Puh!
När min lägenhet renoverades för 2½ år sedan fixade målarkillarna det i en rasande fart, vips sa det så var väggarna spacklade och putsade, och tjoff så hade jag nya tapeter på väggarna.
Eeeeh - hur bar de sig åt..?
Jag tänkte spendera långfredagen till något konstruktivt och har tagit tag i problemhallen. Efter ett halvt år hade Spika käkat av ena hörnet i hallen och någon ny tapet hade jag inte att laga den med. Och sedan blev hallen allmänt sliten eftersom mina hundar ligger där och väntar på mig när jag är på jobbet. Korgen de använder skaver mot väggen och så är cirkusen igång. I veckan hittade jag billiga tapeter på Rusta - 40 kr/ rullen - och tänkte att det var som hittat. Det var klokt att jag inte köpte dyrare tapeter för det gick säkert åt en hel rulle innan jag fattade hur det där med mönsterpassnig fungerar och hur man klipper av dem i lagom längd. En våd blev 3 cm för kort för att jag inte kan räkna. Suck.
Men bra blev det.
Till slut. Efter några fadäser enligt learning-by-doing-principen sitter nu hälften av våderna på väggarna.
Det är lite kul att riva ner gamla tapeter. Det hade nog inte funkat med ett lager tapet till så jag valde att riva ner det gamla även om det är mera jobb. När man gräver i lagren upptäcker man i huvudsak två saker. Dels hur fattigt hyresföretaget är som inte renoverat mer än fyra gånger sedan husen byggdes på sjuttiotalet. Det andra häftiga är resan i tiden när man ser hur väggarna såg ut förut. Jag undrar hur de stod ut, så fula tapeter..! Men den ena är nog ganska het nu, en brunmönstrad tapet anno säkert 1972.
Och har hundarna varit till hjälp då?
Jo, det trodde de i alla fall tills jag till slut fick förpassa dem till badrummet. De har 73 kvm att röra sig på - och så hänger de rakt framför mina fötter hela tiden.
Fast Tagge är för söt med sin svarta päls, de stänk av spackel han har i pälsen nu ser ut som en vällinglapp runt munnen. Igår kväll när jag gjorde grundjobbet på väggarna och rev ner de gamla tapeterna satt han mitt i högen av trasiga papersbitar och tittade på mig.
Han har börjat lyssna på "är du söt?!", då lägger han huvudet på sned - och blir så klart ännu sötare. Han är så himla trevlig....
Hundar gillar inte oreda och de försöker på alla sätt få mig att gå och sätta mig så här blir som vanligt och till slut ger de upp, oftast då genom att helt sonika somna vid fötterna.
Våren har i varje fall kommit på allvar. Balkongdörren har stått på vid gavel hela dagen och katterna har legt därute och myst. Och mina hopplösa små plantor börjar ta sig, jag trodde de hade gett upp men idag såg jag att min favorit lobelian börjar grönska i sina krukor. Vad konstig man är, jag är lika spänd på mina plantor som när katten ska få ungar. Livet är ett mysterium och när det fungerar blir jag alldeles varm. Förra året lyckades jag odla fram en kruka lobelia, resten möglade bort, och så några plantor tagetes. I år har jag lite Petunia och penséer i fönstren, mer får jag nog inte plats med. 
(inte alls arrangerad, näärrå)
Och här är resultatet...:
Nu måste hundarna få sin sista promenad. Glad påsk!
Lugna ner dig, undermedvetna!
Först kanske jag ska förklara det faktiska sakläget: Först skriver jag en bok om ett forskningsområde och sedan går man en vacker dag till en sal på universitetet där man får prata med en person, en opponent, om det man kommit fram till. Det kallas att man försvarar sin avhandling vid en disputation. Sedan går man iväg till institutionen och dricker champagne. Det är väl det stora hela.
Det finns en person som skulle kunna vara en lämplig kandidat som opponent. I natt drömde jag att jag skulle disputera och allt var frid och fröjd. Solen sken t o m. Kruxet var bara att opponenten inte lät mig komma till tals! I fyra hela timmar babblade han på om sin storhet som forskare och alla fantastiska resultat han kommit fram till. Han hade inte ens läst boken! Jag var vansinnig, här hade man kämpat på i fem år för att skriva en bok - och så bemödar sig opponenten inte ens med att läsa skiten. Efter fyra timmar förväntades jag hålla masken och vara trevlig, men det gick inte. Jag fick ett rabiat utbrott på karln och sa till honom att "när du druckit upp champagnen så drar du härifrån och jag vill aldrig mer se dig!!!"
Sedan tiggde jag och bad om en ny disputation men det fick jag inte. Man får bara en chans.
Så kom vi på räddningen. Det hade nämligen saknats en betygsnämnd och därför kunde hela tillställningen ogiltigförklaras.
Jag fick en ny chans och var så nöjd när jag vaknade.
Kan man träna för mycket? Och så lite mer i konsten att bli nöjd tillsammans med hunden.
Jag tänkte faktiskt använda Päras kommentar till förra inlägget och fundera lite kring det där med valpträning. Det kan bli hur långt som helst, men jag ska försöka fatta mig kort så att inte intresset sviktar någonstans efter andra stycket.
Först tänkte jag bara förtydliga förra inlägget. Jag uttryckte mig nog lite bryskt vilket inte var meningen. Jag ändrade lite i första stycket, hoppas att idén kommer fram bättre då. Det är klart att en hund i första hand är en sällskapshund och en riktig kompis, och inte en rosettsamlande silikonersättning. Jag ser dock väldigt många hundägare som är frustrerade över att hunden inte klarar det de vill. T ex vägrar hunden att ta saker i sin mun, den duger inte för utställning, den kan inte vara tyst osv. Om man har sådana mål med hundägandet ska man nog tänka sig för innan man ringer på en valpannons. Jag gör det väldigt noga, tänker igenom INNAN vad jag vill. I Taggens fall ville jag t ex ha en trevlig, bra mentalt cairnterrier som gillar leksaker. Jag ville ha en hund att trimma och eftersom jag är lite estetiskt fånig vill jag ha en snygg hund. Jag fick allt det. Samma med Spika. Jag ville ha en hund som springer fort på agilitybanan men som jag kan jaktträna och som är lätt att samarbeta med. Och den skulle inte gå att ställa ut. Jag fick allt det där i den hunden.
Sedan kan det bli fel ibland och då får man bestämma sig för hur man ska göra. Många sällskapshundsägare märker t ex att hunden inte lever upp till deras förväntningar. Att då placera om hunden är det bästa man kan göra. Jag vet flera "omöjliga" hundar som hamnat hos hundsportare eller jägare och där fått ett rikigt bra liv där deras kapacitet kommer till sin rätt. En agilityhund passade inte som det, den var för mycket och blev polishund i stället. Med den nya hunden blev allt mycket bättre - för alla. Och är det då så att man av olika skäl inte kan sälja sin hund, ja då är det också ett rätt beslut. Zingo flyttar inte en meter, för han är för bunden till mig.
Oavsett syfte gäller det dock att man lägger en bra grund från dag ett. Det görs med "träning".
Först och främst ska man nog definiera "träning". För mig är det allt man gör under hundens vakna tid. Att hoppa upp i soffan är t ex för mig "träning", dvs. jag knyter hunden starkare till mig. Att den får sova på kudden är också "träning". En del kallar det "bortskämt", men jag hävdar att en hund som vill vara hos sin ägare aldrig kan vara för bortskämd, däremot kanske man kan styra det lite så att det passar ens egna syften. En hund tigger inte mat i mina ögon, den söker kontakt...
Kan man träna en valp för mycket? Javisst, om man tränar tokigt. Men vad man kan göra med en hund beror helt och hållet på vad det är för en individ. Är den stor eller liten? Tung eller smidig? Vad ska jag göra med den? Och hur vill jag ha den när den är stor?
När det gäller inkallning kan man givetvis aldrig träna för mycket, möjligen för lite. Om gemene man hade tränat hundens namn och inkallning lika mycket som de tränar rumsrenhet hade ingen kurs behövts hållas. För det är där allt händer. Om hunden tycker att föraren är intressant kommer den att lyssna på den och föredra den framför allt annat i hela världen och då behövs inga kurser heller. Man kan göra det på många olika sätt, ett enkelt sätt är att ge hunden godis varje gång den kommer in. Det blir då snart kul att komma till ägaren och den vänder på en femöring oavsett vad som händer.
När det gäller att gå i koppel innebär det ju också att man tränar hunden fast man kanske inte tänker på det. En rastningsrunda innehåller många olika "färdigheter" jag vill att hunden ska kunna. Den ska inte dra i koppel och inte leka med de andra hundarna vi möter. Den ska inte heller intressera sig för dem utan bara titta på mig hela tiden när vi går förbi dem. Jag vill att den inte ska bita i kopplet eller skälla utan uppföra sig som en vuxen hund. En valp på 12 veckor som skäller gör det även som femåring. Goda vanor tidigt ger en tydlighet som hunden har lätt att anpassa sig efter.
För många betyder "träning" att packa fikakorgen och åka ut i skogen och TRÄNA. Den typen av träning innebär oftast väldigt liten aktiv del för hunden, den mesta delen sitter den uppbunden under tiden man t ex lägger ett spår, hjälper sina träningskompisar eller bara pratar med dem och fikar. Om man skulle klocka hundens aktiva tid under ett "träningspass" skulle det säkert inte bli mer än 5% av den totala tiden. Det är därför jag har fler hundar, för att kunna träna mer. En hund orkar inte mer än en viss tid, sedan börjar den bli okoncentrerad.
Om man däremot påfrestar valpen med väldigt krävande uppgifter får man oftast en hund som sätter sig på tvären och protesterar hej vilt. De börjar jaga vilt, skäller och flåsar av stress för att den inte vet var den ska göra av alla sina förväntningar. Dess ägare har då tränat "fel", för intensivt och med massor av krav valpen inte kan leva upp till. En spaniel t ex börjar jaga på egen hand. En retriever slutar att apportera eller tuggar sönder apporterna.
Men om hunden under hela träningspasset gör uppgifter på sin egen nivå i den utsträckning den klarar av får man inte den effekten. I stället blir valpen trygg och tycker att leken är rolig. Den hänger helt enkelt på. Valpen upplever inte träningen som "träning" utan helt enkelt som "lek".
En annan viktig faktor är upprepningen. Hundar lär sig av upprepningar, olika många beroende på individen. En hund som älskar att hämta en apport på kommando blir t ex inte stressad eller knäpp av att apportera så länge uppgifterna görs varierande för hunden och det hela tiden finns både enklare och svårare uppgifter där hunden får tänka till. Det är t ex en stor skillnad mellan apportering och pinn- och bollkastning. Pinnkastning kan aldrig vara "träning" för en hund.
Idag på förmiddagen har vi t ex "tränat" i mer egentlig mening, vi åkte till hundklubben och körde ett lydnadspass. Taggen fick t ex springa genom tunneln två gånger och "hoppa" över en pinne efter en leksak två gånger. Sedan fick han kampa i två minuter och leka, och sedan fick han sitta uppbunden när jag tränade Zingo. Budskapet blir: "90% av din träningstid är du passiv. Resten av tiden händer nåt kul". En sådan hund blir duktig på att sitta och titta på och uppför sig.
Zingo gjordet sina lydnadsövningar i ca en halvtimme, vilket är ett långt pass men det fungerar på en hund där den känner till 95% av uppgifterna. Jag börjar således inte med att köra lydnadsklass 1 från start till mål utan bygger momenten undan för undan. En inkallning är t ex en enkel lek för honom och blir som pausmoment. Rutan däremot innebär mycket tänkande - då får man träna annorlunda. Huvudsaken är bara att hunden är trygg med uppgiften, tycker att det är roligt och att den får många belöningar. Då blir det inte svårt eller jobbigt och hunden blir inte stressad.
Sedan fick Taggen efter sin vilopaus göra lite till. Vi tränade på fotgående. Det låter jätteavancerat men det enda som händer är att han får godis vid vänster sida när han går på rätt ställe. 2 minuter höll detta pass på och det räcker för en liten valp. Om ett år kan han säkert gå fritt följ långa sträckor, men det är då det. Nu är vi på nivån "på vänster sida finns det frolic". Möjligen kan hunden bli tjock av uppgiften, det gäller att dela godiset i så små bitar att man undviker det. Efter det "tränade" vi på att sitta kvar. Tre gånger.
Som ni märker handlar inte hundträning om mastodontprojekt med massa attiraljer. Det handlar om att leva i en gemenskap där det för det mesta är trevligt och det blir det om man är nöjd med sin hund för att den kan leva upp till det man vill. Och det kan man göra i köket eller på appellplan, träning är det i vilket fall som helst.
Sedan är väl inte en rosett det viktigaste och det betyder inte heller att man är nöjd med jycken för det. Jag menar, Taggen är inte så fantastisk bara för att vi har fått lite utställningspriser. Eller Spika för att hon kan stöta fasaner så att domaren häpnar, men i just det ögonblicket är det väldigt trevligt. Men det utgör bara den ena sidan av myntet.
Den andra sidan är det vi skapar i vårt umgänge med vår hund, det som får den att bli en uppkattad kompis och arbetskamrat. Och det görs inte i en handvändning. Först ska uppfödaren fixa sin del av dealen, vilket inte är så himla enkelt direkt. Sedan ska man komma åt den där hunden man vill ha, och sedan ska man ha målet klart för sig samt hur man når det. Shit pommes frites, liksom. Det blir många resor till Willys för att handla köttbullar, korv och frolic, men jag lovar - det är värt det.
För en bra grundtränad hund - det är nog den bästa kompis man kan tänka sig.
Det är mysigt på Strängnäs ängar
Att köpa hund är ett stort steg för många och när jag får frågan vilken ras man ska köpa är alltid svaret: "Köp en hund för dina egna syften". Det gäller så klart även individen. Man ska köpa den individ man vill ha, inte bara första bästa valp. Det finns nämligen en risk att man blir olycklig med hunden om den inte uppfyller sina egna krav, vilka de än må vara. Man kanske får en sjuk hund, en rädd hund eller en hund som inte vill träna och så vill man det själv. Och då ska den hunden bo hos en familj som inte heller vill träna, det blir alla mest lyckliga av.
En del köper hund för att det är gulligt och så går de kurs för att det är socialt. Det är helt OK om man vill göra så. Hunden är ett sätt att få kontakt med andra människor.
Jag är en hundsportare. Jag köper inte en gullig hund, jag köper en hund som jag kan vinna med. När det gäller spaniels och retrievers är det solklart. För om man köper en sådan hund för att den är söt går det åt skogen. Jag har nämligen testat och det är inget jag rekommenderar. Jag vill ha en hund som jag kan vinna med, annars får jag det tråkigt med hunden. Den kan inte sitta där man ber den och den kan inte apportera när man ber den. Men om man inte vill att hunden ska kunna sitta där man ber den eller apportera det man ber den är det självklart att man ska köpa hunden för att den är söt. Då har man nämligen köpt den för sitt syfte och då är allt OK.
Mitt syfte med mina hundköp är att vinna. Det är målet. Så när jag köper hund ringer jag till nån som brukar vinna. Då får jag lite större chans att få en hund för mina syften. Söt är den ändå, men jag vill ha mer än "bara" en sällskapshund. Som med Taggen - jag ville ha en bra cairnterrier, alltså ringer jag upp den uppfödare som har de bästa hundarna. Han är säkert en lika bra sällskapshund som alla andra cairnterrier, men jag kan dessutom vinna med honom. Varför inte köra på det när det finns möjlighet?
Spika kan inte vinna några utställningar, men hon är en jäkel på jaktträning. Och då blir det väldigt mysigt på Strängnäs ängar.
Vi var på kurs igår. Eller ja, kennelträff. Det är alltid lika trevligt och bra för nybörjarförarna att få hjälp. Det är inte länge sedan jag och Spika sög åt oss information om hur en spaniel ska tränas.
"Lär henne att rörelsen betyder sitt"
"Låt inte hunden springa och jaga på egen hand"
"Lär henne att gå ordentligt i koppel från början"
Och så lade jag till några egna råd:
"Glöm för 17 inte bort viltapporteringen under valptiden"
"Och så mycket apporteringsträning ö h t, så att hon blir taggad och duktig att bära"
Det var väl det, utöver att få henne allmänt intresserad av mig,
Så var det klart och jag hade en hund för mina egna syften, en hund som jag kunde vinna med. Fast nu sket det sig på SM för att hon kokte över och pep som en stucken gris hela dagen och därför kör vi det som jag glömde på träningslistan, nämligen "Träna hunden att vara tyst och stilla". Det är därför vi åker till Strängnäs ibland. Spika kan nämligen apportera bra och jagar som en blådåre i rishögarna. Hon sitter för kanin och lyssnar på pipan. Men hon är inte tyst och då får man träna på det. Träna på det man inte kan helt enkelt - och det går bra. Igår var hon väldigt tyst.
Efter fyra timmar förtjänar dock de andra att få vara med på ett hörn. Zingo brukar få göra två bamseinjetag, det tycker han är jätteroligt. Hopp över staket och springa som en tok rakt fram för att hämta en apport. Hundar är lättroade ibland.
Taggen fick lära sig "sitt kvar". Inte en terrier till som inte kan sitta på kommando. Nu tränas det! Sedan är det bara skillnaden på "stå" och "sitt" kvar så är saken biff. Taggen blir agilityhund och utställningshund, och kanske lite lydnadshund. Det var bara det att Taggen har fattat vitsen med en annan grej, nämligen dummyn. Den har precis som för spanieln och retrievern blivit guds underverk till terriern. Taggen kan snart sitta kvar när man kastar den, han är stadig för fallande apporter, men vid ett tillfälle gjorde han en klockren Zingo. Han knallade på en annan hunds apport! Jag blev jätteförvånad och fick ropa TRE gånger innan han vände! Taggen gillar dummies. Helt klart. Han söker tills han hittar dem, jobbar jättefint med näsan och så tar han dem i ett mjukt fint grepp och kommer in. Men avlämningarna är terriska. Han vänder bort huvudet och vill inte bli av med den. Jag får börja lite bakifrån med godis inomhus.
Snart lossar isarna och då ska vi börja med vattenapporteringarna. Undrar om han kanske kan klara jägarförbundets apporteringstest sedan? För ett retrieverprov får han inte vara med på. Men tänk om han fick...
Näääääeeee...
De två honorna som är kvar är dock starka och friska som kattungar ska vara och de kommer att klara sig. Så som de håller låda passar namnen bra - Active Voice och Accent Change, det första är motsatsen till passivonstruktionen - Åke kördes till skolan av Pelle, där den aktiva varianten är Pelle körde Åke till skolan. Accent change är det engelska ordet för Akzentwandel på tyska och vad det heter i svensk terminologi vet jag faktiskt inte, men det är namnet på det fenomen som inträdde ca 500 e Kr där accenten på de germanska orden isolerades till den första stavelsen. Det heter t ex Móder, Móther och Mútter, men typiska franska ord betonar slutet av ordet. Det heter t ex Balkóng, Recensión som är franska lånord. Så skiljer man germanska språk från de latinska och nu vet ni det. Akzentwandel är ständigt återkommande tema för oss germanister...
Äntligen är det - VÅR!!!
Efter en lång dag på resande fot till Uppsala där mina kära kollegor och jag pratade om ords olika beståndsdelar (morfem) i tre timmar och där jag även hann med ett givande handledarmöte behövde hundarna få sitt. Jag var faktiskt förhållandevis pigg och packade in hela gänget och två grillkorvar i bilen. Nu skulle det tränas!
En snabbrastning i skogen och sedan började jag.
Projekt 1. Lägga spår till Zingo kvart i sex. Det fick ligga hela två timmar innan han fick gå det och han klarade det ganska bra även om han snurrade bra länge på två ställen. Jag måste nog börja lägga massor med godis i spåret, speciellt på svåra ställen så att han håller ihop hjärnan med näsan bättre. En pinne blev kvar men han hittade de andra fyra. Bra, Zingo!
Projekt två spåra med Taggen. Han behöver vad jägarna kallar "skogsvan", alltså han måste miljötränas i skogen. Han blir alldeles till sig av allt som finns att titta på och att då leta efter mattes spår och sin egen leksak alternativt mat blir inte ett dugg kul då. Alltså: Taggen får bli äldre och så måste vi göra saker mera ensamma, Taggen och jag.
Projekt tre: Ut på appellplan. Men det var geggigt så vi använde grusplanen. Zingo fick börja - med rutan. Det gick ganska bra till slut, även om han gärna vill apportera konerna. Jag blir galen på hans apporteringslust så jag satte honom utanför, gick in i rutan, visade en leksak i rutan och sa "RUTAN!", tillbaka ut igen och skickade Zingo. Då fattade han galoppen bokstavligt talat, full rulle rätt in i rutan och letade efter grejen (labradorer är inte så smarta), snabbt klick och kast med leksaken. Det fungerade utmärkt! Vi försökte även med vittringspinnarna för han klarade det så bra i julas, men det var helt borta. Han letar med näsan men när han ser första bästa pinne tar han den helt sonika. Suck. Jag tror att jag får göra som med mingamle Winston, man får hälla ut 50 pinnar på en liten yta och skicka honom tills han fattar att det finns en kotte bland alla andra kottar som är lite mera värd.
Sedan projekt fyra då. Spika lydnadsmoment. Hon är asduktig! Vilken stjärna, men med en för stor portion will-to-please. Det går i 300 knyck och hon trampar och har sig ideligen. Nu kör vi ställande under gång, hon stannar för en tia, men när man går tillbaka flyttar hon sig. Så jag kastar en godis framför nosen hon inte får ta och när hon tittar på den står hon still. Ett smart trick jag lärde mig av Maria. Samma med läggandet, då blir det bra och hon reser sig inte för tidigt.
Projekt fem var väl en snabbis på agilitybanan. Spika fick köra en enkel kombination där allt som gick i full fart räknades, hon klarade inte slalomongångarna så bra men jag såg tydligt att hon är osäker. Bara fram med 1/40 korv och så gick det bättre. Hon börjar lära sig att svänga fint nu men hon som är så känslig tar en massa tid i anspråk så hon inte tappar gnistan.
Projekt sex var väl Taggens framfart på agilitybanan. Vi testade tunnel, gungan och slalom. Tunneln fattar han bra, slalom handlar det bara om att ta i koppel och hitta rätt vid första pinnen. Eftersom hans leksakslust inte är så stark på brukshundklubben tar det lite tid men det kommer att bli bra. Jag funderar faktiskt seriöst på någon form av valpkurs för att han ska få en bra start, men vi får se var det landar. Jag har en förmåga att inte stå ut på sådana kurser, jag blir galen av inkompetenta SBK-instruktörer. Och så fick jag det sagt... Vi testade även gungan (nej man "får" inte det, men jag vet vad jag gör) och coola Taggen bara gick rätt över och brydde sig inte ett dugg om att han tappade fotfästet. Bara kul helt enkelt. Vad duktig han är!
Till sist fick så Zingo gå sitt spår och det tyckte han om. Han gillar verkligen att spåra men man får hålla i honom i sin iver, hanbörjade med ett präktigt bakspår men eftersom jag inte ska tävla med honom så brydde jag mig inte om det så mycket heller. Spår är nog det enda vi gör utan ambition - och det är faktiskt rätt tråkigt. Jag skulle aldrig överleva om det inte fanns konsekvenser vid mina misslyckanden, för det innebör automatiskt att det inte ger utdelning att lyckas heller. Och det är det man vill åt.
Bredbandsbolaget?!! Vilket aprilskämt!
Först ville jag ha mobilt bredband och fick då ett billigare alternativ än det fasta. De glömde dock att meddela mig att jag var tvungen att betala även för det fasta och vips damp det ner en massa räkningar i brevinkastet jag inte ville befatta mig med. Då fick jag byta från mobilt till mobilt och stänga det fasta. Så skedde fr o m 1/4.
Det är inget aprilskämt även om jag först trodde det.
I vevan stängde de av även min fasta telefon. Den skulle supporten försöka sparka igång men hade inte lyckats när jag åkte kvart i elva hemifrån, en och en halv timme försenad pga. några inkompetenta försäljare som inte säger det kunden bör veta utan bara det försäljaren tror att kunden vill höra.
Bläh.
Inte nog med detta. Min epostadress satt tydligen ihop med det fasta bredbandet och de har helt sonika stängt tjänsten. Jag fick rådet att skapa ett nytt konto hos en annan epostklient, vilket jag försökte.
Gmail har en steg-för-steg-handledning i hur man konfigurerar outlooken. Jag lovar - varenda liten siffra och ruta är rätt ikryssad. Trots det kan den inte skicka mina epostmeddelanden. Och Gmail har ingen support. De förordar IMAP-vägen, men nu när jag testade från jobbet funkar det med PO3-servern. Så vill man mig nåt kan man mejla på [email protected] Jag hade först tänkt välja typ [email protected] men jag har faktiskt fyllt 30.
Det värsta är att de inte kunde informera mig om villkoren, utan helt plötsligt bara stängs allt av. Jag fick nåt brev om att eposten skulle stängas av men eftersom jag skulle fortsätta vara kund brydde jag mig inte om det, INGEN hade sagt att epostkontot inte hörde ihop med det mobila bredbandet.
Och det här ska jag lägga mina mobilsamtal på.
Kattungerapport
Jag har haft min digitalkamera i fyra år och igår kom jag på hur man kan ta bilder även om kameran hävdar att det blir oskarpt. Inte helt perfekt, men man ser i varje fall vad det hela föreställer.
Det verkar som om de blir bruna och choklad. Paloma har inget blått anlag, vad tråkigt. Färgen är inte det viktigaste men det är alltid kul att få fler färger.
Taggen har börjat fatta apporteringslekarna nu även ute. Äntligen är det så lite snö i skogen att vi kan träna där. Det lustiga är att han har mera jaktlust och dådkraft än många för ändamålet "avlade" raser, men där utställningsaveln tagit bort det. Taggen är utställningsavlad lika länge som de, men ändå finns det kvar. Jag kastar en dummy in i en rotvälta eller rishög och jäklar i min lilla lådda vad den lille parveln jobbar! "Ge upp" existerar inte och han tar sig igenom riset i jakten på dummyn. Man får passa sig för att berömma upptaget för då släpper han och kommer farande, men har han väl fått fart in är det ingen fara.
Det intressanta är hans taktik att hitta dem. Näsan är på som hos den värsta retrievern och så söker han ohämmat tills han hittar den. Jag blir ju så till mig att jag måste prova igen men har lärt mig att hålla igen: han orkar nämligen inte fler än två markeringar åt gången. Jag måste få någon att filma det, han är helt underbar när han letar upp dem.
Så med den jaktlusten är det väl bara på med sele och lina och börja träna för viltspårproven då.
BIM
"Det är ju den här man vill ha" och så viftade hon lite extra med den lilla vita papperslappen.
Nä. Det är inte alls den jag vill ha. Jo sen kanske, när jag kommer hem och rosetten blivit skrynklig. Men där och då är det bara en sak jag vill ha - BIR-rosetten, och gärna om jag får - även BIS-rosetten.
Jag säger i stället som det är. Jag förlorade och det avskyr jag. Jag kan leva med det men jag hatar det. För trots allt är det ändå så att jag har samma fina Taggen med mig hem som på väg dit, och att domaren inte fattar att Taggen är cairnterriern Nr. One så är det hans problem. Basta. Men det hade varit roligare med en annan färg på rosetten.
Taggen gillar i varje fall hundutställningar och vi fick valuta för pengarna. Vi fick nämligen trava många varv mot tiken innan domaren Patric Cederlöf förkunnade sin dom. Taggen har för korta ben i förhållande till tiken och är ännu lite mera outvecklad.
Jo, jag tackar jag. Han är fem månader. Fattas bara annat.
På bordet började domaren kommentera Taggens båda dubbla canidtänder uppe i överkäken. Jo som sagt - han är fem månader. Och valpar har inte sällan dubbla canidtänder då tills den lilla odugliga mjölktanden ger upp i kampen om vem som ska regera i den lilla terriermunnen.
"Jag skriver inget om det, men det är väldigt trångt där" sa domaren.
Fem minuter senare belönade jag Taggen med kamplek och plingeling sa det när den ena tanden flög ut.
Sedan tror jag att jag låter bli att orda mer om denna misslyckade tillställning.
Jag träffade min handledare i torsdags och det börjar dra ihop sig. Jag håller på att närma mig upploppet på denna evighetsresa och det märkliga är att det inte känns som om jag jobbat nästan alls de senaste tre och ett halvt åren. Om ett år ska boken bli tryckt och jag ska utöka min otroliga kvantitet skrifter i universitetets databas. För tillfället finns där exakt en artikel jag har skrivit. Det kommer att bli en till och sedan är det stopp. Det finns helt enkelt inte tid.
"Det är det näst sista du gör nu" sa Dessi när vi diskuterade igenom teorikapitlet.
Det "näst sista". Shit pommes frites. Till hösten är "det sista" jag gör att gå igenom kapitel för kapitel så att varenda bokstav sitter på rätt plats. Det blir ett hästjobb som saknar motstycke. Det handlar inte om att få "den" på plats framför substantiv i singular i ackusativ alternativt i plural dativ, utan om att välja rätt ord. Att lära sig ett främmande språk är grammatiskt sett en baggis - men att lära sig att sätta in rätt ord på rätt plats - DET är hela hemligheten. Och det är ingen baggis.
Så det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Det handlar om samtalsanalys och hur olika människor skapat sina respektive livsverk inom detta område. Det handlar om gamla GUBBAR från 70-talet, några från 80-talet och så om det kommit förbi någon klok nisse (förmodligen nissA) på nittiotalet som vidareutvecklat teorin och därmed hjälpt IKEA och ASTRA och andra företag på traven i hur deras personalkommunikation fungerar.
Och det är där någonstans jag kommer in i bilden. Någonstans mellan Scania, IKEA och Alfa-Laval (i Tumba) borde de behöva en expert på mänsklig kommunikation. Och ett jobb måste jag ha, för nu börjar jag verkligen känna hur tomt och trist det kommer att bli den dagen SU inte behöver min fingerfärdighet vid tangentbordet mera.
Nu så!
Jag hade nog tänkt mig att Paloma skulle ha anlag för blått/ lila men nu när jag tittar på stamtavlan ser jag att det förmodligen "bara" blir brunt och choklad.
Idag har jag bringat ordning på alla tävlingar jag tänkt åka på. Zingo ska tävla lydnad två gånger i april och Spika en gång. Nu måste vi börja träna platsliggning! Och inför tvåan måste de lära sig rutan, nu när det är vår och bättre väder ska det väl kunna fixa sig.
Eftersom Paloma "valpade" i natt tog jag semester idag så nu är det snart dags för stallet och sedan ska nog hundarna få sitt på appellplan på hemvägen. Det är precis vad de behöver! I morgon ska jag till Uppsala och träffa handledaren och med tanke på hur trött jag brukar vara då är det ingen vits med att boka hästen i morgon.
Jag är verkligen glad för stallet där jag är medryttare. Man kan som medryttare råka ut för än det ena än det andra men här är det så himla avslappnat. Det finns en bok i sadelkammaren där man bokar in sina ridpass och då får man göra vad man vill och rida typ 1-2 timmar beroende på vad man gör. Och kan man inte ett pass kan man skriva det i boken eller byta med någon annan och rida igen det vid tillfälle. Hästarna sköter sig i princip själva i hagen och därför är man inte beroende av mockning. All utfodring sker kollektivt så därför behöver man inte göra annat än hjälpa till och mocka en av de boxar som används vid ridning och nattetid till fd hingsten och hans mamma. Islandshästar är helt enkelt fantastiska hästar!
Hoppas nu bara att Rökkvi får ett bra nytt hem där han får någon som pysslar om honom ordentligt, men ägaren skulle se till att det blir så.
Puh- medryttarfrågan är löst.
Nyss när jag hade Paloma i knäet började hon skaka och himla med ögonen, fick liksom en frånvarande blick. Hoppas det var en förvärk för nu är jag nyfiken!!!
Kul det här med kattuppfödning - när det går bra vill sägam och det får jag verkligen hoppas att det gör. Nu är det dags för Taggen på trimbordet, han ska på inofficiell utställning på söndag.
Inget är som...
Igår kväll bäddade hon lite varstans, mest i lådan i badrummet där jag har tänkt mig att hon ska hålla till med sina barn. Hoppas hon trivs i den sedan också. Men glad i hågen kom hon med svansen i topp i morse helt och fullt övertygad om att den tjocka magen bara är en tillfällighet och att inget speciellt kommer att hända.
Inga nu heller...
Vad gör man inte när man har tråkigt...
http://medlem.spray.se/retrieverjakt/index.htm
När/ om (förmodligen) jag skaffar stamnamn tänkte jag ha det som domännamn, och tills dess får en vanlig gratisadress göra nytta.
Vad tycks?
Jag skulle vilja integrera bloggen i hemsidan men jag vet inte hur man gör det...
Inga ungar än...
Under tiden jag väntar bgger jag om hemsidan och strukturerar upp det hela. Jag har inget avancerat program, bara Frontpage och skulle vilja ha rullande knappar, ni vet så där att det rullar fram en lista om man för pekaren över knappen. Om någon vet hur man gör det får man gärna säga till. Tills vidare får det bli lite knepigt, men det får duga.
När jag har bestämt mig för stamnamn ska jag nog ha det som domännamn. Jag tycker Grammatica skulle vara fint, det passar väl på en språknörd...
Lite kort bara...
Ja så här såg tårtan ut. Jag hade himla kul när jag gjorde den men nästa gång ska jag göra hundarna på plats. Mossa till höger blev alldeles för smetig. Taggen är kakaovovven till vänster.
Jag tror man ser rätt bra hur glad jag är i den här lille jycken.
Idag har jag tagit tag i skurhinkens avvänjning. Taggen håller sig jättebra nu - utomhus, och väl inne ställer han sig framför kylskåpet och lättar på trycket. Nej, nu räcker det. Så det har varit ut med valpen - in i kompostgaller - ut efter en stund igen - in i kompostgaller och se - det hjälpte nog lite. Jag ska inte ropa hej än men nu i kväll kissade han faktiskt ute när jag tog ut honom. Det brukar ta två dagar att fixa till...och jag har hela helgen på mig. Det ironiska är bara att jag måste ställa äggklockan - annars försvinner timmarna när jag sitter framför datorn och skriver och valpen hinner göra både en och fem pölar lite varstans.
Paloma är alltjämt tjock - inga "valpar" där inte... De kommer på söndag.
Och nu är Rökkvi ute på försäljning. Snyft! Här är annonsen. Någon som har 48000 över..? Nej, tänkte väl det. Men det värsta med hästar är inte inköpskostnaden, det är underhållet.
Fast när man pratar om hur dyrt det är med hästar, har de personerna tänkt på vad det kostar att göda ett barn..? Egentligen är inte hästar så dyra djur, det är bara det att kostnaden blir så konkret på något sätt.
Idag när jag red honom tränade jag på det vi lärde oss i måndags, dvs. att skapa kraft i vänster bak och träna sidvärtsrörelser i skritt och tölt. Han töltade lockrent fyrtaktigt sedan. Helt fantastiskt bra gick han, jag var stolt som en höna. Vi provade även galoppfattning och det fungerade jättebra första gången. Han hade riktigt bra balans! De andra fyra försöken fungerade däremot inte alls.
Så när jag åkte hem - funderade jag då på den galoppfattningen som fungerade eller de 80% som inte gjorde det?
Givetvis var jag nöjd över det som fungerade! Om man väljer att se alla möjligheter i stället för hinder blir allt lättare att uthärda.
Om ett och ett halvt år blir jag inte arbetslös.
Jag kommer att erbjudas en förändring som kommer att innebära att jag på ett eller annat sätt kommer att utvecklas. Jag tänker på vilka möjligheter jag har på jobbmarknaden, inte på det enda lektorat som kommer skrivas ut i tyska i Norden det året och som jag inte kommer att få. Man måste se livet positivt.
Det är nämligen så att det är dåligt väder ibland. Men det är bara för att solen ska kunna vila upp sig och orka skina ännu starkare dagen efter. Och för att vi människor ska kunna uppskatta att solen faktiskt finns.
Lite tårta och jävlaranamma
Men en BIS-vinst skapar en jävlaranamma i mig som är helt otrolig, jag blir helt rabiat när jag vinner något. Det är samma sak i jobbet. I motgångarna är jag rätt seg och sävlig (tycker jag själv altså) men när jag smakat segerns sötma och lyckats med något jag föresatt mig ro iland blir jag hopplös och går in för nästa vinst med full styrka och satsning. Det kallas visst "endorfiner" som man vill ha fler av när man upplevt något positivt.
Vi har en plan, Taggen och jag. Och den innefattar att vissa agilitytävlingar stryks ur planeringen. Det gör inte ett skit för det finns så mycket tävlingar ändå och Taggen är valp endast en gång i livet. Och en jäkligt fin sådan, om ni frågar mig. Jag är inte ett dugg partisk men jag vågar ändå säga att han är den bästa valpen i världen, helt enkelt. Och snart är det vår och vi ska träna slalom och kontaktfält. Härligt!
I kväll gjorde jag en makaber upptäckt. Har ni kollat någon gång under kylen? Gör inte det. Det fanns 3½ år hund- och katthår där. Anledningen till att jag blev tvungen att kolla var för att Taggen kissat precis framför kylen och med den lutningen (det lutar åt alla håll i min lägenhet) rann det in under kylen och fräschade upp alla hundhåren. Blä.
Men han är söt, Taggen, så det gjorde ingenting. Taggen är en väldigt snäll valp. Han har hittils bara strimlat lite post och ett DVD-fodral. Tyvärr tog han den bästa filmen i hyllan men det kunde inte han veta. Skivan förblev hel men inte fördralet.
I och med detta kom jag på att jag skulle rensa i bokhyllan i köket. Det är farligt att ha en bokhylla i köket, den tenderar att bli full av diverse saker man inte visste att man hade. Alltså kan man lika gärna slänga dem. Jag slängde ett antal Jotex-kataloger, lösblad, gamla utskrivna utkast av avhandlingen (inget jag ville kännas vid) och en massa bråte som är helt onödigt. Jag bara väntar på att Internet ska förbjuda pappersutskick. Hur bra mår jag på en skala av att få reda på försäkringsvillkoren i pappersform? Om jag vill läsa dem kan de skicka en .pdf-fil.
Fast rensningen var nog mer en överslagshandling. Jag ska nämligen slutföra en arbetsuppgift jag skjutit på. I stället blir det nog tåggöra i morgon. Jag ska nämligen till Uppsala och lära mig mer om olika språkliga egenheter i tyskan och de andra germanska språken. Spännande - men resan är jobbig. Två timmar enkel väg tar det.
Idag såg jag att min medryttarhäst blivit utlagd på http://www.bukefalos.se/ det är alltså bara en tidsfråga innan jag förlorar min medryttarhäst. Bläh! Men det finns andra hästar. Och den dagen jag blir hästägare kanske jag har högre krav på gångarter och då är Rökkvi ett minne blott och sprider glädje hos en ny ägare.
Min katthona Paloma är jättetjock och tjockare blir hon för varje dag som går. På fredag är det dags och det är bra spännande. Men jag ropar inte "hej!" än, ungarna ska ut först och klara sig och mamma katt ska också klara sig. Hon ska få ha hela badrummet för sig själv i början för det är enklast att ha bra temperatur där inne. Resten av tiden får de i huvudsak vara i mitt lilla rum.
Förresten: Vad tycker ni jag ska göra med mina hemsidor? Jag funderar på att bygga om och bygga ihop min retrieversida och kattsidan till en och ha den mera inriktad på min kattavel och hundarnas prestationer och så länka därifrån till agilitysidan (som ju mer är som träningslitteratur). Förslag?
Ni hittar dem på http://hem.passagen.se/johanna-kotten/ ,http://hem.bredband.net/b641992/index.htm och http://medlem.spray.se/retrieverjakt/ .
Johanna
Kvalitativ TV-underhållning
Kolla på programmen igen och tänk på följande:
Gulletussan lever genom sin före detta man, hockeyproffset som hon var stolt som en höna när hon lyckats ragga upp/ bli uppraggad av. Alla väninnorna försvann men det gjorde inget, Gulletussan var hel som människa. Hon hade ett hockeyproffs, inte misslyckad för fem öre. Världen rasade däremot när hockeproffset drog. Gulletussan klarade sig inte en sekund.
Görel lever ut sitt förakt mot män på sin hundkurs och hennes bitterhet mot andra människor är slående. Hon vill ha kontakt med andra människor men klarar inte av det, hon blir otrevlig och bitchig och det skrämmer folk. Och hur hon kan leverera kritik som blyhagel utan att behöva stå för det är sanslöst klockrent bra, hon behöver nämligen inte ta det själv. Hon är tvärtom helt övertygad om sin egen överträfflighet att hon inte behöver lyssna på andra.
Så har vi Mia&klara vars vänskapsrelation har mycket gemensamt med Gulletussan. De försöker på alla sätt hitta en karl, inte nödvändigtvis en bra dito, men bara en karl så att de kan bocka av denna viktiga detalj på "att-göra-listan". Mia lever med en tråkmåns hon inte är direkt förtjust i och försöker på alla sätt att vara honom till lags, hon fixar och donar med sig själv för att få relationen att fungera. Hon sätter sina egna behov helt åt sidan - bara för att inte behöva stå där själv, kanske för att bli misslyckad mot de normer som finns i samhället. Till slut gör hon som Tabita - lever för sig själv och skiter i normerna som finns.
Tabita gör nämligen precis det hon vill. Hon lever som en riktig trash-morsa, helt obekymrad om vad socialen och samhället säger. I henne finns en stor generositet, värme och medkänsla, hon är helt oöverträffad i sitt arbete som undersköterska. Men tittarna tycker säkert vid första anblicken att hon är en misslyckad person. Det gjorde jag, tills jag såg vad hon går för.
Tabita är nämligen alla kvinnors förebild. Hon dömer inte andra och hon blir inte heller dömd för hon bryr sig inte om vad folk tycker och tänker om henne. Hon utgår bara från att ingen sägre något illa om henne. Hon har ett enormt självförtroende och kör sitt eget race fullt ut. När hon i sista avsnittet vinner en stor lyxkåk som borde vara vars och ens dröm om man är en kvinna i hennes situation rycker hon bara på axlarna och tar emot det men hon låter inte huset stiga henne åt huvudet. Hon är lika ointresserad av det materiella som förut, försöker inte imponera på sin väninna i telefonen utan bara beskriver det hela helt neutralt. "Vi fick visst ett hus", typ. Det är inte hur man bor och lever som är det viktiga utan att man lever som man själv vill.
och att man struntar i normerna i samhället.
I feminismfrågor diskuteras ofta mannens och kvinnans perspektiv. Det tycker jag är helt värdelöst. Det är bättre att diskutera hur kvinnor behandlar varandra och skapar normer hur kvinnor ska vara. Om vi bara slutade att leva för normer och värderingar skulle vi ha mycket bättre värderingar och lyckas leva lyckligt. Det är inte viktigt hur man lever utan ATT man lever.
Melodifestivalen bjöd på nästa kvalitativa underhållning.
Jag älskar det där programmet. ända sedan barnsben längtar jag mig sjuk efter att få frossa i musik, kläder och dansnummer. Jag förfasas, skrattar, blundar och ibland stänger jag av ljudet. Jag såg en intervju med Björkman själv på svt.se och han hade verkligen lyckats med det han företagit sig: Nämligen att skapa en jämn och kvalitativ tävling där inget var uppgjort i förväg. Men vår vana trogen tror vi att såpan är skapad enligt samma gamla vanliga Dallas-mönster, fast tji fick vi: I år var inga roller givna i förväg och ingen visste hur det skulle gå. Mer sån't, Björkman!
Jag trodde personligen att EMD skulle tjonga hem hela skiten. När den internationella juryn sagt sitt insåg jag att jag nog fick hjälpa dem på traven. Och hela omröstningen bara gapade jag. Vad var detta? Molly fick inga poäng, och EMD låg inte i topp. När så den sista poängen från svenska folket skulle ges till någon av de understa låtarna bara gapade jag.
Jag kan dock fastställa följande: Flera låtar var bra! Jag hade kunnat tänka mig att skicka allihop av olika anledningar och har för tillfället Sarah Dawn Finers låt på hjärnan, det numret blev dessutom häftigt.
Hoppas att de kör samma koncept i framtiden. Inga fler Carolor eller Androlor, bara vanlig, svensk schlager och en lång rysare.
Hur många månader är det kvar till nästa gång..?
En hektisk dag
Först blev det en tur till stallet. Jag kunde inte rida i tisdags för jag halkade av vägen halvvägs in på grusvägen. Ingen fara med mig, hundar eller bilen men det behövdes en traktor för att jag skulle komma loss... Så jag ställde in ridturen då. I torsdags red jag ut en jätterunda i skogen på 1½ timme så idag körde vi ett pass i paddocken. Det fungerade så där. Femgångaren har det lite jobbigt med högersidan så efter gymnastik och tänjning gick det bättre, men det märks att det sliter på kroppen att ha fem gångarter. Han kan för tillfället inte trava i höger var så det är till att jobba, jobba och jobba. Så fort snön är borta i paddocken ska jag börja med lite bomövningar.
Idag var tanken att vi skulle ha lite träning med Spikas kennel men de hade flyttat det till i morgon (man borde kolla ALLAS hemsidor - jämt..) men det gjorde inget. Vi hann med en uppdatering om "vad har hänt sedan sist", kollade in varandras nya utställningshundar (Maria kör med showcocker, http://www.meryl.se/) och sedan tränade vi jaktspaniels. Spika piper som besatt men med vår träning gick det bättre, hoppas att det kan byggas upp och hållas på en schysst nivå. HELT tyst blir hon nog inte, men förhoppningsvis tillräckligt så att det går att få två elitettor till. Spanielproven bedömer inte tystheten på samma sätt som retrieverproven och det märks på aveln. Hon är en kanonduktig jakthund men jag kommer inte att avla på henne. Vad är det för vits att avla på en skrikande spaniel bara för att den jaga bra och har bra höfter? Med största sannolikhet kommer avkommorna att ha mycket gnäll i sig - och vem ska hantera det? Och föda upp en kull för att tjäna pengar och sälja som hundsporthundar - nej tack. Så ansvarslös är jag faktiskt inte.
Taggen fick leka lite med några jaktspringrar och en utställningscockervalp. Det var lite läskigt tyckte han. Inte någon burdus kille som satsar på halsskinnet det första han gör utan han kollar läget och springer runt med svansen sänkt och öronen bak. Till slut efter 10 minuter kom han på att de var snälla och travade glatt med i i hundhus och bland garageprylar. Det är perfekt att låta valpar träffa säkra och snälla hundar och framför allt när ägaren är en riktig hundmänniska som förstår vitsen av att låta hundarna vara tills det verkligen behövs en mänsklig insats. Hundarna lär sig av det där och blir då riktiga hundkompisar.
Igår var vi i Uppsala hela dagen och hade en workshop meddoktoranderna där. Det är alltid lika trevligt! Vi gör det lite halvseriöst och berättar om vår forskning. Mitt föredrag gick bra men jag är så superstressad över att jag ska lämna in manus om ett år! Det låter som lång tid men den som har testat att skriva en avhandling vet att det inte är så "bara"... Tyvär tar inte alla doktorander sitt jobb på lika stort allvar. Personligen förstår jag inte varför man väljer att söka en tjänst som är så psyiskt påfrestande där det går ut på att den som har mest prestationsångest när den skriver vinner - det är ett tufft arbete och så struntar man i det. Varför hänga upp fyra år av sitt liv på något man absolut inte vill göra när det finns andra möjligheter? Slöseri med resurser och skattepengar är vad det är och med dagens reglering är det jättesvårt att bli av med sin finansiering. Så det är väl bara att se tiden an och inse att vissa kommer att disputera om ett år, och vissa andra som inte bryr sig kommer inte att göra det.
I kväll måste jag läsa en SOU till jobbet, det handlar om universitetens utformning i framtiden. Skittråkigt men jag får betalt för det. Bara att bita ihop och börja - NU!
Idag har jag filmat när Taggen apporterar metallapporten:
r> Och så tänkte jag visa lite "sitt kvar" vid fyra månader. Det leken går ut på är att han bara får ta leksaken om han sitter/ står helt still. Han är inte så duktig på sittkommandot eftersom han har påbrå att bli utställningshund. Jag har upptäckt att det är mycket enklare att lära hunden sitt kvar om man gör som med spaniels och jakttränar dem, dvs. lär dem stadga med störning först. Leken går helt enkelt ut på att leksaken inte försvinner så länge han sitter kvar och han får ta den på kommando. Om han försöker ändå tar jag bort leksaken vilket leder till att han sätter sig igen. Vi har inte kommit så långt att jag kan gå ifrån honom men vi ska träna på det så snart den förbaskade snön smälter bort! Han tjuvar inte i verkligheten, det är tydligen tidsfördröjning på ljudet!
r>
Moment 22
Be dina föräldrar att skriva upp dig i bostadskön innan de ens hunnit fundera på om de ska stadga sig tillsammans, säg sedan åt dem att skaffa sig ett rejält avlönat arbete och för 17, de får inte skilja sig!
Samhället idag är uppbyggt på att du som kvinna har vid 19 gjort dig beroende av en man som är beredd att försörja dig med en högre lön än du någonsin kommer att tjäna, och att du har föräldrar som kan rycka in och hjälpa till i bostadskrisen även om de själva hunnit bli senila innan du ens funderat på att skaffa dig en bostad.
Om du däremot är kvinna, med en hobby och ett stort behov av självförverkligande, inte beroende av någon man utan klarar dig bra själv, ja då får man finna sig i samhällets politik. Eftersom jag inte ville bo i Stockholm men jobbet förde mg hit har jag jämkat och flyttat till Södertälje. För tre och ett halvt år sedan. när jag kom hit, var det fortfarande ganska OK. Man skulle akta sig för Ronna, Geneta och Hovsjö.
Idag ska man inte bara akta sig för Ronna, Geneta och Hovsjö, utan även Fornhöjden (japp, där bor jag) Bårstabergen, Brunnsäng, Grusåsen, Lina (!), Saltskog osv. Kvar finns rika och fina Pershagen eller ev. centralt. Möjligen Viksängen och södra, men där kan man inte rasta hundar så bra. Inte utan munkorg. Folk fattar nämligen inte vad en papperskorg är för något.
I centrum finns det inte ett enda grässtrå, jag skulle dö inom en kvart.
Staden invaderas av kriminalitet, den kokar och bränns. Staden är ett inferno. Lägenheterna inom ganska ok områden är det kö på - en sisådär 5-6 år. Minst.
Så då återstår bara ett sätt att fly sin stad. Man köper sig en bostadsrätt! Och hoppas att det ska fungera trots att man inte har så mycket pengar på sparkontot. Mina kompisar, som levt sina liv som bättre hälfter har helt klart pengar på banken och kan handla sig en bostadsrätt. Om inte annat har mamma och pappa kvar sitt hus, som belånas och vips! Ungen bor på Södermalm! 45 år gammal och hjälpt av mamsen! Vilken självständighet vårt samhälle bjuder på!!!
Vårt land är inte ett dugg segregerat. Integrationen fungerar perfekt, och det är inte så konstigt.
Staten räknar nämligen kallt med att jävlas med ensamstående människor som inte hittat den stora kärleken vid 19, som de gjort sig beroende av och som inte sparat alla sina pengar de haft över eftersom de i stället slösat bort dem på en självförverkligande hobby. De ska sedan står för integrationen eftersom de placeras ut i de enda lägenheter som finns med kortare kötid än sex år.
Jag borde ha tänkt på det där, men frågan är till vilken grad jag känt mig levande idag. Och idag - när snön lite vackert döljer alla fimpar utanför porten som alltjämt saknar kodlås, och som inbjuder till att mina hundar kommer att brännas inne levande en vacker dag när vinden ger friskt syre åt elden, befinner jag mig i Moment 22.
Jag skulle kunna trivas i området. Om dagis hade plockat med sig sina barnblöjor från skogen, folk hade fattat att det inte är bra att mata råttorna med brödrester i varenda buske, att det är onödigt att medvetet slänga skräp bredvid papperskorgen eller ett förbannat otyg att kasta fimpar på marken.
Då skulle här vara fint.
Eller tänk ännu hellre: Mina grannar hade LETT åt att jag kommer med mina hundar! Kanske rent av frågat om de får klappa dem!
Nej, i stället spottar de på dem eller säger fula ord när jag går förbi. Kan man trivas i ett sådant område? Självklart inte, men det går att bita ihop ett bra tag.
Så hittar jag drömlägenheten. Trädgård och altan. 750000 kr. 59 kvm. Men det är tvärstopp. Jag har inte samlat på mig en fet kontantinsats, sedan att jag skulle ha råd att bo där med ett dyrt lån för kontantinsatsen spelar ingen roll. Jag får inte något lån.
Så jag vill ha ett bra svar:
Hur flyr man situationen i Södertälje om man inte har 75000 på banken?
I morgon ska jag köpa munkorgar till hundarna. En dag blir det ilfart till djursjukhuset för att de kökat mögligt bröd. De äter människobajs varenda promenad, min rastningsskog är nedbajsad av dagisungar som inte får lära sig det vi lärde oss som barn, att vara rädda om moder jord. Ungarna bajsar och föräldrarna slänger blöjorna i buskarna. Otroligt.
Det är ledsamt att titta på och se hur saker och ting inte bara förändras utan faktiskt förfaller, och det går fort. Och utan pengar på banken måste jag leva i det.
Anstalten Hall ligger några kilometer från där jag bor men jag lovar - Hall är mycket större än sina murar. Hall sträcker sig långt bort genom staden och vi som bor här väntar på att få inkassera 4000;- vid "Gå!", men blir skickade i fängelse direkt i stället.
