Misstagens mästare

Jag spinner vidare på agilitytemat eftersom de 92 läsare som hittat hit igår säkert delar det intresset med mig. Eftersom snön lyser vit på taken och alla agilityhinder ligger i isvaken ger jag blanka 17 i att ens tänka tanken på träning. Vi körde ett pass kontaktfält igår kväll innan sängdags. Jag konstaterar att vi behöver en grön agilitybana eftersom det har sina brister att köra kontaktfält på 5e våningen. Och nu när jag svart på vitt har misslyckats totalt med min gula labrador är det ju dumt att göra om det med nästa och nästa hund.

Diskussionen som råder i dagarna är huruvida det är klokt att ange sina egna misslyckanden om man ska hålla på med business. Jag säger "njaee" eller "jaein",. det beror nog på hur man väljer att framställa dem. Det som eftertraktas är ju någon form av ödmjukhet, att läraren inte är mer än människa och på så sätt ska argumenten understödjas. Det är en retorisk konst det där och det viktigaste är just att lyckas med att inte framställa sig själv som dryg, överlägsen och med näsan i vädret, utan att just se svårigheterna. Det kan därför vara givande att följa en persons träningssätt under resans gång men det kräver ju att läsaren är kritiskt och kan våga ifrågasätta. Nu är det ju så att sådana kommentarer inte är speciellt eftertraktade eftersom de kan göra ner företaget rätt rejält.

Jag tänker därför göra en viss utvärdering på temat "lyfta av hundar som inte vill springa för att matte envisats med att springa i cirklar utan att springa rakt fram". Är jag cynisk? Nej. Det finns MASSOR av hundar där ute - i ALLA klasser - som inte vill springa. Det gäller att ha rätt förebilder som nybörjare och att satsa på ett kort där hunden förvisso kan hindren men i ett långsamt tempo är inte så smart.

Jag tänke så när jag började med Zingo och eftersom jag var ung, dum och allvetande gav jag fan i att fråga dem som visste bättre. Goda råd fanns bara ett telefonsamtal bort men det hade ju inte självgoda Johanna tid med. En labradror är inte svår att träna, alla labradrorer är lätta att få stadiga (dvs. kan sitta still) och att få dem att svänga är ju definitivt ingen konst. Jag hade ju haft två innan så jag kunde ju rasen!

Jag medger det, det var jävligt korkat och jag har inte varit så schysst mot Zingo alla gånger. Ibland har han förtjänat vissa åthutningar, men många har varit dumma. Att han biter valpar är t ex inte något elakt, han biter faktiskt bara dem som inte kan gå ordentligt i koppel eller som rusar fram. I andra situationer kan jag däremot inte påstå att jag ångrar något utan att gå in på något specifikt. Zingo är dock den förlåtande och inte den långsinta typen vilket jag kan tacka min lyckliga stjärna för. Vi har en ganska annorlunda relation idag än för 2 år sedan kan man väl lugnt säga. Att få sin ursäkt accepterad av sin egen hund måste vara det största av allt...

Zingo hade kapacitet som få. Han är som byggd för agility, snabb som attans och stark i svängarna. Ja jäklar vad han kan springa! Han är outtröttlig, kan göra om samma övning hundratals gånger och det utan belöning. Han helt enkelt älskar att arbeta. Kruxet var bara att jag ville lite för mycket och första säsongen kom vi nog inte i mål en enda gång. Han flög kontaktfälten från nocken på hindren och såg han en tunnel så var det kört. Jag lovar att publiken fick sig ett antal goda skratt.

Problemet var bara att ingen tog det seriöst. Zingo och jag var ett stående skämt. Inte speciellt bra för någon av oss, kan jag milt uttrycka det. Det är en sak att skratta med någon, men att skratta ÅT någon - nä, där går gränsen. Och även om det sällan syns på min utsida så känns det definitivt på insidan att ständigt misslyckas och dessutom inte bli tagen på allvar.

Andra året var vi i Berlin och fick ordning på det och sedan började det gå bättre. Eller ja, vi kom upp i agilitytvåan och jag blev k*t på placeringar. NU var tiden inne! Mina klubbkompisar körde om oss och tog cert, själva var vi kvar i hoppettan pga, fel i slalom eller rivningar. Jag gick några kurser men inget hjälpte. Skratten mynnade inte ut nämnvärt heller och min frustration växte för varje lopp, jag ville MER och jag skulle minsann VISA alla andra att vi visst det KUNDE. För jag visste ju det.

Det var då avlyften började bli populära. Jag började utveckla känslan att Zingo visst SKULLE göra som jag sa, inte VILLE. Det var jävligt korkat. Varje gång jag stod på startlinjen var det en kamp på liv och död mot att bli utskrattad i målfållan.  Det var inte Zingo jag kämpade mot i första hand, det var egentligen många andras kommentarer. Det kan ta knäcken på vem som helst. Så jag bestämde mig för att när Zingo tjuvstartar ska han av banan, när han hetsar upp sig ska han av och om han hoppar kontaktfälten ska han av. Några sådana tävlingar och allt skulle bli bättre och jag skulle få respekt.

Funkade det då?

Njaeee. Alltså, det blev bättre att kliva av när jag tappade kontrollen. Efter ett sånt ignorerande lugnade han sig en gång i andra loppet och tog en pinne i hoppklass. Så visst hade det en viss effekt, men jag tror faktiskt så här i efterhand att han går bättre i hoppklass eftersom han då har luftat sig lite en gång på förmiddagen. Avlyften i sig har jag skrotat.

Visst, han kanske kedjade att ett avlyft inte ledde till nästa hinder som han så hett vill åt, men eftersom frekvensen hoppade kontaktfält eller tjuvstarter inte minskade och med dem min frustration ökade bestämde jag mig för att ställa av Zingo från tävlingsbanan. När jag ändå skulle till Sundsvall i somras skulle han få köra, men med inställningen att vi skulle diska oss i 8 lopp. Vi gjorde inte det, faktum är att Zingo gick bättre än Spika. Vi tog t o m två pinnar i hopptvåan, ivrigt påhejade av ägaren till Sveriges långsammaste blandras [internt skämt]. Då helt plötsligt var det kul med agility och långsamt började vi växa ihop, Zingo och jag. Inte för pinnarnas skull utan för att det inte fanns något att kämpa mot och inte heller för. I mitt fall blev det en vändpunkt.

Jag skulle vilja säga så här:
Agility är en social sport och man behöver ett gôtt träningsgäng att hålla ihop med. Man behöver folk som faktiskt bryr sig om ens hund och som kan hjälpa till där det behövs. Och man måste köra agility för sin egen skull. Först då fick jag rätt inställning och mycket roligare. Agility är min hobby och inget jag ens ska bli SM-deltagare i. Och det räcker faktiskt för mig. Faktiskt.

Att vi klarade de lätta banorna i Lagga i vinter berodde inte på att de var lätta utan på att jag hade rätt inställning. Och det har Malin Tångring den största delen i. I stället för att skratta eller säga att det är hopplöst läge så hittade vi tillsammans en lösning på problemet. Malin tog det på allvar och sa inte vad jag INTE skulle göra utan faktiskt VAD jag skulle göra. Att köra med flygande start är för mig kontroversiellt MEN eftersom Zingo inte behöver jaga upp sig över ett krav i starten klarade han av att stanna på A-hindret.

Fattar ni?
Om han stannar eller inte får liksom vara skit samma. Grejen är att Zingo inte ska sitta i tältet hela dagen, han ska inte flytta och han ska få köra agility på samma villkor som Kotten: enligt sina egna förutsättningar. Blir det resultat så blir det det. Om de uteblir - jaha.

Lyft av hunden av balansen eller A-et eller vad ni vill men det kommer inte att fungera om hunden inte har rätt inställning. Så det som är avgörande för resultatet är hur du känner dig i startfållan. I varje fall är det så i mitt fall. Hundar kan säkert lära sig att stanna OM de verkligen hoppar för att de har bråttom men i Zingos fall var det nog mest pga. att han inte orkade med att göra mig besviken med att inte kunna nå upp till mina krav. Och det var väl själva fan att han skulle bli 7 år innan jag fattade det. Hoppas nu att benen är friska i några år till så att han kan få köra agility på sina, nej jag menar VÅRA villkor. Det bär mig emot, men i det här fallet var demokrati en bra väg att gå.

Kommentarer
Postat av: den långsamma blandisarens ägare

Klart som sjutton att agility ska köras på dina och mina och vovvarnas villkor. Vilka de sedan är, det är upp till var och en att bestämma.



Den där blandisen han sa att det viktigaste var att det gick fort, och det innebar att man sket i några slalompinnar ibland. Men ärligt talat så gör det mig ingenting. För Felix är lycklig och jag med.



Däremot så har jag helt andra förväntningar på mallen och mig. Vi ska till SM och vi ska helst stå högst upp på prispallen lite nu och då. Och Nana håller med. Vi ska bli bäst säger hon.



Olika hundar samma förare - helt annorlunda villkor. Men två lyckliga hundar.



Jag hejar stenhårt på hundar som har roligt på plan och där förare och vovve har samma förväntningar. Vilka de sedan är - det är upp till ekipaget att bestämma.



Vi ses på agilityplan och där fortsätter jag att heja på :)

2010-03-19 @ 19:02:51
URL: http://fenapisu.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0