Arroganta och ödmjuka texter
Jag kollade just besöksstatistiken. Utan att ha skrivit en enda skitrad på en hel vecka lyckas jag ändå ha 30 träffar per dag i bloggen. Med min elaka kritiska kommentar i Fannys blogg lyckades jag alltså vinna ca 10 nya läsare per dag. Dessa personer måste vara väldigt nyfikna på när jag släpper nästa bomb. Tja, jag tänkte inte göra det. Jag menar, det finns så många andra som roar sig bättre än jag med sin egen blogg. Utan att gå in på detaljer roar dessa människor även mig.
Frånvaron i bloggen har en given förklaring och stavas "arbete". I måndags fick jag reda på att ett missförstånd lett till att mitt hett efterlängtade slutseminarium blev tvunget att flyttas fram tre veckor. Det var inte på min begäran och jag blev inte nöjd. Som jag sa till handledaren i måndags: "Mein Text IST fertig!".
Jag fick ett hånskratt till svar.
Jävla skit. Jag gillar färdiga texter. Jag är som mina studenter på A-nivån som älskar svartvita svar. Som en agilitydomare som tittar på hopphinder och viftar med hela handen när hunden river. Antingen eller. Bara.
Extraknäcket vid Södertörns högskola blev mer krävande än jag räknat med och till på tisdag ska jag förbereda en lektion in svenskans morfologi. HUR kul kan man ha med ett odugligt språk som inte fattar att kasusmarkeringar är bland det viktigaste vi har? Jag vill ha tillbaka alla gamla hederliga dativ- och ackusativformer i svenskan där bortförklaringar som "indirekta objekt" blir löjeväckande.
Idag höll jag på att få spelet på avhandlingen och börjar förstå föregångarna till mig som ett par veckor innan slutseminarium på fullaste allvar undrat varför doktorander tillåts sitta på nionde våningen utan att det finns galler för fönstren. Vart man än vrider sig är rövhålet rakt bakåt och åt det hållet pekar textbegreppet. Jag har inte stött på en enda person som inte frågat ut mig om textbegreppet bara för att forumen kommuniceras med en massa bokstäver i följd. Jaha. Men jag skiter liksom i det. Jag tycker nämligen att textbegrepp är något av det abslout tråkigaste som finns.
Begreppsförvirringar är en del av språkvetarens vardag och därför är det desto intressantare att läsa bloggar där diverse begrepp får en märklig betydelse. Som t ex ordet "ödmjuk". Tänk att en "ödmjuk" person lika gärna kan vara arrogant; det beror bara på vart ljuset pekar. Nancy var inne på det spåret härom inlägget.
Ju fler ödmjuka desto bättre blir det för dem. Många fåglar små fäller även stor björn eller hur är det ordspråket brukar heta? Så var det i varje fall i en bamsetidning jag läste som barn.
Det är nog tur i varje fall att jag mer eller mindre drabbats av bloggkommentarhäfta. Jag menar, hur skulle världen se ut om Elaka Tant Johanna drog ut i Cyberspejs och snajsade till en massa elaka kommentarer överallt, bara för att det är den delen av månaden? Äsch, nu ska vi vara snälla.
Så snäll kan inte jag vara och då är det tur att det finns andra personer i cyberspejs som också kan vara lite giftiga och på så sätt rugga upp min annars så enahanda vardag som mest består i kattungematande och avhandlingsskrivandet där min största fiende är en jävligt svår fråga om en forumtext är en text eller inte. Om texthelvetet inte är koherent, dvs. har ett sammanhang, som en text bör vara, är det en text då? Och är det i så fall bara de koherenta foruminläggen som är texter? Och om bara vissa foruminlägg är texter, vad är de andra då? Så där håller jag på när tanken om nionde våningen, doktorander och galler för fönstren slår mig. Shit. Jag har blivit som dem.
Jag blir galen och står i ett hörn, inmålad med en skrikig rosa färg som skär sig mot de blågröna väggarna. Usch. På marken tinar snön äntligen bort och några grässtrån börjar sträcka sig längs med blå husens allt annat än blå väggar. Undrar om jorden snurrar annorlunda för grässtråna. Eller det kanske är så att grässtråna också är texter?
Det är en konst att kunna skriva giftiga foruminlägg utan att skribenten tar illa upp. Även om skribenten gör det kanske den inte vill visa det för Gud, Jesus och alla andra apostlar som smyger runt i bloggen om nätterna när ingen ser på utan levererar ett kooperativt svar på bästa sändningstid. Det är fantastiskt. Jag har en hel del kvar att lära i den sociala skolan.
Men undrar just om jag blivit doktorand om jag inte vågat ställa märkliga frågor i bloggens kommentarfunktion? Även om det är jobbigt att vältra sig i textbegrepp en skärtorsdag finns det ändå något som lockar.
Det är inte girighet. Det är inte status. Det är inte pengar. Inte heller makt.
Förmodligen är det bara en enda lång askes som tillbringas i ett vitmålat rum längst upp bland personer som är precis lika otrevliga som jag, som gillar att sätta fingret på bristerna i argumentationen.
Jag måste bara lära mig att det inte gäller i bloggarna även om det är lockande ibland.
Frånvaron i bloggen har en given förklaring och stavas "arbete". I måndags fick jag reda på att ett missförstånd lett till att mitt hett efterlängtade slutseminarium blev tvunget att flyttas fram tre veckor. Det var inte på min begäran och jag blev inte nöjd. Som jag sa till handledaren i måndags: "Mein Text IST fertig!".
Jag fick ett hånskratt till svar.
Jävla skit. Jag gillar färdiga texter. Jag är som mina studenter på A-nivån som älskar svartvita svar. Som en agilitydomare som tittar på hopphinder och viftar med hela handen när hunden river. Antingen eller. Bara.
Extraknäcket vid Södertörns högskola blev mer krävande än jag räknat med och till på tisdag ska jag förbereda en lektion in svenskans morfologi. HUR kul kan man ha med ett odugligt språk som inte fattar att kasusmarkeringar är bland det viktigaste vi har? Jag vill ha tillbaka alla gamla hederliga dativ- och ackusativformer i svenskan där bortförklaringar som "indirekta objekt" blir löjeväckande.
Idag höll jag på att få spelet på avhandlingen och börjar förstå föregångarna till mig som ett par veckor innan slutseminarium på fullaste allvar undrat varför doktorander tillåts sitta på nionde våningen utan att det finns galler för fönstren. Vart man än vrider sig är rövhålet rakt bakåt och åt det hållet pekar textbegreppet. Jag har inte stött på en enda person som inte frågat ut mig om textbegreppet bara för att forumen kommuniceras med en massa bokstäver i följd. Jaha. Men jag skiter liksom i det. Jag tycker nämligen att textbegrepp är något av det abslout tråkigaste som finns.
Begreppsförvirringar är en del av språkvetarens vardag och därför är det desto intressantare att läsa bloggar där diverse begrepp får en märklig betydelse. Som t ex ordet "ödmjuk". Tänk att en "ödmjuk" person lika gärna kan vara arrogant; det beror bara på vart ljuset pekar. Nancy var inne på det spåret härom inlägget.
Ju fler ödmjuka desto bättre blir det för dem. Många fåglar små fäller även stor björn eller hur är det ordspråket brukar heta? Så var det i varje fall i en bamsetidning jag läste som barn.
Det är nog tur i varje fall att jag mer eller mindre drabbats av bloggkommentarhäfta. Jag menar, hur skulle världen se ut om Elaka Tant Johanna drog ut i Cyberspejs och snajsade till en massa elaka kommentarer överallt, bara för att det är den delen av månaden? Äsch, nu ska vi vara snälla.
Så snäll kan inte jag vara och då är det tur att det finns andra personer i cyberspejs som också kan vara lite giftiga och på så sätt rugga upp min annars så enahanda vardag som mest består i kattungematande och avhandlingsskrivandet där min största fiende är en jävligt svår fråga om en forumtext är en text eller inte. Om texthelvetet inte är koherent, dvs. har ett sammanhang, som en text bör vara, är det en text då? Och är det i så fall bara de koherenta foruminläggen som är texter? Och om bara vissa foruminlägg är texter, vad är de andra då? Så där håller jag på när tanken om nionde våningen, doktorander och galler för fönstren slår mig. Shit. Jag har blivit som dem.
Jag blir galen och står i ett hörn, inmålad med en skrikig rosa färg som skär sig mot de blågröna väggarna. Usch. På marken tinar snön äntligen bort och några grässtrån börjar sträcka sig längs med blå husens allt annat än blå väggar. Undrar om jorden snurrar annorlunda för grässtråna. Eller det kanske är så att grässtråna också är texter?
Det är en konst att kunna skriva giftiga foruminlägg utan att skribenten tar illa upp. Även om skribenten gör det kanske den inte vill visa det för Gud, Jesus och alla andra apostlar som smyger runt i bloggen om nätterna när ingen ser på utan levererar ett kooperativt svar på bästa sändningstid. Det är fantastiskt. Jag har en hel del kvar att lära i den sociala skolan.
Men undrar just om jag blivit doktorand om jag inte vågat ställa märkliga frågor i bloggens kommentarfunktion? Även om det är jobbigt att vältra sig i textbegrepp en skärtorsdag finns det ändå något som lockar.
Det är inte girighet. Det är inte status. Det är inte pengar. Inte heller makt.
Förmodligen är det bara en enda lång askes som tillbringas i ett vitmålat rum längst upp bland personer som är precis lika otrevliga som jag, som gillar att sätta fingret på bristerna i argumentationen.
Jag måste bara lära mig att det inte gäller i bloggarna även om det är lockande ibland.
Kommentarer
Trackback
