Johannas hundar

Jaha, det var värst vad tiden går. Jag hinner uppdatera bloggen men det känns så andefattigt när merparten av mina läsare kan följa mina uppdateringar via Facebook. Fast jag vill inte stänga bloggen.

För två veckor sedan tävlade jag och Spika lydnad. Efter tre moment ville hon leta kaniner. Det ville inte jag. Vi nollade rutan eftersom hon helt tappat intresse för den. Matte var inte så glad och inte Spika heller - för hon fattade inte varför jag var sur. Vi har pratat mer om rutan sedan dess vilket tedde sig nödvändigt. Vi ska tävla i morgon igen, denna gång i ridhus. Undrar just om hon kan tänka sig ha alla koner på plats på appellplanen?

Jag har varit i Tyskland en sväng också på konferens. Det var en internationell workshop för doktorander från Polen, Sverige (dvs. jag), Frankrike, Ungern och Tyskland. Kortfattat kan man säga att polackerna har en väldigt märklig forskningskultur som påminner om den svenska skolan på 50- och 60-talet. Då fick man lära sig en massa årtal utantill och hade full koll på vem som regerade när. Men ingen av dessa elever kunde exempelvis säga på vilket sätt Gustav II Adolf påverkat det samhälle vi har idag. Som tur är är jag inte den enda som ställt sig frågande till denna typ av pedagogik.

Fast i Polen lovordar man 50- och 60-talsrejset. Deras föredrag bestod av exempel. Ingen inledning, ingen slutsats. De menade t o m att man inte alltid kan leda något ur det material man har. Nähä sa jag, då har man inget föredrag heller. När den femte polacken delade ut en handout med exempelmeningar och hon försökte dela in dem i kategorier fick jag nog och frågade henne vad och varför hon pratade om det hon gjorde.
"Jag vill bara belysa att det är svårt att kategorisera språkliga yttranden".

Nähä. Back to lekis. Det är klart som fanken att man inte kan kategorisera enskilda meningar. Hallå - någonsin hört talas om begreppet kontext??? Vi behöver SUBSTANS i den akademiska världen, inte 30 exempel utan innehåll och förankring.

På fredagkvällen frågade jag hur de blev skolade i Polen i att hålla föredrag.
"Det blir vi inte" svarade de då.
"Nä, jag märker det" hoppade grodan ur min mun. Tänk att jag aldrig lär mig! Fast det blev en bra diskussion och jag tror att de fick ett och annat att tänka på.

Hur mitt föredag gick? Tja, i den konkurrensen kan man inte förvänta sig annat än att man är nöjd. Det är som att tävla agility på en lokaltävling och man själv är i landslaget, typ. Suck. Men diskussionerna var intressanta.

Efter konferensen i Halle åkte jag fyra dagar till Berlin och hälsade på min kompis Christina. Var det underbart att ses igen!

Smolket i bägaren var väl ändå Zingos lilla snack med Liselott hundvaktens hund Diva. Efter tre dagar fick hon nog av hans existens:



6000 spänn tog djursjukhuset betalt för den dräneringen. Leve folksam hundförsäkring! Nästa gång tror jag att Zingo ska få en annan hundvakt...

Taggen har haft rajtan-tajtan hos Krister & Co. Han har levt rövare i hundgården med alla cairnpojkar, -flickor och -valpar. Han ville knappt gå med mig hem igen... Idag var vi åter i Haninge och fotade lite. Han är inte så bra trimmad direkt men korten blev fina. Så fort jag får dem på mejlen ska jag visa dem i bloggen. Vi tog ett kort med Taggens mamma och två halvbröder och Taggen på. Jättefint!

Med avhandlingen går det framåt, sakta men säkert. Teorikapitlet är en tung sten att manövrera men det ska gå. 6 december måste det vara klart annars rinner tiden ut. Därför - so long!