Röda mattan
Just nu pågår en diskussion på agilitylistan om hur inroparens roll ska definieras. Det handlar om man ska låta de närmast startande stå i en fålla eller inte. Jag tycker fåll-idén är dum eftersom jag inte vill stå nära en massa andra hundar nära banan med fr a Zingo innan start. Jag vill kunna röra mig fritt. Det är framför allt i klass 1 starterna kan vålla problem då de ovana förarna inte fattar att de ska anmäla sig osv. men upp i klasserna flyter inropet på fint.
Det som fick mig att tappa hakan var när en skribent blev putt på kritiken om fållan och därmed inte tänkte arrangera någon tävling nästa år. Jag menar, vi får faktiskt inte lov att skälla på ovana funktionärer. Det håller jag med om.
Men att "skälla på" och "kritisera" - är det verkligen synonymt? Jag hävdar inte det. Att "skälla på" innebär enligt mitt sätt att se på saken att man agerar respektlöst i någon form pga. att den personen i fråga förmodligen medvetet eller omedvetet betett sig respektlöst. Efter en sådan utskällning är en ursäkt i någon form att förvänta. Om den som skällt inser att den skällt utan anledning har den en ursäkt att leverera och om den utskällde ser fog för utskällningen i vitögat får den snällt krypa till korset. Om ursäkten uteblir för att ingen vill ta på sig skulden för det inträffade avbryts kommunikationen. Tror du mig inte? Plugga på tyskan och läs min avhandling när den kommer ut. Jag har belägg för påståendet.
Just det där att inte skälla på nya funktionärer får en ytterligare dimension när vi tävlande i samma sekund får en skopa ovett för att vissa av oss kan verka otrevliga precis innan start. Ska jag ta åt mig av det? Nej, verkligen inte, men därmed inte sagt att alla inropare sedan 2003 när jag och Kotten äntrade Sveriges agilityscen tyckt att jag varit den trevligaste personen i världen. Just då, tre sekunder innan start är jag allt annat än trevlig. Att ha att göra med en osmidig inropare som inte kan se skillnad på en cocker spaniel och Spika blir jättejobbigt.
"Nej du ska inte in nu, det ska vara en cocker spaniel".
"Det är en cocker" muttrar jag mellan tänderna. "Det är jag nu" och så fortsätter jag att fokusera och memorera banan.
"Jo men" fortsätter Tjatiga Inroparen och står helt förbryllad över det faktum att fel hund springer med rätt förare på fel plats eller nåt i den stilen. Just detta scenario är helt taget ur luften och påhittat men liknande händelser inträffar och stör den tävlande oerhört.
Vid den här punkten i diskussionen kommer det alltid till något slags polariserande tänk om att "Inropare beter sig så och tävlande så" eller "borde" åtminstone. Då skriker Elaka Tant Johanna "STOPP!" för full hals och undrar vart världen är på väg och återknyter till rubriken.
För många herrans år sedan satt jag som redaktör för en klubbtidning och fick in en insändare om hur personen i fråga blivit bemött på klubben. Detta är sedan dess ett återkommande inslag på i stort sett alla medlemsmöten jag bevistat inom de lokala SBK-klubbarna jag varit medlem i. Folk pratar om "klubbens ansikte utåt" och medlemmarna "måste känna sig välkomna". Det är storartat! Ingen ny medlem som kommer till klubben har ansvar för hur den blir bemött. Likadant är det med inroparen och de tävlande - likaså här ska de tävlande vara snälla mot den stackars inroparen som på ledig tid lagt en heldag för att organisera ett lämmeltåg av agilitystartande som en och en går mot avrättningen i slalomingången på plan.
Jag avskyr sådant där tänk.
Det finns inget "klubbens ansikte utåt". Om det är 500 medlemmar i en klubb som den i Södertälje - vem är då "klubbens ansikte utåt"? Jo, givetvis var och en av dessa 500 medlemmar. Ni kan ha hur månag gula jackor och gröna västar och röda kepsar ni vill - de kommer aldrig någonsin att kunna ersätta normalt socialt vett och sans.
"Hej!" kan jag säga som ny på klubben. "Var kan jag träna lydnad någonstans?". Den muttrande gubben ger mig inget svar men jag går vidare till nästa person, en kvinna med en rottweiler i snöret.
"Hej, jag är ny här. Var kan jag träna lydnad någonstans" blir min öppningsreplik och kvinnan tittar på mig. Mitt leende smälter hennes barska uppsyn och jag får ett kort "på planen där borta" till svar. Efter träningen går jag in i klubbstugan och frågar någon om en träningsgrupp. När kvällen är slut har jag fem nya namn i mobilen och passar på att radera några från gamla lokalklubben jag precis lämnat.
Scenariot är inte helt otänkbart.
Jag behövde ingen "röd matta" eller "ansikte utåt" när jag gick med i någon brukshundklubb. Jag gick dit, sa vem jag var och började prata lite vänligt med folk. Det funkade alldeles utmärkt. Inte genom att stövla in och tala om hur folk ska och inte ska bära sig åt eller "jag vill vara med och träna men i så fall på mina egna villkor" utan lite lugnt och försiktigt, så där.
Så när jag står som inropare rullar jag inte ut någon röd matta men jag förstår om folk är stressade i en sådan situation. Ibland räcker ögonkontakt för att få bekräftelse. Om någon uteblir ropar jag med hög stämma förarens namn och när den anmäler sig är det oerhört viktigt med all form av avväpnande manövrar.
"Jaså, där är du! Vad bra, jag blev lite orolig när du inte dök upp."
"Jaha, jag har faktiskt anmält mig" säger då BC-tjejen i en snorkig ton hon dessutom är känd för.
"Oj, förlåt, det har jag missat. Du har tio hundar till din start, bara så du vet".
"Va? TIO hundar?!" säger hon då förfärat.
"Ja" fortsätter jag i samma avväpnande ton. "Men det tar säkert sju minuter, hinner du eller vill du flytta hunden?"
Just detta erbjudande brukar folk inte nappa på om det inte är kris. Jag får ett leende till svar och så fortsätter BC-tjejen i en allt mindre snorkig ton, "nej, det är ingen fara. Hunden är värmd så jag kommer i tid".
Man kunde förvänta sig ett "tack" eller liknande, men det uteblir. Jag struntar i det. I sådana situationer kanske inte artighetsrutiner är absolut prio ett och jag kan förstå att pressade situationer kan leda till att sådana glöms bort. Jag är inte mer än människa och kan ju göra samma misstag själv nästa gång.
Det finns en grundläggande princip att folk i allmänhet vill undvika konflikter. Människan har en rad av verbala och nonverbala språkliga handlingar som avväpnar i de mest trängda situationer. Jag vågar mig på en kvalificerad gissning att de är fler och mera omfattande till antalet än krigshandlingarna. Och vi har inte lika många konfliktlösande som konfliktundvikande språkliga strategier. En tydlig sådan är t ex att inte låta sig provoceras av ett uteblivet "tack" exempelvis.
Det som fick mig att tappa hakan var när en skribent blev putt på kritiken om fållan och därmed inte tänkte arrangera någon tävling nästa år. Jag menar, vi får faktiskt inte lov att skälla på ovana funktionärer. Det håller jag med om.
Men att "skälla på" och "kritisera" - är det verkligen synonymt? Jag hävdar inte det. Att "skälla på" innebär enligt mitt sätt att se på saken att man agerar respektlöst i någon form pga. att den personen i fråga förmodligen medvetet eller omedvetet betett sig respektlöst. Efter en sådan utskällning är en ursäkt i någon form att förvänta. Om den som skällt inser att den skällt utan anledning har den en ursäkt att leverera och om den utskällde ser fog för utskällningen i vitögat får den snällt krypa till korset. Om ursäkten uteblir för att ingen vill ta på sig skulden för det inträffade avbryts kommunikationen. Tror du mig inte? Plugga på tyskan och läs min avhandling när den kommer ut. Jag har belägg för påståendet.
Just det där att inte skälla på nya funktionärer får en ytterligare dimension när vi tävlande i samma sekund får en skopa ovett för att vissa av oss kan verka otrevliga precis innan start. Ska jag ta åt mig av det? Nej, verkligen inte, men därmed inte sagt att alla inropare sedan 2003 när jag och Kotten äntrade Sveriges agilityscen tyckt att jag varit den trevligaste personen i världen. Just då, tre sekunder innan start är jag allt annat än trevlig. Att ha att göra med en osmidig inropare som inte kan se skillnad på en cocker spaniel och Spika blir jättejobbigt.
"Nej du ska inte in nu, det ska vara en cocker spaniel".
"Det är en cocker" muttrar jag mellan tänderna. "Det är jag nu" och så fortsätter jag att fokusera och memorera banan.
"Jo men" fortsätter Tjatiga Inroparen och står helt förbryllad över det faktum att fel hund springer med rätt förare på fel plats eller nåt i den stilen. Just detta scenario är helt taget ur luften och påhittat men liknande händelser inträffar och stör den tävlande oerhört.
Vid den här punkten i diskussionen kommer det alltid till något slags polariserande tänk om att "Inropare beter sig så och tävlande så" eller "borde" åtminstone. Då skriker Elaka Tant Johanna "STOPP!" för full hals och undrar vart världen är på väg och återknyter till rubriken.
För många herrans år sedan satt jag som redaktör för en klubbtidning och fick in en insändare om hur personen i fråga blivit bemött på klubben. Detta är sedan dess ett återkommande inslag på i stort sett alla medlemsmöten jag bevistat inom de lokala SBK-klubbarna jag varit medlem i. Folk pratar om "klubbens ansikte utåt" och medlemmarna "måste känna sig välkomna". Det är storartat! Ingen ny medlem som kommer till klubben har ansvar för hur den blir bemött. Likadant är det med inroparen och de tävlande - likaså här ska de tävlande vara snälla mot den stackars inroparen som på ledig tid lagt en heldag för att organisera ett lämmeltåg av agilitystartande som en och en går mot avrättningen i slalomingången på plan.
Jag avskyr sådant där tänk.
Det finns inget "klubbens ansikte utåt". Om det är 500 medlemmar i en klubb som den i Södertälje - vem är då "klubbens ansikte utåt"? Jo, givetvis var och en av dessa 500 medlemmar. Ni kan ha hur månag gula jackor och gröna västar och röda kepsar ni vill - de kommer aldrig någonsin att kunna ersätta normalt socialt vett och sans.
"Hej!" kan jag säga som ny på klubben. "Var kan jag träna lydnad någonstans?". Den muttrande gubben ger mig inget svar men jag går vidare till nästa person, en kvinna med en rottweiler i snöret.
"Hej, jag är ny här. Var kan jag träna lydnad någonstans" blir min öppningsreplik och kvinnan tittar på mig. Mitt leende smälter hennes barska uppsyn och jag får ett kort "på planen där borta" till svar. Efter träningen går jag in i klubbstugan och frågar någon om en träningsgrupp. När kvällen är slut har jag fem nya namn i mobilen och passar på att radera några från gamla lokalklubben jag precis lämnat.
Scenariot är inte helt otänkbart.
Jag behövde ingen "röd matta" eller "ansikte utåt" när jag gick med i någon brukshundklubb. Jag gick dit, sa vem jag var och började prata lite vänligt med folk. Det funkade alldeles utmärkt. Inte genom att stövla in och tala om hur folk ska och inte ska bära sig åt eller "jag vill vara med och träna men i så fall på mina egna villkor" utan lite lugnt och försiktigt, så där.
Så när jag står som inropare rullar jag inte ut någon röd matta men jag förstår om folk är stressade i en sådan situation. Ibland räcker ögonkontakt för att få bekräftelse. Om någon uteblir ropar jag med hög stämma förarens namn och när den anmäler sig är det oerhört viktigt med all form av avväpnande manövrar.
"Jaså, där är du! Vad bra, jag blev lite orolig när du inte dök upp."
"Jaha, jag har faktiskt anmält mig" säger då BC-tjejen i en snorkig ton hon dessutom är känd för.
"Oj, förlåt, det har jag missat. Du har tio hundar till din start, bara så du vet".
"Va? TIO hundar?!" säger hon då förfärat.
"Ja" fortsätter jag i samma avväpnande ton. "Men det tar säkert sju minuter, hinner du eller vill du flytta hunden?"
Just detta erbjudande brukar folk inte nappa på om det inte är kris. Jag får ett leende till svar och så fortsätter BC-tjejen i en allt mindre snorkig ton, "nej, det är ingen fara. Hunden är värmd så jag kommer i tid".
Man kunde förvänta sig ett "tack" eller liknande, men det uteblir. Jag struntar i det. I sådana situationer kanske inte artighetsrutiner är absolut prio ett och jag kan förstå att pressade situationer kan leda till att sådana glöms bort. Jag är inte mer än människa och kan ju göra samma misstag själv nästa gång.
Det finns en grundläggande princip att folk i allmänhet vill undvika konflikter. Människan har en rad av verbala och nonverbala språkliga handlingar som avväpnar i de mest trängda situationer. Jag vågar mig på en kvalificerad gissning att de är fler och mera omfattande till antalet än krigshandlingarna. Och vi har inte lika många konfliktlösande som konfliktundvikande språkliga strategier. En tydlig sådan är t ex att inte låta sig provoceras av ett uteblivet "tack" exempelvis.
Kommentarer
Trackback
