Arbetsvägran
Jag har varit lite för kaxig på sistone. Just nu kämpar jag med en artikel jag behöver få publicerad men får rampfeber av tanken. Shit, det är liksom lite viktigt att göra reklam för sig som doktorand.
Sagt och gjort, det blev en semesterdag. Artikeln och avhandlingen får vänta, jag behöver svänga en styck spaniel. Adelsö är ett perfekt ställe för dylika övningar.
Spika och jag ska gå tre kurser i höst för agilityundret Bache. Och det ger resultat. Man skulle kunna sammanfatta det hela i ett enda ord: Blindbyte.
För det är just där, mellan höger och vänster axel som vi kommer åt kärnan i problematiken. Spika vill svänga men hon vill veta var nästa hinder står. Och när hon inte får reda på det börjar hon jaga eller trava. Så vi bytte ut alla stopp-sväng-vänd-framförbyten mot blindisar. Jag skojar inte. Det var på ren svenska - SÅ JÄVLA KUL.
Spika sprang så in i bängen fort, helt utan självbevarelsedrift rätt in i tunnlar och över hinder. Tajt runt stöden och i full rulle. Jag har nog aldrig sett henne så taggad, inte ens på tävling. Och då var vi bara i en trädgård på Adelsö. Det var helt underbart kul att åka hem med henne i bilen, fullt medveten om att hon och jag börjar köra ihop oss.
Efter kursen luftade jag först Zingo på den bana vi kört sist. Han var helt galen efter att ha suttit i bilen och väntat i en massa timmar. Tredje rundan började han tagga ner och då gick det bra.
Taggen däremot - vilken kille! Han som inte kan så mycket än visade ändå att det där med agility måste vara guds underverk till cairnterriern. Han ger allt han har i varenda kliv att han blir helt slut i kroppen och orkar bara ett varv i det tempot. Jag såg det inte själv, men agilityundret stod vid sidan och tittade på. Jag skojar inte. Ha sprang som fan - och började fatta det där med sidbyten.
Nästa år så ska vi ut på banan igen. Skit i avhandlingen, jag vill tävla AGILITY.
Äsch, det där menade jag inte. Men ni fattar väl grejen. Typ.
Sagt och gjort, det blev en semesterdag. Artikeln och avhandlingen får vänta, jag behöver svänga en styck spaniel. Adelsö är ett perfekt ställe för dylika övningar.
Spika och jag ska gå tre kurser i höst för agilityundret Bache. Och det ger resultat. Man skulle kunna sammanfatta det hela i ett enda ord: Blindbyte.
För det är just där, mellan höger och vänster axel som vi kommer åt kärnan i problematiken. Spika vill svänga men hon vill veta var nästa hinder står. Och när hon inte får reda på det börjar hon jaga eller trava. Så vi bytte ut alla stopp-sväng-vänd-framförbyten mot blindisar. Jag skojar inte. Det var på ren svenska - SÅ JÄVLA KUL.
Spika sprang så in i bängen fort, helt utan självbevarelsedrift rätt in i tunnlar och över hinder. Tajt runt stöden och i full rulle. Jag har nog aldrig sett henne så taggad, inte ens på tävling. Och då var vi bara i en trädgård på Adelsö. Det var helt underbart kul att åka hem med henne i bilen, fullt medveten om att hon och jag börjar köra ihop oss.
Efter kursen luftade jag först Zingo på den bana vi kört sist. Han var helt galen efter att ha suttit i bilen och väntat i en massa timmar. Tredje rundan började han tagga ner och då gick det bra.
Taggen däremot - vilken kille! Han som inte kan så mycket än visade ändå att det där med agility måste vara guds underverk till cairnterriern. Han ger allt han har i varenda kliv att han blir helt slut i kroppen och orkar bara ett varv i det tempot. Jag såg det inte själv, men agilityundret stod vid sidan och tittade på. Jag skojar inte. Ha sprang som fan - och började fatta det där med sidbyten.
Nästa år så ska vi ut på banan igen. Skit i avhandlingen, jag vill tävla AGILITY.
Äsch, det där menade jag inte. Men ni fattar väl grejen. Typ.
Zingos MH
Att få MH:t på film är nyttigt i många lägen och för mig är det faktiskt en lättnad att se hur hunden är skapt i hjärnkontoret. Det är tyvärr så att han har sådana egenskaper som gör honom svårtränad. I vissa lägen är det befogat att skylla på hunden; kolla in de här filmerna... Tack Liselott för filmerna!
Avståndsleken. Man vill väl hos en labbe att den tar kontakt med figuranten och börjar leka = visar att den vill samarbeta...
Zingo vid overallen
Zingo får syn på spökena och försöker desperat skrämma bort dem...
...men det klarade han inte. Observera att jag inte lyckas stå kvar helt. Min macho-labbe är egentligen en rottweiler!!
Avståndsleken. Man vill väl hos en labbe att den tar kontakt med figuranten och börjar leka = visar att den vill samarbeta...
Zingo vid overallen
Zingo får syn på spökena och försöker desperat skrämma bort dem...
...men det klarade han inte. Observera att jag inte lyckas stå kvar helt. Min macho-labbe är egentligen en rottweiler!!
Andrahandsvärden och andra värden i hundvärlden
OK, det gick inte. Jag försökte och fick ett bud på 40000. Men när kompisen Linda berättade om hur mycket fel hon haft på sin bil drog jag öronen åt mig. Det är faktiskt skillnad att betala 1000 kr i lån OCH reparationskostander och att betala 0 kr i lån och reparationskostnader. Så jag städade bilen i stället. Det fick mig att tycka lite bättre om den. Om ett år är andrahandsvärdet kanske lika OK och då kan jag - efter att ha fått den där topptjänstenn jag drömmer om - kanske rent av få lov att köra tjänstebil. Snacka om lyx. Tre hundar och en tjej i en tjänstebil. Det är långt ifrån alla som har det så bra.
Jag fick mitt lönekuvert i fredags. Jag tänker vara osvensk och tala om vad som stod i det. 20467 kr lovade svenska staten att betala ut till mig efter att den har dragit av skatt så att den har råd att betala min lön. 20467 kr i pengar för att jag tänker hela dagarna och talar om för en och annan student vad det är för kasus appositionen ska stå i. Nästa gång jag är trött på mitt jobb får vem som helst slå mig med något hårt i pannan. Jag har det för bra helt enkelt. Men jag klagar inte. Jag njuter av tillvaron och klappar mig själv på axeln för att jag faktiskt med lite god vilja och jävlar anamma lyckas tänka så bra att staten är beredd att betala mig för det.
Just den där jävlar anamman satte in i fredags kväll. Tävling på Botkyrka BK stod på schemat på söndagen och jag insåg att min cocker spaniel, som annars är en rätt godmodig hund, tvärvägrade röra sig i närheten av RUTAN. Efter Zingos MH kan jag i varje fall få skylla på att han är puckad. Det går dessvärre inte med Spika. Hon har nämligen ett förstapris i elitklass på jaktprov. Ingen sådan hund kan vara puckad.
"Rutan!" säger jag i imperativ en mörk oktoberkväll. Spika tittar upp i himlen, fullständigt medveten om att hon just nu vägrar utföra något enligt min vilja.
"Men för i hel---- " utbrister jag då, "är du så jäkla korkad att du efter ETT HELT JÄKLA ÅR fortfarande inte fattar att du får BOLLEN om du springer in och ställer dig mellan fyra plastkoner??!!"
Spika tittar oförstående på mig, numera fullständigt omedveten om sin fadäs.
Men - jag har ju en speciell relation till mina kreatur och säger till dem rätt upp och ner vad jag tycker. Spika har inga invändningar och håller andan. Till slut säger jag: "Äsch, du bara tvärvägrar fast du får bollen varje gång. Hur korkad får man bli? Inte ens om jag slänger in en hel PANNKAKA skulle du gå in i rutan!!"
Det är just i den sekunden, när dimman ligger tät över Fornhöjden och skrämmer bort alla pitbullägarna så att de hellre häckar framför TV:n än löser rutproblem som det slår mig.
"Var är ruuuutan?" säger den usla hundtränaren som skyller sina misslyckanden på hunden.
Spika spanar framåt - KLICK! Godis.
Svansen börjar gå och mtt adrenalin sjunker.
Vi provar igen.
"Var är ruuuuutan?!" - Spika tittar framåt och viftar på svansen. KLICK! Godis.
"RUTAN!"
Kommandot förlöser ett glädjeskutt hos fröken som rusar fram och ställer sig som pappa sin med snusen under läppen och glor på mig. Hon står inte mitt i rutan men på kanten. I just detta ögonblick väljer jag att ta det. KLICK! Springer fram och ger godis.
Vi ställer upp igen och Spika tittar på mig och nu ska ni få höra vad som kommer ur lilla frökens annars så väna mun:
"Hur i helv--- kan man vara så jäkla KORKAD att man som HUNDTRÄNARE inte fattar att jag inte vill ha bollen som tack för besväret? Jag vill ha MAT din IDIOT, ditt PUCKO! Där kan du ha som är så dum i huvudet att du inte fattar att det är skillnad på bollar och godis. Jag har väntat i flera månader på ditt hembakta levergodis och den enda som får av det är Taggen och så möjligtvis den där odugliga labradoren jag tvingas dela korg med. USCH!"
OK, jag erkänner, jag är en dålig människa.
Lördag förmiddag åker vi ut till klubben. Liselott och jag ska fila på momenten inför D-day på söndag och vi kör rutan, rutan och rutan med Spika. Det går lite blandat. På kvällen tar jag med mig hund och koner ut igen och se - nu börjar det släppa. Spika börjar välja mellan olika rörelsemönster och jag börjar kunna ana en viss förståelse för vad konerna betyder.
Söndag morgon. Vi är i Botkyrka tio i nio och hejar på de andra Södertäljeekipagen. Vi startar en ny träningsgrupp på plats och jag tar med mig hund och koner upp i hagen och testar. Jodå, Spika väljer rätt tre gånger av fyra. Hoppet stiger.
Innan vi går in säger jag: "Bara vi får poäng på rutan - det är det enda som räknas!".
Platsen går bra men det är blött. Spika sätter sig upp innan jag ger kommandot för det. Fria följet så där - sitter långt ut för att det är lerigt vid något ställe och hamnar på fel sida innan sista halten. Läggandet - 0a, inkallning med ställande: Jag ger kommando och hunden stannar 8,5. Nu börjar det kännas i magtrakten. Rutan ligger perfekt upplagd med en liten transportsträcka fram till sändpunkten.
"Var är ruuutan?!" viskar jag till ivrig cocker som far iväg som en kanonkula. Jag stoppar henne och sätter henne på sändpunkten. Huvudet är sänkt och nosen pekar åt rätt håll. NU GÄLLER DET!
"Kommendera!" säger tävlingsledaren.
"Rutan!"
Spika springer ut, jagar en liten sekund och stannar på mitt kommando. Betyg: 10!!!
Shit, det gick vägen. Vi som tränat och kämpat fick till det äntligen. Hunden fattade de två svåra momenten.
Apportering blev lite lek - 8, 5; hopp DK för sitt (9a samt fjärren endast en femma. Det var bra synd, hon gjorde det bra men växlade in ett stå för att slippa sitta i leran. Det + att hon reste sig när jag gick tillbaka drog ner poängen.
156 poäng blev inget förstapris men jag var glad och nöjd ändå. Hon sätter sig inte gärna i regn för att jag tränar för lite på det. Och jag har varit slarvig med att gå tillbaka till henne så att hon reser sig upp på de momenten skyller jag inte hunden på heller.
Det hade ändå ett högt värde att tävla i Botkyrka BK idag på Taggens födelsedag. För vi fick en tia på rutan.
Och det var bara det som räknades.
Jag fick mitt lönekuvert i fredags. Jag tänker vara osvensk och tala om vad som stod i det. 20467 kr lovade svenska staten att betala ut till mig efter att den har dragit av skatt så att den har råd att betala min lön. 20467 kr i pengar för att jag tänker hela dagarna och talar om för en och annan student vad det är för kasus appositionen ska stå i. Nästa gång jag är trött på mitt jobb får vem som helst slå mig med något hårt i pannan. Jag har det för bra helt enkelt. Men jag klagar inte. Jag njuter av tillvaron och klappar mig själv på axeln för att jag faktiskt med lite god vilja och jävlar anamma lyckas tänka så bra att staten är beredd att betala mig för det.
Just den där jävlar anamman satte in i fredags kväll. Tävling på Botkyrka BK stod på schemat på söndagen och jag insåg att min cocker spaniel, som annars är en rätt godmodig hund, tvärvägrade röra sig i närheten av RUTAN. Efter Zingos MH kan jag i varje fall få skylla på att han är puckad. Det går dessvärre inte med Spika. Hon har nämligen ett förstapris i elitklass på jaktprov. Ingen sådan hund kan vara puckad.
"Rutan!" säger jag i imperativ en mörk oktoberkväll. Spika tittar upp i himlen, fullständigt medveten om att hon just nu vägrar utföra något enligt min vilja.
"Men för i hel---- " utbrister jag då, "är du så jäkla korkad att du efter ETT HELT JÄKLA ÅR fortfarande inte fattar att du får BOLLEN om du springer in och ställer dig mellan fyra plastkoner??!!"
Spika tittar oförstående på mig, numera fullständigt omedveten om sin fadäs.
Men - jag har ju en speciell relation till mina kreatur och säger till dem rätt upp och ner vad jag tycker. Spika har inga invändningar och håller andan. Till slut säger jag: "Äsch, du bara tvärvägrar fast du får bollen varje gång. Hur korkad får man bli? Inte ens om jag slänger in en hel PANNKAKA skulle du gå in i rutan!!"
Det är just i den sekunden, när dimman ligger tät över Fornhöjden och skrämmer bort alla pitbullägarna så att de hellre häckar framför TV:n än löser rutproblem som det slår mig.
"Var är ruuuutan?" säger den usla hundtränaren som skyller sina misslyckanden på hunden.
Spika spanar framåt - KLICK! Godis.
Svansen börjar gå och mtt adrenalin sjunker.
Vi provar igen.
"Var är ruuuuutan?!" - Spika tittar framåt och viftar på svansen. KLICK! Godis.
"RUTAN!"
Kommandot förlöser ett glädjeskutt hos fröken som rusar fram och ställer sig som pappa sin med snusen under läppen och glor på mig. Hon står inte mitt i rutan men på kanten. I just detta ögonblick väljer jag att ta det. KLICK! Springer fram och ger godis.
Vi ställer upp igen och Spika tittar på mig och nu ska ni få höra vad som kommer ur lilla frökens annars så väna mun:
"Hur i helv--- kan man vara så jäkla KORKAD att man som HUNDTRÄNARE inte fattar att jag inte vill ha bollen som tack för besväret? Jag vill ha MAT din IDIOT, ditt PUCKO! Där kan du ha som är så dum i huvudet att du inte fattar att det är skillnad på bollar och godis. Jag har väntat i flera månader på ditt hembakta levergodis och den enda som får av det är Taggen och så möjligtvis den där odugliga labradoren jag tvingas dela korg med. USCH!"
OK, jag erkänner, jag är en dålig människa.
Lördag förmiddag åker vi ut till klubben. Liselott och jag ska fila på momenten inför D-day på söndag och vi kör rutan, rutan och rutan med Spika. Det går lite blandat. På kvällen tar jag med mig hund och koner ut igen och se - nu börjar det släppa. Spika börjar välja mellan olika rörelsemönster och jag börjar kunna ana en viss förståelse för vad konerna betyder.
Söndag morgon. Vi är i Botkyrka tio i nio och hejar på de andra Södertäljeekipagen. Vi startar en ny träningsgrupp på plats och jag tar med mig hund och koner upp i hagen och testar. Jodå, Spika väljer rätt tre gånger av fyra. Hoppet stiger.
Innan vi går in säger jag: "Bara vi får poäng på rutan - det är det enda som räknas!".
Platsen går bra men det är blött. Spika sätter sig upp innan jag ger kommandot för det. Fria följet så där - sitter långt ut för att det är lerigt vid något ställe och hamnar på fel sida innan sista halten. Läggandet - 0a, inkallning med ställande: Jag ger kommando och hunden stannar 8,5. Nu börjar det kännas i magtrakten. Rutan ligger perfekt upplagd med en liten transportsträcka fram till sändpunkten.
"Var är ruuutan?!" viskar jag till ivrig cocker som far iväg som en kanonkula. Jag stoppar henne och sätter henne på sändpunkten. Huvudet är sänkt och nosen pekar åt rätt håll. NU GÄLLER DET!
"Kommendera!" säger tävlingsledaren.
"Rutan!"
Spika springer ut, jagar en liten sekund och stannar på mitt kommando. Betyg: 10!!!
Shit, det gick vägen. Vi som tränat och kämpat fick till det äntligen. Hunden fattade de två svåra momenten.
Apportering blev lite lek - 8, 5; hopp DK för sitt (9a samt fjärren endast en femma. Det var bra synd, hon gjorde det bra men växlade in ett stå för att slippa sitta i leran. Det + att hon reste sig när jag gick tillbaka drog ner poängen.
156 poäng blev inget förstapris men jag var glad och nöjd ändå. Hon sätter sig inte gärna i regn för att jag tränar för lite på det. Och jag har varit slarvig med att gå tillbaka till henne så att hon reser sig upp på de momenten skyller jag inte hunden på heller.
Det hade ändå ett högt värde att tävla i Botkyrka BK idag på Taggens födelsedag. För vi fick en tia på rutan.
Och det var bara det som räknades.
Sälja eller inte sälja - det är frågan
Jag börjar få rejält nog nu. Suck. Biljäkeln har varit inne på verkstan igen - nu hittade de felet. Vad var det jag sa - termostaten var paj. Kylarvattnet var brunt och bilen blev inte varm. 1500 spänn inklusive byte av däcken (jag bara orkade inte skruva...) så går bilen som en klocka, nyservad och snäll.
Vad blir det nästa gång? Topplocket? Blir jag stående någonstans en regnig lördagkväll på väg hem från en tävling med en fullastad bil och tre hundar och så stannar bara motorn?
Nej tack. Jag har aldrig upplevt att någon av mina tre bilar jag ägt under mina tio år med körkort har stannat och jag vill inte uppleva det heller. På vägen hem från verkstan åkte jag inom ford, och det skulle jag inte ha gjort. Där inne står nämligen en ford focus flexi fuel för 99000 spänn, endast tre år gammal och med 5000 mil på de svenska vägarna. Jag känner dessutom förre bilägarens son. "Gau" är inte så vanligt namn...
Sagt och gjort, nu ska det ske. Bilen ska väck! Jag skickade ut den på blocket. En person har hört av sig och erbjöd mig en volvo 945 från 1996. Nej tack. Ingen bensintjuv till mig inte.
Men så är det det här med förnuftet.
Ska jag verkligen sälja en bil om jag blir arbetslös om ett år? Kan det inte vara klokt att reparera, reparera och reparera skrället för 9000 till under nästa år i stället för att köpa en ny? Då har jag nämligen inget lån på den och billigare än så kan man knappast köra.
Suck och stön. Ilandsproblem. Ska jag byta ska jag göra det nu. och nu kommer den garanterat att rulla under flera år utan problem för nu har jag väl bytt allt som kan tänkas behöva bytas. Förutom ena lampan då som slutade lysa i kväll.
Det blir väl ingen ny bil den här gången heller.
På söndag ska jag och Spika tävla i tvåan igen. Rutan funkar inte alls, hon stirrar upp i luften när jag säger "rutan" och skiter fullständigt i om jag så kastar till henne en pannkaka.
Kan man få byta hund under just det momentet?
Vad blir det nästa gång? Topplocket? Blir jag stående någonstans en regnig lördagkväll på väg hem från en tävling med en fullastad bil och tre hundar och så stannar bara motorn?
Nej tack. Jag har aldrig upplevt att någon av mina tre bilar jag ägt under mina tio år med körkort har stannat och jag vill inte uppleva det heller. På vägen hem från verkstan åkte jag inom ford, och det skulle jag inte ha gjort. Där inne står nämligen en ford focus flexi fuel för 99000 spänn, endast tre år gammal och med 5000 mil på de svenska vägarna. Jag känner dessutom förre bilägarens son. "Gau" är inte så vanligt namn...
Sagt och gjort, nu ska det ske. Bilen ska väck! Jag skickade ut den på blocket. En person har hört av sig och erbjöd mig en volvo 945 från 1996. Nej tack. Ingen bensintjuv till mig inte.
Men så är det det här med förnuftet.
Ska jag verkligen sälja en bil om jag blir arbetslös om ett år? Kan det inte vara klokt att reparera, reparera och reparera skrället för 9000 till under nästa år i stället för att köpa en ny? Då har jag nämligen inget lån på den och billigare än så kan man knappast köra.
Suck och stön. Ilandsproblem. Ska jag byta ska jag göra det nu. och nu kommer den garanterat att rulla under flera år utan problem för nu har jag väl bytt allt som kan tänkas behöva bytas. Förutom ena lampan då som slutade lysa i kväll.
Det blir väl ingen ny bil den här gången heller.
På söndag ska jag och Spika tävla i tvåan igen. Rutan funkar inte alls, hon stirrar upp i luften när jag säger "rutan" och skiter fullständigt i om jag så kastar till henne en pannkaka.
Kan man få byta hund under just det momentet?
Knytnävar
Jag borde egentligen inte jobba bestämmer jag mig för och formulerar i stället på papper det jag tänkt på hela dagen. Under tiden jag väntar på att segbloggsidan ska ladda upp sig hör jag ett jäkla väsen utifrån. Om det ändå vore hundskall! I stället tvingas jag bevittna ett slagsmål bland 25-30 killar. Jag tror att det började på fotbollsplanen en timme tidigare men jag är inte säker. Slåss gör de i varje fall, så till den milda grad att jag ringer 112. Det är dramatiskt att bo i Södertälje ibland.
Jag surfar vidare in på Aftonbladets hemsida. Det är Jimmie Åkesson som nu inför valspurten lägger fram sitt kraftpaket. "Invandrarna ska ut" är väl det han egentligen vill säga men snor in sig i vackra bisatser och upprepningar. Det politiskt korrekta vore väl att säga att han är en idiot och jämföra honom med grabbar som Hitler, Stalin och Franco. Typ.
Men den där dyngan tänker jag inte hänga på för hur det än är så har Jimmie också en poäng med det han skriver - vi har enormt många invandrare i Södertälje och enormt stora problem. Lärarförbundet har svartlistat kommunen som arbetsplats - det säger en hel del om vad politiken gör med den enskilda invånaren. Jimmie Åkesson är förvisso rätt kontroversiell och lite väl polariserad, ungefär som hundfolk blir när de diskuterar metoder. Fast han har en poäng, det kan man inte ta ifrån honom. Fast frågan är om killarna på skolgården slutar slåss om vi skickar ut dem till Irak igen. Jag tror nämligen att det största problemet inte är att de inte har svennebakgrund, kruxet är att vi har för många lägenheter på en liten yta för människor som inte har några jobb.
"Get a life!" har jag lust att skrika åt dem, precis det har jag också lust att skrika åt ett antal hundmänniskor som jag träffade i lördags. Skillnaden är att killarna på skolgården förmodligen inte kan välja på så mycket. Det kan däremot de som väler att ställa ut cairn i Strängnäs en regnig lördag.
Ni som inte är insatta, det gäller en rasklubb. Jag har varit medlem i ett antal under årets lopp. Det har handlat om årets bästa norfolk 1987 under 17 års tid och det har varit årsmöten och massa bråk och tandagnisslan. Till ingen nytta, för om ni frågar mig är jag helt ointresserad om vilken uppfödare inom rasen norfolkterrier som vunnit flest utställningar 1987. Jag bryr mig om att min egen hund fick hjärtfel och dog för mig på juldagen förra året. Easy eller Guestlings, same shit - different name. Faktiskt.
Inom labbevärlden är det helt andra problem som gäller. Först och främst har vi då idén om den Perfekta Labradoren. Givetvis ska den vara smällfet och ha ett rottweilerhuvud och så ska den ha handikappoäng på jaktproven för att det är en utställningslabbe. Nej, förresten: En dual purpose-labrador, för fetlabben är ju faktiskt anmäld till ett jaktprov. Och så ska den Rätta Typen dryftas in absurdum, jag blir vansinnig för att valparna göds som gödgrisar och uppfödarna blir rabiata och säger att de är normalviktiga. Dagen efter mitt inlägg på labbeforumet har jag ett hotbrev i brevlådan. Orsaken? Jag ville ta ifrån fetlabbetanterna glädjen att plåga sina hundar.
"Get a life" skrek jag åt dem, problemet är att rosetterna är viktigare än hunden och att det är en hobby man håller på med för att den ska berika ens liv. Deras liv var just hunderiet och det var även deras problem.
Jag har exakt två BIS-vinster med Taggen i valpklass. Jag är dömallig för det! Haha - en BIS-vinst är bra, TVÅ är för jävligt. Nu ska jag köpa en cykel och lära mig att trimma och så ska vi se nästa år...om jag inte kan få en till.
Mycket vill ha mer och en så underbar hund skulle egentligen i rättvisans namn vinna BIS varje gång. Jag är fast - igen. Hur ska jag kunna skaffa en cairn till efter att ha haft Taggen? Det går bara inte. Jag såg ett sextiotal cairns i lördags och exakt INGEN av dem var lika fin som Taggen. Partisk? Jag?! NÄ!!
Fast - frågan är vart jag ska åka då. Berlin kanske? För till Berlin hittar väl inte de svenska cairnidioterna som vill ha ringen för sig själva? De som inte kan hantera konkurrenssituationen? För tänk om Taggen börjar vinna, då får jag väl ta med mig min rottweiler Zingo förklädd till labrador så att jag har någon som försvarar mig.
Jag är skitförbannad. Riktigt jäkligt uppretad till max.
Kolla här:
Anmälningsavgift: 240 kr
Medlem i Terrierklubben: 240 kr
Bensin tor Strängnäs: 200 kr
Fika och mat under dagen: 100 kr
Summa: 780 kr.
Och då har jag trimmat hunden själv (och det gick ju så där...)
Det är rätt mycket pengar och så finns det folk på plats som vill förta min glädje av att åka på utställning med min hund. Vem tar sig rätten att pyssla med fula tricks och fula kommentarer till sina konkurrenter? VEM har rätt att ta sig den friheten? Vem anser sig ha rätt att förstöra min dag genom att jag tvingas bevittna deras fula spel? "GET A LIFE!!!" säger jag då i en högst ansträngd ton.
Om dessa människor verkligen hade haft ett riktigt liv hade de förstått att uppfödning av rasen cairnterrier är en hobby som ska berika deras annars så trista grå vardag. Det är något man gör av glädje och intresse för rasen och utställningsverksamheten, inte för att få leva ut sitt hat mot de konkurrenter som står i vägen. Jag blir totalt vansinnig av sådant. Jag ser rött.
Alternativet är att föda upp vinnare själv och om det inte går får man väl på ett sportsligt sätt se sig slagen och tillskriva vinnaren äran. Oavsett vad man själv tycker om hans eller hennes hund. Vi betalar inte för att få yttra vår egen åsikt, vi betalar för att få höra någon annans och då får vi spela efter de reglerna. Att domaren satte ner Taggen i lördags är hans problem, inte mitt och definitivt inte Taggens. Hans stora problem i livet är hur han ska få plats på kudden när Zingo lagt beslag på den före honom kl 22.45. Taggen vann i lördags. Det syntes bara inte. Det är skillnad på genotyp och fenotyp...
Jag är inte intresserad av varför folk är osams. Jag vill ställa min lille, söte Taggen, komma på sista plats (och fy skäms på mig, jag glömde säga grattis till vinnaren) och få applådera vinnaren utan att undra varför ingen annan gör det.
För applåder kan man väl bjuda på, eller? Eller hädar man om man gläds med någon annan?
Jag vill kunna anmäla till en utställning utan att behöva fundera över om någon tänker vara trevlig mot mig.
Vi har en sak gemensamt: Vi vill föda upp cairnterrier, ställa ut dem och se till att behålla den höga standarden vi har. Konkurrensen är stenhård inom cairn och det måste den få lov att vara, men den som inte kan hantera det kanske ska byta sport tilll typ frimärkssamling eller körsång. Musik ska byggas utav glädje, det kanske skulle få alla aggressioner att lägga sig lite?
Min kompis som snabbt tittade förbi i lördags sa "tja, folket här är väl som rasen. Terriers!".
Nej, för rasen är pigg, glad, käck och sprallig. Taggen står på bord och får sällskap av en kompis han aldrig träffat förut. Båda hanarna tittade på varandra, ingen sa något.
Om alla hade burit sig åt som Pelle och Taggen hade vi haft mycket roligare.
Pelle och Taggen är konkurrenter. Men de kommer från samma kennel.
Precis så är det med uppfödarna. De är konkurrenter. Men de tillhör samma rasklubb. Om inte Pelle och Taggen behöver gräla på ett trimbord i Strängnäs en kall och blåsig lördag vid lunchtid i Strängnäs - tja, då behöver väl ingen annan göra det heller? För om Pelle och Taggen börjar bråka påverkar det hela flocken. Det är därför hundar försöker undvika bråk så långt det är möjligt. Skillnaden mellan Taggens hundflock och cairnklubben är att det finns ett positivt ledarskap här hemma. Då behöver ingen slåss. Det är också därför det är så viktigt att flockledaren inte är aggressiv utan tydlig men bestämd "and has got a life". Slagsmålen uteblir för att någon kan gå emellan och styra upp det hela genom att slå näven i bordet - men med föresatsen att det ska bli bra efteråt.
Det finns fler bord som behöver få en knytnäve på sig.
Jag surfar vidare in på Aftonbladets hemsida. Det är Jimmie Åkesson som nu inför valspurten lägger fram sitt kraftpaket. "Invandrarna ska ut" är väl det han egentligen vill säga men snor in sig i vackra bisatser och upprepningar. Det politiskt korrekta vore väl att säga att han är en idiot och jämföra honom med grabbar som Hitler, Stalin och Franco. Typ.
Men den där dyngan tänker jag inte hänga på för hur det än är så har Jimmie också en poäng med det han skriver - vi har enormt många invandrare i Södertälje och enormt stora problem. Lärarförbundet har svartlistat kommunen som arbetsplats - det säger en hel del om vad politiken gör med den enskilda invånaren. Jimmie Åkesson är förvisso rätt kontroversiell och lite väl polariserad, ungefär som hundfolk blir när de diskuterar metoder. Fast han har en poäng, det kan man inte ta ifrån honom. Fast frågan är om killarna på skolgården slutar slåss om vi skickar ut dem till Irak igen. Jag tror nämligen att det största problemet inte är att de inte har svennebakgrund, kruxet är att vi har för många lägenheter på en liten yta för människor som inte har några jobb.
"Get a life!" har jag lust att skrika åt dem, precis det har jag också lust att skrika åt ett antal hundmänniskor som jag träffade i lördags. Skillnaden är att killarna på skolgården förmodligen inte kan välja på så mycket. Det kan däremot de som väler att ställa ut cairn i Strängnäs en regnig lördag.
Ni som inte är insatta, det gäller en rasklubb. Jag har varit medlem i ett antal under årets lopp. Det har handlat om årets bästa norfolk 1987 under 17 års tid och det har varit årsmöten och massa bråk och tandagnisslan. Till ingen nytta, för om ni frågar mig är jag helt ointresserad om vilken uppfödare inom rasen norfolkterrier som vunnit flest utställningar 1987. Jag bryr mig om att min egen hund fick hjärtfel och dog för mig på juldagen förra året. Easy eller Guestlings, same shit - different name. Faktiskt.
Inom labbevärlden är det helt andra problem som gäller. Först och främst har vi då idén om den Perfekta Labradoren. Givetvis ska den vara smällfet och ha ett rottweilerhuvud och så ska den ha handikappoäng på jaktproven för att det är en utställningslabbe. Nej, förresten: En dual purpose-labrador, för fetlabben är ju faktiskt anmäld till ett jaktprov. Och så ska den Rätta Typen dryftas in absurdum, jag blir vansinnig för att valparna göds som gödgrisar och uppfödarna blir rabiata och säger att de är normalviktiga. Dagen efter mitt inlägg på labbeforumet har jag ett hotbrev i brevlådan. Orsaken? Jag ville ta ifrån fetlabbetanterna glädjen att plåga sina hundar.
"Get a life" skrek jag åt dem, problemet är att rosetterna är viktigare än hunden och att det är en hobby man håller på med för att den ska berika ens liv. Deras liv var just hunderiet och det var även deras problem.
Jag har exakt två BIS-vinster med Taggen i valpklass. Jag är dömallig för det! Haha - en BIS-vinst är bra, TVÅ är för jävligt. Nu ska jag köpa en cykel och lära mig att trimma och så ska vi se nästa år...om jag inte kan få en till.
Mycket vill ha mer och en så underbar hund skulle egentligen i rättvisans namn vinna BIS varje gång. Jag är fast - igen. Hur ska jag kunna skaffa en cairn till efter att ha haft Taggen? Det går bara inte. Jag såg ett sextiotal cairns i lördags och exakt INGEN av dem var lika fin som Taggen. Partisk? Jag?! NÄ!!
Fast - frågan är vart jag ska åka då. Berlin kanske? För till Berlin hittar väl inte de svenska cairnidioterna som vill ha ringen för sig själva? De som inte kan hantera konkurrenssituationen? För tänk om Taggen börjar vinna, då får jag väl ta med mig min rottweiler Zingo förklädd till labrador så att jag har någon som försvarar mig.
Jag är skitförbannad. Riktigt jäkligt uppretad till max.
Kolla här:
Anmälningsavgift: 240 kr
Medlem i Terrierklubben: 240 kr
Bensin tor Strängnäs: 200 kr
Fika och mat under dagen: 100 kr
Summa: 780 kr.
Och då har jag trimmat hunden själv (och det gick ju så där...)
Det är rätt mycket pengar och så finns det folk på plats som vill förta min glädje av att åka på utställning med min hund. Vem tar sig rätten att pyssla med fula tricks och fula kommentarer till sina konkurrenter? VEM har rätt att ta sig den friheten? Vem anser sig ha rätt att förstöra min dag genom att jag tvingas bevittna deras fula spel? "GET A LIFE!!!" säger jag då i en högst ansträngd ton.
Om dessa människor verkligen hade haft ett riktigt liv hade de förstått att uppfödning av rasen cairnterrier är en hobby som ska berika deras annars så trista grå vardag. Det är något man gör av glädje och intresse för rasen och utställningsverksamheten, inte för att få leva ut sitt hat mot de konkurrenter som står i vägen. Jag blir totalt vansinnig av sådant. Jag ser rött.
Alternativet är att föda upp vinnare själv och om det inte går får man väl på ett sportsligt sätt se sig slagen och tillskriva vinnaren äran. Oavsett vad man själv tycker om hans eller hennes hund. Vi betalar inte för att få yttra vår egen åsikt, vi betalar för att få höra någon annans och då får vi spela efter de reglerna. Att domaren satte ner Taggen i lördags är hans problem, inte mitt och definitivt inte Taggens. Hans stora problem i livet är hur han ska få plats på kudden när Zingo lagt beslag på den före honom kl 22.45. Taggen vann i lördags. Det syntes bara inte. Det är skillnad på genotyp och fenotyp...
Jag är inte intresserad av varför folk är osams. Jag vill ställa min lille, söte Taggen, komma på sista plats (och fy skäms på mig, jag glömde säga grattis till vinnaren) och få applådera vinnaren utan att undra varför ingen annan gör det.
För applåder kan man väl bjuda på, eller? Eller hädar man om man gläds med någon annan?
Jag vill kunna anmäla till en utställning utan att behöva fundera över om någon tänker vara trevlig mot mig.
Vi har en sak gemensamt: Vi vill föda upp cairnterrier, ställa ut dem och se till att behålla den höga standarden vi har. Konkurrensen är stenhård inom cairn och det måste den få lov att vara, men den som inte kan hantera det kanske ska byta sport tilll typ frimärkssamling eller körsång. Musik ska byggas utav glädje, det kanske skulle få alla aggressioner att lägga sig lite?
Min kompis som snabbt tittade förbi i lördags sa "tja, folket här är väl som rasen. Terriers!".
Nej, för rasen är pigg, glad, käck och sprallig. Taggen står på bord och får sällskap av en kompis han aldrig träffat förut. Båda hanarna tittade på varandra, ingen sa något.
Om alla hade burit sig åt som Pelle och Taggen hade vi haft mycket roligare.
Pelle och Taggen är konkurrenter. Men de kommer från samma kennel.
Precis så är det med uppfödarna. De är konkurrenter. Men de tillhör samma rasklubb. Om inte Pelle och Taggen behöver gräla på ett trimbord i Strängnäs en kall och blåsig lördag vid lunchtid i Strängnäs - tja, då behöver väl ingen annan göra det heller? För om Pelle och Taggen börjar bråka påverkar det hela flocken. Det är därför hundar försöker undvika bråk så långt det är möjligt. Skillnaden mellan Taggens hundflock och cairnklubben är att det finns ett positivt ledarskap här hemma. Då behöver ingen slåss. Det är också därför det är så viktigt att flockledaren inte är aggressiv utan tydlig men bestämd "and has got a life". Slagsmålen uteblir för att någon kan gå emellan och styra upp det hela genom att slå näven i bordet - men med föresatsen att det ska bli bra efteråt.
Det finns fler bord som behöver få en knytnäve på sig.
Svartvita lösningar
Har det undgått någon att jag är doktorand? Och att det innebär att man under fem års tid fokuserar på en enda uppgift, nämligen att ställa en rad problem mot varandra och hitta lösningar på dem? Så, nu vet alla det. Denna bloggs innehavare är doktorand.
Nu skriver jag inte detta i bloggens första stycke för att jag ska imponera på någon. Jag tror nämligen inte på att just yrket "doktorand" imponerar på folk eftersom vi är rätt många nu. Jag är inte speciellt ensam i min yrkesroll och tycker det är rätt praktiskt. Man får vara som man är och de flesta doktorander har också oerhörd stor respekt för det den andra gör.
Som doktorand undervisar man också och i synnerhet inom språkämnena är det lite speciellt eftersom de första terminerna i princip bygger på en färdighetsträning. Studenterna är vana vid från gymnasiet att det finns ett facit.
"Vilket genus har 'bil'?" frågar de och antecknar - i bästa fall - när läraren säger "das Auto-s".
Så fortsätter det hela första terminen i tyska och när studenterna kommer lite längre övergår studierna i mera renodlade universitetsstudier. Då handlar det inte längre om att lära sig ett visst stoff utan snarare att kunna fundera fram lösningar på problem, dvs. det som utmärker en god forskare. Fast i mindre format på grundutbildningen då, förstås. Studenterna kan snabbt delas in i två grupper. Den ena gruppen fattar direkt och funderar och reflekterar och tänker ut en lösning på problemet på egen hand. Den andra gruppen är de som inte lyckats kvalificera sig för högre utbildning rent kognitivt. I stället för att börja tänka själva blir de förbannade på läraren som inte vill ge dem svaret och väntar på facit. När det inte längre finns ett facit blir de frustrerade över att de först måste ha förklaringsmodellen, metoden, klar för sig innan de kan ge ett svar på en given frågeställning.
Det är här man sållar agnarna från vetet.
Det här är dock inget universitetsproblem utan är en spegling av samhället i stort. Och det speglar sig ytterst tydligt inom agilityn.
"Så där kan man inte göra!".
Jag gar hört det under ett antal år, varje gång en ny handlingsteknik gör sitt intåg på den svenska agilityarenan. Först är folk emot bakombyten, sedan framförbyten, sedan bakombyten igen (jag är en sån för jag KAN inte), sedan kommer threadles och staket och "hu vad antiagility[för jag kan inte styra]" och så kommer då blindbytena och Jaakkosvängen.
Gregissarna skriker högt för de har ju ÄNTLIGEN hittat FACIT. De är som studenter i allmänhet som kommer till universitetet. Att saker och ting kan förändra sig och att facit ibland är relativt har de inte tänkt på.
Min ena lärare på grundutbildningen brukade försvara sina bristande grammatikkunskaper med "det ska vara så för att det låter bra". Det är en helt värdelös förklaring, jag fattade ingenting av det.
Men faktum är att förklaringen är genial ur ett perspektiv - den är relativ. Den ändrar sig med den som använder sig av den, det som låter bra för mig i svenskan låter dåligt för en norrlänning till exempel. För visst kokte man potatisen igår - inte kokade man den väl? Nu är det givetvis så att det inte finns förklaringar av typen "det låter bra" för det vi behöver är en bra förklaringsmodell.
Det är därför Bache kan kasta sig ut på plan med Excel och köra rallyagility utan att det går fel för hon har en bra förklaringsmodell. Hon kan sätta in olika parametrar i en formel och få ut en relativ handlingsmanöver på andra sidan. Typ "hundens hindersug x förarens förkunskaper / kurstimmar hos Bache + hundens faktiska hastighet x antal meter till nästa hinder = Jaakoturn.
Äsch, ni förstår vad jag menar. Jag kan inte räkna.
Jag kan därför inte svänga heller utan chansar vid varje banvandring i stället för att räkna ut en förklaringsmodell som faktiskt håller i alla lägen.
Men nu har ju Greg redan gjort det, problemet är bara att de manövrarna räcker till en viss del. Gregsystemet är bra till viss del men nu är det så att jag tycker att det är käckt med fel arm ibland eftersom det i mitt relativa handlingssystem är rätt arm. Får jag inte göra det då?
Självklart, men jag är inte heller Greggsi då längre. Men jag är inte Gricean eller Goffmanian eller Schegloffian heller. Jag är Salomonsson (2010) och det är mycket enklare. Vet ni varför? Jo, därför att forskning handlar om utveckling inte om isolering. Att använda sig av ett system och modifiera det kallas 'forskning' i dagens moderna samhälle och det är precis det jag tycker är så sjukt kul med agilityn. Det händer nytt precis hela tiden - man hinner knappt lära sig en manöver förrän nästa dyker upp. Man blir nästan yr av tanken.
På hundutställningar är det precis tvärtom. Man hänger sig kvar vid samma standard år ut och år in och försöker få fram en hund som bäst motsvarar den. Det märkliga är bara att trots detta som borde vara tämligen enkelt (om man kan trimma, hrm...) blir folk där - precis som i agilitysvängen - helt fanatiska och bara måste framhärda sin ståndpunkt till varje pris, skit samma hur det går.
Idag blev någon hånad i ringen. Det är inte OK. Det är INTE OK. Jag står där med en hund som jag älskar över allt annat på denna jorden och vill ha en trevlig dag - och så ska man tvingas bevittna mobbing från högre ort bara för att de har fått för sig att det finns ett svartvitt svar på alla lösningar. De har betalat för att få höra domarens åsikt - och så ska de vara elaka mot varandra. Fy bubblan, jag blev på fläcken bra sugen att gå på årsmötet, bara för att få dem att börja uppföra sig. Jag är bra sugen.... Det är samma folk som för 20 år sedan och samma princip som gäller: Om jag inte vinner på hederligt spel kör jag med fula tricks. USCH!
Snart ska jag till klubben och genrepa på kaninerna. Det är spännande man vet inte hur det kommer att gå i morgon. På spanielproven finns det definitivt inga svartvita svar bara tur och skicklighet. Vi får hoppas på turen i morgon och att Spika tog lärdom av gårkvällens övningar i fågelmarken.
"Så där kan man inte göra!" skriker väl då någon äldre förstpåsigpåare som har missat första kapitlet om hundens inlärningsförmåga.
Nä, det kan man inte tänker jag då i mitt stilla sinne. Men se - jag gör det ändå, och hunden lyder mig. Vad ska du göra åt det?
Lovande änglar och dammsugare
Visst har jag väl påstått att solen alltid skiner i Uppsala? Idag gjorde den faktiskt det. Solen sken, himlen var alldeles klarblå och både Carolinabiblioteket, slottet och domkyrkan gjorde sig alldeles särskilt bra mot alla gula och orangefärgade löv längs med vägen från tågstationen till universitetet. Jag gillar Uppsala, jag förstår att folk vill bo där. Trots att det är långt till havet kan jag ändå förstå tjusningen med denna stad.
OK, jag är lite partisk. Jag medger det.
Min avhandling börjar ta form så sakteliga. "Du Johanna, das hier sieht vielversprechend [lovande] aus!" säger handledaren i fråga till mig strax innan halv ett på väg ner till Matikum. Jag blir skeptisk, jag menar - jag vet ju faktiskt med mig att jag egentligen hade behövt ett möte om en vecka för att hinna så pass mycket klart med texten att den skulle vara värd att diskuteras. Jag frågar om hon druckit något konstigt i kaffet på morgonen. Inte då, hon hade tydligen bara fått en rejäl koffeinkick.
Man får liksom tacka och ta emot ibland. Det är lite som när man råkar nolla ett agilitylopp för att domaren råkat missa ett hoppat kontaktfält.
Eller nä - det är nog inte så. För det slår rätt högt faktiskt att handledaren godkänner en text, i synnerhet när människan i fråga har en viss förmåga att hitta detaljer man inte sett själv. Att få kritik för en text är vardagsmat inom akademin och man får försöka vända det till något positivt även om det gör lite småont ibland. Fast just idag höll texten - jag är på sidan 33 av 225 och de första 33 sidorna ser helt OK ut. Bara jag får göra lite ändringar först så ska det nog hålla.
Solen sken som vanligt i Uppsala och min goda kollega sa då per Facebook "Wenn Engel reisen weint der Himmel". Det tyckte jag var vänligt. Det kanske är därför det är så fint väder i Uppsala? För att mina kollegor för det mesta behandlar mig vänligt?
Hur som helst, det som kryddade dagen lite extra var nog ändå de största dammsugarna jag någonsin sett. På väg genom gallerian sprang jag förbi ett konditori. Det gick bara inte. Jag bara måste ha - två stycken dammsugare. Det räddade nog hela eftermiddagen; jag är fortfarande mätt. Vi åt varsin. Och det var helt problemfritt att låta dessa dammsugare glida ner i kistan. En nöjd handledare är en bra handledare. Jag jobbar vidare på det.
Det känns helt OK att vara doktorand med ett helt år kvar av finansieringen, men en modell som verkar hålla för rätt kritiska blickar och med ett teorikapitel som tycks stå stadigt förankrat i den hårdaste Uppsalalera man kan tänka sig.
Det hade aldrig gått om jag inte haft mina hundar, det är då helt säkert. Att få välbehövliga avbrott från den tuffa pressen att prestera geniala texter på löpande band är ett omänskligt tillstånd som endast är uthärdligt under förutsättning att det finns ett andningshål och jag är så glad och tacksam över att jag har det.
Om man ständigt går omkring och tänker på allt det man inte har i stället för på det man faktiskt har och är glad över det finns det en stor risk att man blir olycklig. Jag motarbetar det, gläds åt en dag i Uppsala även om jag blir helt slutkörd när jag kommer hem igen och jobbar vidare. Dags för lite modellerande igen.
OK, jag är lite partisk. Jag medger det.
Min avhandling börjar ta form så sakteliga. "Du Johanna, das hier sieht vielversprechend [lovande] aus!" säger handledaren i fråga till mig strax innan halv ett på väg ner till Matikum. Jag blir skeptisk, jag menar - jag vet ju faktiskt med mig att jag egentligen hade behövt ett möte om en vecka för att hinna så pass mycket klart med texten att den skulle vara värd att diskuteras. Jag frågar om hon druckit något konstigt i kaffet på morgonen. Inte då, hon hade tydligen bara fått en rejäl koffeinkick.
Man får liksom tacka och ta emot ibland. Det är lite som när man råkar nolla ett agilitylopp för att domaren råkat missa ett hoppat kontaktfält.
Eller nä - det är nog inte så. För det slår rätt högt faktiskt att handledaren godkänner en text, i synnerhet när människan i fråga har en viss förmåga att hitta detaljer man inte sett själv. Att få kritik för en text är vardagsmat inom akademin och man får försöka vända det till något positivt även om det gör lite småont ibland. Fast just idag höll texten - jag är på sidan 33 av 225 och de första 33 sidorna ser helt OK ut. Bara jag får göra lite ändringar först så ska det nog hålla.
Solen sken som vanligt i Uppsala och min goda kollega sa då per Facebook "Wenn Engel reisen weint der Himmel". Det tyckte jag var vänligt. Det kanske är därför det är så fint väder i Uppsala? För att mina kollegor för det mesta behandlar mig vänligt?
Hur som helst, det som kryddade dagen lite extra var nog ändå de största dammsugarna jag någonsin sett. På väg genom gallerian sprang jag förbi ett konditori. Det gick bara inte. Jag bara måste ha - två stycken dammsugare. Det räddade nog hela eftermiddagen; jag är fortfarande mätt. Vi åt varsin. Och det var helt problemfritt att låta dessa dammsugare glida ner i kistan. En nöjd handledare är en bra handledare. Jag jobbar vidare på det.
Det känns helt OK att vara doktorand med ett helt år kvar av finansieringen, men en modell som verkar hålla för rätt kritiska blickar och med ett teorikapitel som tycks stå stadigt förankrat i den hårdaste Uppsalalera man kan tänka sig.
Det hade aldrig gått om jag inte haft mina hundar, det är då helt säkert. Att få välbehövliga avbrott från den tuffa pressen att prestera geniala texter på löpande band är ett omänskligt tillstånd som endast är uthärdligt under förutsättning att det finns ett andningshål och jag är så glad och tacksam över att jag har det.
Om man ständigt går omkring och tänker på allt det man inte har i stället för på det man faktiskt har och är glad över det finns det en stor risk att man blir olycklig. Jag motarbetar det, gläds åt en dag i Uppsala även om jag blir helt slutkörd när jag kommer hem igen och jobbar vidare. Dags för lite modellerande igen.
Lite att tänka på
Efter 15 år inom hundsporten börjar jag alltmer fundera över mina val. Det beror säkert på att jag större delen av dygnet tänker på en viss bok som ska komma ut under nästa år vars manus ska vara klart i april. Det kanske inte låter så farligt men - det är förenat med en viss press och prestationsångest. I natt drömde jag t ex att manuset inte blev klart och att jag bara fick skriva ihop en inledning och en sammanfattning över en helg och skicka iväg det, allt för att A-kassan ska bli nöjd. Det är väl så vi lever - för att andra ska vara nöjda. Så även inom hundsporten.
I morse slog tanken mig på allvar. Klockan är fem, jag ska köra 22 mil enkel väg till Motala och jag är ensam i bilen. Det är inte kul alls. Man vill bara hamna där på fem röda utan att behöva lasta in allt bråte som måste med, dvs. tre hundar och tre lager extrakläder. Förra året var jag genomblöt och väderleksgudarna hade lovat oväder. Jag tänkte igenom det noga innan jag till slut satte mig i bilen med min otränade hund. Jag sa till mig själv: "Du vill det här, Johanna!"
Så jag bestämde mig för att jag nog ville trots allt och åkte. Jag blev fem minuter försenad och hade startnummer sex.
Jaktprov med spaniel går på levande vilt och är en intressant tillställning så till vida att det inte finns några som helst rättvisor i proven. Alla får olika mark, fåglarna kommer inte på beställning och den där jäkla vinden kan ställa till förtret så det räcker och blir över.
Jag startade sist i elitklassen och som vanligt är jag livrädd när jag tar av kopplet. Det spelar ingen roll att jag går med händerna i fickorna på brukshundsklubben när Spika söker av marken. Just där och då i Medevi är jag allt annat än lugn. Och ändå måste jag intala mig själv att jag nog vill det - och just där och då i Medevi gör jag det. Vill alltså.
Spika började som vanligt storstilat i fullt tryck men gick STORT och jag blev jätterädd tills domaren hjälpe till lite.
"Hon går i medvind - lugna ner dig! Blås inte - hon jobbar ju med dig!"
Och det var då, när rädslan släppte, sokm jag såg det. Framför mig i en gropig terräng där vinden snodde runt de få granarna som fanns for mitt lilla yrväder till cocker fram över marken i en hejdundrande jaktfart och jaktglädje, så lycklig över att få vara i sitt rätta element. Jag förlät henne alla disk i somras i ett ögonblick och att hon inte sprang in i rutan igår. Min älskade lilla cockertik jagade på för att hitta fågel. Vi gick rätt länge - ungefär en kvart - innan hon fick sin första stöt.
OK, och där upphör den dramatiska skildringen. Spika gick efter. Det måste vara markens fel, jag menar markägarens, jag menar DOMARENS - eller så är det helt enkelt så att det kostar att ligga på topp och jag har investerat för dåligt i träning. Vi har möjlighet att träna på fågel men jag orkar inte när mitt teorikapitel måste bli till. Jag orkar inte åka fem fjuttiga mil till Strängnäs och låta vidunderundret leta fasaner som på beställning. Jag har folk som hjälper mig, i den här träningen är det inga problem, men avhandlingen tar kål på mig.
Det var i varje fall den bästa nollan - ever. Vilken underhund...
Så - det som tål att tänkas på är alltså mina val. Just nu kanske det inte är superklokt att ställa klockan på fem coh spy ut bensin i naturen på väg till Medevi utanför Motala. Jag kanske borde öppna Schiffrin (1994) som ligger på bordet mellan datorn och en slutjagad hund och en rufsig terrier. Livet har sina faser och just nu är jag inte inne i en fasanfas, tyvärr. Men kul var det - när jag väl kom hem och tänkte på det som var bra.
För så är det. Lite som ett agilitylopp. Inte gräva ner sig för en fel tunnelöppning, njut av slalomingången i stället. Eller att hunden fixade platsliggningen och gjorde ett kanonbra fritt följ som domaren inte ville pröja för. Skit i att rutan och inkallningen inte funkade.
Och idag har min pärla jagat för och med sin matte. Men det är tröttsamt och jag hade njutit av dagen om jag vetat att Schiffrin kunde vänta. Men det kan hon inte. "The ethnography of communication" står på schemat.
Efter att jag anmält till ett extra jaktprov...
I morse slog tanken mig på allvar. Klockan är fem, jag ska köra 22 mil enkel väg till Motala och jag är ensam i bilen. Det är inte kul alls. Man vill bara hamna där på fem röda utan att behöva lasta in allt bråte som måste med, dvs. tre hundar och tre lager extrakläder. Förra året var jag genomblöt och väderleksgudarna hade lovat oväder. Jag tänkte igenom det noga innan jag till slut satte mig i bilen med min otränade hund. Jag sa till mig själv: "Du vill det här, Johanna!"
Så jag bestämde mig för att jag nog ville trots allt och åkte. Jag blev fem minuter försenad och hade startnummer sex.
Jaktprov med spaniel går på levande vilt och är en intressant tillställning så till vida att det inte finns några som helst rättvisor i proven. Alla får olika mark, fåglarna kommer inte på beställning och den där jäkla vinden kan ställa till förtret så det räcker och blir över.
Jag startade sist i elitklassen och som vanligt är jag livrädd när jag tar av kopplet. Det spelar ingen roll att jag går med händerna i fickorna på brukshundsklubben när Spika söker av marken. Just där och då i Medevi är jag allt annat än lugn. Och ändå måste jag intala mig själv att jag nog vill det - och just där och då i Medevi gör jag det. Vill alltså.
Spika började som vanligt storstilat i fullt tryck men gick STORT och jag blev jätterädd tills domaren hjälpe till lite.
"Hon går i medvind - lugna ner dig! Blås inte - hon jobbar ju med dig!"
Och det var då, när rädslan släppte, sokm jag såg det. Framför mig i en gropig terräng där vinden snodde runt de få granarna som fanns for mitt lilla yrväder till cocker fram över marken i en hejdundrande jaktfart och jaktglädje, så lycklig över att få vara i sitt rätta element. Jag förlät henne alla disk i somras i ett ögonblick och att hon inte sprang in i rutan igår. Min älskade lilla cockertik jagade på för att hitta fågel. Vi gick rätt länge - ungefär en kvart - innan hon fick sin första stöt.
OK, och där upphör den dramatiska skildringen. Spika gick efter. Det måste vara markens fel, jag menar markägarens, jag menar DOMARENS - eller så är det helt enkelt så att det kostar att ligga på topp och jag har investerat för dåligt i träning. Vi har möjlighet att träna på fågel men jag orkar inte när mitt teorikapitel måste bli till. Jag orkar inte åka fem fjuttiga mil till Strängnäs och låta vidunderundret leta fasaner som på beställning. Jag har folk som hjälper mig, i den här träningen är det inga problem, men avhandlingen tar kål på mig.
Det var i varje fall den bästa nollan - ever. Vilken underhund...
Så - det som tål att tänkas på är alltså mina val. Just nu kanske det inte är superklokt att ställa klockan på fem coh spy ut bensin i naturen på väg till Medevi utanför Motala. Jag kanske borde öppna Schiffrin (1994) som ligger på bordet mellan datorn och en slutjagad hund och en rufsig terrier. Livet har sina faser och just nu är jag inte inne i en fasanfas, tyvärr. Men kul var det - när jag väl kom hem och tänkte på det som var bra.
För så är det. Lite som ett agilitylopp. Inte gräva ner sig för en fel tunnelöppning, njut av slalomingången i stället. Eller att hunden fixade platsliggningen och gjorde ett kanonbra fritt följ som domaren inte ville pröja för. Skit i att rutan och inkallningen inte funkade.
Och idag har min pärla jagat för och med sin matte. Men det är tröttsamt och jag hade njutit av dagen om jag vetat att Schiffrin kunde vänta. Men det kan hon inte. "The ethnography of communication" står på schemat.
Efter att jag anmält till ett extra jaktprov...
Lydnadstävling - utanför eller innanför regelboken?
Jag har varit i Enköping idag. Eftersom jag tillhör kategorin personer som försöker se det ljusa i tillvaron trots alla misslyckanden kan jag åtminstone komma på en sak med att stå och frysa en hel förmiddag för att vänta på ett protokoll med en näst sista placering. Jag fick nämligen bokstavligen talat svart på vitt att Spika inte fattar handtecken under inkallning med stå. Sedan fick jag i och för sig bekräftat att hon inte kan rutan, vilket Liselott påtalat ett antal gånger, men envis som synden som jag är vägrar jag höra på det örat utan åker till Enköping 9 mil bort för att få reda på det Liselott kan säga till mig på klubbens gräsmatta 11 km bort. OK, jag är inte smart. Jag medger det.
I Enköping var det KALLT. Och jag hade inga långkalsonger på mig vilket betydde att jag FRÖS. Dessutom pajade dragkedjan i min eminenta Chevalierjacka så att det blåste in rakt mellan Jupiters två månar. Brrrr!
Kort sammanfattat hade inte tävlingsledaren gjort många lydnadstävlingar. Han började med att göra en platsliggning där vi var åtta i gruppen. Spika var sist och jag såg henne hela tiden där jag stod. En bra debut att göra i tvåan med andra ord. Sedan bestod varje lydnadsprogram av ett oerhört komplicerat fritt följ där man sprang rakt in i staketet efter två meters språng marsch och gjorde tretton vändningar med två steg mellan varje. Jättemärkligt. Spika gick kanon. Helt perfekt utan missar. Betyg: 7,5. Det fick även den hund som rymde från föraren fem meter. Jag bara häpnade. Domaren tyckte att jag hade haft huvudet för långt vinklat nedåt och att man inte fick titta på hunden. Ja, herregud. Hunden gick kanon i varje fall och sådana kommentarer måste man stå över.
Bedömningssporter är ett mysterium. Nästa schäfer skallade sig ut och tillbaka över hoppet. Betyg: 8. Och så fortsatte det, begtygen i en enda bergochdalbana. Det tar lite musten ur mig kan jag villigt erkänna...
Rutan var inte 3x3 m och endast 6 meter ut. Den var heller inte speciellt kvadratisk; linjerna såg ut som en slalombana och hade inga 90graders hörn... Snett till vänster stod en vimpel i en pinne som man skulle ställa hunden vid under inkallningen som gick 45 grader snett ut från rutan. Spika drog till pinnen och det var inte så konstigt. Sådana störningar har jag inte tränat med. Vi nollade rutan.
Inkallningen blev också en nolla och jag har kommit på att hon nog trots all träning med handtecken verkar stanna bättre på "stanna". Vi kör det i Botkyrka om tre veckor. Tills dess ska fröken fatta rutan...
De andra momenten - apportering, läggande, hopp och fjärr - fick Spika 8 rakt igenom. Lite slarv på apporteringen, DK på hopp och fjärr (blött i gräset, inte så kul att ligga tydligen). Så det var bra, två nollor och 126,5 poäng.
"En märklig tävling utanför regelboken som sket sig" sammanfattar jag detta som, tar nya tag och försöker se det positiva i att åka till Motala tidigt i morgon bitti med en jakthund som inte är ordentligt tränad. Men som hon har gått i kaninmarken i veckan (vi har faktiskt varit där två gånger) hoppas jag på det bästa. Det svåra är att hålla truten i passiviteten - och att klara dirigeringarna...
I Enköping var det KALLT. Och jag hade inga långkalsonger på mig vilket betydde att jag FRÖS. Dessutom pajade dragkedjan i min eminenta Chevalierjacka så att det blåste in rakt mellan Jupiters två månar. Brrrr!
Kort sammanfattat hade inte tävlingsledaren gjort många lydnadstävlingar. Han började med att göra en platsliggning där vi var åtta i gruppen. Spika var sist och jag såg henne hela tiden där jag stod. En bra debut att göra i tvåan med andra ord. Sedan bestod varje lydnadsprogram av ett oerhört komplicerat fritt följ där man sprang rakt in i staketet efter två meters språng marsch och gjorde tretton vändningar med två steg mellan varje. Jättemärkligt. Spika gick kanon. Helt perfekt utan missar. Betyg: 7,5. Det fick även den hund som rymde från föraren fem meter. Jag bara häpnade. Domaren tyckte att jag hade haft huvudet för långt vinklat nedåt och att man inte fick titta på hunden. Ja, herregud. Hunden gick kanon i varje fall och sådana kommentarer måste man stå över.
Bedömningssporter är ett mysterium. Nästa schäfer skallade sig ut och tillbaka över hoppet. Betyg: 8. Och så fortsatte det, begtygen i en enda bergochdalbana. Det tar lite musten ur mig kan jag villigt erkänna...
Rutan var inte 3x3 m och endast 6 meter ut. Den var heller inte speciellt kvadratisk; linjerna såg ut som en slalombana och hade inga 90graders hörn... Snett till vänster stod en vimpel i en pinne som man skulle ställa hunden vid under inkallningen som gick 45 grader snett ut från rutan. Spika drog till pinnen och det var inte så konstigt. Sådana störningar har jag inte tränat med. Vi nollade rutan.
Inkallningen blev också en nolla och jag har kommit på att hon nog trots all träning med handtecken verkar stanna bättre på "stanna". Vi kör det i Botkyrka om tre veckor. Tills dess ska fröken fatta rutan...
De andra momenten - apportering, läggande, hopp och fjärr - fick Spika 8 rakt igenom. Lite slarv på apporteringen, DK på hopp och fjärr (blött i gräset, inte så kul att ligga tydligen). Så det var bra, två nollor och 126,5 poäng.
"En märklig tävling utanför regelboken som sket sig" sammanfattar jag detta som, tar nya tag och försöker se det positiva i att åka till Motala tidigt i morgon bitti med en jakthund som inte är ordentligt tränad. Men som hon har gått i kaninmarken i veckan (vi har faktiskt varit där två gånger) hoppas jag på det bästa. Det svåra är att hålla truten i passiviteten - och att klara dirigeringarna...
Lite bilder på Aska
Eftersom min nya katt heter Askungen fast inom en annan kultur (=archehtyp) tänkte jag att hon kunde få heta Aska, och så får det bli. Katten är grå i ansiktet och på benen. Askan är grå. Katten heter Aska. Hon är lite frimodigare och travar runt i lägenheten lite modigare nu och börjar acceptera sin nya tillvaro, ja kanske rent av gilla den. På natten sover hon bredvid mig och spinner, så nog verkar fröken ha tagit flytten med ro alltid.
Inspirerad av detta tog jag lite nya kort och uppdaterade hemsidan.
Aska
Aska igen
Närstudie av Aska
Och så några bilder på Melanchton. Dessa måste också ut på hemsidan...
Här ser han lite galen ut..!
Jag kan säga att han INTE ville fotas utan mest ägnade sig åt hämndmanövrar tills favoritleksaken - en fjäder med en pingla - åkte fram.
Paloma får väl också en plats i bloggen idag:
Så - det var det, det. Bilen är lagad och står på parkeringen. Det verkar som om alla undanflykter inför Motalaprovet på söndags kan strykas. Ja, ja. Det är bara ett prov - och Spika och jag har inte hunnit träna så mycket som vi borde.
Inspirerad av detta tog jag lite nya kort och uppdaterade hemsidan.
Aska
Aska igen
Närstudie av Aska
Och så några bilder på Melanchton. Dessa måste också ut på hemsidan...
Här ser han lite galen ut..!
Jag kan säga att han INTE ville fotas utan mest ägnade sig åt hämndmanövrar tills favoritleksaken - en fjäder med en pingla - åkte fram.
Paloma får väl också en plats i bloggen idag:
Så - det var det, det. Bilen är lagad och står på parkeringen. Det verkar som om alla undanflykter inför Motalaprovet på söndags kan strykas. Ja, ja. Det är bara ett prov - och Spika och jag har inte hunnit träna så mycket som vi borde.
