få backa in i linan igen för hon har börjat gå ur de två sista portarna, jag fattar inte varför och det enda som gäller är väl tillbaka med lina på och köra på med belöning ett tag så att hon håller ihop. Det är ju surt om det ska falla på en så enkel sak som slalomhindret. Det är nämligen en stor favorit.
Taggen kör på med sina raksträckor. Han får springa rakt fram över tre hinder och hämta favvobollen varje träning. Tanken är väl att det ska vara klart om ett tag. Jag växlar mellan att lägga bollen i målet och kasta den över huvudet men har ju förstås alldeles för bråttom. När bollen inte ligger där springer han till mig i stället, det måste han lära bort. Jag har fått en ny mobil med en kanonfin kamera så jag tänkte få det filmat men glömmer varje gång jag är på klubben. Ja "fått" är väl att ta i; jag ska ringa med Telenor i två år till, alltså...
Min ena kattunge har en spekulant. Det är käcka lilla Change som förhoppningsvis hamnar hos en tjej här i Södertälje som även är utställningsintresserad. Det är ju skitbra! Voice är inte såld än, men så här söt är hon nu.
Sugen, någon??
På tisdag ska mitt kapitel vara klart jag ska skicka ut på granskning till mitt underbara kollegium. Det blir lite stressigt eftersom jag lagt energin på en kurs jag går just nu i morfologi i Uppsala. Kursen är jättekul och läraren är enormt engagerad. Som lärare får man betalt för att man undervisar, inte för hur bra man gör det och att få en engagerad lärare är en bra bonus. Det är ingen självklarhet, och det är jag medveten om. Men att åka från Södertälje till Uppsala två timmar enkel väg med tåg för att sitta på ett seminarium där de andra inte gjort uppgifterna, det retar mig. Särskilt som jag får jobba på helgerna för att hinna med - och så gör de andra inte det de borde. Det är onekligen intressant att känna sig som en plugghäst på en forskarutbildning - där borde alla vara det...
Just nu lyssnar jag på en skiva jag har PIIIIIIIIP ner från internet med Silbermond, en tysk rock/popgrupp som nyss släppt ett nytt album. Någon låt handlar om att världen går alldeles för fort, hrm, det är nog inte bara världen som gör det. Även undertecknad gör det.
Häromdagen sa min ena kollega, som sitter mitt emot köket på världens bästa institution (man kan tro att jag jobbar för IKEA eller något annat sektliknande företag, men det gör jag inte; jag bara älskar mitt jobb) att hon lärt sig känna igen vilka fotstegsljud som hör till vilken medarbetare. Jag frågade hur jag låter.
"Du går snabbt, men inte så snabbt som prefekten".
Nä just det. Det bådar inte gott, men kanske ändå. Det stämmer ju med det jag fick höra i slutspurten av D-uppsatsen i tyska.
"Du Johanna är en otäck streber", sa läraren. Japp. Med allt vad det innebär. Fast utan att vara steberaktig kommer man ingenstans. Det var nog därför jag drog till klubben tre dagar den här veckan inklusive passet i tisdags efter att jag försökt böja halsen av en stel islandshäst.
I veckan har vi kört en kul bana i två dagar och Spika har fr a tränat på att snabba på i starten. Det går mycket bättre. Eftersom detta är en offentlig blogg tänker jag inte skriva vad jag har gjort eftersom det kan uppröra i onödan, men jag kan säga så mycket som att det har fungerat.
Zingo är en arbetsglad hund och han har onekligen sina kvalitéer. Det gjorde att jag la lite kraft i slalomingångarna. Jag har börjat sätta upp linor från pinne två och tre rakt ut från hindret så att han får en markering att utgå ifrån och det skapade viss förståelse. Hrm, jag sa igår till L innan jag åkte hem, från en för övrigt väldigt lyckad träning, att jag skulle prova den svåra slalomingången som stod halv fem. Han tog den! Utan problem! Det gäller att få dem att tänka.
Spika ska få backa in i linan igen för hon har börjat gå ur de två sista portarna, jag fattar inte varför och det enda som gäller är väl tillbaka med lina på och köra på med belöning ett tag så att hon håller ihop. Det är ju surt om det ska falla på en så enkel sak som slalomhindret. Det är nämligen en stor favorit.
Taggen kör på med sina raksträckor. Han får springa rakt fram över tre hinder och hämta favvobollen varje träning. Tanken är väl att det ska vara klart om ett tag. Jag växlar mellan att lägga bollen i målet och kasta den över huvudet men har ju förstås alldeles för bråttom. När bollen inte ligger där springer han till mig i stället, det måste han lära bort. Jag har fått en ny mobil med en kanonfin kamera så jag tänkte få det filmat men glömmer varje gång jag är på klubben. Ja "fått" är väl att ta i; jag ska ringa med Telenor i två år till, alltså...
Min ena kattunge har en spekulant. Det är käcka lilla Change som förhoppningsvis hamnar hos en tjej här i Södertälje som även är utställningsintresserad. Det är ju skitbra! Voice är inte såld än, men så här söt är hon nu.
Sugen, någon??
På tisdag ska mitt kapitel vara klart jag ska skicka ut på granskning till mitt underbara kollegium. Det blir lite stressigt eftersom jag lagt energin på en kurs jag går just nu i morfologi i Uppsala. Kursen är jättekul och läraren är enormt engagerad. Som lärare får man betalt för att man undervisar, inte för hur bra man gör det och att få en engagerad lärare är en bra bonus. Det är ingen självklarhet, och det är jag medveten om. Men att åka från Södertälje till Uppsala två timmar enkel väg med tåg för att sitta på ett seminarium där de andra inte gjort uppgifterna, det retar mig. Särskilt som jag får jobba på helgerna för att hinna med - och så gör de andra inte det de borde. Det är onekligen intressant att känna sig som en plugghäst på en forskarutbildning - där borde alla vara det...
SBK-inventarierna
De finns där på nästan varenda SBK-klubb runt om i landet. Inventarierna. Det är ett litet antal personer som alltid står på klubben. Vissa tycker man om, andra inte. Hur det än är med den saken blir det alltid tomt på parkeringen den dagen bilen inte längre står där. Kanske det är med SBK-inventarierna som med korna - man saknar dem inte förrän båset är tomt. Eller så är det kanske så att vissa är tjurar och andra kossor... äsch skämt åsido.
Igår kväll körde jag ett genrep eftersom vi tävlade idag. Innan jag kommer till det resultatet så vill jag berätta om kvällens övning. Väl på plats står en bil på parkeringen jag börjar känna igen. "Cornelia & Atlas on tour" står det. Rottweilergänget. "Herregud" hinner jag tänka - "är de här; NU IGEN". Men så slog det mig att det var ju faktiskt jag också.
De skulle tävla bruks idag så jag skojade med dem och frågade om de också flyttat ut till klubben. Jag menar, det är ju säsong för sommardäcken nu (som jag fortfarande inte fått på). Och så sa jag att det är minsann den ambitiösa truppen som är där och tränar flitigt. Vi som vill komma någonstans.
"Ja eller så är det vi som inte gör det. Kommer någonstans, alltså" sa killen med prillan under läppen.
Där sa han nåt. Fast det är ju så med mina små djur att de inte kan gå från vila till pallplats utan måste tränas i form. Och med min nuvarande arbetssituation (Haspelmath förblir visst oläst idag också) blir det en omöjlighet att träna så mycket som vi skulle behöva. För det är liksom ingen idé att träna sovandes i stående ställning. Inte konstigt om Spika inte springer så grästuvorna ryker utan bara springer...
Idag var jag på kort besök i Ågesta på agilitytävling. Spika gjorde bra ifrån sig. Hoppklassen var en M-bana och referenstiden var satt till 33 sekunder. Spika sprang på 21,25 med en seg start. Tyvärr rev hon ett hinder men klarade slalomens alla pinnar. Det var bra. I agilityklassen gick hon ur sista porten och då tappade jag banan så vi diskade oss någonstans. Det gjorde inget. Spika sprang från hinder 1. Taggen tränade sig på att vara med och ligga i buren. Det gick jättebra, han var knäpptyst och duktig.
Hur som haver, kurz gefasst, Spika behöver lära sig bakombyten. Och så ska vi testa slalombågarna nu ett tag i båda ändarna. Koppelmetoden harfungerat utmärkt för att lära henne att bromsa i väldigt hög fart och göra hindret rätt, men de två sista portarna får hon inte gå ur och det händer ibland på träning. Så får Zingo köra från det hållet också. Vi testade igår med en lina som stopp vid andra pinnen men han tycker det är så kul att hoppa över linan och fattade inte vitsen förrän efter ett tag. Blev jag förvånad?
Labradorer arbetar trots att hjulet snurrar och hamstern är död. Cairnterriern försöker få liv i hamstern och cockern letar efter nya hamstrar som kan driva hjulet runt, runt, runt i all oändlighet. Med de olika egenskaperna krävs det lite finurliga träningsmetoder...
Just nu sitter jag och funderar på om Gotland är ett givet semestermål i sommar. En vecka på Gotland verkar lockande - men hur får man tag i OK boende..?
Igår kväll körde jag ett genrep eftersom vi tävlade idag. Innan jag kommer till det resultatet så vill jag berätta om kvällens övning. Väl på plats står en bil på parkeringen jag börjar känna igen. "Cornelia & Atlas on tour" står det. Rottweilergänget. "Herregud" hinner jag tänka - "är de här; NU IGEN". Men så slog det mig att det var ju faktiskt jag också.
De skulle tävla bruks idag så jag skojade med dem och frågade om de också flyttat ut till klubben. Jag menar, det är ju säsong för sommardäcken nu (som jag fortfarande inte fått på). Och så sa jag att det är minsann den ambitiösa truppen som är där och tränar flitigt. Vi som vill komma någonstans.
"Ja eller så är det vi som inte gör det. Kommer någonstans, alltså" sa killen med prillan under läppen.
Där sa han nåt. Fast det är ju så med mina små djur att de inte kan gå från vila till pallplats utan måste tränas i form. Och med min nuvarande arbetssituation (Haspelmath förblir visst oläst idag också) blir det en omöjlighet att träna så mycket som vi skulle behöva. För det är liksom ingen idé att träna sovandes i stående ställning. Inte konstigt om Spika inte springer så grästuvorna ryker utan bara springer...
Idag var jag på kort besök i Ågesta på agilitytävling. Spika gjorde bra ifrån sig. Hoppklassen var en M-bana och referenstiden var satt till 33 sekunder. Spika sprang på 21,25 med en seg start. Tyvärr rev hon ett hinder men klarade slalomens alla pinnar. Det var bra. I agilityklassen gick hon ur sista porten och då tappade jag banan så vi diskade oss någonstans. Det gjorde inget. Spika sprang från hinder 1. Taggen tränade sig på att vara med och ligga i buren. Det gick jättebra, han var knäpptyst och duktig.
Hur som haver, kurz gefasst, Spika behöver lära sig bakombyten. Och så ska vi testa slalombågarna nu ett tag i båda ändarna. Koppelmetoden harfungerat utmärkt för att lära henne att bromsa i väldigt hög fart och göra hindret rätt, men de två sista portarna får hon inte gå ur och det händer ibland på träning. Så får Zingo köra från det hållet också. Vi testade igår med en lina som stopp vid andra pinnen men han tycker det är så kul att hoppa över linan och fattade inte vitsen förrän efter ett tag. Blev jag förvånad?
Labradorer arbetar trots att hjulet snurrar och hamstern är död. Cairnterriern försöker få liv i hamstern och cockern letar efter nya hamstrar som kan driva hjulet runt, runt, runt i all oändlighet. Med de olika egenskaperna krävs det lite finurliga träningsmetoder...
Just nu sitter jag och funderar på om Gotland är ett givet semestermål i sommar. En vecka på Gotland verkar lockande - men hur får man tag i OK boende..?
Lite träning och ännu mera jobb på 1 maj
När jag vaknade i morse kom jag på att det är 1 maj. Det betyder att det snart är 12 maj. Den 19 maj har jag nämligen ett seminarium på jobbet om ett kapitel jag behöver lite hjälp med och det behöver mina kära kollegor en vecka på sig för att kunna ta sig igenom. Så ingen rast och ingen ro. Eftersom jag dessutom skulle få lite kommentarer på mitt engelska paper blev det en vända till klubben på förmiddagen. Spika tränade på starter och lite svängar på agilitybanan. Zigo fick köra ett varv på banan och sedan en massa inkallningar med stå. Det går så där... Taggen fick göra lite allt möjligt. Vi tränade bl a på en raksträcka med tre hinder som han fick springa över på väg till sin boll i snöre. Det klarade han utmärkt! Och så fick han prova på tunneln. Den är stenkul tycker Taggen! Det bådar gott, då har man lite drag i honom sedan. Han springer väldigt gärna och rör sig bra så det kan nog bli en bra agilityhund det där.
Man ska bara inte ha ett jobb som tar all energi. Just nu är det lite träning och mycket arbete som gäller!
När jag kom hem satt korrekturen i mejlboxen. Det såg väldigt bra ut - när jag var klar med rättningen. Svårt att skriva akademisk engelska! Efter två timmar var jag klar och skulle "bara" vila lite efter lunchen. Kroppen var trött. Jag vaknade nyss - tre och en halv timme sov jag...
Så det är bara att kavla upp ärmarna och fortsätta.
Min kamera spelar ett spratt med mig i solljus; jättesvårt att få bra bilder! Hrm, jag behöver en ny kamera...
Har jag skrivit att jag fått mitt stamnamn? Uppfödningen heter S*Grammatica. S står för Sverige och inte en enda kotte hade tänkt sig döpa sina kattungar till språkvetenskapliga termer så jag fick det namn jag allra helst ville ha. Skönt!
Kattungarna börjar kryoa ut ur badrummet nu och är duktiga att gå på lådan. Mamma katt har visat dem. Men det är lurigt det där med färgerna. Först vid fem veckors ålder är det möjligt att se färgerna. Blått och choklad är lika i tonen när de är små, och nu ser jag att båda är choklad som mamman. En kan hålla för utställning och en är för sällskap. På birma är det vita fläckar som avgör, det är helt sjukt...
Och så först lilla Active Voice:
...och så lilla Accent Change:
Vi lutar katten... (SOS Sällskapsresan)
Mamma fixar till frisyren. I bakgrunden håller pappa koll.
Så - det var allt för idag!
Man ska bara inte ha ett jobb som tar all energi. Just nu är det lite träning och mycket arbete som gäller!
När jag kom hem satt korrekturen i mejlboxen. Det såg väldigt bra ut - när jag var klar med rättningen. Svårt att skriva akademisk engelska! Efter två timmar var jag klar och skulle "bara" vila lite efter lunchen. Kroppen var trött. Jag vaknade nyss - tre och en halv timme sov jag...
Så det är bara att kavla upp ärmarna och fortsätta.
Min kamera spelar ett spratt med mig i solljus; jättesvårt att få bra bilder! Hrm, jag behöver en ny kamera...
Har jag skrivit att jag fått mitt stamnamn? Uppfödningen heter S*Grammatica. S står för Sverige och inte en enda kotte hade tänkt sig döpa sina kattungar till språkvetenskapliga termer så jag fick det namn jag allra helst ville ha. Skönt!
Kattungarna börjar kryoa ut ur badrummet nu och är duktiga att gå på lådan. Mamma katt har visat dem. Men det är lurigt det där med färgerna. Först vid fem veckors ålder är det möjligt att se färgerna. Blått och choklad är lika i tonen när de är små, och nu ser jag att båda är choklad som mamman. En kan hålla för utställning och en är för sällskap. På birma är det vita fläckar som avgör, det är helt sjukt...
Och så först lilla Active Voice:
...och så lilla Accent Change:
Vi lutar katten... (SOS Sällskapsresan)
Mamma fixar till frisyren. I bakgrunden håller pappa koll.
Så - det var allt för idag!
Ju mindre tid, desto mer får man gjort...
Jag förundras ofta över min effektivitet i vissa situationer. När jag har en kraftig tidspress brukar jag hinna med massor. Det kan vara allt från att tvätta, träna hundar, städa lägenheten, byta däck på bilen och skriva tre sidor avhandling - bara för att det krävs det av mig den dagen. Nästa dag kan jag ha en hel dag till att skriva en artikel - men inte 17 blir den skriven för det.
Igår fick jag för mig att jag i alla fall skulle försöka ta mig till London på konferens i september. Det handlar om mitt avhandlingsprojekt så det passar som handen i handsken. Utom på en enda punkt.
Konferensspråket är engelska.
Men - jag har en vän. LEO heter han och är en ordbok på nätet. Tysk/engelsk, helt perfekt. Alla mina tyska begrepp står där. När jag berättade för handledaren fick hon frispel. "Om du ska skriva på engelska så säg för guds skull inte att jag är din handledare, jag vill inte ha ett dugg med det där att göra!!!" Det är inte bara jag som tycker att tyska borde vara ett världsspråk.
Men det är lugnt. Tillfälligtvis harjag bytt handledare. Jag har hittat en hel drös med engelsktlande kollegor som mer än gärna vill plocka ner min text till minimala beståndsdelar så att jag kan få se the phantom of the opera en kväll i september igen.
Det är nio år sedan jag var i London. Är det inte dags nu igen tycker ni? Det tycker jag.
Kruxet är bara att föredraget ska vara klart nu. På måndag närmare bestämt ska jag ha författat 8 hela sidor om 'missförstå' på tyska och hur det påverkar så att folk på forumen inte slår ihjäl varandra verbalt. Men - jag är masochistiskt lagd, jag gillar utmaningar även om de är omöjliga. Ett föredrag på engelska och sedan är saken biff.
London - here I come!
Kolla in bilderna från i lördags. De gillade vattnet. Taggen har tagit över Kottens plats - dock skäller inte Taggen och det är välbehagligt...
Vad finns det där ute..?
Aha! Om du tar in den kan jag leka med den sen.
Man har bättre koll så här.
Om jag tordes skulle jag också... men inte idag.
Igår fick jag för mig att jag i alla fall skulle försöka ta mig till London på konferens i september. Det handlar om mitt avhandlingsprojekt så det passar som handen i handsken. Utom på en enda punkt.
Konferensspråket är engelska.
Men - jag har en vän. LEO heter han och är en ordbok på nätet. Tysk/engelsk, helt perfekt. Alla mina tyska begrepp står där. När jag berättade för handledaren fick hon frispel. "Om du ska skriva på engelska så säg för guds skull inte att jag är din handledare, jag vill inte ha ett dugg med det där att göra!!!" Det är inte bara jag som tycker att tyska borde vara ett världsspråk.
Men det är lugnt. Tillfälligtvis harjag bytt handledare. Jag har hittat en hel drös med engelsktlande kollegor som mer än gärna vill plocka ner min text till minimala beståndsdelar så att jag kan få se the phantom of the opera en kväll i september igen.
Det är nio år sedan jag var i London. Är det inte dags nu igen tycker ni? Det tycker jag.
Kruxet är bara att föredraget ska vara klart nu. På måndag närmare bestämt ska jag ha författat 8 hela sidor om 'missförstå' på tyska och hur det påverkar så att folk på forumen inte slår ihjäl varandra verbalt. Men - jag är masochistiskt lagd, jag gillar utmaningar även om de är omöjliga. Ett föredrag på engelska och sedan är saken biff.
London - here I come!
Kolla in bilderna från i lördags. De gillade vattnet. Taggen har tagit över Kottens plats - dock skäller inte Taggen och det är välbehagligt...
Vad finns det där ute..?
Aha! Om du tar in den kan jag leka med den sen.
Man har bättre koll så här.
Om jag tordes skulle jag också... men inte idag.
Kurs och vattenträning
Idag hade jag en kort kursdag; endast retrievergänget var där. Vi körde en massa markeringar och avslutade med linjetag. Det gick rätt så bra för hundarna men det märks att de behöver mängdträning! Det räcker inte med en retriever att göra en sak en gång, några av hundarna fick göra om samma markering 6-7 gånger och ändå blev det inte OK, möjligenbara lite bättre. De har svårt att bedöma avståndet och håller sig inte kvar i området och jobbar och då hittar de inte apporten inom rimlig tid utan att störa onödig mark. Zingo fick göra linjetagen på slutet men han jobbade helt för egen hjärna och tyckte inte att jag behövde lägga mig i. Grrrrr. Sedan åkte vi ut till Adelsö och jag hjälpte Jenny som har lite strul med sin labbehane som inte tar så snälla viltgrepp på vatten. Han driver med henne men det blev radikalt mycket bättre efter vår träning. Han slutade tugga på anden när vi var klara och apporterade jättefint. Hanen är en trevlig hund som jobbar hur länge som helst, men lite för mycket efter eget huvud och det är inte det vi vill ha, direkt. Så det är ingen lätt uppgift Jenny har med sin hund.
Zingo fick jobba lite på vatten också, det var framför allt därför jag åkte ut. Jag kastade ut en dubbelmarkering och flyttade på mig så att han inte skulle kunna se den andra. Den första hämtade han fint och den andra hade flutit ur bild helt. Så jag testade en dirigering men det kan ju inte min gula Zingo. På tredje försöket tog han mod till sig och simmade rakt ut i sjön mot vasskanten och fick vind på dummyn! Oj vad kul det är att träna vatten, det skulle jag kunna göra varje dag. Vattenträning och en skinande vårsol - det är livet på en pinne det!
I morgon är det Uppsala som gäller för min del, det ska bli trevligt att spendera en eftermiddag där. Säger jag nu alltså, man vet aldrig förrän efteråt...
Zingo fick jobba lite på vatten också, det var framför allt därför jag åkte ut. Jag kastade ut en dubbelmarkering och flyttade på mig så att han inte skulle kunna se den andra. Den första hämtade han fint och den andra hade flutit ur bild helt. Så jag testade en dirigering men det kan ju inte min gula Zingo. På tredje försöket tog han mod till sig och simmade rakt ut i sjön mot vasskanten och fick vind på dummyn! Oj vad kul det är att träna vatten, det skulle jag kunna göra varje dag. Vattenträning och en skinande vårsol - det är livet på en pinne det!
I morgon är det Uppsala som gäller för min del, det ska bli trevligt att spendera en eftermiddag där. Säger jag nu alltså, man vet aldrig förrän efteråt...
Tio tysta barn, en strålande sol och badväder (?!)
Idag var vi bjudna till en kollega som firar sin födelsedag med Brunch i sitt kollektiv på Värmdö. Det är verkligen ett tjusigt ställe de bor på och hela huset är fullt av ungar, men vilken skillnad mot Södertäljes förortsbarn! De här barnen blir inte hysteriska av en hund, i stället kan de lugnt och fint gå fram till dem och börja klappa dem fint. De skriker inte. De springer inte runt bordet där vi sitter och äter. Inga föräldrar träter på ungarna, de PRATAR med dem. Det finns på Värmdö plats för både hundar och barn. Inte som här - det sägs att familjer i andra kulturer inte har så starka skillnader mellan generationerna - men jag vet inte om jag håller med om det. De familjer som utgör mina grannar pratar inte särskilt mycket med sina barn här. De blir utslängda och får klara sig själva och springer omkring och skriker på kvällarna. Ibland får polisen komma och jaga bort spydiga tio-tolvåringar som är ute vid elvatiden på kvällarna. Jag blir galen på föräldrarna. Var är de någonstans? Jag bara undrar...
Och jag fattar inte varför man nåste SKRIKA till varandra. Vart har den normala samtalstonen tagit vägen?
Nog gnällt om mina grannar. Jag vill bara bort härifrån efter en dag på Värmdö. Solen sken hela eftermiddagen och vi åt en brunch i trädgården. Taggen sprang fram till ett barn, som konstaterade att han var en hund och fortsatte sedan att pilla med sitt. Så jag band upp dem när barnen ätit klart och så kunde de göra vad de ville. Nåväl, en och annan pinne smögs väl dit men på ett så fint sätt att jag inte behövde stoppa dem. Det är väl snarare de vuxna som tvunget ska kasta grejer jämt...
Varje gång jag tittade till hundarna satt ett nytt barn och klappade, klappade, klappade, klappade... De befann väl sig i himmelriket, bara en massa gos och kel av ständigt nya personer. Och sedan gick vi ner till vattnet (min ena galna kompis BADADE) och det gjorde även hundarna. Hrm, Taggens premiärdopp var väl ingen hit, och tur var det väl att han har sina begränsningar, Jag har börjat undra vad som skulle fela med denna hund, allt är ju perfekt med honom. Jo, det visade sig att han är en badkruka! Han rusade efter Spika på sin apport och kom på tre språng ut i vattnet att han inte kunde springa på vattenytan! Vilken chock - han fick börja simma, nästan lodrätt till en början, och så tog han sig upp på land. Undrar om han någonsin vågar prova igen, han tvärvägrade gå i sedan! Spika och Zingo fick göra några enkelmarkeringar och sedan gick vi tillbaka. Då ville nästa gäng gå ner till stranden, det var baddags för barnen som kastade sig i vid ynka 7 graders vatten. Tokar! Då gjorde Zingo vattendirigering men det struntade ungarna i; de hade nog med sandslott och annat. Vad underbart - hundar och barn i samspel; båda finner varandra helt naturligt och lever i symbios utan att det märks.
Jag bor på fel ställe helt klart, men utan pengar verkar det få vara så ett tag till.
Sedan tog jag och en annan kollega norrhållet hem och spanade in Vaxholm och köpte glass. Då vet man att sommaren är annalkandes!
Och jag fattar inte varför man nåste SKRIKA till varandra. Vart har den normala samtalstonen tagit vägen?
Nog gnällt om mina grannar. Jag vill bara bort härifrån efter en dag på Värmdö. Solen sken hela eftermiddagen och vi åt en brunch i trädgården. Taggen sprang fram till ett barn, som konstaterade att han var en hund och fortsatte sedan att pilla med sitt. Så jag band upp dem när barnen ätit klart och så kunde de göra vad de ville. Nåväl, en och annan pinne smögs väl dit men på ett så fint sätt att jag inte behövde stoppa dem. Det är väl snarare de vuxna som tvunget ska kasta grejer jämt...
Varje gång jag tittade till hundarna satt ett nytt barn och klappade, klappade, klappade, klappade... De befann väl sig i himmelriket, bara en massa gos och kel av ständigt nya personer. Och sedan gick vi ner till vattnet (min ena galna kompis BADADE) och det gjorde även hundarna. Hrm, Taggens premiärdopp var väl ingen hit, och tur var det väl att han har sina begränsningar, Jag har börjat undra vad som skulle fela med denna hund, allt är ju perfekt med honom. Jo, det visade sig att han är en badkruka! Han rusade efter Spika på sin apport och kom på tre språng ut i vattnet att han inte kunde springa på vattenytan! Vilken chock - han fick börja simma, nästan lodrätt till en början, och så tog han sig upp på land. Undrar om han någonsin vågar prova igen, han tvärvägrade gå i sedan! Spika och Zingo fick göra några enkelmarkeringar och sedan gick vi tillbaka. Då ville nästa gäng gå ner till stranden, det var baddags för barnen som kastade sig i vid ynka 7 graders vatten. Tokar! Då gjorde Zingo vattendirigering men det struntade ungarna i; de hade nog med sandslott och annat. Vad underbart - hundar och barn i samspel; båda finner varandra helt naturligt och lever i symbios utan att det märks.
Jag bor på fel ställe helt klart, men utan pengar verkar det få vara så ett tag till.
Sedan tog jag och en annan kollega norrhållet hem och spanade in Vaxholm och köpte glass. Då vet man att sommaren är annalkandes!
4500 spänn mindre, en bil tillbaka och världen ligger återigen framför våra fötter.
När man är beroende av en bil för att kunna göra det man är van vid - handla hundfoder, åka till brukshundklubben, åka och tävla, ja då vet man hur bortskämd man är den dagen bilskrället inte rullar. Den kostade 75000 för 4 år sedan och det var väl inte så dyrt för en då två år gammal bil men det har jag betalat igen med råge och det lär väl inte vara slut än. Det var nån ventil eller nåt som var trasigt, killen i verkstan jobbade halvt ihjäl sig för att hitta felet och arbetskostnaden gick på drygt två tusen. Total fyra och ett halvt med reservdel och nya stift. Suck. Men jag är ändå glad för att jag gjorde det vitt för om jag gjort det svart och han inte hittat felet heller hade det varit dyrt med alla onödiga reservdelar. Och hur jobbigt är det inte att åka till Micro, Biltema och Mekonomen och handla bildelar när man inte ens vet vad man ska ha och vad det heter, det blir lika dyrt det med alla felköp och resor fram och tillbaka. Nu har jag min håriga hundbil igen och vi kan köpa vad vi vill. Nästan. Ja inte en lägenhet då och nu är jag 4500 kr längre bort från den igen.
För ett hus lär jag inte ha råd med i det här absurt dyra länet. Möjligen en kolonilott i Hovsjö och dit flyttar jag inte. Inte över min döda kropp. Jag hinner uppleva mycket nog här i Fornhöjden.
På vägen till verkstaden mötte jag klubbkompisen Irene och vi pratade lite hundträning. Vad annars? Vi konstaterade väl lite båda två hur viktigt det är att ha en bra lekbelöning för hunden.
Förra helgen när jag höll klickerkursen på Munsö pratade jag massor om det för mina kursdeltagare, nu är det bara att hoppas att de leker med sina hundar. Fanny beskriver ofta hur viktig leken är som belöning och jag tycker hon gör det bra. I korta ordalag (hon skriver låååångt) går det hela ut på att leken inte är viktig för hunden förrän man gjort den viktig för hunden. Den måste fatta att leken är en belöning, det blir den inte av sig själv. En retriever tycker till exempel inte att det är kul att hämta en fågel för bärandets skull, i så fall kan den nog hellre springa runt med den själv - och det gör ju "ouppfostrade" hundar också. Men om vi bygger in ett socialt värde i fågeln, att fågeln finns där genom mig som ledare eller hur man nu vill uttrycka det ("ledarskap" är nästan ett svärord inom vissa kretsar) så kommer hunden snart att uppskatta samarbetet och gör det den ska av två skäl: Dels för att den måste, dvs. jag styr om det hela om det inte blir som jag vill, men framför allt för att den vill, eftersom den får en belöning för det. Resultatet är oslagbart - en hund som jobbar för en i alla väder.
Så när jag fick hem Taggen tänkte jag extra mycket på det. Jag tänkte att jag var tvungen att fixa en riktigt bra belöning, för jag ville ju inte ha honom som en sån där cairn man ser ibland som kastar sig i koppel i utfall mot andra hundar. Det är helt onödigt att ha en hund som gör så, oavsett ras, för det är väldigt enkelt att komma undan om man förebygger det. En hund som lärt sig att föraren är en dörr till kul aktiviteter har ingen anledning att intressera sig för andra hundar.
Har man söta hundar tror vissa människor att de automatiskt är snälla. Jag hatar det där. Jag blir skitsur på folk som släpper fram sina hundar till mig "bara för att de ska få leka" utan att fråga. Zingo bits, Spika bits och kontakten mellan mig och Taggen sätts ur spel. Det är oförskämt! Jag undrar om de skulle släppa iväg sina livskamrater rakt i händerna på en snygg kille/ tjej utan att fråga. Nej, då är man helt plötsligt förbannat rädd om det man har och vill inte att den ska få upp ögonen för någon annan. Svartsjuka mot partnern är på 100%, mot hunden är den 0%. Om man nu skiter i hur det går med det egna förhållandet kan de väl åtminstone tänka på hur det är för den bedragna parten i det andra förhållandet som man splittrar. I mänskliga termer har folk lätt för att förstå det, i hundliga termer tydligen helt omöjligt ibland.
Jag blir faktiskt sotis om min hund är mer glad i någon annan än mig, och inte så lite heller. Och det är för att slippa den otäcka känslan som jag köper en bra boll i snöre och sätter dit en riktig gammal lina från morfars båt som inte går sönder hur mycket Zingo än biter i den.
I och med att jag har den bollen vid all träning - ute som inne - blir den bollen extra mycket värd. Och det är lätt för den hunden som sitter uppbunden att förstå att den bollen är lite extra helig. Vid något tillfälle ska jag försöka filma Taggen i rutan. Så fort bollen kommer farande fokuserar han till 100% på den bollen. Den är en belöning. Nyckeln till dörren till rummet där alla belöningar finns ligger i mina kommandon. Han blir bra sugen på att försöka komma åt dem, men det beror inte på att Taggen gillar boll med snöre. Nej, det beror enbart på att jag har lärt honom att bollen med snöre är en belöning.
Om jag försöker leka med något annat på samma sätt som Taggen aldrig sett förut funkar det ofta inte alls lika bra. Det ska vara den bollen.
Innan jag har kommit dithän med min hund, att den fattar att mat är en belöning och inte bara mat, eller att bollen är en belöning som bara finns hos mig, att det sociala värdet mellan hunden - belöningen - och mig är riktigt befäst är det ingen idé att träna med hunden. Vem kommer på idén att kasta en dummy till en hund om man är säker på att den kommer att sticka med den? Eller att släppa iväg den lös innan man vet att den vet vad den heter? Det är ju självklart dumt, hunden lär sig något vi inte vill. Den belönar sig själv. Då går det inte att träna.
Men om hunden lär sig att belöningen kommer från mig får man inte den effekten. I stället kommer hunden att springa till föraren med bollen/ dummyn för att den vill leka med någon annan. Hundar leker t ex i flock gärna tillsammans med pinnar, kamptrasor och liknande, sällan själva om de kan få välja.
Det ska vi utnyttja och leka som 17 med våra hundar. Och givetvis bryta innan det hela går överstyr. Jag kastar inte dummies till min hund i timmar, jag gör så många som jag upplever att hunden förstår att den gör det i samspel med mig, vi gör det tillsammans. Likadant med lille Taggis på appellplan; han får bara hämta bollen i samspel med mig, annars blir det stolpen i koppel och det är inte alls kul. Det vet Taggen. Han leker inte på eget bevåg, han gör ingen katt/råtta-lek, han kommer till mig med bollen och undrar om det finns något annat han kan göra för att få den igen.
Hundar gör saker för att de tjänar på det. Om man tänker så i alla lägen får man snart det beteendet man vill ha, men det gäller att vara ihärdig och att få hunden att förstå, att det bara finns en enda genväg till det man som hund vill ha.
Och det är ett korrekt svar på den retoriska frågan vad vill du egentligen, matte/ husse?
För ett hus lär jag inte ha råd med i det här absurt dyra länet. Möjligen en kolonilott i Hovsjö och dit flyttar jag inte. Inte över min döda kropp. Jag hinner uppleva mycket nog här i Fornhöjden.
På vägen till verkstaden mötte jag klubbkompisen Irene och vi pratade lite hundträning. Vad annars? Vi konstaterade väl lite båda två hur viktigt det är att ha en bra lekbelöning för hunden.
Förra helgen när jag höll klickerkursen på Munsö pratade jag massor om det för mina kursdeltagare, nu är det bara att hoppas att de leker med sina hundar. Fanny beskriver ofta hur viktig leken är som belöning och jag tycker hon gör det bra. I korta ordalag (hon skriver låååångt) går det hela ut på att leken inte är viktig för hunden förrän man gjort den viktig för hunden. Den måste fatta att leken är en belöning, det blir den inte av sig själv. En retriever tycker till exempel inte att det är kul att hämta en fågel för bärandets skull, i så fall kan den nog hellre springa runt med den själv - och det gör ju "ouppfostrade" hundar också. Men om vi bygger in ett socialt värde i fågeln, att fågeln finns där genom mig som ledare eller hur man nu vill uttrycka det ("ledarskap" är nästan ett svärord inom vissa kretsar) så kommer hunden snart att uppskatta samarbetet och gör det den ska av två skäl: Dels för att den måste, dvs. jag styr om det hela om det inte blir som jag vill, men framför allt för att den vill, eftersom den får en belöning för det. Resultatet är oslagbart - en hund som jobbar för en i alla väder.
Så när jag fick hem Taggen tänkte jag extra mycket på det. Jag tänkte att jag var tvungen att fixa en riktigt bra belöning, för jag ville ju inte ha honom som en sån där cairn man ser ibland som kastar sig i koppel i utfall mot andra hundar. Det är helt onödigt att ha en hund som gör så, oavsett ras, för det är väldigt enkelt att komma undan om man förebygger det. En hund som lärt sig att föraren är en dörr till kul aktiviteter har ingen anledning att intressera sig för andra hundar.
Har man söta hundar tror vissa människor att de automatiskt är snälla. Jag hatar det där. Jag blir skitsur på folk som släpper fram sina hundar till mig "bara för att de ska få leka" utan att fråga. Zingo bits, Spika bits och kontakten mellan mig och Taggen sätts ur spel. Det är oförskämt! Jag undrar om de skulle släppa iväg sina livskamrater rakt i händerna på en snygg kille/ tjej utan att fråga. Nej, då är man helt plötsligt förbannat rädd om det man har och vill inte att den ska få upp ögonen för någon annan. Svartsjuka mot partnern är på 100%, mot hunden är den 0%. Om man nu skiter i hur det går med det egna förhållandet kan de väl åtminstone tänka på hur det är för den bedragna parten i det andra förhållandet som man splittrar. I mänskliga termer har folk lätt för att förstå det, i hundliga termer tydligen helt omöjligt ibland.
Jag blir faktiskt sotis om min hund är mer glad i någon annan än mig, och inte så lite heller. Och det är för att slippa den otäcka känslan som jag köper en bra boll i snöre och sätter dit en riktig gammal lina från morfars båt som inte går sönder hur mycket Zingo än biter i den.
I och med att jag har den bollen vid all träning - ute som inne - blir den bollen extra mycket värd. Och det är lätt för den hunden som sitter uppbunden att förstå att den bollen är lite extra helig. Vid något tillfälle ska jag försöka filma Taggen i rutan. Så fort bollen kommer farande fokuserar han till 100% på den bollen. Den är en belöning. Nyckeln till dörren till rummet där alla belöningar finns ligger i mina kommandon. Han blir bra sugen på att försöka komma åt dem, men det beror inte på att Taggen gillar boll med snöre. Nej, det beror enbart på att jag har lärt honom att bollen med snöre är en belöning.
Om jag försöker leka med något annat på samma sätt som Taggen aldrig sett förut funkar det ofta inte alls lika bra. Det ska vara den bollen.
Innan jag har kommit dithän med min hund, att den fattar att mat är en belöning och inte bara mat, eller att bollen är en belöning som bara finns hos mig, att det sociala värdet mellan hunden - belöningen - och mig är riktigt befäst är det ingen idé att träna med hunden. Vem kommer på idén att kasta en dummy till en hund om man är säker på att den kommer att sticka med den? Eller att släppa iväg den lös innan man vet att den vet vad den heter? Det är ju självklart dumt, hunden lär sig något vi inte vill. Den belönar sig själv. Då går det inte att träna.
Men om hunden lär sig att belöningen kommer från mig får man inte den effekten. I stället kommer hunden att springa till föraren med bollen/ dummyn för att den vill leka med någon annan. Hundar leker t ex i flock gärna tillsammans med pinnar, kamptrasor och liknande, sällan själva om de kan få välja.
Det ska vi utnyttja och leka som 17 med våra hundar. Och givetvis bryta innan det hela går överstyr. Jag kastar inte dummies till min hund i timmar, jag gör så många som jag upplever att hunden förstår att den gör det i samspel med mig, vi gör det tillsammans. Likadant med lille Taggis på appellplan; han får bara hämta bollen i samspel med mig, annars blir det stolpen i koppel och det är inte alls kul. Det vet Taggen. Han leker inte på eget bevåg, han gör ingen katt/råtta-lek, han kommer till mig med bollen och undrar om det finns något annat han kan göra för att få den igen.
Hundar gör saker för att de tjänar på det. Om man tänker så i alla lägen får man snart det beteendet man vill ha, men det gäller att vara ihärdig och att få hunden att förstå, att det bara finns en enda genväg till det man som hund vill ha.
Och det är ett korrekt svar på den retoriska frågan vad vill du egentligen, matte/ husse?
Man kan inte vaccinera sig mot allt...
Jag har en skapligt ny bil, en 03:a Skoda fabia av ett enda skäl. Jag vill inte behöva reparera den. Håll i er:
Temperaturgivare 4500 mil 600 kr
2 nya hjullager fram 6000 mil 1800 kr
2 nya stabilisatorstag fram 7000 mil 900 kr
bussning under framvagnen. Delen kostade 65 kr, arbetet 2000 kr... 8000 mil
bromsar fram 9000 mil 2000 kr
bussning fram 11000 mil 500 kr
bromsar bak 12000 mil 3000 kr.
Summa: 10300 kr.
Jag köpte bilen 10 000 för billigt. Jag har betalat in det nú med andra ord. Detta under fyra års användning.
Bilar är och förbli dåliga affärer.
Igår började motorlampan lysa. Jippi. Bara att dra ner till verkstaden och kolla. Något var fel på tändningen på andra cylindern. Den gick lite ojämnt så det var väl svaret då. Tydligen skulle någon låda behöva bytas och jag skulle få bilen i eftermiddag. Jippi! Skit i vad det kostar, jag hade ju anmält till lydnadstävling i Nynäshamn. Men skit vart det, killen hade gjort en feldiagnosticering och tydligen var det fel på en kabel; bilen var inte klar. Skit också, jag fick ringa återbud till tävlingen. Åka buss till Nynäshamn för att gå en lydnadsetta stod inte på högsta prioritet idag. Dessutom skulle jag inte hinna.
Så jag fick promenera med hundarna utan att hämta bilen på eftermiddagen och kasta mig över en artikel från 1974. Det var på den tiden man började undersöka samtal (innan bandspelarens tid var det lite för dyrt att göra ljudupptagningar och ingen kunde/ ville intressera sig för det). Artikeln är spännande men svår att läsa och dessutom på akademisk engelska. Inte enkelt inte... Tyska artiklar läser jag problemlöst men de engelska är alltid tunga. Ibland när jag läser en tysk artikel efter en engelsk känns det som en barnbok i jämförelse. Jag måste helt enkelt bli bättre på engelska, men inte nu. Jag måste skriva färdigt min bok först.
Kattungarna har fått smaka köttfärs idag. Det går ingen nöd på dem, de har fri tillgång till matbaren och är tjocka och ulliga:
Accent Change heter chokladen till vänster och Active Voice den blå till höger. Det vita syns inte på chokladen än men på den blå är det tydligt. Hon kommer att säljas till sällskap pga. att hon helt saknar kilar bak. Det är ganska ovanligt!
Temperaturgivare 4500 mil 600 kr
2 nya hjullager fram 6000 mil 1800 kr
2 nya stabilisatorstag fram 7000 mil 900 kr
bussning under framvagnen. Delen kostade 65 kr, arbetet 2000 kr... 8000 mil
bromsar fram 9000 mil 2000 kr
bussning fram 11000 mil 500 kr
bromsar bak 12000 mil 3000 kr.
Summa: 10300 kr.
Jag köpte bilen 10 000 för billigt. Jag har betalat in det nú med andra ord. Detta under fyra års användning.
Bilar är och förbli dåliga affärer.
Igår började motorlampan lysa. Jippi. Bara att dra ner till verkstaden och kolla. Något var fel på tändningen på andra cylindern. Den gick lite ojämnt så det var väl svaret då. Tydligen skulle någon låda behöva bytas och jag skulle få bilen i eftermiddag. Jippi! Skit i vad det kostar, jag hade ju anmält till lydnadstävling i Nynäshamn. Men skit vart det, killen hade gjort en feldiagnosticering och tydligen var det fel på en kabel; bilen var inte klar. Skit också, jag fick ringa återbud till tävlingen. Åka buss till Nynäshamn för att gå en lydnadsetta stod inte på högsta prioritet idag. Dessutom skulle jag inte hinna.
Så jag fick promenera med hundarna utan att hämta bilen på eftermiddagen och kasta mig över en artikel från 1974. Det var på den tiden man började undersöka samtal (innan bandspelarens tid var det lite för dyrt att göra ljudupptagningar och ingen kunde/ ville intressera sig för det). Artikeln är spännande men svår att läsa och dessutom på akademisk engelska. Inte enkelt inte... Tyska artiklar läser jag problemlöst men de engelska är alltid tunga. Ibland när jag läser en tysk artikel efter en engelsk känns det som en barnbok i jämförelse. Jag måste helt enkelt bli bättre på engelska, men inte nu. Jag måste skriva färdigt min bok först.
Kattungarna har fått smaka köttfärs idag. Det går ingen nöd på dem, de har fri tillgång till matbaren och är tjocka och ulliga:
Accent Change heter chokladen till vänster och Active Voice den blå till höger. Det vita syns inte på chokladen än men på den blå är det tydligt. Hon kommer att säljas till sällskap pga. att hon helt saknar kilar bak. Det är ganska ovanligt!
En gyllenvit labrador och en svartrandig cairn
Idag är det måndag. Det känns nästan lite som annandag påsk när jag öppnar altandörren fem i sju. Solen skiner och det är lite småkallt, men inte så femjäkligt att jag inte vill gå ut. Snabbt ut med valp som uträttar stordåd på den öde framsidan av hyrshusen. Fem i sju är folk inte på väg till sina jobb än. De flesta jobbar väl på Scania eller på Astra Zeneca i Södertälje. Inte jag. Jag jobbar på världens bästa arbetsplats på Stockholms universitet och just idag ska jag utnyttja det vackra vädret. Idag ska det ske underverk. Zingo ska upp i tvåan. Och upp i trean. Jobba kan man göra på kvällen när hundarna sover.
Efter en massa bortglömda tvättider lyckades jag förra veckan boka en till i dag på morgonen. Fem maskiner tvätt behövde saneras och det tar sin lilla tid att åka upp och ner för hissen. Kvart i tio ger jag upp, matar hundarna och åker ut till klubben. Där ska vi möta Ingela och fila lite på våra moment. Hera och Ingela tränar på att stå stilla, jag och Zingo tränar på att springa fort som f-n. Skillnaden är bara den att i vår nya sport, lydnadssporten, står jag för det mesta stilla.
Det syns.
Vi börjar innan Ingela är på plats med inkallning med stå. Zingo får bollen först en gång för att han springer till mig och sedan en gång till när han kutat halva sträckan. Snart rusar han i full fart och tvärnitar när jag låtsas kasta bollen. Det ser lovande ut, mer lovande än stående under marsch som är felinlärt av en stressad förare.
Vi fortsätter med rutan. Detta moment som vållat problem i generationer utav SBK-fantaster börjar bli kallat "det lätta momentet". Det är enkelt, bara hundarna fattar. De älskar för det mesta rutan, det kunde man se igår vid halvtolvtiden på Mälarö BK. Hälften av hundarna - minst - fick tior på rutan.
Jag testar att skicka en gång utan att visa. Zingo springer - lite osäkert i tempo, men ändå - rakt in i rutan och stannar.
Klick - boll.
Jag testar en gång till. Samma sak. En gång till med samma resultat. Lärde sig Zingo något på klickerkursen i lördags, månntro? Vi testar igen, nu från en annan vinkel. Mitt i rutan står han och viftar på svansen. Jag testar att skicka honom från min högra sida. Rätt in i rutan - där står min nästan vita labrador och strålar i kapp med solskenet.
Att arbeta med hund är speciellt. Och det är ett speciellt samarbete vi når där, en måndag förmiddag på Södertälje brukshundklubb. Plastbanden smattrar lätt för vinden och Zingo lyser som solen. Han nästan skrattar när han ser att jag är nöjd. Bollen har stigit ytterligare i värde.
Vi tar en paus, för nu går det bra. Jag hämtar Taggen och hinner tänka tanken tänk om...
Rutan står kvar och plastbanden speglar sig i solen. Tänk om...
Taggen är taggad till taggismens tagglika gräns.
Vad 17, det är ju en lek.
Jag testar, sätter Taggen utanför rutan, men det är svårt att sitta själv. Det går till slut och jag visar bollen i rutan.
Han är inte svårflörtad; så fort jag kommer tillbaka till honom och kopplar loss rusar han in.
Klick - boll...
Vi testar igen.
Samma sak. Klick - boll.
Han fattar verkligen! Tänk om strömmar kort genom huvudet igen. Målet ser jag framför mig - ett steg i taget kommer att ta oss dit. Och det är onekligen mycket enklare om man har en hund som gillar orangefärgade bollar.
Till slut måste jag bara testa en grej till. Jag tar bollen i snöret och sular iväg den rätt över plan. Efter drar han, den lille kortbente terriern i full karriär. "Yes!" tänker jag. "Nu har han mognat rejält i skallen, vågar springa så långt ifrån matte!"
Snart kommer han tillbaka, i lätt galopp med boll och snöre ihopsamlat i ett snyggt paket i munnen. En kvarts frolic och så är hans träning över.
Zingo tittar på mig från sin plats vid bänken. Han gillar inte att vara uppbunden. Det är det värsta som kan hända. Jag sätter honom på gräsmattan och öppnar ryggsäcken. I tre olika påsar ligger ca 30 spårpinnar jag inte tagit i på flera veckor. En har jag i min ficka. Den ser lite sliten ut och har en tydlig svart markering från någon spårtävling på 90-talet. Jag gnider in den med frolic och skrider till verket.
Zingo ska lära sig vittringspinnarna. Denna lek är spännande. Hunden ska i en hög om sex pinnar urskilja sin ägares pinne med hjälp av näsan. Den får inte smaka sig fram och inte ta första bästa pinne. Det är framför allt det Zingo brukar göra.
Mitt i min mastodonthög av trettiotalet apporter placerar jag ut den magiska pinnen jag haft i min ficka, sprider ut lite godis i pinnhögen och låter Zingo leta. Han nosar på pinnarna men letar bara efter godiset. Det är ett bra första steg. Han ger upp i högen när godiset är slut och ger sig vidare. På äkta retrievermanér letar han ny mark när den gamla är tömd, men det är inte det vi ska göra idag.
Jag kommer då på den briljanta idén som leder till genombrottet med stort G.
Min viktiga pinne gnider jag in med ännu mera frolic och spottar på den. Sedan doppar jag den i marken på ett tiotal ställen i pinnhögen. Det blir sensation! Zingo börjar leta bland alla pinnar och när han hittar rätt pinne apporterar han hem den. Min glädje hörs nog tvärs över Mälaren. I vart fall blir det för en sekund tvärtyst på appellplan där en grundkurs håller igång. Jag testar igen. Samma sak. Klick när han hittar rätt pinne och godis när han kommer med den. Vid ett försök plockar han fel pinne men ångrar sig direkt och lägger tillbaka den.
En orange boll och en kvarts frolic kan göra underverk.
Äntligen!
Zingo fick ta Spikas plats på Mälarös lydnadstävling eftersom hon löper. Det är en intressant upplevelse för kastrerade Zingo att leva med en höglöpande tik - han fattar att det är nåt i görningen men nöjer sig med att slicka henne lite i öronen och se allmänt *** ut. Jag försöker förklara sakläget, att anledningen till att man som hanhund bryr sig om små löpande flickor ligger i två små runda bollar mellan bakbenen. Om dessa av någon anledning inte existerar, som fallet är när Morten tagit fram kniven, tja - då blir det inga labracockrar. Zingo är dock en labrador och fattar inte detta. Labradorer har extra mycket testosteron. Det är därför det finns så många labradorkorsningar.
Jo, Zingo fick ta Spikas plats. Kl 8 var vi på plats en solig men kall vårdag på Mälarö BK. Vi hade startnummer sju och började med platsliggningen. Idag var det lugnt och städat, endast en korthårscollie som gick till sin matte. Zingo fick en tia i betyg. Även på tandvisningen.
För att få igång honom lite bättre körde jag konceptet med boll i snöre innan tävlingen. När hunden före började sitt program fick Zingo hämta bollen och ha en massa lek med den och mig. Det fungerade. Linförigheten var jättebra, en vänstersväng fungerade inte som jag ville men 8,5 i betyg.
På läggandet under marsch körde jag dubbelkommando för att slippa en nolla. Jag gjorde en halvhalt när jag gav kommandot. Resultat: 9 i betyg, en tia utan halvhalt. Bra Zingo!
Inkallningen var inget vidare, en 8 för lågt tempo.
Ställandet är inte heller bra, en 8 för många steg.
Apportering - hur mycket TUGG som helst!!!! 7 i betyg.
Hopp över hinder - den solklara tian. Trodde jag, ja. Han slog i hindret - och satte sig på fel sida om mig. Man undrar om han trodde att han befann sig i Underlandet där allt är bakvänt. Vi fick en femma för det. Totalt: 165 poäng. Jag hade varit nöjd runt 180 och med en tia på hoppet, vilket vore normalt, hade vi fått 175 poäng. Det duger med andra ord, helt klart.
Jag är nöjd, det var ett bra program med en grov miss men det räckte till ett första pris. Vi åker nog till Nynäshamn på onsdag som jag anmält till. Sedan är det Spikas tur.
Det är faktiskt rätt skönt att kunna tävla på förmiddagen och göra andra saker på eftermiddagen. En agilitytävling är förvisso trevlig - men man är borta exakt hela tiden och kan inte göra något annat på hela helgen. Så lydnad är ur den aspekten en trevlig tillställning.
Nu stundar tvåan för Zingo och rutan går bra. Det enda kvar är att speeda ner fjärrdirigeringen lite och fixa till inkallning med stå. Kul!
Kul också att duktiga Lena med Lotus som går i min jaktkurs vann tvåan på hela 187 poäng tror jag. De hade fem tior totalt. Lysande! Ska bli kul att följa dem i fortsättningen.
Zingo för ett år sedan med det bästa som finns i munnen.
Jo, Zingo fick ta Spikas plats. Kl 8 var vi på plats en solig men kall vårdag på Mälarö BK. Vi hade startnummer sju och började med platsliggningen. Idag var det lugnt och städat, endast en korthårscollie som gick till sin matte. Zingo fick en tia i betyg. Även på tandvisningen.
För att få igång honom lite bättre körde jag konceptet med boll i snöre innan tävlingen. När hunden före började sitt program fick Zingo hämta bollen och ha en massa lek med den och mig. Det fungerade. Linförigheten var jättebra, en vänstersväng fungerade inte som jag ville men 8,5 i betyg.
På läggandet under marsch körde jag dubbelkommando för att slippa en nolla. Jag gjorde en halvhalt när jag gav kommandot. Resultat: 9 i betyg, en tia utan halvhalt. Bra Zingo!
Inkallningen var inget vidare, en 8 för lågt tempo.
Ställandet är inte heller bra, en 8 för många steg.
Apportering - hur mycket TUGG som helst!!!! 7 i betyg.
Hopp över hinder - den solklara tian. Trodde jag, ja. Han slog i hindret - och satte sig på fel sida om mig. Man undrar om han trodde att han befann sig i Underlandet där allt är bakvänt. Vi fick en femma för det. Totalt: 165 poäng. Jag hade varit nöjd runt 180 och med en tia på hoppet, vilket vore normalt, hade vi fått 175 poäng. Det duger med andra ord, helt klart.
Jag är nöjd, det var ett bra program med en grov miss men det räckte till ett första pris. Vi åker nog till Nynäshamn på onsdag som jag anmält till. Sedan är det Spikas tur.
Det är faktiskt rätt skönt att kunna tävla på förmiddagen och göra andra saker på eftermiddagen. En agilitytävling är förvisso trevlig - men man är borta exakt hela tiden och kan inte göra något annat på hela helgen. Så lydnad är ur den aspekten en trevlig tillställning.
Nu stundar tvåan för Zingo och rutan går bra. Det enda kvar är att speeda ner fjärrdirigeringen lite och fixa till inkallning med stå. Kul!
Kul också att duktiga Lena med Lotus som går i min jaktkurs vann tvåan på hela 187 poäng tror jag. De hade fem tior totalt. Lysande! Ska bli kul att följa dem i fortsättningen.
Zingo för ett år sedan med det bästa som finns i munnen.
Lydnadstävling och kattungar
Idag var det både seger och förlust. Segern var viktigare än förlusten så därför gör den inte så ont. Zingo tävlade lydnad idag och jag var väl lätt spänd inför platsliggningen. Vi drog nr 12 och var med i tredje omgången. Första gänget låg utan problem och i andra gänget hann jag precis tänka "vad bra det går" när en j*vla dobermannhane går fram till en rottishane och sedan kan ni tänka er resten. Usch vilket slagsmål! Så var det dags för oss och jag la Zingo ner, han verkade trygg. När han legat i en halv minut händer samma sak igen mellan en dobermannhane och en rottishane. Men lilla Zingo låg kvar! Han vågade, den lille fegisen ligga kvar trots att hundarna slogs fem meter från honom. Inför lydnadsmomenten var jag rätt seg, och tyckte väl att "det borde gå". Det gick skitdåligt, nollade läggande under marsch och sexa på linförigheten. Jävla skit, liksom.
Men han låg på platsen. Det hjälpte att bli skogstokig i måndags på träningen och att träna igår med rottisgänget på klubben. Idag låg Zingo plats. Det var bra.
Spika löper och får inte tävla på söndag. Zingo rycker in som reserv. Tur man har ett äss i rockärmen, även om det är ett spader äss.
Tur att det finns hur mycket lydnadstävlingar som helst. Och jag har ett tag kvar till min kompis Annikas 57 starter i klass III.
Här kommer en färsk bild på kattungarna. Jag tror dessvärre att det är samma unge på båda bilderna. Mamma blir lätt upprörd när jag vill fota dem och försöker störa så lite som möjligt i boet där hon sköter om sina barn. De heter preliminärt Active Voice (blå) och Accent Change (choklad). Ja just det - den ena blir inte brun utan BLÅ som jag tycker är så fint!
Men han låg på platsen. Det hjälpte att bli skogstokig i måndags på träningen och att träna igår med rottisgänget på klubben. Idag låg Zingo plats. Det var bra.
Spika löper och får inte tävla på söndag. Zingo rycker in som reserv. Tur man har ett äss i rockärmen, även om det är ett spader äss.
Tur att det finns hur mycket lydnadstävlingar som helst. Och jag har ett tag kvar till min kompis Annikas 57 starter i klass III.
Här kommer en färsk bild på kattungarna. Jag tror dessvärre att det är samma unge på båda bilderna. Mamma blir lätt upprörd när jag vill fota dem och försöker störa så lite som möjligt i boet där hon sköter om sina barn. De heter preliminärt Active Voice (blå) och Accent Change (choklad). Ja just det - den ena blir inte brun utan BLÅ som jag tycker är så fint!
Tålamod - haven tålamod!
Jag skulle inte riva ner fler tapeter utan tapetsera utanpå de befintliga men när jag hade spacklat klart såg jag hur allt bara lossnade... Så det är inte klart än!
Learning-by-doing-principen är i varje fall effektiv när det gäller tapetsering. Jag har lärt mig hur man gör nu, tror jag.
Jag har inte slarvat med slipning och spackling så när som på ett ställe men det kan jag leva med.
Jag har också idag upptäckt att jag hängt våderna upp-och-ner! Fast det gör inget. Det funkar ändå. Och så har jag även upptäckt att jag mönsterpassat i onödan. Det hade blivit snyggt ändå även om jag hängt upp allt huller om buller. Jag var iväg en snabbis till Rusta idag och köpte på mig den sista rullen i tapeten de hade kvar på rean. Bara ut i fall att min Taggis eller senila Zingo får för sig att börja käka på väggarna. Eller ännu värre att kattungarna börjar klösa - hemska tanke!
Just nu behöver jag i varje fall någon form av billig och enkel panel i plast eller liknande till hörnet där hundkorgen står. Tips, någon? Eller det är plexiglas som gäller?
Bara fyra våder kvar nu, sedan är hallen beboelig igen - och jättefin för hundarna att vara i. Fast de bryr sig nog inte så mycket om färger och liknande, bara jag är hemma...
