Kritik, brända nästippar i Avesta, en död och två nyfödda kattungar.
"Vet du vad jag drömde i natt?!!" sa jag till var och envar som ville höra på idag i Avesta. Jag är på gott humör trots uteblivna fullträffar i resultatlistan. Jag behövde det. För herrejisses vilken vecka. Jag har gått ner för räkning totalt.
Har du någonsin haft ett slutseminarium? Det har jag. Min ena kollega försäkrade mig - värre än så här blir det aldrig. Det hoppas jag verkligen för jag tålde det inte. Inte alls.
En person som jag som kan kritisera andra bör kunna ta kritik själv. Jag är ingen mespropp, kan se saker och ting från andra perspektiv och försöker att ta till mig det andra säger. Men när det blir respektlöst, eller på gränsen, då blir jag matt. Just nu fajtas jag med ett sådant problem av privat karaktär. Jag är helt chanslös när utlåtandet om mig är att jag är en egoistisk, ohjälpsam typ som inte går att prata med och som är hemsk på alla vis, tja, då får man gilla läget. Eller gå.
Suck.
Nu var tack och lov inte slutseminariet fullständigt respektlöst, men att sitta i 6 timmar (2 timmar seminarium och 4 timmar eftersnack) är tufft när allt handlar om hur du ska förbättra din text. Under de timmarna läggs inget fokus direkt på det som är bra, det finns inte tid för det, men att i sex långa timmar sitta och gå igenom en text med fokus på de svaga detaljerna, tja, det tog mig ner för räkning. Det är som med hundträning. Om man roar sig med att konstant skälla på hunden slutar det med att den blir passiv och inte vågar försöka alls. Nu är jag ingen vanlig hund, jag är en riktigt otäck kamphund som sliter texten i stycken tio gånger till om det behövs.
Jag ska nämligen sätta bollen i krysset. Till vilket jäkla pris som helst.
När jag hoppade på tåget till Stockholm och forskarutbildningen sa en säker källa till mig: "Det är tufft, Johanna, men du klarar det". Jag trodde jag förstod då vad källan menade. I själva verket hade jag ingen jäkla aning och det är jag tacksam över. För om jag hade vetat det hade jag aldrig våga hoppa på tåget och hur det än är med slutseminarier och detaljgranskade texter så är jag i själen så obegränsat överlycklig av det faktum att jag snart, snart står med en doktorsavhandling i min hand med mitt namn på. Och den handlar om tre scripts och s k missförstånd på nätet som i själva verket inte alls är några missförstånd. Jag kommer tänka "jag klarade det" men just nu har jag svårt att njuta av upploppet. Det var som sportreportrarna berättade om femmilen i OS. "Tänk dig att du springer uppför trapporna i ett tiovåningshus och så multiplicerar du det med 10. Där har du smärtan de känner på upploppet".
Shit.
Förra lördagen, efter att jag vaknat ur en lång törnrosasömn konstaterade jag att min enda kattunge dött och låg på golvet. Man blir ledsen för sådant... Han hade trillat ner i sömnen från en klösställning och landat med huvudet först. Vi har konstaterat att det definitivt var nåt problem med lillkilllen.
Shit. Men jag skulle ju få en ny kattungekull i veckan.
Jodå, i onsdags kväll fick jag ut en död unge ur mamma Paloma. Hon skrek hjärtskärande när ungen i felläge klämdes ut. Sedan var det tvärstopp. På morgonen konstaterade jag att all verksamhet avstannat och fick bege mig iväg till djurkliniken i Åkers-Styckebruk. Efter röntgen konstaterade vi att ena ungen gått upp i motsatt horn. kejsarsnitt men vi klarade livhanken på två honor. Den ena ska stanna.
I morse gav jag mig iväg till Avesta. Med körkort och hundar samt Carina Olsson i bilen. Hon behöve skjuts till tävlingen och , ja, jag ställde upp. Hon lyckades skingra mina tankar från avhandlingen väldigt effektivt och jag har kunnat fokusera väldigt bra i loppen.
Dagens skräll: Zingo kom i mål i BÅDA loppen. 10 fel i varje. BRA!! Vi satte tysken. VI SATTE TYSKEN!
Dagens pucko: Matte hejade på Taggen lite extra i slalom. Han gick ur.
Dagens Nära: Spika gjorde ett klockrent agilitylopp men rev ett hinder. Snabbast tid och en tredje plats.
Allt firades med en kort grillning med Sörmlandsgänget och Gudrun & Camilla. Snacka om att Gudrun kan laga mat! Så gott...lamm, rotsaker och tatsiki. Det enda som fattades var väl en tyst Grönemeyer i bakgrunden. Gib mir mein Herz zurück. Du brauchst meine Liebe nicht.
Texten ligger i datorn, den fick en finputs mitt på dagen när jag hade stiltje mellan loppen. Den behöver definitivt min kärlek. Lite kärlek och eftertänksamhet så kommer jag i mål. Just nu är det bara ett rent helv... att vara doktorand, något jag aldrig kunnat föreställa mig när jag postade ansökan i januari 2005. Men mitt på dagen i Avesta i maj 2010 lyckades jag ändra lite i kapitel 2 så att det börjar ta form.
Det var då, när jag upptäckte att solen gassade på mina likbleka öronsnibbar vad jag faktiskt hade drömt under natten. Med ens blev det fullständigt reellt. Helt galet.
Jag drömde att det kom en hel skock på fyra-fem tjejer till tävlingen i Avesta som gick omkring med näsan i vädret. Det såg så roligt ut för nästipparna brändes bort. Helt väck bara. Lite som Mickis bröd vid grillen. Helt bortfläkta nästippar bara för att tjejerna höll dem envist i vädret.
Man slutar aldrig att förvånas. Kanske var det en sanndröm, kanske en metafor för något annat. Hur som helst, det var en riktig godsak att berätta för var och envar som ville höra på.
Så kul tyckte till och med Zingo, att han slickade hinderstödet med tysken.
WOW!
Har du någonsin haft ett slutseminarium? Det har jag. Min ena kollega försäkrade mig - värre än så här blir det aldrig. Det hoppas jag verkligen för jag tålde det inte. Inte alls.
En person som jag som kan kritisera andra bör kunna ta kritik själv. Jag är ingen mespropp, kan se saker och ting från andra perspektiv och försöker att ta till mig det andra säger. Men när det blir respektlöst, eller på gränsen, då blir jag matt. Just nu fajtas jag med ett sådant problem av privat karaktär. Jag är helt chanslös när utlåtandet om mig är att jag är en egoistisk, ohjälpsam typ som inte går att prata med och som är hemsk på alla vis, tja, då får man gilla läget. Eller gå.
Suck.
Nu var tack och lov inte slutseminariet fullständigt respektlöst, men att sitta i 6 timmar (2 timmar seminarium och 4 timmar eftersnack) är tufft när allt handlar om hur du ska förbättra din text. Under de timmarna läggs inget fokus direkt på det som är bra, det finns inte tid för det, men att i sex långa timmar sitta och gå igenom en text med fokus på de svaga detaljerna, tja, det tog mig ner för räkning. Det är som med hundträning. Om man roar sig med att konstant skälla på hunden slutar det med att den blir passiv och inte vågar försöka alls. Nu är jag ingen vanlig hund, jag är en riktigt otäck kamphund som sliter texten i stycken tio gånger till om det behövs.
Jag ska nämligen sätta bollen i krysset. Till vilket jäkla pris som helst.
När jag hoppade på tåget till Stockholm och forskarutbildningen sa en säker källa till mig: "Det är tufft, Johanna, men du klarar det". Jag trodde jag förstod då vad källan menade. I själva verket hade jag ingen jäkla aning och det är jag tacksam över. För om jag hade vetat det hade jag aldrig våga hoppa på tåget och hur det än är med slutseminarier och detaljgranskade texter så är jag i själen så obegränsat överlycklig av det faktum att jag snart, snart står med en doktorsavhandling i min hand med mitt namn på. Och den handlar om tre scripts och s k missförstånd på nätet som i själva verket inte alls är några missförstånd. Jag kommer tänka "jag klarade det" men just nu har jag svårt att njuta av upploppet. Det var som sportreportrarna berättade om femmilen i OS. "Tänk dig att du springer uppför trapporna i ett tiovåningshus och så multiplicerar du det med 10. Där har du smärtan de känner på upploppet".
Shit.
Förra lördagen, efter att jag vaknat ur en lång törnrosasömn konstaterade jag att min enda kattunge dött och låg på golvet. Man blir ledsen för sådant... Han hade trillat ner i sömnen från en klösställning och landat med huvudet först. Vi har konstaterat att det definitivt var nåt problem med lillkilllen.
Shit. Men jag skulle ju få en ny kattungekull i veckan.
Jodå, i onsdags kväll fick jag ut en död unge ur mamma Paloma. Hon skrek hjärtskärande när ungen i felläge klämdes ut. Sedan var det tvärstopp. På morgonen konstaterade jag att all verksamhet avstannat och fick bege mig iväg till djurkliniken i Åkers-Styckebruk. Efter röntgen konstaterade vi att ena ungen gått upp i motsatt horn. kejsarsnitt men vi klarade livhanken på två honor. Den ena ska stanna.
I morse gav jag mig iväg till Avesta. Med körkort och hundar samt Carina Olsson i bilen. Hon behöve skjuts till tävlingen och , ja, jag ställde upp. Hon lyckades skingra mina tankar från avhandlingen väldigt effektivt och jag har kunnat fokusera väldigt bra i loppen.
Dagens skräll: Zingo kom i mål i BÅDA loppen. 10 fel i varje. BRA!! Vi satte tysken. VI SATTE TYSKEN!
Dagens pucko: Matte hejade på Taggen lite extra i slalom. Han gick ur.
Dagens Nära: Spika gjorde ett klockrent agilitylopp men rev ett hinder. Snabbast tid och en tredje plats.
Allt firades med en kort grillning med Sörmlandsgänget och Gudrun & Camilla. Snacka om att Gudrun kan laga mat! Så gott...lamm, rotsaker och tatsiki. Det enda som fattades var väl en tyst Grönemeyer i bakgrunden. Gib mir mein Herz zurück. Du brauchst meine Liebe nicht.
Texten ligger i datorn, den fick en finputs mitt på dagen när jag hade stiltje mellan loppen. Den behöver definitivt min kärlek. Lite kärlek och eftertänksamhet så kommer jag i mål. Just nu är det bara ett rent helv... att vara doktorand, något jag aldrig kunnat föreställa mig när jag postade ansökan i januari 2005. Men mitt på dagen i Avesta i maj 2010 lyckades jag ändra lite i kapitel 2 så att det börjar ta form.
Det var då, när jag upptäckte att solen gassade på mina likbleka öronsnibbar vad jag faktiskt hade drömt under natten. Med ens blev det fullständigt reellt. Helt galet.
Jag drömde att det kom en hel skock på fyra-fem tjejer till tävlingen i Avesta som gick omkring med näsan i vädret. Det såg så roligt ut för nästipparna brändes bort. Helt väck bara. Lite som Mickis bröd vid grillen. Helt bortfläkta nästippar bara för att tjejerna höll dem envist i vädret.
Man slutar aldrig att förvånas. Kanske var det en sanndröm, kanske en metafor för något annat. Hur som helst, det var en riktig godsak att berätta för var och envar som ville höra på.
Så kul tyckte till och med Zingo, att han slickade hinderstödet med tysken.
WOW!
Kommentarer
Trackback
