Johannas hundar

Det här är inte bra för hjärtat. Jag har träffat på två idioter under två dagar som retat gallfeber på mig. Den ena kunde jag säga ifrån till. den andra fick jag stå med mössan i hand och svälja inför fast jag inte ville. Det är så när man är på plats på andras villkor. Då får man gilla läget även om man inte vill.

I mitt kvarter finns det en hel del människor som ständigt tror att de är de som får andra människor att bocka och buga, fast  det egentligen är de själva som borde säga 'tack' en gång för mycket. Det handlar om människor som gärna vill bli förstådda men som sällan vill förstå. Det handlar om 40% av stadens befolkning. Efter fyra år har jag ledsnat på att få hundarna tittade på som vore de smittade med allvarliga sjukdomar. Som tittar på dem med hat i blicken - och det irriterar mig. 

Ett samhälle som ska byggas av förståelse och respekt håller på att kollapsa enligt den väl insatta källa jag träffade när jag fiskade igår. Mannen är från Irak och jobbar som fritidsledare på fritidsgården nedanför mitt fönster. Han berättade om alla sattyg rackarungarna håller på med och hur föräldrarna ständigt tar dem i försvar. Man blir mörkrädd.

Det är väldigt lätt att klaga på andra och i ett samhälle som i vanliga fall erbjuder mycket kan jag förstå att man ibland kanske vill kräva lite väl mycket. Som till exempel döden åt undertecknads tre hundar. Frågan är hur samhället skulle reagera om jag önskade döden åt deras barn?

Igår förmiddag gick jag sedvanliga rundan i lilla skogen där jag bor. Man får ha lite koll på hundarna och inte släppa dem vind för våg för ibland träffar man på folk som plockar bär och svamp. Jag släpper Taggen och Zingo när jag upptäcker en kvinna som kommer gående. Kallar in hundarna och sätter dem bredvid mig. Allt är frid och fröjd tills denna något krävande kvinna tar modet till sig och vill läxa upp mig. Hon anser att skogen är hennes och att hundarna inte får vara lösa. Jag ignorerar henne tills droppen kommer.

"Hundar får inte vistas i skogen".

"Nä nu får det vara nog!!!" säger jag, upprörd till max över att återigen få spe för att jag är hundägare. Man får inte vara rasist - men invandrare får HATA mina hundar??!! Nä, nu räcker det. Jag blev rasist på fläcken och sa vad jag tänkte.
"Du ska ha en sak klart för dig och det är att du inte provocerar mig på det viset. Jag är mycket väl medveten om vad jag har för rättigheter och en av dem är att jag får ha dem lösa i skogen efter den 22 augusti under förutsättning att de inte stör människor och vilt! Ska du bo här får du finna dig i att det finns hundar i det svenska samhället. Annars finns ju alltid alternativet att du bor i något annat land där det inte finns hundar! Jag har RÄTT att vara här och det är din  SKYLDIGHET att acceptera det under förutsättning att mina hundar sköter sig!"

"Nä de får inte vara här".

"JO det får de! Hunden är en del av den svenska kulturen och det får du finna dig i! Och vill du inte plocka bär i den här skogen för att det kan komma hundar, ja då får du plocka i parken!" Som pricken över i fick Taggen hälsa på kärringen.

"Ja ser du nu krafsar han på mig!"

"Ja och det kan du ha så illa som du bär dig åt. Jag hade mina hundar under kontroll men du respekterar inte mig och mina hundar - och då ska du veta att då respekterar jag inte dig heller!"

Fast det gjorde jag. Jag släppte inte Zingo och Spika på tanten fast jag hade god lust.

Alltså det där utspelet kändes så jävla skönt rent ut sagt. Jag är så oerhört trött på att mina grannar aldrig någonsin vill prata med mig - för jag har hund. De är livrädda och skriker högt om de ser dem.

Idag stötte jag på nästa pucko.

De var nog rädda för att få fortkörningsböter i Hölö-Mörkö för herreminje vilken tid det tog att arrangera DM i alla storlekar individuellt och lag. Vi var där kl 9 och var inte klara förrän kl halv fem.

Domaren, som jag numera har ett dåligt öga till, hade byggt fyra, helt fristående banor. Samtliga banbyggen tog en halvtimme var. Bara om de kunnat effektivisera banbyggandet och bara flyttat några hinder hade vi varit klara kl 15.

Dessutom körde S+M banvandring för sig i tio minuter och large för sig i tio minuter. Att slå ihop banvandringarna och korta dem till 8 minuter hade räckt - och vi hade varit klara kl 14.15.

Dessutom hade inte tävlingsledaren behövt räkna ut resultaten OCH vara speaker. Då hade vi varit klara kl 13.45 och jag hade inte varit dödens trött och kunnat göra något mer idag.

På den bana domaren ställt upp i agilitylagklassen utgick han ifrån att alla skulle springa (dvs. jogga; observera risken för fortkörningsböter) bredvid sina hundar. Tills jag och Zingo kom. Jag tänkte gena och ser domaren som står rakt i min väg. "Flytta dig - du är i vägen!" säger jag och krocken är ett faktum. De farliga trafikanterna är inte de som kör för fort. De farliga är de som parkerar mitt i vägen.

"Jag vill ha omlopp!" sa jag då eftersom jag blev märkbart störd.
"Kör vidare" säger han och vi kommer i mål på 25 fel. Domaren var skyldig till vägran.

Och det var lite för mycket för mig och jag blev väldigt irriterad. Efteråt säger han "ja jag förstår att du blev sur men jag är ett hinder och då får du se upp för mig!".

Vilken idiot! Det finns inga regler om det! Domaren ska hålla sig ur förarens väg, punkt slut. Och att överhuvudtaget tjafsa om en sån grej på ett DM gjorde mig väldigt sur och fick mig att associera till vissa andra osmidiga organisationer som sätter principer högst på prioriteringsskalan och de sociala kontakterna sist. Hade jag dömt hade jag sagt "ursäkta mig - jag stod i vägen. Självklart får du ett omlopp!" Men uppenbarligen måste jag se hemskt kul ut i förbannat tillstånd för han gav inte med sig. Ich bin anfechtbar. Bara till att slå till, Johanna står pall för allt.

Efter mig körde Linda samma system som jag. Domaren flyttade sig ur vägen så att fortkörarna kunde komma fram. Trots det ville han utdela boten till mig, domaren? I det läget var det inte bra att göra en "Johanna-träffar-hundfientlig-invandrare-i-skogen"-manöver. Jag fick ta av mig mössan och niga snällt. Usch. Jag hade ju rätt.

Då ångrade han sig och gav mig omlopp. Vi diskade oss och jag var märkbart störd - inte över krocken men över att domaren hittat på egna regler och dessutom var principfast i stället för smidig. I sista loppet hasplade jag ur mig ett "men Zingo HIT för helvete" och fick skit för det sen av tävlingsledaren. Hoppsan. Hon har helt klart missat IPO-SM. Även om de inte svor som borstbindare hela högen så skrek de i tonlägen jag inte tycker är acceptabelt.

Det är helt enkelt skillnad på om man kör IPO eller agility inom förbundet.

För fyra år sedan sa jag "aldrig mer Hölö-Mörkös tävlingar" men hade tydligen förträngt det till i år. Eller - jag ville tro att de lärt sig speeda upp tempot lite. Ack så fel jag hade. Det är 30 som gäller på HMBK och vi från Södertälje brukar köra i 130. Minst. Även om man får en bot då och då är det roligare när det går fort.