Lovande änglar och dammsugare
Visst har jag väl påstått att solen alltid skiner i Uppsala? Idag gjorde den faktiskt det. Solen sken, himlen var alldeles klarblå och både Carolinabiblioteket, slottet och domkyrkan gjorde sig alldeles särskilt bra mot alla gula och orangefärgade löv längs med vägen från tågstationen till universitetet. Jag gillar Uppsala, jag förstår att folk vill bo där. Trots att det är långt till havet kan jag ändå förstå tjusningen med denna stad.
OK, jag är lite partisk. Jag medger det.
Min avhandling börjar ta form så sakteliga. "Du Johanna, das hier sieht vielversprechend [lovande] aus!" säger handledaren i fråga till mig strax innan halv ett på väg ner till Matikum. Jag blir skeptisk, jag menar - jag vet ju faktiskt med mig att jag egentligen hade behövt ett möte om en vecka för att hinna så pass mycket klart med texten att den skulle vara värd att diskuteras. Jag frågar om hon druckit något konstigt i kaffet på morgonen. Inte då, hon hade tydligen bara fått en rejäl koffeinkick.
Man får liksom tacka och ta emot ibland. Det är lite som när man råkar nolla ett agilitylopp för att domaren råkat missa ett hoppat kontaktfält.
Eller nä - det är nog inte så. För det slår rätt högt faktiskt att handledaren godkänner en text, i synnerhet när människan i fråga har en viss förmåga att hitta detaljer man inte sett själv. Att få kritik för en text är vardagsmat inom akademin och man får försöka vända det till något positivt även om det gör lite småont ibland. Fast just idag höll texten - jag är på sidan 33 av 225 och de första 33 sidorna ser helt OK ut. Bara jag får göra lite ändringar först så ska det nog hålla.
Solen sken som vanligt i Uppsala och min goda kollega sa då per Facebook "Wenn Engel reisen weint der Himmel". Det tyckte jag var vänligt. Det kanske är därför det är så fint väder i Uppsala? För att mina kollegor för det mesta behandlar mig vänligt?
Hur som helst, det som kryddade dagen lite extra var nog ändå de största dammsugarna jag någonsin sett. På väg genom gallerian sprang jag förbi ett konditori. Det gick bara inte. Jag bara måste ha - två stycken dammsugare. Det räddade nog hela eftermiddagen; jag är fortfarande mätt. Vi åt varsin. Och det var helt problemfritt att låta dessa dammsugare glida ner i kistan. En nöjd handledare är en bra handledare. Jag jobbar vidare på det.
Det känns helt OK att vara doktorand med ett helt år kvar av finansieringen, men en modell som verkar hålla för rätt kritiska blickar och med ett teorikapitel som tycks stå stadigt förankrat i den hårdaste Uppsalalera man kan tänka sig.
Det hade aldrig gått om jag inte haft mina hundar, det är då helt säkert. Att få välbehövliga avbrott från den tuffa pressen att prestera geniala texter på löpande band är ett omänskligt tillstånd som endast är uthärdligt under förutsättning att det finns ett andningshål och jag är så glad och tacksam över att jag har det.
Om man ständigt går omkring och tänker på allt det man inte har i stället för på det man faktiskt har och är glad över det finns det en stor risk att man blir olycklig. Jag motarbetar det, gläds åt en dag i Uppsala även om jag blir helt slutkörd när jag kommer hem igen och jobbar vidare. Dags för lite modellerande igen.
OK, jag är lite partisk. Jag medger det.
Min avhandling börjar ta form så sakteliga. "Du Johanna, das hier sieht vielversprechend [lovande] aus!" säger handledaren i fråga till mig strax innan halv ett på väg ner till Matikum. Jag blir skeptisk, jag menar - jag vet ju faktiskt med mig att jag egentligen hade behövt ett möte om en vecka för att hinna så pass mycket klart med texten att den skulle vara värd att diskuteras. Jag frågar om hon druckit något konstigt i kaffet på morgonen. Inte då, hon hade tydligen bara fått en rejäl koffeinkick.
Man får liksom tacka och ta emot ibland. Det är lite som när man råkar nolla ett agilitylopp för att domaren råkat missa ett hoppat kontaktfält.
Eller nä - det är nog inte så. För det slår rätt högt faktiskt att handledaren godkänner en text, i synnerhet när människan i fråga har en viss förmåga att hitta detaljer man inte sett själv. Att få kritik för en text är vardagsmat inom akademin och man får försöka vända det till något positivt även om det gör lite småont ibland. Fast just idag höll texten - jag är på sidan 33 av 225 och de första 33 sidorna ser helt OK ut. Bara jag får göra lite ändringar först så ska det nog hålla.
Solen sken som vanligt i Uppsala och min goda kollega sa då per Facebook "Wenn Engel reisen weint der Himmel". Det tyckte jag var vänligt. Det kanske är därför det är så fint väder i Uppsala? För att mina kollegor för det mesta behandlar mig vänligt?
Hur som helst, det som kryddade dagen lite extra var nog ändå de största dammsugarna jag någonsin sett. På väg genom gallerian sprang jag förbi ett konditori. Det gick bara inte. Jag bara måste ha - två stycken dammsugare. Det räddade nog hela eftermiddagen; jag är fortfarande mätt. Vi åt varsin. Och det var helt problemfritt att låta dessa dammsugare glida ner i kistan. En nöjd handledare är en bra handledare. Jag jobbar vidare på det.
Det känns helt OK att vara doktorand med ett helt år kvar av finansieringen, men en modell som verkar hålla för rätt kritiska blickar och med ett teorikapitel som tycks stå stadigt förankrat i den hårdaste Uppsalalera man kan tänka sig.
Det hade aldrig gått om jag inte haft mina hundar, det är då helt säkert. Att få välbehövliga avbrott från den tuffa pressen att prestera geniala texter på löpande band är ett omänskligt tillstånd som endast är uthärdligt under förutsättning att det finns ett andningshål och jag är så glad och tacksam över att jag har det.
Om man ständigt går omkring och tänker på allt det man inte har i stället för på det man faktiskt har och är glad över det finns det en stor risk att man blir olycklig. Jag motarbetar det, gläds åt en dag i Uppsala även om jag blir helt slutkörd när jag kommer hem igen och jobbar vidare. Dags för lite modellerande igen.
Kommentarer
Trackback
