Svartvita lösningar
Har det undgått någon att jag är doktorand? Och att det innebär att man under fem års tid fokuserar på en enda uppgift, nämligen att ställa en rad problem mot varandra och hitta lösningar på dem? Så, nu vet alla det. Denna bloggs innehavare är doktorand.
Nu skriver jag inte detta i bloggens första stycke för att jag ska imponera på någon. Jag tror nämligen inte på att just yrket "doktorand" imponerar på folk eftersom vi är rätt många nu. Jag är inte speciellt ensam i min yrkesroll och tycker det är rätt praktiskt. Man får vara som man är och de flesta doktorander har också oerhörd stor respekt för det den andra gör.
Som doktorand undervisar man också och i synnerhet inom språkämnena är det lite speciellt eftersom de första terminerna i princip bygger på en färdighetsträning. Studenterna är vana vid från gymnasiet att det finns ett facit.
"Vilket genus har 'bil'?" frågar de och antecknar - i bästa fall - när läraren säger "das Auto-s".
Så fortsätter det hela första terminen i tyska och när studenterna kommer lite längre övergår studierna i mera renodlade universitetsstudier. Då handlar det inte längre om att lära sig ett visst stoff utan snarare att kunna fundera fram lösningar på problem, dvs. det som utmärker en god forskare. Fast i mindre format på grundutbildningen då, förstås. Studenterna kan snabbt delas in i två grupper. Den ena gruppen fattar direkt och funderar och reflekterar och tänker ut en lösning på problemet på egen hand. Den andra gruppen är de som inte lyckats kvalificera sig för högre utbildning rent kognitivt. I stället för att börja tänka själva blir de förbannade på läraren som inte vill ge dem svaret och väntar på facit. När det inte längre finns ett facit blir de frustrerade över att de först måste ha förklaringsmodellen, metoden, klar för sig innan de kan ge ett svar på en given frågeställning.
Det är här man sållar agnarna från vetet.
Det här är dock inget universitetsproblem utan är en spegling av samhället i stort. Och det speglar sig ytterst tydligt inom agilityn.
"Så där kan man inte göra!".
Jag gar hört det under ett antal år, varje gång en ny handlingsteknik gör sitt intåg på den svenska agilityarenan. Först är folk emot bakombyten, sedan framförbyten, sedan bakombyten igen (jag är en sån för jag KAN inte), sedan kommer threadles och staket och "hu vad antiagility[för jag kan inte styra]" och så kommer då blindbytena och Jaakkosvängen.
Gregissarna skriker högt för de har ju ÄNTLIGEN hittat FACIT. De är som studenter i allmänhet som kommer till universitetet. Att saker och ting kan förändra sig och att facit ibland är relativt har de inte tänkt på.
Min ena lärare på grundutbildningen brukade försvara sina bristande grammatikkunskaper med "det ska vara så för att det låter bra". Det är en helt värdelös förklaring, jag fattade ingenting av det.
Men faktum är att förklaringen är genial ur ett perspektiv - den är relativ. Den ändrar sig med den som använder sig av den, det som låter bra för mig i svenskan låter dåligt för en norrlänning till exempel. För visst kokte man potatisen igår - inte kokade man den väl? Nu är det givetvis så att det inte finns förklaringar av typen "det låter bra" för det vi behöver är en bra förklaringsmodell.
Det är därför Bache kan kasta sig ut på plan med Excel och köra rallyagility utan att det går fel för hon har en bra förklaringsmodell. Hon kan sätta in olika parametrar i en formel och få ut en relativ handlingsmanöver på andra sidan. Typ "hundens hindersug x förarens förkunskaper / kurstimmar hos Bache + hundens faktiska hastighet x antal meter till nästa hinder = Jaakoturn.
Äsch, ni förstår vad jag menar. Jag kan inte räkna.
Jag kan därför inte svänga heller utan chansar vid varje banvandring i stället för att räkna ut en förklaringsmodell som faktiskt håller i alla lägen.
Men nu har ju Greg redan gjort det, problemet är bara att de manövrarna räcker till en viss del. Gregsystemet är bra till viss del men nu är det så att jag tycker att det är käckt med fel arm ibland eftersom det i mitt relativa handlingssystem är rätt arm. Får jag inte göra det då?
Självklart, men jag är inte heller Greggsi då längre. Men jag är inte Gricean eller Goffmanian eller Schegloffian heller. Jag är Salomonsson (2010) och det är mycket enklare. Vet ni varför? Jo, därför att forskning handlar om utveckling inte om isolering. Att använda sig av ett system och modifiera det kallas 'forskning' i dagens moderna samhälle och det är precis det jag tycker är så sjukt kul med agilityn. Det händer nytt precis hela tiden - man hinner knappt lära sig en manöver förrän nästa dyker upp. Man blir nästan yr av tanken.
På hundutställningar är det precis tvärtom. Man hänger sig kvar vid samma standard år ut och år in och försöker få fram en hund som bäst motsvarar den. Det märkliga är bara att trots detta som borde vara tämligen enkelt (om man kan trimma, hrm...) blir folk där - precis som i agilitysvängen - helt fanatiska och bara måste framhärda sin ståndpunkt till varje pris, skit samma hur det går.
Idag blev någon hånad i ringen. Det är inte OK. Det är INTE OK. Jag står där med en hund som jag älskar över allt annat på denna jorden och vill ha en trevlig dag - och så ska man tvingas bevittna mobbing från högre ort bara för att de har fått för sig att det finns ett svartvitt svar på alla lösningar. De har betalat för att få höra domarens åsikt - och så ska de vara elaka mot varandra. Fy bubblan, jag blev på fläcken bra sugen att gå på årsmötet, bara för att få dem att börja uppföra sig. Jag är bra sugen.... Det är samma folk som för 20 år sedan och samma princip som gäller: Om jag inte vinner på hederligt spel kör jag med fula tricks. USCH!
Snart ska jag till klubben och genrepa på kaninerna. Det är spännande man vet inte hur det kommer att gå i morgon. På spanielproven finns det definitivt inga svartvita svar bara tur och skicklighet. Vi får hoppas på turen i morgon och att Spika tog lärdom av gårkvällens övningar i fågelmarken.
"Så där kan man inte göra!" skriker väl då någon äldre förstpåsigpåare som har missat första kapitlet om hundens inlärningsförmåga.
Nä, det kan man inte tänker jag då i mitt stilla sinne. Men se - jag gör det ändå, och hunden lyder mig. Vad ska du göra åt det?
