Johannas hundar

Rökkvi gick verkligen kanonfint idag. Sprang till hörnet med mig en gång men sedan skötte han sig jättefint. Jag är inte så jätteduktig ryttare så när det fungerar blir jag jätteglad. Det lustiga är att han nu töltar bättre än travar. Vi har bara galoppen kvar nu - det ska gå att rida honom i samlad galopp på volten - på tygeln och med bakbenen under sig. Sidvärtsrörelserna fungerade också bra. Jag funderar på att rida mer i veckorna, kanske kan få till en bra deal om hjälp med hästarna eller något sådant.

Efteråt provade jag nya pannlampan från GeKås [Ullared för alla som inte kommer från Halland] med en fin skogspromenad på en halvtimme. Det behövde hundarna. Verkligen nödvändigt för dem att få kuta av sig i skogen med jämna mellanrum, de blir tokiga annars. Zingo och jag ska tävla lydnad om två veckor så vi håller på och finslipar lite på momenten. Spika har problem med att stå stilla, hon vill bara lyfta på fötterna hela tiden. Zingo reser sig hela tiden och jag tröttnade så nu ligger han kvar även när jag går tillbaka. När man inte får något resultat måste man tänka om och inte vara så principfast, det är nog så viktigt i hundträning. Taggen tränar på att "stå" och jag börjar med "stå kvar" så snart han fattar, tänkte ha det i starten på agilityn så det gäller att börja i tid. Leksaken kan han springa efter i alla fall!

Odengatan 20090120

Det går ganska bra med apporteringsträningen men Taggen har lite för stort intresse för själva apporten för min smak. Han tuggar inte på den och bär ordentligt men han har terriertendenser att vilja ha den själv. På filmen använde jag mig inte av klicker för det behövs inte även om det visat sig att Taggen gott och väl är inklickad. Jag började med den för att få honom att bli mer intresserad av godiset än av apporten och det lönade sig. Nu kan han apportera i hallen och komma in till mig. Att han släpper apporten ser jag i dagsläget positivt, det innebär ju att han inte vill ha den själv. Om han håller fast den får man stoppa in en godis i munnen för att han inte ska kampa om den så det betyder att han inte är klar över "loss"-kommandot.

Det är en intressant hund att träna och det här är kul!
 

Att ha ett liv med flexibla arbetstider, ja t om förtroendearbetstid måste vara en dröm för många. Jag såg ett program för några veckor sedan om att just så odefinierade arbetsstrukturer skapar stress men de positiva sidorna överväger. Man kan t ex ta helg när man vill och sova hur länge man vill på morgonen. Ja, om det nu har en fördel alltså.

Man kan förvisso som hundägare utnyttja dygnets ljusa timmar och promenera eller träna. Och jobba på kvällen när det ändå inte är nåt kul på TV.

Men det är lätt hänt att det slår över. Glad i hågen går jag och lägger mig i tid för en gångs skull, fast besluten om att jobba på universitetet dagen efter, dvs. idag. Jag har inte kommit iväg än och inte ens börjat med det jag ska. Jag ska läsa en bok om samtalsanalys och det borde jag göra.

När det blir så här ostrukturerat finns det en liten sak i huset man kan skylla på. Den är ganska liten, mer eller mindre svart, lite sträv på sina ställen men väldigt mjuk på andra ställen. Jag talar givetvis om min lilla cairnterriervalp Taggen. Han är precis som jag. Vi är så lika varandra så det nästan blir otäckt. Han hatar nämligen ljudet av RixMorronZoo på morgonen när klockradion går igång. Han reagerar inte ens att Gert Fylking drar ett dåligt skämt som Roger måste rädda för att ingen ska tappa ansiktet i deras samtal. Inte heller börjar han vifta på svansen när de spelar nån poppig låt så det svänger i sovrummet. Nej, han trynar vidare, helt obekymrad om att den värsta tiden på dygnet har kommit.

Den stund när man måste vakna.

Det innebär en rad negativa konsekvenser och jag förstår precis hur han känner. Först måste han ju lämna den mjuka sängen till förmån för ett kallt, naket laminatgolv som egentligen bara duger att pinka och jaga katterna på. Sedan kommer nästa anhalt, nämligen frukosten. Precis som jag föredrar han inmundigandet av denna festmåltid någon gång efter 14. För innan dess smakar all mat bara skit. Hungern kommer först igång när det finns en orsak att äta, dvs. efter att 40 minuter i skogen är avklarade.

Det som är så fascinerande med denna lilla underbara valp är att han är så oerhört uppmärksam på flocken. Han busar inte när jag ligger i sängen. Inte en sekund. Så fort jag går och lägger mig somnar han på fläcken. Andra valpar kan hoppa upp innan matte vaknat och börjar härja med en leksak, men inte Taggis. Nej, han kollar in läget och satsar på framstupa sidoläge en stund till tills även jag ser vad klockan är och kommer upp.

Först då kommer han på att han är nödig och fixar det snabbt, sedan börjar han långsamt komma i ordning. Men om jag erbjuder ett par timmars sömn till vet jag en som inte skulle tacka nej...

Idag hade jag en väldigt rolig kurs i inlärningsteori. Väldigt spännande att prata om det ämnet och man märker att det finns ett behov! Det finns så många skrönor ute i samhället som man bara skulle vilja eliminera inom loppet av någon sekund.

Metoddebatten ingick i kursen och det var en intressant diskussion. Det är så oerhört svårt att definiera "elak" metod och "snäll" metod och det blev nog alla varse.

Zingo är en riktig pärla att ha med sig i sådana sammanhang, han visar upp allt man ber om. Överslagshandlingar nästan på befallning, jag vet ju när de kommer, och så kan han visa upp shejping så klickerklok som han är. Taggen visade shejping av apportbock helt spontant och oplanerat, bara att klicka och ge godis för det. Bara han blir liiite äldre ska jag nog börja med apporteringen med honom för det är så roligt att träna terriers. Han var f ö en klippa på att visa belöningar, han lekte jättebra även när kursdeltagarna lockade på honom. Och så kunde han visa inkallning och namnträning. Och sitta i bur gick jättebra tills han kom på att Zingo blev tränad så nu måste jag lära honom det INNAN det blir en skrikpelle. Spika visade lite signalträning, att "sitt" är ett beteende för kastade föremål, men hon tyckte att det var svårt att träna inomhus. Det är lättare att visa sådant ute där golvet inte är så halkigt.

Igår pratade jag (och sedemera Zingo...) lite med en schäfervalp vars matte hade fått vissa saker om bakfoten. Valpen lärde sig jättefort att inte jaga katter och att inte vara burdus inomhus, hon blev en helt annan valp. Helt lugn och uppmärksam och med Zingos hjälp ett mycket bättre beteende mot andra hundar. Han är inte dum på något sätt, rör dem inte ens, men säger ifrån när de härjar med honom. Lilla schäfertiken fick vara med inne på kursen idag och hade enligt matte blivit en helt ny hund. En urmysig hund som matte kommer att få jätteroligt med, nu gäller det bara att hon får tag i en bra belöning och kan styra henne rätt. Det är så spännande att se hur hundarna är mot varandra - Spika försvarade Taggen när schäfervalpen blev för burdus mot honom och sedan när hon uppförde sig fick de leka igen. Hon jagade ut valpen i ett annat rum och när den svarat korrekt släppte hon in den igen.

Det roligaste idag var nog ändå Taggens apportering. Sååå söööt - man dööööör... tyvärr ingen bild, men jag ska försöka fixa en så snart han kan.

OK, jag erkänner. Jag är en dålig människa. När jag får in en söt och trevlig cairnterriervalp i huset avstannar hela mitt liv, Jag försummar inte bara mitt jobb- jag försummar även mina andra hundar. Jag förstår att de börjar lacka ur och funderar på alternativa boenden. Zingo var högljutt protesterande ikväll när Taggen sov i mitt knä framför TV:n. Han gnällde och stånkade. Inte nog med att knäet var upptaget, även soffan var upptagen av besökande kompis. När kompisen åkt hem talade han därför med suckande gnäll om vad han tyckte om den nya tågordningen i huset. Sagt och gjort, Zingo fick ligga i knäet. Han var så nöjd, så nöjd över att äntligen ha första tjing på mina väl utfyllda lår som är lika mjuka att ligga på som vilken Hästen-säng som helst. Lyckan var gjord.

Spika betraktar Zingos förehavande på avstånd och inser att det nu finns en sportsmössa till uppmärksamhet. På äkta spanielmanér kryper hon sakta fram och sätter sig vid sidan. När jag kliat henne en stund går hon nöjt till soffan och lägger sig. Ordningen är återställd, avundsjukan är eliminerad och rättvisan härskar återigen i lägenheten 18 m ovanför jordens yta.

Det är då jag hör det. Ett misstänkt ljud och väntat på länge. Ett tag gav jag upp hoppet om att få höra det igen, men så dånade det igen från köket. En snabbkontroll av läget avslöjade katterna.
"Titta" ropade jag till kompisen. "Katterna har startat en bordell i köket". Kompisen förstår inte riktigt varifrån min entusiasm när jag pekar på en katt som biter den andra som skriker.
"Äsch", sa jag. "Det är så det går till hos katterna". Så lämnade vi det samtalsämnet lite fint samtidigt som kompisen gjorde sig klar för återfärd mot den stora staden.

Så om tre veckor vet jag om den ogenerade tillställningen i köket givit resultat.

Och till alla er som undrar om Taggen: NEJ, han är INTE rumsren ännu. Och jag tänker inte lyfta ett finger för att han ska bli det heller. Så det så. Frågan poppade upp ur ingenstans inte mindre än fyra gånger på resvägen mellan lägenheten och staden och tillbaka idag. Inte en enda frågar om han kan något annat som han faktiskt har nytta av i dagens samhälle, som t ex sitt namn eller nåt annat vettigt. Det enda de undrar är om valpen kan pissa på kommando - utomhus.

"Nej" svarar jag. "Kan du?!!"


Paloma, som förhoppningsvis blir mamma om nio veckor


Och Melanchton - den stolte fadern

Och så den som stjäl uppmärksamheten från de andra två...




En av de bästa bilderna jag har på de två - men tyvärr försvann originalet i två datorkrascher...

Ha! Vilken härlig känsla det är att LYCKAS. Att lyckas med det man företar sig, att komma på var skon klämmen och hitta lösningen på problemet. Innan jag åkte till stallet idag tänkte jag faktiskt lämna walk-over, hade ingen lust att bli åkt in i ett hörn eller genom en grind med. I stallet träffade jag en av hästtjejerna som berättade att hon ridit min häst mycket innan och hon gav mig klartecken att säga ifrån. Rökkvi bara DRIVER med mig! Precis så enkelt är det, ingen djupare analys behövs. Bara säga ifrån på skarpen att jag inte uppskattar att han springer iväg med mig. Han flörtar med ögonlocken (och han gör det bra) och sedan när han fått lillfingret slukar han hela armen i ett nafs.

Redan första varvet på volten gav han sig istrid med mig men nu visste jag vad jag fick göra - och se, snrt blev han from som ett lamm, gick på tygeln, flyttade sig undan skänkeln och töltade ganska bra, lite passtakt idag men jag fokuserade ju också bara på ledarskapet idag. Hästar är som hundar. De testar gränserna helt enkelt. Stackarn, han är inte van vid medryttare som ställer krav på honom - och då blir det så där. Tur att hästägaren är så himla bra att ha med att göra, hon ger mig fria tyglar (ha vad vitsigt!). Han är så oerhört vacker, Rökkvi och till salu för den som är sugen. Jag är det - men har varken pengar eller tid för en häst.

Tänk vad roligt det är att rida när hästen lyde rminsta vink. Lite lätt tryck med skänkeln och så flyttar han sig - på tygeln och utan att ramla ur i bogen. Härligt - vill ha MEEER!



 

Idag är det min egentliga stalldag, så jag ska testa hästen i kväll igen. Får se hur det går...

Jag plåtade lillen idag (igen...):






Han är "för jädra söt" som jag brukar säga. Han är en riktig sömntuta och hatar att gå upp på morgonen, äter dåligt då också men på eftermiddagen kommer han igång. På morgonen ligger han bara bredvid mig och smackar när jag ska gå upp och vägrar inse att det kanske vore bra med en morgonkiss... I går natt hade han kissat på sig i sömnen, så det blev lite att tvätta. Det gör inget!

Idag har vi en riktig slappdag där jag försöker få kläm på hur jag ska börja mitt nya kapitel i boken. Det är inte helt enkelt och jag får nog börja i en helt annan ände än jag tänkt från början. Det ska handla om citeringar på diskussionsforum, men det blir inte så bra än så länge. Nåväl, det ordnar sig, det gäller bara att hitta rätt tunnelingång.

Idag körde vi ett litet pass i ridhuset. Spika och jag tränade mest på framförbyten men hon är lite knpig att hålla igång. Vet faktiskt inte hur jag ska få henne intensiv i sitt arbete, hon springer knappt. Och det är inte det att hon är trött för väl ute drar hon som en avlöning. Zingo fick göra samma övningar och han var riktigt duktig! Han är rätt kul att träna med och läser mina signaler så fint, bara ett litet pekfinger får honom att svänga rätt.

Taggen följde också med och han hittade en favoritpappis att leka med. De hade rätt kul ihop när vi plockade in hindren, jättebra att han får träffa mycket hundar. Han får dock inte igång aptiten, hjälper inte med godis i maten heller. Jag gissar faktiskt att han är så trött av alla intryck att han inte orkar äta, vill bara sova när jag vill mata honom. Jag kan inte låta bli att lova hans exteriör - han ser verkligen lovande ut! Vad månne bliva av detta..?

Äntligen har Spika börjat inse hur gullig lille Taggen är och har börjat leka med honom. Det går i korta stunder och helt på hennes villkor, men hon börjar tina upp lite. Zingo lär väl ta några dagar till på sig, än så länge gurglar han så fort Taggen kommer i närheten.

Idag var jag lite olaglig och smugglade med honom in på jobbet. Jag har ju kontor med stängd dörr så det drabbar ingen annan att han är med. Jag skulle på en väns disputation och lät Taggen vara ensam på kontoret under tiden, det gick alldeles utmärkt. Han sa inte halv sju och när jag kom tillbaka hade han sovit hela tiden i sin lilla bur. Herregud vilken valp! Den där är något alldeles extra. På ditvägen var det lite kul för jag släppte honom lös när vi kom ut från tunnelbanan men han brydde sig inte om vilka ben han följde efter och tog sikte på fel ben och sprang efter dem i full karriär. Det fick därför bli premiär för koppelgående och det var helt problemfritt, han hänger på som om inget hänt och konstaterar bara att han sitter fast.  edan på hemvägen (vi åkte pendeltåg/tunnelbana/buss) låg han och sov bredvid mig på sätet på min halsduk, totalt obekymrad om omvärlden. Han kunde även leka på perrongen trots alla människor.

Det blev lite väl mycket för den lille valpen för min egen smak, men det låter mer än det är. Miljöträning är aldrig fel, nu blir det lugna dagar framöver för nu måste jag verkligen jobba!

Ja med en valp i huset blir det inte tillräckligt mycket jobbat, jag får ta igen det sedan. Jag red min medryttarhäst i förmiddags, en islandshäst som heter Rökkvi. Lite dressyr i padocken gjorde susen, snart töltade han helt rent utan passtakt, men oj vad han ogillar högervarvet. Riktigt stel i den sidan, fixar inte att tölta länge utan tar då upp huvudet och springer och ställer sig i ett hörn. Lilla gubben, tant Johanna tränar för hårt. Det märks att han rids för lite dressyr på, han behöver verkligen arbeta med kroppen. Folk som tror att man bara kan flängrida islandshästar i skogen har helt fel, en islandshäst MÅSTE dressyrridas som vilken annan häst som helst, annars lär den sig inte att gå rent.

Taggen fick följa med och ligga i bilen, han är helt tyst och snäll när jag försvinner, trots att de andra hundarna är i rasthagen i stallet. Han springer glatt omkring med evigt viftande svans, helt orädd av sig. Han har helt enkelt ett toppentemperament, lillkillen!

I kväll vägrar han att äta, antingen är han mätt eller så är det nåt annat. Hoppas han kommer igång med sin härliga matlust igen, matvägrande valpar är så himla jobbigt! Jag minns Kotten som liten, han var hopplös att få att äta ordentligt.

Kvällspromenaden blev rätt kul faktiskt. Taggen har inte koppel på sig och utanför mötte vi en kille av utländsk härkomst (som inte gillade hundar) som letade efter områdets centrum. Taggen gick fram och nosade på benet på honom och killen for iväg som om det var en orm som skrämt honom. Allvarligt talat - om det var nån av de stora hundarna, fine - men en liten 10-veckors cairnterrier?!! Jag undrar i mitt stilla sinne vad killen trodde att han skulle göra. Visst kan man vara hundrädd, men väl knappast inte för tioveckors småvalpar ändå...

Så här ser han ut, sötisen!

Och en liten film när han apporterar leksak, men jag filmade och glömde berömma honom samtidigt. Oops!

Jag hade bestämt mig för att inte blogga på ett tag. Hundvärldens militanta djurrättsaktivister som gett sig själva tolkningsföreträde satte fullständigt krokben på mig och till slut var det inte värt det. Min förra blogg är och förblir låst, inläggen finns bara för mig som en egen dagbok över min egen träning. Jag har dock saknat bloggandet och tänker starta upp en ny och det finns bara en sak att göra: Att förmana mina läsare. Om du inte gillar det jag skriver finns det en enkel möjlighet - ge fan i att läsa! Förfäras, avsky och hata hur mycket du vill, men lägg ner din aggressivitet. Det upphör aldrig att fascinera - personer som leker djurrättsaktivister gör det med aggressiva förtecken mot dem de anser vara aggressiva. Vad är skillnaden?

Jag har dock bestämt mig för att ta upp en ny era av bloggandet. Mitt hunderi fortsätter, jag fortsätter att vara doktorand, och jag fortsätter att tycka - men håller kanske det mera för mig själv. Jag tänkte nog köra en mera deskriptiv variant; "så här gör jag", och lägger ingen värdering i det. Det ber jag dig som läsare beakta. Som sagt - man kan stänga fönstret om det inte passar.

Jag hade i höstas stor lust att berätta om att min träning med Spika gett resultat. 1 HP i ökl i Motala (med fortkörningsbot på hemvägen, men det var det värt) följdes någon vecka senare upp med 1 ekl. Lyckan var gjord! På SM visade hon dock att hon har jättemycket gnäll i sig och det måste tränas bort, dock svårt med tanke på att hennes pappa är likadan. Hoppas bara hon kan knipa de resterande resultaten som krävs för SJ(j)Ch!

Zingo har bytt karriär helt. Jag blir bara frustrerad påhans dåliga nerver så nån mer agility blir det inte. Han klarar inte pressen i tävlingssituationen, och med tanke på alla tjuvstarter, rivningar, taskiga slalomingångar och osäkra kontaktfält får jag inse mig besegrad även om det bär mig emot. Tävlingslydnadsmomenten klarar han helt tvärteomt fantastiskt bra så jag siktar på SLCh med honom. Med tanke på hur snabbt han lär sig och hur kul han tycker det är borde det kunna gå riktigt skapligt fort och bra. Vi får se. Vi har i varje fall momenten i ettan och tvåan klara så när som på inkallning med stå. Jag tänkte köra Fannys variant med "musmatteattack", hoppas att han fattar det. "Rutan" är numera favoritmomentet, ska bli spännande att se hur detta fortlöper.

Kotten, Kottekott, Kottjäveln, HotShot, Chottis, Hottentottan dog för mig på juldagen. Det var ingen höjdarjul ur den aspekten kan man väl lugnt säga. Hans hjärtfel blommade ut på kvällen innan julafton så beslutet var inte svårt att ta. Han blev bara 9 år och 1½ månad, alldeles för tidigt för att vara en noffe. Aldrig mer norfolkterrier - så känns det nu, men att leva utan terrier skulle visa sig bli svårt. Redan dagen efter hans bortgång ringde jag upp kennel Rottrivers och frågade om Krister möjligen ville sälja hanvalpen han hade ute på hemsidan. Men nej, han var inte till salu... fast olika turer gjorde att han två veckor senare visst var till salu så nu är han här! "Taggen" heter han och är en mörkbrindle cairnterrier. Jag såg Krister på en utställning för 1½ år sedan på hemmaklubben, gillade hans BIS-vinnande tik och hur han hanterade sin hund. Jag är så nöjd med Taggen, även om han bara bott hemma i ett dygn så harjag smält fullständigt för denna utsökta lilla krabat. Han är så trygg, så trevlig, så mysig och så kul. Han älskar leksaker och mat, och har en rejäl lust att göra saker. Det blir en kul hund att jobba med! Jag har dock lovat att ställa ut honom litegrann men det blir först om några år när vi ser hur han utvecklas. Lite i valpklass och lite i öppenklass har jag tänkt mig. Som juniorer brukar de ändå se förfärliga ut...

Ur askan i elden kan tyckas, men för mig var detta rätt beslut den här gången. Idag har vi tränat på apporteringar i köket á lá retrievermodell och börjat med namnträning. Han har även fattat att man kan sova i buren, det här bådar verkligen gott inför framtiden!