Lite om låsningar. Agilitylåsningar alltså. Och om vikten av en bra språklärare för ett godtagbart klubbklimat.

"Det är inte så noga med grammatiken!"

Så säger den något naiva språklärarutbildaren på universitetet.

"Huvudsaken är att eleverna kan PRATA".

Språklärarutbildaren är inte bara på fel plats. Den är dessutom korkad. Det finns en orsak till varför ett språk behöver vara någorlunda systematiskt för att kunna fungera kommunikativt. Det är en förbaskad stor skillnad på om Leif kysste sin fru eller om Leffe faktiskt kysste hans fru. I det förra fallet är nog frugan nöjd, i det andra kan det bli en skilsmässa. Jag tror definitivt att Leifs fru är noga med om Leffe kan skilja på "sin" och "hans". Bara för att ta ett exempel.

Det där med att man numera inte behöver kunna skilja på "sin" och "hans" för att vara kommunikativ är ett relativt nytt påfund. Vi som undervisar i främmande språk dagligen förkastar såklart den naiva språklärarutbildaren på universitetet, och försöker desperat förmå högstadielärarna att bibringa eleverna tråkiga prepositionsramsor och deras kasus. Vi går bet, studenterna som kommer till våra kurser kysser varandras fruar utan att blinka, och de förstår inte heller varför fruarna blir sura.

Och under tiden förblir agilityhindren inlåsta på Falkenbergs brukshundklubb.

Idag när jag låg på stranden kom jag plötsligt på varför. SHU och deras trogna representanter på lokal ort har nämligen gått fel språkkurs. Det är ett prepositionsfel utan like. Det blir som det blir med Leffe och hans fru; en skilsmässa som inte går igenom för att kommunen förmodligen har sin del i bouppteckningen. Falkenbergs kommun lär ha sponsrat dåvarande Fbg:s HU med diverse hinder och då är de inte heller SHU:s. Ja vem fan tillhör hindren egentligen?! Medlemmarna så klart, det är de som slitit i klubben för att kunna ha hinder att träna på. Det är därför det är så intressant när ett fåtal medlemmar tror att hindren är deras och har ensamrätt till deras förvaltning.

Inom agilityn pratar vi ofta om att få fram ett bra framåtdriv på hundarna. Vi vill att de "låser på" de hinder vi skickar dem på, inte på vilket som helst och definitivt inte på fel tunnelöppning om man är en labrador som heter Zingo. Nej, vi vill helt enkelt att hundarna ska låsa på rätt hinder. "låsa på" är inget partikelverb utan ett verb med en preposition. Ingen aning vilket förbannat kasus den skulle styra på tyska eller ens vilken preposition man skulle välja, ty så är fallet: Det svåra med ett främmande språk är just att lära sig att använda prepositionerna. Jag kan förstå att det blir som det blir. Sveriges Hundungdom talar numera lingua franca med Falkenbergs BK och har missat att prepositionerna skiljer sig mellan de båda språken.

När SBK:s agilityutövare talar om att "låsa på hinder", en mycket angenäm och vanlig kollokation i agilityspråket, ja då har SHU misstolkat det hela och trott att det handlar om att "låsa in hinder". Det SHU egentligen menar är att hindren ska stå ute på plan och användas tills det att Falkenbergs BK:s medlemmar, som redan lagt en herrans massa ideell tid till att samla ihop pengar till hinderparken, ska få köpa densamma - av sig själva. Hänger ni inte med?! Jo men logiken är slående.

Först är du aktiv i en klubb och samlar in en jäkla massa pengar till en hinderpark för att du ska kunna träna någonstans. Sedan läggs klubben ner och några få personer som är emot detta låser in hindren och säger att de inte längre tillhör medlemmarna som samlade in pengarna till dem. Då går SHU in som huvudman och lägger beslag på hela hinderparken, framför ögonen på alla hårt arbetande medlemmar som behöver ha en gunga och några tunnlar för att hundarna ska kunna tränas att låsa på rätt hinder. Erbjudandet som diskuteras är just nu alltså att låta medlemmarna, som vill driva agilityn under nytt paraply, köpa hindren.

Av sig själva.

Problemet är rent språkligt. "låsa på + OBJEKT" är ett helt annat verb än "låsa in + OBJEKT". Verbet är betonat i "låsa på" medan det är obetonat i "låsa in". Dessutom har de båda verbkonstruktionerna totalt skilda betydelser.

För att lösa konflikten, så att Falkenbergs BK:s agilityutövare ska få tillgång till sina hinder, som alltid varit deras snarare än en pappersnissas på SHU, krävs en språklärare av sällan skådad art. Det krävs en språklärare som inte tycker att grammatikundervisning är oviktigt, och som fattar att det inte bara är viktigt att veta när man ska använda en viss preposition, utan också har vett i skallen att ta fram rätt kasus och därmed rätt betydelse.

Det är inte en barnlek att kommunicera, och det syns om inte annat på agilityplan på Falkenbergs BK. Det var väl bl a därför agilityn skulle in under BK eftersom HU aldrig, inte ens på min tid, varit en renodlad ungdomsklubb. Det har alltid varit en agilityklubb. OCh agility är inte en barnlek eller ens en barnsport.

Givetvis skulle medlemmarna själva beslutat om vad den vilandelagda klubben skulle göra med sina hinder. Jag är helt övertygad om att majoriteten, som är den demokratiska massa som fattar besluten, skulle säga att de skulle tillfalla Falkenbergs BK. Punkt. Basta.

I Falkenberg behöver de hindren så att deras hundar kan lära sig att låsa på dem. Önskan är inte att låsa in, utan låsa upp för annars kommer det i framtiden bli så att vissa personer kommer att vara utelåsta på livstid.

Inom klubbar behöver man hålla sams. Osämja är svår att bli av med och jag har mer än en gång sett hur illvilliga personer kämpat med näbbar och klor för att få sin vilja fram. Samtliga har slutat med sin hobby och har fått ge vika för den stora majoriteten som inte består av egoistiska individualister utan av solidariska medspelare som fattar att man behöver vara många i laget för att kunna ta fram en stjärna, och att alla fattar att samspel föder egen framgång.

I Falkenberg är en ny era på G. Fan att det är så långt till Södertälje.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0