I slagsmål med väderkvarnarna? Nej, inte om man bråkar med dem man vinner över.

Torsdag den här veckan var en bra dag. Det hände exakt tre BRA saker.

1. Jag fick åka till jobbet. "Fick" är nämligen det rätta ordet; det är en ynnest att få vara på en arbetsplats när det är glädjetårar som gäller efter semestern. Jag är HEMMA på mitt jobb, lika HEMMA som jag är i Ugglarp på semestern. När jag kommer dit ler både jag och mina kollegor våra största leenden. Man blir glad ända in i själen av att det finns människor som tycker så mycket om en att de släpper sina skrivbord och datorskärmar, bara för att få krama om mig och säga hej. "Kuschelinstitut" är det rätta namnet. Gosinstitutionen med stort G är det som gäller på E9, Frescati. På jobbet fick jag också träffa vår nya kollega från Mannheim som inte bara är tysk utan dessutom gillar hundar. Hon är dessutom - som alla andra där - oerhört intelligent och delar mitt intresse för germanistisk lingvistik. Man blir glad, ända in i själen, av att det finns en person till på jorden som förstår varför det är viktigt med tysk språkvetenskap. Dessutom med en hund i ena handen.

2. Den andra bra saken som hände var att de väderkvarnar jag slagits mot har fällt in sina vingar och börjat begripa att undertecknad, Elaka Tant Johanna, menar allvar med hinderfrågan i Falkenberg. Håkan Ericsson från SBK flög ner till Falkenberg för att glo in i en gammal container. Jag ska inte klaga, men tycker att det är bra miljöovänligt och i dessa tider borde SHU kunna använda sig av både mobilkamera, Skype eller videofilm för att kunna konstatera hindrens status. Det hade dessutom gått fortare och förhindrat många medlemmars lidande. Dessutom blir det med dessa flygresor snart inga pengar kvar att förvalta när hindren är sålda, de lär gå med +/-0 i vinst. En förlust för SHU och en förlust för FBK. Det är en lose/lose-situation, förutom för SHU som möjligen vunnit lite prestige (GRATTIS!) och principer att ingen använt deras hinder och slitit ner dem så att de markant tappat värde under sommaren.

Håkan åkte i varje fall ner till Sveriges framsida och kollade in våra snygga balansbommar, hopphinder och tunnlar. Vips hade även superwebmastern Tobbe gjort sitt jobb och förkunnat att agilityåterväxten kanske trots allt är säkrad i Falkenberg, trots det kraftiga motståndet från SHU:s sida. Det ser ut att åtminstone bli en kurs i höst för dem som ännu inte förstått vikten av att lära hunden låsa på hindren eftersom de under hela sommaren varit inlåsta. Micke kommer att få tillbringa många timmar i den fina klubbstugan FBK under alla år så gentilt lånat ut till SHU:s numera vilandelagda lokalklubb, ivrigt förklarandes skillnaden mellan att låsa in och att låsa på. Är jag sarkastisk? Ni må förlåta denna dumma blogginnehavare, men förbannad är bara förnamnet för det jag är. Och jag bjuder SHU på den glädjen.

Hindren har blivit inspekterade och det tog exakt 8 dagar efter det att Elaka Tant Johanna röt i från tårna. Jag är nöjd även om väderkvarnen står kvar. Någon lokalavdelning kommer det i varje fall aldrig bli i Södertälje. Vi behöver kunna samarbeta bättre än så med tanke på hur många vitt skilda hundsporter som samsas där på samma gräsmatta. Det går för det mesta bra men ibland slår de gamla rävarna till. Ett motsträvig SHU med offermentalitet gör knappast saken bättre.

3. Den tredje bra saken som hände var nog den strid jag gav mig in i och faktiskt vann. Efter femman i agilityklass i söndags med Zingo gav jag mig sura den på att kontaktfälten måste bli bättre på A-hindret. Han måste även sitta i starten. I båda loppen tog jag tillbaka honom fem gånger innan han satt kvar och belönade med godis i startfållan. På A-hindret tog jag tillbaka honom och gav honom godis innan han fick springa vidare. Spika diskade sig i båda loppen - i första loppet svängde hon för mycket och i det andra för lite. Jag skulle så gärna vilja gå en tävlingskurs typ varannan vecka under hösten med henne men hittar ingen som håller någon!

Planen inför helgens tävling i Nynäshamn som vid det här laget avverkats till hälften var således att informera väderkvarnen Zingo om att slaget om starterna är förlorat. Han skulle informeras om att jag numeras satsat helhjärtat på en strid jag tänkte vinna och inte bryr mig ett dugg om vad något korkat ungdomsförbund anser om saken. Han kommer aldrig få tyst på mig och han ska sitta i starten.

Första loppet, agilityklass 2. Jag går banan fr a för Spikas skull och ger mig den på att Zingo inte ska få springa. "Det är lönlöst, du förlorar i längden, ge dig inte" kör jag för mig själv som ett mantra. Jag sätter Zingo, säger "Stanna!" i uppmanande ton och han lättar på baken.
"NEJ!!"
Tillbaka igen. "Sitt!".
"Bra"
"Sitt"
"Bra".

Min förvåning stiger. Hunden sitter och vi kör. "Äsch", tänker jag, "när han hoppar A-hindret tar jag tillbaka honom och går av banan. A-et är femte hindret". Till min stora förvåning hoppar han inte utan går ner så fint. Undrar om träningen i torsdags gav verkan? Klarar hela banan i flygande fläng men kommer för fort in i slalom, vägran och lite extra tid. 10 sek under referenstiden trots denna fadäs.

Hoppklass 2, Spika. Fartdåren som inte svänger svängde ganska bra men har ett kraftigt sug på tunnlar. Disk fastän tunneln låg fem meter bort. Jaha, vi får träna på det helt enkelt. Spika har ju haft tillträde till sin agilitybana hela sommaren och har lärt sig att låsa på hinder, eftersom ingen förening agerat stadgeenligt men oetiskt och låst in dem. Det kostade oss 55 spänn men det var det värt. För fy bubblan vad tösen springer!

Zingo hoppklass 2. Väderkvarnen sitter och fäller in vingarna. Går ur slalom, men räddar det snyggt i sista sekund. River ett hinder. Fem fel från uppflytt. Men det var fan så bra på ren svenska. Två lopp, två femmor. Det var nog vårt livs bästa resultat! Tänk på att jag slåss mot en väderkvarn.

Spika agilityklass 2. Eftersom matte inte vet om Spika tänker svänga eller inte skickar jag in henne i tunneln i stället för upp på balansen. Vi startar om därifrån och allt annat är nollat.

Återigen, vi behöver en kurs. Eller JAG behöver en kurs, och inte en sån där kurs där kursledaren behöver stå för bakandet av kakan, utan där jag får lära mig att baka själv.

Man ska välja sina strider och det har jag gjort med Zingo. Vi är nästan i mål nu. Jag började med slalom, sedan balans+gunga, och nu gäller start+A-hinder. Med tanke på att han gått varvet runt och nu strulat med slalom är det kanske dags att börja om då..? Väderkvarnen fäller ut sina vingar igen. I morgon är det en ny dag med nya möjligheter.

Och då är jag viss om att återigen vinna mot väderkvarnen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0