Johannas hundar

Vet ni varför det regnar ibland?

Det är för att man inte ska ta solen för given.

Det är bra att man råkar ut för otrevligheter ibland, som inlåsta hinder och fuskande domare. Då är man tacksam för alla normala dagar när man har agilityhinder till förfogande och det står en trevlig domare på plan som skrattar när hunden hoppar A-hindret från nocken. Som kan komma efteråt och säga "grattis! Vad snabb och duktig hon är, Spika!" som en viss Dalabo gjorde i Tierp. Man ska aldrig ta folks välvilja för given utan vara tacksam för varje dag det finns människor som ler när de ser en.

Tänk, det finns människor som är helt oönskade. Ofta för att de beter sig allmänt illa och vägrar följa grupperingens normer - och då passar de inte in i gruppen. I hundvärlden är sådant definitivt vanligt - agilitymänniskorna ses inte med blida ögon vare sig i vallnings- eller jaktkretsar. Man får stå över det, helt enkelt.

Igår var jag i Uppsala. Det är en märklig stad. Efter Halmstad/ Falkenberg är det en plats jag gärna skulle bo på. Stadens kärna är sagolikt idylliskt mysig, det ligger sett vackert aprikosfärgat slott mitt i och domen sträcker sina ståtliga torn mot skyn och ger staden sin prägling. Den är det första jag ser när gtåget rullar ut ur skogen på väg mot staden.

Det som gör Uppsala så märklig är att solen alltid skiner när jag är där. Det händer ytterst sällan att jag ser stadens invånare som små Petronella-i-Plaskeby-kopior. I stället flanerar de genom staden eller susar fram på cyklar. Det vimlar av studenter. Och backen upp mot Carolinabiblioteket är ganska lång och jobbig att springa uppför.

Jag - som i normala fall alltid går snabbt - klingar definitivt inte av på tempot bara för att Carolinabacken kommer i min väg. Det kan regna harar och kaniner framför mig - det spelar ingen roll. Just när jag ser Carolinabiblioteket skiner solen jämt. Bibblan står och lyser ikapp med slottet och fötterna svävar fram över kullerstensgången upp mot övergångsstället in i Engelska parken. På andra sidan är mitt mål - Institutionen för moderna språk. Me like!

En gång när jag gick genom centrum från tågstationen ösregnade det. Dessutokm blåste det. I varje papperskorg stod åtminstone ett paraply nedställt som mött sitt öde i ovädret.

När jag såg Carolinabiblioteket försvann regnet fullständigt. De grå molnen förvandlades till rosa dito och fötterna flög fram över den slippriga kullerstensgången.

Om man upplevt riktigt puckade människor, särskilt i universitetsvärlden, har man vett att uppskatta dem som inte är lika puckade. "In Stockholm sitzt die DSH, du musst unbedingt hin!" sa Gudrun i Örebro när vi diskuterade mina framtidsplaner att gå in i forskningen. Hon hade så rätt, så rätt. Det svenska ordet för "handledning" är så väldigt talande, det handlar om en utbildning där en person tar dig i handleden och leder dig runt på vägen mot den fantastiska kunskapen.

Igår sken solen i dubbel bemärkelse i Uppsala. Jag rusade uppför Carolinabacken och sprang in i min handledares rum. Äntligen fick vi ses igen! Vi satte oss med min text som den här gången var grymt genomarbetad, faktiskt. Jag hade läst, läst och läst igen... Så vi tog en mening i taget och gick igenom de första 30 sidorna - och se, det första kapitlet blev färdigt! Nu är det bara en rejäl uppförsbacke innan teorikapitlet är färdigt och det blir inte lika enkelt, men jag ska fixa det.

Jag börjar se upploppet - helt otroligt efter en så lång resa. 4 år har jag tillbringat med en enda text och ca 250 böcker och artiklar.

Nu ska vi ut och spåra i det vackra vädret, i min värld jobbar man nämligen när man vill. Och idag vill inte jag jobba. Mitt första kapitel ska firas - och hur gör man det bäst om inte i spårskogen?

Det kommer en dag när domaren fuskar igen, men jag hoppas att det dröjer länge. Tills dess ska jag uppskatta alla domare som kan reglerna och alla dagar när solen skiner.