Johannas hundar

Suck. Igår var ingen rolig kväll. Allt flöt på så fint på Värmdö där jag firade Valborg med min favoritberlinare och kollega samt hennes barn. Tre hundar - tre barn. Ingen behöverr kivas om vem som håller vilken hur länge. Hundarna uppförde sig dock inte lika exemplariskt; de drog och slet i kopplen och ville helst vara lösa. På kvällen erbjöd jag mig att åka och handla i Hemmesta och tog med mig mellanpojken i bilen. Eftersom pojken, 7 år gammal satt i bilen tänkte jag innan att jag verkligen måste köra extra försiktigt. Jo då - första 50 skylten såg jag, men Torsby på Värmdö är ett långt och lantligt samhälle. Omedvetet gick jag upp i 70 tills polisen stod mitt i gatan och vinkade in mig. Då blev det stopp.

Tredje boten på 24 månader ska inte vara ett gott tecken. Förhoppningsvis dimper det ner ett brev från Transportstyrelsen att jag får en varning. I värsta fall drar de kortet i tre månader, något jag tycker skulle vara märkligt eftersom polisen inte sa ett ord om det. Man får hoppas att det är en skröna helt enkelt och att folk i allmänhet inte känner till de nya allianslagarna.

Men jag gillar när det går fort. Jag tycker långsam trök-agility är bland det tradigaste som finns att uppbringa. Det är därför jag kastar bollar in absurdum till hundarna när de springer som dårar på plan även om det inte är åt det hållet jag tänkt. Så jag åkte till Märsta-Sigtuna idag med tre mål:
1) Jag skulle inte åka fast för fortkörning. Det klarade jag.
2) Både Zingo och Spika skulle springa som dårar på plan. Det klarade vi.
3) Spika skulle gå ner på alla kontaktfält. Det gjorde hon.

Eftersom de körde dubbla klasser fick jag totalt springa 8 lopp på en dag. Det var effektivt.
Zingo drog på sig 15 fel, disk, 10 fel och disk. Spika diskade jag i första loppet efter att hon rivit ett hinder och tog tillbaka henne på alla kontaktfält om hon gick för tidigt. Det gick alldeles utmärkt. I nästa klass satt Zingokräket och ylade (buren stod ganska nära starten) och en glipa i burskynket gjorde att han såg att vi var på plan. Spika såg min irritation i ögonen på mig - jag hatar verkligen ljud från den hunden, och det kommer mycket ur de stämbanden - och blev kraftigt distraherad. Jag bestämde mig för att starta henne ändå trots att hon såg märkbart tryckt ut. Det resulterade i att hon kröp fram till tredje hindret slalom och gick ur i sista porten, därefter var det offensivt och med bra tryck. Alla kontaktfält sprang hon ner på och stannade. Jag var jättenöjd men förbannad på Zingo som sabbade starten. Vi har pratat om de där lätena i sju år. Han är helt enkelt jäkligt envis.

Det som kändes allra bäst var att veckans träning satt sina spår i frökens undermedvetna och att hon ändrat sitt beteende. Det är vid dessa tillfällen jag inser Zingos omöjligheter. Han skulle aldrig ändra något bara för att han får en belöning för det. Han springer åt det hållet jag pekar på plan, that's it. Detaljerna står hans jälv för och skulle aldrig kunna hålla ihop för ett kontaktfält eller en trygg sitt i starten. Och så tar man in Spika och det är som att skära i rumsvarmt smör.

Första hopploppet gick också väldigt bra med Spika. När jag gick banan funderade jag på att göra en Jaakko på tredje hindret men gjorde ett dåligt framförbyte som hon tolkade som en Jaakko. Bakom ryggen på mig drog hon rätt i banan. 0 fel på hinder, 2a placerad och sista pinnen. Så nästa vecka ska vi köra i trean. Kul! Sista hopploppet var en trixig bana och det gick så fint så fint fram till ett staket +boxhörn då hon drog rakt fram i stället för att gå höger ut i staketet. "NEJ!!" skrek jag fast  jag vet att man inte får det för Spika. hon tvärnitade och sänkte svansen. Attans att jag måste vara så spontan! Men det gjorde ingenting, vi var ju redan uppflyttade.

Hemresan gick bra. Mina fartsyndare i bilen sussade sött. Taggen drömde om nästa helg när vi ska bo hos snälla Birgitta och tävla i Gävle. Sedan är det Avesta.

8 lopp om dagen är rätt jobbigt, 6 också. Jag tror att jag i framtiden ska bespara mig Zingos agilitylopp.