Johannas hundar

Någon därute som liksom jag jobbar rätt mycket i Word? Då vet den personen att det finns en blinkande pinne som talar om var någonstans på "pappret" man skriver. Det är inte längre som på den gamla hederliga skrivmaskinstiden att man visste var i pappershögen man befann sig utan nu finns det en svart pinne som upplyser användaren om detta sakförhållande. Den där blinkande pinnen kan göra mig galen. Jag ska skriva ett stycke om referens mellan ordet och det som ordet står för och det går inte som planerat, direkt. Jag borde få till det där innan fredag men jag misstänker att det blir bakläxa igen. Jag avskyr inledningar. Det går bara inte. Ett slutseminarium utan inledning är som en gräsmatta utan agilitybana.

Ute på balkongen har jag en rad med pinnar som Zingo håller på att försöka lära sig att referera till. Det handlar om att han ska urskilja den rätta pinnen i en rad med flera. Vi ska tävla i lydnadsklass 3 om en månad och jag tänkte att det kunde vara bra om han kunde momentet tills dess. Det är inte så särskilt kvalitativt vårt klass 3-program, men jag struntar i det. Fjärren får vi säkert max en sexa på som det är i dagsläget. Men äsch, man måste inte bli världsmästare i allt och dessutom handlar lydnad ändå bara om en subjektiv bedömning av ett sakförhållande. Hunden sprang in i rutan, la sig på kommando och kom snyggt och prydligt på inkallning. Men var det värt en åtta eller en tia? Rätt värdelös sport, kanske?

Lydnadsdomare är som människor i allmänhet. De gillar att bedöma. Det får mig osökt att tänka på hur begrepp som "kunskap" och "fakta" kan svängas med lite hur som helst, precis som "avundsjuka" lätt blir en omskrivning för "jävligt elak kritik". Undrar just vad som är fakta jag. Min första termin på forskarutbildningen gick jag en kurs i vetenskapsteori. Det var väldigt intressant och kontentan av den kursen var att vi inte vet någonting utan bara tror. Jag företräder benhårt linjen att kunskap är en konstruktion som snarare är socialt förankrad än faktiskt kopplat till någon föremål. Vi skapar kunskap med interaktionen helt enkelt. Jag måste tro att det är så för jag har snart skrivit 200 sidor på ämnet.

Så det är väldigt enkelt att säga att någon är "duktig" eller "kunnig". Ta mina grannar till exempel. De säger att jag har jättelydiga hundar. De skulle bara veta, Zingo kan inte komma på inkallning om han ser en hund i skogen för då måste han vakta. Det går därför inte att ha honom lös obehindrat utan man måste vara beredd precis hela tiden. Han hittar gärna mat också och då får man gå fram och hämta honom. Visst, de drar inte i kopplet och de kan gå fot, men lydiga tycker jag inte att alla är. Möjligen Taggen då som aldrig hittar på nåt dumt alls, faktiskt. Spika kan däremot dra iväg på egna äventyr om man inte har ögon i nacken. Dock aldrig speciellt långt, men ändå.

Så allt är väl relativt och det förklarar varför en del människor uppfattas som just - kunniga. En person som är bättre än jag på något kan ju uppfattas som väldigt kunnig, särskilt om det är i linje med mina egna förväntningar. En person som går samma väg som jag fast som är före mig på stigen. Om jag ser någon som är en jäkel på blindbyten eller som har en hund som springer olidligt fort och springer tajt, tja, då är det ju i linje med det jag vill uppnå. Om personen pysslar med decels och man har det som mål i livet är ju den personen ett riktigt snille. Allt är relativt i förhållande till det vi behömer det mot.

Människan är lat. Det finns massor av människor som inte vill arbeta. Det är säkert många där i bloggvärlden som inte tror på mig men det är så. Em del jag känner skulle helst av allt inte arbeta. Själv är jag raka motsatsen men det är för att jag har ett så förbannat bra jobb där pappa Stat betalar mig för att underrätta studenter om att det är skillnad på att stå i ackusativ och att vara ett ackusativobjekt t ex. De blir lika tysta varje gång när jag frågar i vilket kasus ackusativobjektet står, trots att de fått frågan minst en gång per lektion innan. Grejen med den kategorin studenter är att de är förbannat lata: De hoppas innerligt på en ackusativinjektion i låret. Tjong i medaljongen bara och så stod alla ackusativobjekt i ackusativ och inte som idag i många fall i nominativ eller i dativ. Man kan bli trött för mindre.

Studenter är dessutom väldigt förtjusta i förklaringar. Under hela skoltiden har de kunnat ställa frågor till läraren som - i bästa fall - har kunnat leverera ett bra svar. "Jo, ackusativobjektet förstår du, det ska stå i ackusativ. Andra raden, studenten!" Man kan bli rörd för mindre. Så kommer de till universitetet och helt plötsligt suddas lärarens roll som allvetande svarsmekanism ut utan studenterna tvingas ställa två teorier mot varandra och komma fram till det mest sannolika svaret. En del blir skitförbannade: "Va fan" säger de, "det här är ju bara en massa luddiga teorier! Jag vill ju för i helvete lära mig tyska" och så blänger de på mig med armarna obstinat i kors. Jaha, dags för ett gäng trotsiga tonåringar i värsta fyrtioårskrisen, alltså. Andra gillar uppgiften och kastar sig över artiklarna man delat ut. "Få se nu, undrar om det är så eller så..."

Hundmänniskor är precis likadana. Jag ser en stor kategori, vi säger ca 90% av alla som någon gång går en hundkurs. De kommer dit och förväntar sig ett svart-vitt svar. När de sedan upptäcker att de själva måste träna sin hund till perfektion ger de upp. De andra 10 % ger sig den på att de ska komma ut och tävla i agility och gör det också. En bråkdel av dem blir riktigt, riktigt duktiga. Och behåller ödmjukheten inför sporten, inte minst. De som lyckas är de som kan tänka själva, analysera och som kan väga fördelar mot nackdelar utan att stå med ett svartvitt svar. De fattar att en metod inte är universell. De har heller - inte alltför sällan - en ganska så gedigen akademisk utbildning. Inte alla, men många. De flesta. Eller så jobbar de med något som innebär strategiskt tänkande.

En stor del av dem som ändå tävlar försöker hitta en genväg. Det är förbannat jobbigt att tänka själv och resonera och fundera och då är det praktiskt att fråga någon annan. Precis som studenten förväntar sig att läraren ska spotta ut rätt svar på befallning förväntar sig hundkursaren att instruktören ska ha ett fullfjädrat svar. Och då gäller det att vara en språkets mästare så att man kan dölja sina egna kunskapsluckor om man råkar ha sådana.

De senaste åren har det blivit extremt svårt att ha hund. För att alla hundkurser ska bli legitima krävs det en terminologi av sällan skådat slag. När jag började handlade det mest om specifik terminologi för jaktträningen, man fick lära sig att skilja en markering från ett linjetag, typ. Idag är det mycket värre. Det finns en terminologimaffia där ute i skogarna som älskar att vältra sig i ord, allt för att kunna benämna sin omgivning och det den relaterar till. Det är klart att en begreppsapparat är lockande. Lite som när jag höll föredrag i Halle i Tyskland i höstas. Mitt var 20 minuter långt, med en Powerpointpresentation på 18 bilder och med figurer som illustrerade det jag ville säga. När jag sedan på kvällen pratade med några andra doktorander frågade jag dem hur jag kunde förbättra föredraget. "Ja men du pratade ju så där enkelt, det är väl inte bra". Hrm, jag behövde inte vältra mig i en begreppsförvirring för att hävda mig själv. Det gick bra med teorin. De hade uppfattningen att obegriplighet är detsamma som kvalitet. Där anser jag att de har en svår angreppsvinkel.

Det är väl klart att det är bra att ha begrepp för det man vill säga men samtidigt är det lätt att hamna på tunn is om det är det enda kriteriet för att man ska kunna anses som kunnig. Man kanske inte behöver veta exakt hur doftpartiklarna hoppar runt i Zingos näsa när han letar vittringspinnar på balkongen, däremot är det bra att veta hur man kan få honom att fatta momentet. Och om någon frågar kan man kanske förklara det på ett enkelt sätt. En person som kan förklara enkelt är med all säkerhet kunnig.

Det är som sagt lätt att charmas av en begreppsapparat men om den står ensam och inte betecknar något är den meningslös. När det gäller hundträning gillar jag lite andra grejer. Som t ex faktiska resultat. Vissa kan man mäta och skriva in i tävlingsböckerna och andra är mer abstrakta och omätbara. De som är subjektivt omätbara är dock de som jag tycker är mest attraktiva och som mäter kvaliteten bättre. Ta Tommy och Alma som exempel om jag nu får hänga ut dem här i bloggen på bästa läsningstid. Under alla år har Alma kutat som fanken på agilitybanan och ibland har det gått bra, annars sämre. Alma har lik förbannat alltid kutat. Och nu äntligen är sista certet bärgat. För mig personligen är det mera kvalitet och kunskap om agility än att plocka tre cert på tre raka med en hund som förvisso "springer" men inte mer. Den inställningen beror nog på en viss norfolkterrier. Gulligt, men knappast kvalitativt.

Jag läste för ett tag sedan i en blogg och det har jag med mig, typ så här: "Det handlar inte om hur fort du kommer till trean utan om vad du kan hämta när du väl är där". Smart tjej, det där. Hon kan det här med agility.