Johannas hundar

Min blogg har ca 20 besökare. Jag hade en annan blogg förut men den stängde jag när jag tröttnade, den hade ca 130 läsare. Den nya bloggen startade jag fr a för att jag ville på ett enkelt sätt låta dem följa min träning med Taggen som ville det. Så skrev jag då den kontroversiella frågan i Fannys blogg i måndags eller när det var och vips hade jag 57 läsare. Det är en ganska naturlig reaktion, dessutom kommenterade jag Gudruns blogg som hade uppe samma ämne på tapeten.

I förrgår hade jag 63 läsare. Jag tackar för intresset! Igår - efter att jag i bloggen kommenterat min provocerande fråga i Fannys blogg - hade jag 127 läsare. frågan är då - har dessa läsare hittat hit via Fannys blogg eller via Gudruns blogg? Det kan jag tyvärr inte se, men det hade onekligen varit intressant att se. Nu finns två vägar att se på händelseförloppet. Antingen tycker dessa nya läsare att min blogg är ofantligt spännande eller så skiter de i vilket och går sin väg. Jag hoppas dock att några läsare stannar kvar, det blir liksom mycket mera givande att blogga då!

Gudruns hypotes i dagsläget är typ att företag kan skadas av sina egna bloggar. Det är klart att det är så. Om jag försöker starta ett företag i översättningshjälp från tyska till svenska och knappt kan stava, tja, då är väl sannolikheten ganska liten att jag får något uppdrag. Men inom hundkretsar verkar folk ha en ofantlig förståelse för snedsteg och verkar betala dyra pengar för en kurs hos en instruktör som inte kommit längre än de själva. Märkligt. När jag anmäler mig till kurs får det vara för någon som vet vad den snackar om. Jag har inte hört något om Taggens tävlingskurs i vår, får hoppas att de inte glömt bort mig! Det är långt till Åkersberga härifrån men jag tror att det är värt det. Malin som ska hålla kursen vet liksom vad hon snackar om. Om Zingo frivilligt går med Malin måste hon vara duktig. Jag har bara sett honom så nöjd en gång tidigare och det var när Morten skulle kastrera honom. Alltså: Johanna anmäler sig till tävlingskurs vid hundklubben på andra sidan stan. Med stockholmsmått mätt är det långt.

Enligt kommentarerna i både Fannys och Gudruns blogg heter det att det visst är bra att gå kurs för någon som inte lyckas jämt. Det kan jag hålla med om. Men det vore onekligen bra om det inte bara handlar om olösta problem utan även om problem som de faktiskt funnit en lösning på. Experiment under resans gång blir liksom inte mer än halvlyckat. Jga såg det i Kumla med egna ögon. Instruktörens hundar (obs plural!) sprang inte på plan. Hur många av deras deltagares hundar gillade agility? Nu är instruktören borta från Kumlaplanen och med det ökade hundarnas glädje på plan.

Spikas slalomträning är ett bra exempel på att man ska vänta med att utvärdera metoder. Jag var helt SÅLD på koppelmetoden och använde den på kurs, hjälpte andra med den in absurdum. Spikas slalomträning var inte fullfjädrad, men det var på god väg! Det var alltså tills jag insåg att vi har rejäla problem, orsakade av det jävla kopplet. Om Spika har lina på sig är hon taggad till max. Hon går jättefort bara av ljudet av en knäppt karbinhake. Står det en matskål efter har hon också en kanonfin hållning. MEN - om slalomet står självt, utan ett hinder efter att jaga, tja, då kan fröken gå ur 10e porten. Metoden har alltså inte fungerat. Ingångarna sätter hon för det mesta men som sagt, det är nervöst på vägen ur, framför allt om hon märker att jag tänkt svänga. Vi måste alltså nöta, nöta och nöta detta jävla slalom med olika typer av belöningar för att få det kul igen. Jag skulle alltså ha VÄNTAT med att lära ut koppelmetoden tills jag sett det faktiska resultatet.

Taggen kör jag med bågar. Jag var bra skeptisk tills utmärkta Fredrika visat hur man på mest effektivt sätt tränar med dem. Jag har nog tipsat en och annan men jag är lite lugnare den här gången. Jag väntar ett år på att se den faktiska effekten. Lärde sig Taggen slalom med bågarna? Vad gav det för problem?

Agility är på ren svenska fan inte lätt alltså. Det finns massor med faror med träningssätt och olika hundar reagerar helt olika på samma metod.

Så jag får nog hålla med Gudrun i det här fallet också. Det är nog rätt vanskligt att ha en blogg kopplad till sitt företag i synnerhet om man gör sig ett namn enbart på bloggen med mediokra resultat. En sådan person som Jenny Damm klarar sig undan för hennes auktoritet som agilityproffs tillåter bra många snedsteg innan hon får elaka kommentarer. Kolla bara på uppslutningen kring Lotus försvinnande - facebookgruppen hade över 500 medlemmar på bara några timmar. Om min hund skulle försvinna skulle den gruppen definitivt inte ha så stor genomslagskraft.

Men att skapa sig ett företagsnamn på en blogg och på en verbal förmåga är nog inte den smartaste vägen. Det kan säkert fungera i omvänd ordning, om det först finns en bevisad kunskap. Om Veronica nu misslyckas med 2x2-metoden på sin unghund kommer säkert inte drabba hennes auktoriala position inom agilitysvängen, möjligen kommer det att ge en ny dimension på metoden. (Nu tror inte jag att Bache misslyckas. Jag är ju Bachian, för f-n!)

En annan sak som måste vara tung är det  faktum att man får "allas" blickar på sig. I Sundsvall i somras hörde jag t ex några säga "vänta lite, nu är det Spika som kör!" och efter ett annat lopp - när vi diskade oss - kom en annan person fram och sa att "oj vilken duktig hund du har!". Vad GLAD man blir för sådant! Jag kan fortfarande le åt den händelsen. Tänk om det är så att Spika gör människor glada, då är ju hennes syfte helt klart uppfyllt! Men att gå in på plan och känna att det finns många i publiken som hoppas på en disk det kan inte vara roligt. Fast å andra sidan skapar personen det själv.

Det gäller att hålla liv i supporten och behålla åtminstone ena foten på jorden. För agility ÄR svårt och ingen person har råd med högfärdighet i den här sporten. Framför allt inte om man vill tjäna sitt levebröd på en kunskap man faktiskt inte har. Det blir som en lärare som inte kan stoffet den ska lära ut. Att då provocera sin publik med aggressiva handlingar fungerar definitivt inte. Så även om bloggen inte skadar företagare så gör allt prat runtomkring det. Det sägs att en negativ kommentar gör lika stor effekt som 10 positiva.

Jag är glad att jag är statligt anställd och att min agility är min hobby. Idag har vi lite plusgrader och snön smälter, om än långsamt. Snart mina vänner, snart kan vi köra på agilityplan igen. Åh, vad jag längtar! Jag skriver säkert om det i bloggen, men inte för att tjäna pengar på det utan för att en och annan där ute tycks intresserad av hur man får en jaktcocker att springa fort på plan utan att nosa.