Hästköp
Nähä, det blev ingen ridtravare! Jag hittade i stället en väldigt fin ridskolehäst i sina bästa år, femton år, som stått på Rättviks hästgymnasium. Han trivdes inte med livet där utan blev till salu. Jag gjorde en riktigt bra hästaffär och köpte en Rasmus. Det roliga är att min brorson heter Rasmus men vi får väl lösa det på nåt bra sätt. Häst-Rasmus får väl bli en bra skiljebenämning.
Igår blev hästen besiktad och sammanfattningsvis sa veterinären att jag köper en bra ridhäst i sina bästa år som kan hålla många år till men han måste värmas ordentligt och gå varierad träning så att han håller. Japp, så får det bli. Jag kommer att få honom nästa vecka, i helgen har vi mycket bestyr med att fixa hö och annat så det passar bättre att han är där när det väl är i ordning.
Idag köpte jag en sadel. Folk som säljer second hand tror att de kan ta hur mycket som helst för sina grejer, att de inte tappar nåt i värde. Jag blir så trött. En ny Thorowgood syntetsadel kostar 2500 kr på Hööks. Då kan man inte ta 2000 för en som är sju år gammal. Jag prutade ner den till en tusenlapp, jag kanske kunde prutat mer men tusen känns ändå ok för en hel och ren sadel.
Ni vet väl förresten varför det heter Hööks? Hö-ök. Häst alltså. Ett ök som äter hö.
Idag har jag förutom att handlat begagnad sadel och jobbat för lite ordnat med hö. På lördag ska vi handla ett halvt ton. Jo, han äter som en häst.
Här är en länk till några fina bilder på Amandas blogg, hon har haft honom som foderhäst förut.
Igår blev hästen besiktad och sammanfattningsvis sa veterinären att jag köper en bra ridhäst i sina bästa år som kan hålla många år till men han måste värmas ordentligt och gå varierad träning så att han håller. Japp, så får det bli. Jag kommer att få honom nästa vecka, i helgen har vi mycket bestyr med att fixa hö och annat så det passar bättre att han är där när det väl är i ordning.
Idag köpte jag en sadel. Folk som säljer second hand tror att de kan ta hur mycket som helst för sina grejer, att de inte tappar nåt i värde. Jag blir så trött. En ny Thorowgood syntetsadel kostar 2500 kr på Hööks. Då kan man inte ta 2000 för en som är sju år gammal. Jag prutade ner den till en tusenlapp, jag kanske kunde prutat mer men tusen känns ändå ok för en hel och ren sadel.
Ni vet väl förresten varför det heter Hööks? Hö-ök. Häst alltså. Ett ök som äter hö.
Idag har jag förutom att handlat begagnad sadel och jobbat för lite ordnat med hö. På lördag ska vi handla ett halvt ton. Jo, han äter som en häst.
Här är en länk till några fina bilder på Amandas blogg, hon har haft honom som foderhäst förut.
Upptagen blogg
Jag kommer att ta upp bloggandet igen då det är dags för stora och omvälvande förändringar i mitt liv. Jag ska nämligen bli med häst. Det är en 20 år gammal dröm som nu med fast tjänst och rejäl lön kan bli verklighet. Jag har snurrat en hel del kring val av häst och mycket har handlat om islandshäst men kostnaden avskräcker. Flera tycker att jag borde köpa ett halvblod eftersom jag av naturen är en vinnarskalle men samma sak där - en ordentlig häst kostar minst 50000. Det är för mycket pengar för mig, då gör jag hellre annat för den summan. Jag tittade på en häst förra veckan, se annons härJag kommer att ta upp bloggandet igen då det är dags för stora och omvälvande förändringar i mitt liv. Jag ska nämligen bli med häst. Det är en 20 år gammal dröm som nu med fast tjänst och rejäl lön kan bli verklighet. Jag har snurrat en hel del kring val av häst och mycket har handlat om islandshäst men kostnaden avskräcker. Flera tycker att jag borde köpa ett halvblod eftersom jag av naturen är en vinnarskalle men samma sak där - en ordentlig häst kostar minst 50000. Det är för mycket pengar för mig, då gör jag hellre annat för den summan. Jag tittade på en häst förra veckan, se annons här. Hon är en väldigt snäll häst, det är inte mycket som skrämmer henne. Jag tänkte kolla runt på fler hästar och ha som referenshästar men hon är väldigt intressant av flera skäl:
1) Hon är byggd som en ridhäst.
2) Hon är väldigt psykiskt stabil, det finns inte mycket som skrämmer henne.
3) Hon är riden i ett halvår men inte utbildad. Hästen är inte förstörd åt något håll.
4) Hon är inte ung längre men inte för gammal. Inga unghästfasoner.
5) Hon har ett inre lugn som smittar av sig på mig.
6) Hon saknar vinnarskallen helt. Försök har gjorts att få henne till travhäst men hon bara joggade, som montéhäst (riden travhäst) var det samma sak. So ridhäst verkar hon däremot trivas.
När jag tittade på henne kunde jag knappt slita mig och ville inte åka hem. Hon heter Patch och är HELT underbar.
Anledningen till att jag vill ha ett varmblod är för att många som rider travhästar vittnar om deras många fördelar. De är ofta utsatta för mycket mera yttre påverkan i tidig ålder när de körts runt på travbanor, körts i skogen etc än t ex halvblod som på stuterier rört sig mellan boxen, hagen och manegen. De är ofta väldigt lättlärda, har stor samarbetsvilja och mycket arbetsvilja. Det är kanske lite vanskligt att köpa en häst när jag inte kollat på så många och det finns säkert en bättre häst därute till mig. Ett sådant köp skulle dock innebära att denna hästen hamnar i himlen, bara för att det inte finns köpare till henne. Jag bara vägrar, det får inte hända med denna snälla häst. Jag köper henne och utbildar henne själv efter bästa förmåga. Det finns hjälp att tillgå. Klart att jag klarar det!
1) Hon är byggd som en ridhäst.
2) Hon är väldigt psykiskt stabil, det finns inte mycket som skrämmer henne.
3) Hon är riden i ett halvår men inte utbildad. Hästen är inte förstörd åt något håll.
4) Hon är inte ung längre men inte för gammal. Inga unghästfasoner.
5) Hon har ett inre lugn som smittar av sig på mig.
6) Hon saknar vinnarskallen helt. Försök har gjorts att få henne till travhäst men hon bara joggade, som montéhäst (riden travhäst) var det samma sak. So ridhäst verkar hon däremot trivas.
När jag tittade på henne kunde jag knappt slita mig och ville inte åka hem. Hon heter Patch och är HELT underbar.
Anledningen till att jag vill ha ett varmblod är för att många som rider travhästar vittnar om deras många fördelar. De är ofta utsatta för mycket mera yttre påverkan i tidig ålder när de körts runt på travbanor, körts i skogen etc än t ex halvblod som på stuterier rört sig mellan boxen, hagen och manegen. De är ofta väldigt lättlärda, har stor samarbetsvilja och mycket arbetsvilja. Det är kanske lite vanskligt att köpa en häst när jag inte kollat på så många och det finns säkert en bättre häst därute till mig. Ett sådant köp skulle dock innebära att denna hästen hamnar i himlen, bara för att det inte finns köpare till henne. Jag bara vägrar, det får inte hända med denna snälla häst. Jag köper henne och utbildar henne själv efter bästa förmåga. Det finns hjälp att tillgå. Klart att jag klarar det!
Johannas Jaakkoskola
På förekommen anledning har jag idag filmat Jaakkosvängar både med stor och liten hund eftersom det finns några vänner till mig som inte riktigt kopplat vitsen med att skicka hunden bakom ryggen och dra ifrån den. Jag är väl inte riktigt nöjd med dem när jag ser dem på film, självkritisk som jag är, men det är väl så man ska kunna bli bättre. Om jag ständigt var nöjd skulle jag inte utvecklas! Det jag önskar är att fr a Taggen trycks mer på snedden över hindret så att han får en rakare väg in i tunneln.
Zingo är alltid intressant att filma eftersom hans driv kommer till sin rätt här. Det finns liksom inget stopp utan han söker alltid den kortaste och snabbaste vägen till nästa hinder. Det gillar jag. I filmen syns det hur han vänder i luften när han registrerar min vändning.
För er som inte är så insatta så finns det två typer av Jaakko. Den som Jaakko själv har "uppfunnit" innebär att man skickar hunden över hindret med motsatt arm, dvs. höger i det här fallet. Lisa Frick däremot använder högerarmen för att trycka hunden snett över hindret och visar sedan med vänster. Jag har valt att köra med Frickhanden eftersom den överensstämmer med viss annan träning jag ägnat mig åt på sistone. Man ser dock tydligt att jag är sen med att byta hand, något jag måste träna på.
Lycka till med träningen!
Zingo är alltid intressant att filma eftersom hans driv kommer till sin rätt här. Det finns liksom inget stopp utan han söker alltid den kortaste och snabbaste vägen till nästa hinder. Det gillar jag. I filmen syns det hur han vänder i luften när han registrerar min vändning.
För er som inte är så insatta så finns det två typer av Jaakko. Den som Jaakko själv har "uppfunnit" innebär att man skickar hunden över hindret med motsatt arm, dvs. höger i det här fallet. Lisa Frick däremot använder högerarmen för att trycka hunden snett över hindret och visar sedan med vänster. Jag har valt att köra med Frickhanden eftersom den överensstämmer med viss annan träning jag ägnat mig åt på sistone. Man ser dock tydligt att jag är sen med att byta hand, något jag måste träna på.
Lycka till med träningen!
Agilityns lämmeltåg
"Och där var de tyvärr diskade" ekar speakerns röst över agilityplan.
"Nästa startande är Lisa Svensson från Hundklubben Fartgalningar med sin bordercollie Dövöra. Nummer 35, 36 och 38 håller sig beredda".
Det är tyst ca 25 sekunder, sedan hörs speakerns röst igen.
"Och där var de tyvärr diskade. Då tar vi in startnummer 35, det är Johan Svensson från Långväga Brukshundklubb. Nummer 36, 38 och 39 håller sig beredda".
Återigen tar speakern en paus tills den återigen får anledning att säga orden
"Och där var de tyvärr diskade".
Det är agilityklass 3 large på en stor tävling någonstans i Sverige. Banan är ritad av alls vår saligt äro hans minne Alar Meomuttel och den innebär en stor klurighet vid hinder 15. Varenda bordercollie som kommer i hundra knyck sitter i fel tunnelöppning. Jag sitter bredvid och tittar på och förundras, även domaren som dömer denna dag.
"Jag fattar bara inte" säger denne till en domarkollega efter det att klassen är slut och 85% av startfältet diskat sig. Jag står vid sidan om och tjuvlyssnar. "Det är ju inte ens svårt. Men alla väljer att gå på högersidan, varför är det inte en enda som väljer vänstersidan? Har de lekt tåg på banvandringen?!". Domarkollegan nickar och skakar sedan sakta på huvudet.
"Det är över 100 starter i den här klassen och när man står där i mitten och dömer blir förväntan högre och högre på de tävlande. NÅGON borde väl för 17 kunna räkna ut att det är bättre att gå på andra sidan och plocka hunden in i tunneln? Ändå envisas förare på förare med ett puckat bakombyte som är dömt att misslyckas, ja en del t o m SKICKAR hunden in i fel tunnelöppning".
Så där fortsätter de lite diskret bakom sekretariattältet och jag går därifrån, lika förundrad jag. För jag har nämligen exakt samma tanke.
Nu ska vi ju bara komma ihåg att agility inte är en enkel sport. Att man klantar till det ibland hör dit. Men att ett helt startfält klantar sig på samma ställe är väldigt märkligt. Lite som sista hoppklassen i Smedjebacken. Det var en klockren bana där det lönade sig att sticka från hunden i slalom och springa och blindbyta på ett annat ställe. Jag snackade med allas vår Liza innan loppet och vi kom överens om att göra det, något som den ena fega largeföraren efter den andra inte vågade. Och nu snackar jag inte om förare som har hundar som inte springer eller de som nyss kommit upp i klassen. Vi snackar SM-hundar som nollar lopp efter lopp.
Fast de nollar på ballerinaagility genom maskande på plan. Det är skittråkigt.
Jag avskyr maskande på plan. När man sitter vid sidan om är det inget som är så häftigt som när folk får upp farten på sina hundar så att de drar rätt hela vägen. I stället får jag bevittna bakombytes-SM tills jag storknar och trillar av stolen i ren leda.
"Feiglinge laufen defensiv" [fegisar springer defensivt] sa Lisa till mig på kursen. Det är mitt motto.
Man borde ju tycka att även om hela startfältet banvandrat på ett sätt så borde några kunna ta till en annan lösning även om de inte tittat på den innan. NÅGON borde ha så mycket rutin att de vågar gå ifrån planen. Även om de inte sett just de hindren just där borde de kunna improvisera fram ett bättre, offensivare byte som förhindrar disken just där vid hinder 15 eller var det nu kan vara. Men hela startfältet går likt ett lämmeltåg rakt in i fördärvet och ingen stannar upp och tänker till vad de ska göra. Jag suckar från åskådarplats.
Ännu märkligare är det när en förare som startar flera hundar i samma klass gör samma misstag - gång på gång! Om man nu testat högersidan med två hundar och det skitigt sig kanske det kan vara läge att prova något annat..?
Fast å andra sidan är det också coolt när det kommer in en kaxig blond brud och visar var skåpet ska stå. Med hund efter hund går de in i agilitytrean och nollar, offensivt och totalt orädda för banan. "Ta mig om du kan!" säger den ena bruden på startlinjen.
Jag är inte förvånad över att speakern får annat mål i mun när de går i mål.
"Och där var de i mål med 0 fel på hinder och tiden 35,12 och går därmed upp i ledningen!"
Sedan är det tio disk på rad för ingen har ju kollat ordentligt på den som nollat hur den gjorde när den löste problemet vid hinder 15.
Det är också märkligt, för om vi hade varit lite smarta hade vi ju gjort så som proffsen gör och inte så som 95% av startfältet tänkt på banvandringen.
För att lyckas med agility behövs det därför lite hjärnverksamhet. Man måste tänka till lite, inte bara göra som man alltid har gjort.
VILKEN är den snabbaste vägen?
HUR får jag den snabbaste vägen?
HUR använder jag bäst min kropp för att visa hunden vad som är den RÄTTA vägen?
Sedan behöver man en bra förebild, någon som tänker själv och som framför allt tänker offensivt.
Först då kan vi på fullt allvar börja snacka om att vi kör AGILITY.
"Nästa startande är Lisa Svensson från Hundklubben Fartgalningar med sin bordercollie Dövöra. Nummer 35, 36 och 38 håller sig beredda".
Det är tyst ca 25 sekunder, sedan hörs speakerns röst igen.
"Och där var de tyvärr diskade. Då tar vi in startnummer 35, det är Johan Svensson från Långväga Brukshundklubb. Nummer 36, 38 och 39 håller sig beredda".
Återigen tar speakern en paus tills den återigen får anledning att säga orden
"Och där var de tyvärr diskade".
Det är agilityklass 3 large på en stor tävling någonstans i Sverige. Banan är ritad av alls vår saligt äro hans minne Alar Meomuttel och den innebär en stor klurighet vid hinder 15. Varenda bordercollie som kommer i hundra knyck sitter i fel tunnelöppning. Jag sitter bredvid och tittar på och förundras, även domaren som dömer denna dag.
"Jag fattar bara inte" säger denne till en domarkollega efter det att klassen är slut och 85% av startfältet diskat sig. Jag står vid sidan om och tjuvlyssnar. "Det är ju inte ens svårt. Men alla väljer att gå på högersidan, varför är det inte en enda som väljer vänstersidan? Har de lekt tåg på banvandringen?!". Domarkollegan nickar och skakar sedan sakta på huvudet.
"Det är över 100 starter i den här klassen och när man står där i mitten och dömer blir förväntan högre och högre på de tävlande. NÅGON borde väl för 17 kunna räkna ut att det är bättre att gå på andra sidan och plocka hunden in i tunneln? Ändå envisas förare på förare med ett puckat bakombyte som är dömt att misslyckas, ja en del t o m SKICKAR hunden in i fel tunnelöppning".
Så där fortsätter de lite diskret bakom sekretariattältet och jag går därifrån, lika förundrad jag. För jag har nämligen exakt samma tanke.
Nu ska vi ju bara komma ihåg att agility inte är en enkel sport. Att man klantar till det ibland hör dit. Men att ett helt startfält klantar sig på samma ställe är väldigt märkligt. Lite som sista hoppklassen i Smedjebacken. Det var en klockren bana där det lönade sig att sticka från hunden i slalom och springa och blindbyta på ett annat ställe. Jag snackade med allas vår Liza innan loppet och vi kom överens om att göra det, något som den ena fega largeföraren efter den andra inte vågade. Och nu snackar jag inte om förare som har hundar som inte springer eller de som nyss kommit upp i klassen. Vi snackar SM-hundar som nollar lopp efter lopp.
Fast de nollar på ballerinaagility genom maskande på plan. Det är skittråkigt.
Jag avskyr maskande på plan. När man sitter vid sidan om är det inget som är så häftigt som när folk får upp farten på sina hundar så att de drar rätt hela vägen. I stället får jag bevittna bakombytes-SM tills jag storknar och trillar av stolen i ren leda.
"Feiglinge laufen defensiv" [fegisar springer defensivt] sa Lisa till mig på kursen. Det är mitt motto.
Man borde ju tycka att även om hela startfältet banvandrat på ett sätt så borde några kunna ta till en annan lösning även om de inte tittat på den innan. NÅGON borde ha så mycket rutin att de vågar gå ifrån planen. Även om de inte sett just de hindren just där borde de kunna improvisera fram ett bättre, offensivare byte som förhindrar disken just där vid hinder 15 eller var det nu kan vara. Men hela startfältet går likt ett lämmeltåg rakt in i fördärvet och ingen stannar upp och tänker till vad de ska göra. Jag suckar från åskådarplats.
Ännu märkligare är det när en förare som startar flera hundar i samma klass gör samma misstag - gång på gång! Om man nu testat högersidan med två hundar och det skitigt sig kanske det kan vara läge att prova något annat..?
Fast å andra sidan är det också coolt när det kommer in en kaxig blond brud och visar var skåpet ska stå. Med hund efter hund går de in i agilitytrean och nollar, offensivt och totalt orädda för banan. "Ta mig om du kan!" säger den ena bruden på startlinjen.
Jag är inte förvånad över att speakern får annat mål i mun när de går i mål.
"Och där var de i mål med 0 fel på hinder och tiden 35,12 och går därmed upp i ledningen!"
Sedan är det tio disk på rad för ingen har ju kollat ordentligt på den som nollat hur den gjorde när den löste problemet vid hinder 15.
Det är också märkligt, för om vi hade varit lite smarta hade vi ju gjort så som proffsen gör och inte så som 95% av startfältet tänkt på banvandringen.
För att lyckas med agility behövs det därför lite hjärnverksamhet. Man måste tänka till lite, inte bara göra som man alltid har gjort.
VILKEN är den snabbaste vägen?
HUR får jag den snabbaste vägen?
HUR använder jag bäst min kropp för att visa hunden vad som är den RÄTTA vägen?
Sedan behöver man en bra förebild, någon som tänker själv och som framför allt tänker offensivt.
Först då kan vi på fullt allvar börja snacka om att vi kör AGILITY.
Där satt den!
Det verkar som om Lisa Frick-kursen gett resultat. Min handling har helt klart blivit bättre och jag sätter sväng på sväng. Eller vad sägs om den här bilden som Eva Karlsson tog i Fagersta när jag på försök nr. 2 satte Jaakon?
Jag är precis hemkommen från Knivsta BK:s kvällstävling i klass 3 där jag försökte sätta dit några snygga Jaakkosar. Ibland gick det, ibland inte och hemligheten ligger i den där vita nummerskylten Lisa placerade ut på kursen.
Vitsen är alltså att vi skulle lära oss att runda den för att på så sätt backa mot hindret. Idag förstod jag verkligen vitsen och med Spika hade jag möjlighet att göra en Jaakko i hoppklassen. Tyvärr glömde jag filmkameran hemma men när jag satsade och gick ut en bit från hindret och backade mot det när Spika skulle hoppa fick jag till en sååå tajt och snygg sväng! Kanon! Jag är fortfarande väldigt osäker på om hon tänker hoppa hindret när jag skickar henne bakom ryggen och står kvar och väntar för länge, dvs. jag utnyttjar inte jaakkon. Men jag tar det - hellre det än att min hund hoppar hindret tillbaka också.
Jag försökte samma strategi med Zingo vid samma ställe men där fick jag problem. Han tar inte backningen som tillräcklig rörelse att han ska hoppa, precis samma sak som händer vid första försöket i filmen jag laddade upp i förra inlägget. Jag måste alltså träna honom och mig själv på att backa, backa, backa mot hindret.
Spika och jag hade dock lite problem i hoppklassen eftersom hon river när jag blindbyter. Den ena rivningen var just en sådan där jag bara sticker - vill helst inte framförbyta eftersom det innebär broms för hunden och den bromsen har vi inte råd med tidsmässigt. Blindbytena känns därför mycket bättre men som sagt - hon river då. Vi måste alltså träna dels hoppteknik, dels hoppteknik i svängar och även att bommarna ska ligga kvar även om matte feltajmar ett blindbyte.
I agilityklassen gjorde jag också en jaakko i starten och det funkade fint även om jag inte heller där utnyttjade den till max för att få ett försprång. Jag hoppas att vi kan bli så säkra på svängen snart att jag vågar skicka och sticka, då det är därför jag vill använda jaakkon. I slutet av banan glömde jag av att jag skulle sticka från henne i slalom och göra en jaakko vilket resulterade i någon konstig nödslösning och en stooor sväng. Trots det hade vi 15 hundradelar tillgodo - om jag fått till jaakon hade vi säkert vunnit med en hel sekund. För vann, det var precis det vi gjorde.
Vi vann och fick vårt första cert.
Det ni, det är grejer det!
Jag är precis hemkommen från Knivsta BK:s kvällstävling i klass 3 där jag försökte sätta dit några snygga Jaakkosar. Ibland gick det, ibland inte och hemligheten ligger i den där vita nummerskylten Lisa placerade ut på kursen.
Vitsen är alltså att vi skulle lära oss att runda den för att på så sätt backa mot hindret. Idag förstod jag verkligen vitsen och med Spika hade jag möjlighet att göra en Jaakko i hoppklassen. Tyvärr glömde jag filmkameran hemma men när jag satsade och gick ut en bit från hindret och backade mot det när Spika skulle hoppa fick jag till en sååå tajt och snygg sväng! Kanon! Jag är fortfarande väldigt osäker på om hon tänker hoppa hindret när jag skickar henne bakom ryggen och står kvar och väntar för länge, dvs. jag utnyttjar inte jaakkon. Men jag tar det - hellre det än att min hund hoppar hindret tillbaka också.
Jag försökte samma strategi med Zingo vid samma ställe men där fick jag problem. Han tar inte backningen som tillräcklig rörelse att han ska hoppa, precis samma sak som händer vid första försöket i filmen jag laddade upp i förra inlägget. Jag måste alltså träna honom och mig själv på att backa, backa, backa mot hindret.
Spika och jag hade dock lite problem i hoppklassen eftersom hon river när jag blindbyter. Den ena rivningen var just en sådan där jag bara sticker - vill helst inte framförbyta eftersom det innebär broms för hunden och den bromsen har vi inte råd med tidsmässigt. Blindbytena känns därför mycket bättre men som sagt - hon river då. Vi måste alltså träna dels hoppteknik, dels hoppteknik i svängar och även att bommarna ska ligga kvar även om matte feltajmar ett blindbyte.
I agilityklassen gjorde jag också en jaakko i starten och det funkade fint även om jag inte heller där utnyttjade den till max för att få ett försprång. Jag hoppas att vi kan bli så säkra på svängen snart att jag vågar skicka och sticka, då det är därför jag vill använda jaakkon. I slutet av banan glömde jag av att jag skulle sticka från henne i slalom och göra en jaakko vilket resulterade i någon konstig nödslösning och en stooor sväng. Trots det hade vi 15 hundradelar tillgodo - om jag fått till jaakon hade vi säkert vunnit med en hel sekund. För vann, det var precis det vi gjorde.
Vi vann och fick vårt första cert.
Det ni, det är grejer det!
Bergslagsveckan 2010
Jaha, tre dagar till ända med agility fårn morgon till kväll. Jag tönkte inte blogga speciellt långt så här på nattkröken men lägga ut en film jag laddat upp från youtube. Det handlar om en sekvens som gav en perfekt rak väg in i mål - men inte en enda av 156 largeförare vågad sig på den. "Feiglinge laufen defensiv!" sa Lisa till mig på kursen. Jag satsade allt på ett kort och misslyckades. Vi ska träna på den svängen i morgon...
Det hela går ut på att trycka hunden till vänster före hinder 16, springa till 17 och plocka hunden i en Jaakko samt sticka i förväg till 19 och plocka hunden på en rak linje i mål. Det gick inte pga. att jag tryckte för dåligt innan 16!
Fördelen med min sväng är att hunden kommer rakt på 18 och har lätt att räta upp sig på 19. De flesta tog hunden på den högra sidans hinderstöd så att hunden kom på en rak linje på baksidan av 19. Många disk där och många rivningar.
Tur att man är så himla bra på sidan om banan och ser vad man måste göra...
Lycka till med träningen! Kasta hunden över 17 - och stick!
Sedan jag fick hjälp av Veronica och sedemera även Lisa Frick har jag ändrat stil på banan. Det handlar mycket om att hitta passager där jag kan dra ifrån Spika och låta henne jaga ikapp mig. Hon älskar det och min handling blir också väldigt offensiv. Inga fegvägar utan rakt på så snabbt som möjligt. I följande film finns en halv hoppklass som jag är nöjd med. En rivning och en fulsnurr (ett feltajmat bakombyte) gav två extra sekunder och fem fel (felen syns inte på filmen). Jaaakon innan slalom blir däremot helt OK.
Vi förde en diskussion, med tanke på mudin Nera och hennes duktiga matte Lovisa Hillbom, om det verkligen alltid är mest effektivt och snabbast att alltid hitta den snävaste svängen. Den hunden har nämligen gigantiska svängar och supertider - för hon tappar ingen fart. Därför funderar jag på att låta Spikas svängar runt hinderstöden vara som de är nu eftersom hon verkar behålla farten bra där. Ni får gärna kommentera vad ni tror om det.
Upploppet handlar alltså om FART och GLÄDJE.
Ï agilityklassen smyger Spika på balansbommen vilket jag såklart inte är nöjd med men jag vill ändå visa loppet just därför att farten och glädjen inte går att ta miste om. Där jag gör en Jaakko (lite för sen, därav en stor sväng men som i detta sammanhang förmodligen inte kostar tid) vid hopphindret efter Ahindret valde många att plocka tillbaka hundarna för att få en bra väg in i tunneln. Jag trodde inte på den idén utan litade på att Spika skulle suga in i tunneln ändå. Det fungerade men upploppet ger så hög fart att hon hoppar över uppfarten på gungan och sedan hoppar av innan den är i marken. Ett cert borta men glädje och fart i behåll!
Det hela går ut på att trycka hunden till vänster före hinder 16, springa till 17 och plocka hunden i en Jaakko samt sticka i förväg till 19 och plocka hunden på en rak linje i mål. Det gick inte pga. att jag tryckte för dåligt innan 16!
Fördelen med min sväng är att hunden kommer rakt på 18 och har lätt att räta upp sig på 19. De flesta tog hunden på den högra sidans hinderstöd så att hunden kom på en rak linje på baksidan av 19. Många disk där och många rivningar.
Tur att man är så himla bra på sidan om banan och ser vad man måste göra...
Lycka till med träningen! Kasta hunden över 17 - och stick!
Sedan jag fick hjälp av Veronica och sedemera även Lisa Frick har jag ändrat stil på banan. Det handlar mycket om att hitta passager där jag kan dra ifrån Spika och låta henne jaga ikapp mig. Hon älskar det och min handling blir också väldigt offensiv. Inga fegvägar utan rakt på så snabbt som möjligt. I följande film finns en halv hoppklass som jag är nöjd med. En rivning och en fulsnurr (ett feltajmat bakombyte) gav två extra sekunder och fem fel (felen syns inte på filmen). Jaaakon innan slalom blir däremot helt OK.
Vi förde en diskussion, med tanke på mudin Nera och hennes duktiga matte Lovisa Hillbom, om det verkligen alltid är mest effektivt och snabbast att alltid hitta den snävaste svängen. Den hunden har nämligen gigantiska svängar och supertider - för hon tappar ingen fart. Därför funderar jag på att låta Spikas svängar runt hinderstöden vara som de är nu eftersom hon verkar behålla farten bra där. Ni får gärna kommentera vad ni tror om det.
Upploppet handlar alltså om FART och GLÄDJE.
Ï agilityklassen smyger Spika på balansbommen vilket jag såklart inte är nöjd med men jag vill ändå visa loppet just därför att farten och glädjen inte går att ta miste om. Där jag gör en Jaakko (lite för sen, därav en stor sväng men som i detta sammanhang förmodligen inte kostar tid) vid hopphindret efter Ahindret valde många att plocka tillbaka hundarna för att få en bra väg in i tunneln. Jag trodde inte på den idén utan litade på att Spika skulle suga in i tunneln ändå. Det fungerade men upploppet ger så hög fart att hon hoppar över uppfarten på gungan och sedan hoppar av innan den är i marken. Ett cert borta men glädje och fart i behåll!
Blindbyten, jaakkoturns och fetlabbar. Jaktcockrar som inte springer och cairnterriers som sopar banan.
Det blir inte mycket bloggat nu för tiden. Just i kväll har jag några minuter att slå ihjäl och eftersom jag inte är på humör för en djupare analys av de agilityfilmer som väntar på mig i videokameran tänkte jag skriva av mig lite. Eller skriva av mig är kanske fel uttryckt - en sommar som denna är sannerligen inte svår att fördriva tiden med. Faktum är att jag, så när som på lite smolk i bägaren, har den bästa sommaren någonsin. Je. Ever. Bara så att ni är med på det.
Jag hade föreställt mig denna sommaren som ångestfyllt och stressande med avhandlingen men faktum är att jag är ganska nöjd. Jag har fått in jaakkon ordentligt på texten och blindbyter som bara fan sida upp och sida ner och framåt går det. I stället för att bromsa upp vid varje stycke som kan verka problematiskt gjör jag ett blindbyte och trycker dit en tjusig infinitivfras. Det ser tjusigt ut. Orden och bokstäverna flyter fram i worddokumentet och jag ser slutet på denna never ending story. Ofattbart. I januari är Johanna Frau Doktor.
Äntligen om du frågar mig.
Även på fritiden står det många blindbyten på agendan. Jag har hört talas om en viss stockholmsavdelning där det är många som blindbyter otillåtet på sina medmänniskor. Jag kan förstå att det inte är så poppis med blindbyten då. Hur det än ligger till med saken på SBK:s stockholmsavdelning kan jag tycka att det är märkligt att de inte backar i kommunikationen och tar tag i sina handlingsproblem från scratch. Förmodligen har de under alla år haft taskig tajming med belöning och förstärkt fel saker. Just i år blir det uppenbart då det tydligen är fullständigt OK att uppvigla en megadecel just vid slalom. bara för att de inte lärt sig att hantera hindret rätt från början. "SLALOM!" säger väl styrelsen uppfodrande med barsk stämma samtidigt som den styrande och dominerande handlingshanden hålls i rätt vinkel mot hindret. Jag har sett det förr och hundar som tränas i slalom på detta sätt blir krypande och ogillar hindret skarpt. Hur vore det med ett par bågar för SBK:s stockholmsavdelning?
De har förmodligen gett sig f-n på att 2x2-metoden ska fungera. No pardon. Oavsett hur de hanterar den SKA människodjäveln lära sig att ge f-n i att gå fel i slalom och det genom en mastodontdecel precis framför hindret, allt för att förhindra att människodjäveln blindbyter utan tillåtelse.
Man blir matt.
Lite hederlig kommunikationskultur och problemen skulle vara ur världen.
Annat är det närt Lisa Frick kommer till Sverige.
"Vollgas!" säger hon till mig när jag kör Taggen. "Das war aber eng" får jag som snäll kommentar när Zingo kör sista rejset. Det kunde liksom inte bli tajtare. Kolla den här bilden så ser man hur tajt han hoppar i Ågesta två dagar innan kursen:
Foto: Lotta Ringius.
Zingo är en klippa på kursen. När Jaktcockerspika tvärvägrar att ens tänka tanken om förbjudna tunnlar på Finnbo gård, bara för att det är 30 grader varmt är reservkortet givet. Jag har tre hundar i bilen och det är den gula labradoren som är triumfkortet. Han bara springer och springer och svänger och svänger. Det är härligt. Lisa konfererar med mig på en underbar österrikisk tyska och det bara flyter. Jag visste att kombinationen tyska och agility skulle göra underverk med mitt humör. Solen skiner och det gör jag också för Spika, som förvisso vägrar att springa, ändå lyckas med några rundor så att t o m matte är nöjd.
Till slut kan jag inte hålla mig. Min räsercairn Taggen sitter i bilen och har hederlig agilityabstinens. Han älskar blindisar och Lisajaakkosar men gruffar förnärmat om jag blir sen i en belgare, dvs. ett hederligt framförbyte. Han lägger i högsta växeln och bara kör i full karriär. Jag njuter i fulla drag, det finns ingen cairn som min Taggen. Om fyra veckor kan han dessutom kalla sig Pappa Taggen. Säkra källor hävdar att det kommer ut 5-6 minicairns i södra Sverige om så lång tid ungefär.
Taggen är en klippa. Eller ja, det är väl alla mina tre jyckar. Jag är faktiskt lite småstolt över hur de ställde upp 1-4 juli när vi körde genom halva Sverige i jakten på de åtråvärda agilitypinnarna. Först upp 25 mil till Dala-Flodas dubblerade klass 2-tävling och världens vackrast belägna brukshundklubb. Zingo smäller till med en nolla i hoppklass 2, vinner klassen och blir uppflyttad till trean. I andra loppet får vi en vägran men vinner ändå. Spika vinner ena agilityloppet och bärgar andra pinnen.
Genom en underbar natt går sedan min skoda Falun-Gävle-Härnösand. Jag tittar lite extra till vänster när jag kör förbi Högskolan Dalarna och vet inte då att det faktiskt just denna dag är min första anställningsdag. Det vet jag först några dagar senare. I Hudiksvall blir det depåstopp och klockan halv tre landar vi i Härnösand där vi fort somnar efter att ha fått upp tältet. Det går så där. Spika kommer i mål i hopptrean på tio fel, Zingo gör en disk som för min del är en nolla. Taggen vinner hoppettan och tar andra pinnen. Dag två får Spika en uppläxning på startlinjen för agilityklassen och vinner och blir uppflyttad. Fler rosetter, presentkort och glada miner.
Sedan blir det väl inte så mycket mer den helgen, men jag är nöjd och glad över att Taggen går i mål alla lopp med max 10 fel. Han är så duktig - och snabb! Just det senare blir jag varse två dagar senare i Ågesta. Taggen gör tre decelstopp mitt i banan på tre ställen men trots det vinner han hoppklassen bland 45 starter. Jag trodde faktiskt inte på resultatet, jag såg ju så snabba hundar. Det visar sig att även Taggen kan springa.
I agilitytrean gör jag en fegis med Spika och får stora svängar men kommer i mål. Jag ville i mål hellre än att göra ett bra lopp och det straffar sig. 10 fel och en megadålig tid. På Lisakursen finns bara ett ord: VOLLGAS.
Det är så man måste tänka. Vollgas!
"Feiglinge laufen defensiv" säger hon till mig och plirar med ögonen. Jag är fast. Det är precis så det är. Som Taggen tänker. "Du står i vägen kärring" morrar han när jag inte kommer ur vägen i ett framförbyte. "Blindis morsan nästa gång, fan vad kass du är!" svär han mellan tänderna och springer vidare.
Det är dags nu. Min tid har kommit. Det är drag under galoscherna och allt flyter på. Nemas Problemas liksom.
Jag är nöjd.
Jag hade föreställt mig denna sommaren som ångestfyllt och stressande med avhandlingen men faktum är att jag är ganska nöjd. Jag har fått in jaakkon ordentligt på texten och blindbyter som bara fan sida upp och sida ner och framåt går det. I stället för att bromsa upp vid varje stycke som kan verka problematiskt gjör jag ett blindbyte och trycker dit en tjusig infinitivfras. Det ser tjusigt ut. Orden och bokstäverna flyter fram i worddokumentet och jag ser slutet på denna never ending story. Ofattbart. I januari är Johanna Frau Doktor.
Äntligen om du frågar mig.
Även på fritiden står det många blindbyten på agendan. Jag har hört talas om en viss stockholmsavdelning där det är många som blindbyter otillåtet på sina medmänniskor. Jag kan förstå att det inte är så poppis med blindbyten då. Hur det än ligger till med saken på SBK:s stockholmsavdelning kan jag tycka att det är märkligt att de inte backar i kommunikationen och tar tag i sina handlingsproblem från scratch. Förmodligen har de under alla år haft taskig tajming med belöning och förstärkt fel saker. Just i år blir det uppenbart då det tydligen är fullständigt OK att uppvigla en megadecel just vid slalom. bara för att de inte lärt sig att hantera hindret rätt från början. "SLALOM!" säger väl styrelsen uppfodrande med barsk stämma samtidigt som den styrande och dominerande handlingshanden hålls i rätt vinkel mot hindret. Jag har sett det förr och hundar som tränas i slalom på detta sätt blir krypande och ogillar hindret skarpt. Hur vore det med ett par bågar för SBK:s stockholmsavdelning?
De har förmodligen gett sig f-n på att 2x2-metoden ska fungera. No pardon. Oavsett hur de hanterar den SKA människodjäveln lära sig att ge f-n i att gå fel i slalom och det genom en mastodontdecel precis framför hindret, allt för att förhindra att människodjäveln blindbyter utan tillåtelse.
Man blir matt.
Lite hederlig kommunikationskultur och problemen skulle vara ur världen.
Annat är det närt Lisa Frick kommer till Sverige.
"Vollgas!" säger hon till mig när jag kör Taggen. "Das war aber eng" får jag som snäll kommentar när Zingo kör sista rejset. Det kunde liksom inte bli tajtare. Kolla den här bilden så ser man hur tajt han hoppar i Ågesta två dagar innan kursen:
Foto: Lotta Ringius.
Zingo är en klippa på kursen. När Jaktcockerspika tvärvägrar att ens tänka tanken om förbjudna tunnlar på Finnbo gård, bara för att det är 30 grader varmt är reservkortet givet. Jag har tre hundar i bilen och det är den gula labradoren som är triumfkortet. Han bara springer och springer och svänger och svänger. Det är härligt. Lisa konfererar med mig på en underbar österrikisk tyska och det bara flyter. Jag visste att kombinationen tyska och agility skulle göra underverk med mitt humör. Solen skiner och det gör jag också för Spika, som förvisso vägrar att springa, ändå lyckas med några rundor så att t o m matte är nöjd.
Till slut kan jag inte hålla mig. Min räsercairn Taggen sitter i bilen och har hederlig agilityabstinens. Han älskar blindisar och Lisajaakkosar men gruffar förnärmat om jag blir sen i en belgare, dvs. ett hederligt framförbyte. Han lägger i högsta växeln och bara kör i full karriär. Jag njuter i fulla drag, det finns ingen cairn som min Taggen. Om fyra veckor kan han dessutom kalla sig Pappa Taggen. Säkra källor hävdar att det kommer ut 5-6 minicairns i södra Sverige om så lång tid ungefär.
Taggen är en klippa. Eller ja, det är väl alla mina tre jyckar. Jag är faktiskt lite småstolt över hur de ställde upp 1-4 juli när vi körde genom halva Sverige i jakten på de åtråvärda agilitypinnarna. Först upp 25 mil till Dala-Flodas dubblerade klass 2-tävling och världens vackrast belägna brukshundklubb. Zingo smäller till med en nolla i hoppklass 2, vinner klassen och blir uppflyttad till trean. I andra loppet får vi en vägran men vinner ändå. Spika vinner ena agilityloppet och bärgar andra pinnen.
Genom en underbar natt går sedan min skoda Falun-Gävle-Härnösand. Jag tittar lite extra till vänster när jag kör förbi Högskolan Dalarna och vet inte då att det faktiskt just denna dag är min första anställningsdag. Det vet jag först några dagar senare. I Hudiksvall blir det depåstopp och klockan halv tre landar vi i Härnösand där vi fort somnar efter att ha fått upp tältet. Det går så där. Spika kommer i mål i hopptrean på tio fel, Zingo gör en disk som för min del är en nolla. Taggen vinner hoppettan och tar andra pinnen. Dag två får Spika en uppläxning på startlinjen för agilityklassen och vinner och blir uppflyttad. Fler rosetter, presentkort och glada miner.
Sedan blir det väl inte så mycket mer den helgen, men jag är nöjd och glad över att Taggen går i mål alla lopp med max 10 fel. Han är så duktig - och snabb! Just det senare blir jag varse två dagar senare i Ågesta. Taggen gör tre decelstopp mitt i banan på tre ställen men trots det vinner han hoppklassen bland 45 starter. Jag trodde faktiskt inte på resultatet, jag såg ju så snabba hundar. Det visar sig att även Taggen kan springa.
I agilitytrean gör jag en fegis med Spika och får stora svängar men kommer i mål. Jag ville i mål hellre än att göra ett bra lopp och det straffar sig. 10 fel och en megadålig tid. På Lisakursen finns bara ett ord: VOLLGAS.
Det är så man måste tänka. Vollgas!
"Feiglinge laufen defensiv" säger hon till mig och plirar med ögonen. Jag är fast. Det är precis så det är. Som Taggen tänker. "Du står i vägen kärring" morrar han när jag inte kommer ur vägen i ett framförbyte. "Blindis morsan nästa gång, fan vad kass du är!" svär han mellan tänderna och springer vidare.
Det är dags nu. Min tid har kommit. Det är drag under galoscherna och allt flyter på. Nemas Problemas liksom.
Jag är nöjd.
Belöningar
"Varsågod! Du får den här för att du visde legget utan att jag behövde be om det!".
Så säger kassörskan på systemet strax före klockan sex förra fredagen till mig när jag panikhandlar en flaska rödvin och en flaska vitt vin inför helgens partaj på Systembolaget på vägen till ett agilitypass. Jag tittar på henne och suckar. Den tjejen kan nämligen ingenting om belöningsträning. Hon är precis lika okunnig som en rad hundförare som envisas med att tävla agility fast hunden egentligen inte vill.
"Det där är ett straff" säger jag och ger tillbaka burken med de äckliga små vita pillren. "Jag gillar inte sådana där och om jag får den igen kommer jag aldrig mer att visa legget frivilligt. Du får komma på en bättre belöning helt enkelt" fortsätter jag och blinkar lite med vänstra ögonlocket. Kassörskan tittar på mig med stora ögon. Blicken är intensiv och frågande.
"Jo förstår jag, det är så det funkar. Även med hundar. Om du ger fel belöning så kommer beteendet att minska. Säg åt chefen att bunkra upp med ett lager geléråttor i stället, eller ännu hellre - börja dela ut vinflaskor. Då lovar jag att folk kommer att stå i kö för att visa upp sina leg i tid och otid".
"Jaså säger du det" mumlar tjejen som inte fattar ett dugg, tar tillbaka asken med pillren och lägger den i kassaapparaten.
Ja jag säger då det. De behöver en kurs i belöningar.
Eftersom jag försöker skriva ihop mitt avhandlingsmanus blir det inte alltid så mycket bloggat men nu tänkte jag ändra på det. Och just idag tänkte jag skriva lite om belöningar.
Jag har ju haft uppe i bloggen tidigare om hur viktigt det är att hundarna tycker att agility är roligt. Min lilla spaniel Spika älskar att tävla men hatar att träna. Man kan inte göra samma sak två gånger för då går hon av plan. På tävling går hon inte av plan.
Hon kampar inte, hon leker inte. Hon travar bara. Men för att vi ska kunna vinna på tävling måste jag kunna repetera saker så att vi blir BÄTTRE. Och det blir vi inte i trav. Därför filmade jag för att ni ska få se hur det faktiskt ser ut på träning. Den här gången gick det faktiskt i slö galopp med nosen i marken. Suck.
Men så kom jag på, att om man håller henne i halsskinnet och morrar på henne så hon blir lite förbannad, då tycker hon att det är kul. Det ser kanske lite brutalt ut eftersom hunden ser vek ut - men faktum är att det faktiskt får henne att få igång. Ser ni vad hon ökar för varje skick! Ljudet är av i de klipp vi springer för att Zingo låter så förfärligt... Pipen som kommer från Spika är i första hand lite att hon blir arg och har inte att göra med att jag nyper henne så hårt att det gör ont!
I slutet av filmen tränar vi slalomingångar med bågar. Spika är trött men jag har lagt en leksak efter slalom som hon får när hon går rätt. Usch, hon gillar inte när det blir fel, men när det blir rätt är det riktigt skoj.
Oj vad jag flaxar med armarna! Nu fattar jag vad Veronica menar...
Även Zingo fick träna på slalomingången. Han är egentligen duktigare på ingångar än Spika men idag har han en bad slalom day. Till slut sätter jag på en båge som hjälp och till slut lär han sig att hitta ingången. Ett sådant pass är för mig ett lyckat pass även om de flesta försöken misslyckas - hunden har nämligen LÄRT SIG något.
Taggen och jag måste träna om kontaktfälten för sedan han vann sin KOTTE på med TAGGAR på på den inofficiella tävlingen har hans intresse för agility ökat markant. Det har fört med sig att han hoppar kontaktfälten. Jag tänkte visa en film hur jag tränat och visar först en sekvens som inte fungerar, dvs. hunden lär sig inte på enbart straff. Däremot när jag byter strategi och hamnar i ett läge där jag kan belöna hunden lärf han sig fort att han bara får ta pipleksaken utan pip i (den pep inte många sekunder...) när han står stilla. Passet var totalt på tio minuter men är väsentligt mycket kortare i nedklippt version.
Det gäller alltså att ha koll på pillerburkarna och inte hitta på dumheter för att få hundarna att göra rätt OCH att få folk att även i fortsättningen lämna leg utan uppmaning på systemet.
Förresten: Taggen kan numera titulera sig klubbmästare i small sedan han vunnit sin klass och Spika blev klubbmästare i medium sedan hon nollat båda loppen. Duktiga hundar! Zingo kom tvåa i large.
Så säger kassörskan på systemet strax före klockan sex förra fredagen till mig när jag panikhandlar en flaska rödvin och en flaska vitt vin inför helgens partaj på Systembolaget på vägen till ett agilitypass. Jag tittar på henne och suckar. Den tjejen kan nämligen ingenting om belöningsträning. Hon är precis lika okunnig som en rad hundförare som envisas med att tävla agility fast hunden egentligen inte vill.
"Det där är ett straff" säger jag och ger tillbaka burken med de äckliga små vita pillren. "Jag gillar inte sådana där och om jag får den igen kommer jag aldrig mer att visa legget frivilligt. Du får komma på en bättre belöning helt enkelt" fortsätter jag och blinkar lite med vänstra ögonlocket. Kassörskan tittar på mig med stora ögon. Blicken är intensiv och frågande.
"Jo förstår jag, det är så det funkar. Även med hundar. Om du ger fel belöning så kommer beteendet att minska. Säg åt chefen att bunkra upp med ett lager geléråttor i stället, eller ännu hellre - börja dela ut vinflaskor. Då lovar jag att folk kommer att stå i kö för att visa upp sina leg i tid och otid".
"Jaså säger du det" mumlar tjejen som inte fattar ett dugg, tar tillbaka asken med pillren och lägger den i kassaapparaten.
Ja jag säger då det. De behöver en kurs i belöningar.
Eftersom jag försöker skriva ihop mitt avhandlingsmanus blir det inte alltid så mycket bloggat men nu tänkte jag ändra på det. Och just idag tänkte jag skriva lite om belöningar.
Jag har ju haft uppe i bloggen tidigare om hur viktigt det är att hundarna tycker att agility är roligt. Min lilla spaniel Spika älskar att tävla men hatar att träna. Man kan inte göra samma sak två gånger för då går hon av plan. På tävling går hon inte av plan.
Hon kampar inte, hon leker inte. Hon travar bara. Men för att vi ska kunna vinna på tävling måste jag kunna repetera saker så att vi blir BÄTTRE. Och det blir vi inte i trav. Därför filmade jag för att ni ska få se hur det faktiskt ser ut på träning. Den här gången gick det faktiskt i slö galopp med nosen i marken. Suck.
Men så kom jag på, att om man håller henne i halsskinnet och morrar på henne så hon blir lite förbannad, då tycker hon att det är kul. Det ser kanske lite brutalt ut eftersom hunden ser vek ut - men faktum är att det faktiskt får henne att få igång. Ser ni vad hon ökar för varje skick! Ljudet är av i de klipp vi springer för att Zingo låter så förfärligt... Pipen som kommer från Spika är i första hand lite att hon blir arg och har inte att göra med att jag nyper henne så hårt att det gör ont!
I slutet av filmen tränar vi slalomingångar med bågar. Spika är trött men jag har lagt en leksak efter slalom som hon får när hon går rätt. Usch, hon gillar inte när det blir fel, men när det blir rätt är det riktigt skoj.
Oj vad jag flaxar med armarna! Nu fattar jag vad Veronica menar...
Även Zingo fick träna på slalomingången. Han är egentligen duktigare på ingångar än Spika men idag har han en bad slalom day. Till slut sätter jag på en båge som hjälp och till slut lär han sig att hitta ingången. Ett sådant pass är för mig ett lyckat pass även om de flesta försöken misslyckas - hunden har nämligen LÄRT SIG något.
Taggen och jag måste träna om kontaktfälten för sedan han vann sin KOTTE på med TAGGAR på på den inofficiella tävlingen har hans intresse för agility ökat markant. Det har fört med sig att han hoppar kontaktfälten. Jag tänkte visa en film hur jag tränat och visar först en sekvens som inte fungerar, dvs. hunden lär sig inte på enbart straff. Däremot när jag byter strategi och hamnar i ett läge där jag kan belöna hunden lärf han sig fort att han bara får ta pipleksaken utan pip i (den pep inte många sekunder...) när han står stilla. Passet var totalt på tio minuter men är väsentligt mycket kortare i nedklippt version.
Det gäller alltså att ha koll på pillerburkarna och inte hitta på dumheter för att få hundarna att göra rätt OCH att få folk att även i fortsättningen lämna leg utan uppmaning på systemet.
Förresten: Taggen kan numera titulera sig klubbmästare i small sedan han vunnit sin klass och Spika blev klubbmästare i medium sedan hon nollat båda loppen. Duktiga hundar! Zingo kom tvåa i large.
Kritik, brända nästippar i Avesta, en död och två nyfödda kattungar.
"Vet du vad jag drömde i natt?!!" sa jag till var och envar som ville höra på idag i Avesta. Jag är på gott humör trots uteblivna fullträffar i resultatlistan. Jag behövde det. För herrejisses vilken vecka. Jag har gått ner för räkning totalt.
Har du någonsin haft ett slutseminarium? Det har jag. Min ena kollega försäkrade mig - värre än så här blir det aldrig. Det hoppas jag verkligen för jag tålde det inte. Inte alls.
En person som jag som kan kritisera andra bör kunna ta kritik själv. Jag är ingen mespropp, kan se saker och ting från andra perspektiv och försöker att ta till mig det andra säger. Men när det blir respektlöst, eller på gränsen, då blir jag matt. Just nu fajtas jag med ett sådant problem av privat karaktär. Jag är helt chanslös när utlåtandet om mig är att jag är en egoistisk, ohjälpsam typ som inte går att prata med och som är hemsk på alla vis, tja, då får man gilla läget. Eller gå.
Suck.
Nu var tack och lov inte slutseminariet fullständigt respektlöst, men att sitta i 6 timmar (2 timmar seminarium och 4 timmar eftersnack) är tufft när allt handlar om hur du ska förbättra din text. Under de timmarna läggs inget fokus direkt på det som är bra, det finns inte tid för det, men att i sex långa timmar sitta och gå igenom en text med fokus på de svaga detaljerna, tja, det tog mig ner för räkning. Det är som med hundträning. Om man roar sig med att konstant skälla på hunden slutar det med att den blir passiv och inte vågar försöka alls. Nu är jag ingen vanlig hund, jag är en riktigt otäck kamphund som sliter texten i stycken tio gånger till om det behövs.
Jag ska nämligen sätta bollen i krysset. Till vilket jäkla pris som helst.
När jag hoppade på tåget till Stockholm och forskarutbildningen sa en säker källa till mig: "Det är tufft, Johanna, men du klarar det". Jag trodde jag förstod då vad källan menade. I själva verket hade jag ingen jäkla aning och det är jag tacksam över. För om jag hade vetat det hade jag aldrig våga hoppa på tåget och hur det än är med slutseminarier och detaljgranskade texter så är jag i själen så obegränsat överlycklig av det faktum att jag snart, snart står med en doktorsavhandling i min hand med mitt namn på. Och den handlar om tre scripts och s k missförstånd på nätet som i själva verket inte alls är några missförstånd. Jag kommer tänka "jag klarade det" men just nu har jag svårt att njuta av upploppet. Det var som sportreportrarna berättade om femmilen i OS. "Tänk dig att du springer uppför trapporna i ett tiovåningshus och så multiplicerar du det med 10. Där har du smärtan de känner på upploppet".
Shit.
Förra lördagen, efter att jag vaknat ur en lång törnrosasömn konstaterade jag att min enda kattunge dött och låg på golvet. Man blir ledsen för sådant... Han hade trillat ner i sömnen från en klösställning och landat med huvudet först. Vi har konstaterat att det definitivt var nåt problem med lillkilllen.
Shit. Men jag skulle ju få en ny kattungekull i veckan.
Jodå, i onsdags kväll fick jag ut en död unge ur mamma Paloma. Hon skrek hjärtskärande när ungen i felläge klämdes ut. Sedan var det tvärstopp. På morgonen konstaterade jag att all verksamhet avstannat och fick bege mig iväg till djurkliniken i Åkers-Styckebruk. Efter röntgen konstaterade vi att ena ungen gått upp i motsatt horn. kejsarsnitt men vi klarade livhanken på två honor. Den ena ska stanna.
I morse gav jag mig iväg till Avesta. Med körkort och hundar samt Carina Olsson i bilen. Hon behöve skjuts till tävlingen och , ja, jag ställde upp. Hon lyckades skingra mina tankar från avhandlingen väldigt effektivt och jag har kunnat fokusera väldigt bra i loppen.
Dagens skräll: Zingo kom i mål i BÅDA loppen. 10 fel i varje. BRA!! Vi satte tysken. VI SATTE TYSKEN!
Dagens pucko: Matte hejade på Taggen lite extra i slalom. Han gick ur.
Dagens Nära: Spika gjorde ett klockrent agilitylopp men rev ett hinder. Snabbast tid och en tredje plats.
Allt firades med en kort grillning med Sörmlandsgänget och Gudrun & Camilla. Snacka om att Gudrun kan laga mat! Så gott...lamm, rotsaker och tatsiki. Det enda som fattades var väl en tyst Grönemeyer i bakgrunden. Gib mir mein Herz zurück. Du brauchst meine Liebe nicht.
Texten ligger i datorn, den fick en finputs mitt på dagen när jag hade stiltje mellan loppen. Den behöver definitivt min kärlek. Lite kärlek och eftertänksamhet så kommer jag i mål. Just nu är det bara ett rent helv... att vara doktorand, något jag aldrig kunnat föreställa mig när jag postade ansökan i januari 2005. Men mitt på dagen i Avesta i maj 2010 lyckades jag ändra lite i kapitel 2 så att det börjar ta form.
Det var då, när jag upptäckte att solen gassade på mina likbleka öronsnibbar vad jag faktiskt hade drömt under natten. Med ens blev det fullständigt reellt. Helt galet.
Jag drömde att det kom en hel skock på fyra-fem tjejer till tävlingen i Avesta som gick omkring med näsan i vädret. Det såg så roligt ut för nästipparna brändes bort. Helt väck bara. Lite som Mickis bröd vid grillen. Helt bortfläkta nästippar bara för att tjejerna höll dem envist i vädret.
Man slutar aldrig att förvånas. Kanske var det en sanndröm, kanske en metafor för något annat. Hur som helst, det var en riktig godsak att berätta för var och envar som ville höra på.
Så kul tyckte till och med Zingo, att han slickade hinderstödet med tysken.
WOW!
Har du någonsin haft ett slutseminarium? Det har jag. Min ena kollega försäkrade mig - värre än så här blir det aldrig. Det hoppas jag verkligen för jag tålde det inte. Inte alls.
En person som jag som kan kritisera andra bör kunna ta kritik själv. Jag är ingen mespropp, kan se saker och ting från andra perspektiv och försöker att ta till mig det andra säger. Men när det blir respektlöst, eller på gränsen, då blir jag matt. Just nu fajtas jag med ett sådant problem av privat karaktär. Jag är helt chanslös när utlåtandet om mig är att jag är en egoistisk, ohjälpsam typ som inte går att prata med och som är hemsk på alla vis, tja, då får man gilla läget. Eller gå.
Suck.
Nu var tack och lov inte slutseminariet fullständigt respektlöst, men att sitta i 6 timmar (2 timmar seminarium och 4 timmar eftersnack) är tufft när allt handlar om hur du ska förbättra din text. Under de timmarna läggs inget fokus direkt på det som är bra, det finns inte tid för det, men att i sex långa timmar sitta och gå igenom en text med fokus på de svaga detaljerna, tja, det tog mig ner för räkning. Det är som med hundträning. Om man roar sig med att konstant skälla på hunden slutar det med att den blir passiv och inte vågar försöka alls. Nu är jag ingen vanlig hund, jag är en riktigt otäck kamphund som sliter texten i stycken tio gånger till om det behövs.
Jag ska nämligen sätta bollen i krysset. Till vilket jäkla pris som helst.
När jag hoppade på tåget till Stockholm och forskarutbildningen sa en säker källa till mig: "Det är tufft, Johanna, men du klarar det". Jag trodde jag förstod då vad källan menade. I själva verket hade jag ingen jäkla aning och det är jag tacksam över. För om jag hade vetat det hade jag aldrig våga hoppa på tåget och hur det än är med slutseminarier och detaljgranskade texter så är jag i själen så obegränsat överlycklig av det faktum att jag snart, snart står med en doktorsavhandling i min hand med mitt namn på. Och den handlar om tre scripts och s k missförstånd på nätet som i själva verket inte alls är några missförstånd. Jag kommer tänka "jag klarade det" men just nu har jag svårt att njuta av upploppet. Det var som sportreportrarna berättade om femmilen i OS. "Tänk dig att du springer uppför trapporna i ett tiovåningshus och så multiplicerar du det med 10. Där har du smärtan de känner på upploppet".
Shit.
Förra lördagen, efter att jag vaknat ur en lång törnrosasömn konstaterade jag att min enda kattunge dött och låg på golvet. Man blir ledsen för sådant... Han hade trillat ner i sömnen från en klösställning och landat med huvudet först. Vi har konstaterat att det definitivt var nåt problem med lillkilllen.
Shit. Men jag skulle ju få en ny kattungekull i veckan.
Jodå, i onsdags kväll fick jag ut en död unge ur mamma Paloma. Hon skrek hjärtskärande när ungen i felläge klämdes ut. Sedan var det tvärstopp. På morgonen konstaterade jag att all verksamhet avstannat och fick bege mig iväg till djurkliniken i Åkers-Styckebruk. Efter röntgen konstaterade vi att ena ungen gått upp i motsatt horn. kejsarsnitt men vi klarade livhanken på två honor. Den ena ska stanna.
I morse gav jag mig iväg till Avesta. Med körkort och hundar samt Carina Olsson i bilen. Hon behöve skjuts till tävlingen och , ja, jag ställde upp. Hon lyckades skingra mina tankar från avhandlingen väldigt effektivt och jag har kunnat fokusera väldigt bra i loppen.
Dagens skräll: Zingo kom i mål i BÅDA loppen. 10 fel i varje. BRA!! Vi satte tysken. VI SATTE TYSKEN!
Dagens pucko: Matte hejade på Taggen lite extra i slalom. Han gick ur.
Dagens Nära: Spika gjorde ett klockrent agilitylopp men rev ett hinder. Snabbast tid och en tredje plats.
Allt firades med en kort grillning med Sörmlandsgänget och Gudrun & Camilla. Snacka om att Gudrun kan laga mat! Så gott...lamm, rotsaker och tatsiki. Det enda som fattades var väl en tyst Grönemeyer i bakgrunden. Gib mir mein Herz zurück. Du brauchst meine Liebe nicht.
Texten ligger i datorn, den fick en finputs mitt på dagen när jag hade stiltje mellan loppen. Den behöver definitivt min kärlek. Lite kärlek och eftertänksamhet så kommer jag i mål. Just nu är det bara ett rent helv... att vara doktorand, något jag aldrig kunnat föreställa mig när jag postade ansökan i januari 2005. Men mitt på dagen i Avesta i maj 2010 lyckades jag ändra lite i kapitel 2 så att det börjar ta form.
Det var då, när jag upptäckte att solen gassade på mina likbleka öronsnibbar vad jag faktiskt hade drömt under natten. Med ens blev det fullständigt reellt. Helt galet.
Jag drömde att det kom en hel skock på fyra-fem tjejer till tävlingen i Avesta som gick omkring med näsan i vädret. Det såg så roligt ut för nästipparna brändes bort. Helt väck bara. Lite som Mickis bröd vid grillen. Helt bortfläkta nästippar bara för att tjejerna höll dem envist i vädret.
Man slutar aldrig att förvånas. Kanske var det en sanndröm, kanske en metafor för något annat. Hur som helst, det var en riktig godsak att berätta för var och envar som ville höra på.
Så kul tyckte till och med Zingo, att han slickade hinderstödet med tysken.
WOW!
Aspectual Marker 7 v
Så här ser han ut nu, min birmakattunge på 7 v:
Inte så lite söt, va?
Kolla här då:
I den här åldern tycks han kunna göra vad han vill med kroppen. Sugen på varm choklad är han också:
Ni får hålla tillgodo med dessa bilder för den träningsfilm jag tänkt lägga upp klarade inte av censuren. Jag åkte till klubben och skulle köra "tysken" men när jag kom hem och tittade hade jag både fel arm, vred kroppen och glömde blindbytet för att svängen skulle räknas som just en "tysk". Visst, hundarna fick öva på boxhörn och att ta hinder bakifrån, men speciellt vackert var det inte. Eftersom ballerinaagility står på modet tänkte jag bättra på det litegrann.
Vi tar nya tag på onsdag och hoppas att tyska armen sitter där den ska.
Inte så lite söt, va?
Kolla här då:
I den här åldern tycks han kunna göra vad han vill med kroppen. Sugen på varm choklad är han också:
Ni får hålla tillgodo med dessa bilder för den träningsfilm jag tänkt lägga upp klarade inte av censuren. Jag åkte till klubben och skulle köra "tysken" men när jag kom hem och tittade hade jag både fel arm, vred kroppen och glömde blindbytet för att svängen skulle räknas som just en "tysk". Visst, hundarna fick öva på boxhörn och att ta hinder bakifrån, men speciellt vackert var det inte. Eftersom ballerinaagility står på modet tänkte jag bättra på det litegrann.
Vi tar nya tag på onsdag och hoppas att tyska armen sitter där den ska.
Gävle 8-9 maj
F-n vad nära det är ibland. Stolpe ut i två lopp är liksom inte roligt. Särskilt inte när det är på upploppet. Att Zingo sprang bort sig i samtliga av sina lopp är inte någon större katastrof, att Spika gör det känns lite mer eftersom det är så NÄRA på något sätt. Med Zingo är inget nära för fem öre, det är bara så hopplöst långt bort.
Agility går på tid. Det är en grundregel för sporten. Det handlar så mycket mera om antal sekunder mellan start och mål än hur snyggt folk lyckas veva runt armarna. För är det något vi får se i Gävle i vissa lopp så är det ballerinaagility så att en del säkra källor helst vill kräkas. Jag är inte ett dugg intresserad av snygga armar. Jag vill ha sprutt i hundtassarna så att grästovorna flyger rätt in i sekretariattältet när jag tittar på agility.
En del gamla men välkända ansikten fanns så klart också på plats. En del har jag inte sett på flera år och vet ni - i Gävle i helgen fick jag någon slags Norrlandsveckan 2004-känsla, bortsett ifrån att vinden envist blåste bort varje försök till regn. Riktig nostalgi i form av Sheltieklappen liksom en massa tråkiga framförbyten där ett blindbyte hade satt sprätt på grästovorna en gång för alla. Men i Sverige är det viktigt att lyssna till auktoriteter, och om en auktoritet har bestämt att hundar inte får springa bakom ryggen på sin förare så får de inte det heller. Även om det innebär att man losar ett par tiondelar spelar det ingen roll - hellre ett förlorat agilitylopp än ett spontant blindbyte.
Fast mellan de där gamla getterna som hönsade omkring på banan så fanns det en hel del ljusglimtar. Det var förvånansvärt många som hade hundar med sprutt i tassarna. I alla klasser. Jättekul!
Det är med stor förväntan folk åker på agilitytävlingarna runt om i Sverige men det är en ännu större förväntan man har när man startar sin nya hund första gången. Det är lite som Arjas gamla slagdänga "Vem e du vem e jag?!" när man tar av kopplet på sin nya förmåga. När startsignalen går gäller det att hålla i sig och hoppas att agilityn tar tag i hundens ben och låter den flyga "högt över havet" så länge det bara går. Så när jag sätter ner Taggen i hoppettan på lördag morgon i Gävle finns det många frågetecken i min skalle. Kommer det över huvud taget att fungera? Drar han av plan så att jag hamnar i Gudruns blogg? (Som tur var satt hon enligt säker källa i godan ro vid den här tiden och käkade wienerbröd, min oro var obefogad). Taggen var på det klara med att hinder skulle hoppas men hade svårt att finna sig i att matte bytte sida hela tiden. Resultatet blev en disk pga. att han sprang vid sidan. Nästa lopp lyckades jag bättre - i agilityklassen slog han till med en nolla och pinne! Vi kom tvåa och jag var så himla nöjd.
Idag blev det en liknande disk i hoppettan men den är långt ifrån katastrofal. Det som behövs är lite bättre tryck i trampdynorna och en förståelse för armar och märkliga slalomingångar. Sedan så...
Kolla själva:
Taggen hoppklass 1 20100509
I agilityklassen lite senare blev det en rivning och en fel slalomingång. Nu vet vi vad vi behöver träna på och jag ångrar inte att jag satte honom i startgropen i helgen.
Taggen agilityklass 1 20100509
Spika och Zingo diskade sig alla sina lopp i helgen. Jag tar det. Märkligast var dock Zingos agilitytvåa på söndagen. Jag tänkte stryka honom från klassen för att det var en väldigt teknisk bana och jag orkade inte riktigt med hans humör efter hur han betett sig i hoppklassen. Så fick jag tips från coachen att hetsa honom på tunnelingången för att på så sätt få bättre start och det funkade. Fram till näst sista hindret var vi nolla - då kom jag på efterkälken och Zingo drog in i en tunnel av brist på information. Hoppklassen kom på film och även om detta är ett väldigt dåligt lopp så illustrerar det Zingos galenskap. Tänk om han hade lyssnat i stället men han har inte tid med sånt tjafs och exploderar iväg i starten varpå han kraschar långhoppet:
Stolpe ut var det alltså fr a i Spikas hopplopp. På lördagen glömde Puckomatte att backa när jag skulle ta henne runt ett hinder varför hon först förstod manövern som ett bakombyte och i sista sekund hoppade tillbaka i stället. Skit också.
Spikas sista lopp i hoppklassen gav en försmak av vad som komma skall. Det var en ganska trixig start men jag valde "vinna eller försvinna". Jag startade ganska sent och hade två bra tider att slå och visste att det skulle kunna vara möjligt - om jag bara höll i och koncentrerade mig. Spika var taggad till max och exploderade iväg i starten men svängde fint hela vägen. Så tajt, så snabbt. Sista svängen är lätt, jag skickar in Spika i tunneln och ska plocka henne över ett hinder när hon kommer ut. Hon uppfattar min signal att springa vidare för tidigt, en millisekund avgör hela tävlingen. Spika tvärnitar och går runt hindret. Hon är så känslig! Det som är märkligt är dock att hon trots all motivationsträning väljer att stanna - jag har i min träning aldrig hindrat hunden att ta ett hinder som är framför nosen på henne! Och skulle jag be henne gå runt i det läget skulle hon aldrig klara det. Men strax efter klockan 15 en söndag på Gävle brukshundklubb händer det.
Vi hade vunnit och fått cert på det loppet. Fan. Det var så himla fint. Men - tanken på att det idag var stolpe ut på jäkla skitgrej gjorde att jag ändå var nöjd med det. För är det så nära så kommer vi igen.
Men det kommer fler tävlingar, fler hopptreor med chans på cert och fler agilitytvåor att springa med Spika i. Och det kommer en massa klass 1-tävlingar för små cairnterriers med snabba tassar.
Sommaren har ju knappt bara börjat. Mmmmmm.
Agility går på tid. Det är en grundregel för sporten. Det handlar så mycket mera om antal sekunder mellan start och mål än hur snyggt folk lyckas veva runt armarna. För är det något vi får se i Gävle i vissa lopp så är det ballerinaagility så att en del säkra källor helst vill kräkas. Jag är inte ett dugg intresserad av snygga armar. Jag vill ha sprutt i hundtassarna så att grästovorna flyger rätt in i sekretariattältet när jag tittar på agility.
En del gamla men välkända ansikten fanns så klart också på plats. En del har jag inte sett på flera år och vet ni - i Gävle i helgen fick jag någon slags Norrlandsveckan 2004-känsla, bortsett ifrån att vinden envist blåste bort varje försök till regn. Riktig nostalgi i form av Sheltieklappen liksom en massa tråkiga framförbyten där ett blindbyte hade satt sprätt på grästovorna en gång för alla. Men i Sverige är det viktigt att lyssna till auktoriteter, och om en auktoritet har bestämt att hundar inte får springa bakom ryggen på sin förare så får de inte det heller. Även om det innebär att man losar ett par tiondelar spelar det ingen roll - hellre ett förlorat agilitylopp än ett spontant blindbyte.
Fast mellan de där gamla getterna som hönsade omkring på banan så fanns det en hel del ljusglimtar. Det var förvånansvärt många som hade hundar med sprutt i tassarna. I alla klasser. Jättekul!
Det är med stor förväntan folk åker på agilitytävlingarna runt om i Sverige men det är en ännu större förväntan man har när man startar sin nya hund första gången. Det är lite som Arjas gamla slagdänga "Vem e du vem e jag?!" när man tar av kopplet på sin nya förmåga. När startsignalen går gäller det att hålla i sig och hoppas att agilityn tar tag i hundens ben och låter den flyga "högt över havet" så länge det bara går. Så när jag sätter ner Taggen i hoppettan på lördag morgon i Gävle finns det många frågetecken i min skalle. Kommer det över huvud taget att fungera? Drar han av plan så att jag hamnar i Gudruns blogg? (Som tur var satt hon enligt säker källa i godan ro vid den här tiden och käkade wienerbröd, min oro var obefogad). Taggen var på det klara med att hinder skulle hoppas men hade svårt att finna sig i att matte bytte sida hela tiden. Resultatet blev en disk pga. att han sprang vid sidan. Nästa lopp lyckades jag bättre - i agilityklassen slog han till med en nolla och pinne! Vi kom tvåa och jag var så himla nöjd.
Idag blev det en liknande disk i hoppettan men den är långt ifrån katastrofal. Det som behövs är lite bättre tryck i trampdynorna och en förståelse för armar och märkliga slalomingångar. Sedan så...
Kolla själva:
Taggen hoppklass 1 20100509
I agilityklassen lite senare blev det en rivning och en fel slalomingång. Nu vet vi vad vi behöver träna på och jag ångrar inte att jag satte honom i startgropen i helgen.
Taggen agilityklass 1 20100509
Spika och Zingo diskade sig alla sina lopp i helgen. Jag tar det. Märkligast var dock Zingos agilitytvåa på söndagen. Jag tänkte stryka honom från klassen för att det var en väldigt teknisk bana och jag orkade inte riktigt med hans humör efter hur han betett sig i hoppklassen. Så fick jag tips från coachen att hetsa honom på tunnelingången för att på så sätt få bättre start och det funkade. Fram till näst sista hindret var vi nolla - då kom jag på efterkälken och Zingo drog in i en tunnel av brist på information. Hoppklassen kom på film och även om detta är ett väldigt dåligt lopp så illustrerar det Zingos galenskap. Tänk om han hade lyssnat i stället men han har inte tid med sånt tjafs och exploderar iväg i starten varpå han kraschar långhoppet:
Stolpe ut var det alltså fr a i Spikas hopplopp. På lördagen glömde Puckomatte att backa när jag skulle ta henne runt ett hinder varför hon först förstod manövern som ett bakombyte och i sista sekund hoppade tillbaka i stället. Skit också.
Spikas sista lopp i hoppklassen gav en försmak av vad som komma skall. Det var en ganska trixig start men jag valde "vinna eller försvinna". Jag startade ganska sent och hade två bra tider att slå och visste att det skulle kunna vara möjligt - om jag bara höll i och koncentrerade mig. Spika var taggad till max och exploderade iväg i starten men svängde fint hela vägen. Så tajt, så snabbt. Sista svängen är lätt, jag skickar in Spika i tunneln och ska plocka henne över ett hinder när hon kommer ut. Hon uppfattar min signal att springa vidare för tidigt, en millisekund avgör hela tävlingen. Spika tvärnitar och går runt hindret. Hon är så känslig! Det som är märkligt är dock att hon trots all motivationsträning väljer att stanna - jag har i min träning aldrig hindrat hunden att ta ett hinder som är framför nosen på henne! Och skulle jag be henne gå runt i det läget skulle hon aldrig klara det. Men strax efter klockan 15 en söndag på Gävle brukshundklubb händer det.
Vi hade vunnit och fått cert på det loppet. Fan. Det var så himla fint. Men - tanken på att det idag var stolpe ut på jäkla skitgrej gjorde att jag ändå var nöjd med det. För är det så nära så kommer vi igen.
Men det kommer fler tävlingar, fler hopptreor med chans på cert och fler agilitytvåor att springa med Spika i. Och det kommer en massa klass 1-tävlingar för små cairnterriers med snabba tassar.
Sommaren har ju knappt bara börjat. Mmmmmm.
Röda mattan
Just nu pågår en diskussion på agilitylistan om hur inroparens roll ska definieras. Det handlar om man ska låta de närmast startande stå i en fålla eller inte. Jag tycker fåll-idén är dum eftersom jag inte vill stå nära en massa andra hundar nära banan med fr a Zingo innan start. Jag vill kunna röra mig fritt. Det är framför allt i klass 1 starterna kan vålla problem då de ovana förarna inte fattar att de ska anmäla sig osv. men upp i klasserna flyter inropet på fint.
Det som fick mig att tappa hakan var när en skribent blev putt på kritiken om fållan och därmed inte tänkte arrangera någon tävling nästa år. Jag menar, vi får faktiskt inte lov att skälla på ovana funktionärer. Det håller jag med om.
Men att "skälla på" och "kritisera" - är det verkligen synonymt? Jag hävdar inte det. Att "skälla på" innebär enligt mitt sätt att se på saken att man agerar respektlöst i någon form pga. att den personen i fråga förmodligen medvetet eller omedvetet betett sig respektlöst. Efter en sådan utskällning är en ursäkt i någon form att förvänta. Om den som skällt inser att den skällt utan anledning har den en ursäkt att leverera och om den utskällde ser fog för utskällningen i vitögat får den snällt krypa till korset. Om ursäkten uteblir för att ingen vill ta på sig skulden för det inträffade avbryts kommunikationen. Tror du mig inte? Plugga på tyskan och läs min avhandling när den kommer ut. Jag har belägg för påståendet.
Just det där att inte skälla på nya funktionärer får en ytterligare dimension när vi tävlande i samma sekund får en skopa ovett för att vissa av oss kan verka otrevliga precis innan start. Ska jag ta åt mig av det? Nej, verkligen inte, men därmed inte sagt att alla inropare sedan 2003 när jag och Kotten äntrade Sveriges agilityscen tyckt att jag varit den trevligaste personen i världen. Just då, tre sekunder innan start är jag allt annat än trevlig. Att ha att göra med en osmidig inropare som inte kan se skillnad på en cocker spaniel och Spika blir jättejobbigt.
"Nej du ska inte in nu, det ska vara en cocker spaniel".
"Det är en cocker" muttrar jag mellan tänderna. "Det är jag nu" och så fortsätter jag att fokusera och memorera banan.
"Jo men" fortsätter Tjatiga Inroparen och står helt förbryllad över det faktum att fel hund springer med rätt förare på fel plats eller nåt i den stilen. Just detta scenario är helt taget ur luften och påhittat men liknande händelser inträffar och stör den tävlande oerhört.
Vid den här punkten i diskussionen kommer det alltid till något slags polariserande tänk om att "Inropare beter sig så och tävlande så" eller "borde" åtminstone. Då skriker Elaka Tant Johanna "STOPP!" för full hals och undrar vart världen är på väg och återknyter till rubriken.
För många herrans år sedan satt jag som redaktör för en klubbtidning och fick in en insändare om hur personen i fråga blivit bemött på klubben. Detta är sedan dess ett återkommande inslag på i stort sett alla medlemsmöten jag bevistat inom de lokala SBK-klubbarna jag varit medlem i. Folk pratar om "klubbens ansikte utåt" och medlemmarna "måste känna sig välkomna". Det är storartat! Ingen ny medlem som kommer till klubben har ansvar för hur den blir bemött. Likadant är det med inroparen och de tävlande - likaså här ska de tävlande vara snälla mot den stackars inroparen som på ledig tid lagt en heldag för att organisera ett lämmeltåg av agilitystartande som en och en går mot avrättningen i slalomingången på plan.
Jag avskyr sådant där tänk.
Det finns inget "klubbens ansikte utåt". Om det är 500 medlemmar i en klubb som den i Södertälje - vem är då "klubbens ansikte utåt"? Jo, givetvis var och en av dessa 500 medlemmar. Ni kan ha hur månag gula jackor och gröna västar och röda kepsar ni vill - de kommer aldrig någonsin att kunna ersätta normalt socialt vett och sans.
"Hej!" kan jag säga som ny på klubben. "Var kan jag träna lydnad någonstans?". Den muttrande gubben ger mig inget svar men jag går vidare till nästa person, en kvinna med en rottweiler i snöret.
"Hej, jag är ny här. Var kan jag träna lydnad någonstans" blir min öppningsreplik och kvinnan tittar på mig. Mitt leende smälter hennes barska uppsyn och jag får ett kort "på planen där borta" till svar. Efter träningen går jag in i klubbstugan och frågar någon om en träningsgrupp. När kvällen är slut har jag fem nya namn i mobilen och passar på att radera några från gamla lokalklubben jag precis lämnat.
Scenariot är inte helt otänkbart.
Jag behövde ingen "röd matta" eller "ansikte utåt" när jag gick med i någon brukshundklubb. Jag gick dit, sa vem jag var och började prata lite vänligt med folk. Det funkade alldeles utmärkt. Inte genom att stövla in och tala om hur folk ska och inte ska bära sig åt eller "jag vill vara med och träna men i så fall på mina egna villkor" utan lite lugnt och försiktigt, så där.
Så när jag står som inropare rullar jag inte ut någon röd matta men jag förstår om folk är stressade i en sådan situation. Ibland räcker ögonkontakt för att få bekräftelse. Om någon uteblir ropar jag med hög stämma förarens namn och när den anmäler sig är det oerhört viktigt med all form av avväpnande manövrar.
"Jaså, där är du! Vad bra, jag blev lite orolig när du inte dök upp."
"Jaha, jag har faktiskt anmält mig" säger då BC-tjejen i en snorkig ton hon dessutom är känd för.
"Oj, förlåt, det har jag missat. Du har tio hundar till din start, bara så du vet".
"Va? TIO hundar?!" säger hon då förfärat.
"Ja" fortsätter jag i samma avväpnande ton. "Men det tar säkert sju minuter, hinner du eller vill du flytta hunden?"
Just detta erbjudande brukar folk inte nappa på om det inte är kris. Jag får ett leende till svar och så fortsätter BC-tjejen i en allt mindre snorkig ton, "nej, det är ingen fara. Hunden är värmd så jag kommer i tid".
Man kunde förvänta sig ett "tack" eller liknande, men det uteblir. Jag struntar i det. I sådana situationer kanske inte artighetsrutiner är absolut prio ett och jag kan förstå att pressade situationer kan leda till att sådana glöms bort. Jag är inte mer än människa och kan ju göra samma misstag själv nästa gång.
Det finns en grundläggande princip att folk i allmänhet vill undvika konflikter. Människan har en rad av verbala och nonverbala språkliga handlingar som avväpnar i de mest trängda situationer. Jag vågar mig på en kvalificerad gissning att de är fler och mera omfattande till antalet än krigshandlingarna. Och vi har inte lika många konfliktlösande som konfliktundvikande språkliga strategier. En tydlig sådan är t ex att inte låta sig provoceras av ett uteblivet "tack" exempelvis.
Det som fick mig att tappa hakan var när en skribent blev putt på kritiken om fållan och därmed inte tänkte arrangera någon tävling nästa år. Jag menar, vi får faktiskt inte lov att skälla på ovana funktionärer. Det håller jag med om.
Men att "skälla på" och "kritisera" - är det verkligen synonymt? Jag hävdar inte det. Att "skälla på" innebär enligt mitt sätt att se på saken att man agerar respektlöst i någon form pga. att den personen i fråga förmodligen medvetet eller omedvetet betett sig respektlöst. Efter en sådan utskällning är en ursäkt i någon form att förvänta. Om den som skällt inser att den skällt utan anledning har den en ursäkt att leverera och om den utskällde ser fog för utskällningen i vitögat får den snällt krypa till korset. Om ursäkten uteblir för att ingen vill ta på sig skulden för det inträffade avbryts kommunikationen. Tror du mig inte? Plugga på tyskan och läs min avhandling när den kommer ut. Jag har belägg för påståendet.
Just det där att inte skälla på nya funktionärer får en ytterligare dimension när vi tävlande i samma sekund får en skopa ovett för att vissa av oss kan verka otrevliga precis innan start. Ska jag ta åt mig av det? Nej, verkligen inte, men därmed inte sagt att alla inropare sedan 2003 när jag och Kotten äntrade Sveriges agilityscen tyckt att jag varit den trevligaste personen i världen. Just då, tre sekunder innan start är jag allt annat än trevlig. Att ha att göra med en osmidig inropare som inte kan se skillnad på en cocker spaniel och Spika blir jättejobbigt.
"Nej du ska inte in nu, det ska vara en cocker spaniel".
"Det är en cocker" muttrar jag mellan tänderna. "Det är jag nu" och så fortsätter jag att fokusera och memorera banan.
"Jo men" fortsätter Tjatiga Inroparen och står helt förbryllad över det faktum att fel hund springer med rätt förare på fel plats eller nåt i den stilen. Just detta scenario är helt taget ur luften och påhittat men liknande händelser inträffar och stör den tävlande oerhört.
Vid den här punkten i diskussionen kommer det alltid till något slags polariserande tänk om att "Inropare beter sig så och tävlande så" eller "borde" åtminstone. Då skriker Elaka Tant Johanna "STOPP!" för full hals och undrar vart världen är på väg och återknyter till rubriken.
För många herrans år sedan satt jag som redaktör för en klubbtidning och fick in en insändare om hur personen i fråga blivit bemött på klubben. Detta är sedan dess ett återkommande inslag på i stort sett alla medlemsmöten jag bevistat inom de lokala SBK-klubbarna jag varit medlem i. Folk pratar om "klubbens ansikte utåt" och medlemmarna "måste känna sig välkomna". Det är storartat! Ingen ny medlem som kommer till klubben har ansvar för hur den blir bemött. Likadant är det med inroparen och de tävlande - likaså här ska de tävlande vara snälla mot den stackars inroparen som på ledig tid lagt en heldag för att organisera ett lämmeltåg av agilitystartande som en och en går mot avrättningen i slalomingången på plan.
Jag avskyr sådant där tänk.
Det finns inget "klubbens ansikte utåt". Om det är 500 medlemmar i en klubb som den i Södertälje - vem är då "klubbens ansikte utåt"? Jo, givetvis var och en av dessa 500 medlemmar. Ni kan ha hur månag gula jackor och gröna västar och röda kepsar ni vill - de kommer aldrig någonsin att kunna ersätta normalt socialt vett och sans.
"Hej!" kan jag säga som ny på klubben. "Var kan jag träna lydnad någonstans?". Den muttrande gubben ger mig inget svar men jag går vidare till nästa person, en kvinna med en rottweiler i snöret.
"Hej, jag är ny här. Var kan jag träna lydnad någonstans" blir min öppningsreplik och kvinnan tittar på mig. Mitt leende smälter hennes barska uppsyn och jag får ett kort "på planen där borta" till svar. Efter träningen går jag in i klubbstugan och frågar någon om en träningsgrupp. När kvällen är slut har jag fem nya namn i mobilen och passar på att radera några från gamla lokalklubben jag precis lämnat.
Scenariot är inte helt otänkbart.
Jag behövde ingen "röd matta" eller "ansikte utåt" när jag gick med i någon brukshundklubb. Jag gick dit, sa vem jag var och började prata lite vänligt med folk. Det funkade alldeles utmärkt. Inte genom att stövla in och tala om hur folk ska och inte ska bära sig åt eller "jag vill vara med och träna men i så fall på mina egna villkor" utan lite lugnt och försiktigt, så där.
Så när jag står som inropare rullar jag inte ut någon röd matta men jag förstår om folk är stressade i en sådan situation. Ibland räcker ögonkontakt för att få bekräftelse. Om någon uteblir ropar jag med hög stämma förarens namn och när den anmäler sig är det oerhört viktigt med all form av avväpnande manövrar.
"Jaså, där är du! Vad bra, jag blev lite orolig när du inte dök upp."
"Jaha, jag har faktiskt anmält mig" säger då BC-tjejen i en snorkig ton hon dessutom är känd för.
"Oj, förlåt, det har jag missat. Du har tio hundar till din start, bara så du vet".
"Va? TIO hundar?!" säger hon då förfärat.
"Ja" fortsätter jag i samma avväpnande ton. "Men det tar säkert sju minuter, hinner du eller vill du flytta hunden?"
Just detta erbjudande brukar folk inte nappa på om det inte är kris. Jag får ett leende till svar och så fortsätter BC-tjejen i en allt mindre snorkig ton, "nej, det är ingen fara. Hunden är värmd så jag kommer i tid".
Man kunde förvänta sig ett "tack" eller liknande, men det uteblir. Jag struntar i det. I sådana situationer kanske inte artighetsrutiner är absolut prio ett och jag kan förstå att pressade situationer kan leda till att sådana glöms bort. Jag är inte mer än människa och kan ju göra samma misstag själv nästa gång.
Det finns en grundläggande princip att folk i allmänhet vill undvika konflikter. Människan har en rad av verbala och nonverbala språkliga handlingar som avväpnar i de mest trängda situationer. Jag vågar mig på en kvalificerad gissning att de är fler och mera omfattande till antalet än krigshandlingarna. Och vi har inte lika många konfliktlösande som konfliktundvikande språkliga strategier. En tydlig sådan är t ex att inte låta sig provoceras av ett uteblivet "tack" exempelvis.
Slalomträning!
I morse startade inte bilen så jag fick hjälp av världens bästa granne och bytte batteriet. Nu spinner hon som en hankatt en dag i mars och kommer förhoppningsvis att laglydigt transportera mig till Gävle i helgen. Man vet aldrig med min Skoda. Jag satt för skojs skull och kollade på nyare bilar men just nu är bilskrället en bra affär. Jag har henne i princip gratis fr o m juni när sista avin är betald och eftersom jag och min håriga familj får plats i den finns liksom ingen anledning att byta ut den. Herregud, efter fem år är man liksom ler och långhalm. Vi har sett så mycket jag och bilen, skrattat ihop, gråtit desto mer men trots det får hon bo kvar där på parkeringen. Ärret i kofångaren fram börjar dessutom klä henne.
Så i kväll tog jag med mig gänget ut till klubben och byggde en klass I- och en klass II-bana. Det var en bana av Carina Olsson från Huddinge i fjol och med ett extra hinder kunde klass I bli II. Perfekt! En sekvens i banan blev extremt svår för hundarna och jag valde att nöta den och filma. Det är så lärorikt att se hur man gör och inte gör!
Först ut var Spika som fick träna slalom. Zingo skäller i bakgrunden... stäng ljudet om du inte orkar lyssna!!
Jag har ju kommenterat i klippet så jag bryr mig inte om att orda mer om detta. Kort sagt kan jag säga att jag gärna provocerar hundarna att göra fel så att jag kan förbättra det. Om de aldrig får misslyckas blir de inte bättre! Huvudsaken är att de inte tappar fart och glädje.
Zingo är en annan femma. Det syns däremot att slalomingångsnötandet med honom gett resultat; han är mycket bättre fokuserad än Spika:
Av denna anledning ska Spika träna A-hinder (de kontaktfälten sitter sämre än balansens) och just slalomingångar vid nästa pass i morgon kväll.
Till sist fick Taggen köra sin klass 1-variant. Första gången drog han rakt fram på A-hindret trots att jag både skrek och gjorde en Jaakoo - terriern hade bestämt sig. Jag kallade honom då till mig, gav honom en massa köttbullar och sedan valde han att svänga. Det blev dock svårt att dra in i slalom med en Jaako och jag hade nog fått en vägran på tävling. Efter lite träning lär sig hundarna förvisso banan men jag tror ändå att det är bättre att fortsätta träna och inte provocera fram nya fel så att de lär sig skillnaden. "Först gjorde jag fel och sedan gjorde jag rätt" och så försöker jag pränta in det i hundarnas skalle. Det är inte alltid det funkar men man kan ju alltid försöka. Detta är två sekvenser när han gjort svängen tre gånger en halvtimme tidigare:
Så - lycka till med träningen! Så här gör jag i varje fall.
Så i kväll tog jag med mig gänget ut till klubben och byggde en klass I- och en klass II-bana. Det var en bana av Carina Olsson från Huddinge i fjol och med ett extra hinder kunde klass I bli II. Perfekt! En sekvens i banan blev extremt svår för hundarna och jag valde att nöta den och filma. Det är så lärorikt att se hur man gör och inte gör!
Först ut var Spika som fick träna slalom. Zingo skäller i bakgrunden... stäng ljudet om du inte orkar lyssna!!
Jag har ju kommenterat i klippet så jag bryr mig inte om att orda mer om detta. Kort sagt kan jag säga att jag gärna provocerar hundarna att göra fel så att jag kan förbättra det. Om de aldrig får misslyckas blir de inte bättre! Huvudsaken är att de inte tappar fart och glädje.
Zingo är en annan femma. Det syns däremot att slalomingångsnötandet med honom gett resultat; han är mycket bättre fokuserad än Spika:
Av denna anledning ska Spika träna A-hinder (de kontaktfälten sitter sämre än balansens) och just slalomingångar vid nästa pass i morgon kväll.
Till sist fick Taggen köra sin klass 1-variant. Första gången drog han rakt fram på A-hindret trots att jag både skrek och gjorde en Jaakoo - terriern hade bestämt sig. Jag kallade honom då till mig, gav honom en massa köttbullar och sedan valde han att svänga. Det blev dock svårt att dra in i slalom med en Jaako och jag hade nog fått en vägran på tävling. Efter lite träning lär sig hundarna förvisso banan men jag tror ändå att det är bättre att fortsätta träna och inte provocera fram nya fel så att de lär sig skillnaden. "Först gjorde jag fel och sedan gjorde jag rätt" och så försöker jag pränta in det i hundarnas skalle. Det är inte alltid det funkar men man kan ju alltid försöka. Detta är två sekvenser när han gjort svängen tre gånger en halvtimme tidigare:
Så - lycka till med träningen! Så här gör jag i varje fall.
Biltroll
Det är nog inte meningen att jag ska till Gävle i helgen. i kväll tänkte jag åka ut till klubben på en arrangerad träning, något jag verkligen efterlyst under alla år, och så startar inte bilj*****. man kan bli glad för mindre kan jag väl lugnt konstatera. Den gav lite ljud ifrån sig men startade inte.
Nåväl, den är 7 år gammal och batteriet är original. Det kanske har en naturlig förklaring då att det bara fällde ner mössan och sa godnatt, en gång för alla. Tur att Zingos extrahusse från Norrland gillar bilar. Han ska kolla på bilskrället i morgon.
Det underbara är bara att jag, pga. min superaffär med Södertörns högskola kommer att gå 5000 minus på denna månadslönen. Jag har liksom inga extra buffertar att ta av när det gäller bilreparation. Jag borde vara van med min Skoda, men jag blir nog aldrig det. När jag betalat av lånet helt om en månad eller två lär motorn lägga av så att det är skoten nästa.
Så i stället för klubbens träning blev det symaskinen i stället. Jag köpte nya stålburar i helgen och tänkte förära Spikas med ett nytt burskynke i grönt gardintyg. Kort sagt. hur kan 6 raksömmar skapa så stora problem? Man ska nog inte sy heller om man precis blivit tagen för fortkörning, fått urladdat batteri och dessutom fördriver all vaken semestertid med att försöka lösa problem som aldrig kommer att gå att lösa, däremot måste jag hitta ett sätt att stå ut med den frustration det innebär att dras med dem.
Det är då jag behöver agilityplan som bäst, när jag kan få skicka Taggen nerför A-hindret och upprepa mantrat "A-et: A-et!" bara för att få se den förtjusande lilla cairnterriern sätta två tassar i gräset och se alldeles överlycklig ut för att han precis gjort något som förlänar en godisbit. Suck. Hoppas att det bara är batteriet.
Annars går jag under. Mina agilitytävlingar är mitt andningshål.
Nåväl, den är 7 år gammal och batteriet är original. Det kanske har en naturlig förklaring då att det bara fällde ner mössan och sa godnatt, en gång för alla. Tur att Zingos extrahusse från Norrland gillar bilar. Han ska kolla på bilskrället i morgon.
Det underbara är bara att jag, pga. min superaffär med Södertörns högskola kommer att gå 5000 minus på denna månadslönen. Jag har liksom inga extra buffertar att ta av när det gäller bilreparation. Jag borde vara van med min Skoda, men jag blir nog aldrig det. När jag betalat av lånet helt om en månad eller två lär motorn lägga av så att det är skoten nästa.
Så i stället för klubbens träning blev det symaskinen i stället. Jag köpte nya stålburar i helgen och tänkte förära Spikas med ett nytt burskynke i grönt gardintyg. Kort sagt. hur kan 6 raksömmar skapa så stora problem? Man ska nog inte sy heller om man precis blivit tagen för fortkörning, fått urladdat batteri och dessutom fördriver all vaken semestertid med att försöka lösa problem som aldrig kommer att gå att lösa, däremot måste jag hitta ett sätt att stå ut med den frustration det innebär att dras med dem.
Det är då jag behöver agilityplan som bäst, när jag kan få skicka Taggen nerför A-hindret och upprepa mantrat "A-et: A-et!" bara för att få se den förtjusande lilla cairnterriern sätta två tassar i gräset och se alldeles överlycklig ut för att han precis gjort något som förlänar en godisbit. Suck. Hoppas att det bara är batteriet.
Annars går jag under. Mina agilitytävlingar är mitt andningshål.
Fartsyndare.
Suck. Igår var ingen rolig kväll. Allt flöt på så fint på Värmdö där jag firade Valborg med min favoritberlinare och kollega samt hennes barn. Tre hundar - tre barn. Ingen behöverr kivas om vem som håller vilken hur länge. Hundarna uppförde sig dock inte lika exemplariskt; de drog och slet i kopplen och ville helst vara lösa. På kvällen erbjöd jag mig att åka och handla i Hemmesta och tog med mig mellanpojken i bilen. Eftersom pojken, 7 år gammal satt i bilen tänkte jag innan att jag verkligen måste köra extra försiktigt. Jo då - första 50 skylten såg jag, men Torsby på Värmdö är ett långt och lantligt samhälle. Omedvetet gick jag upp i 70 tills polisen stod mitt i gatan och vinkade in mig. Då blev det stopp.
Tredje boten på 24 månader ska inte vara ett gott tecken. Förhoppningsvis dimper det ner ett brev från Transportstyrelsen att jag får en varning. I värsta fall drar de kortet i tre månader, något jag tycker skulle vara märkligt eftersom polisen inte sa ett ord om det. Man får hoppas att det är en skröna helt enkelt och att folk i allmänhet inte känner till de nya allianslagarna.
Men jag gillar när det går fort. Jag tycker långsam trök-agility är bland det tradigaste som finns att uppbringa. Det är därför jag kastar bollar in absurdum till hundarna när de springer som dårar på plan även om det inte är åt det hållet jag tänkt. Så jag åkte till Märsta-Sigtuna idag med tre mål:
1) Jag skulle inte åka fast för fortkörning. Det klarade jag.
2) Både Zingo och Spika skulle springa som dårar på plan. Det klarade vi.
3) Spika skulle gå ner på alla kontaktfält. Det gjorde hon.
Eftersom de körde dubbla klasser fick jag totalt springa 8 lopp på en dag. Det var effektivt.
Zingo drog på sig 15 fel, disk, 10 fel och disk. Spika diskade jag i första loppet efter att hon rivit ett hinder och tog tillbaka henne på alla kontaktfält om hon gick för tidigt. Det gick alldeles utmärkt. I nästa klass satt Zingokräket och ylade (buren stod ganska nära starten) och en glipa i burskynket gjorde att han såg att vi var på plan. Spika såg min irritation i ögonen på mig - jag hatar verkligen ljud från den hunden, och det kommer mycket ur de stämbanden - och blev kraftigt distraherad. Jag bestämde mig för att starta henne ändå trots att hon såg märkbart tryckt ut. Det resulterade i att hon kröp fram till tredje hindret slalom och gick ur i sista porten, därefter var det offensivt och med bra tryck. Alla kontaktfält sprang hon ner på och stannade. Jag var jättenöjd men förbannad på Zingo som sabbade starten. Vi har pratat om de där lätena i sju år. Han är helt enkelt jäkligt envis.
Det som kändes allra bäst var att veckans träning satt sina spår i frökens undermedvetna och att hon ändrat sitt beteende. Det är vid dessa tillfällen jag inser Zingos omöjligheter. Han skulle aldrig ändra något bara för att han får en belöning för det. Han springer åt det hållet jag pekar på plan, that's it. Detaljerna står hans jälv för och skulle aldrig kunna hålla ihop för ett kontaktfält eller en trygg sitt i starten. Och så tar man in Spika och det är som att skära i rumsvarmt smör.
Första hopploppet gick också väldigt bra med Spika. När jag gick banan funderade jag på att göra en Jaakko på tredje hindret men gjorde ett dåligt framförbyte som hon tolkade som en Jaakko. Bakom ryggen på mig drog hon rätt i banan. 0 fel på hinder, 2a placerad och sista pinnen. Så nästa vecka ska vi köra i trean. Kul! Sista hopploppet var en trixig bana och det gick så fint så fint fram till ett staket +boxhörn då hon drog rakt fram i stället för att gå höger ut i staketet. "NEJ!!" skrek jag fast jag vet att man inte får det för Spika. hon tvärnitade och sänkte svansen. Attans att jag måste vara så spontan! Men det gjorde ingenting, vi var ju redan uppflyttade.
Hemresan gick bra. Mina fartsyndare i bilen sussade sött. Taggen drömde om nästa helg när vi ska bo hos snälla Birgitta och tävla i Gävle. Sedan är det Avesta.
8 lopp om dagen är rätt jobbigt, 6 också. Jag tror att jag i framtiden ska bespara mig Zingos agilitylopp.
Tredje boten på 24 månader ska inte vara ett gott tecken. Förhoppningsvis dimper det ner ett brev från Transportstyrelsen att jag får en varning. I värsta fall drar de kortet i tre månader, något jag tycker skulle vara märkligt eftersom polisen inte sa ett ord om det. Man får hoppas att det är en skröna helt enkelt och att folk i allmänhet inte känner till de nya allianslagarna.
Men jag gillar när det går fort. Jag tycker långsam trök-agility är bland det tradigaste som finns att uppbringa. Det är därför jag kastar bollar in absurdum till hundarna när de springer som dårar på plan även om det inte är åt det hållet jag tänkt. Så jag åkte till Märsta-Sigtuna idag med tre mål:
1) Jag skulle inte åka fast för fortkörning. Det klarade jag.
2) Både Zingo och Spika skulle springa som dårar på plan. Det klarade vi.
3) Spika skulle gå ner på alla kontaktfält. Det gjorde hon.
Eftersom de körde dubbla klasser fick jag totalt springa 8 lopp på en dag. Det var effektivt.
Zingo drog på sig 15 fel, disk, 10 fel och disk. Spika diskade jag i första loppet efter att hon rivit ett hinder och tog tillbaka henne på alla kontaktfält om hon gick för tidigt. Det gick alldeles utmärkt. I nästa klass satt Zingokräket och ylade (buren stod ganska nära starten) och en glipa i burskynket gjorde att han såg att vi var på plan. Spika såg min irritation i ögonen på mig - jag hatar verkligen ljud från den hunden, och det kommer mycket ur de stämbanden - och blev kraftigt distraherad. Jag bestämde mig för att starta henne ändå trots att hon såg märkbart tryckt ut. Det resulterade i att hon kröp fram till tredje hindret slalom och gick ur i sista porten, därefter var det offensivt och med bra tryck. Alla kontaktfält sprang hon ner på och stannade. Jag var jättenöjd men förbannad på Zingo som sabbade starten. Vi har pratat om de där lätena i sju år. Han är helt enkelt jäkligt envis.
Det som kändes allra bäst var att veckans träning satt sina spår i frökens undermedvetna och att hon ändrat sitt beteende. Det är vid dessa tillfällen jag inser Zingos omöjligheter. Han skulle aldrig ändra något bara för att han får en belöning för det. Han springer åt det hållet jag pekar på plan, that's it. Detaljerna står hans jälv för och skulle aldrig kunna hålla ihop för ett kontaktfält eller en trygg sitt i starten. Och så tar man in Spika och det är som att skära i rumsvarmt smör.
Första hopploppet gick också väldigt bra med Spika. När jag gick banan funderade jag på att göra en Jaakko på tredje hindret men gjorde ett dåligt framförbyte som hon tolkade som en Jaakko. Bakom ryggen på mig drog hon rätt i banan. 0 fel på hinder, 2a placerad och sista pinnen. Så nästa vecka ska vi köra i trean. Kul! Sista hopploppet var en trixig bana och det gick så fint så fint fram till ett staket +boxhörn då hon drog rakt fram i stället för att gå höger ut i staketet. "NEJ!!" skrek jag fast jag vet att man inte får det för Spika. hon tvärnitade och sänkte svansen. Attans att jag måste vara så spontan! Men det gjorde ingenting, vi var ju redan uppflyttade.
Hemresan gick bra. Mina fartsyndare i bilen sussade sött. Taggen drömde om nästa helg när vi ska bo hos snälla Birgitta och tävla i Gävle. Sedan är det Avesta.
8 lopp om dagen är rätt jobbigt, 6 också. Jag tror att jag i framtiden ska bespara mig Zingos agilitylopp.
