Johannas hundar

Herrejisses, min sedan ett år kastrerade labrador har ersatt intresset för löptikar och hundar generellt med mat. Och det är ett perfekt intresse om man bor i ett bostadsområde där dagis brukar valla sina barn i den skog vi promenerar i. Dagisbarn lämnar efter sig allt möjligt smaskens, allt ifrån bullrester till resultatet av bullätandet, mer eller mindre dolt i vitt toalettpapper. Att släppa labradoren lös blir alltmer komplicerat eftersom han helt sonika, sex år gammal, tvärvägrar kännas vid både inkallningssignal och sitt namn. Jag ger upp, dagisbarnen vinner och min hund har fått ett nytt koppel. I förrgår rastade han sig långt borta, alldeles ensam i skogen - trodde jag. Det visade sig att han länsade dagisets korvförråd. Eller ja - ha försökte. Som tur var hade de redan käkat färdigt, men jag undrar ändå... Om det kommer en stor labrador farande - varför försöker de inte jaga bort den? Jag menar - han är ju rätt lättskrämd om man bara säger åt honom att springa undan. Nu bortser jag helt ifrån det faktum att jag är en urusel hundägare som släpper min hund lös utan att han kommer tillbaka när jag så önskar. Om det kommer en stor älg farande mot min bil så nog 17 försöker jag i alla fall att jaga bort den och flyr väl först när jag märker att den är hög på äpplen och inte vid sina sinnes fulla bruk. Men att stå helt handfallen - det fattar inte jag. Men det är väl så om man inte är van vid djur, som stadsmänniskor inte är. De har tappat all vett och sans angående relationen till djur och natur att de inte ens kan närma sig dem utan att stamma.

Ungefär som jag med dagisbarn då, typ.

Bortsett från att jag brukar behandla dem som hundar - "Braaaa" - "Nej!". Jag har faktiskt jobbat på dagis en hel dag i min karriär. Jag gjorde inte om det. Fy vad tråkigt det var. Sedan jobbade jag på lågstadiet en dag som musiklärare. Då skrämde jag slag på klassen efter att ha låtit en varning få en konsekvens. De trodde visst att vikarier inte kunde mena ett "Nej!" och när jag gjorde det blev de livrädda. Jag var inte ens arg, jag bara flyttade på en stol med en elev på bara för att han inte kunde låta bli några pärmar bredvid sig. Så dagiset i skogen ska nog vara lyckligt för att det bara var en snäll labrador som kom farande och inte den snälla labradorens elaka matte. Eller hur man nu ska definiera mig....

Så nu får labradoren använda sitt koppel ännu mer än tidigare och jag drömmer om att flytta till något ställe där folk inte lämnar barnblöjor och kolapapper efter sig på min rastningsrunda. Att promenera med spanieln lös är förträffligt eftersom den inte bara motionerar sig själv utan även drar med sig Taggen i sitt race. Undrar just om Taggen kommer att börja kuta runt i sökmönster á lá Spaniel om några veckor, en sak är säkert och det är att han får motion så att det både räcker och blir över. Med tanke på hans apporteringslust är det inte helt otänkbart att det är möjligt att göra spaniel av honom. Och under tiden Taggen blir spaniel blir labradoren sällskapshund. Ombytta roller - men de fyller ju sin funktion!

Hästar är bra märkliga djur. Hundar lär sig ju genom upprepning, och ju mer belöning de får för ett beteende desto mer tenderar det beteendet att öka. Hästar fungerar inte så. De styrs i stället av sin kropp. Rökkvi, min medryttarhäst har generellt en stel vänstersida. Det betyder att han har jobbigt att böja på kroppen i vänster varv men i höger varv går det utmärkt. Det visar sig även i gångarterna som blir bättre i höger varv. Utom igår då. Helt plötsligt kunde han inte trava på böjt högerspår utan började bara tölta direkt. Efter en timme klarade han trav i böjd höger sida. Då skrittade vi av.

När jag sedan hängde tillbaka sadeln såg jag en röd katt som låg och flämtade och jamade på stallbacken. Han hade släpat sig dit, förmodligen blivit påkörd någonstans. Stackarn! Det var inte annat att göra än att ringa till grannen och be honom komma med bössan.

Det är lätt att vara kaxig och säga att "det är bara att skjuta katten!" men det är fråga om ren arkebusering. Jägarn var inte så kaxig han heller, ställde tusen frågor om katten så att ingen skulle göra anspråk på den. Nu är han i varje fall i katthimlen och jagar möss för glatta livet där inga dumma människor kan köra på honom.

Igår testade jag att ha Taggen med de andra i stallets hundgård och det fungerade kanon, han försökte inte rymma utan var nöjd och glad över sin nya lekkamrat, storpudeln Vixie. han charmade alla och jag kunde förstås inte låta bli att skryta över hans bedrifter i helgen. Folk är roliga, de skiter fullständigt i sådana saker. "Jaha" hasplade de ur sig - "men sååå söööt han är! Vad är det för ras? Hur gammal är han?"

Jag försökte stolt deklarera denna hunds fantastiska anor, men det var de inte intresserade av.

Tur att det finns hundar till alla efter var och ens syften.

Spika och Zingo börjar vänja sig men tycker allt att det är hemskt att matte är på andra sidan staketet och gullar med ett stort djur som låter annorlunda. De blir griniga över att inte få min odelade uppmärksamhet men samtidigt är det nog bra för dem. Ibland behöver hundar distansieras, stallet är ett bra sätt.

Vi tränade i ridhuset i söndags. Taggen börjar fatta tunneln! Kanon - då får jag ett hinder att träna upp framåtdrivet med. Tunnlar brukar vara favoriter för de flesta hundar, lite som titt-ut-leken för småbarn: "Nu är det mörkt!!! Nu är det ljust igen!!!". Han sprang som attan på leksaken efter hopphinder, det ser bra ut. Härligt att jobba med en hund som det är så bra drag i, livet blir alltid mycket enklare då.

Zingo är nog den av mina tre som just nu är roligast att träna för han är så tacksam att nöta med. Typiskt retriever, de kan göra om samma sak 100 gånger och är lika glada sista gången. Spika däremot, jaktcockern, hon har ruttnat på tredje försöket. Jag blir irriterad då för att hon inte springer och så springer hon ännu mindre. Jag behöver nog helt enkelt bygga upp enkla banor med rakor - sväng - raka - sväng - raka så att hon lär sig att springa fort HELA vägen, och att lita på att det är OK att springa. Det märks så väl att jaktträningen och agilityträningen är så nära varandra i beteendet hos hunden, men inte i träningsformen och det är nog svårt att kombinera. Att ena stunden bromsa hundens initiativ (jakten) och sedan gasa hundens initiativ (aglityn) verkar vara svårt för en cocker att acceptera. Labben däremot är mer som en terrier. "Shit happens!" och så gasar de lite till.

När snön smält bort ska vi börja träna ordentligt!

Jag tänkte bara förtydliga en sak om kritiken mot cairnboken igår. Jag glömde ju skriva att den har bra saker. Utsidan är fantastiskt fin. Där sitter nämligen Taggens pappa i egen hög person. Och så är det bra att den riktar sig till den vanlige hundägaren och inte till sådana som mig. Men boken hade tjänat på en ny disposition av kapitlen, samt en korrekturläsning. Jag som jobbar med texter dagligen ser inte bara att något inte stämmer utan vet också direkt varför och det är jättesvårt (omöjligt?) att som lekman se de sakerna. Det enda man märker är möjligen att texten på vissa avsnitt blir svår att följa, ofta beror det på att författaren skapat tankeluckor mellan meningarna eller blandat flera ämnen i samma stycke. För några år sedan gavs en bok om agility ut och författaren hade inte ens kollat igenom tangentfelen, "aligity", "agilitty" och "agitily" stod på flera ställen, när författaren egentligen menat "agility". Det är så himla onödigt! Om man nu ska satsa så mycket pengar på att ge ut en bok måste sådana saker vara borta! Varje text måste korrekturläsas av olika typer av människor (en journalist, en författare, en expert på området, en docent i svenska osv.) flera gånger för att bli bra. Mina studenter har jättesvårt att förstå det igår. Jag tipsade en student igår om att jobba med sin inlämningsuppgift i tre timmar. Tre timmar är liksom ingenting med mina mått mätt, studenten sa: "Jaha! Så pass mycket alltså!" Textbearbetning är alltså oerhört underskattat generellt och den nöten går man bara på först när man utsatt sig själv för det. Jag har en kompis som gett ut en bok efter mycket om och men men som slarvat med korrekturen. Hon trodde hon redan var en auktoritet på området och behövde inte någon annan korrekturläsning. Resultatet? Boken blev sågad i en recension och det ledde till att den säljer dåligt som kurslitteratur.

Det där med att kritisera någon annans text är jättekänsligt, författaren tar det kanske personligt, ungefär som hundägare. Om hunden har krokiga framben betyder det att ägaren har skeva armar, fast man egentligen jämför äpplen och päron. Kritik leder inte till negativa effekter, det leder till att något blir bättre, och det är ju det alla vill uppnå, att det man arbetar med blir så bra som möjligt.

Så tänker jag när jag skriver. Trots att min text blir kritiserad så fort jag lämnar iväg den på korrektur blir jag inte så ledsen, jag lämnar iväg den för att jag kört fast och behöver input på hur jag ska vidareutveckla den. Det är väl därför vi ställer ut och prövar våra hundar till viss del, vi vill ha input på om vårt arbete är på väg åt rätt håll. Och när man då får reda på att det är rätt väg - då bir man ju jätteglad. Ungefär som när min handledare säger "das hast du gut gemacht" om min text. Jippi! Och om hon då säger att mina rubriker är korkade, så betyder det att de är korkade i dagsläget men inte att de kommer att vara det i tryckt text. Kritik är således inte destruktivt, det är i en konstruktiv form något av det bästa som kan hända.

Först och främst vill jag verkligen TACKA ALLA för alla fina kommentarer och lyckönskningar till Taggens fina pris i lördags! Jag blir så jätteglad för alla som gläds med oss, jag tror fortfarande knappt att det är sant. Taggen tar dock det hela med ro, ligger på rygg på sin kudde i sängen och snusar med nosen mot sina små söta tassar. Zingo och Spika snusar bredvid. Spika har helt andra talanger men det är inte tid för att visa dem så här års, och Zingos talanger har väl nått sin kulmen, bortsett från hans stundande lydnadskarriär. Hela hundflocken mår i varje fall bra och är nöjd med tillvaron.

Jag kan inte jobba pga. mina hundar. Det är precis som vanligt när jag vunnit något viktigt. Jag bloggar i stället.

Nackdelen med bloggens struktur är att ett inlägg flyttas ner så fort man skriver ett nytt. Om man då berättat nå't kul som jag gjorde i lördags, ja - då vill jag inte skriva något mer alls. Jag vill fortfarande vinna BIS- inte byta ut presensformen mot preteritum eller perfekt. Men ett nytt inlägg tar inte bort BIS-titeln. Rosetten ligger oupphängd kvar hemma uppe på extrafrysen, och jag vet inte om jag ska börja hänga upp rosetterna igen. De gamla viktigaste rosetterna har jag satt i en tavla som jag har i extrarummet, och Zingo löste rosettproblemet som valp. En dag när jag kom hem hade han helt sonika hoppat upp på väggarna och käkat cert- och BIR-rosetter så det stod härliga till. Han strimlade allas utom Tambos (min första labbes) rosetter, kanske för att han visste att jag aldrig skulle förlåta honom för det. Så han tog initiativet till att slänga rosetter som inte har ett värde. Därför kastar jag de flesta agilityrosetter, eller låter dem hänga på hundburen i bilen tills de går sönder. Då brukar det vara läge att byta ut dem mot nya.

Men... en BIS-rosett kan man väl inte göra så med? Jag menar, det lär dröja innan det händer igen. Inte 17 kan man häda och kasta en BIS-rosett. Jag har trånat efter en sådan i 15 år. Frågan är därför inte OM jag ska hänga den på väggen - utan VAR. Hrm, jag ska nog göra om lilla rummet till hund- och trimrum, där får rosetten hänga. För Taggen har faktiskt uträttat stordåd. Vi ska åka på utställning i Sollentuna i Grand danois-klubbens regi den 28 mars men det känns lite fånigt nu, även OM han skulle vinna skulle jag nog inte ta det på samma allvar. Han vann trots allt på terrierklubben - det slår högre än en vanlig inofficiell utställning.

Faktiskt.

Igår på tåget läste jag igenom hela Cairnboken som rasklubben gett ut. Jag tänker inte skriva mina förbättringsförslag här i bloggen, det ger ingen avsedd verkan, men den behöver helt klart omarbetas, inte så mycket språkligt på det grammatiska planet (bortsett från några störande kommateringsfel) MEN texten är i vissa fall osammanhängande. Vad synd när klubben lagt ner arbete på att skriva en fin bok om cairnterriern! Jag vill däremot citera två tankvärda avsnitt:

"Sammanhållningen är fin bland cairnutställare och trots att konkurrensen är hård sammanstrålar de ofta och har trevligt ihop. Alla nya är välkomna!" (51)

Det låter fint, men jag är inte korkad. Jag har varit med förr. ALLA människor är inte idioter men ALLA människor är inte trevliga heller. Och alla hundar går inte ihop med varandra, precis som människor. Det är inget konstigt med det. Om nu raden ovan hade stämt, hade flera kommit fram och växlat några ord med mig i lördags, och det gjorde några. De hade norfolkterrier, de hade andra raser, det var några okända MEN som hade anknytning till Taggens släktingar som kom fram och gratulerade. Men någon "sammanstrålning" kan jag inte riktigt tala om, faktiskt. Jag råkade applådera av misstag och rent spontant när någon klass var färdigbedömd, jag gjorde inte om det. Man kan tycka vad man vill om sina konkurrenter, men man kan faktiskt applådera den hund som vinner även om man själv tycker att det är fel val. Vi är inte där för att döma själva, vi är så förbaskat stendumma att vi BETALAR för att höra någon annans persons åsikt om vår hund. Nog 17 kan vi följa reglerna i spelet och gratulera den som vinner! Nu sticker jag ut hakan igen, usch och skäms och hoppas ingen får några repressalier pga. detta (för jag vet minsann hur hundfolk kan vara), men det där citatet stämmer inte. Som vanligt har olika sociala konstellationer bildats runt en kennel eller två, och det är klart att de håller på sin struktur. Men man måste faktiskt kunna erkänna att ens rival har en vacker hund, även om man inte tycker om personen. Hur blir det om vi inte vågar stå över personliga åsikter? Detta gäller så klart inte inom cairnklubben specifikt, utan är för mig ett ganska generellt beteende inom många, många raser.

Fast det kan komma något positivt av det där också. Inom norfolkrasen har vi i Sverige två separata linjer pga. att uppfödarna bildat sociala bindningar som styr aveln. Den ena linjen är infekterad med hjärtfel som inom Cavalieren, den andra är fri. Så det kanske finns en logisk förklaring - bråken inom rasklubbarna ska leda till att vi behåller vissa hundar friska, lagen om naturens urval. Endast den starke överlever, det är väl samma princip.

Mitt syfte med att ställa ut är i första han att titta på fina hundar och umgås med dem jag tycker om. Jag är inte speciellt ledsen för att jag mer eller mindre fick gratulera mig själv efter BIR-et, för de som jag verkligen ville skulle bry sig gjorde det. Och det räcker och blir över för mig. Och att alla nya är välkomna? Jo, det tycker jag väl, trots att jag har en fin hund. Det som är positivt nu är att cairnklubben tagit bort tävlan om årets cairn. Jag behöver alltså inte vara rädd för att folk är trevliga mot mig för att jag ska ställa ut så att de får fyllnadspoäng. Årets cairn utses på basis av antalet slagna hundar; som ägare till en halvskaplig hund är du således välkommen att ställa ut då du inte kan vinna men ger vinnaren mer poäng så att den kan slå sin värsta fiende och så blir du en del av det sociala kriget i jakten på framgång. Och nu har jag  ingen halvskaplig hund - om det funnits ett Årets Cairn hade jag direkt blivit ett hot. Det kanske jag är ändå, tänk om Taggen fortsätter i samma stil, då är inte förklaringen långt borta varför de sociala konstellationerna blir starkare och starkare. (Fast det fenomenet är inte begränsat till hundutställningar, det är likadant överallt där det finns en social kraft som styr - vi har det inom agilityn och jaktproven också).

"Avla bara på friska, sunda individer av hög kvalitet så kanske du är framgångsrikast så småningom." (sid. 70)

Ja, detta är väl problemet. Det handlar om att bli bäst.

Vila i frid Kotten. Martin Phillips i England ville så förbannat gärna ha den där Crufts-rosetten och han offrade dig och dina förfäder i jakten på den. Han skickade en hjärtsjuk hund till Sverige och han visste att flera i släkten dött vid 7 års ålder.

Jag tittar på BIS-rosetten igen. Den är fin. Jättefin. Rosa och vit, och på mittenbandet står "BIS-1". Taggen nosar på benet på mig, och jag lyfter upp honom. Jag har världens finaste valp. Och världens finaste jaktcocker och labrador. Zingo har inte vunnit så fina rosetter men det spelar ingen roll. Det är inte rosetten som gör hunden. Det är väl klart att jag blir glad för den, inget snack, men om han inte hade vunnit hade jag inte älskat honom mindre för det. För mig handlar inte framgång om att köra med fula tricks eller falskt spel, jag ska ha kul på min fritid, och ett uteblivet "Grattis!" tar inte musten ur mig för det. För... ni som gratulerade menade det - och det har ett väldigt högt värde!

OK, jag ska inte hyckla. Jag vet att Taggen är fin. T o m människor som inte håller på med hundar kan se det. Så det är inte konstigt att man åker på hundutställning med en viss förväntan, men som alla vet är det inte jag som dömer, och tur är väl det. Man undrar hur det skulle sluta...

Upp i ottan, förväntan på max. In med hundarna i bilen, sedvanlig McDonaldsfrukost (den enda stund på dygnet jag kan tycka att det är GOTT) och sedan ner till Nyköping. In med hundar genom veterinärkontroll, in med de stora i sin bur, den lille i sin och sedan återstår väntan. Nåväl, lite kammande också, herrejisses, han blir inte utställningssnygg av sig själv.

Rasringen gick bra, Taggen tävlade mot två hanar i sin klass. Han vann.

Sedan tävlade han mot tiken. Taggen vann och blev BIR. Inte förvånande kanske, men väldigt mycket mera kul. Taggen hade skitkul i ringen och jobbade jättefint även om nog pipråttan drog det kortaste strået. Kamptrasan var helt klart mera värd när han började bli trött.

Anna-Lena Munkvall tyckte så här om honom:
"Mycket fin hanvalp med härliga proportioner. Fint huvud och uttryck. Mörka, små, välplacerade ögon. Välplacerade och välvisade öron. Härliga vinklar fram och bak. Mycket välkroppad. Härlig päls. Rör sig fantastiskt för åldern."

Det var väldigt kul att träffa en massa gammalt norfolk-folk, men ingen noffe är så klart lika söt som Kotten.

Vid lunch hann jag med ett kort besök hos Melanchtons lilla son Beskow, en jättefinkattunge runt 8 veckor. Han är till salu om någon är sugen på en birmakatt.

Sedan tillbaka till utställningen igen med lite nervös väntan inför BIS-finalerna. Jag visste ju att Taggen är bra och kände i tävlingsnerven att han skulle kunna ge de andra valparna en bra match. När jag ställde honom på bordet i uppsamlingsringen sa domaren Gertrud Hagström bara "Wow! Vilken päls!!" Hrm, det börjar bra tänkte jag och vi travade in i ringen. Taggen visade upp sina fina flytande rörelser och ställde sig snyggt och blev utplockad bland de fem bästa. Vid varje placering var jag beredd  att gå och ställa mig, men inte var det Taggens tur förrän ALLRA SIST: Taggen blev BEST IN SHOW-valp 4-6 månader.

Jag nästan grät.

Kan ni fatta - min lille söte Taggis var vackrast av dem alla.

Sedan fick vi tävla mot den äldre bästa valpen, en borderterrier. Inte heller den rådde på Taggens charm och utstrålning så till slut blev Taggen

BEST IN SHOW-valp.

Rottriver's Beefeater. Sug på den, det var som fan. Nog för att jag hade en dröm om att vinna med honom, men att den slog in! Otroligt. Och ännu bättre: Lilla nobody-i-utställningsvärlden-lilla-jag höll i snöret. Det betyder ju att Taggen är ÄNNU finare, han behövde ingen snörhållare för att bli bäst!

Fast nu är det ju så att han inte stiger i värde pga. en rosett. Herrejisses vad jag älskar den hunden, han är världens underbaraste valp. Och det allra bästa av allt:

Han är MIN.



Taggen vann:
3 rosetter
1 almanacka för 2009 som jag ska ha på jobbet
1 attraktiv pokal
1 leksak (hundben)
1 leksak (gummifrisbee) men den ska jag ha som targetplatta. Skitbra med gummi, blir inte blött och ligger still.
1 paket hundkex.

Paloma är superdräktig nu. Inte så att hon vaggar när hon tar sig framåt än, nej då; motion får hon allt så det räcker och blir över. Taggen ser nämligen till att hans bästis katten håller i. Snart blir hon förmodligen lugnare när magen blir större. Det verkar finnas två bebisar i magen, i alla fall är det så många fosterblåsor som jag kan känna. Hon har lite drygt tre veckor på sig så har jag tur blir det någon mer. Ja bara allt går bra, det är det allra viktigaste!

Igår snöade vi in så att sätta sig i bilen och åka ut till ridhuset var ingen idé. Ingen av oss var sugna på att åka ut på snorhala vägar bara för att springa några varv. Jag lät mina springa lite i snön här hemma i stället, det var minst lika uppskattat. Taggen har skitkul när han försöker sätta efter Spika i snödrivorna. Förmodligen kommer de ha jättekul ihop när han blir större, tänk vad han ska leka med henne. En spaniel liksom bara bjuder in vilken slöfock som helst att springa. Inte för att Taggen är en slöfock, det vore en stark överdrift.

I stället åkte vi hela vägen ut till Västerhaninge, jag och Taggen och hälsade på pappa och hans matte. Det var jättetrevligt, Lennart är minsann än sjusärdeles till Cairnterrier, inte konstigt att min valp är ett sådant underverk med sådana föräldrar. Vilken tur att jag fick köpa honom... Nu vill jag inte ha någon annan i hela världen.

Det är rätt svårt att ha självdisciplin med en valp i lägenheten, särskilt som han är av den morgontrötta typen. I morse kom jag upp en hel timme för sent för att han (hrm...) inte ville gå upp. Han trynade vidare på sin kudde han stulit av Zingo; det har blivit en slags rockad i tågordningen i sängen. Taggis var i varje fall så söt och gosig att jag inte kom upp i tid... men det gjorde inget. Jag kunde ju bara komma hem en timme senare i stället.

Nu är det inte så många dagar kvar till D-Day på lördag, jag håller tummen för Taggis. Vi har i varje fall alla förutsättningar för en trevlig dag.

Smolk i bägaren är det dock eftersom vårt lägenhetshus blev utsatt för ett brandattentat förra veckan. Jag har smält det nu men det var rätt otäckt, några snorungar eldar i sopnedkasten. Det är så otryggt att vara på jobbet och inte veta om hundarna lever när man kommer hem, jättetrist är det. Det värsta är inte att de eldar, det värsta är att jag inte kan flytta eftersom det inte finns några lediga lägenheter jag har råd med på några schyssta områden. Och flytta från stan har jag inte lust med heller, jag har ju bosatt mig här. Och ska jag behöva flytta för att några snorungar har tråkigt på fritiden? När brandmännen åkt hade de varit i porten och skrivit bredvid sopnedkastet "Tror ni vi ska sluta eller". Kan man bli mer provocerad än så där? Förhoppningsvis ska polisen öppna ett lokalkontor här snart så det blir lite bättre, men undrar om det hjälper. Jag har ingen lust att bo där polisen måste ha ett kontor för att det ska vara lugnt. Och igår kväll fyrade de av några jäkla bomber utanför mitt fönster, direkt utanför fritidsgården. Har de ingen som säger åt dem att de inte år skjuta eller vad håller de på med?!!

Som sagt, det värsta är inte att de förstör, det värsta är att jag tvingas välja att stå ut med det eftersom jag inte stått i bostadskön sedan 100 år innan jag blev påtänkt. Och att köpa ett hus här är helt omöjligt.

Suck.

Jag trodde att TV hade lyckats med något. Eftersom det är så "inne" med hund just nu och att folk äger TV-apparater och förhoppningsvis tittar på innehållet någon gång ibland hade jag hoppats att ovanstående fras var bortpräntad ur folks medvetande en gång för alla. Men nej, återigen är det någon dåre som inte fattat ens det mest fundamentala om hundar och hundars sociala liv. Det är inte roligt att bli hälsad på! Speciellt inte om man är fastbunden i ett koppel och den andra hunden kommer med öronen fram, med ett väsande flåsande och en matte i andra änden av kopplet som inte kopplar mellan hjärncellerna. Min lilla gulliga labrador förvandlas till ett monster om hundar drar fram till honom. Han har lärt sin läxa efter att ha blivit påflugen en gång för exakt två år sedan.

Min bil är äntligen laglig även om det i år gick på knappt 4000 spänn. Nåväl, bromsarna slits, inte mycket att göra. Sätter fast hundarna utanför verkstaden och ser en tunn tjej komma gående med en stor goldenhanne. En vit sådan, av tvättäkta utställningsmodell. Hon har säkert sett en bild på en valp, tyckt den var söt och övertalat sambon att få släpa hem en sådan. I början av hundägandet släpade hon på valpen, numera släpar hunden på henne.

Jag förstår att de ska gå förbi där jag bundit upp hundarna och står kvar tills hon går förbi. Men hunden tänker gå fram och hälsa på min labrador, mitt i smeten står Taggen och jag ser värsta slagsmålet framför mig. Så jag säger åt bruden på skarpen att gå därifrån. Det är då, när jag tar mitt ansvar som hundägare som hon struntar i sitt och börjar berömma hunden med en vänlig ton för att den vill skapa ett slagsmål. Hon ser det verkligen inte så, och släpar en motvillig hund bortåt. Jag får upprepa kommandot och till slut peka med hela armen, bruden fattar verkligen inte vad hon håller på att ställa till med. Jag tänkte gå efter när hunden var ur säkert avstånd men jag orkade bara inte, ibland om det är lönt gör jag det, annars inte. Det är ofta hundar jag möter igen och då vinner jag ju på det, men i det här fallet hoppas jag slippa se hunden igen. Och vi promenerar aldrig där så sannolikheten är liten.

Men hur KAN MAN bara vara så DUM?! Har inte Cesar Millan, Barbro Börjesson, Jeppe Stridh, Fredde Steen, Hundkoll osv. uppfyllt sin funktion i media? Med denna hjärntvätt borde folk fatta att hunden är en hund, inte en liten plyschnalle man kan gulla med jämt.

Och jag tänker på hunden. Usch.

Efter att jag fått ut bilen drog vi iväg och handlade pipråttor. Det var mycket roligare. Nu för tiden finns det roliga pipråttor i festliga färger. Taggen är stennöjd, han travar på som 17 om man håller en sådan framför nosen på honom. Som sagt, tävlingsnerven är i kläm...


Bilden är så cool tycker jag, trots att han sitter lite i obalans. Snön i pälsen gör sig så bra mot det ljusa bordet, det blir en häftig effekt med pudret i skägget.

Hrm, tävlingsnerven ligger hårt i kläm. I varje fall efter att jag och Krister fotade Taggen igår. Say no more...

Herrejisses, vad klockrent Mia&Klara lyckas gestalta hundinstruktören! Jag sitter i min poängfåtölj och asgarvar under tiden som Görel hasplar ur sig den ena klyschan efter den andra. Hur många gånger har jag inte själv suttit och irriterat mig över att folk förutsätter att alla älskar deras [odrägliga] barn över allt annat och sedan när man kommer med sin hund så blir den ratad och förlöjligad. Det är barntillåtet överallt men här blir jag minsann uttittad när jag promenerar med mina hundar i mitt eget bostadsområde. Hrm, ibland skulle det inte vara dumt med ett barnförbud.

Särskilt borde skolklasser förbjudas åka på SL:s bussar, vet inte hur många gånger jag med nöd och näppe hunnit med mitt pendeltåg för att en skridskoåkande skolklass har trängt sig på. Det är minsann OK men åker jag i en halvtom buss med en liten hund, nä då blir vissa medåkare hysteriskt rädda och därmed sura. Hunden är en naturlig del av vårt samhälle så då borde den ju åtminstone vara jämställd med ett barn.

Nu är jag förvisso till viss del ironsk, för egentligen är jag rätt glá i ungar, har ju själv jobbat som mellanstadielärare ett helt år. Jag behandlade dem som hundgårdshundar, det fungerade utmärkt. De älskade mina belöningssessioner och passade sig noga för att jag skulle bli arg. Det fungerade, jag fick minsann en sång skriven till min ära på skolavslutningen. Kan man få ett bättre betyg?

Idag irriterar sig dessutom Görel på skitande människor i skogen. Ja hur många gånger har jag inte svurit över smaskande hundar som glatt tuggar i sig resterna av en barnblöja eller en rejäl skithög. Usch vad äckligt det är, och så har folk mage att gnälla över lite hundskit. Jag trampar då hellre i en hundskit än i en barnskit, det är nåt som är säkert.

Görel kör sin pedagogiska stil till fulländning. Just när hon i sitt försvarstal till hunden nästan börjar gråta får hon tröst av kursdeltagaren kommer den klockrena kommentaren i rubriken. "Nej, ge mig ingen belöning nu för jag har inte gjort rätt". Precis så är det, belöning på rätt ställe och straff på rätt.

Idag gjorde jag något väldigt sällsynt på träningen. Jag blev sur på Spika för hon drog runt på banan som om den vore hennes egen. Det är inte bra att bli sur på en hund jag vet det, men ibland kan det löna sig. Jag upptäckte att de promenader hon fått där hon fått springa lite väl mycket på egen hand, för att jag är lat och slö, gjort henne självständig även på agilitybanan. Intressant det där, samma beteende i skogen, på Hesselbyholm i fasanmarken som på agilitybanan. Är det jaktbeteende så är det, och hon jagade lite väl mycket på drevermanér att hon åkte av banan. Det gjorde susen, nästa gång sprang hon mycket bättre.

Zingo visade sig vara nästan perfekt idag, han fungerade jättebra och klarade den svåra banan vi satt upp helt tvärtemot vad jag trodde han skulle. Efter träningen var jag riktigt nöjd. Taggen skötte sig också bra, han är så söt när han knatar runt mina fötter när vi plockar in hindren. När jag ropar på honom kan han inte komma fram fort nog, han springer så hans små tassar nästan går av på mitten. Allra bäst gillar jag nog att han är så extremt kontaktsökande, när jag bara gick ifrån honom idag sprang han runt mig och ställde sig framför mig för att kunna få kontakt. OK, det beteendet brukar ju generera godis, men det är skönt att han anammat det. Namnträning är ovärderligt på en valp!

Det blev ingen lyckad tävling. Jag bröt efter att Zingo sprungit till mig på platsen efter fem sekunder. Gud vad trött man blir. Väl hemma gick jag igenom hela datorn på presumptiva platsliggningskompisar. Han måste helt enkelt lära sig att det finns ett "måste" och ett "tryggt" och ett "kul" i att ligga plats. Han är helt fixerad vid mig, hans separationsångest går igenom även här. Han bara måste vara under sin mattes skinn, alternativt snusa på hennes kudde. Ja hundar för märkliga ibland. Jämfört med Spika då som bara vill ha sin godis, vem som delar ut den det kvittar helt.

Innan klubbens årsmöte körde vi lite på klubben och jag fick fram exakt samma beteende eftersom en schäfertik låg bredvid. Att påtala missnöje och gå tillbaka med honom i koppel verkar fungera bra. Nu måste vi träna - massor på platsliggningar! Och det som är så tråkigt moment...

Taggen skötte sig utmärkt på årsmötet. Först tyckte han nog att det var lite otäckt att gå in i ett hus fullt med människor, men efter 15 sekunder kom han på att det nog var lattjo i allafall. Svansen viftade nog i en kvart på honom, för att det fanns en massa människor som ville hälsa på min skotska terrier.

Jo, han är liten, strävhårig och svart. Det är kriterierna för att få kallas "skotsk terrier".

Kruxet är bara att han inte är svart. Inte om man tittar noga på sidorna...

Efteråt testade vi lite apportering i snön men det var ingen hit att bära den med is på, gummibollen i snöre var roligare. Den tog han fint och lämnade i hand mot en godis. Han är hur trevlig som helst!

Nu ska vi titta på melodifestivalen!

Kolla in bilden. Det är mitt dammiga tangentbord. Om man spanar riktigt noga mellan de svarta tangenterna ser man tydligt spår av birmakatter och tre hundar av olika raser. Det är bara Taggens hår som inte syns än. Kottens hår finns det ett och annat av, de får allt vara kvar som minnessten över honom. Men det är en knapp som är lite extra nött. Man borde alltså kunna fastställa det språk datorn mest används till genom att efter fyra års nötning se vilken tryckt bokstav som försvunnit.



I tyskan är ändelserna enormt viktiga. Om det står "-e" eller "-en" i slutet av ett ord kan göra om betydelsen enormt. Därför är "N" nästan helt utnött på min dator. Den bokstaven är helt klart frekvent i tyskan. Kanske den mest frekventa?

Vi är vänner på heltid, jag och hästen. Det är riktigt jobbigt. Ju mer jag är i stallet desto värre blir det. Som vuxen har man inga föräldrar med konstiga intressen som sätter käppar i hjulet utan man kan bestämma helt själv vad man ska lägga sina slantar på. Och det är ingen som undrar om det är värt 3000 spänn i månaden för att få skumpa runt på en grusig plätt alternativt en sväng i skogen. "Akta dig" sa min chef, tillika hästägaren, när jag berättade om min vackra medryttarhäst. "Det kommer att bli dyrt" fortsatte hon med eftertryck.

Dagen efter är värst, för ridningen är så oerhört rolig att jag bara vill ha mer hela tiden. Men plånboken skriker högt i protest och ett sunt förnuft kan räkna. Jag tänker inte dra på mig en massa skulder för att jag gillar att böja islandshästar i sidorna. Nej, ordning måste råda. Men jag behöver en häst.

Suck, de där kräken är dyra. Faktiskt värre än en bil att underhålla. Man måste sätta skor på dem, fast det kan man lära sig själv i och för sig. Då kostar bara pjucksen. Sedan ska den försäkras och det är inte gratis det heller. Och så ska man ha bensin för att ta sig till och från stallet. Det är inte heller gratis. Sist men inte minst ska kraken ha mat. Min häst behöver förvisso inget stall, men han behöver käk tre gånger om dagen och uttrycket "äter som en häst" är inte taget ur luften.

Jag har inte råd. Så är det.

Ändå säger tjejerna i stallet, inklusive hästägaren, att Rökkvi går finfint för mina hjälper. Han töltade KLOCKRENT igår. klarade även runda fina volter (horisontellt, inte vertikalt...) i trav och tölt utan att växla över i grispass. Han travar på tygeln, lyder gas och broms. Och så är han sååå vacker. Helt oemotståndlig är den mörka fuxen med gyllengul man och svans med en bred vacker bläs i pannan och en vit kota bak.

45000 kostar han. Det kan man ta lån för, nemas problemas. Men det andra - maten, dojjorna och hagen, det har inte jag råd med.

Sedan kommer jag säkert att ha råd, men inte tid. Varför kan inte dessa två parametrar följas åt i stället för att ta ut varandra?

Förresten: läst på nätet.
Vet ni var man bäst hittar en pitbull från Piteå?





I trädgårdslandet så klart. Det är en mördarsnigel.

Jag älskar sådana ordvitsar.

Någon som känner igen kollokationen "tråkig lydnad"? Det brukar heta så. Lydnad är tråkigt. Hunden tycker inte att det är kul med lydnad. Jag håller det för skitsnack, kvalificerat skitsnack. Om hunden tycker det är tråkigt med lydnad har föraren tränat den fel. Alla hundar gillar att bli tränade, det är jag helt övertygad om. Och alla hundar har något i livet de uppfattar som positivt. Klart att det blir kul att lägga sig snabbt på kommando om hunden vet att den får en belöning för det.

För tio år sedan tränade jag lydnad med två labradorer. Tambo och Winston hette de, två urgoa vovvar som älskade att arbeta. Tambo var lite enklare än Winston för Tambo gillade mig lite mer och uppskattade att belöningarna kom fårn mig. Winston hade lite problem med att springa till rutan om det låg dummies i bilen. Vi tävlade trean en gång och fik ihop 248 poäng. Vi hade behövt tio poäng till men jag gav upp där. Winston tyckte inte det var så kul med lydnad. Eller rättare sagt - JAG tyckte inte det var så kul med lydnad. Jag ville bara jaktträna.

Eftersom jag tyckte att lydnadsträning var "så där" slutade jag tvärt. Men nu har jag tagit upp det igen med nya förmågor och tränar helt annorlunda. För tio år sedan gjorde hunden momenten för en muta. "Om du springer till rutan får du X av mig". Inte så bra, hunden sprang till rutan men bara för att jag hade en belöning.

Idag när jag tränar har jag en mycket högre träffprocent. Det är tior på löpande band. Varje gång jag säger "ligg!" under marsch kastar sig Zingo i backen, för det är jäkligt kul att kasta sig i backen. I stället för mutor tränar vi med belöningar och det är en stor skillnad. Han lägger sig inte för att få godis, utan han får godis för att han lägger sig ner. Gammalt vin i nya bägare? Tja, kanske. Men för träningen är skillnaden väsentligt stor. Med det resonemanget kan man nämligen testa hur länge hunden orkar hålla i OCH beteendet i sig får ett positivt värde. Hundarna går alltså inte längre fot för att de får godis, utan de får godis för att de går fot. Beteendet kopplas ihop med belöningen och beteendet blir roligt. Det är därför dagens hundar uppfattar "rutan" som rolig och är ett av favoritmomenten att träna in.

Vi körde till brukshundklubben idag efter att Taggen fick sin spruta hos veterinären. Alla tre var stenhårt på G. Zingo klarade alla moment i ettan för 8-10 i betyg och det räcker för mig. Lite findetaljer kvar. Idag blandade han ihop stå med ligg under marsch men det är ingen katastrof. Tävlingen är först på lördag och vi hinner träna massor innan dess. Spika gick också bra, men vi behöver träna in svängarna så hon blir säker där. Hon växlar inte position så mycket som Zingo så hennes fria följ är säkert mera värt. Sedan gör hon allt i 190 km/t av sig själv, klart att det gör intryck på domarna.

Taggen hängde också med på ett pass. Vi har börjat träna fritt följ men det går inte att locka honom med godis. Han har lärt sig att TITTA på godis framför nosen och inte gå efter. Lilleman ska nämligen visa upp sig också så vi har börjat med de mest akuta färdigheterna. Tänk att man alltid hamnar på samma ställe i hundträningen. Det man vinner i kraft förlorar man i väg, så det gäller att tänka efter FÖRE när man tränar.

För några veckor sedan när jag hade en teorikurs om hundträning pratade jag bl a om att hundar växer i sina beteenden, att valpar vid en viss ålder börjar renodla beteenden som är särskilda för den ras den tillhör. En labrador utmärker sig inte speciellt och man märker därför inte det så tydligt på dem, kanske att de börjar bli frimodigare och springer längre ut efter apporter. Spika blev spaniel runt 14 v. Hon började jaga då - ena dagen var hon som vilken annan hund som helst och nästa dag kastade hon sig in i en rishög som om hon inte gjort annat. Den biologiska klockan tickade och den ringde på hennes "dags-att-vara-spaniel"-tid. Igår ringde den igen, men på Taggen. Klockan 23.45 blev han en cairnterrier.

Det var inget märkvärdigt, men det märktes på honom att jag inte ägnat många sekunder åt hundarna på dagen. Först var vi i stallet hela förmiddagen där jag tog en ridlektion. Det gick alldeles lysande, vi kom inte förbi skritten. Så är det ju. Om man ska göra del C av ett beteende måste man kunna A och B först. Och jag kan inte A. Jag har "lärt" mig rida på ponnies i allroundsadlar, ohc då har man benen helt knäppt. Nu är det´ordning och reda som gäller. Inga mer allroundsadlar och inget sparkande mera. Sedan iväg till kompis på eftermiddagen och på kvällen damp en trött rödbetskokande matte ner i soffan för att glo på Mia&Klara. Jodå, Görel hade gjort läxan och visste mycket väl hur man hanterar poliser med hjälp av förstärkning och straff. Det är underbart att hon hänger med i hundträningsdebatten.

Tillbaka till cairnterrierblivande Taggen. 23.45 inser han att det snart är dags för passivt läge, något valpen ogillar till den milda grad. I stället gör han mig påmind om min oerhörda frånvaro under dagen och kommer på idén att han vill leka. Vi tränade alltså upplopp i hallen. Innan har han mest tultat runt efter sin leksak, men igår vid 23.45 sa hans cairnterriergen honom att det var slut med tultandet. Finns det en repknut ska den lekas med, och det helst när grannarna sover. Det är bara att ställa upp, en valp måste ju få styra mattes tillvaro lite. Snart är lilla söta valpen ett minne blott och förvandlas till en vuxen tävlingshund. Man får "passa på" som jag som typiskt svensk då gärna säger.

Upploppen blir inga problem, Han älskar att bita i saker. Helst ska man dra och rycka i hela kroppen. Varenda muskel spänns, kroppen far fram och tillbaka som en färsk torskfilé i en stekpanna, och den enda tanken han har är att få leka så länge som möjligt. Inte vill han till korgen heller med leksakerna längre, nej han har fattat vitsen att det roligaste händer hos matte.

Det är bra. Cairnterriern har blivit en cairnterrier, men präglats som en labrador hos en retrieverkärring. Snart smälter snön och då jäklar ska vi börja köra på allvar. Vilken härlig sommar vi har framför oss!

Innan jag tar tag i dagens uppgift och låser fast mig vid datorn tänkte jag värma upp tangentbord och fingrar med ett litet enkelt blogginlägg. Dagen blev lite oväntat omplanerad eftersom dagens aktivitet på jobbet blev inställd. Orsak? Inte så svårt att gissa. Sjuka barn ställer till det för doktoranderna. Tur att min chef är hästägare. Hon förstår att det finns även fyrbenta barn som kan ställa till det för doktorander. På mitt jobb kan man både VABBA och VADDA. Vård Av Djur alltså. Jag har utnyttjat det vid flera tillfällen. Nackdelen är att det innebär att man fortfarande måste jobba alternativt ta semester, men man kan snabbt ändra arbetsplats från jobbet till hemmet. Det fungerar skitbra. I synnerhet när små labradorpojkar neutraliseras i sitt kön eller när små söta spanielflickor blir av med den förbaskade svansen som djurrättsaktivisterna anser vara ett djurplågeri att kupera vid födseln. Hrm, de har då aldrig sett en svansskada.

Detta blogginlägg skulle dock handla om min nya idol. Hon heter "Görel". Mia och Klara, kända från TV, har gjort en ny figur i hundinstruktören och dragit allt till sin spets i vårt förhållande mellan hundar, människor och instruktörer. Och framför allt instruktörens sätt att pedagogiskt förklara hundens behov genom att dra paralleller till människans. Det är sanslöst bra. För hela Sveriges aktiva hundägare är det ett enormt lyft för den annars så alldagliga agendan på SVT. Helt plötsligt börjar SVT göra skäl för lönen från Radiotjänst. Jag betalar gladeligen nästa TV-avgift, bara för att det är så underbart, sanslöst och fanastiskt roligt att få ligga dubbelvikt i soffan och titta på en tant i grön quiltad väst med broderade hundmärken på. Jag känner igen mig direkt.

Det är kanske så man ska göra i stället på sina kurser? Bort med allt tramsande och vitsande, fram med allvaret och ordning på agendan. Men jag tror inte att jag skulle kunna ro iland det. Man är den man är helt enkelt. Som igår när jag undervisade tyska. Jag lyckades redan andra lektionen få ett förlösande gapskratt från en av kursarna. Först förklarade jag att man får säga fel utan att jag blir sur eller sänker betyget. Sedan förklarade jag mycket noggrant skillnaden mellan predikatsfyllnad och ackusativobjekt. Ska man lära sig tyska bara måste man ha koll på det annars är det en ren omöjlighet. Efter tio minuter repterade jag något av det jag sagt innan, och fick så klart leverera svaret själv. Det är OK, det är som med hundar. Bara för att hunden fått en massa godis i rutan 10 gånger är det inte säkert att den tio minuter senare kommer ihåg att den skulle springa dit för att få godis. Studenter är precis likadana. (Om ni inte fattat det så ser ni redan hur jag alltmer börjar bli som Görel). "P-r-e-d-i-k-a-t-s-f-y-l-l-n-a-d" säger jag sedan, lugnt och vänligt som svar på frågan jag ställt. "Ser ni vad konsekvent tyskan är! Vattentätt! Det har inte hunnit ändrat sig på tio minuter!"

Tjejen längst fram börjar asgarva spontant. "Yes!" tänker jag. Jag har fått en kanontrevlig grupp i år. Underbart.

Lite senare glänser killen till längst ner i hörnet.

"Så då kan man säga att det är verbet som bestämmer om det ska vara ett ackusativobjekt eller en predikatsfyllnad?"

Hallelujah. En del studenter kommer aldrig till denna insikt, även om man levererar sanningen rakt mellan glasögonen på dem. Och andra knäcker koden redan andra lektionen.

Så är ju förresten hundar också. Jag menar - vissa fattar ju på tre röda var rutan ligger. Här gäller det dock att inte ha några fördomar även om det är svårt att låta bli. Jag utgår ifrån att spanieln lär sig rutan mycket fortare än labradoren, fast utslaget visar sig sedan att det blir precis tvärtom. Även hårdrockare kan lära sig tysk grammatik. Undrar om det beror på att de har en mera avslappnad attityd till livet och inte tvunget måste säga rätt?

En sak är säker. En lite svart, söt liten sak fattar inte var rutan ligger. Men det är precis enligt planen. Först ska den svarta lilla saken lära sig att stå stilla och glo på en köttbulle. Sedan kan vi börja snacka andra moment men det får dröja. Hans stora uppgift är att vara söt - och med hans taktik lär han vinna varenda tävling i denna gren som han ställer upp i.

    

Jag håller på att bli krasslig men hoppas att det stannar vid det. Jag undervisar ju nu och har ingen tid att vara sjuk! Vi hann i varje fall med ett varv i skogen runt brukshundklubben, det var välbehövligt. Efteråt körde jag lite lydnad med Zingo och det fungerade ganska bra, men han ogillar kraftigt att lägga sig i slask. Det kommer att gå bra på tävlingen om två veckor. Den inställningen måste man ju ha när man anmäler sig! Vi ska göra MH i april på klubben också och satsa på en appelltävling sedan. Måste bara börja spåra på fält nu i vår. Sist jag gjorde det tröttnade jag för jag tyckte han spårade så kasst men nu har jag lagt en del spår i skog och det går mycket bättre. Hoppas han blir lite mera spårnoga igen.

Zingo och jag körde rätt mycket med rutan. Det började inte så bra, jag trodde han kom ihåg men han fattade bara "hämta första bästa kon!". Inte bra alls, jag avskyr det beteendet. Så jag började om, satte hunden, gick rakt in (hundens väg) i i rutan, sa "rutan!" och pekade i marken. Tillbaka till hunden - skicka - rätt in i rutan - klick! - sprang dit och belönade. Zingo är en intressant jycke, hans bästa belöning är mat och mattes klappar. Rätt bra för egot att ha en sån hund! (Spika t ex uppskattar bara mat, oavsett vem som ger den). Han skiljer bra på läggande och stälöande nu, kan blanda kommandona direkt efter varandra och han gör rätt på rätt signal. Ettans moment är faktiskt inte så spännande, hoppas vi får minst 160 p så vi klarar oss upp i tvåan. På fjärren tränar vi alla tre ställingarna stå-sitt-ligg (de får inte flytta sig framåt och man ska stå 15 m från hunden...det är det svåra) och han ger ifrån sig rätt mycket ljud. Jag testade dock att belöna ändå och ignorera skallen totalt eftersom de är överslagshandlingar. Det gick jättebra och gav bättre förflyttningar! Inte en mm framåt, däremot i sidled (???). Med en massa, massa repetitioner SKA jag ha en tia på fjärren! Det är ett av mina favoritmoment. Det och vittringspinnarna för det är så spännande varje gång om hunden ska ta rätt. När man tränar vittringen kan man variera ganska mycket med många/ få apporter och yta de ska söka av. Vittringen ska jag ta tag i så snart den förbannade snön smälter... Just nu är det inte kul att träna alls.

När Taggen blivit större ska jag testa om det går att lära honom rutan med, men mer på skoj och i forskningssyfte... Han börjar ju redan kunna apporteringarna så det vete 17 om det inte skulle gå att träna lydnad med den lille. Med tanke på hur lättlärd han är och hur oerhört förarvek han är så skulle det kunna gå riktigt bra.

Spikas lydnadsträning ligger på is. Jag har fått en massa tassflyttningar på ställandet och de försvinner inte av sig självt direkt. Har provat med en musmatta hon ska stå på och det går så där...

Jag är i färd med att formulera kursannonser och börjar läsa andras lite mera noggrant. I nästan varenda annons står ordet "positiv". Det är "positiva metoder", "positiv inlärning" och "positivt sätt att lära hunden".

Det handlar så klart om marknadsföring. Och ordet "positiv" säljer bra. Sedan att det är ett väldigt subjektivt begrepp tänker väl ingen på - det som är positivt för mig är negativt för någon annan. Det finns de som tycker att det är negativt att skrämma hundarna när de precis fått upp ett spår på ett vilt. När de inte lyckas lära hundarna att ge f-n i viltet i skogen, ja då köper man sig ett flexikoppel. Man undrar om stövarna som blir rådjursrena resonerar likadant, för de får snart en belöning för harspår då de får jaga hare i stället.

Jag äger faktiskt tre flexikoppel. Men jag använder dem ytterst sällan. Typ en gång per år kanske och då i såfall på terriern eller labradoren.

Jag undrar i mitt stilla sinne om flexikoppel är en positiv metod. Man har förvisso inte skrämt hunden men man har satt den i fängelse på livstid, utan möjligheten att inkassera 4 frolic vid "Gå!".

Vem skulle komma på idén att marknadsföra en hundkurs så här?

"En hundkurs negaitiv inlärning med negativa metoder. På ett negativt sätt lär du din hund att komma på inkallning, att gå fint i koppel och att kunna hantera hundmöten. Vi använder oss av positiv bestraffning (dvs. fysiskt våld) för att få hunden dit vi vill och godis och andra tramsbelöningar är totalförbjudna. Om vi inte lyckas kommer vi att avliva hunden för dig så att du slipper problemet".

Med en så krass annons förstår ju vem som helst att knappast någon skulle anmäla sig och kursledaren skulle inte tjäna sina sköna slantar på kursen. Och nästan vem som helst begriper att det är svårt att lyckas med en kurs under sådana förtecken.

Vi vänder på resonemanget:

"En hundkurs positiv inlärning med positiva metoder. På ett positivt sätt lär du din hund att komma på inkallning, att gå fint i koppel och att kunna hantera hundmöten. Vi använder oss inte av straff för att få hunden dit vi vill och godis och andra belöningar är givetvis en viktig del av agendan. Om du inte lyckas med din hund beror det enbart på att du haft en för dålig belöning".

Det är lättare att bli såld på den här typen av resonemang eftersom det låter som ljuv musik i våra öron. Jag skulle ändå inte anmäla mig till den kursen för även den instruktören är för polariserad och för insnöad i sitt tänk och har förmodligen en väldigt snäv hunderfarenhet.

"En resultatinriktad hundkurs med ett mål att lyckas. På kursen utgår vi från hunden som individ och ditt sätt att hantera din hund och anpassar metoderna därefter. Målet är att du ska lära dig att träna din hund så att du får en möjlighet att hela tiden belöna rätt beteende. Vi arbetar mot mål att lösa problem och att hjälpa varje ekipage vidare i sin träning mot sina egna mål utifrån grundtanken att hunden är en hund".

Det kanske inte är lika vackert, men det är närmre sanningen. Märk väl att jag inte använt ordet "positiv" eller "negativ" en enda gång, eftersom det ändå inte är min uppgift att värdera det, det kan ju bara kursdeltagarna göra.

Taggen har anmält sig till den kursen. Momentet vi fokuserar på är "inte hälsa på folk". Jag blir så trött. 13 v cairnterrier springer fram emot tre damer som är ute och promenerar. De börjar givetvis berömma den obetänksamma valpen och gullar med den. Jag springer fram och frågar om de hade gjort såom valpen var en treårig rottweilerhanne.
"Nej, så klart inte, men åååååh vad söt han är!" säger de osamarbetande damerna.
"Nej, just det, och ni hade inte sagt så om han var tre år gammal och hoppat på er med smutsiga tassar heller. Jaga bort honom i stället!" sa jag lätt irriterad. Snart fick jag tag i valpen, på med ett koppel och fram med stora köttbullen. Vi tränade vidare på mötande folk - och se, det var perfekt! Varenda en började så klart locka på valpen för att han skulle gå fram och jag fick en chans att lära honom vad jag ville. Perfekt! Springa fram till folk, det kan en cairnterrier innan den föds, men att inte sprinag fram, ja - det kan bli jobbigt att lära dem ju äldre de blir. Sånu kan Taggen titta på folk och springa till mig när han ser dem. Hundar är inte dumma, de gör det som lönar sig mest för dem.