Johannas hundar

Ha! Vilken härlig känsla det är att LYCKAS. Att lyckas med det man företar sig, att komma på var skon klämmen och hitta lösningen på problemet. Innan jag åkte till stallet idag tänkte jag faktiskt lämna walk-over, hade ingen lust att bli åkt in i ett hörn eller genom en grind med. I stallet träffade jag en av hästtjejerna som berättade att hon ridit min häst mycket innan och hon gav mig klartecken att säga ifrån. Rökkvi bara DRIVER med mig! Precis så enkelt är det, ingen djupare analys behövs. Bara säga ifrån på skarpen att jag inte uppskattar att han springer iväg med mig. Han flörtar med ögonlocken (och han gör det bra) och sedan när han fått lillfingret slukar han hela armen i ett nafs.

Redan första varvet på volten gav han sig istrid med mig men nu visste jag vad jag fick göra - och se, snrt blev han from som ett lamm, gick på tygeln, flyttade sig undan skänkeln och töltade ganska bra, lite passtakt idag men jag fokuserade ju också bara på ledarskapet idag. Hästar är som hundar. De testar gränserna helt enkelt. Stackarn, han är inte van vid medryttare som ställer krav på honom - och då blir det så där. Tur att hästägaren är så himla bra att ha med att göra, hon ger mig fria tyglar (ha vad vitsigt!). Han är så oerhört vacker, Rökkvi och till salu för den som är sugen. Jag är det - men har varken pengar eller tid för en häst.

Tänk vad roligt det är att rida när hästen lyde rminsta vink. Lite lätt tryck med skänkeln och så flyttar han sig - på tygeln och utan att ramla ur i bogen. Härligt - vill ha MEEER!