Gymnastiklektioner och rena samveten. Och en spinnande katt, förstås!
Att fotoblogga är tämligen praktiskt, även om undertecknad föredrar att kommunicera med ord. Det är liksom mer sport. Ett ord säger möjligen lite mer än ett ord men en bild säger som bekant mer än tusen ord. Jag menar - hur beskriver man en vindstilla kväll ute på Falkenbergs pir i hamninloppet? Eller känslan av att fisken nappar? Eller ännu värre - känslan av att den släpper igen...
Jag tänkte slänga ut några bilder från gårdagens morgonäventyr men är för lat för att hämta kameran och sladden. Vi var i varje fall ute och fiskade, mamma och jag. Klockan 06.03 stod vi vid hamninloppet och började kasta ut dragen. Det gick så där. Mamma fick i varje fall för sig att trotsa höjdrädsla och muskelvärk och skulle prompt ut till fyren. Det var lite mer besvärligt än vi kunnat ana och var mer än nöjda när vi äntligen kom fram. Där ute vid fyren är det säkert en km in till originalland (bortsett från det "land" människan byggt), även om piren inte är mer än kanske 200 m lång. 200 m balanserande på stora stenar är ingen baggis, speciellt inte för undertecknad som är livrädd för att slå sig. Jag har aldrig brutit armen och kommer förmodligen aldrig att göra det heller, så försiktig som jag är. I skolgymnastiken var jag rädd för redskapsgymnastiken och halva lektionen gick åt till att läraren skulle övertyga mig om att det inte alls var farligt och att det fanns TJOCKA madrasser under balansbommen, endast 8 cm bred och hela 30 cm ovanför marken. Jag hatade det.
Mamma borde ha varit min gympalärare. "Där ute finns det makrill!" säger hon hurtigt klockan sex en tisdagsmorgon. Morfars storfiskargener går i arv och hoppar inte över en enda generation. Jag hängde på. Det började dock regna och för att undvika sjöräddningen pga. ogenomförbar återtransport över regnhala stenar knatade vi tillbaka. Dröm om min förvåning när mammapedagogiken gjorde nytta. Snart lärde jag mig att hoppa mellan stenarna och kunde nästan tänka mig att hoppa ut igen. Där ute på piren vid fyren börjar havet. Och det är häftigt.
Vi återvände därför mot tryggare fiskeplatser och styrde kosan mot Suseåns mynning. Där vid oset bottenmetade vi men fick inget napp förrän en rejäl gädda på säkert 20 cm nappade på mammas spinnare. Vi äter inte gädda och hade släppt i den i vilket fall. Vi äter rödspätta, lax, öring, sjötunga, skrubba ( i värsta fall), sandskädda, rödtunga, torsk, makrill och sill. Insjöfisk är rena skräpet om du frågar mig. Det smakar nämligen dy. Havsfisk smakar salt. Mumma!
Min kattunge ska säljas på torsdag. Det är i morgon det. Hon fick ett sedvanligt besök hos veterinären igår för spruta, id-märkning samt veterinärbesiktning. Bortsett från det sällsynt låga priset var det en annan detalj som chockade mig Katten spann sig igenom hela proceduren, t o m när den elaka kanylen med chippet åkte i nacken spann hon. Nöjd och belåten kelade hon med veterinären. Varför sålde jag katten...?
Nej, nu är hon såld. Basta.
På kvällen hade jag möte med sekretariatet som ska vara på Bruks-SM. Jag ska tydligen rapportera resultat vid resultattavlan. Det är inte så noga vilken uppgift jag får, bara jag får någon. Falkenberg är ett gôtt gäng och det ska bli mig ett sant nöje att vara med.
i Varberg har de, till skillnad från Falkenberg, en fungerande agilityverksamhet. De har inte drabbats av SHU:s enormt taffliga försök till ledarskap och förvaltning och har förvisso agilityhindren inlåsta, men inte utelåsta för medlemmarna. De som vill träna agility kan när som helst åka dit och bängla ut hindren. Nu är jag inte medlem så jag har inte denna kod men det behövs inte för det jag behöver träna. Jag har nämligen bestämt mig för att slipa på Spikas kontaktfältsbeteenden och tränar, och tränar, och tränar... Vi har börjat om med att rusa ner och stanna, hon fattar inte det när hon blir taggad och kan inte heller springa ner själv när jag står stilla. Zingo är bättre på denna detalj. Jag är nöjd om de springer ner med blicken riktad mot marken och sedan vänder på huvudet och tar kontakt. Vi övar och övar och övar. Det går rätt bra men planen var att ha det klart till helgen.
Fast det är nog rätt bra att SHU beter sig som man gör där uppe i Stockholm. Det är ju enkelt att bara skylla på dem när Spika skuttar över kontaktfältet på söndag. En skuldförskjutning åt Rinkebysvängen så är ju mitt samvete rent. Tja, det är tur att det finns någon här på jorden med ett rent samvete.
Äh, jag hämtade kameran:
Mamma segerskuttar ut på fyrens gjutna mark.
Hrm, det här borde vara bra för min image. Piren är inte särskilt kort...
Tjusigt, eller hur?
Den enorma gäddan.
Jag tänkte slänga ut några bilder från gårdagens morgonäventyr men är för lat för att hämta kameran och sladden. Vi var i varje fall ute och fiskade, mamma och jag. Klockan 06.03 stod vi vid hamninloppet och började kasta ut dragen. Det gick så där. Mamma fick i varje fall för sig att trotsa höjdrädsla och muskelvärk och skulle prompt ut till fyren. Det var lite mer besvärligt än vi kunnat ana och var mer än nöjda när vi äntligen kom fram. Där ute vid fyren är det säkert en km in till originalland (bortsett från det "land" människan byggt), även om piren inte är mer än kanske 200 m lång. 200 m balanserande på stora stenar är ingen baggis, speciellt inte för undertecknad som är livrädd för att slå sig. Jag har aldrig brutit armen och kommer förmodligen aldrig att göra det heller, så försiktig som jag är. I skolgymnastiken var jag rädd för redskapsgymnastiken och halva lektionen gick åt till att läraren skulle övertyga mig om att det inte alls var farligt och att det fanns TJOCKA madrasser under balansbommen, endast 8 cm bred och hela 30 cm ovanför marken. Jag hatade det.
Mamma borde ha varit min gympalärare. "Där ute finns det makrill!" säger hon hurtigt klockan sex en tisdagsmorgon. Morfars storfiskargener går i arv och hoppar inte över en enda generation. Jag hängde på. Det började dock regna och för att undvika sjöräddningen pga. ogenomförbar återtransport över regnhala stenar knatade vi tillbaka. Dröm om min förvåning när mammapedagogiken gjorde nytta. Snart lärde jag mig att hoppa mellan stenarna och kunde nästan tänka mig att hoppa ut igen. Där ute på piren vid fyren börjar havet. Och det är häftigt.
Vi återvände därför mot tryggare fiskeplatser och styrde kosan mot Suseåns mynning. Där vid oset bottenmetade vi men fick inget napp förrän en rejäl gädda på säkert 20 cm nappade på mammas spinnare. Vi äter inte gädda och hade släppt i den i vilket fall. Vi äter rödspätta, lax, öring, sjötunga, skrubba ( i värsta fall), sandskädda, rödtunga, torsk, makrill och sill. Insjöfisk är rena skräpet om du frågar mig. Det smakar nämligen dy. Havsfisk smakar salt. Mumma!
Min kattunge ska säljas på torsdag. Det är i morgon det. Hon fick ett sedvanligt besök hos veterinären igår för spruta, id-märkning samt veterinärbesiktning. Bortsett från det sällsynt låga priset var det en annan detalj som chockade mig Katten spann sig igenom hela proceduren, t o m när den elaka kanylen med chippet åkte i nacken spann hon. Nöjd och belåten kelade hon med veterinären. Varför sålde jag katten...?
Nej, nu är hon såld. Basta.
På kvällen hade jag möte med sekretariatet som ska vara på Bruks-SM. Jag ska tydligen rapportera resultat vid resultattavlan. Det är inte så noga vilken uppgift jag får, bara jag får någon. Falkenberg är ett gôtt gäng och det ska bli mig ett sant nöje att vara med.
i Varberg har de, till skillnad från Falkenberg, en fungerande agilityverksamhet. De har inte drabbats av SHU:s enormt taffliga försök till ledarskap och förvaltning och har förvisso agilityhindren inlåsta, men inte utelåsta för medlemmarna. De som vill träna agility kan när som helst åka dit och bängla ut hindren. Nu är jag inte medlem så jag har inte denna kod men det behövs inte för det jag behöver träna. Jag har nämligen bestämt mig för att slipa på Spikas kontaktfältsbeteenden och tränar, och tränar, och tränar... Vi har börjat om med att rusa ner och stanna, hon fattar inte det när hon blir taggad och kan inte heller springa ner själv när jag står stilla. Zingo är bättre på denna detalj. Jag är nöjd om de springer ner med blicken riktad mot marken och sedan vänder på huvudet och tar kontakt. Vi övar och övar och övar. Det går rätt bra men planen var att ha det klart till helgen.
Fast det är nog rätt bra att SHU beter sig som man gör där uppe i Stockholm. Det är ju enkelt att bara skylla på dem när Spika skuttar över kontaktfältet på söndag. En skuldförskjutning åt Rinkebysvängen så är ju mitt samvete rent. Tja, det är tur att det finns någon här på jorden med ett rent samvete.
Äh, jag hämtade kameran:
Mamma segerskuttar ut på fyrens gjutna mark.
Hrm, det här borde vara bra för min image. Piren är inte särskilt kort...
Tjusigt, eller hur?
Den enorma gäddan.
Kommentarer
Postat av: Pia Karlsby
Jag hör hur Ingrid låter när hon ropar "där ute finns det makrill", precis samma röstläge som när hon ropar "braaa Eeelis"...
Hon hade behövt vara min gympalärare också...
Trackback
