Johannas hundar

F-n vad nära det är ibland. Stolpe ut i två lopp är liksom inte roligt. Särskilt inte när det är på upploppet. Att Zingo sprang bort sig i samtliga av sina lopp är inte någon större katastrof, att Spika gör det känns lite mer eftersom det är så NÄRA på något sätt. Med Zingo är inget nära för fem öre, det är bara så hopplöst långt bort.

Agility går på tid. Det är en grundregel för sporten. Det handlar så mycket mera om antal sekunder mellan start och mål än hur snyggt folk lyckas veva runt armarna. För är det något vi får se i Gävle i vissa lopp så är det ballerinaagility så att en del säkra källor helst vill kräkas. Jag är inte ett dugg intresserad av snygga armar. Jag vill ha sprutt i hundtassarna så att grästovorna flyger rätt in i sekretariattältet när jag tittar på agility.

En del gamla men välkända ansikten fanns så klart också på plats. En del har jag inte sett på flera år och vet ni - i Gävle i helgen fick jag någon slags Norrlandsveckan 2004-känsla, bortsett ifrån att vinden envist blåste bort varje försök till regn. Riktig nostalgi i form av Sheltieklappen  liksom en massa tråkiga framförbyten där ett blindbyte hade satt sprätt på grästovorna en gång för alla. Men i Sverige är det viktigt att lyssna till auktoriteter, och om en auktoritet har bestämt att hundar inte får springa bakom ryggen på sin förare så får de inte det heller. Även om det innebär att man losar ett par tiondelar spelar det ingen roll - hellre ett förlorat agilitylopp än ett spontant blindbyte.

Fast mellan de där gamla getterna som hönsade omkring på banan så fanns det en hel del ljusglimtar. Det var förvånansvärt många som hade hundar med sprutt i tassarna. I alla klasser. Jättekul!

Det är med stor förväntan folk åker på agilitytävlingarna runt om i Sverige men det är en ännu större förväntan man har när man startar sin nya hund första gången. Det är lite som Arjas gamla slagdänga "Vem e du vem e jag?!" när man tar av kopplet på sin nya förmåga. När startsignalen går gäller det att hålla i sig och hoppas att agilityn tar tag i hundens ben och låter den flyga "högt över havet" så länge det bara går. Så när jag sätter ner Taggen i hoppettan på lördag morgon i Gävle finns det många frågetecken i min skalle. Kommer det över huvud taget att fungera? Drar han av plan så att jag hamnar i Gudruns blogg? (Som tur var satt hon enligt säker källa i godan ro vid den här tiden och käkade wienerbröd, min oro var obefogad). Taggen var på det klara med att hinder skulle hoppas men hade svårt att finna sig i att matte bytte sida hela tiden. Resultatet blev en disk pga. att han sprang vid sidan. Nästa lopp lyckades jag bättre - i agilityklassen slog han till med en nolla och pinne! Vi kom tvåa och jag var så himla nöjd.

Idag blev det en liknande disk i hoppettan men den är långt ifrån katastrofal. Det som behövs är lite bättre tryck i trampdynorna och en förståelse för armar och märkliga slalomingångar. Sedan så...

Kolla själva:



Taggen hoppklass 1 20100509

I agilityklassen lite senare blev det en rivning och en fel slalomingång. Nu vet vi vad vi behöver träna på och jag ångrar inte att jag satte honom i startgropen i helgen.


Taggen agilityklass 1 20100509

Spika och Zingo diskade sig alla sina lopp i helgen. Jag tar det. Märkligast var dock Zingos agilitytvåa på söndagen. Jag tänkte stryka honom från klassen för att det var en väldigt teknisk bana och jag orkade inte riktigt med hans humör efter hur han betett sig i hoppklassen. Så fick jag tips från coachen att hetsa honom på tunnelingången för att på så sätt få bättre start och det funkade. Fram till näst sista hindret var vi nolla - då kom jag på efterkälken och Zingo drog in i en tunnel av brist på information. Hoppklassen kom på film och även om detta är ett väldigt dåligt lopp så illustrerar det Zingos galenskap. Tänk om han hade lyssnat i stället men han har inte tid med sånt tjafs och exploderar iväg i starten varpå han kraschar långhoppet:



Stolpe ut var det alltså fr a i Spikas hopplopp. På lördagen glömde Puckomatte att backa när jag skulle ta henne runt ett hinder varför hon först förstod manövern som ett bakombyte och i sista sekund hoppade tillbaka i stället. Skit också.

Spikas sista lopp i hoppklassen gav en försmak av vad som komma skall. Det var en ganska trixig start men jag valde "vinna eller försvinna". Jag startade ganska sent och hade två bra tider att slå och visste att det skulle kunna vara möjligt - om jag bara höll i och koncentrerade mig. Spika var taggad till max och exploderade iväg i starten men svängde fint hela vägen. Så tajt, så snabbt. Sista svängen är lätt, jag skickar in Spika i tunneln och ska plocka henne över ett hinder när hon kommer ut. Hon uppfattar min signal att springa vidare för tidigt, en millisekund avgör hela tävlingen. Spika tvärnitar och går runt hindret. Hon är så känslig! Det som är märkligt är dock att hon trots all motivationsträning väljer att stanna - jag har i min träning aldrig hindrat hunden att ta ett hinder som är framför nosen på henne! Och skulle jag be henne gå runt i det läget skulle hon aldrig klara det. Men strax efter klockan 15 en söndag på Gävle brukshundklubb händer det.

Vi hade vunnit och fått cert på det loppet. Fan. Det var så himla fint. Men - tanken på att det idag var stolpe ut på jäkla skitgrej gjorde att jag ändå var nöjd med det. För är det så nära så kommer vi igen.

Men det kommer fler tävlingar, fler hopptreor med chans på cert och fler agilitytvåor att springa med Spika i. Och det kommer en massa klass 1-tävlingar för små cairnterriers med snabba tassar.

Sommaren har ju knappt bara börjat. Mmmmmm.